i n d i a n s o m m a r

Grej of the day…

Wed October 14, 2009, 22:36

(The grej of the day är oxymoroner. Ursprungligen kommer ordet oxymoron frÃ¥n grekiskans oxus och moros – vilket ordagrant översatt blir “bitande enfaldig“. Exempelvis har vi “öronbedövande tystnad“, “bred elitsatsning“, “samma skillnad” eller mina personliga favoriter [ursäkta utrikiskan] “creation science” och “educational television“. Okej att de bÃ¥da sistnämnda faller pÃ¥ mÃ¥lsnöret när det gäller att vara äkta oxymoroner [eh, SAOL säger att oxymoron är oböjligt och enbart existerar i singularis men jag uppfann just pluralformen – okej? fast om man tänker efter kanske plural borde heta “oxymoron” det med – man säger ju faktiskt ett lejon, flera lejon, och det ordet slutar ocksÃ¥ pÃ¥ “-on“… nÃ¥ja, skitsamma] men när det gäller skapelseteorier som religiösa fanatiker svänger sig med sÃ¥ tycker jag själv att spagettimonstret visar att anfall är bästa försvar, och slutligen sÃ¥ tror jag att ingen gÃ¥tt frÃ¥n tv-apparaten klokare än när de satte sig ner, Ã¥tminstone inte sedan de slutade sända Thomas Allanders ukuleleskola. Basta.)

Nu är ju jag kanske inte direkt 20+ längre sÃ¥ jag har inte sÃ¥ stor koll, men för nÃ¥gra Ã¥r sen var det i alla fall väldigt inne att dra iväg pÃ¥ en lÃ¥ngresa à la backpacker. Och det är ju okej. Who am I to judge liksom? Men i mÃ¥nga fall kändes det som att folk gjorde resan för att det var nÃ¥got “man skulle göra” snarare än att de hade en sÃ¥n där krypande längtan i kroppen efter att fÃ¥ dricka hajfenssoppa i Guangdong. Typ. Det är där jag ställer mig frÃ¥gande – varför gör man resan dÃ¥? Jag har, för ganska länge sen, insett att en av de saker jag tycker bäst om med att resa är att fÃ¥ komma hem – jag njuter av andra kulturer och nya upplevelser men jag tror mig veta att jag inte skulle haft sans nog att ens kunna känna tillstymmelsen till uppskattning om det inte vore sÃ¥ att jag visste att jag skulle fÃ¥ komma hem. Jaaaa, jag vet – jag är är en välfärdsjunkie av sällan skÃ¥dade mÃ¥tt, men jag är en stolt sÃ¥n! Hur som helst, den här underliggande omskrivningen för högstämd hemlängtan för med sig att jag ibland brister lite vad det gäller intresse för de nya platser jag ser… och precis sÃ¥ är det med min vistelse här i Tyskland. Jag har hängt här i snart Ã¥tta veckor och vad kommer jag hem med? Tre mega-Toblerone, ett tyskt kontantkort och mintpastiller. Det stör mig lite att jag inte kan beflita mig med att Ã¥tminstone hitta en souvenir värd namnet – men det gÃ¥r inte. Ett ölstop var det närmaste jag kom i tanken och det kommer nog sÃ¥ gott som aldrig användas hemma ändÃ¥. Nej, jag drömmer om att fÃ¥ komma hem istället för sightseeing, souvenirshopping och knappnÃ¥lar pÃ¥ kartan.

Innan jag säger nÃ¥got om den här bilden sÃ¥ vill jag bara klargöra att den är topphemlig. Vi har stränga förhÃ¥llningsorder om att vi inte fÃ¥r ta nÃ¥gra som helst bilder – sÃ¥ avslöja mig inte nu, dÃ¥ kommer jag hamna i tyska finkan och dÃ¥ kommer ni fÃ¥ en mycket upprörd Lady efter er. NÃ¥väl – okej, försök greppa det här: Längst till vänster har vi ett helt vanligt trefasuttag, bredvid det sitter ett lite större liknande uttag [diametern pÃ¥ kabeln som kommer dit är väl som mitt lÃ¥ngfinger – typ tvÃ¥ av dina tummar antagligen; jag är hyfsat stooor, och ni vet vad man säger om män med stora händer? “stora händer, stora… handskar“]. Men längst till höger, här har vi ett Belgian Blue-uttag som fÃ¥r alla andra uttag att skämmas för sin blotta existens. Fattar ni vilket jävla monster till eluttag det här är?! Diametern pÃ¥ kabeln är som min överarm [nja, kanske inte – säg handled dÃ¥, sÃ¥ ni inte fÃ¥r för er att jag är värsta sillmjölken]. SÃ¥na uttag vill jag ha hemma! Typ “kan du sätta i kontakten är du snäll, honey?“, “inga problem, ska bara hämta släggan först“. Deutsche kvalität helt enkelt!

Dollars, mina damer och herrar, dollars! Fatta vilket fynd! 20 papp för en hårddisk på femton megabyte! Yeah!

Dagens fundering:
Ni vet när man möter nya människor – hur kommer det sig att man nästan direkt kan säga vilka man inte kommer dra jämnt med [eller som jag dÃ¥, som är sÃ¥ där brutalt ärlig i mitt kroppssprÃ¥k, vänder ryggen till] medan det kan ta flera dagar, ja närapÃ¥ veckor, att komma underfund med vem man verkligen klickar med? Givetvis finns det undantag som bekräftar regeln men den senaste tiden här nere i Tyskland har jag umgÃ¥tts med folk i tvÃ¥veckorsperioder, sen var det dags för nästa kurs… Och första eller andra dan har vissa personer redan utmärkt sig pÃ¥ ett sätt som fÃ¥r mig att lägga in dem i mitt luft-register medan de riktiga sköningarna dröjer med att avslöja sig till näst sista dan typ. Mysko, helt enkelt. Är man skickligare pÃ¥ att pinpoint:a dÃ¥liga egenskaper än bra?

Slutligen, för att ge er en resumé av vad min onsdag bestått av så kan vi ta det i kronologisk ordning:
Kellogs Frosties med mjölk till frukost, morgonpromenad i Tysklandsnaren till träningscentrat, lunch med min tyske affärskollega [sydtysk kÃ¥ldolm med potatismos – fint ska ‘re va’ vettu!], eftermiddagspass med praktisk träning, spionfotografering av eluttag, bratwurstmiddag och sen en hel del surf framför datorn. Är dessutom inne pÃ¥ min femte spionroman pÃ¥ de här veckorna nere i Tyskland sÃ¥ det har konsumerats ett par sidor Lee Child ocksÃ¥. SÃ¥ inget sängköp pÃ¥ IKEA eller balettklasser à la trebent noshörning sÃ¥ lÃ¥ngt ögat nÃ¥r. Än. :)

Er hakapelitta,

Okian

Stor och liten…

Tue October 13, 2009, 21:49

(Om jag nÃ¥gonsin blir strandad i Tokyo tänker jag bara använda tvÃ¥ meningar – den första är ”Taoru wo karite chi wo fuite mo iidesuka?” eller som vi säger här i Sverige; ”FÃ¥r jag lÃ¥na en handduk att torka upp blodet med?” och när de dÃ¥ tittar förvÃ¥nat pÃ¥ mig kommer jag stirra madman:skt pÃ¥ dem och säga “Zettai watashi wo shaberaseru koto wa dekinai!” [“Ni kommer aldrig fÃ¥ mig att prata!“] och därefter meditera mig själv ner i en tystnadstrance. Antingen det, eller sÃ¥ gÃ¥r jag till närmaste hotell och ber dem ringa efter en taxi till flygplatsen Ã¥t mig. Jag vet inte riktigt…)

En gÃ¥ng i tiden funderade jag pÃ¥ om man kan ha storhetsvansinne och mindervärdeskomplex pÃ¥ samma gÃ¥ng – för i sÃ¥ fall trodde jag att jag var en lämplig kandidat… inte längre. Nu lider jag bara av storhetsvansinne. Eller sÃ¥ här är det: Jag har, kanske föga förvÃ¥nande i och med att det tidvis skiner igenom pÃ¥ ett ganska uppenbart sätt, en självsäkerhet och självförtroende som är oförskämt gott – Ã¥tminstone till ytan. Jag är lÃ¥ng [bara en sÃ¥n grej liksom], ser bra ut [empiriskt bevisat] och när jag nu dessutom lyckats tillförskansa mig den vackraste donna som sett dagens ljus sÃ¥ vet jag att jag mÃ¥ste vara ett kap. SÃ¥ lÃ¥ngt är allt okej. Men inuti har jag ibland fÃ¥tt för mig att jag är polvänd – där har jag tvärtom tvivlat pÃ¥ mig själv till viss del och ibland inte riktigt litat pÃ¥ mina färdigheter, framförallt när det kommer an pÃ¥ jobbet [mina andra färdigheter är heeelt fulländade]. Ni vet hur man kan känna sig; som en bluff som ingen genomskÃ¥dat än – sÃ¥ kände jag det som. Ibland är det som att ingen riktigt fattat hur lite jag själv har fattat – är ni med dÃ¥? Hur som helst – sÃ¥ är det inte längre. Jag har insett att okej att jag kanske inte har tjugo Ã¥r innanför västen [som det stÃ¥r i platsannonserna: “Vi söken en tjugofemÃ¥ring med femton Ã¥rs arbetslivserfarenhet som är ambitiös och hungrig.“], men jag har ett jobb som mÃ¥nga skulle sätta en kniv i länsman för att fÃ¥, om tvÃ¥-tre Ã¥r har jag skaffat mig Ã¥tminstone femton Ã¥rs erfarenhet i “vanlig” tidräkning och jag har en examen frÃ¥n KTH och en frÃ¥n Stockholms Universitet. Jag är jävlar-i-mig bra, mer än bra till och med. Jag är en av de bästa! SÃ¥ nu finns inte tvivlen längre, jag är lÃ¥ng, snygg, ypperligt trevlig och dessutom har jag ett sÃ¥nt där jobb som andra bara tidvis drömmer om. Svider det? Vänj er folket, min blog är definitivt ett uttryck för min inbördes beundran av mig själv. :) Ã… andra sidan – alla ni som läser här är ocksÃ¥ en av de bästa. Det handlar bara om att komma pÃ¥ vad man är bäst pÃ¥ och sen veta om det. SÃ¥ är det bara.

När vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ ämnet gammal reklam – varför görs inte sÃ¥n här reklam längre? Är det för att folk är för mainstream:ade för att gÃ¥ pÃ¥ det här och att det därmed är en för stor risk att ta eller är det bara för enkelriktade art directors pÃ¥ reklamfirmorna som inte förstÃ¥r att konst och sälj hör ihop?

I min klass, grundläggande magnetresonanstomografiteori, har jag en kille frÃ¥n Sauidarabien – Hassan, som hÃ¥ller pÃ¥ att gÃ¥ under av köldfrossa nu när temperaturen börjar krypa ner mot tiograderstrecket och kanske rentav under här i Tyskland. Hur det nu än var sÃ¥ kom vi in pÃ¥ diskussionen om när snön kommer till Erlangen och Hassan sÃ¥g ut som ett frÃ¥getecken; “Snow? What it is, snow?” Det visade sig att han aldrig ens hört talas om snö, än mindre sett det pÃ¥ tv. Okej att Saudiarabien är fjärran frÃ¥n allt vad kyla och isande nordanvindar heter men hey, de är väl civiliserade nog att kunna lÃ¥ta sina invÃ¥nare ta del av… ja, normala svenssonkunskaper? Hur som helst sÃ¥ passade jag pÃ¥ att be Lady om nÃ¥gra dagsfärska bilder frÃ¥n Ã…re där hon hänger för tillfället – nÃ¥gra centimeter snö, ett par minusgrader och strÃ¥lande solsken. AlltsÃ¥ ögonen pÃ¥ stackars Hassan var pÃ¥ väg att ploppa ut – “What do you mean minus six degrees?! Minus?!!” Killen tycker helt pÃ¥ allvar att det borde vara olagligt att tvinga folk att gÃ¥ till jobbet när det är sÃ¥ kallt som idag [tio – tolv grader] och om man dÃ¥ skulle rÃ¥ka ut för minusgrader sÃ¥ skulle man helt sonika dö. Rakt av. SÃ¥ nu hÃ¥ller jag och Lady pÃ¥ att smida ränker för att fÃ¥ upp honom till Ã…re pÃ¥ lite hardcore-snösemester. Tror ni han pallar det?

Ni ser – det handlar liksom inte om meterhöga drivor med nysnö direkt, men Hassan fattade inte riktigt vad det vita var för nÃ¥got. “Is it white sand?” Världsklass.

Dagens fundering:
Hur kommer det sig egentligen att man inte tar sig mer tid än man gör för att fundera över saker och ting? Ta livet till exempel, min gamla konfirmationslärare sa en gÃ¥ng i tiden att celldelningen är sÃ¥ fantastisk att man egentligen inte borde göra nÃ¥got annat än att gÃ¥ runt och förundras över att den fungerar – och han har ju rätt! Tänk efter – här har jag en cell. Whooaaa! Nu har jag tvÃ¥! Hur coolt är inte det egenligen? Okej att man lätt tas för hippie eller gravt schlongsberusad minus sluddrande tal men ändÃ¥, vi borde fundera mera. Eller okej, inte jag kanske – men ni.

Dagens Jan Stenmark:

Okej, imorgon är det lill-lördag, vad har ni för planer? Tell me!

Er megaloman,

XerXes

PS. Alla ni läsare som hängt i Stockholm kommer väl ihÃ¥g Stor&Liten? Vad hände med den affären egentligen? Vem tillät BR Leksaker att ta över? Jag vill fÃ¥ tillbaka den… den affären var liksom drömmen för alla barn i hela Sverige. Lätt. Nostalgi sÃ¥ det förslÃ¥r. DS.

En sÃ¥n där mÃ¥ndag…

Mon October 12, 2009, 22:04

(“Som vanligt – i framtiden.“ Visst gjordes det bättre reklam förr i tiden? Jag menar, vem minns inte punchlines som “Kan nÃ¥n kan Canon!“, “Är f:et pÃ¥ vÃ¥r müsli en förkortning för banan? Nej f:et pÃ¥ vÃ¥r müsli stÃ¥r för friskhet, hela daaan…” eller min favorit “…det mÃ¥ste ju vara mörk sirap fattar du väl?!“)

Idag är ingen bra dag; det är måndag, jag är i Tyskland och jag har en sån där attackbrutal längtan efter Lady och allt annat där hemma. Så jag drar ett streck över måndagen den tolfte oktober och försöker istället låtsas att det är tisdag.

Jan Stenmark. Den bäste av dem alla.

Dagens citat:
“Champagne for my real friends and real pain for my sham friends!”
– Tom Waits

Idag hade jag ett lunchmöte med Siemens projektledare för “mitt” sjukhus i Ghana, han hade precis kommit tillbaka frÃ¥n semester i Turkiet sÃ¥ han var mer än lovligt solbränd och hade en hyfsad historia pÃ¥ lut – för att komma bort frÃ¥n jobb och bara koppla av brukar han Ã¥ka med Club Med pÃ¥ semester. SÃ¥ även denna gÃ¥ng, han drog ner till Palmiey för att hänga en och en halv vecka. Nu kanske ni frÃ¥gar er vad Club Med är för nÃ¥got egentligen och det är lugnt, jag hade inte heller en aning när jag var fyra Ã¥r gammal och följaktligen hade en fyraÃ¥rings intellekt [ouch!, nu var jag taskig – det är ju knappeligen ert fel att jag är i Tyskland och Lady sitter pÃ¥ ett tÃ¥g pÃ¥ väg upp till Ã…re – jag tar tillbaks! – förlÃ¥t…]. Jag börjar om: Jag hade inte heller nÃ¥n aning om det tidigare idag, men nu har jag kollat upp det – det handlar om en all-inclusive resort där tanken är nÃ¥got i stil med “om vi stänger in 2000 personer pÃ¥ ett omrÃ¥de litet som en fotbollsplan [okej att den mÃ¥ste vara jävligt stor] med fri tillgÃ¥ng till sprit sÃ¥ k o m m e r de ha kul“. Hur som helst, andra kvällen när de stÃ¥r pÃ¥ dansgolvet sÃ¥ dimper det in 30 nyanlända belgare till dansgolvet. Helt okej, jag menar – det är ju inget fel pÃ¥ belgare. Förutom att de här belgarna tydligen var swingers; alla hÃ¥nglade med varandra och det var partnerbyte Ã¥t höger och vänster… vilket inte heller det är “fel”, alla gör väl som de själva vill. Men det här gänget var alla klädda i svart latex. PÃ¥ dansgolvet. PÃ¥ Club Med. RidÃ¥. Det visade sig sedermera att de hade bokat in sig som 15 individuella par och att de pÃ¥ hotellet inte kunde veta om att de alla hade tänkt sig ställa till med en Frozen Grand Central fast i lite annorlunda tappning…

Dagens fundering:
Tänk er ett liv utan känslor – tror ni att det skulle gÃ¥? Är det nÃ¥n mer än jag som sett programmet om verklighetens rainman, Kim Peeks? I det programmet sägs han vara oförmögen att känna saker som vi “vanliga” människor men jag menar, om det verkligen var sant – att det inte fanns en enda känsla i hans kropp, dÃ¥ skulle han väl gÃ¥ under? För mig är känslor som luft – de mÃ¥ste finnas där, och gör det ocksÃ¥, men allt som oftast utan att jag tänker pÃ¥ dem. Det är bara när det kommer nÃ¥got avvikande, typ stickande lukter eller det-är-mÃ¥ndag-jag-saknar-lady-sÃ¥-jag-hÃ¥ller-pÃ¥-att-gÃ¥-sönder-känslor som jag blir medveten om dem pÃ¥ ett djupare plan. Eller nej, jag är nog alltid medveten om mina känslor – sÃ¥ glöm luftanalogin. Ett liv utan känslor är ett liv man inte levt. Tror jag.

Och så några bilder:

Vi åt födelsedagslunch för min moster i söndags och därefter strosade vi ner till Stadshuset innan det var dags för mig att kuska flygbussen mot Arlanda. God damn vad snygga vi är tillsammans!

Huset gÃ¥r under namnet “chefshuset” här i Erlangen. Därinne sitter alla chefer för Siemens – vilket för med sig att om du inte är chef över andra chefer i det huset sÃ¥ är du lägst ner pÃ¥ apberget [moderna företag är som ett apberg – stÃ¥r du pÃ¥ toppen och tittar ner ser du bara leende ansikten, stÃ¥r du längst ner och tittar upp ser du bara rövhÃ¥l], även om du kanske är chef över 1000 personer, bara det att de inte sitter i chefshuset.

Cykelförrådet som hör till huset håller på att bli uppätet av murgröna.

Okej folket – good night you princes of Maine and kings of New England, sleep tight you princesses of Ã…re and queens of VÃ¥rberg!

Er tragik,

Wham

En röst i natten…

Mon October 12, 2009, 0:12

(Nu gör vi sÃ¥ här – jag har suttit i en kvart och funderat pÃ¥ vad jag ska inleda dagens opus med och inte kommit fram till nÃ¥got som helst vettigt. SÃ¥ om ni kommer med en kommentar eller förslag pÃ¥ vad jag ska inelda [eh, inelda? inleda menar jag givetvis] nästkommande inlägg med sÃ¥ lovar jag att jag ska ge det mitt bästa. Inget är tabu, alla förslag är välkomna och det är inte frivilligt. [Okej dÃ¥, det är frivilligt men känn pressen, snälla?])

Innan Ã¥ret är slut sÃ¥ kan jag lounge:a allt jag vill med mitt nyvunna Flying Blue Elite Plus-medlemsskap – och om jag ska lounge:a! Egentligen har jag ingen direkt koll pÃ¥ vad det innebär att fÃ¥ gÃ¥ in i loungen men för mitt inre ser jag bilder som inte helt avlägset pÃ¥minner om de i Tusen och en Natt; otaliga tjänare som matar mig med vindruvor när jag ligger pÃ¥ min schäslong, unga män i turbaner som viftar med palmblad och hÃ¥ller upp parasoll när jag ska gÃ¥ nÃ¥gonstans – trots att vi är inomhus. I verkligheten är det väl kanske inte helt och fullt sÃ¥ glamoröst, men vad jag lyckats sluta mig till är att det kommer finnas internetaccess, mat och dryck – vilket givetvis blir välkommet under transfertiden pÃ¥ Schipol. Ja ja, som ni märker sÃ¥ har jag fortfarande inte riktigt kommit till sans med mitt nya liv som globetrotter och internationell highbrow, alls egentligen. Men skitsamma – man ska surfa pÃ¥ vÃ¥gen sÃ¥ länge den varar.

Dagens fundering:
Är man en annan människa inuti sig själv än den människan som andra känner [i förlängningen alltsÃ¥ den människan man är utÃ¥t sett]? SÃ¥ här – det ni läser nu är ju i stort sett mina innersta tankar rakt av; hade jag inte skrivit ner dem här sÃ¥ hade jag troligtvis aldrig yttrat orden eller kanske inte ens vetat att jag tänkt tanken – men i och med att jag skriver ner dem och ni läser sÃ¥ skapar ni er, medvetet eller omedvetet spelar nog ingen större roll, en uppfattning om vem jag är. Och den bilden kanske inte stämmer alls med den jag är till vardags. FörstÃ¥r ni? Jag och Lady diskuterade lite det här med det faktum att jag skriver hysteresislÃ¥nga inlägg här – vilket var en, för henne, tämligen okänd sida av mig. “Var kommer allt ifrÃ¥n?”, frÃ¥gade hon – och jag har ingen aning. Orden bara finns där och i det närmaste bokstavligen rinner ut ur fingrarna. Hur som helst sÃ¥ handlar det kanske till syvende och sist om att det är fÃ¥ förunnat att lära känna bÃ¥da mina “jag” – hon gör det och har dessutom fritt tillträde till mina innersta tankar pÃ¥ ett sätt som ingen annan haft. NÃ¥gonsin. Aldrig igen. Det är det som verkligen spelar roll.

Förresten, jag har ju gÃ¥ng efter annan trÃ¥kat er om att ni ska berätta nÃ¥got om er själva – jag vill ju liksom veta vem det är som läser den här bloggen… och gensvaret har väl varit – sÃ¥där. Men jag täntke ta tillfället i akt och med hjälp av Google Analytics berätta för er vilka ni är som läser här – som en enda stor shoutout liksom. Okej? Ska vi köra sÃ¥? Javisst! Här kommer en liten skrapning pÃ¥ ytan av er läsare av i n d i a n s o m m a r :

– en av er bor i Szczecin i Polen, läser medicin och är inne pÃ¥ sin 5:e termin.
– nÃ¥gon annan bor i Brasilien och hamnade inledningsvis här genom sökorden “bagerier i brasilien” och har därefter Ã¥terkommit nÃ¥gra gÃ¥nger i veckan.
Рsen har vi n̴n lirare som jobbar p̴ General Electrics [konkurrenter till Siemens] och som genom min blogg f̦rșker sig p̴ ett n̴got misslyckat industrispionage.
– du mamma som bor i TimrÃ¥. har 640×480 pixlars upplösning pÃ¥ din skärm och sökte pÃ¥ “min son vill Ã¥ka till ghana vad ska jag göra?“; det kommer ordna sig, tro mig. Han kommer leva livet, äta annanas och dricka paraplydrinkar pÃ¥ stranden.

Sen har vi de mer kända läsarna; Lady, kärleken den kärleken, sporadisk vinnare av soff-sumo och världens snyggaste tjej. Vi har Ann-Christine, förtjusande mamma till Lady och lagar lever som ingen annan och när ämnet ändÃ¥ är föräldrar – Lasse, kallas ibland för Jajje, är den bästa pappa man kan ha och är en osviklig mästare pÃ¥ att beställa is med grädde pÃ¥ holländska restauranger. Vi har även Björn, my brother in arms, fullvärdig medlem av och medgrundare till Fernet Foundation och ett levande FASS-uppslagsverk. Doktor Anna frÃ¥n Malmö, produktchefs-Kalle frÃ¥n Stockholm via Amsterdam och Tiggerrr-Anna frÃ¥n Skogstorp. För att inte tala om flippermästarinnan frÃ¥n Sollentuna-fast-hon-bodde-i-Rotebro – Erika – eller för den delen Ola the Devil, min personlige tränare och svÃ¥ger som fÃ¥tt mig att mynta uttrycket “mumietrött“… and of the more international readers we have miss Dudeness from Ann Arbor, Michigan – Hillary. Even though she probably doesn’t understand a word of what is written in swedish [and that despite the fact that I’ve taught her valuable phrases like “jag knypplar som en gudinna“] she’s still visiting every now and then. Helt enkelt – ja, listan kan göras lÃ¥ng – men all things aside:

Dagens shoutout gÃ¥r till min gode vän Gotland, som tyvärr mÃ¥ste ha trampat pÃ¥ mÃ¥nga myror i sitt förra liv och drabbats av sällsynt dÃ¥lig karma, för i skrivande stund ligger han inlagd pÃ¥ S:t Görans sjukhus utan att läkarna vet vad det är för fel pÃ¥ honom. Eller ja, alltsÃ¥ – läkarna har diagnosticerat honom med lunginflammation [för övrigt ska jag säga att det egentligen borde heta “lunginfektion” eftersom skillnaden mellan inflammation och infektion är att en inflammation beror pÃ¥ nÃ¥got utomstÃ¥ende som skapat en inflammation – typ en sticka som man fÃ¥r i fingret, sÃ¥ret blir inflammerat; infektion däremot kan man fÃ¥ av nÃ¥got i kroppen – och sÃ¥vida inte Gotland lyckats med konststycket att pilla in en trädgren in i lungan eller liknande sÃ¥ är det sÃ¥ledes en infektion – men vem är nogräknad?] men det är inte den som gör att han har febertoppar pÃ¥ över 40 grader och blodtrycksfall som fÃ¥r Niagarafallen att likna strilandet som kommer ur stuprören vid ett lätt sommarregn [jag erkänner – jag har ‘a twisted mind’ som liknar min kompis vid Niagarafallen – men det kändes sÃ¥ rätt – ju]. SÃ¥ utöver hans nya chic:a stil med influenser frÃ¥n nattlinnnenas och mjukisbyxornas värld [fatta vad coolt det skulle bli att ligga pÃ¥ sjukhus om kläderna där var designade av typ Karl Lagerfeld!] sÃ¥ ser han även ut som en darrhänt sprutnarkoman pÃ¥ grund av alla tester de har tagit pÃ¥ honom. Hur som helst – Gotland, krya pÃ¥ dig, drick Fernet när inget annat hjälper och pÃ¥ posten kommer Vita Huset säsong sex och sju! Bli frisk, det är en order!

För övrigt ska jag säga att den där pling-signalen som kommer innan ett viktigt meddelande här pÃ¥ Schipol lÃ¥ter exakt som de tvÃ¥ första tonerna till signaturmelodin för Trafikmagasinet – ni vet “pa daaaaa, dadaa dadadadadaaaaaa dada dadadadaaaaaa“? skumt. SVT borde ju fÃ¥r STIM-pengar för det – eller hur?

Inga bilder ikväll – timmen är sen och jag är orakad [vad nu det har med saken att göra, men det är icke desto mindre ett faktum] sÃ¥ om det vill sig väl fÃ¥r ni bilder imorgon. Sov gott folket!

Eller okej då, en bild:

Er pastill,

Emser

Torsdagstankar…

Thu October 8, 2009, 20:11

(Dagens fight: Det är dött lopp mellan den här och den mellan en skådespelerska och Ilka Chase. Det började med att skådespelerskan kom med en hyfsad förolämpning med: ”I enjoyed your book. Who wrote it for you?” Varpå Chase riktigt på bettet kontrade med: ”Well, darling, I’m so glad you enjoyed it. Who read it to you?” Det är sånt man önskar att man själv kom på i de ögonblicken. Jag ska minnas det när jag har skrivit min bok och något jon kommer med en sån där kommmentar. Just det, n ä r jag skrivit min bok. Inte om.)

Tyskarna mÃ¥ste vara de mest supremacistiska människorna som stÃ¥r att finna pÃ¥ den här sidan Nordkalotten [ett av mina favorituttryck, och jag mÃ¥ste tillstÃ¥ att jag tills alldeles nyss inte hade en aning om vad Nordkalotten bestod av – men rent definitionsmässigt är det den del av Norden som ligger norr om Polcirkeln – vilket gör det ännu roligare att svänga sig med det; hur mÃ¥nga kan det bo där liksom – hundra personer?] – det är sällan man ser en polisbil eller ens en väktare, men bristen pÃ¥ auktoriteter till trots sÃ¥ är människor intill döden laglydiga. Okej, jag inser att jag sitter och skjuter k-pist i växthus; jag själv är nästan pinsamt plikttrogen men det finns ju gränser. Tänk er att ni stÃ¥r vid ett övergÃ¥ngsställe med trafikljus, tänk er sen att närmaste bil befinner sig tvÃ¥ kilometer bort [fÃ¥gelvägen]. Vad gör ni? StÃ¥r ni kvar och väntar tills trafikljuset [som för den delen här i Tyskland inte är programmerade som i Sverige – att det är grönt för gÃ¥ngtrafikanter till dess att det kommer en bil – nej nej, här är det tysk tidtagning; tvÃ¥ minuter röd gubbe, tvÃ¥ minuter grön] slÃ¥r om eller drar ni en rövare och pinnar pÃ¥ över gatan? Här i Tyskland stÃ¥r man blick stilla hur länge nu den röda gubben mÃ¥ vara röd. Blir den inte grön sÃ¥ fortsätter man stÃ¥ stilla. Jag skulle vilja göra ett test en morgon och gÃ¥ in och programmera om alla övergÃ¥ngsställen till konstant röd gubbe… Tyskland skulle gÃ¥ under, inte en människa skulle komma till jobbet!

Dagens fundering:
Tror ni pÃ¥ den här tanken med fjärilseffekten? AlltsÃ¥ idén att en fjärils vingslag i exempelvis Mexiko i förlängningen skulle kunna leda till att en orkan drabbar typ… Perstorp [inte för att det kanske skulle göra sÃ¥ mycket, det enda bestÃ¥ende minnet jag har av Perstorp är när en fabror körde in i vÃ¥r stillastÃ¥ende bil med moped – men okej, man ska inte dra alla över en kam]. Samtidigt som jag känner att det vore en fin grej det här med att alla jordens luftpartiklar skulle pÃ¥verkas av en enda liten fjärils vingslag sÃ¥ lÃ¥ter det extremt lÃ¥ngsökt – om en fjäril har makten att sätta Sveriges plastcentrum numero uno ur spel sÃ¥ känns det som att jag själv skulle kunna ställa till med en hel del oreda, om jag ville. Nu vill jag ju [givetvis] inte det men samtidigt tror jag inte att jag kan det. Jag kan vifta hur mycket jag vill och det kommer ändÃ¥ inte komma nÃ¥n orkan till Perstorp… väl?

En skön grej med de här asen till kameror som jag hÃ¥ller pÃ¥ att bli virtuos pÃ¥, det är att de egentligen fungerar som en enda stor kombinerad väckarklocka och radiosändare. Ja, alltsÃ¥ – det här magnetfältet som slÃ¥s pÃ¥ och av hela tiden [inte det stora magnetfältet, det är ständigt pÃ¥slaget, vilket gör det svÃ¥rt att plocka bort nÃ¥got i metall som “rÃ¥kat” fastna, typ en kontorsstol ni vet…] pÃ¥verkar bestÃ¥ndsdelarna i kameran sÃ¥ att de vibrerar. Tänk er en högtalare – den fÃ¥r man att vibrera och sända ut ljudvÃ¥gor genom att… eh, ja, typ att man pÃ¥verkar den pÃ¥ nÃ¥t sätt [jag sa aldrig att jag kan allt här i världen – eller om jag nu sa det sÃ¥ menade jag i sÃ¥ fall att jag kan allt utom teorin bakom högtalare], samma teori är det bakom det här. Fast här är högtalaren tvÃ¥ meter i diameter. Det lÃ¥ter hejdundrande mycket! SÃ¥ om det inte hade varit för att sÃ¥na här väckarklockor skulle börja nÃ¥nstans runt 20 miljoner i pris sÃ¥ hade det varit en ypperlig idé – eller vad säger ni? För det andra sÃ¥ använder man sig av radiovÃ¥gor för att skapa bilderna, och om det inte vore för att man klär in hela rummet i koppar i stil med Faradays bur, sÃ¥ skulle man lätt skapa oreda för sÃ¥väl amatörradiosändare som typ att man skulle öppna en liten Bromma Flygplats i miniatyr… Frekvenserna som radiovÃ¥gorna sänds ut med skulle hamna i samma frekvensband som trafikflyget, fast ganska mycket starkare – sÃ¥ vips!, skulle flyget inte hitta sÃ¥ bra längre – förutom till det sjukhus man befann sig. SÃ¥ okej, jag medger – en hyfsat dysfunktionell väckarklocka och radiosändare, kanske skulle man rentav kunna argumentera för att den är dyr ocksÃ¥, men ändÃ¥ – det skulle vara en pryl man var ensam om att äga… :)

Allt lÃ¥ter sÃ¥ mycket mer brutalt pÃ¥ tyska tycker jag – i mitt inre kan jag se nÃ¥n scen frÃ¥n en gammal instruktionsfilm à la 30-tal där nÃ¥gon major stÃ¥r och gormar “RAUCHABZUG!!” och pekar mot frontlinjen… I verkligheten är det nÃ¥got sÃ¥ glamoröst som en rökutsug – vilket i och för sig har fÃ¥tt mig att fundera lite; jag hittar inget brandlarm, inga brandvarnare eller brandsläckare – men nog fan finns det rökutsug överallt – what’s the deal liksom? Vi ska kunna ta oss ut utan att dö av rökförgiftning men lite sport mÃ¥ste det ju vara, sÃ¥ vi ska inte kunna släcka elden eller larma nÃ¥gon…?

Även om hösten har kommit här nere ocksÃ¥ sÃ¥ har den inte nÃ¥tt längre än till det stadiet där det fortfarande är runt 25 grader varmt pÃ¥ dagarna men löven har börjat komma underfund med att det är nu det är coolt att byta färg – det är lite som det bästa av tvÃ¥ världar; solsken och sommarväder men höstfärger. Just färgerna är i mitt tycke just det enda som är bra med hösten för övrigt, utöver det skulle vi lätt kunna hoppa direkt till vinter. Eller sommar? Eller vänta nu, jo, sÃ¥ var det ja! Om tvÃ¥ veckor Ã¥ker jag till sommaren, kanske mer känt som Ghana! Ha! :)

Glas is the new black här i Erlangen.

Det var allt för ikväll – om 27 timmar är jag hemma i sängen och om 36 timmar är det dags för frukost framför tv:n med Lady – jag längtaaaaaar! Att jag sen har en vecka kvar här i gudsförgätna Erlangen är en annan historia… en vecka gÃ¥r fort… eh… ja.

Er urdu,

Tunnbröd