i n d i a n s o m m a r

Bron över floden Kwai…

Thu September 10, 2009, 17:40

(Since this blog keeps growing and due to the fact that I’m widening my collegial sphere when I’m abroad I’m going to start each entry with the english parenthesis of the day. So guys, those of you who find it hard to understand swedish [it’s not that hard, really – all you need to know is the sentence “jag älskar Hasse Kvinnaböske“] – here you go. Now then, this is my blog and here you’ll find the progress of the Sweden-Ghana Medical Center, for which I work as chief medical engineer. Last but not least I’d like to quote Burt Reynolds – this titan amongst titans [irony, does that get through even though english isn’t my mother tongue?]: “My movies were the kind they show in prisons and airplanes, because nobody can leave.” Self-knowledge, ladies and gentlemen, self-knowledge.)

När jag var ute och cyklade idag kom jag att tänka pÃ¥ en sak – hur kommer det sig egentligen att vi som människor kan vara sÃ¥ toleranta och accepterande gällande en sak och sÃ¥ totalt ända-in-i-kaklet-envisa när det gäller nÃ¥got annat? Är det de klassiska arv och miljö som spökar eller finns det nÃ¥got sÃ¥nt där spagetti-monster-teoretiskt som typ ödet som har ett finger med i spelet? Hur som helst – för min egen del handlar det att jag idag kom pÃ¥ att jag nog kan se det vackra i allt, för det finns nÃ¥got vackert i alla ting – förutom när det kommer till en del människor. Visst, det är lurigt att hitta nÃ¥got vackert i människor som helt uppenbart är onda, men andra människor, fokl man inte känner kan jag helt plötsligt bilda mig en uppfattning om som jag sen fÃ¥r kämpa med under hela tiden det tar för mig att lära känna personen i frÃ¥ga. Men när det däremot gäller städer eller platser [kanske en haltande och orättvis jämförelse men hey, jag bestämmer – min blog!] har jag en förmÃ¥ga att alltid hitta nÃ¥got vackert och tilltalande. Ta nu till exempel – jag är utlämnad Ã¥t den mycket beskedliga universitetsstaden Erlangen, även kallad Siemensville – och om man sedan tänker sig att jag dels inte kan sprÃ¥ket och dels tycker att det har en romantikfaktor i paritet med absoluta nollpunkten inser man förhoppningsvis att jag hyser inga som helst trÃ¥nande känslor för det här landet. Men ändÃ¥ kommer jag pÃ¥ mig själv med att cykla runt och bara tycka att ett liv i Tyskland [förutsatt att jag antingen fick miljarders miljarder eller hotades med en rostig morakniv vill säga] skulle ha solglimtar det med. I och för sig – sÃ¥ här i eftertankens kranka blekhet inser jag att jag skulle trivas i Eslöv [som för övrigt Hans Ostelius utnämnde till Sveriges trÃ¥kigaste stad – när han sedan fick en frÃ¥ga varför han tyckte sÃ¥ svarade han: “Sa jag Eslöv? Jag menade Landskrona.“] om jag bara fick med mig min Lady, nÃ¥gra böcker och fri tillgÃ¥ng till Lakritspuck.

I helgen var jag förresten i Prag. Jag, Craig frÃ¥n Australien, Andy frÃ¥n Nya Zeeland och Cruz frÃ¥n Venezuela hyrde bil frÃ¥n Europcar [förresten finns det bara en modell man fÃ¥r hyra om man ska Ã¥ka till Tjeckien; sömnigare motor fÃ¥r man leta efter] och drog en repa till tjeckiska huvudstaden. Om Prag kan man säkert säga mycket men jag skulle vilja sammanfatta staden som en tvÃ¥hövdad hydra: Antingen är man engelsman och Ã¥ker dit i flock pÃ¥ en mycket blöt och tveksam svensexa – eller sÃ¥ är man kär och Ã¥ker dit med sin älskade. Eftersom alla vi fyra som Ã¥kte har extremt stadigt sällskap [bildligt talat alltsÃ¥ – jag försöker inte pÃ¥skina att nÃ¥gon av de andra har flickvänner som är “stadiga”, eller jag heller för den delen] sÃ¥ var det ju inte den förstnämnda kategorin vi föll under direkt – och ni som är snabba pÃ¥ matte fattar att vi inte var upplagda för det romantiska temat heller. Hur som helst Ã¥t vi traditionell tjeckisk mat, drack [givetvis] tjeckisk öl och bara för att vi ville ha gjort nÃ¥got ordentligt sÃ¥ gick vi en tre timmar lÃ¥ng guidad visning av slottet i Prag. NÃ¥väl – här kommer bilderna:

Eftersom jag är en väldigt sorglös och ad-hoc-älskande turist sÃ¥ har jag ingen aning om vad bron heter som jag stÃ¥r pÃ¥ – men den var i alla fall den finaste i Prag; pÃ¥ ena sidan lÃ¥g slottet och pÃ¥ andra sidan gamla stan.

Inte den blekaste aning om vad som finns innanför dörren men trots allt är det ju mitt Palats; Palac Ericsson [fritt tolkat ska sägas till försvar mot eventuella tjecklingvister som trillar in här].

Ursäkta, vad är klockan? En inte helt oberättigad frÃ¥ga i det här virrvarret. Den övre av de tvÃ¥ ska enligt utsago visa stjärntecknet, tiden och hmm… nÃ¥got mer medan den undre ska hÃ¥lla sig till dagen. Eller nÃ¥t…

Det här tycker jag är konst – smÃ¥ detaljer som förgyller folks vardag utan att för den sakens skull förstöra nÃ¥got. Som att mÃ¥la dit en rockring och hatt pÃ¥ Herr GÃ¥rman.

I Tjeckien har de tvÃ¥ sorters guld; det guldgula guldet som manifesterar sig i form av antingen bärnsten [vilket osökt fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ Hassan-klassikern när de ringer upp Naturhistoriska Riksmuséet och hävdar att dinosaurierna dränktes i bärnsten] eller som här i öl – och sÃ¥ har vi…

…det blÃ¥gröna guldet – eau de vie à la Strindberg.

Jag ger er, från vänster till höger: Craig, kungen himself, Cruz och Andy. I bakgrunden slott, vatten och berömd bro.

Eftersom jag rÃ¥kar veta att Lady är svag för tinnar och torn kunde jag inte lÃ¥ta bli – maken till sagolik byggnad hittar man nog bara pÃ¥ Disneyland. Hur som helst är det en kyrka och det skummaste med den är att den är helt inbyggd av hus. Det finns liksom ingenstans där man kan se fasaden. IngÃ¥ngen till kyrkan är genom huset man ser rakt fram… Ja ja, ekvationen absinth + arkitekt borgar väl för nÃ¥got i stil med det här…

Kalla mig gärna infantil och fast i kiss- och bajsÃ¥ldern, men jag var tvungen att fotografera galleri Dolmen – med den mycket passande logotypen.

Det är inte mÃ¥nga som vet det men tjeckerna är avlägset släkt med bandarerna [ni vet, dvärgarna i Fantomen?]…

Dag nummer tvÃ¥ [eller ja, alltsÃ¥ – vi var i Prag nästan exakt ett dygn sÃ¥ att kalla det dag nummer tvÃ¥ är rent tekniskt sant men annars… nja] drog vi upp till slottet och beundrade sÃ¥väl insidan som utsidan… Hyfsad utsikt.

Ja, alltsÃ¥ – jag var ju där. När man är ensam och strosar runt blir det väldigt lätt sÃ¥ att man bara tar bilder pÃ¥ sÃ¥nt man tycker ser häftigt ut – vilket sällan eller aldrig inkluderar en själv… nÃ¥got som i sin tur för med sig känslan “var han verkligen där?” när man tittar pÃ¥ bilderna… Men jag var där, orakad och smÃ¥trött.

Mitt fotografiska mästerverk för helgen. Färgerna, kornigheten, oskärpan – allt fÃ¥r mig att känna det som att bilden hade kunnat vara tagen 1910, färglagd i efterhand och sÃ¥ld i nÃ¥got antikvariat… Men bilden är purfärsk och digital. Av fyrahundra bilder är det ju sÃ¥ – en blir bra.

Om ni är i Prag – gÃ¥ upp till slottet och se till att gÃ¥ in i katedralen. Nôtre Dame bleknar vid blotta jämförelsen…

AlltsÃ¥, de där lirarna som pysslade med glas förr i tiden – de kunde sina grejer…

Sist men inte minst – a word of advice, följ Nancy Sinatras gamla slagdänga “These boots were made for walking” och strutta inte runt i cheap-ass-sneakers som jag.

Dagens fundering:
Hur ofta tänker ni pÃ¥ gÃ¥rdagen? AlltsÃ¥ pÃ¥ riktigt gör en reflektion av det som hände igÃ¥r? Jag gör nästan aldrig det – det är nu, nu, nu och nu som gäller. Förut är förbi och snart är inte här än. Jag har fullt upp med ögonblicket jag lever i… borde jag tänka efter mer? Tänker man efter mer när man är gammal? Är man tillbakablickande när man är olycklig eller är det dÃ¥ man försöker blicka mot framtiden? Jag är hur som helst extremt lycklig med mitt liv [förutom det faktum att Tyskland ligger i Tyskland och inte pÃ¥ andra sidan stan] och älskar att leva i nuet. Och om ett och ett halvt dygn är det nuet hemma i vÃ¥r egen säng med världens vackraste människa vid min sida.

Er wigwam,

Toto

Tjeckien – check!

Fri September 4, 2009, 22:15

(Dagens passande citat: “In times like these, it helps to recall that there always have been times like these.” Det är nästan vanvettigt hur mycket man kan sakna en människa men det är pÃ¥ gränsen till outhärdligt att vara ifrÃ¥n Lady sÃ¥ här länge. Men dÃ¥ hjälper det [eh, ja, inte riktigt – men ändÃ¥] att tänka pÃ¥ att det alltid funnits tider som denna. Eller fan, det hjälper inte alls men jag fÃ¥r lite perspektiv pÃ¥ saker och ting dÃ¥. Hur som helst sÃ¥ saknar jag henne sÃ¥ jag hÃ¥ller pÃ¥ att försmäkta av längtan – Honey, du fattas mig! Det där med att tänka pÃ¥ de tider som varit förresten – det gällde inte min farmor och farfar – frÃ¥n det att de gifte sig till det att de gick bort var de aldrig ifrÃ¥n varandra längre än en vecka. NÃ¥gonsin. De dog med fyra dagars mellanrum.)

Dagens tysk:
Reinhardt, min tyska lärare jag har i kursen “CT Basics” [grundläggande datortomografi]. Farbrorn är närapÃ¥ sjuttio Ã¥r gammal, emiterad professor i kärnfysik och har bestämt sig för att “varva ner” med att lära ut svÃ¥rartat avancerad röntgenteori för kunskapshungrande ingenjörsnördar – man hade kunnat tänka sig en annan avrundning innan det var dags att dra rövarhistorier pÃ¥ Ã¥lderdomshemmet, men nej dÃ¥… Hur som helst sÃ¥ är han nog en av de där människorna som för alltid kommer sitta inetsade i mitt sinne som nÃ¥gon som kan allt. SiemensbegÃ¥vningen jag nämnde i förra inlägget har [ju sÃ¥klart] en miljon frÃ¥gor varje dag varav Ã¥tminstone tredje kvartilen lätt kvalar in i facket “nu ska jag sätta dit dig gamle man” men Reinhardt bara spänner ögonen i honom, stÃ¥r still [varje gÃ¥ng är det samma sak – jag tänker att “nu har Ã¥ldern tagit ut sin rätt, stackars Roine kan inte svaret” innan han börjar med att rätta till frÃ¥gan sÃ¥ att den är korrekt ställd innan han tar ett djupt andetag] och svarar sedan med en utläggning som fÃ¥r mig att undra om det verkligen är möjligt att han kan kunna allt. Ã… andra sidan, hur bedÃ¥rad jag än mÃ¥ vara av hans kunnande sÃ¥ för det ju onekligen med sig att han har en uppsjö med information att lära ut – nÃ¥got som sedan drabbar oss i slutändan. Hittills har det gÃ¥tt en vecka av kursen och jag har antecknat slut ett block och är väl inne pÃ¥ ett halvt till; han producerar massiva mängder med anteckningar! Första dagarna tillbaka i skolbänken var det som att försöka skrämma upp en Renault 4 i Porsche-hastigheter men nu börjar min Bugatti Veyron-hjärna att vakna till; det fanns verkligen en anledning till att jag vigde närapÃ¥ Ã¥tta Ã¥r av mitt liv Ã¥t att glädja CSN och samla högskolepoäng! NÃ¥väl, Ã¥ter till poängen – Reinhardt är en skön grÃ¥hÃ¥rsman som har ett riktigt jävla stuteri till stall för sina grÃ¥cellshästar.

Imorgon bär det av till Prag. Jag, Craig frÃ¥n Australien, Ben frÃ¥n Nya Zeeland och Cruz frÃ¥n Venezuela drar iväg i vÃ¥r nyhyrda Opel Signia och susar de trettio milen till Europas hjärta. Väl där tar vi in pÃ¥ sÃ¥där stadshotellet-i-Sveg-billigt hotell och gör stan för att sen pÃ¥ söndag dag pila tillbaka. Är det nÃ¥got jag mÃ¥ste se? NÃ¥gon öl jag borde dricka eller nÃ¥gon mat man gör bäst i att akta sig för [kan ju sÃ¥ här i förbigÃ¥ende säga att jag och Lady starkt rekommenderar att äta nÃ¥got annat än hamburgare om ni ska hänga pÃ¥ Continental Hotel i Akosombo, Ghana]? Hur säger man till exempel “Nu har du satt din sista potatis din lurvenpajsare, kan jag fÃ¥ en öl tack?” pÃ¥ tjeckiska? NÃ¥n?

Det blir inte mÃ¥nga bilder idag – under dagtid är det ganska ospännande att ta bilder; ett vanligt föreläsningsrum och elva mentalt sett smÃ¥finniga tonÃ¥ringsingenjörer som med stora ögon tittar pÃ¥ farbror Reinhardt. Och pÃ¥ kvällarna hänger jag i Erlangen – en smÃ¥sömnig kranskommun till Nürnberg som inte tinga alltför mÃ¥nga poäng pÃ¥ mÃ¥ste-se-skalan. Men en bild, när jag kom hem frÃ¥n mitt äventyr till Puma och Adidas fabriksutförsäljningar igÃ¥r, kan jag ge er. Mitt hus i kvällsljus.

Jo, det var sÃ¥ sant – Puma och Adidas har sina huvudkontor här nere i Erlangen, sÃ¥ är det nÃ¥gon av er som vill ha nÃ¥got speciellt sÃ¥ hör av er. Det är affärer stora som en fotbollsplan med baaaara Puma- och Adidaskläder, prylar, väskor och allt annat. Själv slog jag till pÃ¥ en väska som jag kan ha till Prag – med mig ner hit tog jag bara människosmugglar-storleks-väskan och min laptopväska; ingen av dem ger direkt mycket utrymme för en övernattningspackning.

Dagens fundering:
För ovanlighetens skull har dagens fundering en ganska grav verklighetsanknytning – sÃ¥ hÃ¥ll till godo… Om ni hade rÃ¥kat bli felbehandlade med röntgen [okej, ska vi vara riktigt tekniska handlar det givetvis om en datortomograf men det är rent essentiellt sett en röntgenapparat] en gÃ¥ng, lÃ¥t säga att du är 50 Ã¥r gammal och rÃ¥kar fÃ¥ en strÃ¥lning som inte är 20% högre än normalt utan kanske en som är 20 g Ã¥ n g e r sÃ¥ hög som normalt [en vag underdrift är att säga att det är fett mycket för mycket] och därmed drabbas av cancer – skulle du inte ställa till med ett stort debacle? Den här hypotetiska frÃ¥gan blev verklighet här i Erlangen för nästan 20 Ã¥r sen, en herre i 50-Ã¥rsÃ¥ldern rÃ¥kade bli felbehandlad, drabbades av strupcancer och fick veta att han hade knappt ett halvÃ¥r kvar att leva. Men istället för att stämma ryggraden ur sjukhuset och företaget sÃ¥ frÃ¥gade han lite försynt om de kunde bekosta hans behandling [mÃ¥ sÃ¥ vara att de dÃ¥ trodde att den skulle vara fruktlös, men vem nekar en dödsdömd man?]. Ingen stämning, ingen rättslig process, inte ett ont ord om nÃ¥gon. Han jobbade själv inom utvecklingsbranchen och förstod att det skulle vara slutet för Siemens, sjukhuset och regionen om han slog pÃ¥ stora trumman. Mot alla odds har han överlevt sedan dess och sÃ¥ fort han behöver nÃ¥gon som helst sjukvÃ¥rd sÃ¥ har han ett direktnummer han ringer, sen blir han hämtad med ambulans och forslas raka vägen till onkologienheten pÃ¥ det bästa sjukhuset som ligger närmast där han är för tillfället. Allt bekostat av Siemens sÃ¥ länge han lever. Stort av honom att inse att han är en liten bricka i spelet men jag blir helt förundrad, och efter det känner jag mig lite fundersam; hade jag gjort samma sak? Kanske. Jag menar – vatten under bron, que sera sera, gjort är gjort – man ska inte grÃ¥ta över spilld mjölk. Men hur stor är man i stundens allvar? Det. Är. FrÃ¥gan.

Nog för den här gÃ¥ngen – jag Ã¥terkommer pÃ¥ söndag med rapport frÃ¥n Östeuropa; glasnost, gulasch och vodkabältet here I come!

Er traveler,

Global