i n d i a n s o m m a r

Att kunna allt…

Tue October 6, 2009, 21:20

(Om ni ska Ã¥ka nÃ¥nstans i vinter sÃ¥ kan jag bara säga att jag rekommenderar Ã…re. Ã…k till Ã…re, ta in pÃ¥ Hotell FjällgÃ¥rden och känn er som kungar och drottningar! FjällgÃ¥rden är liksom Ã…res själ, och när man väl varit där önskar man att man fick vakna upp en morgon och önska sig vad som helst; varpÃ¥ man vips! skulle önskat sig att man fick göra om Ã…re till sitt eget hus [utsikten är – ja, vi kan säga hyfsad], för att bara sekunden efterÃ¥t Ã¥ngra sig och faktiskt vara tacksam för att det var en dröm – en del fantasier ska stanna pÃ¥ det stadiet, i synnerhet om de innebär att ta ifrÃ¥n människor nÃ¥got sÃ¥ in i bänken bra som FjällgÃ¥rden. [AlltsÃ¥, om jag hade gjort om det till min privatbostad sÃ¥ hade jag givetvis sett till att mina vänner fÃ¥tt bo där, när de ville. SÃ¥klart. Men ändÃ¥, hotell behöver gäster för att hÃ¥lla lÃ¥gan vid liv. Annars blir det som i The Shining…] Okej, nu vet ni – FjällgÃ¥rden. Kör!)

AlltsÃ¥, det här med att utbilda mig resten av livet [om jag fick] – jag är inte sÃ¥ säker längre. Idag har vi kommit in pÃ¥ de där domänerna där det är andromedagalaktiskt svÃ¥rt och hur mycket jag än skulle vilja se mig själv som en sÃ¥n där amerikansk slentrianhjälte vars motto är “rise to the occasion” sÃ¥ är jag inte där riktigt än. Nog för att jag skärper mig och även i den här veckans sällskap anser mig tillhöra klassrummets Mensa-elit men trots det… alltsÃ¥, ta en titt pÃ¥ den här bilden frÃ¥n dagens föreläsning [grundläggande teori, mind you!] sÃ¥ kanske ni kan ge mig en ryggdunk och bjuda mig pÃ¥ en öl nästa gÃ¥ng vi ses… Okej? För övrigt ska det sägas att jag lätt hade kunnat tänka mig lite mer light-versioner av grundkurser [läs: inte Siemens sÃ¥dana utan mer typ, eh, ja, universitetets – där snackar vi fjädervikt i jämförelse].

När man fÃ¥r sÃ¥na här presentationer andra dagen pÃ¥ en grundkurs, dÃ¥ förstÃ¥r man lite mer att det inte är de där dagislättviktarna man gÃ¥r pÃ¥ utbildning hos – här snackar vi ordnung-über-alles Siemens! Eller som man säger här i Tyskland: “Ordnung ist wissen!”

Dagens fundering:
Tror ni att man kan vara ett geni frÃ¥n födseln? AlltsÃ¥, att man bara har en fallenhet för nÃ¥got utan att ha nÃ¥gon erfarenhet av det… gÃ¥r det? Eller är det först när man börjar studera som man kan förstÃ¥ vad man är bra pÃ¥? För rent logiskt sett kan man väl inte veta att man är bra pÃ¥ nÃ¥got förrän man provar pÃ¥ det? Själv lever jag, som alltid, pÃ¥ hoppet – eller som jag brukar säga när det gäller fotboll; jag väntar fortfarande pÃ¥ att bli upptäckt. [För övrigt ska det sägas att jag är lika lÃ¥ng som Zlatan och väger lika mycket – bara en sÃ¥n grej…]

Förresten har jag, sÃ¥där tre Ã¥r senare, fÃ¥tt tummen ur ändan och uppdaterat min hemsida. Ja, ni vet – min blog heter ju i n d i a n s o m m a r, adressen är http://www.sanskrit.se/blog [det där mÃ¥ste nog ändÃ¥ betraktas som dagens infantilisering av mina läsare – ni är ju här, klart som den lede att ni vet adressen] – men hemsidan sanskrit.se är alltsÃ¥ uppdaterad. Det är en stor dag – trots allt händer det här ungefär vart tredje Ã¥r [urvalet för den statistiken är i skrivande stund pinsamt ovetenskapligt litet] sÃ¥ gÃ¥ in och läs. Sen skickar ni ett mail eller kommenterar här – det är en order! Jag är en, i allra högsta grad, tänkande människa, sÃ¥ jag inser givetvis att ni, liksom jag, läser any given blog [i det här fallet den här dÃ¥] för att ni finner ett intresse i det som är skrivet snarare än att ni finner ett intresse i att boosta nÃ¥gons [ehm, mitt] ego, men kom igen – en kommentar…!

Det här var väl inte sÃ¥ farligt? NÃ¥gra stycken text och en enkel bild – kan det bli bättre?

Dagens anagram:
Godnatt alla indianer!
Regionalt intalad and!

Och när vi ändå är inne på anagram:

Er burnout,

Refat

Lockande dragningskraft…

Mon October 5, 2009, 21:44

(Dagens ord är: Parveny. Kommer frÃ¥n en böjning pÃ¥ franskans “parvenir“, som i sin tur betyder uppnÃ¥ eller komma upp. SÃ¥ledes – en parveny är en person som kommit upp sig ekonomiskt men kanske inte riktigt hängt med rent socialt… [Tänk Hollywoodfruar som gÃ¥tt frÃ¥n a-kassa till miljonärskor pÃ¥ tvÃ¥ barnbidrag… typ.] Ordet kan för den delen hittas i svensk litteratur redan 1816, i Esaias Tegnérs samlade skrifter. Om ni undrade, alltsÃ¥.)

Idag börjar vi pÃ¥ direkten med en bild – här är interiören frÃ¥n Siemens träningscenter här nere i Erlangen. Det är mycket trä, metall, glas och luft – tyskt, helt enkelt.

Sen, bara för att visa att jag, min landsflykt till trots, inte är helt världsfrÃ¥nvänd sÃ¥ skulle jag vilja göra ett inlägg i debatten om de svenska Hollywoodfruarna… Vilket urbota nattsvart program och vilka primitivt rudiska karaktärer som spelar med! Bara det faktum att de själva inte ens verkar förstÃ¥ att de frÃ¥n och med nu aldrig nÃ¥gonsin kommer vara nÃ¥got annat än karikatyrer av sig själva här i Sverige säger en del om vilka episka proportioner vi talar om. Men visst, farmor Anka [som hennes barnbarn kommer kalla henne, hö hö] stÃ¥r nog för 90% av programmets dragningskraft [mind you att jag bara sett ett enda avsnitt] – det är lite som Howard Stern och alla hans radiolyssnare en gÃ¥ng i tiden; de lyssnade pÃ¥ programmet bara för att höra vad han skulle hitta pÃ¥ härnäst, och de som hatade honom lyssnade i snitt ännu längre, bara för att höra vad han skulle hitta pÃ¥ härnäst. SÃ¥ är det med fru Anka, oavsett om man är för henne eller mot henne sÃ¥ fastnar man. Hur som helst – idag läste jag att en av de andra highlife-fruarna, Maria Montazami, hade kommenterat just farmor Anka och sagt “ingenting gott kommer fram av att vara elak“, och det mÃ¥ sÃ¥ vara att jag kanske skalar av ett lager pÃ¥ min svärmorsdröms-lök i och med det här – men jag vill i sÃ¥ fall kontra och säga “ingenting gott kommer av att vara puckad heller“… Eller gör det det? Vem är jag att döma egentligen? De lever sitt liv, de är lyckliga och egentligen borde jag, i egenskap av sann humanist, inte begära mer. Eller är jag humanist? Jag vet inte – jag tycker bättre om epikuréerna; om de fick sitta i sin trädgÃ¥rd med tillgÃ¥ng till mat och gott vin, dÃ¥ var de nöjda. Lite sÃ¥ känner jag mig som – har jag en egen sandlÃ¥da att leka i sÃ¥ behöver jag inte blicka sÃ¥ mycket mot de andra lekplatserna…

Idag började min sista kurs här i Tyskland – MR Basics. Det handlar den här gÃ¥ngen om magnetresonanstomografi – helt okomplicerat liksom. Man använder sig av väteatomkärnorna i vattenmolekylerna i kroppen, polariserar protonerna i dem mot ett extremt starkt magnetfält [tänk er att jordens bakgrundsstrÃ¥lning är 0,0005 Tesla och att magneten i kameran ligger pÃ¥ typ 1,5 Tesla – dÃ¥ fattar ni att den är typ 30 000 gÃ¥nger sÃ¥ stark som den magnetiska strÃ¥lning vi pÃ¥verkas av dagligen] och pÃ¥verkar dem slutligen med hjälp av radiovÃ¥gor. När man sedan slÃ¥r av radiovÃ¥gorna Ã¥tergÃ¥r atomerna till sitt ursprungliga läge och avger samtidigt nya radiovÃ¥gor – som i sin tur registreras av en antenn och voilà! sÃ¥ har vi fÃ¥tt en bild. Ni hajar va? Om inte kan jag rekommendera antingen den här tidningen eller den här. [Ja, alltsÃ¥, den sista har väl i sig ingenting med MR att göra men den är ju en sjukt skön tidning och behöver nog allt stöd den kan fÃ¥, dÃ¥ mÃ¥lgruppen är en smula… eh, begränsad.]

Och när vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ det där med fett stora magneter sÃ¥ tänkte jag att ni ska fÃ¥ en föreställning om krafterna i de här apparaterna – tänk er att ni rÃ¥kar fÃ¥ med er en vanlig kontorsstol in i undersökningsrummet – och försök sen fÃ¥ ut den igen:

Eller låt säga att vi råkar ha en patient som behöver andas syrgas, och får med sig en tub in i rummet [och tänk sen att huvudet på patienten ligger mitt i hålet]:

Som ett sista resultat av dagens youtube-skörd ska jag rekommendera den totalt störtsköna gaffeltrucksföraren Klaus – jag är fortfarande inte säker pÃ¥ huruvida de har gjort filmen humoristisk med vilje men klart är att den bistert allvarlige speakern, de härligt sköna effekterna [som direkt fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ 80-talets cinemastiska favorituttryck “trickfilmat“] och den totala bristen pÃ¥ skÃ¥despeleri gör filmen helt underbar!

Dagens fundering:
Känner ni igen uttrycket “idag är första dagen pÃ¥ resten av ditt liv“? Jag försöker leva sÃ¥, att alltid se dagen som kommer som nÃ¥got som aldrig funnits förut – som att det är en helt ny dag istället för en företeelse som de facto uppstÃ¥r varje morgon. Men jag vet inte om alla kan göra det – vill alla människor att resten av ens liv ska börja varje dag? Eller finns det människor som bara önskar att de fick leva vidare i sin vardag utan att behöva tänka tanken pÃ¥ att göra nÃ¥got med sitt liv? [Tänker man ens sÃ¥?] Och visst, jag säger emot mig själv i och med att jag ovan nämnde att jag skulle vara purnöjd om jag fick sitta i min trädgÃ¥rd i Toscana, äta parmigiano reggiano och dricka rödvin tillsammans med mina vänner – men det skulle ändÃ¥ vara ett “resten av mitt liv” jag varje dag skulle se fram emot [goddag yxskaft liksom, vem skulle inte göra det?].

Dagens tysk:
Stackaren frÃ¥n Bamberg som begÃ¥vats med följande registreringsskylt…

Det var allt frÃ¥n penthouse-sviten i City Apartments i Erlangen för den här gÃ¥ngen – pÃ¥ Ã¥terseende!

Er rättvisa,

Mendoza

PS. Jag har läst igenom vad jag skrivit nu – verkar jag bitter? Det är inte min mening men jag kan inte riktigt sätta fingret pÃ¥ vad det är som gör att jag fÃ¥r den känslan. Säg till om ni kommer pÃ¥ det. [Och jag vill förekomma eventuella förslag pÃ¥ att jag är avundsjuk pÃ¥ de kära galjonsfigurerna frÃ¥n skÃ¥despelarvästern – jag älskar mitt liv, och framförallt personerna i det. Speciellt Lady.] DS.

Andra halvlek…

Sat October 3, 2009, 22:05

(NärapÃ¥ en vecka har jag varit i Sverige och är nu pÃ¥ väg tillbaka till gamla hederliga lÃ¥gtyskland igen. Veckan hemma var allt jag hade önskat, kvällar i goda vänners lag, sköna dagar av museistros [SAOL here I come! – hur kommer jag pÃ¥ ord som museistros egentligen?] och lyxluncher och nätter och morgnar spenderade med The One. Perfekt. Men nu är det Siemens som rÃ¥r om mig i tvÃ¥ veckor till innan jag är klar för den här gÃ¥ngen, sen är jag en fullfjädrad master@work-tomografist. Yeah!)

Förresten, för er som inte förstÃ¥tt det än – tempus och jag är inte riktigt kompatibla. Mina inlägg här pÃ¥ indiansommar spänner allt som oftast över ganska lÃ¥ng tid sÃ¥ ta det med en nypa salt om det i ena stycket stÃ¥r idag, nästa imorgon och i det tredje igÃ¥r; det är liksom innehÃ¥llet som är det viktiga. Okej?

Jag och KLM börjar bli kompisar, eller ja – det är väl jag som är en hangaround till KLM som i sin tur drar pÃ¥ den där översittarattityden i och med att de inte ens har skickat hem mitt Flying Blue-kort än – trots att det gÃ¥tt typ sex veckor sen jag anmälde mig. Hur som helst sÃ¥ sitter jag nu Ã¥terigen pÃ¥ flyget, säkerhetsinstruktionerna börjar sätta sig ända längst inne i reptilhjärnan [väck mig mitt i natten och jag kommer kunna rabbla allt om fotboll, datumen jag och Lady blev tillsammans* och just säkerhetsinstruktionerna för flygplan] och jag har kommit fram till att en del av förklaringen till att jag trivs med att skriva pÃ¥ plan är nog att jag verkar viktig. Eller att jag tror att jag verkar viktig, jag har liksom gjort mig en illusion om att mina medpassagerare tror att jag är a) en hemlig agent, b) vetenskapsman eller c) viktig helt enkelt [eller ja, d-alternativet är ju en kombination av de tre men det har nog att göra med att jag för tillfället är uppslukad av ytterligare en Robert Ludlum-bok med hemliga agenter, professorer och lönnmördare] bara jag sitter med min laptop uppe. I verkligheten sitter jag här och plitar mina smÃ¥ rader i ett Notepad-fönster sÃ¥ jag ser nog vare sig hemlig, vetenskaplig eller viktig ut. Men det gör inget – när man är sÃ¥ snygg som jag är, dÃ¥ räcker det.

* Ja, alltsÃ¥ – ett förhÃ¥llande är ju inte ett äkta förhÃ¥llande om det inte finns nÃ¥n springing point – i mitt och Ladys fall är det datumet dÃ¥ vi blev tillsammans. Jag definierar det [givetvis] som kvällen för första kyssen. Även om nu omgivningen kanske lämnade en del att önska [m/s Birger Jarl – östersjöns bortglömda… eh, pärla] sÃ¥ var ögonblicket magiskt. Min kära sambo definierar det dock som kvällen dÃ¥ hon frÃ¥gade chans pÃ¥ mig [och innan ni dömer henne för evigt fast i det glada Ã¥ttiotalets lÃ¥g- och mellanstadiefasoner sÃ¥ mÃ¥ste jag erkänna att jag var först ut med att frÃ¥ga chans; men det är okej, jag erkänner – jag är en nostalgijunkie]. För att ytterligare spä pÃ¥ den schabloniserade, men faktiskt inte helt rättvisa bilden av oss kan jag ju i förbigÃ¥ende nämna att även detta tillfälle inträffade pÃ¥ en finlandsfärja [fast denna gÃ¥ng m/s Cinderella – även känd som “Färjan”-färjan]. Därför har vi tvÃ¥ datum – sjuttonde maj och sjunde juli. Men nog om detta.

LÃ¥t inte skenet bedra er – Birger Jarl är sunk pÃ¥ hög nivÃ¥.

I förrgÃ¥r sÃ¥g jag döden i vitögat pÃ¥ riktigt för första gÃ¥ngen nÃ¥gonsin. Döden heter Ola, är personlig tränare pÃ¥ World Class Saltsjöbaden och är min svÃ¥ger. För att visa min goda vilja [eller var det ett desperat försök till att boosta mitt ego som visade sig baktända nÃ¥got fatalt?] hade jag gÃ¥tt med pÃ¥ att lÃ¥ta honom coacha mig genom ett pass med honom som tränare pÃ¥ hans eget gym – nÃ¥got som sÃ¥ här i efterhand har visat sig vara ett misstag av samma magnitud som typ en jordbävning à la 100 pÃ¥ Richterskalan; det var okej igÃ¥r, jag var mör och hade ont men jag säger bara det – idag, kära vänner – dagen idag är en plÃ¥ga av purgatoriska mÃ¥tt. Inatt sov jag som en rastlös ande och varje gÃ¥ng jag vred pÃ¥ mig blev min kropp pinsamt medveten om att den var pÃ¥ väg in i helvetets limbo, även känt som alla träningsvärkars moder. Jag ser ut som skogsmulle i hÃ¥ret eftersom jag inte orkar lyfta händerna dit för att kamma till mig, jag kan inte ha nÃ¥got annat pÃ¥ mig än skjorta som jag kan ta pÃ¥ mig utan att behöva dra den över huvudet [fysiskt omöjligt för tillfället] och jag känner mig bara som en ynklig, liten och svag människa. Men om ett par veckor – dÃ¥ är det nya fys-fantomen M1 som kommer skönja gryningens ljus och visa var skÃ¥pet ska stÃ¥! Bäva Ola! [Eh…]

Dagens fundering:
Existerar ljud bara i ens eget medvetande? Eller sÃ¥ här – finns ljudet om ingen hör det? Jag kommer gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng pÃ¥ mig själv med att fundera över den gamla klassiska filosoferingen “om ett träd faller i skogen men ingen är där och hör det falla – har det dÃ¥ lÃ¥tit?”. Okej, jag gÃ¥r med pÃ¥ att ljud är en fysisk storhet [eh, jag är ute pÃ¥ tassemarker nu där jag egentligen inte hör hemma men jag förlitar mig pÃ¥ att ingen av er läsare är undercover-professor i teoretisk fysik eller nÃ¥t] men för att den fysiska storheten ska ha nÃ¥gon betydelse sÃ¥ mÃ¥ste den ju uppfattas, eller “drabba” nÃ¥gon… eller i förlängningen nÃ¥got. Som nu, när jag sitter pÃ¥ planet och skriver samtidigt som jag lyssnar pÃ¥ musik – det är bara jag som hör musiken [oh thank heaven for in-ear-plugs] och finns den dÃ¥ – för nÃ¥gon annan liksom? Om ljudvÃ¥gorna bara nÃ¥r mig sÃ¥ borde musiken enbart finnas för mig, i min värld. Väl?

Sedan ett par timmar är jag nerkommen till den tyska myllan och jag mÃ¥ste säga att hemlängtan har slagit till med oanade krafter; jag vill bara bort härifrÃ¥n och tillbaka hem. Efter min vecka i Sverige är jag upp till brädden fylld med känslor av hur det ska vara att leva livet pÃ¥ riktigt – precis som jag nämnde ovan är nÃ¥gra av rättesnörena sovmorgnar, lyxluncher, middagar i goda vänners lag och total kravlöshet – allt höljt i ett sÃ¥nt där Glamour:skt skimmer av kärlek… Tillbaka här nere har jag ingenting av det; här är det istället schnitzelmongon [och för att förekomma eventuella diskussioner om huruvida man fÃ¥r eller inte fÃ¥r nyttja sig av tillmälen som “mongo” sÃ¥ finns det här en intressant utläggning om det – men bara för att släcka elden med bensin sÃ¥ tycker jag personligen att just uttrycket schnitzelmongo var mäkta humoristiskt], stängda matbutiker och nostalgiska tv-program pÃ¥ svtplay. Jag. Vill. Hem. Till. Min. Lady.

Dagens låt:

Egentligen är det nog inte vare sig lÃ¥ten Hysteria eller Def Leppard i sig själva som är dagens lÃ¥t – det är nog snarare sÃ¥ att oavsett vilken lÃ¥t man väljer sÃ¥ blir den mäktig när man sitter 10 000 meter upp i luften och blickar ut över en molntäckt atmosfär. Och jag insÃ¥g nyss nu att jag , i och med mitt erkännande att jag tidvis lyssnar pÃ¥ Def Leppard, formligen mÃ¥ste cementerat min nostalgiprinstitel i era medvetanden. Men det är okej. Min brorsa brukar säga att jag inte kan tycka om musik som inte gjordes pÃ¥ 80-talet och han är ju inte helt ute och cyklar ska jag erkänna.

Slutligen ska sägas att jag och KLM faktiskt verkligen är kompisar – sen jag skrev det där om att de inte hade skickat mitt kort sÃ¥ har de tagit sig i kragen och gjort mig till en ärbar frequent flyer – efter den här resan till Tyskland gÃ¥r jag dessutom upp pÃ¥ Silver-nivÃ¥. Wohaaa!

Auf wiedersehen!

Er schnitzel,

Warum

PS. Jag har fastnat för Robert Ludlum-böcker här pÃ¥ sistone [lättlästa och med action frÃ¥n första sidan] och insett att han är en smygälskare av fotboll [eller var – jag har fÃ¥tt för mig att han gÃ¥tt bort dessvärre – tillgÃ¥ngen pÃ¥ hÃ¥rdkokta spionromaner är numera begränsad]. I hans böcker finns det bland annat en general i brittiska armén som heter Gareth Southgate och även en örlogskapten i tyska flottan vid namn Olivier Bierhoff. Världsklass! När jag blir stor ska jag ha med följande karaktärer i mina böcker: Maria Branca, Ana L’Fabet och Rataxes. Bara en sÃ¥n grej liksom. DS.

PSII. Jaaa, jag vet att det är plÃ¥gsamt att ta sig igenom sÃ¥na här textmassor utan att ha nÃ¥gra bilder att vila ögonen pÃ¥ men kameran har legat lÃ¥ngt ner pÃ¥ prioriteringsskalan under min vistelse i Sverige, sÃ¥ ni fÃ¥r ge er till tÃ¥ls nÃ¥gon dag till. Sen lovar jag att komma med konstnärligt perfektionistiska bilder pÃ¥ MR-kameror, tysk betongporr [idag har jag nog ändÃ¥ överträffat mig själv – “museistros”, “schnitzelmongo” och “betongporr” i samma inlägg – jag borde lätt vara en kandidat till nästa veckas nominering till Nobelpriset!] och andra vardagssnapshots. DSII.

Life on Mars…

Mon September 28, 2009, 10:40

(Hörni, vi skiter i det här med den engelska delen va? Ni som läser det här kan ju alla svenska och ni som inte förstÃ¥r det här [you who don’t understand this] – ni svarade ju ändÃ¥ inte pÃ¥ mitt förra inlägg. SÃ¥ nu kör vi – svenska is the shit!)

Fjorton. Ja, fjorton är nog en ganska bra uppskattning. Om nÃ¥gon skulle frÃ¥ga hur mÃ¥nga flygningar det tar innan man tappar respekten och den inledande fascinationen för flygplatser och plan sÃ¥ kan jag säga att det tar ungefärligen fjorton resor. För ett halvÃ¥r sen hade jag flugit en handfull gÃ¥nger i livet och var varje gÃ¥ng sÃ¥ där barnsligt förtjust sÃ¥ fort jag kom till flygplatsen, eller för den sakens skull satte mig i planet. Nu har jag gjort fjorton resor pÃ¥ ett halvÃ¥r och det där lite andhämtande skimret som förut fanns är definitivt borta. Sitter nu pÃ¥ flygplatsen i Nürnberg och gör inte annat än önskar mig härifrÃ¥n, hem – hem till Sverige, Lady, vännerna och familjen. Ã… andra sidan, det som är fint i krÃ¥ksÃ¥ngen är att jag är pÃ¥ väg just hem – mina inledande fem veckor här i bratwurstens högborg är till ända och nu väntar en vecka av avkoppling, JB-besök och hemmamansliv [Lady, middagen ska stÃ¥ pÃ¥ bordet varje dag när du kommer hem!]. Sen är det Ã¥terigen dags att dra ner hit till lejonkulan igen, men den gÃ¥ngen bara för tvÃ¥ veckor. Oh well, fjorton som sagt. Om ni undrade.

Jag vill lära mig allt här i livet. Har insett det nu under min tid hos Siemens att sÃ¥ fort jag lär mig nÃ¥got sÃ¥ omvandlas respekten [rädslan kanske är ett starkare men mer sant ord] för det okända till kunskap och pÃ¥ sätt och vis makt. I och för sig finns respekten kvar men den har omvandlats frÃ¥n att vara respekt pÃ¥ grund av okunnighet till att vara respekt tack vare att jag insett vad apparaten är kapabel till, om ni förstÃ¥r. Kanske är jag lite megalomanisk men jag tycker om tanken att jag tillförskansar mig makt genom att lära mig saker; innan jag kom hit hade jag aldrig ens sett en datortomograf frÃ¥n Siemens [men säg inte det till mina chefer – i deras värld är jag alltjämt en gudabenÃ¥dad Midas när det gäller teknik] och än mindre skruvat isär en – sÃ¥ledes var det med rädhÃ¥gsna steg som Er tillgivne begav sig till receptionen pÃ¥ Siemens träningscenter den där morgonen i mitten av augusti – fem veckor av hÃ¥rdför tysk überträning stod pÃ¥ schemat och jag bönade och bad att ingen skulle komma pÃ¥ mig som den frinasare [alltsÃ¥ okej, frinasare är nog egentligen inget ord men det passar sÃ¥ bra in – ni förstÃ¥r va?] jag var… I sÃ¥na stunder glömmer jag helt enkelt bort att jag pluggade i nästan Ã¥tta Ã¥r pÃ¥ diverse universitet och högskolor och därmed har mer studievana innanför västen än de flesta kan drömma om – alltsÃ¥ var det inte sÃ¥ über, även om mÃ¥nga steg i utbildningen förutsatte att man som deltagare hade använt utrustningen förut [vilket i sig per definition kan vara svÃ¥rt för mig eftersom vÃ¥rt sjukhus inte är färdigbyggt än och därtill är inte ens utrustningen beställd]. Hur som helst, här sitter jag – certifierad expert pÃ¥ Siemens Emotion 16; sextondelad sekventiell datortomograf med flying focal spot och överlägsen temporal upplösning. SÃ¥ dÃ¥ kommer jag tillbaka till grundtanken, en fundering som funnits länge för mig, tänk om jag fick studera resten av livet – skulle det fÃ¥ mig att bli allsmäktig? Eller uttryckt i lite mer ödmjuka termer; skulle jag fortsätta känna att kunskapen och makten ökar, eller är det bara när man kan applicera kunskapen pÃ¥ nÃ¥got som den övergÃ¥r i makt?

Jag ger er CT Emotions class of 2009; stÃ¥ende frÃ¥n vänster till höger: Crazy-ass ungraren Mike [var alltid minst 25 minuter sen, ifrÃ¥gasatte allt och var sorgligt fast i DAMP-barnstadiet], yours truly [sinneslöst snygg och fruktansvärt smart], Bora [frÃ¥n Turkiet och snabb som en vessla med sjukt insatta frÃ¥gor i stil med “pÃ¥ högspänningsomvandlarens förstärkare sÃ¥ har jag förstÃ¥tt att det är fyra resistorer och att de inte har samma impedans – vad beror det pÃ¥?” eh…], Kim-Seok [korean#1, förstod bokstavligt talat tio ord engelska sÃ¥ det är i sig ett under att han klarade certifieringen, chef över korean#2 och extremt asiatisk i hela sin uppenbarelse], Naimov [fyrabarnsfar frÃ¥n Tajikistan som insett värdet i att vara sin egen dräng och sÃ¥ledes startat Tajikistans enda Siemens-certifierade konsultföretag, gör stora pengar varje mÃ¥nad Tajikistan som för oss motsvarar ungefär en helkväll pÃ¥ JB].
Sittande eller liggande frÃ¥n vänster till höger: Dongsung [korean#2, näst intill pinsamt underlägsen sin chef men pÃ¥ nÃ¥got sätt ändÃ¥ en skön lirare, fnittrar för övrigt värre än en högstadieklass pÃ¥ ett flickinternat], Martijn [den flygande holländaren som faktiskt mÃ¥ste klassas som den slöaste av dem alla – gick kursen för tredje gÃ¥ngen pÃ¥ grund av missad certifiering de tvÃ¥ tidigare gÃ¥ngerna… men nu gick det], Mike [tysken som hade varit gift i tvÃ¥ dagar när han kom till Erlangen för sex veckors utbildning – alltsÃ¥, jag personligen kan komma pÃ¥ bättre smekmÃ¥nader…] och sist men inte minst Carsten, vÃ¥r föresläsare som förklarade att hans fru blev sÃ¥där nöjd när han köpte en BMW istället för lägenhet – weltklasse!

Dagens fundering:
Känner ni mig? Jag vet att det finns en del av er som läser här som har följt mig sedan urminnes tider utan att för den sakens skull nÃ¥gonsin ha träffat mig. Har ni en känsla för hur jag är? Omvänt sÃ¥ finns det en del människor jag har följt genom deras bloggar och visst har jag en känsla för hur de är – till det inre. När det gäller det yttre har jag oftast ingen aning, vilket känns skumt. Vanligtvis är förhÃ¥llandet det omvända; man lär känna nÃ¥gon utifrÃ¥n och in – men här handlar det om människor som jag “känner” till deras allra innersta men som jag troligtvis aldrig kommer träffa ens för att fÃ¥ ett första intryck av. Hur som helst – har ni lust och tid, skriv ett mail och berätta; vem är du, hur länge har du hängt med i mitt ordsammelsurium och har vi ens nÃ¥gonsin setts? Jag vet, det blir ett himla tjat pÃ¥ att ni ska ge er tillkänna vilket kan tänkas lite bakvänt i och med att internet i sig är anonymt för att dÃ¥ inte tala om att läsa en blogg – men ändÃ¥.

Nu kommer jag, Sverige!
Sverker, kung om maj igen!

Er benidorm,

Vip-vap

Upploppet kvar…

Wed September 23, 2009, 12:49

(Hmm… are there any english native speakers out there reading my entries? Because otherwise I think it could be seen as a bit presumptious of me to keep writing these prelusive parenthesises [is it really “parenthesises” or is it just “parenthesis“?]. So all of you – Andy, Craig, Cruz, Hillary and the rest – step forward and make yourself heard!)

Världen är verkligen förvirrande liten, igÃ¥r var jag och Lady pÃ¥ kräftskiva uppe i Hjortnäs – en ort av dubbelsidig skylts storlek ungefär [ni vet, där ortsnamnet stÃ¥r pÃ¥ bÃ¥da sidor om vägskylten för att liksom poängtera att stället är l.i.t.e.t.]. Vi började kvällen med att sjunga igenom alla sexton snapsvisor i en enda rad, därefter var det kräftgalore [det är i sanning tveksamt om jag nÃ¥gonsin ätit sÃ¥ mycket kräftor, förutom den gÃ¥ngen dÃ¥ jag och min morfars bror delade pÃ¥ en femlitershink] för att slutligen lägga pÃ¥ kvällens mentala soundtrack; Dancing the Night Away med Cream. Min vana trogen blev jag givetvis en smula sentimental och tyckte om alla människor lite extra mycket, men vafan – pÃ¥ kräftskivor med de bästa av vänner och Lady – den finaste av dem alla, sÃ¥ fÃ¥r man bli det, det hör till liksom. PÃ¥ söndagen packade vi sÃ¥ Ã¥terigen in oss i den röda Volvo-minibussen som i folkmun kallas för Ford Focus [ganska odramatisk förklaring egentligen – Titti trodde att hon fÃ¥tt hyra en van som visade sig vara en Ford Focus – när vi sedan skulle tanka säger PÃ¥lle: “Tanklocket sitter pÃ¥ höger sida, för det här är en Volvo.“; helt enkelt ett äkta par med precis samma dysfunktionalitet när det kommer till bilar – underbart! We love them!] för att kuska ner mot Arlanda där jag fick hoppa av för resa ner till über-alles-landet Ã¥terigen. [LÃ¥ng mening? Äh.] PÃ¥ planet pÃ¥ väg ner mot Amsterdam slÃ¥r jag mig sÃ¥ i slang med mina stolsgrannar som är ett par i sextioÃ¥rsÃ¥ldern – Lillian och Fred. Det visade sig att de var pÃ¥ väg till sin ena dotter i Malaysia [deras barn hade spridit sig vind för vÃ¥g; San Fransisco, Malaysia och Orust] och denna majorska Lillian hade verkligen ett välsmort munläder. Men okej, det är trevligt med sällskap sÃ¥ jag la manken till och var trevlig tillbaka [eh, det där blev fel – nu lät det som att jag mÃ¥ste anstränga mig för att vara trevlig; jag lovar, det är inte sÃ¥ – snarare tvärtom… och som parentes ska jag nämna att jag inte kan vara arg]. Efter ett tag kommer vi in pÃ¥ var vi bor i Sverige [ja, ni vet – för en Globetrotter som jag själv sÃ¥ är det ju viktigt att säga i vilket land man menar – jag har ju sÃ¥ mÃ¥nga boenden… eh, ja, i alla fall tvÃ¥, nästan; lägenhet i Sverige och övernattningsdito här i Tyskland], varpÃ¥ jag förklarade att jag och Lady bor i vÃ¥rt mansion strax utanför Stockholm [läs: etta i betongdjungeln] men att jag kom direkt frÃ¥n höstens kräftbegivenhet uppe i Dalarna. “Jaha, oj dÃ¥ – vardÃ¥ nÃ¥nstans?” undrade Lillian genast. Eftersom jag är ordförande i föreningen för Alzheimers Light-patienter sÃ¥ kunde jag givetvis inte komma ihÃ¥g att Hjortnäs heter just Hjortnäs utan jag förklarade att det lÃ¥g typ mellan Rättvik och Leksand och att man Ã¥kte över en järnväg pÃ¥ höger sida, typ… när sen fru Lillian förhörde sig ytterligare sÃ¥ visade det sig att kräftskivan hade varit tvÃ¥ kilometer frÃ¥n deras hus – utanför Tällberg. SÃ¥ antagligen hade vi Ã¥kt samma väg ungefär samtidigt hela vägen till Arlanda. Ergo: Världen är sjukt liten. Ni som inte hÃ¥ller med mig om det kollar pÃ¥ den här filmen och säger sen att ni inte hÃ¥ller med mig.

Dagens fundering:
Finns det nÃ¥gon gräns för vad som är värt att riskera för  nÃ¥got speciellt ändamÃ¥l? Liksom, okej – det händer ju att man tar en nattsexa-blecka och därmed mycket troligt fÃ¥r bota för det dagen efter, i allra högsta grad en risk vi tar [till och med gladeligen efter nÃ¥n Fernet]. Men säg att man fick ett erbjudande att hänga pÃ¥ pÃ¥ en segelbÃ¥t och kuska jorden runt nÃ¥gra Ã¥r, men därmed löpa risken att bli av med boende och jobb – skulle det vara värt det? Hur värderar och rangordnar man upplevelser? Är det mer värt att ha sett PÃ¥skön än att ha sett Loppmarknaden i VÃ¥rberg? Är det ett självändamÃ¥l att befinna sig sÃ¥ lÃ¥ngt som möjligt hemifrÃ¥n? Jag vet inte – som jag känner det handlar det nog om var jag känner mig lycklig. Är jag pÃ¥ en bÃ¥t mitt ute pÃ¥ Atlanten, solen strÃ¥lar och jag, Lady och vÃ¥ra vänner ligger och doppar tÃ¥rna i vattnet i en stilla slör – dÃ¥ tror jag det skulle kännas självklart för mig att riskera jobb och lägenhet. Men utan Lady sÃ¥ finns inte sÃ¥ mycket som är värt att riskera nÃ¥got för… i förlängningen handlar det väl om att jag inte riktigt fungerar rent människomässigt lika bra utan henne. Jag blir liksom ett halvt skal av mig själv och b a r a saknar. Oh well. Ingen som har en segelbÃ¥t stor nog för femton personer som tänkte sig segla jorden runt? I sÃ¥ fall ska jag bara övertala Lady och vÃ¥ra vänner! :)

Sitter för övrigt inne pÃ¥ Siemens träningscenter nu sÃ¥ eventuella bilder fÃ¥r jag se mig om efter i stjärnorna – jag försöker uppdatera inlägget senare ikväll med en fin bildskörd frÃ¥n helgens begivenhet. Deal?

Okej, en bild dÃ¥… Siemens har här i Erlangen ett ganska imponerande showroom… de har väl utrustning i det för ett par hundra miljoner – Ã¥ andra sidan löper de ingen större risk för att rÃ¥ka ut för nÃ¥gra smash-and-grab-fasoner eftersom den lättaste utrustningen väger nÃ¥got ton och de tyngsta typ 20 ton. Nice! [För övrigt väger magnetkameran som ska installeras i Ghana sexton ton, fördelat pÃ¥ fyra fötter som vardera har en yta pÃ¥ en kvadratdecimeter – fatta fyra tons tyngd pÃ¥ en yta av en post-it-lapp! Eh…]

Okej, tillbaka i lägenheten så kommer här en blandad kompott bilder:

Som ni ser är en datortomograf inte mer avancerad än en skiftnyckel… typ. Antingen det eller sÃ¥ är det helt jävla övermänskligt svÃ¥rt att känna att man har koll nog för att vÃ¥ga vara själv med den.

Ibland bara måste man unna sig.

Kräftskivaaaaaaa!

Eftersom jag, som nÃ¥gra av er redan vet, har en osviklig förmÃ¥ga att hamna i “zonen” när det handlar om mat [ni vet där världen runtomkring försvinner och kvar finns bara du och maten] sÃ¥ har jag ju givetvis försummat att ta kort pÃ¥ själva huvudattraktionen – kräftorna. Men det spelar sanningen att säga ingen roll när jag hittar sÃ¥na här bilder. I present to you: Lady!

Jon: “Titti, jag vet – vi gör vÃ¥gen!”
Titti: “JAAAAAA!”

LÃ¥ng slutartid is the shit! Nattens sista bild, perfekt avslutning.

PÃ¥ Ã¥terhörande vänner! Förresten – kan inte ni som läser det här ge er till känna? Jag fattar ju att 90% av er inte kommer orka [man känner andra genom sig själv; jag brukar inte heller kommentera alla inlägg jag läser] men kom igen – humour me! Okej? Det här kan ni väl göra för mig?

Er walkabout,

Trotro