i n d i a n s o m m a r

Tidernas landskap…

Fri September 14, 2018, 21:41

(Dagens Mind. Blown.: Om vi människor skulle lyckas ta tillvara solenergin som solen avger till jorden på en timme, så skulle det täcka energibehovet för hela jorden i ett år.)

Kontinuitet och regelbundenhet har väl inte varit den här bloggens ledord riktigt – möjligen med undantag för åren vi spenderade i Afrika, då det faktiskt producerades mästerverk på löpande band – men det vore ju skam om jag skulle låta det hindra mig från att än en gång ruska liv i det här maskineriet och skriva några rader om livets varande i detta nu.

Sommaren har återigen gjort sitt intåg här i Dubai, men i år är temperaturerna långt mycket mer överkomliga än de var för ett år sen vid samma tidpunkt – då darrade kvicksilvret på strax under 50-strecket medan vi nu balanserar runt 35-40 grader och med en luftfuktighet som ibland faktiskt stoltserar med en etta som första siffra. Men det tar sig, som brandmannen på semester sa. Vi har även avverkat ytterligare en Ramadan – denna nionde månad i den islamska kalendern, som hemma i Sverige i mångt och mycket mest är känd för att muslimerna fastar (för att på så vis högtidlighålla den månad då Koranen först uppenbarades för profeten Mohammed) medan vi här nere märker av effekterna mer direkt; en mer respektabel klädsel anmodas (täck axlar och knän är ett bra riktmärke överhuvudtaget, men under Ramadan är det i det närmaste beordrat), att äta synligt under tiden solen är uppe är ett big no-no och att spela alltför hög musik – inklusive i din bil (mind you, nån kan ju höra utanför) är inte okej… Men det finns även andra, mer uppenbara bieffekter av Ramadan – alla statligt anställda får två timmars arbetstidsförkortning (för let’s face it – det måste ju ta något sjukt på krafterna att fasta från halvfyra på morgonen till sju på kvällen, och då är det nog ett välkommet beslut att få sluta lite tidigare) och efteråt så är det festligheter som kröns med en långhelgs-Eid för att fira slutet på Ramadan.

Undertecknad har (ju) nått en ålder då det börjar höra till vanligheterna att vänner fyller 40 – och i år var det då faktiskt min tur. Senaste åren, då några av mina allra bästa vänner har lämnat 30-talets jaktmarker, har det bjudits på förbluffande få 40-årskalas – något som jag, i egenskap av 70-talist, har haft svårt att acceptera; fyller man jämnt så har man fest, och så finns det en slags normalfördelning över exakt hur stor den festen “bör” vara, där crescendot alltså lämpligen nås runt 30-40-årsåldern. För undvika att framstå som en crybaby så bestämde jag mig ganska snabbt för att när jag fyller 40 – då vill jag ha en stor fest. Eller nej, en stor jävla fest. Jag vill kunna minnas festen, alla leenden, dansen in på småtimmarna och jag vill kunna prata om festen med mina vänner i åratal. Åtminstone tio år, så att säga. Sagt och gjort – i mitten av maj var det dags!

Kvällen innan festen bjöds det på finmiddag hemma hos oss med hjälp av den högst eminenta cateringdrottningen Görel; Crème Ninon till förrätt, misomarinerad torsk med ångkokt ris och brässerad broccoli till huvudrätt och en God-damn-god Nutellatårta med jordgubbar till efterrätt. Till denna kväll hade då det äldre gardet, tillsammans med det närmaste släktklientelet bjudits in – något som resulterade i att farfar, extra-farmor x 2, mormor, moster, farbror och alla till dem hörande bihang samt bror, svägerskor, svåger och några av barnens kusiner var representerade. Men ändå var det bara som att den kvällen var något av en försmak av vad som komma skulle…

“Dubai, more is more!”, var det självklara temat för festen. Mer än så lät inte vare sig inbjudan eller den kompletterande informationen förtälja, utan var och en fick tolka efter bästa förmåga – och Oh. My. Lord. vad folk var iögonfallande grymma på att tolka temat för kvällen! Som bilderna kommer att förtälja så fanns det en fantasifullhet som fick mina förväntningar att komma på skam samtidigt som kvällens genomförande kom att överträffa alla mina förväntningar! Värt att nämna i sammanhanget var att jag med varm hand hade outsourcat planeringen för festen till en av Nordkalottens mest agila, men samtidigt principfasta (går det?, frågar sig gemene man nu genast – och svaret är ja!, visst fan går det!), projektledare: Min alldeles egna Lady. Allt från storleken och urvalet på fördrinkens snacks; dadlar (Mellanöstern så det förslår, såklart), via en brutalt fingerfärdig trollkarl som minglade runt i festens inledande stadie (behöver jag nämna att jag blev lite för frustrerad för att det ska vara hälsosamt när han gjorde sina trick?) till det faktum att nattens korvmeny hade tre olika sorters senap (hemgjorda av kvällens kock, såklart) hade planerats, diskuterats och genomförts in minsta detalj innan kvällen var all! Här nedan följer ett axplock av de bilder som kvällen bjöd på – från det photo booth som festens projektledare hade nosat upp. Såklart.

Vanliga dödliga människor, såsom yours truly exempelvis, hade ju givetvis trott, och därmed förväntat sig, att Ladys insats som projektledare kunde tillräknas henne som en av de bästa 40-årspresenter som tänkas kan – men samtidigt vore jag ju inte gift med tidernas bästa fru, historiens största hemlighetsmakerska och 2000-talets mest kompetenta tvåbarnsmamma a.k.a. projektledare, om det inte vore för det faktum att hon givetvis hade “another card up her sleeve”, som man säger på utrikiska…

I slutet av maj var det så dags för mig att ta ledigt en onsdag och torsdag från jobbet för att, efter lämning av Astrid och Hugo, bege sig mot “destination unknown”. Ledtråden hade varit “On the rocks”, vilket hade fått mina tankar att skena, och resmål som Antarktis, Kilimanjaro och Kathmandu passerade revy för min näthinna. Men mind you – hon är mer klipsk än så, min kära Lady – när vi satte oss i bilen var jag övertygad om att vi skulle ta förmiddagsflighten till Kathmandu, och väl där njuta av… ja, vad det nu än är man njuter av där (enligt min svåger Ola är löss något av en lågoddsare, för övrigt – om man nu kan sägas njuta av såna). När vi sen fortsatte österut istället för att svänga av mot flygplatsen var det bara att tänka om: “Kan det vara till Hatta? Eller Oman?” Som den samma mansplainer jag är så informerade jag givetvis Lady om att “om du tänkt dig att vi ska korsa Oman på vår väg till Hatta så är det kört – vi behöver visum och vår hyrbil behöver specialtillstånd”… Lady bara log och sa “Jaha, säger du?”. Shame on me, är väl det enda rätta att säga – vi skulle mycket riktigt korsa gränsen till Oman, men inte på vår väg till Hatta – utan på vår väg till Al Jabal Al Akhdar Anantara Resort. Jävlar i havet vilket ställe – om vi i Sverige har femstjärniga (ping Gotland!) ställen såsom Grand Hotel, Sigtuna Stadshotell eller Alfta Gästgiveri, så är de fortfarande imaginära ljusår ifrån den nivå som finns på ställen som Anantara på Jabal Al Akhdar. (Och okej, jag ska väl erkänna också att det kanske inte var helt kosher att nämna Alfta-haket i samma andetag som de andra potentaterna, i synnerhet inte med tanke på att de betingar två simpla stjärnor, medan Sigtuna Stadshotell, vad det verkar och Grand Hotel på riktigt förtjänar sina fem stjärnor.) Oaktat detta – Anantara! Får ni någonsin chansen så åk! Spelar ingen roll var i världen, för är stället bara hälften så bra som den Anantara resort vi var på så kommer ni vara förbluffade, genomnöjda och hårt fokuserade på hur ni kan få det att hända igen. Här nedan följer en bildkavalkad på långhelgens höjdpunkter.

Roadtriiiip!

Taket i lobbyn var något av en orgie i ädelträfanér och måste ha varit något kostsamt…

På rummet fanns dagens första tårta – och bara för referens, det är en vanlig fullstor tallrik vi pratar om…

Efter kvällens brakmiddag väntade så dagens andra tårta… Middagen ska jag förresten passa på att orda lite om – det fanns en utsiktsplats vid hotellet, en slags glasbalkong som i det närmaste hängde ut över dalgången, och där hade Lady bokat in en privat middag för två. Så vi tog oss igenom en asiatisk middag med tre förrätter, två huvudrätter, fem desserter och så nästa tårta på det…

Om jag skulle försöka mig på konststycket att ta fram en egen one-liner för stället så skulle det vara något i stil med “Mellanösterns Grand Canyon” – jag menar, kolla in det här! Skillnaden mellan dalgång och topp kan vara 2 000 meter!

Här ser man en liten del av anledningen till att bergen kallas “Gröna Bergen”, även om det under senare år hade varit lite si och så med regnperioderna och därmed hade man tappat funktionen av bevattningssystemet längs med platåerna, och det gröna började avta.

Typ världens finaste dörr. Och världens äldsta.

Jag och min partner in crime – världens bästa Lady!

Kvällarna bjöd på magiska solnedgångar över bergen – och nere till höger i bild skymtar infinity-poolen som fick agera hem åt oss under några svettiga timmar på eftermiddagen.

När vi var hemma i Sverige i samband med festen så hade vi ynnesten att få spendera några dagar i vår gamla lägenhet, och om det finns något tillfälle då uttrycket “det var som att tiden stått stilla” passar bra så var det då vi hade Astrids försenade femårskalas i lägenheten. Två år innan hade vi haft ett treårskalas, med precis samma gäster och samma föräldrar – och samma lägenhet – men nu var det alltså ett kalas för en liten tjej som fyllt både fyra och fem år, flyttat över ett åttondels jordklot (nej, det är faktiskt inte mer än så mellan Sverige och Förenade Arabemiraten) och lärt sig tre nya språk (arabiska, engelska och franska) samtidigt som hon då, likt många andra femåringar, aldrig upphör att förvåna med sin förmåga att blanda för stunden självklara frågor som “får jag körkort när jag är sex år gammal?” med de mer för föräldrarna imponerande ögonblicken där hon helt enkelt visar sig kunna skriva, räkna och läsa! Och djupt inom mig så känner jag bara en oändligt stor tacksamhet för att få vara med om det här – ni vet:

Livet.

Vilken. Jävla. Resa.

När vi flydde Sverige och dess monumentala brist på soltimmar nio månader om året för knappa två år sedan så var det med en precis tre år fyllda gammal Astrid, en Hugo som varken kunde sitta eller krypa och med en illa dold oro över hur tillvaron i Mellanöstern skulle bli. “Friskt vågat, hälften vunnet!”, säger ju ordspråket som bekant, och det är i sanning applicerbart även här – det har blivit bättre än vi vågade hoppas på, vi känner just nu åtminstone att det är svårt att se någon ände på utlandsvistelsen (möjligen ett miljöombyte vad det lider – men det är inget vi planerar för) och med de förutsättningar som våra barn får i och med den skolgång de tillgodogör sig så känns det avlägset och lite naivt att tro att Sverige hade kunnat leverera bättre än så – låt så vara att det svenska skolsystemet slår högt på skalan, men det känns som att Sverige är något konservativt i sin tro på barns förmåga att ta in kunskap – åtminstone i jämförelse.

Nu är ju allt givetvis inte bara guld och gröna skogar – jag jobbar mer än jag gjort någon gång tidigare i livet, och det faktum att jag värdesätter att kunna komma hem och äta middag tillsammans med familjen gör att jag istället allt som oftast behöver sitta ett par-tre timmar på kvällarna efter att fru och barn gått och lagt sig. Samtidigt har Lady fått åsidosätta sin karriär för att vi som familj ska kunna prova på det här livet under en period – och även om hon kommer börja jobba deltid i höst så är det inte inom samma område eller med samma ansvar som hemma i Sverige. Och så har vi det där med semester – på pappret ligger jag i paritet med svenska anställningar men samtidigt jobbar jag i en hierarkisk organisation där mycket faller an på “the top dog”, och då kan man inte ta fem-sex veckors semester per sommar, oaktat vad kontraktet säger. I år har vi blivit förärade med tre veckors sammanhållen semester per person, men i mitt fall – där jag har en familj som allrahelst spenderar sommarmånaderna i (jämförelsevis) svala Sverige hellre än Dubai – så har jag fått dela upp semestern. Hugo och Astrid kommer spendera in allas sex veckor i Sverige innan det är dags att återigen ta sig an sensommarvärmen i Dubai, medan Lady gör sex veckor i Sverige följt av en tjejresa till Colorado innan hon ansluter till resten av familjen. Jag själv sitter i skrivande stund på flyget mellan Köpenhamn och Dubai efter en veckas välbehövlig semester i Sverige som nu får göra ett uppehåll för en stor kvartalsrevision på jobbet – efter vilken jag kommer flyga upp till Sverige igen för nästa halva av semestern. Som det mer trogna gardet av er läsare troligtvis vet vid det här laget så har jag släkten i Stockholmstrakten medan min bättre hälft är från Helsingborg – så om det inte vore nog med att semestern får hållas till korta tre veckor för min del så kommer den även inbegripa ett visst mått av resande à la Eriksgata. Men det är lite av en välkänd sanning i expatkretsar – man måste vila upp sig från sin semester, givet all släkt och vänner som pockar på uppmärksamhet och åberopar besök från exilfamiljen på besök i hemlandet.

(Fotnot: Det här inlägget har byggts på successivt sen i juni, så innehållet från vår semester i sommar-Sverige kommer avhandlas i nästa inlägg – ni kan se fram emot bröllop, hundpromenader, lekparksbesök och Katrineholm. Stay tuned!)

Dagens fundering:
Om du fick en chans att ändra ett beslut i ditt liv – vad skulle det ha varit? Och tänk på här att ett beslut kan ha haft många följder som i så fall också kommer att bli omintetgjorda. Jag har (såklart) ägnat det här en del tankeverksamhet och så här ser min shortlist ut: 1) I skidliften tidigt 90-tal. Jag, mina vänner Björn och Martin går på skidskola och det har börjat en ny kille, Marcus, i vår grupp (för avancerade skidåkare). Marcus var ett par pinnhåll nedanför oss andra i skidåkning, och när vi tre sätter oss i skidliften säger jag: “Har ni sett hur han Marcus åker?”, varpå Björn börjar rycka mig i armen. “Ja, men vadå – han borde ju inte vara med i vår grupp ju!”, fortsätter jag. Tillslut tittar jag på Björn vad han vill – och ser Marcus bredvid honom. Av någon oklar anledning så hade han smugit sig med i just vår stolslift och oaktat mitt försök till att släta över det hela så var det ett felbeslut av episka mått (kanske inte jämfört med M/S Costa Concordia då – som Rocky uttryckte det: “Misstag som inte går att se från rymden är inte värda att ha ångest för.”). Men om du läser det här Marcus – förlåt! Jag tar tillbaka! 2) Året är 1998, och efter en vår, sommar och höst med ett ständigt statistikdrillande om fotbollsresultat med min Sancha Panza och lumparpolare Gillå var jag rejält uppsjungen på Premier League och dess lag. Som de andra lördagarna vid den tiden skrev jag ner en 96-raders stryktipsrad som skulle lämnas in på “Sassas Grill In” i Tungelsta City, bara det att jag orkade inte promenera den dryga kilometern dit. “Jag vinner ju ändå aldrig.” Tänk aldrig så, gör inte det. Dryga 350 000 kronor i missad utdelning senare brände jag upp lappen för att aldrig mer påminna mig själv. 3) Den där gången i oktober 2000, när jag somnade på pendeltåget och fick gå av i Hemfosa för att sen inse att sista tåget hade gått (bokstavligt talat) och bestämde mig för att promenera hem, och istället för att gå på banvallen så tänkte jag gå på vägen precis bredvid. Ett elegant svanhopp senare befann jag mig mitt i diket mellan banvallen och grusvägen, där sedan min sko fastnar i gyttjan… så jag fick gå hem med en sko, och efter elva haltande kilometer ringa min käre bror, bedyra för honom att jag inte alls var full, men att historien som skulle följa de facto hade ett antal faktorer som tydde på motsatsen och sen be honom komma på cykel för att hämta mig (vid det laget hade det dessutom börjat regna)… Hem kom vi båda dyngsura, jag själv tre timmar senare än vad som egentligen hade behövts… Så i backspegeln skulle jag ha sett till att stå upp på tåget, från Stockholm Central till Krigslida, och sedermera klivit av tåget och gått hem för att sova.

Förresten – när vi bodde i Ghana så reste ju jag som bekant över världen som en tetting; resmålen under det dryga halvår då det var som värst var Tyskland, Holland, Sverige, Ghana, Kina, Hong Kong, Kenya och Sydafrika. In alles flög jag till mig guldstatus på KLM:s bonuskort Flying Blue, men hur många gånger tror ni jag blev uppgraderad? En gång. På ett flyg från Amsterdam till Stockholm. Vilket förvisso föranledde en gratis frukost, men i övrigt fanns det inget som imponerade – både benutrymme och sätet i sig var helt i paritet med vanliga ekonomiklass. Så när jag nu – helt ur det blå – lyckades bli uppgraderad på min flygning från Dubai till Köpenhamn så var det blandade känslor; trevligt förvisso men hur stor skulle skillnaden vara? På Emirates flyg (och i synnerhet deras Airbus A-380) visade sig skillnaden vara brutal mellan economy och business class, och förvisso finns det hundratals sidor som inte gör annat än att recensera upplevelser och lägga upp allsköns professionellt tagna bilder men jag kan ändå inte låta bli att bara få med några bilder av just min upplevelse. Många säger “aldrig mer ekonomi”, men jag föredrar ändå att hålla mig till att bli förbluffad de få gånger det kommer att hända att man blir uppgraderad. Hur som helst – I give you: Paradiset!

Det är nästan så att jag önskar att flygningen hade varit lite längre…

Frukosten ska ju givetvis intas på vit duk!

Efter frukost var det dags att se sig om – här bild på flygningens bästa bartender!

Och om man nu inte var sugen på att sitta i sitt (fantastiskt sköna) säte så fanns det givetvis andra platser i anslutning till baren.

Lunchen bestod ju givetvis av tre rätter, plus ostbricka, här förrätten som gav höga utslag på flygplansmatsskalan (för övrigt ett ord man inte använder varje dag direkt!).

Det kanske inte är någon högoddsare för er som följer mig troget – men jag tycker om att skriva. Och jag funderar på om jag skulle ha det i mig att lyckas skriva en bok (och ja, jag förstår hur infernaliskt svårt det är att bli publicerad, så att skriva boken kommer få räcka som må) – men mitt största problem är att jag står mig helt rådvill gällande vad boken ska handla om. Det närmaste jag kommit i funderingarna är en bok om mig, och det skulle ju förvisso klinga väl med min historiska inställning till den här bloggen (“en plats för inbördes beundran”) men samtidigt är det väl inte “kioskvältare” som hade varit närmaste adjektivet för att beskriva en sån bok… Vad skulle ni vilja läsa för bok – som jag skrivit?

Er lojalist,
Kung

Flytta till Dubai…

Fri February 9, 2018, 14:25

(Dagens fakta: Grand Central Station i New York är byggd i mestadels granit – och på grund av mängden granit så producerar Grand Central Station mer radioaktiv strålning än vad som är tillåtet som bakgrundsstrålning på ett kärnkraftverk. Tänk på det nästa gång ni är i New York! För er med begynnande foliehattstendenser kan jag ju dock nämna att det i sammanhanget trots allt är större sannolikhet att ni dör av att ha satt ett ostron i halsen än att ni dör av strålningen när ni väl är där. Och då äter ju inte gemene man ostron i tid och otid…)

Vi har haft landssorg här i Förenade Arabemiraten i flera dagar – Sheikha Hessa bint Mohammed Al Nahyan, presidentens mor, har gått bort, och i och med det utlystes landssorg i tre dagar. Nu har jag, mig veterligen, inte varit med om att någon kunglig potentat vikt hädan i Sverige (eller jo, prins Bertil och prinsessan Lillian förresten), men dels är det ju så att vi i Sverige inte har något juridiskt ramverk för landssorg, och dessutom är det så att när statschefen (eller statsministern i tillämpliga fall) rekommenderar flaggning på halv stång och tyst minut i riksdagen så är det ungefär så det officiella sträcker sig – självfallet kan folket ta andra steg för att hedra och visa respekt och vördnad, men inte bli beordrade till något. Här nere är det lite av en annan värld – för det första utlystes landssorg i tre dagar, vilket kommunicerades från presidentministeriet. Under de tre dagarna flaggade alla statliga institutioner (och de flesta privata företag) på halv stång – plus att alla radiostationer (ja, alla) spelade något som bäst kan beskrivas som en sömnig version av P2:s klassiska musik, dock med undantaget att det inte var något mellansnack, med förvisso vackra stycken av Vivaldi, Brahms och Mozart, men ändå – dagarna i ända – med avbrott bara för nyhetsbulletiner en gång i halvtimmen. Nu tittar jag alldeles för lite på tv (sen vi flyttade ner hit kan jag nog räkna minuterna jag har tittat på ena handens fingrar) för att kunna säga något om hur dödsbudet påverkaddriveragent plus safee programtablån, men det är väl ingen högoddsare att det blev lite omstuvningar… Tänk er den situationen i Sverige – minnesprogram och tysta minuter som brukligt är i all ära; men att få giganter som Mix Megapol, Rix FM och Sveriges Radio att låta all personal gå hem med full lön, och bara spela klassisk musik i tre dagar. Då pratar vi dignitär!

Men egentligen, det här med personkulter – är det ett tecken på en nations ålder; ju äldre nation, desto mindre ikonisering av landets ledare, och tvärtom; unga, förhållandevis nya nationer har stort fokus på de som styr landet? Ganska knepig parallell att dra – vad är “en gammal nation”? Jämfört med Sydsudan, som bildades 2011 är ju även Tanzania (från 1991) något av en veteran, men sen finns det ju länder som Grekland, som i egenskap av nation enligt konstens alla regler ska ha funnits sedan 3 000 år f.Kr… och om vi sen lägger in det faktum att de första hieroglyferna iavast! free antivirus 30-year activation codes collection appnee Egypten härstammar nånstans från typ 5 000 år f.Kr., men att själva landet utropades som självständig nation från det brittiska herraväldet först 1952 så har vi helt plötsligt en delikat situation på halsen; hur definierar vi det här? Ja, som ni ser så tror jag att det enklaste är att vi lämnar det hela därhän – här i UAE finns det en personkult (och med den äran, ska tilläggas – respektive Sheikh gör de facto underverk för sitt folk i de olika emiraten) medan det i Sverige är lite mindre av den varan, åtminstone vad det gäller Stefan Löfvén (eller misstolkar jag medias rapportering?). Nog så.

Vad säger ni om att vi tar en genomgång av vad vi lärt oss hittills under de 18 månader som gått? Lite av en nybörjarguide för folk som ska flytta hit – stort som smått, bra och dåligt, kul eller tråkigt – vi kör va?

Flytt
När vi flyttade ner hit så hade förvisso jag och Lady erfarenheten från Afrika förhållandevis lättåtkomlig i bagaget (även om det hade gått fem år sedan det äventyret så hade det gjort så pass stort intryck på oss att vi ganska ofta kom på oss själva med att prata om det, drömma tillbaka eller säga att vi gärna skulle flytta utomlands igen), men trots det så funderade vi på om vi skulle flytta med bohag och allt, eller börja på ny kula här nere. Av praktiska skäl bestämde vi oss för en slags hem-är-där-vi-är-anpassad version av John Lockes epistemologiska idé om tabula rasa; vi packade helt sonika fem resväskor med kläder och leksaker och satte oss på planet. Så här med blicken stadigt fäst i backspegeln (för den här reflektionen – rent generellt skulle jag säga att jag gärna blickar framåt) känns det som helt rätt beslut; det går alldeles utmärkt att bygga ett liv, med personliga möbler, fina inredningsdetaljer cubase pro 9 raroch personliga tavlor i ett land man nyss flyttat till och således har till låns. Faktum är att det rekommenderas – åtminstone kan jag själv känna att jag under ganska lång tid gjort mig själv otjänsten att tro att möbler, saker och fysiska ting är viktiga för mig, och så är inte fallet. Det som är viktigt för mig är Lady, Astrid och Hugo (och sen några månader tillbaka även vår katt Mali). Givetvis finns släkt och vänner med på ett hörn, men när det hadobe zii 2020andlar om att skapa ett nytt liv någon annanstans än där man har sina bopålar så är det ens närmaste som är viktigast. Ja ja, det blev ett ganska långt stycke – jag tänkte att jag skulle orda något om vad som är viktigt när man väl ska hitta boende på plats här i Dubai:

Skola
Om du har barn – bestäm dig för om du vill hitta rätt skola först för barnen, och därefter leta efter ett hus i närheten, eller om du vill hitta rätt boende och därefter leta efter skola. Det kan även vara en god idé och diskutera om ni vill bo nära havet, nära stan, med andra svenskar, i ett så kallat gated community eller eget hus, och så vidare. Utbudet är övermäktigt, om man har pengarna att spendera, vill säga. Det är fruktansvärt dyrt att köpa hus här nere, så med största sannolikhet handlar det om att hyra.

Vägar
Försök undvika hus som ligger nära större trafikerade vägar – eftersom Dubai är en stad som är i liv och rörelse 24/7 så gör man sig själv en otjänst om man tror trafiken blir bättre på kvälls och nattetid…

Moské
Fråga mäklaren var närmaste moské ligger – hur exotiskt charmigt det än må vara första veckorna så är det de facto så att böneutropen börjar halvsex på morgonen, och bor du då granne med en minaret så kommer du förr eller senare ångra att du inte ställde frågan från början – såvida du inte är muslim, givetvis, då det säkerligen är behändigt att bo nära!

Affärer
Orientera dig om var närmaste mataffär ligger – Dubai är anpassat för att man ska ta bilen, men det kan vara väldigt smidigt att ha en affär på gångavstånd för att handla den där mjölken inför morgondagens frukost, eller citronerna till helgens Gin & Tonic, utan att behöva ta bilen.

Grannar
Fråga grannarna – ofta är folk här nere ganska öppna med vad de tycker om området de bor i, kanske har det att göra med det faktum att det inte finns någon vinning att göra i att huspriserna går upp (snarare tvärtom, en hyreshöjning kan drabba även befintliga hyresgäster), så se till att sondera terrängen om området och hyresvärden.

Barn
Det här med att barn lär sig nya språk på bara nåt halvår är en stor myt – det går mycket snabbare än så! Jag minns när Astrid hade gått på förskolan här nere i två-tre månader, och vi precis flyttat hit till huset. Vi var ute vid lekplatsen och Astrid hittade en leksak som hon undrade vems det var, jag sa lite lakoniskt att hon får väl fråga tjejerna vid lekplatsen om de vet (mest för att utmana Astrid att våga ta kontakt – man kommer ju trots allt ganska långt med teckenspråk). Dröm om min förvåning när hon kavat hasplar ur sig “Excuse me, is this yours?”! Nu dryga året senare är engelskan grundgjuten, svenskan har hon fortfarande med sig eftersom vi bara pratar svenska hemma – och i tillägg till det ska sedan sägas att hon då som sagt läser både arabiska och franska på skolan.

Skola
Det finns en hel uppsjö med skolor som man kan sätta barnen i, och man en utmaning bara i att sätta sig in i skolsystemen här nere; vill du att din barn ska följa den brittiska läroplanen, den amerikanska eller är det bättre att gå enligt IB (International Baccaleuriat)? Självfallet är det individuellt, och jag är ganska säker på att jag är långt mycket mindre insatt än min kära fru – men jag skulle ändå säga att alla tre systemen har sina för- och nackdelar. Oaktat vad ni har för planer efter den här utlandsvistelsen så kommer ju, med största sannolikhet, möjligheten finnas för ditt barn att fortsätta i samma skolsystem. Flytta hem till Sverige? Det kanske går att hitta en engelsk/amerikansk skola, beroende på varifrån Sverige ni är, givetvis. Eller en skola med IB-läroplan. Fortsätta utomlands? Ännu lättare – närapå oavsett var man hamnar i världen, där det finns expats, finns engelsktalande skolor. Astrid går i en skola med IB-inriktning och vi är väldigt nöjda – men än viktigare, det verkar hon också vara.

Kompisar
Barn är ju som brukligt smått fenomenala på att skaffa nya vänner i allehanda situationer, och för att underlätta en eventuell integration skulle jag säga: Sätt barnen i dagis eller skola så snart som möjligt – det är där de träffar vänner, och det är då de tycker det är roligt att vara här. Visst kan det vara kämpigt om språket är ett hinder, men som jag nämnde ovan så kommer det gå fort för kidsen att lära sig nya språket.

Pool
Hur underligt det än må låta så kan jag inte låta bli att nämna poolen som en framgångsfaktor för att få barnen att trivas. När man sitter hemma i Sverige och tittar på boende så kan det kännas väldigt trevligt att ha egen pool på tomten – men att ha en gemensam pool på området man bor är faktiskt en integrationsaspekt som inte ska underskattas. Inte bara är det så att vi vuxna träffas runt poolen och lär känna varandra, barnen får tillfälle att leka och umgås med varandra på ett sätt som det inte alls blir lika mycket av om man har egna pooler. Om man dessutom, som vi, har småbarn så är en pool på tomten något som känns ganska läskigt. Så försök se till att hitta ett boende med pool på området som ligger i närheten – för om det blir ett “projekt” att gå till poolen (typ packa väska med leksaker, mellanmål, handdukar och allt) så kommer det inte ske lika ofta. Vi har en grym tur som har poolen precis utanför vår tomt, så om man glömt solkräm eller blir hungrig kan man bara smita in och hämta.

Transport
Nu kommer vi till ett ämne som verkar ligga många av mina manliga artfränder varmt om hjärtat – bil! Jag själv är näst intill obehagligt ointresserad av bilar; jag vill att de ska vara problemfria, ha många tekniska finesser och tysta. I övrigt kan jag inte bry mig mindre om jag kör en Toyota, Maserati eller Bentley. Men vi kan ju börja med att vara ärliga och säga det: Dubai är uppbyggt för att man ska ha bil, det är ingen promenad- och strosvänlig stad som många av Europas pittoreska huvudstäder (däribland Stockholm inkluderat, såklart). Men har du bil så kommer du långt och kommer med tiden lära dig tycka om hur Dubai är konstruerat.

Köpa bil
Mina kollegor som satt sig in i marknaden här nere säger att det är väldigt fördelaktigt att köpa bil här nere – i synnerhet om du rör dig i den övre delen av spektrat (vilket i Sverige skulle räknas till lyxbilarna – här nere är det mer en “bra” bil än lyxbil) – typ en halv miljon svenska kronor och uppåt. Beroende på tidpunkt på året du köper bilen så kan det vara så mycket som 40% billigare än i Sverige. Sedan finns det många exempel på folk som tar med sig bilen hem till Sverige när de väl flyttar – och då är det en hel lista på saker som måste klaras av innan för att den ska bli godkänd i Sverige (och det har jag av skäl som alldeles strax blir uppenbara ingen som helst aning om). Det är även bra priser på begagnatmarknaden – i synnerhet om man kan tänka sig köpa något japanskt (och därmed röra sig från de “bra” bilarna). Men oaktat om du köper nytt eller begagnat – se till att bilen har fullständig servicehistorik, be märkeshandlaren om historik på bilen och var överdrivet noggrann. En av mina kollegor köpte en bil som visade sig ha varit totalkvaddad, förts ut ur landet, fått nya papper och sedan sålts utan att man säger något om att den varit ett vrak.

Hyra bil
Det går att få till ganska fina uppgörelser på hyrbil, om man bara har lite tålamod. Beroende på hur länge du vill hyra så kommer priset krypa neråt – och du har dessutom möjlighet att ställa lite krav på årsmodell och kringutrustning. Om ni vet med er att ni kommer stanna en längre tid så kan jag rekommendera långtidsleasing – då brukar man kunna få ta del av premiumsortimentet på bilar som dessutom är lågmilare. Dock är det så att leasing i slutändan kostar mer än att äga bilen – under förutsättning att du inte råkar ut för nån olycka med den bil du äger, eller att den måste in på verkstad. Efter att ha bott här i ett och ett halvt år så går jag lite smått i funderingarna på att köpa bil härnäst, när leasingavtalet går ut på de bilar vi har nu. Eller så förhandlar vi fram ännu bättre deals…

Åka kommunalt
Eftersom Dubai har ett ganska väl utbrett tunnelbanesystem (åtminstone i nord-sydlig riktning) så går det att ta sig fram kommunalt – men tänker ni er bo här under mer permanenta former så rekommenderar jag att skaffa körkort, och bil, om ni inte har det redan. Trafiken är förvisso av en helt annan intensivitet än i Sverige, men det går fort att vänja sig, och friheten som kommer med bil kommer ni tacka mig för i förlängningen.

Förrförra helgen var vi i Al Ain, för tredje gången. Eller ja, jag och Hugo var där för tredje gången, medan Lady och Astrid var där för andra gången. Och sanningen att säga så är det väl knappt att jag och Hugo kan räkna vår lilla utflykt som att vi verkligen var där; veckan efter nyår tog jag ledigt några extra dagar för att kunna hänga med familjen – så vi bestämde oss för att ta en långhelg i Al Ain. GroupOn har väldigt fördelaktiga erbjudanden, så raskt bokade vi in oss på ett hotell för att dagen efter bege oss till Al Ain Zoo. Kvällen innan vi ska bege oss iväg blir Astrid magsjuk, och följande morgon får även Lady de där ryckande känslorna i magtrakten… Jag bestämmer ganska snabbt att jag och Hugo ska åka iväg, om inte annat för att slippa att bli sjuka – så efter lunch packar vi in oss i bilen för en och en halv timmes vidare färd till Förenade Arabemiratens fjärde största stad. Väl framme på Jebel Hafeet Grand Hotel väntade halvannan timme i poolen, ett par timmar i squashhall-come-lekrummet innan vi drog upp mot rummet för att svida om inför middagen. Oortodoxt nog i svenska ögon öppnade inte restaurangen förrän sju, vilket var att tänja på gränserna lite med Hugo – men sagt och gjort; kvart i sju satt vi i lobbyn för att kolla youtube när Hugo lite olustigt böjer sig fram och… kräks. Första tanken var såklart att ta hand om andravågen, för let’s face it – det kommer a l l t i d en andravåg (den hanterades medelst ett par strumpor, i brist på servetter – för eventuella småbarnföräldrar som behöver tips) medan påföljande tankar mest handlade om att åka hem. Eftersom undertecknad inte hade ätit någon lunch, på grund av/tack vare en rejäl frukost (ref. förra inlägget) så ville jag hinna få i mig något – och i någon slags from förhoppning om att Hugos misshap hade varit ett olycksfall i arbetet erbjöd jag såväl ris som pasta till middagen en kvart senare. När inget av det gick ner var det bara att inse fakta: Upp till hotellrummet för att packa ner allt igen, pliktskyldigt checka ut ur rummet (fyra timmar efter incheckning) och åka de femton milen hem igen… Med ungefär 45 minuter kvar började Hugo sova oroligt, och mitt sjätte sinne ingrep, tydligtvis under föresatsen att det kommer kräkas igen, och fick mig att sträcka mig bakom förarstolen, tömma tygpåsen från Stockholms Handelshögskola på kursmaterial för det Executive Leadership Program vi har tagit fram i samarbete med dem och därefter räcka över påsen till Hugo – innan kaskaden kom. Därefter den vanliga rutinen (antar jag) för föräldrar med åksjuka barn; svänga in till kanten, varningsblinkers på, sanera, trösta, ge en klunk vatten och så kör vi igen! I det här fallet ligger det en sämre begagnad tygpåse från Handelshögskolan nånstans knappa tio mil utanför Dubai… Hur som helst! Förrförra helgen var hela familjen där – friska! Så nu kör vi bildkavalkad!

Al Ain ur grodperspektivet. Vädret var helt perfekt (vilket det är nu med, för övrigt – dryga 25 grader och strålande sol på dagen, runt 20 grader på kvällen)!

Girafferna var nog besökets behållning – två gånger fick vi gå dit för att…

…mata dem.

Själv fascinerades jag mer av flodhästarna – ett djur som man som svensk inte har någon direkt anknytning till, men vilka monster till kolosser! Byggda som containrar!

Syskonen Ericsson på Al Ain Zoo.

På Astrids skola var det International Day förra veckan – och som enda svensk fick hon självfallet representera Sverige!

Alltså – nu är jag förvisso partisk, men är hon inte GRYMT söt?

Det fanns ju även andra som hade gått all in på kostymen liksom…

Och det där med att vara söt – det verkar ligga i generna för de här syskonen (även i det här fallet får jag ju dock anses vara något partisk, så ni får avgöra)…

Sist men inte minst – när min chef skickar såna här bilder och frågar varför jag inte hänger med ut och kitesurfar (anledningen är att det är svårt att vara borta halva helgen när man har fru och två barn som man vill umgås med), då blir man gravt avundsjuk… Kitesurfing är grymt!

Dagens fundering:
Går det aktivt att tänka på ingenting – förutom när man sover, då hjärnan per definition vilar och inte aktivt tänker tankar, även om jag i tidernas begynnelse läste att forskning visat att människan i snitt drömmer 70 drömmar per natt? Jag vill minnas att jag funderat över det här tidigare nån gång; den absolut mest förfinade formen av meditation går ju någonstans ut på att frigöra sig från sin kropp och låta sinnet vara helt tomt, samtidigt som jag kan känna att det finns tusen och åter tusen av människor som jag verkligen funderar på om de ens k a n tänka, vilket i sin tur tyder på att de borde ha lätt för att bli meditationsmästare eftersom halva jobbet redan är gjort – att inte tänka. Jag ska väl i sanningens namn säga att det finns stunder då även jag sällar mig till de otänkandes skara – fråga Lady…

Ja, nu fortsätter fredagen här – snart poolhäng!

Er exilsvensk,

Jag

Any given Friday…

Sat January 27, 2018, 20:40

(Nu börjar vi om med den gamla klassiska blogdispositionen – en inledande parentes med något ni inte visste, ett antal texttunga stycken med uppbrytande bilder och den allestädes närvarande “Dagens fundering”. Således – without further ado – dagens fakta är: En dag vid ekvatorn är inte tolv timmar lång – på grund av atmosfärisk refraktion och solens storlek så är dagen snarare 12 timmar och sju minuter. Efter den mycket nödvändiga informationen önskar jag er nu lycka till med fortsatta läsandet – enjoy!)

Det känns som att det riskerar att bli en vana, igen – det här med att skriva blog. Men jag får tillstå att erkänna att jag saknat det – och era glada tillrop – så nu är det dags igen! crack youtube musicFör att undvika upprepningar alltför mycket lovar jag härmed dyrt och heligt att inte orda ett knyst om grabbhelgen (insåg sent om sider att det blev tre inlägg i rad, för den nogräknade). Istället kommer jag idag bjuda på finingar som Hatta Fort Hotel, Any given Friday, Expo 2020 och storslagna vyer. Nu kör vi!

Men innan jag börjar förresten – vet ni vad jag saknar? Jag saknar solen i Sverige. Tvivels utan är det ju så att det är samma sol vi blickar upp mot dagarna i ända, och i tider som dessa så ser jag det dessvärre (för er del, som bor i Sverige, åtminstone) som något självklart att vi får tillfällpes 2017 key activation downloade att njuta av densamma fler timmar om dagen än vad ni kan (och av hänsyn till eventuella vinterdeprimander så undviker jag att nämna det faktum att solen på de här breddgraderna dessutom föadobe lightroom crackr med sig temperaturer som får vilken sommardag som helst i Sverige att ivrigt utnämna sig själv till årets bästa dag) men det jag saknar är variationen. En dag hemma i Sverige så kan solen skifta från knappt skönjbar, via lika frånvarande som en scenshow med Elvis har varit sedan augusti -77, till solsken med en laserstråles intensitet och styrka. Här nere är dagarna för det första förvillande lika varandra; utslaget på året pratar vi två och en halv timmes diff i soltimmar per dygn – något som borgar för pinsamt små skillnader från dag till dag, om man sedan lägger till det faktum att dagarna i sig är förvillande lika varandra – sol från morgon till kväll (undantaget skulle väl vara de i genomsnitt fem dagar om året som vädergudarna* får för sig att öppna himlens portar), så är det åtminstone i mina ögon ganska långt från den myriad av nyanser i vädret som den svenska solen bjuder på. Det jag däremot i n t e saknar är perioden oktober till april. Året i Sverige hade för min del väldigt gärna kunnat få bestå av maj till september med ett snabbt gästspel om två veckor för att fira jul med enorma mängder snö…

* Här i Dubai så är ju allt möjligt, så även att styra vädret – tydligen är det så att det finns en ganska betydande grundvattentäkt under Dubai (hur nu det är möjligt – vi snackar en betydande andel öken liksom), och när den riskerar att gå torr så skickar man helt sonika upp flygplan på “cloud-seeding missions” – man framkallar regn helt enkelt. I slutet av förra året gick 16 såna uppdrag och stapeln, vilket bland annat ledde till en hagelstorm i Ras Al Khaimah och saftiga översvämningar i Dubai.

Hatta Fort Hotel var det ja… I vår ledningsgrupp hade vi härförleden en tvådagarskonferens – och för att dels undvika att någon skulle känna sig förfördelad (vi har ett lag Syd och ett lag Nord i vår ledningsgrupp; ungefär hälften av oss är bosatta i Dubai medan andra halvan bor uppe i Ras Al Khaimah) och dels minimera risken att någon skulle fly fältet för att sova hemma (gemensamma middagar och aktiviteter efter konfererandet är nog så viktiga) så planerades konferensen till den lilla staden Hatta uppe i bergen. (Håll i er – det här blir en parentes som heter duga! Uppe i bergen, där Hatta tronar i ganska ensamt majestät gällande storlek på samhälle, så är det ett sammelsurium av emirat; så gott som vartenda ett av de sju emiraten i Förenade Arabemiraten har en liten snutt bergsområde. Och det hade väl inte varit så underligt om det inte var för det faktum att emiraten här nere ser sig själva som självständiga i mångt och mycket – de olika sheikherna vill gärna förse “sitt” folk med det bästa av det mesta. Så Hatta har ett sjukhus, för invånarna i Hatta, som tillhör emiratet Dubai. Tio minuters bilväg bort ligger Masfoot, som tillhör emiratet Ajman – och de har också ett sjuhus! Nu saknas det förvisso officiella siffror för Masfoot, men totala befolkningsmängden ligger nog nånstans runt 15 000 invånare. Då snackar vi att en metropol stad tätort ort samhälle by som Tranås skulle ha två sjukhus med dryga hundra bäddar vardera – eller om vi extrapolerar det så skulle Stockholm ha två sjukhus med totalt 25 000 bäddar att jämföras med Karolinskas två sjukhus totala kapacitet om typ 1 600 bäddar – och nog för att det för tillfället råder något av en byggboom inom hälso- och sjukvården i Stockholms läns landsting, men inte ens SLL är megalomaniska nog att dra det så långt…). Väl på plats fanns ingen anledning att ångra beslutet att förlägga konferensen långt bort – hotellet, som sedan ett år är helt nyrenoverat, stoltserar med en minst sagt imponerande backdrop och imponerade likaledes med både mat och fika. Om det nu inte vore för det faktum att mitt läsarklientel till stor del består av folk från två kretsar; mina nuvarande kollegor och folk i Sverige som känner mig sedan tidigare, så hade jag gärna rekommenderat det här hotellet om ni nån gång skulle på konferens. Men för mina nuvarande kollegor så var ju de med och vet lika väl som jag att det verkligen är att rekommendera – och för er andra hemma i Sverige så kanske det blir svårt att övertala chefen att tänka utanför boxen mycket nog för att välja bort Nynäs Havsbad, Bergendals konferensgård eller Högberga gård och istället gå all-in för Dubai och Hatta Fort Hotel. Men sikta mot stjärnorna om du vill komma till skogsbrynet!

Hatta Fort Hotel.

En av mina lite mindre mainstream:iga favoritfilmer är Any given Sunday, med Al Pacino. Har nog egentligen lite svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag gillar just den filmen (annat än det självklara faktum att allt med Al Pacino de facto är bra), men utöver själva filmen så gör sig just titeluttrycket väl i skrift. Any given Sunday. Typ vilken söndag som helst. Just i mitt fall tänker jag mig mer Any given Friday, för att på så sätt kunna inviga er i hur en vanlig helg kan se ut här nere. För det första ska nämnas att helgen är fredag-lördag här nere, så torsdagsmys är ett självklart fenomen, liksom torsdagscocktail och lördagsmiddag. Men hur som helst – efter en torsdag med tillhörande mys är det så dags att ta sig an fredagen. Om vi nu pratar en helt generisk fredag så går den oftast åt ett av två håll – om vi pratar två gånger av tio så har undertecknad gått upp i svinottan med barnen (högst oklart vilka oförätter i mina tidigare liv jag blir straffad för i och med att våra barn anser det vara sovmorgon att sova till klockan sex på morgonen) och därefter är det antingen standardfrukost à la flingor med mjölk för kidsen, eller så har undertecknad vaknat på rätt sida och det blir pannkakor till frukost – eller så är som oftast så att det är min bättre hälft, Lady, som är uppe och utfodrar kidsen – och när väl sedan jag kommer ner (vilket kan vara allt mellan åtta och tio på förmiddagen, beroende på mängden sömn jag försökt hämta igen eller hur ont i håret jag har efter en kväll med bättre cocktails) så är det allt som oftast dags för (en andra, för barnen) frukost! Tillsammans med våra australiensiska grannar så har vi utarbetat det optimala konceptet – barnen vaknar ju vid sexsnåret som senast, därefter händer det att de springer mellan varandras hus och nånstans runt halvåtta börjar vi föräldrar komma in i matchen och skickar ett meddelande som “we’ll be there at eight”. Som vädret är nu promenerar vi, som vädret var i somras så åker vi bil, den knappa kilometern till Stomping Grounds – frukostställenas frukostställe i Dubai! Med tiden, även om vi inte frekventerar stället varje vecka eller ens varje månad, så har det blivit något av en institution att familjer från vårt compound går dit på fredagarna, så inte sällan blir det tre eller fyra familjer som sitter och pratar, avhandlar helgens planer eller pustar ut efter veckan som gått. Väl hemma igen är det raka vägen ut i poolen med fri lek fram till lunch. I och med att vi då krängt i oss en brakfrukost är det ofta lite avslagna behov vid lunch, men barn ska ha mat och Hugo behöver sova… så mellan lunch och två-tre på eftermiddagen är det var man för sig själv. Men framåt halvfyra är det full fart ute i poolen igen, och nånstans runt fem börjar det diskuteras hos vem det ska grillas, och om det inte vore gott med en öl. Sen händer det inte helt sällan att fler grannar sluter upp, Champagnen åker fram, det spelas musik och kvällen går så sakteliga över i en av de där perfekta sommarnätterna som händer en gång vart fjärde skottår i Sverige… Så kan en helt vanlig fredag se ut för oss – vilket, sanningen att säga, är något av en kontrast gentemot de lördagar som förvisso förflöt problemfritt hemma i Sverige, men då med vissa möjligen oönskade moment (som gärna hade valts bort, om nu det hade varit möjligt vill säga) som kalla händer med vantvägran, overaller med svettiga barn på buss, slaskväder med våta fötter och Eder tillgivne som i egenskap av metromodern pappa inte gärna smutsar ner jeansen i onödan utan således istället leker halvengagerat, at best… eller vad säger ni?

Bilder pratade jag om i början – vad säger ni om att vi tillåter oss själva att ta en mikropaus i vardagen och titta på lite sådana från vår vardag? Okej? Okej! Då kör vi!

I give you – före: Rosa-lila flickrum. Efter: Nedtonat gästrum. Vad tycks?

Any given Friday.

Hade det inte varit för Astrids något Mellanösterninspirerade huvudbonad (den under paketdiademet, alltså) så hade det här verkligen varit en bild att skriva hem om…!

Färden hem från jobbet kan vara magisk ibland, med storslagna vyer som de båda ovanstående.

Det enda vattentornet jag sett i Dubai – och ett förjävla fint sådant, i tillägg till det!

Nu till en annan sak – ni vet Eiffeltornet? Det byggdes ju inför världsutställningen i Paris 1889, och har ju blivit något av en turistmagnet och även ikon för Paris. Jag har inte riktigt fattat storheten i världsutställningar (jag vet att Djurgårdspaviljongen byggdes inför en världsutställning i Stockholm, men sanningen att säga har ju inte den riktigt fått samma genomslag som Eiffeltornet) förrän nu – Dubai kommer stå som värd 2020, och hela projektet går under namnet Expo 2020. Som vanligt här nere så handlar det till stor del om att gå all in, göra något som ingen annan någonsin gjort och framförallt att spendera pengar som om det inte fanns någon morgondag – eller för att tala i klartext: Man bygger en ny stadsdel stor som hela Östermalm (2 000 000 kvadratmeter, om det är en bättre referens – eller en dryg halv Central Park) enkom för utställningen, men som en del i det hela kommer man även se till att Dubai i övrigt expanderar i en hyfsad omfattning; eftersom Saudiarabien just för tillfället jobbar hårt för att bygga ett torn i Jeddah som kommer stjäla förstaplatsen från Burj Khalifa så har man i Dubai sagt: “Alltså, så här får det fan inte gå till! Vilka tror de att de är?!” och helt sonika bestämt sig för att bygga ett ännu högre torn. Eftersom vi de facto befinner oss i en enda stor sandlåda (bokstavligt talat, så att säga) så är de rätt måna om att värna om sandlådefasonerna, och därför kommer man inte heller berätta exakt h u r högt tornet kommer att bli, förrän 2020 (när det ska vara klart). Detta för att ingen ska kunna bygga högre innan de är klara. Om jag ska sia in i framtiden 128 år, så tror jag att både Burj Khalifa och Dubai Creek Tower kommer att finnas på samma skala där vi idag har Eiffeltornet – om Dubai lyckas bibehålla sin särställning i världen även efter att världen gått över till förnyelsebar energi, och de inte har bestämt sig för att fortsätta överträffa sig själva (Burj Khalifa stod färdigbyggt 2009 och knappa elva år senare är det så dags för efterträdaren) vill säga. För att det nu inte ska skina igenom att typ hela Dubai är byggt på de senaste 30 åren, och väldigt mycket mer så just på sistone än i början av de åren, så har det fattats ett beslut här i stan om att a) alla nuvarande byggprojekt måste vara klara till 2020, och b) inga nya byggprojekt kommer att godkännas om de inte garanterat kommer vara klara till 2020. Det hade ju jag trott skulle innebära en avmattning i tempot de håller här nere, men icke så – sedan beslutet fattades har byggnadsprojekt såsom ett flytande Venedig och två nya halvöar omringandes Burj Al Arab sjösatts (vilka ändå får anses vara enbart en del av floran av de dryga 7 000 byggnadsprojekt som pågår i skrivande stund i Dubai – och då snackar vi nybyggen, inte renoveringar eller restaureringar, vilket känns som att 90% av Stockholms byggprojekt går ut på)…

Dagens fundering:
Om man hade haft möjlighet att färdas tillbaka i tiden och ändra e n sak, händelse eller ett skeende – tror ni att man hade gjort det då? Till saken hör ju i så fall att i analogi med fjärilseffekten så är det omöjligt att sia om huruvida man kommer hamna på samma plats i livet från vilken man nu i så fall fattat beslutet om att påverka saken/händelsen/skeendet, så det är ju en smula riskfyllt. För min egen del ser jag väl lite lagom opportunistiskfatalistiskt på det hela samtidigt som jag är så innerligt nöjd med livet just nu att jag dels inte tror på att åka tillbaka i tiden och ändra på något (fatta om man kunde göra det – det skulle ju bli kaos, för framtiden, den framtid som man åker bakåt ifrån, kanske slutar existera på grund av ens tidsresa) och dels inte ser någon som helst vinning i det hela. Utom möjligtvis att jag skulle vilja Jackpot på Lotto. Det hade jag faktiskt kunnat göra utan att påverka framtida skeenden alltför mycket – bara kolla rätt lottorad och sen åka tillbaka några dagar och “råka” lämna in den rätta. Sist men inte minst så kan jag bara addera att jag tror att det i framtiden kommer vara möjligt att färdas framåt i tiden – men aldrig bakåt. Kom ihåg var ni hörde det först!

Jag skrev ju några (host) rader här ovan om våra fredagar, och oaktat hur avundsvärt det ter sig i era ögon så är det faktiskt samtidigt ett av våra aber här nere – vad ska vi hitta på på helgerna? I och med att vi lever ett privilegierat liv där jag jobbar medan Lady är den med skepparexamen och styr skutan på hemmaplan för tillfället (måste bara lägga till det för övrigt – om man hade kunnat headhuntas som familjekapten så hade hon ögonblickligen snappats upp av någon auktoritet som typ familjemotsvarigheten till Maersk, för hon är helt briljant formidabel på logistik, planering och navigering) så ser önskemålen något olika ut gällande helgaktiviteter; jag kan känna att en helg där man skrotar omkring hemma, badar i poolen, grillar lite och låter barnen springa fritt mellan grannfamiljerna är precis vad jag ser fram emot efter en tung vecka på jobbet – medan Lady lever exakt det livet varje eftermiddag (möjligen undantaget grillandet, om man ska vara sanningsenlig) och således ser fram emot att få komma ut, se Dubai, se UAE, se världen, på helgerna. Nu när jag skriver det här så inser jag att det allt som oftast är jag som får min önskan uppfylld – och jag måste bli bättre på att få ut oss ur huset och uppfylla Ladys önskan. Ja! Så får det bli. När du läser det här är familjen på väg till Al Ain för häng på hotell, miljöombyte och en dag på Al Ain Zoo. Bara en sån sak.

Så. Nu en fråga till er – vad skulle ni vilja veta, vad vill ni läsa om? Skriv en rad och berätta så lovar jag att försöka uppfylla alla önskningar.

Er rulldog,

Hjul

Upp som en sol, ner som en fattig riddare…

Thu January 11, 2018, 20:21

(Katskhi pillar. Ett sånt ställe som jag önskar att jag fick besöka nån gång i livet men som jag ändå inte riktigt tror att jag kommer att komma till. Och för övrigt ett sånt ställe där jag spontant kan känna att jag skulle vilja bo på, om än så bara för en kort tid. Läsa böcker, dricka Pastis (små mängder, givetvis – man vill ju inte bli på lyset och råka kliva snett) och filosofera över livet. Och sen blicka ut över landskapet och låta tystnaden sjunga en tyst hymn för att fira mänsklighetens triumfer. Eller bara fundera över om det mot all förmodan kan vara så att pelaren vuxit upp, och att huset stod på samma nivå som de andra från början. För det känns onekligen lite svårt att tänka sig att någon tyckt att det var bästa stället att bygga ett hus på. Typ så. Katskhi pillar. Kom ihåg var ni hörde det först!)

Närå, så att eh… nu är det ju bara ett knappt år sen ni sist fick en uppdatering här ifrån mig, så nu kör vi väl igen då! Sedan sist så har vintern rasat ut, våren har blåst förbi med en j-vla fart och sommaren, med allt vad det innebär både här i öknen och i Sverige, la sig som en varm (eh, kall och regnig i Sverige) filt över tillvaron, innan det var dags för höst och nu så återigen vinter. Men vi tar väl det här steg för steg va? Okej. Vi börjar i… mars!

För dryga nio månader sedan var det ju dags att ge Dubai dess elddop – en rejäl grabbhelg stod på schemat, något som avhandlades som hastigast i senaste inlägget. Tolv av mina allra bästa vänner från Sverige förärade mig med ett besök och jag hade, i sedvanlig ordning, laddat upp i månader för eventet. “Tajmat och klart, in i minsta detalj!”, som Sickan hade uttryckt det. I korthet gick helgen ut på följande (och bara för att förtydliga – ingen av deltagarna hade någon aning om schemat, vare sig på förhand eller under helgen):

T O R S D A G
Ankomst sen kväll för vissa, för andra hade det hunnit rinna över till fredag för ankomsten. Därefter hemtransport där lite mat och mycket öl stod på schemat.

F R E D A G
Friday Brunch! Det som för resten av världen kan verka som en något udda företeelse är här nere i Dubai en mångårig tradition; man ses på en restaurang, betalar en fast summa och äter en hejdundrande god och välsorterad brunch, samtidigt som man dricker vad man vill i vilka mängder man vill. När vi väl står vid entrén till brunchen och alla får “åkband” så kommer så frågan: “Vad är de här till för?”, varpå jag bestämmer mig för att de facto låta dem få låta veta lite av dagens plan: “Det här ger er obegränsad mängd av mat och dryck i fyra timmar. Enjoy!” Dock visar det sig att den svenska blygheten allt som oftast gör sig påmind, och så även i detta fall – efter att undertecknad varit nere för att rekognosera utbudet av mat, och innan dess gett order till gänget om att “beställa lite dryck”, kommer upp och ser att drycken som är beställd är en öl var – då var det dags att ta befälet över situationen. Raskt beställdes en Mojito, en Gin&Tonic, två shots och en öl till – var. Därefter var festen igång, så att säga…

L Ö R D A G
Om det nu mot all förmodan skulle vara sant att det de facto är mänskligt att fela, så kan väl undertecknad, möjligtvis under vapenhot och illasinnade löften om ond, bråd död och annat otyg, erkänna att det fanns en plump i protokollet på lördagen. Förvisso hade jag, till mitt försvar, sagt att “Lördag morgon är det uppställning 10.00, och då blir det åka av!”, men att med det som enda information förvänta sig att 12 grabbar på grönbete i Dubai skulle kunna ta det lugnt nog att vara redo för alla tiders ökenbergochdalbana dagen efter en något häftig Friday Brunch var kanske att ta i… Hur som helst blev vi upphämtade klockan tio dagen efter för att därpå bege oss ut i öknen för en rejäl så kallad Dune Bashing – satan i gatan vad sanddynorna fick sig en omgång! Vissa av oss var till och med tvungna att falla ner på knä och tillbe porslinsguden, även om han inte var närvarande där ute mitt i öknen…

Kvällen var helt vikt åt det som egentligen var ursäkten för hela vistelsen – en herrmiddag av rang. För att ytterligare spä på myten om Dubai så hade jag ordnat med en svensk kock och en svensk hovmästare som flögs ner för att laga och servera maten – och som de gjorde det sen! En femrättersmeny med såväl bläckfisk, gråsäl, kalvbräss och svärdfisk på menyn! Så man kan med ett stoiskt lugn i rösten (tänk den gamla MER-reklamen, när gubben får frågan “Will you carbonate?” – samma lugn i rösten som han då svarar “NEJ.”) säga: Vi gick vi all-in!

S Ö N D A G
Mån om att “suck the marrow out of life”, som Robert Sean Leonard hade uttryckt det , så spenderades söndagen med att besöka Burj Khalifa, Dubai Mall och sedan på kvällen en bättre middag på The Observatory följt av en rejäl sittning på Okku med tillhörande cocktails (i synnerhet den japanska äppelträrökta versionen av Old Fashioned). För min egen del en något avslagen dag givet fredagens och lördagens aktiviteter men icke desto mindre en dag spenderad i bättre vänners lag! Win!

M Å N D A G
Hemfärd för lejonparten av gänget. Nånstans här exploderade Whatsappgruppen av bilder, filmer och tillbakablickande anekdoter och jag gick in i en depressionsdvala av saknad som dock elegant avhjälptes medelst familjemys och en aldrig sinande ström av att-göra-måsten på jobbet.

Da capo? Självfallet kör vi igen! I mars i år är det dags för högtidsstunden igen, även om vi körde ett litet genrep i november i år. I mars kommer undertecknad vara ett år visare i Dubai, ha koll på fler ställen och ha möjlighet att maxa upplevelserna ännu mer. Frågan är bara hur vi kommer att lösa 2019, givet programmet som nu planeras för mars…

Genrep.

I egenskap av den gamla VHS-videospelare vi kan likna oss med så tar vi här och trycker på FF-knappen och snabbspolar oss fram till sommaren! Med dryga sex veckors semester i kontraktet, och ingen semester under 2016 och endast blygsamma dagar uttagna under första halvan av 2017 så slog vi på stort och planerade sex veckor i Sverige! Det skulle, i vanlig ordning då man har halva släkten söder om Skånes Fagerhult och andra halvan på rätt sida, göras en Eriksgata utan dess like – men det är inget vi inte är vana vid, så att säga. Sagt och gjort, midsommardagen bar det av hem till Sverige med allt vad det innebär: 14 grader, mulet och regn i luften och en storstadspuls som nog bäst tolkas som en valiuminfuserad småstad i slow motion – vilket kanske inte är helt rättvist givet att man då jämför den med ett Dubai – ADHD-versionen av en  storstad med Las Vegas-ambitioner och New York-komplex. På vägen hem från Arlanda frågade Astrid (då nyss fyllda fyra år): “Var är alla bilar?” och “Varför är husen så små?” We’ve created a monster… Själv svor jag tyst för mig själv och funderade över rationalen att skapa en motorväg från Sveriges största flygplats till Sveriges största stad och ändå inte ha fler än två filer i vardera riktningen.

Hur som helst – sommaren spenderades inledningsvis i Stockholm, inhysta i familjen Larsson/Bergs eminenta trerummare i Stora Mossen och med en Ford Galaxy till vrålåk som hyrbil. Besök hos goda vänner, dagiskompisrevival för Astrid och häng med dödspolarna för Lady och undertecknad, utgång med the fervent few och hämtpizza från Norrorts bästa pizzeria. Kort sagt: Vi maxade Stockholm och drog därav sedermera vidare mot sydligare breddgrader (kort reflektion: Varför heter det breddgrader när vi pratar nord-sydlig riktning?) och den nordtyska dialekten i Helsingborg – med en smärre omväg via Karlskoga för att hälsa på familjen Larsson/Berg i deras sommarpang! Vår vana trogen tog vi in på vårt eget sydsvenska pang i den Eiman-Pålsson:ska trädgården och installerade oss med resväskor, vagnar och övrigt bohag för en angenäm vistelse. Ett par veckor in i densamma uppdagades det att jag dels fått byta VD på jobbet, och i och med det dels även fått två veckors semester indragna. Anfäkta och anamma! Bomber och granater! Hela semesterschemat gick på arslet med ett telefonsamtal och Sverigevistelsen planerades om på nolltid! Sagt och gjort – kuska iväg norrut för besök hos farfar och Helen, häng med mostrar och bästa vänner och däremellan tog the Taikons in på Sheraton Brunstorp där bäste svåger Ola stod för husrum – tusen tack för det! Efter inte alltför hårda förhandlingar med nya chefen kom det att bli så att Lady stannade hemma i Sverige för att bevista ett av två bröllop med stort B sommaren 2017, varpå undertecknad fick kuska Emirates ner med två kids (som – needless to say – gick igenom hela elddopet med bravur och således med lätthet kan saluföras som de mest väluppfostrade barn som sett dagens ljus)!

Släktträff hos farfar!

Efter att familjen i sin helhet återbördats till Dubai var det dags för Astrid att, som nykläckt fyraåring, ta stora steget in i storbarnsvärlden och börja skolan! Eftersom man här tror att barn klarar mycket mer än vad vi verkar tro i Sverige så låter man kidsen börja i skolan redan när de är tre år fyllda, förvisso på något som bäst kan liknas vid ett slags skolförberedande lekis, men ändock med skolbänkar, lärare, griffel(hm, nåja, whiteboard)tavla och kateder. Till det ska sedan läggas att sedan förra hösten är ju Astrid tvåspråkig – hon växlar numera obehindrat mellan svenska och engelska, men att på skolan så lägger man lök på laxen och introducerar arabiskalektioner – varje dag! Till det kommer sedan ett tredjespråk (som för Astrid då blir ett fjärde språk) – franska, en gång i veckan. Needless to say så är jag och Lady mäkta stolta och avgjort förundrade över kapaciteten hos dessa fyraåringar – även om ingen av oss kan arabiska så har vi fått fortlöpande rapporter från skolan om att hon är väldigt duktig, och våra franska grannar är likaledes imponerade av Astrids “bonjour, ça va, au revoir” som hon nonchalant slänger sig med i deras sällskap. Och för att fortsätta vara stolt över en lång tid så har jag, i sann ingenjörsanda, räknat ut att om hon fortsätter på det här sättet så kommer hon, när hon är lika gammal som jag är nu, kunna 39 språk. Känns stabilt.

Skoluniform alltså, vilket fantastiskt sätt att undvika ångesten över vad man som fyraåring ska ha på sig på varje morgon!

Sist gick jag även igenom mina erfarenheter av upperclassbarer här i Dubai – och jag tänkte komma med en uppdatering:

St Regis
Till höger om hotellobbyn (som för övrigt får så gott som alla andra hotellobbys i hela världen att skämmas för sig tack vare allt guld och all marmor) ligger St Regis bar. En slags tystlåten hommage till klassiska hotellbarer i New York, får jag för mig, och här har man inte sparat på krutet. Ett fint sorl av Dean Martin och Frank Sinatra strilar ut ur de gömda högtalarna, bartendrarna är alltid oklanderligt klädda och kommer ihåg en om det än så bara är att man varit där en enda gång innan och drinkarna de serverar är högsta klass. Lägger man sedan till att det är en vanvettigt underutnyttjad bar sett till antalet gäster så kan man med illasinnade ögon känna att de måste tappa lite i kvalitet eftersom de inte har möjlighet att hålla uppe kvantiteten, men samtidigt kan man istället se det som att de verkligen har tid, energi och vilja att få varje gäst att känna sig i sanning speciell.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 5/5

Masti
Som ett stjärnskott på cocktailbarshimlen i Dubai har Masti seglat upp i rask takt sedan öppningen 23:e december förra året. Masti är första restaurangen som finns i kedjan – för ägarfamiljen vill göra detta till en internationellt erkänd kedja av restauranger med tillhörande barer. Med indisk/sydamerikansk/sydeuropeisk fusion i köket dras man lätt med av smakerna och upplevelserna till bords och med en alban chefandes bakom bardisken med en kader av bartenders från Zimbambwe, England, Curaçao och Azerbadjan, bland annat, så utlovas likaledes skönt mixade cocktails. Så här inledningsvis dras de med lite barnsjukdomar i stil med inte tillräckligt med personal, oklara rutiner och varierande kvalitet på hantverket – men så fort Tauland fått ordning på sitt manskap kommer det bli åka av. Och när sedan hela projektet La Mer är klart så har de verkligen prime location med utsikt över det turkosblå havet.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4/5

För övrigt – ett ganska enkelt lackmuspapper på huruvida en bar med tillhörande bartenders verkligen gör skäl för namnet är att beställa en Negroni – med ett förbluffande simpelt recept med en del Gin, en del röd Vermouth och en del Campari (även om de lärde verkar tvista om de exakta proportionerna) är det en no-nonsense-cocktail helt enkelt. Får man inte ens till det, då är man slut som artist redan innan första refrängen. Om bartendern däremot består provet så går man helt sonika vidare till nästa nivå; Old Fashioned. Lite mer hantverk, lite mer känsla och större utslag i smak baserat på bartenderns hantverk. Om han (eller hon, för den delen) klarar testet med flygande färger så går vi in på slutbossen: Sazerac. Väl där kan ni börja diskutera över huruvida en riktigt bra Sazerac ska ha Cognac eller Rye Whisky som basingrediens, ska man ha en vanlig sockerbit eller råsocker, kan man verkligen få tag på äkta Absinthe i Förenade Arabemiraten – alternativt tror bartendern att del av Strindbergs genialitet låg i just Absinthen? Slutade det hela med en slakt på slutbossen på sista banan av bartendern är det bara att buga och bocka av vördnad och låta dig ledas in i den rogivande dimma som du nu lugnt kan se fram emot och helt sonika låta bartendern helt ta över dina dryckesval. Baserat på de tre nämnda cocktailsen kommer han/hon veta att du a) är av den gamla skolan och således inte vill flamsa bort kvällen med Sprite, fruktjuicer, Tonic Water eller andra styggelser utan istället tror på att känna allvaret i en cocktail och smutta snarare än dricka, och b) kan dina cocktailreferenser och således inte är alltför lätt att imponera på, utan kräver det tunga artilleriet à la Bombardiers, Torontos eller Boulevardiers. Lycka till! Nunc est Bibendum!

Sist men inte minst – för något år sen gjorde jag en liten rundtur i vårt hus med före- och efterbilder – nu har vi kommit så långt att vi börjat göra om här hemma, så håll till godo med ytterligare en före- och efterbild. Före var rummet vårt största gästrum och efter är det rum till både Astrid och Hugo. Det växer ingen mossa på rullande stenar, som man säger! Nästa gång får ni se transformationen av ett rosa-lila flickrum till ett sobert gästrum.

Före.

Efter.

Så – det får väl räcka som en omstart, eller vad säger ni? Finns det några kvar av er förresten – vilka är ni som läser?

Er gong,

Batteri

Cocktails & Dreams…

Fri April 21, 2017, 18:39

(Dagens person är Isco, spansk fotbollsspelare. År 2009, när han spelade i Valencias ungdomslag, sa han följande: “I’d say I’m a bit antimadridista although I do not know where my future will be, but its a team that I never liked. I get the impression that it is an arrogant club, about how the players are. Without humility, you cannot get anywhere.” Fyra år senare skrev han på för – Real Madrid. Man vet aldrig var ens framtid finns!)

Nu är det dags igen! Nästan tre (!!) månader har gått sen sist och som vanligt har det runnit en hel del vatten under broarna – så här följer en något brokig uppdatering om livet i Dubai. Håll till godo!

Om vi börjar med att konstatera faktum – sedan vi flyttade in i huset den första november så har vi haft 43 besökare här nere i Dubai. Fyrtiotre! Givet att det handlar om en effektiv tidsrymd om fem månader så blir snittet dryga åtta besökare per månad… Nu är det förvisso så att jag och Lady har låtit våra egon få sina lystmäten i och med en grabbhelg och en tjejhelg med tiotalet besökare per helg – men siffrorna består – 43 besökare! Kvar på den här sidan om sommaren är blott min kära svärmor, sen är det lågsäsong för Svedenhov/Ericsson Hilton under sommarmånaderna (möjligtvis kan temperaturen ha något att göra med bristen på besök – nu ligger vi på typ 36-38 grader om dagarna och 25-26 på nätterna, och från och med nu går det bara uppåt för att i juli/augusti peak:a nånstans runt 45-50 grader på dagarna och 38-39 på nätterna), innan vi växlar upp igen från september och framåt.

Hur som helst – av det som hänt sedan sist så är givetvis besöken en stor anledning till glada miner och upplevelser – faktum är att vi, trots att vi har bott här nere nu i mer än åtta månader, ofta känner det som att gäster som spenderat två veckor hos oss har sett mer av Dubai under de två veckorna än vi gjort under åtta månader. Men det är väl precis som det var hemma i Sverige – man är sällan turist i sin egen stad, oavsett hur länge man har varit innevånare i densamma… Hur som helst – vi tar gärna emot besökare (om nu det mot all förmodan inte skulle ha framgått), och då får vi om inte annat även möjlighet att själva uppleva lite mer av den alldeles galna stad vi faktiskt lever i.

Vi hade familjen Larsson/Berg på besök i en dryg vecka – fantastiska dagar för oss alla fyra, men lite extra mycket fantastiskt för Astrid som fick hänga med sin bästis Charlie. Astrid och Charlie skolades in på förskolan i Sverige samtidigt, och efter det blev det mycket häng familjerna emellan, så det var ett kärt återseende här i Dubai!

Våra kompisar Lars och Mickan hade även valt att förlägga en del av sin semester hos oss – först en veckas yoga/surf-läger på Sri Lanka och sen en veckas storstadsliv i Dubai. Här ovanför på en bättre Friday Brunch – ett koncept jag ordar med om lite senare här i inlägget.

Som en del av er kanske vet så har jag en förkärlek för Old Fashioneds. När så den näst intill obligatoriska fredagscocktailen hemma i Sverige här nere fick bytas ut mot en torsdagsdito så är det föga förvånande så att det allt som oftast handlar om just en Old Fashioned.

Men i ett försök att bredda mitt register så har jag och en kollega här nere tagit oss för att gå igenom Dubais utbud av fine drinking – alltså riktigt vassa cocktailbarer, som har fokus på hantverk och kvalitet snarare än att kränga dussindrinkar till folk med fredagsfeeling. Vår lista ser ut enligt följande för tillfället:

Nippon Bottle Company

Entrén till den här baren är nog den mest spektakulära av alla ställen vi provat hittills – i hotellobbyn på Dusit Thani i Dubai så hittar man en bokhylla – och vet man sedan vilken bok man ska trycka på så öppnas en lönndörr, och in kommer man i Nippon Bottle Company. Väl på plats är det väl inga överdådiga vibbar man får av baren, och när man sedan inser att de helt och hållet har specialiserat sig på japansk whisky, och alla deras cocktails således har en bas av den Ockham:ska vattendelaren så sjunker impfaktorn lite. Stället i sig gör väl inga bestående intryck i barsjälen, men en rejäl bardisk är ju aldrig fel – något de verkligen tagit till sig här.
Atmosfär: 3/5
Cocktails: 3/5

Little Black Door
Med vad som verkar vara en ambition att ta efter speakeasy-barerna och 20-talets förbudstid så är baren väl gömd inne i lobbyn på Conrad Hotel. När man väl hittar fram och kommer innanför den lilla svarta dörren så är det mycket riktigt som att man transporteras tillbaka till 20-talets New York; väggar med tegelputs i dagen, lite skönt murrig belysning och en personal med klassisk och tidsenlig klädsel à la vit skjorta, ärmhållare, svart väst och vinröd slips. Till det ska sedan läggas det fenomenala hantverket de står för i form av helt formidabla cocktails. Vi hade nöjet att vid vårt besök få prata med en slovakisk bartender som verkligen brann för sitt gebit. Vi diskuterade klar is, den perfekta bourbonen att använda för Old Fashioned och vilka bortglömda cocktails som han önskar att gäster beställde oftare (Sazerac – helst med cognac, var höjdaren i hans värld). In alles är Little Black Door ett givet besök om ni ändå är i stan och är sugna på habila cocktails i en lika stabil miljö. Extra pluspoäng för att de har en egen isstämpel – och en kille som är anställd enkom för att med en ishacka forma iskuber till isklot – då pratar vi ambitionsnivå!
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 5/5

Okku

Okku brukade vara en av Dubais hetaste restauranger, och det var bara ett par år sedan den vann titeln Årets Restaurang i den allestädes närvarande tidningen Time Out Dubai, men om man tolkar snacket på stan så har den tappat lite senaste tiden, och är inte riktigt lika i ropet längre. Nu har jag inte hunnit äta på restaurangen än, som för övrigt serverar mat med en stark övervikt åt det japanska hållet, men jag har desto fler gånger frekventerat baren. Okku är inte alls lika full med folk som Little Black Door, vilket gör den lite mer lättillgänglig och hängvänlig. Och eftersom jag har envisas mig med att ta med mig svenska besökare dit (för det är bara att konstatera – deras egen version av Old Fashioned, som filmen visar på, med lönnsirap, bourboninfuserade körsbär och äppelträrök, är helt fantastisk) så känner jag numera såväl restaurangchef som bartendrarna. Största anledningen till att det inte är full pott gällande deras cocktails är att det inte riktigt är full fokus på drinkarna, utan showande och uppvisning stjäl lite av uppmärksamheten.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4+/5

Sass Café
I vår jakt på det smått legendariska stället Rogue Trader så insåg vi alltför sent att de kastat in handduken för gott, varpå en vänlig säkerhetsvakt meddelade att han kunde rekommendera Sass Café i samma hus. När man väl kommer in slås man av ett par saker – takhöjden (lätt över fyra meter) och konsten (helt fantastisk). När vi sen fick in våra drinkar så avtog wow-faktorn betydlig dessvärre, och med den atmosfär som de besitter så hade de varit så mycket mer betjänta av highend-cocktails än att presentera ambitionslösa utvattnade by-the-book-drinkar, så betyget blir inte mer än en trea. Kul detalj i sammanhanget är att vår servitör visade sig ha vuxit upp i Sverige (även om han var från Bosnien och numera alltså bor i Dubai), vilket han lät oss förstå genom att svara på svenska på våra engelska tilltal.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 3/5

Dusty’s
Efter strandhugget på Sass Café var det så dags för Dusty’s, även det beläget i Al Fattan Currency House i DIFC här i Dubai. Helt utan vare sig förväntningar eller ambitioner tågade vi in, och jag hajade direkt till när jag såg Fabbri Amarena-burken med körsbär och den ojämnt patinerade barskeden – det här kan vara en sovande törnrosa till bar, tänkte jag i mitt stilla sinne. Mycket riktigt visade det sig att bartendern, även han från Bosnien, visade sig ha såväl ambitioner som kunskap att backa upp dem med, och vi beställde in cocktail på cocktail. Dock, för att vara rättvis i bedömningen, inleds självfallet varje besök med en Old Fashioned. Själv föredrog bartendern Boulevardier när det gällde att svarva fincocktails, medan han även hade en något oslipad idé om att ta den mest utskällda spritsorten och göra något riktigt bra på den – i det här fallet Jack Daniels som bas i en cocktail med banansmak… Han har en del att jobba på där, dock får just den drinken snarast ses som ett olycksfall i arbetet snarare än något annat. Extra pluspoäng för de brännmärkta apelsinskalen till våra Old Fashioneds!
Atmosfär: 3/5
Cocktails: 5/5

40 Kong

På 40:e våningen i det femstjärniga hotellet H Hotel ligger skybaren 40 Kong. Helt under bar himmel så är det en smått magisk känsla att blicka ut över Satwa, Bur Dubai och Deira, lägger man sedan till klubbmusiken, alla vackra människor på plats och den mäktiga baren så är det här ett grundgjutet ställe att besöka i det nattliga Dubai. Men om vi sen ramlar över på drinkarna så är det väl så för just det här stället – populäriteten och läget gör att trycket på baren blir så stort att de inte riktigt når ända fram med sina kreationer. Det är bra, riktigt bra, men bartendrarna skulle behöva ha tiden att lägga en minut till per cocktail för att det ska bli sådär övervasst som på det något folktomma Dusty’s eller The Little Black Door, och den tiden finns inte. Värt att tänka på är att om man vill besöka 40 Kong så ska man tänka på två saker: Dress sharp and bring ladies. I korthet är det svårt att vara överklädd och man ska ha en utomjordisk tur om man blir uppsläppt utan att man har en fördelning på minst 50/50 kvinnor och män.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 4/5

I tillägg till ovan så har jag hängt med Lady på Mercury Lounge på Four Seasons i Jumeirah och på Play i H Hotel, plus att jag har tagit med några av våra gäster till Vault i JW Marriott Marquis Hotel, så håll till godo:

Mercury Lounge

Med en storslagen utsikt över de norra delarna av Dubai på håll, så har Mercury Lounge en hel del saker som talar för den redan innan man hunnit sätta sig ner och få beställa, men nånstans där börjar glansen falna. Servicen är korrekt men inte riktigt nära den där fantastiska nivån som man har lärt sig förvänta sig i Dubai, hantverket på drinkarna lämnar en hel del att önska då de både lyckas bli utvattnade och lite smaklösa redan från början. Atmosfären är fortfarande något hack bort från en genomgående wow-upplevelse, men av allt som talar för stället så är utsikten det tyngsta argumentet.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 3+/5

Play

Beläget på 36:e och 37:e våningen på ett våningsplan med dubbel takhöjd ligger den förhållandevis nyöppnade restaurangen och baren Play. Från att under första året ha vunnit pris för bästa nykomling inom restaurangvärlden så vann den nu, under sitt andra år, bästa restaurang alla kategorier i Dubai – så det är en skyhög ambitionsnivå på stället. Bilderna ger er möjligen en försmak av stället – men det är helt makalöst! Ambitionsnivån på cocktails går hand i hand med inredningen och det är allvarliga bartenders på stället. Ändå är det något som gör att de inte når ända fram för att plocka full pott som The Little Black Door – en snabbanalys gör gällande att det handlar om det faktum att på Play är baren lite som ett preludium till restaurangen (maten är top notch – tro inget annat!) medan den helt och hållet spelar huvudrollen på The Little Black Door.
Atmosfär: 4+/5
Cocktails: 4+/5

Vault

Vad som tydligen ska vara världens högsta bar ligger på 71:a våningen i JW Marriott Marquis Hotel precis nere vid den nybyggda Dubai Canal. Om man har tur när man åker upp så får man en hiss med fönster ut, och med tanke på att hissen är världens näst snabbaste (trumfas bara av hissen i Burj Khalifa) så är det en his(s)nande åktur innan man kommer upp till Vault. Väl där inne kliver man in i en scen som tagen från James Bond – baren är i två våningar med panoramiska vyer (bilden ovan är tagen av mig en av kvällarna – när jag var där med Trombon-Jonas) i alla fyra väderstreck. Problemet här är att musiken är hög som på en nattklubb (varför förstår man inte att det finns en egenvinning i att köra lite skön loungemusik istället?) och med just den nattklubbskänslan kommer stressen på bartendrarna – återigen skulle de här behöva lägga någon eller några minuter till på hantverket för att plocka full poäng. Dock ligger de bra till gällande Gin&Tonics, där de stoltserar med mer än tio olika varianter – alla med olika sorters gin och olika sorters tonic.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4/5

Vad det gäller kommande besök så hade vi förut ambitionen att bevista HOBO med ett besök – en ganska gravt mytomspunnen cocktailbar som bara skulle finnas en gång i veckan. Eller så här – varje måndag från midnatt och framåt så skulle HOBO uppstå i ett parkeringsgarage nånstans i finansdistriktet i Dubai. De serverar enligt utsago fantastiska cocktails, har en DJ och själva känslan ska då ha varit så långt från ett parkeringsgarage i sömniga kontorskvarter man kan komma. Det första problemet här är väl att det är väldigt sällan undertecknad är ledig på tisdagar, och ett ställe som öppnar midnatt och serverar resoluta cocktails med ett skönt häng borgar ju inte direkt för en tidig hemgång och  sex (let’s face it – åtta timmar är en utopi, jag är sällan i säng innan midnatt på grund av jobb, och uppe nånstans runt sex) timmars sömn innan ekorrhjulet börjar om morgonen efter… Det andra problemet är att stället inte längre kan anses vara hemligt – och de har dessutom nu öppnat både torsdagar och fredagar, så det exklusiva i att vara en av få som vet om det och dessutom bara ha möjligheten en gång i veckan har gått lite om intet. Vad det sen gäller totalen, i och med att Dubai stoltserar med 1 000 hotell, och varje hotell säkerligen snittar tre-fyra barer (det höga antalet barer per hotell är på grund av det faktum att här i Dubai får man som restaurang inget utskänkningstillstånd såvida man inte hör till ett hotell – således ser hotellet till att antingen franchise:a ut platser alternativt själva stå för ruljansen) så inser man ganska snabbt att vi har att göra framöver… Vi tar det i vår egen takt dock – ett par barer i månaden är en lagom ambition för en hard-working family man som undertecknad.

Friday Brunch var det ja – fenomenet brunch är väl inte helt okänt hemma i Sverige, jag minns i början av vårt gemensamma liv tillsammans så brukade jag och Lady dra ihop kompisar och gå antingen på Mosebackes Jazzbrunch, eller hänga på Missisippi Inn och äta fantastisk comfort food nere vid Nytorget. Men – brunch i Sverige framstår som en lätt hostning jämfört med det avgrundsvrål som fredagsbruncherna i Dubai motsvarar. Nu ska vi börja med att vara ärliga – en brunch hemma i Sverige kostar kanske 300 svenska kronor, men då får man köpa till dryck. Här i Dubai är det inte ovanligt med bruncher som går loss på 1 500 svenska kronor – men då ingår allt; hummer, ostron, helgrillad gris, sushi, thaimat, grillat, teppanyaki, meze, hamburgare – och i dryckesväg pratar vi champagne, öl, vin, drinkar, cocktails, shots, starksprit – det är helt enkelt så att man betalar stora pengar för att få möjlighet att ha en grym valfrihet och ett rent fantastiskt utbud. I och med att det är som att få ett åkband på Gröna Lund (vilket då alltså oftast leder till att det dricks rätt friskt) så är det en mindre välsignelse att åkturen är över redan klockan fyra på eftermiddagen – så även om man väljer att gå för en eftersexa så är man hemma till åtta, i säng till tio och fräsch som en nyponros morgonen efter…

I onsdags var en av sån där dag då vi bara slogs av det faktum att vi bor här nu. I Dubai. I Mellanöstern. Efter att ha kommit hem från jobbet så frågade Lady om vi inte skulle försöka komma iväg och gå ut och äta, hon och jag. Astrid var okej med lösningen och Hugo är allt som oftast glad som en speleman oavsett. Så sagt och gjort – vi tog en promenad över till Dubai Marine Resort, släntrade ner till italienaren som ligger längst ute på piren och slog oss ner. Ganska exakt då slogs jag av hur skönt det var; att ha kunnat ta en kort promenad i skjorta, sitta ute och höra vågorna slå och titta på backdrop:en med Burj Khalifa som höjdpunkt (hö hö) – det är såna ögonblick som gör att vi inser varför vi tog det här steget. Det är inte för att tjäna massor med pengar (för även om det är en hög lön man har så matchar utgifterna skrämmande bra inkomsterna) eller klättra uppåt i karriären – det är för att familjen har fler stunder av avslappnad kvalitet här nere än vi hade i Sverige. Nu kunde vi förvisso inte veta att det skulle bli så bra som det de facto har blivit, men vi hade fromma förhoppningar – som nu börjar infrias. Barnen kan springa fritt ut i trädgården och springa i vattenspridaren, de badar i poolen så gott som varje dag, jag och Lady har möjlighet att bege oss ut och äta en bit mat eller ta en drink på tu man hand, vi kan åka till stranden på helgerna och bada i varmt, turkosblått, hav och bara njuta. Semesterkänslan har börjat smyga sig på helt enkelt, trots trycket från jobbet som ständigt gör sig påmint. Men det är väl så – vi har börjat landa. Nu ser vi fram emot att upptäcka ännu mer av fördelarna med det liv vi valt att leva – bring it on, Dubai!

Lady på italienaren – i bakgrunden Dubai.

Men åter till ämnet besökare – som jag nämnde som hastigast här ovan så har vi haft egohelger – jag hade en långhelg i mitten av mars då jag skickade iväg Lady och kidsen till några vänner, medan jag tog emot tolv av mina närmaste vänner och en kock och en servitör, och hade planerat en armada av aktiviteter… I tur och ordning var det ankomst torsdag kväll, Friday Brunch på fredagen, dune bashing och kameltur på lördag förmiddag, herrmiddag på lördag kväll tillagad av den eminente kocken Pop (som jobbar på en av Malmös bästa gastropubar och dubbelspelar i Köpenhamn ibland) och serverad av det mest serviceinriktade cykelbud du någonsin kommer hitta – Pysen (och för att förtydliga kan vi säga att han har bakgrund som hovmästare på några av Stockholms bästa krogar). På söndagen var det dags för Burj Khalifa och Dubai Mall på dagen, följt av ett besök på 52:a våningen och The Observatory på kvällen för en gedigen middag med utsikt över både Dubai Marina och The Palm. Måndagen ägnades åt själabot, någon utflykt och så en rejäl grillkväll i hemmets lugna vrå, innan de allra sista gästerna lämnade tisdag morgon. Lady körde en glimrande tjejhelg två veckor därefter med möjligen lite mer fokus på upplevelser (jämfört med fokus på nattliv och utsikt) – men på det hela var helgerna grymt uppskattade och på båda fronter har det börjat funderas på när nästa tillfälle blir – troligen november…

Här har vi det grundgjutna gänget som hängde i Dubai – just här ute i öknen på dune bashing. Mind note för framtida grabbhelger – ta inte ut gänget på en Friday Brunch dagen innan det är dags för dune bashing (arabernas något omilda och brutala svar på berg- och dalbana)…

Som sagt…

Men samtidigt hade vi såna här kvällar – dress sharp, act cool – taggade till tänderna! Fan vad snygga vi är!

Tjejerna ville inte vara sämre – kolla på den här startelvan!

Det kanske inte behövs sägas, men för tydlighets skull kan jag tillägga att Lady inte hade några som helst problem att få plats för att dricka drinkar eller komma in på klubbar: “Hej, jag tänkte se om ni har plats för elva svenska tjejer som tänkte ta ett par drinkar hos er…?” Prova att byta ut “elva svenska tjejer” mot “tretton svenska grabbar” och man inser ganska raskt att det var ett smärre under att vi fick plats för drinkar på Okku. Det ska dock i samma andetag nämnas att någon hade sett till att skillnaden könen emellan i antal skulle jämnas ut – det ramlade nämligen in 15 påtagligt utmanande, uppklädda och översminkade ryskor, precis efter att vi anlänt. I takt med att kvällen gick utan att någon i vårt sällskap ens gjorde ett närmande mot dem, så blev de först och främst mer och mer utmanande för att i slutändan bli ganska oförskämda och otrevliga.

Hugo har börjat på dagis, förresten! Han går tre dagar i veckan och strortrivs, även om han nyligen har lärt sig att när mamma eller pappa går – då gråter man. Men det märks på honom att han verkligen njuter av att få vara nära andra barn, ha folk omkring sig och ha en evig tillgång på nya leksaker. Biverkningen av att gå på dagis är ju inte helt ovälkommen heller – han sover som ett barn (pun intended) på nätterna, och det har faktiskt funnits morgnar då han inte vaknat förrän typ halvsju! Sovmorgon – i en småbarnsförälders värld…

Dagens fundering:
Hur ofta händer det att man tänker på någon som tänker på en själv i exakt samma sekund? Själv tror jag att det händer mig själv allt som oftast, eftersom det inte går några långa stunder om dagar utan att jag tänker på min bättre hälft – Lady – och jag hoppas att hon kommer att tänka på mig allt som oftast med, eller jag tror det. Hur som helst – tänk om man skulle få en indikation på att någon tänker på dig, i just detta nu. En känsla, att bara få veta att någon tänker på en. Vore inte det en ganska fin sak? Enda problemet torde väl vara att det finns en tragisk orättvisa i det hela – att det i så fall kommer gå omkring människor som bara väntar, och längtar, på att någon ska tänka på dem… to no avail. Så den här neurofuturistiska versionen av en slags oskyldig perceptions-Tinder kanske bör stanna på den konceptuella nivå som den här funderingen håller…

Nu, sist men inte minst – hur beter sig Sverige så här i sluten av mitten av april? Är det en sån där strålande vår som ger den där genomtunga längtan efter den sommar som kanske kommer komma, ni vet en sån där vår där uteserveringspremiären består av skön vårvärme, små små gröna skott på träden och buskarna och kall öl i glasen som nästan lyser i guldgult från solen? Eller är våren hittills en tung påminnelse om de senaste sex månadernas snö, slask och mörker – där uteserveringspremiären avklarades medelst dunjacka, lätta köldskador på huvud och fingrar eftersom – let’s face it – mössor förstör frisyren och vantar är otympliga när man ska hålla i ölglas och även de mest hårdnackade soldyrkare gått i ide igen för att vakna upp i slutet av maj? Nu tror ni säkert att jag redan vet svaret, men jag har svårt att få något bra grepp om våren som helhet – jag får bara ögonblicksbilder från vänner då och då. Så frågan är ärlig – hur behandlar våren er där hemma i Sverige?

Nu är det fredag kväll och undertecknad drar på sig ett par chinos och en skjorta för att sedan dra ut i Dubai-natten i jakt på en kall öl och några stunder av känslan att vara sig själv – någon annan än pappa. Pang!

Er Dubaian,

Sheriff