i n d i a n s o m m a r

Dagens reflektioner…

Thu September 17, 2009, 9:28

(Right now I’m at the flight bound for Nuremberg to continue my training at Siemens. This weekend I spent at home in Sweden doing the stuff that up until less than a month ago was my everyday life; having a picnic with my beloved girlfriend, taking sleep ins and going out to eat in the evenings… putting it down in writing instead of just letting the words remain in my head makes me realize, at least to some extent, what I have done. I’m actually moving to Africa and even though my Lady is accompanying me it’s still… like, well to quote a somewhat famous guy – it may be a small step for man to get on flight KL589 leaving Amsterdam but it’s a giant leap for me to get off the flight in Accra. Oh, and before I forget – hello to my reader in Melbourne!

Quote of the day:
“We are born naked, wet and hungry. The it just gets worse!”
– Unknown)

Det här ska bli min nästa grej, att skriva inlägg när jag är ute pÃ¥ resande fot. Jag kommer pÃ¥ mig själv att allt oftare hitta tillbaka till de där tillfällena jag levde i för sju-Ã¥tta Ã¥r sen som sorgfri lingvistikluffare – att livet är nÃ¥got man mÃ¥ste uppleva, snarare än att “bara” leva. Kanske är det nyhetens behag som ger sig tillkänna men när jag läser DN del B [eller DN Kultur som de sedan ett par Ã¥r tvingat oss die-hard-DN-fantaster att acceptera att det heter] sÃ¥ brinner det i fingrarna pÃ¥ mig – jag mÃ¥ste skriva. [För övrigt ska sägas att det här inlägget pÃ¥börjades i söndags – bara sÃ¥ ni fÃ¥r det att passa in i er tidsaxel.]

De flesta schabloner man har om tyskar visar sig förr eller senare vara helt empiriska; tyskar klär sig verkligen helt undermÃ¥ligt uselt [det är nästan som att det hade varit ett uppsving med ett par Siemens-jeans pÃ¥ vissa], Ordnung unt Reda är nÃ¥got som de fÃ¥r med modersmjölken, och dÃ¥ befinner jag mig inte ens i Preussen [eller ja, det är ju lite svÃ¥rt att pinpoint:a vad som tillhör eller tillhörde Preussen men Erlangen befinner sig ganska mycket i ingenmansland gällande coola gamla hertigdömen] och det är fortfarande status att ha mustasch eller hockeyfrilla här nere. Ja, ni förstÃ¥r – det är inte direkt de där smååå detaljerna som är svÃ¥ra att lägga märke till, det handlar istället om klichéer av hyfsad magnitud. Givetvis finns det undantag som till synes först verkar bekräfta regeln men när man synar de välklädda herrarna i sömmarna [hö hö, vilken metafor!] sÃ¥ inser man raskt att det antingen är italienska affärsmän eller koreanska Ralph Lauren-älskare. Typ. SÃ¥ regeln är enkel; tyskar klär sig illa, älskar disciplin och har hockeyfrilla och mustasch. [VadÃ¥ nidbild? Kolla den här killen – han är säkert tysk. Eh…]

Hittills har det inte blivit mÃ¥nga fler bilder tagna sÃ¥ för tillfället fÃ¥r ni nöja er med rena bokstäver – lite av en Ã¥tergÃ¥ng till det som en gÃ¥ng var mitt adelsmärke; ogenomträngliga textmassor, kvantfilosofiskt grubbel och oinskränkt hyllande av Dagens Nyheter – hÃ¥ll till godo.

Dagens fundering:
Hur fungerar minnet? Är det samma för alla människor som för mig, att ni har nÃ¥got [högst troligt är att detta “nÃ¥got” dessutom är helt ovidkommande för ert vardagliga liv] som ert minne lägger rakt in i reptilhjärnans lÃ¥ngtidsminne medan saker ni vill komma ihÃ¥g och lära er kan trilla bort som en annan tioöring? Jag har ju dÃ¥ begÃ¥vats med ett fotografiskt minne när det gäller fotboll – typ att fotbollsdomaren Markus Merk är tandläkare i det civila, att Holland har ett lag i som heter Go Ahead Eagles [för övrigt etta pÃ¥ min lista över coola namn inom fotbollen, tvÃ¥a kommer Mysterious Dwarfs frÃ¥n Ghana] och att Lassana Diarra spelade 29 matcher under sin andra säsong i Le Havre – varför kan jag det? Varför kan inte min hjärna istället värdera kretskortsuppsättningen i en datortomograf värd 100 miljoner högre sÃ¥ att jag kan dansa igenom kursen jag gÃ¥r här hos Siemens? Skitsamhälle.

Dagens tysk:
Utmärkelsen gÃ¥r idag till Siemens huvuddator, som igÃ¥r morse lyckades med konststycket att skicka ut ett meddelande till Siemens alla anställda i Tyskland om att deras mailkonto skulle raderas pÃ¥ grund av att anställningen upphört. Det var m y c k e t upprörda röster jag möttes av igÃ¥r pÃ¥ min väg till träningscentret. Skön grej tyckte jag, alla Siemensanställda i Tyskland [typ 170 000] uppsagda och deras mailkonton pÃ¥ väg att raderas. Ett typiskt sÃ¥nt där tillfälle dÃ¥ man själv stÃ¥r en bit bort, ler och bara inser att hade situationen varit den omvända hade man själv suttit sÃ¥. mycket. i. skiten. Som epilogi [ja, jag lÃ¥nar ordet frÃ¥n finskan för jag tycker att det lÃ¥ter flashigare med ett ‘i’ pÃ¥ slutet än den svenska varianten epilog] ska nämnas att skadan inte var alltför omfattande; huvuddatorn raderade bara nÃ¥gra tusen personers mail, resten var ett hot.

Ã…ter till studierna [tror ni att det funkar om jag försöker associera all CT-fakta med fotboll, typ att namnge högpassfiltren efter tränare som vunnit Champions League?]…

Er herz,

Pow-Wow

Tjeckien – check!

Fri September 4, 2009, 22:15

(Dagens passande citat: “In times like these, it helps to recall that there always have been times like these.” Det är nästan vanvettigt hur mycket man kan sakna en människa men det är pÃ¥ gränsen till outhärdligt att vara ifrÃ¥n Lady sÃ¥ här länge. Men dÃ¥ hjälper det [eh, ja, inte riktigt – men ändÃ¥] att tänka pÃ¥ att det alltid funnits tider som denna. Eller fan, det hjälper inte alls men jag fÃ¥r lite perspektiv pÃ¥ saker och ting dÃ¥. Hur som helst sÃ¥ saknar jag henne sÃ¥ jag hÃ¥ller pÃ¥ att försmäkta av längtan – Honey, du fattas mig! Det där med att tänka pÃ¥ de tider som varit förresten – det gällde inte min farmor och farfar – frÃ¥n det att de gifte sig till det att de gick bort var de aldrig ifrÃ¥n varandra längre än en vecka. NÃ¥gonsin. De dog med fyra dagars mellanrum.)

Dagens tysk:
Reinhardt, min tyska lärare jag har i kursen “CT Basics” [grundläggande datortomografi]. Farbrorn är närapÃ¥ sjuttio Ã¥r gammal, emiterad professor i kärnfysik och har bestämt sig för att “varva ner” med att lära ut svÃ¥rartat avancerad röntgenteori för kunskapshungrande ingenjörsnördar – man hade kunnat tänka sig en annan avrundning innan det var dags att dra rövarhistorier pÃ¥ Ã¥lderdomshemmet, men nej dÃ¥… Hur som helst sÃ¥ är han nog en av de där människorna som för alltid kommer sitta inetsade i mitt sinne som nÃ¥gon som kan allt. SiemensbegÃ¥vningen jag nämnde i förra inlägget har [ju sÃ¥klart] en miljon frÃ¥gor varje dag varav Ã¥tminstone tredje kvartilen lätt kvalar in i facket “nu ska jag sätta dit dig gamle man” men Reinhardt bara spänner ögonen i honom, stÃ¥r still [varje gÃ¥ng är det samma sak – jag tänker att “nu har Ã¥ldern tagit ut sin rätt, stackars Roine kan inte svaret” innan han börjar med att rätta till frÃ¥gan sÃ¥ att den är korrekt ställd innan han tar ett djupt andetag] och svarar sedan med en utläggning som fÃ¥r mig att undra om det verkligen är möjligt att han kan kunna allt. Ã… andra sidan, hur bedÃ¥rad jag än mÃ¥ vara av hans kunnande sÃ¥ för det ju onekligen med sig att han har en uppsjö med information att lära ut – nÃ¥got som sedan drabbar oss i slutändan. Hittills har det gÃ¥tt en vecka av kursen och jag har antecknat slut ett block och är väl inne pÃ¥ ett halvt till; han producerar massiva mängder med anteckningar! Första dagarna tillbaka i skolbänken var det som att försöka skrämma upp en Renault 4 i Porsche-hastigheter men nu börjar min Bugatti Veyron-hjärna att vakna till; det fanns verkligen en anledning till att jag vigde närapÃ¥ Ã¥tta Ã¥r av mitt liv Ã¥t att glädja CSN och samla högskolepoäng! NÃ¥väl, Ã¥ter till poängen – Reinhardt är en skön grÃ¥hÃ¥rsman som har ett riktigt jävla stuteri till stall för sina grÃ¥cellshästar.

Imorgon bär det av till Prag. Jag, Craig frÃ¥n Australien, Ben frÃ¥n Nya Zeeland och Cruz frÃ¥n Venezuela drar iväg i vÃ¥r nyhyrda Opel Signia och susar de trettio milen till Europas hjärta. Väl där tar vi in pÃ¥ sÃ¥där stadshotellet-i-Sveg-billigt hotell och gör stan för att sen pÃ¥ söndag dag pila tillbaka. Är det nÃ¥got jag mÃ¥ste se? NÃ¥gon öl jag borde dricka eller nÃ¥gon mat man gör bäst i att akta sig för [kan ju sÃ¥ här i förbigÃ¥ende säga att jag och Lady starkt rekommenderar att äta nÃ¥got annat än hamburgare om ni ska hänga pÃ¥ Continental Hotel i Akosombo, Ghana]? Hur säger man till exempel “Nu har du satt din sista potatis din lurvenpajsare, kan jag fÃ¥ en öl tack?” pÃ¥ tjeckiska? NÃ¥n?

Det blir inte mÃ¥nga bilder idag – under dagtid är det ganska ospännande att ta bilder; ett vanligt föreläsningsrum och elva mentalt sett smÃ¥finniga tonÃ¥ringsingenjörer som med stora ögon tittar pÃ¥ farbror Reinhardt. Och pÃ¥ kvällarna hänger jag i Erlangen – en smÃ¥sömnig kranskommun till Nürnberg som inte tinga alltför mÃ¥nga poäng pÃ¥ mÃ¥ste-se-skalan. Men en bild, när jag kom hem frÃ¥n mitt äventyr till Puma och Adidas fabriksutförsäljningar igÃ¥r, kan jag ge er. Mitt hus i kvällsljus.

Jo, det var sÃ¥ sant – Puma och Adidas har sina huvudkontor här nere i Erlangen, sÃ¥ är det nÃ¥gon av er som vill ha nÃ¥got speciellt sÃ¥ hör av er. Det är affärer stora som en fotbollsplan med baaaara Puma- och Adidaskläder, prylar, väskor och allt annat. Själv slog jag till pÃ¥ en väska som jag kan ha till Prag – med mig ner hit tog jag bara människosmugglar-storleks-väskan och min laptopväska; ingen av dem ger direkt mycket utrymme för en övernattningspackning.

Dagens fundering:
För ovanlighetens skull har dagens fundering en ganska grav verklighetsanknytning – sÃ¥ hÃ¥ll till godo… Om ni hade rÃ¥kat bli felbehandlade med röntgen [okej, ska vi vara riktigt tekniska handlar det givetvis om en datortomograf men det är rent essentiellt sett en röntgenapparat] en gÃ¥ng, lÃ¥t säga att du är 50 Ã¥r gammal och rÃ¥kar fÃ¥ en strÃ¥lning som inte är 20% högre än normalt utan kanske en som är 20 g Ã¥ n g e r sÃ¥ hög som normalt [en vag underdrift är att säga att det är fett mycket för mycket] och därmed drabbas av cancer – skulle du inte ställa till med ett stort debacle? Den här hypotetiska frÃ¥gan blev verklighet här i Erlangen för nästan 20 Ã¥r sen, en herre i 50-Ã¥rsÃ¥ldern rÃ¥kade bli felbehandlad, drabbades av strupcancer och fick veta att han hade knappt ett halvÃ¥r kvar att leva. Men istället för att stämma ryggraden ur sjukhuset och företaget sÃ¥ frÃ¥gade han lite försynt om de kunde bekosta hans behandling [mÃ¥ sÃ¥ vara att de dÃ¥ trodde att den skulle vara fruktlös, men vem nekar en dödsdömd man?]. Ingen stämning, ingen rättslig process, inte ett ont ord om nÃ¥gon. Han jobbade själv inom utvecklingsbranchen och förstod att det skulle vara slutet för Siemens, sjukhuset och regionen om han slog pÃ¥ stora trumman. Mot alla odds har han överlevt sedan dess och sÃ¥ fort han behöver nÃ¥gon som helst sjukvÃ¥rd sÃ¥ har han ett direktnummer han ringer, sen blir han hämtad med ambulans och forslas raka vägen till onkologienheten pÃ¥ det bästa sjukhuset som ligger närmast där han är för tillfället. Allt bekostat av Siemens sÃ¥ länge han lever. Stort av honom att inse att han är en liten bricka i spelet men jag blir helt förundrad, och efter det känner jag mig lite fundersam; hade jag gjort samma sak? Kanske. Jag menar – vatten under bron, que sera sera, gjort är gjort – man ska inte grÃ¥ta över spilld mjölk. Men hur stor är man i stundens allvar? Det. Är. FrÃ¥gan.

Nog för den här gÃ¥ngen – jag Ã¥terkommer pÃ¥ söndag med rapport frÃ¥n Östeuropa; glasnost, gulasch och vodkabältet here I come!

Er traveler,

Global

Det nya landet…

Wed September 2, 2009, 22:00

(PÃ¥ min utbildning är vi nu elva personer. FrÃ¥n sex världsdelar. Spridning, mina damer och herrar – spridning.)

“Ich bin ein Berliner.” Sen dryga veckan tillbaka är jag alltsÃ¥ germanophon och befinner mig i den tyska metropolen Erlangen. Om staden kan inte sägas alltför mycket förutom att Siemens har ett antal av sina huvudkontor här [tänk er vad ABB är för VästerÃ¥s och dubbla det sÃ¥ är ni i närheten], att de hade 292 invÃ¥nare 1495 och att de pÃ¥ ett par Ã¥r har utökat stadsytan med typ 20% [goddag högkonjunktur!]. Jag huserar i en övernattningslägenhet i ett purfärskt komplex som ligger bokstavligt talat ett stenkast frÃ¥n träningscentret [ja, det var sÃ¥ sant – det är därför jag är här; jag ska bli en master-at-work gällande Siemens onkologiutrustning]. Hittills har jag kommit fram till att kebabhalaren vid Kaufland gör vanvettigt goda Dönerkebaber, att vara utan cykel i Erlangen är som att gÃ¥ Ankeborg pÃ¥ catwalken i Paris [not a good idea] och att jag nominerar det svenska lösgodisets uppfinnare till nästa Ã¥rs Nobelpris.

Dagens bildskörd:

Det kanske inte är mÃ¥nga som vet det – men vid sidan av sitt jobb som förbundskapten för Argentinas fotbollslandslag sÃ¥ hänger Maradona [han är dyslektiker ocksÃ¥] i Erlangen och langar pizzor. Fett stora pizzor.

Dino, om du någonsin skulle tröttna på jobbet som jurist vet du att du alltid har en framtid här i Tyskland!

Siemens har inte direkt sparat på krutet när det gäller sina byggnader; det ska vara tyskt, ordnüng och snyggt.

Så här ser alla deras byggnader ut, genomarbetat minimalistiskt formspråk, mycket hightech och så tyskt då, såklart. [Sa jag att jag är i Tyskland?]

Dagens fundering:
När jag är här nere i Tyskland märker jag hur jag skapar en bubbla runt mig. I den sfären stänger jag av tal och ljud, sÃ¥ att jag kan koppla av lite och inte hela tiden försöka tyda vad folk säger. [Min tyska inskränker sig till “Ich möchte ein Auto kaufen.” typ, inte direkt Siemens-stylee pÃ¥ det.] Men sÃ¥ när det är dags för undervisning eller pÃ¥ lunchen mÃ¥ste jag kliva ur bubblan – och med ens känner jag hur trött jag blir. Är det sÃ¥ att det är jobbigt att inte förstÃ¥ eller är det bara jobbigt att försöka förstÃ¥? Det värsta är väl att jag förstÃ¥r delar av det folk säger, nÃ¥got som gör att mitt stilla sinne är helt upptaget med att försöka lappa ihop delarna med mitt egna ordklister – vilket ibland kan fÃ¥ lite, eh, udda konsekvenser… [Som när jag försökte betala min affärskontakts mobilräkning i tron att det var mitt kontantkort vi skulle fylla pÃ¥.]

Ja, det blev inte sÃ¥ mycket mer idag – känner att jag mÃ¥ste komma igÃ¥ng med kontinuerliga uppdateringar snarare än de oxepos jag brukar dänga till med. Slutligen – under tiden jag är här nere i Germanska riket sÃ¥ tänkte jag ha med en Ã¥terkommande institution:

Dagens tysk:
Idag gÃ¥r utmärkelsen till Mike, som för den delen är holländare men icke desto mindre osvikligt gör sig väl förtjänt av titeln. Han är en sÃ¥n kille som vi alla hade i klassen i skolan, sitter längst fram, sträcker pÃ¥ ryggen, ger läraren ett äpple bara för att han kan och ger de mest självklara svaren pÃ¥ lärarens retoriska frÃ¥gor, bara för att visa att han är med… Okej, ser ni honom framför er? Tänk er sen att han gÃ¥tt vidare i livet, utbildat sig, skaffat jobb [men han är kvar i beroendeställningen till fabror fröken; att bli sedd är att leva] och nu alltsÃ¥ huserar pÃ¥ Siemens i Amsterdam. Vare sig det är nÃ¥n kinky böjelse eller helt enkelt hans undergivna narcissistiska sida som gör sig pÃ¥mind lÃ¥ter jag vara osagt – men killen äger bara kläder frÃ¥n Siemens. Okej att man kan ha en laptopväska och en jacka frÃ¥n företaget man jobbar pÃ¥. Har man en tröja är man lite nördig. Siemens-strumpor är en liten varningslampa à la har-han-verkligen-flyttat-hemifrÃ¥n? men sen kommer det fina – snubben har pÃ¥ sig officiella Siemens-jeans! [Här mÃ¥ste jag dock ge mig själv en rallarsving; för att kunna ta det här kortet var jag ju tvungen att lite casual svansa efter honom och som nÃ¥n annan peeping tom förska fotografera honom bakifrÃ¥n i smyg; vem är det som är pervers egentligen?]

Hur skön är han inte? För det första – jag visste inte ens att det fanns företag som lät trycka upp sina egna jeans [eller är han sÃ¥där läskigt konstig att han lät trycka upp dem själv?] och för det andra – finns det folk som vill ha pÃ¥ sig dem? Ja ja. Nog sagt om Mike – det är synd om killen. :)

Godnatt vänner!

Er [s:e_t:e]

Somatom

PS. Dagens hälsning: Till min Lady – APPHD! Everybody cool, this is a robbery! DS.