i n d i a n s o m m a r

Hong Kong…

Tue April 27, 2010, 17:16

(I sann nybyggaranda sÃ¥ har jag härmed enhälligt fattat beslutet att de här parenteserna frÃ¥n och med nu kommer tillägnas dagens sammanfattning. So without further ado – tillÃ¥t mig presentera: Hong Kong, tankar om sprÃ¥k, tankar om sömn och dagens bildskörd. God läsning!)

Hong Kong. Smaka pÃ¥ orden – Hong Kong. Home of Bruce Lee och med det även producent av en betydande del av alla världens fighterrullar. [Rolig parentes i sammanhanget är att av alla filmer som gjorts i filmen sÃ¥ är större delen gjorda pÃ¥ kantonesiska, vilket talas av en i sammanhanget försvinnande liten del – typ 150 miljoner – till skillnad frÃ¥n Mandarin som talas av närapÃ¥ tvÃ¥ miljarder… Men sÃ¥ pratar man ju kantonesiska i Hong Kong och sÃ¥ledes gjordes alla gamla sköningar till Hong Kong-rullar pÃ¥ kantonesiska snarare än Mandarin. Men som sagt, parentes.]

Hur som helst, i helgen var det sÃ¥ dags att korsa gränsen mellan Kina och Kina-fast-inte-lika-mycket-Kina och förära Hong Kong med ett besök. Tidig sänggÃ¥ng pÃ¥ fredagkvällen [och detta hör och häpna trots happy hour och därtill kommande vidlyftiga löften om öppen bar och drick-sÃ¥-mycket-du-orkar i expatkvarteren] gjorde att starten gick klockan nio pÃ¥ lördagmorgonen. PÃ¥ hotellet köpte jag och Roland [som knallfull och luktandes som ett krossat systembolag kom instövlandes tvÃ¥ sekunder innan min satta deadline] biljetter och satte sÃ¥ iväg. En och en halv timme skulle resan ta, om det var mycket trafik, annars runt en timme. LÃ¥t mig säga sÃ¥ här: Den som gjort den glädjekalkylen vet tydligen ungefär lika mycket om passkontrollen för att komma ut ur Kina och in i Kina-fast-inte-lika-mycket-Kina som en femÃ¥ring vet om självdisciplin när det gäller lördagsgodis – kön fram till passkontrollen tog lite knappt tvÃ¥ timmar att komma igenom och kön till den andra passkontrollen [för det räcker inte att ha en person som stämplar bÃ¥da stämplarna – ut ur Kina och in i Hong Kong] tog ytterligare en timme. Väl pÃ¥ andra sidan väntade sen en busstur pÃ¥ trekvart. NÃ¥väl, det är ju kul att vara pÃ¥ väg ocksÃ¥ – inte bara att vara framme. Eh…

Framme i Hong Kong hade jag en agenda: Se pÃ¥ skyskrapor och köpa en väska. Eftersom Roland i mina ögon snarast kunde betecknas som ballast sÃ¥ gjorde jag tidigt klart för honom hur jag tänkte lägga upp min dag – fotografera skyskrapor, Ã¥ka och köpa väska och avsluta med att fotografera skyskrapor. Och det är en ganska bra summering av dagen – som dessutom kröntes med ytterst exklusiv Hong Kong-mat; Pizza Hut till lunch [men Oh my God vad jag hade längtat efter flottig pizza!] följt av McDonalds till middag. Hur som helst, mina mÃ¥l uppfylldes – här nedanför ser ni resultatet av skyskrapefotograferandet och i hotellrummet ligger en sprillans ny väska frÃ¥n Pumas outlet ute i Tung Chung.

Slutligen var vi sÃ¥ framme vid punkten dÃ¥ vi bÃ¥da kände att det hade varit skönt att Ã¥ka tillbaka till Shenzhen. Och det hade ju varit en inte alltför betungande uppgift om det inte hade varit för att… tja, vi hade liksom ingen aning om var vi hade gÃ¥tt av bussen när vi väl kom. SÃ¥ logiken fick rÃ¥da, jag tog mig an rollen som mästerdetektiven Blomkvist och vi följde, mycket Hans&Gretchel:skt, kaksmulorna tillbaka till början… vilken var sÃ¥där lätt… Tänk Stockholm och typ Zinkensdamm – en tunnelbanestation med en uppgÃ¥ng. Lätt! Eller hur? I Hong Kong har varje tunnelbanestation typ tio uppgÃ¥ngar [som kan ligga en kilometer ifrÃ¥n varandra] och för att lägga sten pÃ¥ börda kan jag ju säga att just vÃ¥r station, Mong Kok, har elva olika uppgÃ¥ngar och som om inte det vore nog sÃ¥ har de även enligt Guinness Rekordbok världens högsta befolkningstäthet [tänk er typ fyra stycken Södertälje till invÃ¥nare räknat per Södermalm till ytan]! Hur som helst – jag är ju inte ingenjör för intet sÃ¥ det är klart vi hittade tillbaka! Efter biljettinköp var vi PÃ¥ Väg! Yeah!

Efter tjugo minuter sÃ¥ kommer känslan krypande; nÃ¥got är fel. Efter en halvtimme är jag säker: Vi har inte passerat hamnen, Hong Kongs hamn [som för övrigt är stor som typ SkÃ¥ne – eller ja, kanske inte riktigt, men lätt som… eh, Perstorp? Kanske…]. Efter en timme stannar bussen nÃ¥gon helt annanstans än Shenzhen Bay, som vi Ã¥kte frÃ¥n pÃ¥ vägen till Hong Kong. Jag tittar lite uppgivet pÃ¥ busschauffören och säger “Shenzhen?“, varpÃ¥ han viftar ut mig ur bussen med orden “LG 9195!“. Det visade sig vara en mellanstation, för att vi skulle checka ut ur Hong Kong. SÃ¥ fram med pass, fyll i utreseblanketten [och tacka även din lyckliga stjärna att busschauffören hade närvaro nog att ge dig bussnumret, som sedemera kontrollerades minutiöst av tjänstemannen bakom disken], stÃ¥ i kö och vänta och fÃ¥ den lilla eftertraktade stämpeln… Sedan ut pÃ¥ andra sidan där nÃ¥gonting var fel. Igen. Inga taxibilar, inga bilar överhuvudtaget för den delen – och det var ju inte sÃ¥ konstigt; vi hade ju inte kommit in i Kina än även om vi inte heller var i Hong Kong. Ingenmansland fick en helt ny innebörd… jag vände mig om mot Roland och fick en sÃ¥n där hjärndöd blick som man bara kan ge om man är en bakfull trött tysk fast i Ingenmansland mellan Kina och Hong Kong. Efter ett tag hittar vi rätt – bussen väntade pÃ¥ oss och chauffören blinkade glatt när jag försökte säga tack pÃ¥ kinesiska och peka pÃ¥ bussens nummer. Hur som helst – tillbaka kom vi via Huanggang där sedan taxi tog vid innan jag vid halvtio pÃ¥ kvällen damp in pÃ¥ rummet.

Dagens fundering:
Har tankarna ett sprÃ¥k? Man brukar ju säga att man lärt sig ett nytt sprÃ¥k riktigt bra när man börjar tänka och drömma pÃ¥ det sprÃ¥ket, men jag undrar – när man tänker, använder man verkligen sitt sprÃ¥k? Helen Keller, hon var bÃ¥de blind och döv [och hade därmed ganska uppenbara problem att lära sig nÃ¥got sprÃ¥k i den mer instinktiva bemärkelsen] men nog kunde hon tänka ändÃ¥. Och vad hade hon dÃ¥ för sprÃ¥k? Jag vill nog tycka att en tanke kan vara i sanning internationell, i det att den inte är beroende av nÃ¥got sprÃ¥k. Tanken tar sig uttryck i sprÃ¥k först när den blir uttalad, eller nedskriven. Väl?

Dagens bonusfundering – feat. Nina i Zürich:
Hur skulle vÃ¥ra liv se ut om vi inte sov? AlltsÃ¥, om vi inte behövde sömn, utan levde vÃ¥ra liv rakt av utan de välbehövliga uppehÃ¥ll som sömnen utgör. Skulle vi leva ett liv närmare det jag funderade pÃ¥ om vi skulle leva för evigt eller skulle livet bli ett enda lÃ¥ngt dygn istället? Och för den delen – är sömnen en del av ens liv, egentligen? För livet borde väl vara upplevelser som man är med om i första person – och nog för att sömngÃ¥ngare och drömmar i all ära gäckat forskare genom historien men ingen kan väl pÃ¥stÃ¥ att man pÃ¥ riktigt aktivt njuter av sömn mer än att det är en härlig känsla att somna och inte lika wunderbar att vakna upp?

Men nu kör vi lite bilder va?

Yours truly, på kajen i Hong Kong. På andra sidan sundet skymtar Hong Kong Island med skyskrapor och neonfrenzy.

Speaking of neonfrenzy – nattens intÃ¥g hade väl inte helt och hÃ¥llet fattat sitt grepp om oss men icke desto mindre fick jag en försmak av mängden med neonskyltar i stan…

…och precis när jag och Roland trodde befinna oss i skobutikernas Mekka i Hong Kong [fyra kvarter med typ 200 skoaffärer] sÃ¥ insÃ¥g jag att kvarteren bjöd pÃ¥ mer än sÃ¥ – hotellrum som hyrs ut per timme! Weltklasse! Eller som de säger i Hong Kong: Romance High Class!

Min egen version av Hong Kong [klicka pÃ¥ bilden, God damn it!]. Helt okej och väl pÃ¥ plats en imponerande syn – men jag kan inte lÃ¥ta bli att tycka att den här bilden är patetisk. Kolla här och här sÃ¥ förstÃ¥r ni vad jag menar – Hong Kong. By. Night. Is. The. Shit. Och bilder som dem fÃ¥r mig att börja förstÃ¥ mina kära vänner som dunkat pÃ¥ med kamerahus, objektiv och megapixlar sÃ¥ det bränt hÃ¥l i plÃ¥nboken – jag smäller helt enkelt inte lika högt med min kompaktkamera. Men som Leonard Cohen säger: First we take Manhattan, then we take New York!

Dessutom kan man komma lÃ¥ngt med en liten kompaktkamera…

Dagens sista – idolbild!

Jag ska försöka att bättra mig gällande uppdateringar – just nu försöker jag prioritera sömn och studier framför att göra mig själv pÃ¥mind via bloggen men jag inser lite smÃ¥tt att min rent narcissistiska Ã¥dra mÃ¥r bra av att skriva här med [Ã¥tminstone i förlängningen – när jag fÃ¥r till en dialog med er som läser – vilket dÃ¥ automagiskt kommer mig till gagn i form av skönt självsäker vetskap om att ni beundrar mig…] Eh. Ja – självgod? Vem? Jag? Och förresten är ordet “automagisk” ett lÃ¥neord frÃ¥n Sebbe the man. Men det är sÃ¥ in i bänken bra att jag helt enkelt använder det som mitt.

NÃ¥väl, godnatt frÃ¥n Shenzhen mina vänner. Hoppas vÃ¥ren visar sig frÃ¥n sin bästa sida där hemma – snart kommer jag förbi och ska försöka stjäla till mig tvÃ¥-tre dagar vÃ¥r innan det är dags för en Ã¥rslÃ¥ng sommar nere i Ghana…

På återläsande!

Er vinkel,

Tintin

Sjörapporten – ostsydost…

Tue April 20, 2010, 15:01

(Okej, jag lämnar min försvinnande lilla engelsksprÃ¥kiga läsarskara i sticket och tar istället tillfället i akt och använder de här inledande parenteserna till att plita ner dagens sammanfattning: Fredag kväll – happy hour, lördag – parkbesök med majs och vattenfall och söndag – mässa à la bautabig, pop favor-spanska och neongrafitti.)

Det här med att Taikon:a runt som en work-a-holic backpacker har ju sina nackdelar [läs: sakna sin käresta som en madman] men visst finns det fördelar – världen är numera inte sÃ¥ stor, jag är en master[-at-work kommer senare, när själva sjukhuset är färdigbyggt] när det gäller Siemens och Elektas utrustning och flygplatsloungerna hos KLM har fÃ¥tt ännu en regelbunden besökare. Dessutom fÃ¥r man träffa människor frÃ¥n världens alla hörn – som alla har sina smÃ¥ egenheter… Ma Bo, min kinesiske lärare, har ett ganska skönt uttal när det gäller Internet – han har flera gÃ¥nger berättat för oss att han “…don’t have access to Internight, only intranight” pÃ¥ sin arbetsplats. Internajt. Jag tror banne mig att jag ska börja säga sÃ¥ själv. Sen har vi ju Roland frÃ¥n Düsseldorf som har lite halvproblems med ändelsen “site“; ena sekunden säger han “go to the websitt goooogle.com” [dessutom med en extremt tysk betoning pÃ¥ de mÃ¥nga o:na i Goooogle] medan han i nästa andetag kommer med inlägg som: “no no no, go in the opposight direction!” [och förklaringen är väl inte svÃ¥rare än att han blandat ihop uttalen av “site” – till oppositt och websajt, typ]. Och vem är jag att klaga egentligen? Alla gör sÃ¥ gott de kan, det är bra sÃ¥.

Eftersom vi hade lördag-hela-veckan i onsdags sÃ¥ har vi haft lite kvarsittning om kvällarna – och sÃ¥ även i fredags. Tio i sex siftade vÃ¥r lärare, Ma Bo, ut instuderingsuppgifter med kommentaren: “Ni kan välja om ni vill sitta kvar nu och skriva ner svaren – eller om ni vill ta med er de här och göra det pÃ¥ hotellet över helgen.” Eftersom det var exakt tio minuter kvar till dess att vÃ¥r Happy Hour började pÃ¥ hotellet sÃ¥ var det ingen vÃ¥nda över vÃ¥rt beslut direkt. “Bye bye! Have a nice weekend! Taxi! Crowne Plaza! Ni hao! Tsing Tao! Tsi Sien!” [fritt översatt till “Hej’rÃ¥! Ha ‘re bra! Taxi! Ã…k till hotellet! Tjena! Öl! Tjenixen!“], blev de även pÃ¥ förhand ganska givna följderna av hans alternativ. SÃ¥ fredagen kom att gÃ¥ i den lyckliga timmens tecken – jag och Roland höll oss till den inhemska ölen medan Ivan och Timofey var sanna sitt ursprung och drack vodka i dricksglas. Efter det, downtown Shenzhen, nattklubb följt av en okristligt tidig hemgÃ¥ng [Ã¥tminstone jämfört med mina äventyr i Shanghai]. Det ska dock sägas att Shenzhen inte är mycket till partystad – egentligen är den inte mycket till stad alls egentligen, förutom just häftig för att den är sÃ¥ ung. För 30 Ã¥r sen: En by med ett par hundra invÃ¥nare. Nu: En storstad i paritet med Hong Kong. NÃ¥ja, hur som helst. Stort, imponerande, nytt och kinesiskt.

I lördags var det sÃ¥ följaktligen dags för oldskool kontemplation, syndernas förlÃ¥telse med botgöring för kvällen före och lite gammal hederlig sightseeing. Jag och Ivan, mysfarbrorn frÃ¥n Kazakhstan, var de enda som orkade upp och vi bestämde oss för att bege oss till parkerna Splendid China och Cultural Villages of China. Väl där visade det sig att det var väldigt kinesiskt, väldigt koncentrerat och väldigt… trÃ¥kigt. SÃ¥ bilderna nedan handlar mer om försök till fotografisk estetik än informationsfyllda roligheter.

Vattenfall.

“Ã…h, vad jag älskar majs!“

DÃ¥ Ivan är en tvättäkta MR-nörd och därmed även tekniskt inkompetent när det gäller allt förutom just magnetresonanstomografi [kan nog lätt bli sÃ¥ efter att man jobbat med MR i arton Ã¥r] sÃ¥ är det här med blixt inte riktigt hans grej. Men hur som helst, här är jag, i bakgrunden ser man sÃ¥väl de “gamla” byggnaderna [som i och för sig byggdes för typ femton Ã¥r sedan, men ändÃ¥] som de mer majestätiska glas-och-stÃ¥l-is-the-new-black-hotellen.

Väntan.

Home sweet home!

Dagens pausfågel:

Zellstoff
De är musikaliska. “Ser du mor, en fot avtecknar sig!”
En nybliven faster har bråttom att äta upp sina uttalanden.
På väggarna visas pornografiska hemligheter.
Ludet, menas det från aprikoslunden. Hotfullt tycker de i skjulet.

Det var som ett kinesiskt LEGO-land, fast utan LEGO dÃ¥… husen ni ser här är ungefär tvÃ¥ decimeter höga och träden är bonsaiträd som fÃ¥r mig själv att sakna tiden dÃ¥ jag själv höll pÃ¥ med de smÃ¥ rackarna. Fascinerande.

Söndagen spenderades med jobb, faktiskt. En liten fÃ¥gel hade viskat till oss att det var en mässa för medicinsk teknik i just Shenzhen, sÃ¥ vi bestämde oss för att man inte kan fÃ¥ nog av MR-kameror, CT-scanners och övrig hightech-utrustning i veckorna – sÃ¥ varför inte mangla in lite mer? SÃ¥ glada i hÃ¥gen begav vi oss till Shenzhens variant pÃ¥ Älvsjömässan, vilken visade sig ha nio mässhallar i samma storlek som… eh, ja, ungefär hela Älvsjömässan [som förresten heter Stockholmsmässan överallt förutom just i folkmun]. Stort, trÃ¥ngt och väldigt mycket teknik – ungefär som mässor brukar vara.

“Someone please call 911…“

Eftersom det sedan är ett ganska obestridligt faktum att kineser är miljarder mÃ¥nga [goddag toppensvenska!] och därmed även intog mässan i stil med hugenotternas stormning av Bastiljen [okej, det kanske inte direkt är helt i linje med historien – men det passar liksom in här, sÃ¥ vi köper det – okej?] sÃ¥ fick jag snabbt nog av mingel à la Kina [vilket är skrämmande likt klaustrofobisk trängsel] och hittade istället en vÃ¥ning bland hissknapparna där det stod “View Floor“. SÃ¥ högst uppe pÃ¥ taket var det just det – en hel vÃ¥ning tillägnad utsikt. Byggnaden ni ser här har jag ingen riktig aning om vad den gör – men den var lite häftig.

Och efter pliktskyldiga besök hos Siemens och Elekta på utställningen så bestämde jag och Roland [den tyske tvåmetersmannen] oss för att det fick vara nog med kineser och tog vår tillflykt till närmaste uteservering. Väl där väntade den obligatoriska söndagsölen [om än med en twist i och med att vi drack tvättäkta Paulaner mitt i mittens Rike]. Hur såg er söndag ut förresten?

Och dagen till ära har jag tvÃ¥ ytterligare sköningar till Att Vilja Men Inte Kunna-serien – först ut är “Kineser drar pÃ¥ sig sombreron och vill skriva pÃ¥ spanska“:

Pop favor, do not litter!

Tätt följt av den här liraren som kör buss och tänkte: “AlltsÃ¥, jag kör ju en del pajsare som talar utrikiska – dÃ¥ är det väl inte mer än rätt att jag skriver dit nÃ¥got tänkvärt pÃ¥ just utrikiska!”

Och jag är inte helt säker på vad han vill få sagt, men jag tror att det är något om att han vill att vi ska ha bra dagar, varje dag. Tillsammans. Eller nåt.

Och innan helgen var all hann jag med att imponeras av hotellets investering i Koi-karpar – pÃ¥ Akvarielagret i Bromma tar de 1000 spänn kilot för de här braxen-släktingarna… sÃ¥ om man gör en överslagsräkning kommer man lätt fram till att det simmar runt nÃ¥n miljon i dammen utanför hotellentrén.

Slutligen, precis när jag skulle dra för gardinerna på rummet så upptäckte jag det -min alldeles egna spegelbildsgrafitti från neonfrenzyt nere vid parken.

Dagens bonusbild blir på Pippi Pelikan [även kallad grillad pärlhöna]:

Alltså, jag vet att mitt matbloggande är ljusår ifrån min trogne vapendragare Björns dito, men hey! Är inte en sån här bild ganska cool? Det ska även sägas att inga djur kom till skada under inspelningen av den här filmen [dagens lögn, Pippi är ju död!] och att pärlhöna är riktigt gott.

Dagens fundering:
AlltsÃ¥, genom alla tider sÃ¥ har ju människor tänkt [mer eller mindre] – och en del har klassats som genier medan en del – eh, ja, inte riktigt hÃ¥llit mÃ¥ttet. Hissen har inte gÃ¥tt ända upp. Alla indianer har inte varit i kanoten. Hjulet har snurrat men hamstern var död. Det lyste men ingen var hemma. Ja, ni hajar. Hur som helst – de här som har klassats som genier – vad har de gjort, egentligen? Att underlätta för oss människor är ju en sak, men är det inte egentligen sÃ¥ att alla uppfinningar som underlättar och förbättrar vÃ¥ra liv egentligen bara gör att vi ägnat större del av vÃ¥ra liv till att göra annat än att just leva? Jag har tänkt pÃ¥ det nu med det här vulkanutbrottet som faktiskt mÃ¥ste fÃ¥tt folk att stanna upp lite och tänka efter – vad är det egentligen som ger värde här i livet? Är det möjligheten att resa vart som helst när som helst, eller är det att verkligen ta vara pÃ¥ sin resa – att njuta av att vara pÃ¥ väg och inte bara njuta av att vara framme? Jag vet inte… och det mest sorgliga är väl att jag själv kommer banna alla vulkaner i mannaminne om situationen kvarstÃ¥r när jag ska hemÃ¥t igen framÃ¥t början av maj…

In i dimman kamrater!
в туман, товарищи!

Er vinkelslip,

Agaton

PS. IMUILUAPPGN! DS.

PSII. Ja, ostsydost mÃ¥ste väl ändÃ¥ vara det sydöstra hörnet av Kina – hur mycket mer ostsydost kan det bli liksom? DSII.

Wild wild east…

Fri April 16, 2010, 19:07

(No, naw I’m telling you guys – if no one ever gives me any feedback on these english words in the beginning I’ll stop once and for all. You don’t have to [not ask me] twice. Ok? So, now that you have the chance, take it and embrace the fact that I will be the next big author in Sweden with big hits like “Kapten Nero“, “Behind the thought of the tough” and the total blockbuster “I love you, always forever“. And oh, by the way – I’m not a romantic. At all.)

Efter ännu en av de här “jag-är-i-Sverige-och-varken-kan-eller-hinner-riktigt-uppdatera-min-blog-pauserna” sÃ¥ är jag tillbaka i hetluften igen. Den här gÃ¥ngen live frÃ¥n Kina! Igen. Lyckligtvis hänger jag inte pÃ¥ hotellet som Gud glömde när det gäller avstÃ¥nd frÃ¥n Peking centrum utan den här gÃ¥ngen befinner jag mig typ femton klimatzoner längre söderut och Ã¥tminstone tre biltullar närmare citykärnan, i Shenzhen, granne med Hong Kong. Och här ska jag lounge:a runt i tvÃ¥ veckor till, skvalpa runt i den megalomanstora poolen pÃ¥ kvällstid och om dagarna mangla mig själv blÃ¥randig med hardcorekunskaper om magnetresonanstomografi hos Siemens. Highlife med andra ord.

Eller ja, alltsÃ¥, det är inte sÃ¥ farligt – alls egentligen. Det enda som verkligen gör att det hela känns totalt ovärt är avstÃ¥ndet hem till Lady; det mÃ¥ sÃ¥ vara att jag “bara” befinner mig ett kvarts jordklot bort [vilket i och för sig enbart kan anses vara “bara” om man jämför med typ en resa till Mars] men sÃ¥na avstÃ¥nd är ju helt astronomiska i och med att jag egentligen bara vill… ja, tralla runt i havsbrynet hand i hand med Lady, vänta stenÃ¥lderslänge pÃ¥ lunch pÃ¥ strandrestaurangen och se solnedgÃ¥ngen över Atlanten innan natten tar vid. Det ju är det jag vill. Och dÃ¥ är ett kvarts jordklot solklart jämförbart med tja, säg Andromedagalaxens interstellära storlek [och till er eventuella astronomer som snubblat in här vill jag bara säga att det lät flashigt att säga interstellär storlek men att det säkerligen är nÃ¥got helt annat än det jag vill fÃ¥ fram – jag vet – sÃ¥ ni kan läsa vidare och spara era fingertoppar] eller Brown-ekvationens smÃ¥tt fantasiska konstant [och även här hajar jag rätt sÃ¥ primalt att jag är ute och cyklar]. SÃ¥ ni vet.

Hur som helst, i och med att jag flutit runt här i Shenzhen i snart en vecka sÃ¥ tänkte jag bjuda er pÃ¥ lite bilder – so behold, I give you: M1 does Shenzhen!

Entrén till hotellet är majestätisk. Och hur onödigt det än må vara att ha ett hotell i Venedig-stil mitt i Kina så har de verkligen fått till känslan. När man kliver in till receptionen så är man helt plötsligt i Italien.

Ciao ciao Italia!

Och det är pelare, kolumner, marmorgolv, mosaik och väggmÃ¥lningar – det är som att efterapningsrikedomen aldrig tar slut… och i sann kinesisk anda gÃ¥r det väl Ã¥tminstone tre stycken hotellanställda per gäst, sÃ¥ rent servicemässigt gÃ¥r det ingen som helst nöd pÃ¥ mig – men jag antar att det är precis som i Afrika; det är inte arbetskraften som är den trÃ¥nga sektorn…

Första kvällen strosade jag i vanlig Kina-ordning ner till restaurangen pÃ¥ hotellet för att äta middag. Klockan var halvÃ¥tta och yours truly var – ensam. The Shining-känslan frÃ¥n Loong Palace var inte lÃ¥ngt borta. Maten var helt enastÃ¥ende… dyr. Eller okej, den var tutti di fantastico ocksÃ¥, men att i Kina betala 400 bagis för en trerättersmiddag [om än pÃ¥ ett femstjärnigt hotell] med vin är typ som att gÃ¥ pÃ¥ Grand Hotel och lägga ut 4 000 pÃ¥ en sallad, en köttbit och ett glas rött. Och nog för att Mattias Dahlgren kan konsten att ta betalt – men där är inte ens han. Än.

Och poolen ja, hyfsat nice.

Slutligen, nog gafflat om hotellet, men här är utsikten frÃ¥n mitt rum. I förgrunden kan Partenon anas, sen har vi ju givetvis det gamla konstverket frÃ¥n Gurra Eiffel och Nappes TriumfbÃ¥ge. Det sägs att inne i parken finns ytterligare ett hundratal “miniatyrer” [för kan man verkligen kalla ett Eiffeltorn pÃ¥ 150 meter för miniatyr?] till, i stil med Taj Mahal, Lutande tornet i Pisa, Colloseum… och ja. Varför inte liksom? Har man pengar sÃ¥ ska man ju göra av med dem [“Den som inte lever över sina tillgÃ¥ngar lider brist pÃ¥ fantasi.“, som nÃ¥gon skön lirare sa] och vad finns det dÃ¥ för bättre sätt än att bygga en park i typ Södermalms storlek med kända byggnadsverk, mitt i Kina? Vem behöver dÃ¥ resa jorden runt?

Ja, det var sÃ¥ sant! Jag pluggar ju när jag är här – det är ju det jag egentligen gör! Dock, eftersom de är nÃ¥got anala när det gäller fotografering inne pÃ¥ Siemens anläggning, sÃ¥ är nog det här den enda bilden jag kommer kunna smuggla till mig.

En kul grej – jag befinner mig i Kina nu. Fett stort land och mangamÃ¥nga människor [tror de börjar dra sig uppÃ¥t mot tvÃ¥miljardersstrecket nu]. Och om jag skulle försöka hitta en antipod, en motpol, till Kina sÃ¥ skulle det nog bli Liechtenstein. Landet är litet som en tiontusendel av jordens yta och har typ 30 000  invÃ¥nare – men det som är riktigt coolt är att antalet företag som är registrerade i Liechtenstein överstiger antalet invÃ¥nare. Företagsekonomiska skattelättnader, nÃ¥gon?

Dagens hjälte:
Jag har säkert nÃ¥n gÃ¥ng gett er rÃ¥det att ge er ut pÃ¥ skattjakt pÃ¥ stan för att hitta Queens dubbel-dvd med deras konsert pÃ¥ Wembley 1986. Och om ni missat rÃ¥det – här kommer det igen: Ge er ut pÃ¥ stan och köp Queens dubbel-dvd frÃ¥n Wembley -86! Gör det! Sen ska ni se hela konserten Ã¥tminstone tre gÃ¥nger i rad och först därefter kan ni börja koncentrera er pÃ¥ delarna av helheten, och där rekommenderar jag speciellt lÃ¥ten “It’s a Kind of Magic” och att ni sedan specialstuderar John Deacon. Mannen är som ett under av tillbakahÃ¥llt konstnärligt artisteri – hans huvudnickningar kan knappt ens jämföras med en atomsvängning, han stÃ¥r som om man hade skruvat fast skorna i golvet med tolvtumsskruv och hans soloriff fÃ¥r hela idén med “less is more” att komma pÃ¥ totalskam – ge oss mer!!! Men oavsett hur mycket motsatt till jovial Herr Deacon verkar vara sÃ¥ ser man att han lever. Hans blick skulle kunna sätta igÃ¥ng skogsbränder, fingrarna rör sig sÃ¥ naturligt över strängarna att det är som att han föddes ur en bas och när publiken fÃ¥r ett leende är det som en kollektiv lottovinst. John Deacon. Glöm aldrig det.

I onsdags hade vi för övrigt afrikanskt tema pÃ¥ dagen: Strömavbrott! Halvtio pÃ¥ förmiddagen blev hela kvarteret strömlöst [vilket inte hade varit nÃ¥gon större fara om det inte hade varit för att det här kvarteret är mitt i Shenzhens Science Park i stil med typ Kista i kubik], sÃ¥ lÃ¥nglunchen vi fick ta till klockan tvÃ¥ [i hopp om att strömmen skulle vara tillbaka när vi kom Ã¥ter] utökades raskt till en heldag pÃ¥ stan med mina kurskamrater Ivan och Timofey frÃ¥n Sexy-tiiime-Kazakhstan samt Roland auf Deutschland. SÃ¥ vi drog ner till expatkvarteren för lunch och därefter till hotellet för att dumpa datorer innan det var dags för en eftermiddag pÃ¥ den lokala fakemarknaden…

Och mitt i smeten av bankkvarter nere i She Kou [expatomrÃ¥det numero uno] Ã¥kte vi förbi den här sköningen till hus. Glasfasad, betongpelare och… eh, vänta nu – Neptunus?! En staty som stÃ¥r rakt ut frÃ¥n fasaden och är typ tre vÃ¥ningar hög. Som sagt – “kan man sÃ¥ ska man” är mottot här i Kina. [Jag fasar bara för att nÃ¥n gÃ¥ng resa till typ Dubai – för om det är nÃ¥gra som kan för att de har pengar – och därmed även ska – sÃ¥ är det araberna…]

Väl inne pÃ¥ marknaden fick jag sÃ¥ Ã¥terigen vatten pÃ¥ min kvarn när det gäller att man ibland inte nÃ¥r hela vägen fram med lite god vilja – jag menar, kom igen! Om tröjan är av märket Fred Perry sÃ¥ kan ni ju inte sälja den i en Ralph Lauren-förpackning! Inte ens om ni är kineser som inte riktigt hajar det där med trovärdighet…

Men min personliga favorit i serien Att Vilja Men Inte Kunna [I, II] mÃ¥ste ändÃ¥ vara den här. Har man fyra bokstäver, G, A, N, T, att hÃ¥lla reda pÃ¥ och glömmer bort en sÃ¥ mÃ¥ste man vara en sann Alzheimerstjärna. Eller sakna en fjärdedel av sin hjärna. Men ändÃ¥ – nu sÃ¥ här i efterhand Ã¥ngrar jag bittert att jag inte köpte min alldeles egna GAN-tröja.

Nu är ju jag inte direkt nÃ¥got modelejon, inte ens när det är skam-gÃ¥r-pÃ¥-torra-land-priser pÃ¥ de flashiga märkena – men jag kan inte lÃ¥ta bli att imponeras av sÃ¥nt här; Louis Vuitton har smällt upp ett hus som troligtvis kostade miljoner att bygga – bara för att sälja bizarrodyra femtiotusenkronors-handväskor i stort sett vägg i vägg med stället där de kostar en femtiolapp. Men det är sÃ¥ snyggt! Stil! Klass! Det är nästan sÃ¥ att jag känner att den dag jag blir stormrik sÃ¥ ska jag börja handla här bara för att de gjort en sÃ¥ snygg byggnad. För övrigt mÃ¥ste det ju vara sÃ¥ de gÃ¥r runt – de imponerar pÃ¥ oss Svenne Banan och lever sen pÃ¥ hoppet att vi ska minnas dem när vi blir rika… det är antingen sÃ¥ – eller sÃ¥ profiterar de helt enkelt pÃ¥ de som redan är rika. Kanske.

Dagens fundering:
Och innan ni läser dagens fundering ska det sägas att den är rakt nedskriven frÃ¥n en natt ute pÃ¥ stan här i Shenzhen – eventuella tankevurpor, logikhopp och totala gigantumstep i logikframgÃ¥ngen är helt klart med vilje och skall sÃ¥ledes lämnas därhän. SÃ¥klart. Hur som helst – here goes:
Vad är musik egentligen? Är musik det man hör frÃ¥n nÃ¥gon [eller nÃ¥got] som spelar ett instrument? Eller är det just ljudet av ett instrument, oavsett hur, var när och var det är spelat? Och jag vet, bjowi, även den här funderingen bär starka drag av katten som [kanske] dör inne i lÃ¥dan – men jag kan tamejfan inte komma pÃ¥ nÃ¥gon skönt godtagbar lösning – det bara är sÃ¥ här. Gehör kommer med blodet, likasÃ¥ gör fÃ¥rmÃ¥gan att inse vad som inte kommer med blodet [och därmed kan vara ganska okej att neka under högtider i kyrkan] – och där är vi nu. Jag har fÃ¥tt gehör med blodet men ordet “absolut” glömde far min att skicka vidare – vilket lett till mÃ¥ngen komiska kvällar i det Ericsson:ska [och Ahlgren:ska] residenset genom SÃ¥-ska-det-lÃ¥ta-Ã¥ren: “Han mÃ¥ste sluta sjunga, han sjunger falskt – annars mÃ¥ste jag gÃ¥ ut ur rummet!!”

Hur som helst – just N.U. skulle jag närapÃ¥ helst av allt [förutom det helt uppenbara – att befinna mig i famnen hos Lady och ha en totalt fri kväll till förfogande…] befinna mig i VästerÃ¥s hos mina Fernet-Foundation-välgörare till vänner – där vi sedan skulle ta ett ordentligt farväl av allas vÃ¥r PÃ¥lle, som  lallar vidare frÃ¥n Ã…hléns till [sjukt mycket] större utmaningar. Viel Glück PÃ¥lle!

Dagens dikt:
Ynkrygg
Bröder som luktar för mycket har aldrig saftat på.
Oj, Oj, tror jag visst att det var.
Fikon slungas ur rummet.

Och sist men inte minst Рdagens l̦gn:
“En gÃ¥ng läste jag ‘Utvandrarna‘, ‘Nils Holgersson underbara resa genom Sverige‘ och Bibeln pÃ¥ en dag, men hade ändÃ¥ tid att möblera om samma kväll.”

Och utan vidare;

På återläsning, goda vänner!

Er western,

Union

Long time, no see…

Tue January 19, 2010, 15:08

(If you read this and swedish is your mother tongue: It’s your lucky day! This update is long, filled with pictures, funny quotes and stories from my time here in China. If you read this and you don’t know any swedish at all: Take this opportunity to study the swedish language and enjoy the fact that I write these small beginning words in english.)

Nu börjar sÃ¥ min Kina-vistelse lida mot sitt slut. För att försöka sammanfatta det kan jag bara säga att kineserna är ena riktigt rÃ¥barkade vettvillingar till att vara mÃ¥nga. Säga vad man vill om att man lär sig i skolan att de är över en miljard till antalet, men det är först när man kommer hit som man inser hur mÃ¥nga de är – de är verkligen en miljard. Jag drar till med en twistad variant av Sven Jerring: “Kineser kineser, överallt kineser!” Jag menar, Arlanda, som är en flygplats som är ganska okej och hyfsat stor, har dryga femton miljoner resenärer per Ã¥r. Pekings flygplats har 60 miljoner. Shanghais ena flygplats 50 miljoner. Den andra 40 miljoner. Totalt sett ligger antalet flygpassagerare per Ã¥r pÃ¥ runt en halv miljard i Kina. Tjena liksom.

Det andra jag tycker är lite underligt är att de inte använder kryddor – eller fel, de använder inte de kryddor man är van vid frÃ¥n Sverige [eller Ghana för den delen]. Vanligtvis [läs: i maten man fÃ¥r här pÃ¥ fabriken där utbildningen hÃ¥lls] bestÃ¥r lunchen av ris [vilket har kommit att bli en växande andel av mängden mat] och sen olika… eh, ja, kinesiska grytor. Och de saknar smak. Eller alla smakar likadant. Men när de däremot använder kryddor – dÃ¥ jävlar ska det kryddas! Schezuanpepparn kan fullkomligen osa frÃ¥n maträtten och om man nu mot allt vett och sans skulle fÃ¥ för sig att äta sÃ¥ är det sorgligen sÃ¥ att det kommer vara den sista smaken ens förtvivlade smaklökar har förmÃ¥gan att känna pÃ¥ ett par dagar… SÃ¥ när jag kommer hem [eller bort – vad är hem egentligen? jag har börjat köra med definitionen att hem är där Lady är sÃ¥ jag kommer de facto hem, även om Ghana är där jag bor… eh, kommer bo] vill jag känna smaker. Tänk er potatismos utan muskot, tänk er köttbullar utan lingonsylt eller kräftor utan dill – det funkar inte. Som min brorsa brukar säga: “Jag jobbar inte sÃ¥.”

Men ändÃ¥ – nu kör vi bilder; det är över en vecka sen förra uppdateringen och det är inte meningen att hÃ¥lla er pÃ¥ sträckbänken men hamsterhjulet snurrar pÃ¥ ganska friskt här [för övrigt är min favoritanalogi just den att “hjulet snurrar men hamstern är död“, apropÃ¥ sinnesslöa kretiner, var nu det kom ifrÃ¥n?] sÃ¥ tiden som ges är nÃ¥got knapphändig. Och sedan Lady anlände i fredags sÃ¥ delas tiden ganska jämnt mellan att vara dunderförkyld à la alla förkylningars pater familias och att bara glida runt sÃ¥ där turturduv:skt som man bara kan göra när man är nyförlovade och incheckade pÃ¥ ett femstjärnigt lyxhotell i Peking. So without further ado – I give you:

Det sköna i hela den här situationen är att jag en gÃ¥ng i tiden klart och tydligt deklarerade att jag inte tyckte om elektroteknik, och sedemera började läsa sprÃ¥kvetenskap. Vad gör jag idag? Jo, jag sitter och läser kopplingsscheman gällande linjäracceleratorer. Det, mina damer och herrar, det är ironi. [I bakgrunden min nya Parker-penna, ingraverad med namn och givetvis den bästa julklappen förra Ã¥ret – frÃ¥n Lady.]

I fredags var det solförmörkelse här i Peking. Utsikten från vårt klassrum bort mot bergen i fjärran blev med ens en smula mer dramatisk.

Sen pÃ¥ fredag kväll var det looove in the air – Lady har kommit hit till Peking för en liten minisemester och tillsammans gjorde vi vÃ¥rt bästa för att utforska hotellet. Här ser ni skaldjursbuffén som gick loss pÃ¥ hutlösa 149 kronor per person. Hade man sen lagt till en tjuga sÃ¥ hade man fÃ¥tt fri öl och vin resten av kvällen… Och ja, jag vet – priserna är lite att ta i, men det är ändÃ¥ ett femstjärnigt hotell sÃ¥ nere pÃ¥ stan är det inte lika farligt. [Ironi – en underskattad konstform.]

Lördagar är sightseeingdagar. Himmelska fridens torg, check! [Förresten är det grymt stort – nästan onödigt stort liksom. Och sÃ¥ har de metalldetektorer när man ska in pÃ¥ torget, men bara för väskor – inte för personer. Som om man vore dum nog att smuggla sin Kalashnikov i väskan och inte innanför jackan.]

Åt andra hållet hade solen precis [nåja] gått upp och med lite sepiaeffekter är vi genast tillbaka i en svunnen tid.

Förbjudna staden – även den helt groteskt stor. Uppskattningsvis [och jag undanber mig för rättelser frÃ¥n eventuella wikipedia-autister som kan rabbla FASS pÃ¥ löpande band] en gÃ¥nger en kilometer.

Vi skaffade oss automatiska guider pÃ¥ svenska[!] – det lät ungefär som att en kines satt med ett lexikon framför sig och läste orden för första gÃ¥ngen. Men icke desto mindre, Förbjudna staden är förjävla häftig.

Stilstudie av kinesiska djur. Och så en kinesisk sol då.

…eller sÃ¥ tar vi det frÃ¥n en annan vinkel!

Överallt var det imponerande byggnader, rum och prylar. Just det här har jag ingen riktig koll pÃ¥ vad det var men en gissning är att det handlar om en tron. Typ. Konsultation med Lady har gett att det här var salen där Kejsaren höll sin audiens. Det lÃ¥ter rätt läckert – audiens. Jag vill ocksÃ¥ hÃ¥lla audiens. Typ “dÃ¥ bokar vi audiens pÃ¥ mitt kontor imorgon klockan tvÃ¥. Välkommen!”

Vacker – det är nog det närmaste jag kan komma att beskriva den förbjudna staden. Vacker. Men för att komma dit är jag tvungen att tänka bort människorna [som faktiskt är överallt], staden i sig, utan turister, vakter och skolklasser, är verkligen vacker. ApropÃ¥ skolklasser förresten sÃ¥ är jag ett hett villebrÃ¥d här i Asien – i förbjudna staden blev jag ombedd att vara med pÃ¥ fotografier inte mindre än tre gÃ¥nger, varav en var med en hel skolklass med kinesiska barn. De ville ha med bÃ¥de mig och Lady – sÃ¥ nÃ¥nstans i Kina finns det ett gäng med digitalkameror i vilka det finns ett par riktigt sköna bilder pÃ¥ mig och Lady. Och 100 barn.

Vi fortsätter följetongen min kompis ödlan, eller som i det här fallet – draken, del III. [Del I och II.]

Som sagt, lååååång mur runt staden.

PÃ¥ andra sidan [vi gick rakt igenom staden] möts man av den här synen…

…som sedan utvecklas till en magnifik park.

Söndagar är kinesiska-muren-dagar som ni alla vet och därför bar det av till densamma direkt pÃ¥ söndag förmiddag. Här ser ni en skylt där det stÃ¥r [pÃ¥ kinesiska givetvis] att “1999-11-06 fyllde Lars Ericsson [även känd som “Pappan”] 50 Ã¥r.” Bland annat. Det är en hel hyllningsskylt till min pappa. PÃ¥ kinesiska. Tror jag.

Som sagt – var var vi? 1890?

Utsikt från muren. Mot muren.

Referensbild, tänk på den här senare.

Bildbevis – VI. VAR. DÄR. [OCH. JA. JAG. HAR. EN. REFLEX. PÃ…. MIN. JACKA.]

NärÃ¥, sÃ¥ att eh… har du en hjärnsjukdom sÃ¥ ska du bara bestiga muren efter din egna förmÃ¥ga. [Till skillnad frÃ¥n om du inte har det – dÃ¥ du lätt kan klättra efter nÃ¥gon annans förmÃ¥ga…]

Utsikten var, smogen till trots, helt enastående.

Välkommen upp! Ganska läskigt ändÃ¥ att tänka sig att den här muren byggdes för hundratals Ã¥r sen – och att vi [människan] sedan dess inte liksom överträffat den… Var det dÃ¥tidens kejsare som led av svÃ¥rartad megalomani eller är det dagens miljardärer som är för försiktiga i sina visioner?

Referensbild II, fortsätt tänka på dessa två.

Väl uppe tog vi en paus. Jag eh… jag vilade. [Till mitt försvar ska jag Ã¥beropa min förkylning, remember?]

Medan vissa andra eh… tog kort. PÃ¥ sig själva.

Oavsett hur högt upp man kom så hittade man alltid en annan högsta punkt. Längre fram.

Men tillslut sÃ¥… och här kommer sista bilden gällande referenserna – vi klättrade ganska högt upp. Och i det där templet [som jag tror att det är] har man en ganska sÃ¥ nice utsikt.

Under en av pauserna på vägen ner så fyrade Lady av ett sånt där leende som gör att jag bara än en gång blir alldeles knäsvag och tycker att livet är förjävla fint som gjort att vi är kära i varandra.

Och kär och ganska nöjd efter att ha besegrat Pekings variant av Mount Everest så satt jag där och tog igen mig.

Och det var sÃ¥ sant – kineserna är väldigt medvetna om det här med kvantfysik – att man kan vara pÃ¥ flera ställen samtidigt…

Samtidigt som solen började dala begav vi oss sÃ¥ tillbaka till hotellet – först tänkte vi ta en omväg om Sommarpalatset men när sÃ¥ bÃ¥da taxichaufförerna skulle ha betalt för att den ena skulle göra omvägen sÃ¥ tänkte vi om. Väl tillbaka pÃ¥ hotellet blev det tupplur följt av middag. Bra val.

PÃ¥ fredag bär det av hemÃ¥t till Sverige för en del möten, ompackning och förhoppningsvis nÃ¥gra bägare pÃ¥ JB. Kanske rentav lite hej&kram med de nära och kära innan resan gÃ¥r vidare ner mot det lilla landet i det stora Afrika nÃ¥n gÃ¥ng i början pÃ¥ februari. Tiden här i Kina har varit extremt lärorik [jag och mina linjäracceleratorer är som ler och lÃ¥nghalm numera], hyfsat fattig pÃ¥ smak och fylld av den där känslan att jag önskar att jag hade kunnat kinesiska. För nÃ¥nstans sÃ¥ har jag fattat hur det är att vara annorlunda – här i Kina är jag just det, annorlunda. Inte speciell, utan som Britney Spears, annorlunda [referens som fÃ¥ förstÃ¥r – men lÃ¥t gÃ¥]. Jag önskar att när folk stirrar pÃ¥ mig sÃ¥ skulle jag kunna säga till dem pÃ¥ sÃ¥där riktigt inbiten kinesiska att “ja, jag är lÃ¥ng och ja, jag ser annorlunda än en miljard av dina landsmän – men för den sakens skull är jag inget ufo“. SÃ¥ om det är nÃ¥gon av er läsare som har grundmurade kunskaper inom mandarin sÃ¥ hojta till!

Dagens fundering:
Varför är inte teckensprÃ¥k internationellt egentligen? Eller ja, svaret är väl ungefär lika givet som anledningen till att sprÃ¥k överhuvudtaget inte är internationellt – det är för mÃ¥nga kockar. [Och det är ju ganska naivt att tro att teckensprÃ¥ket skulle skapats sÃ¥ mycket senare än det talade att man dels hade koll pÃ¥ hela världen och dels kunde kraftsamla nog för att göra en gemensam ansträngning mot ett enda världssprÃ¥k.] Hur som helst har vi kommit fram till [learning by doing] att det inte är helt lätt att göra sig förstÃ¥dd ens med svennebanan-teckensprÃ¥k här i Asiens hjärta. Man behöver veta hur man tecknar antal [jo tjena att det gÃ¥r att hÃ¥lla upp ett antal fingrar – här mÃ¥ste man hÃ¥lla upp fingrarna pÃ¥ rätt sätt för att de ska förstÃ¥], hur man tecknar Ã¥t vilket hÃ¥ll man ska gÃ¥ och kanske viktigast av allt – hur man gör ett tecken för att en taxi ska stanna. Men vi lär oss. Tills pÃ¥ fredag. [Eller torsdag för Lady som beger sig hemÃ¥t en dag innan undertecknad.]

Det var allt för den här gÃ¥ngen – nästa gÃ¥ng är sannolikheten stor att det är pÃ¥ svensk mark jag befinner mig igen. SÃ¥ dÃ¥ ses vi!

Er ryttare,

Mango

Shanghai Noon…

Tue January 12, 2010, 15:20

(On friday I’m becoming a human being again – my Lady joins me here in Beijing and we’re going to have a couple of bloody marvelous days; the Great Wall, the Forbidden City, good food, crazy bargaining and love will be in the air. I’m counting the hours…!)

Shanghai baby, Shanghai… I sann upptäckaranda fick jag ju för mig att Ã¥ka till Shanghai över helgen för att hälsa pÃ¥ en av mina longtime buddies, Räkan [long story short – han blir tupprosa pÃ¥ somrarna och har sÃ¥ledes kallats Räkan sen vi var femton]. Trots att jag var där mindre än 48 timmar sÃ¥ fick jag en känsla av vad Shanghai egentligen är – det är en stad där allt handlar om att jobba och festa. Det där emellan har man helt enkelt inte mycket till övers för; kolla pÃ¥ bio, hänga med kompisar eller ha en soft spelkväll med Ticket to Ride och Fernet. Nej, här jobbar man [företrädesvis inom bankvärlden] mÃ¥ndag till fredag och sen gÃ¥r man ut pÃ¥ nattklubbar i tolvtimmarspass innan det är söndag eftermiddag och Ã¥ngesten slÃ¥r till med full kraft. Jag vet inte om det är det att jag börjar bli gammal eller om det är nÃ¥n kemisk reaktion som kommer i och med att man blir vuxen nog att förlova sig – men det livet är jag inte det minsta sugen pÃ¥… Till detta ska sedan läggas att en av anledningarna till att man antagligen inte har hemma-hos-kvällar med god mat och dito vänner troligen är att folk aldrig stannar i Shanghai – invÃ¥narna bestÃ¥r till 90 procent av inflyttade [sÃ¥väl kineser som expats] och alla är pÃ¥ väg nÃ¥gon annanstans, sÃ¥ smÃ¥ningom.

NÃ¥väl, givetvis finns det en framsida av baksidan ocksÃ¥ – det är en sjukt häftig stad att uppleva pÃ¥ plats, det finns i och för sig inget som helst av det som Peking faktiskt mÃ¥ste fÃ¥ utnämnas till närapÃ¥ världsledande inom; kultur, anor och fetgamla coola byggnader, men de hÃ¥ller pÃ¥ att skapa nya monument, nya förbjudna städer och överallt sÃ¥ känner man pulsen. Den där pulsen som jag bara kan tänka mig att tar över ens sinne när man är i New York, pulsen som fÃ¥r blodÃ¥drorna att vibrera om man tar en weekendresa till Hong Kong eller pulsen som man kan andas i närapÃ¥ dödliga doser pÃ¥ Trafalgar Square. Och det hittar man inte här i Peking. Tack och lov.

Men innan jag hinner bli alltför lÃ¥ngrandig tänkte jag att jag tar till ett sÃ¥nt där trick igen – jag lÃ¥ter bilderna sköta berättandet:

Ni vet ju att flygplatsen i Nairobi har ett ganska gravt underskott pÃ¥ sittplatser [eftersom de fÃ¥tt för sig att man kan gömma bomber under stolar och därmed helt sonika har avskaffat stolarna pÃ¥ flygplatsen]? I Shanghai är det den totala motsatsen. Beläggningsgraden pÃ¥ stolarna skulle nog kunna räknas fram till ungefär 1%, högt räknat. Och förresten ska jag passa pÃ¥ att utnämna Shanghais [ena] flygplats Pudong till den största jävla flygplatsen i mannaminne – bara inrikesterminalen har 250 gate:r. FrÃ¥n ände till ände pÃ¥ flygplatsen är det närapÃ¥ tre kilometer… eller ja, nu kom jag ju pÃ¥ att jag inte skulle hÃ¥lla pÃ¥ och mässa om flygplatser och resor längre. Skitsamhälle! Över till nästa bild!

FrÃ¥n flygplatsen var det taxi raka vägen in till city och sen – nattklubb! Vad annars? Här har vi den gode herr Presley i en nÃ¥got kinesifierad version.

Och här har vi själva entrén till nattklubben. Jämför det här med säg… tja, Sturecompagniet – vad säger ni? Vilket är coolast?

Utsikt från 26:e våningen där jag hängde som inneboende hos Sonya och Tommer.

PÃ¥ lördagen var det givetvis dags att göra avbön för fredagens galej och vad passar bättre dÃ¥ än en tur pÃ¥ fakemarknaden [det är benkallt här i Peking sÃ¥ jag behövde en ny jacka insÃ¥g jag snabbt] och Coca-Co… eh, nej, just det – det ser ut som Coca-Cola, smakade som Coca-Cola men även det här var fake. När jag sa att jag beställt en Coca-Cola tittade killen i kassan pÃ¥ mig och bad mig om 25 yuan till. SÃ¥ jag lät bli. En cola som inte är Coca-Cola men kostar 5 spänn är godare än en Coca-Cola som kostar 30…

Sjukt varm dunjacka. Ytterst äkta Peak Performance. 200 bagis.

Man kan även gÃ¥ pÃ¥ restaurang i Shanghai [precis som överallt annars i Kina, för övrigt]. Problemet är bara att man kan se sig om i stjärnorna efter att kunna kontrollera notan efterÃ¥t. “Jaha, Ã¥t jag tre stycken… eh, ja, av nÃ¥got?” Men de verkar hur som helst inte ha räknenummer pÃ¥ kinesiska, om det är för att underlätta vardagen för sinoalfabeter som undertecknad, eller om det är för att kineska skriftsprÃ¥ket helt sonika inte bemödat sig med sÃ¥nt tönteri har jag ingen aning om.

Nu f̦rst̴r ni kanske РShanghai m̴ste upplevas. Allra helst fr̴n en bar p̴ en takterass p̴ 30:e v̴ningen.

Baren, som för övrigt mÃ¥ste vara en ganska god förebild till Melkers “Le Rouge“, var nog nÃ¥got av det flashigaste jag varit pÃ¥. Dittills.

Och här har vi då för övrigt min trogne parhäst Räkan.

Det kanske ser ut som att det är en restaurang där de serverar guldburks-leverpastej direkt ur burken, ackompanjerat av saltgurka i en kaffekopp. Och det är möjligt att det är just det – men priserna för rätterna pÃ¥ restaurangen började [mind you, började!] pÃ¥ 300 kronor.

Sen var det dags för middag – Teppanyakirestaurang stod pÃ¥ schemat och här ser ni vÃ¥r alldeles egna kock Lee. Vansinnigt skicklig med stekspadarna och maten fÃ¥r fem toasters!

Och som alltid på teppanyakirestaurang måste man dricka Sake!

Eller sÃ¥ mÃ¥ste man som Chris och Joe – diskutera startuppställningen i Cincinatti Bengals [som senare under natten skulle spela första matchen i NFL:s playoffs]…

Typiskt bra uppfinning: Motorvägar pÃ¥ “styltor” mitt i stan. Man blir av med ringleder och tunnlar och slipper samtidigt trafiken nere pÃ¥ gatorna. NÃ¥n som känner för att övertyga Stockholms stadsfullmäktige om att bygga sÃ¥na här monster genom Gamla Stan? :)

Sen kom vi dÃ¥ till nästa nattklubb – M1NT Shanghai. Exklusiv nattklubb högst upp i en skyskrapa nere vid deras Manhattan. Endast för medlemmar och avgiften började pÃ¥ 12 000 per Ã¥r. Och dÃ¥ ingÃ¥r – ingenting. VÃ¥r lycka stannade vid att nattklubbschefen är svensk [och heter Magnus] sÃ¥ att nämna hans namn och vifta med svenska id-kort gjorde att vi kom in. Och det här är vad man möts av: Utanför hissarna finns ett 17 meter lÃ¥ngt hajakvarium. Inne pÃ¥ klubben. Den här bilden hann jag bränna av innan en vakt kom och pÃ¥minde mig pÃ¥ sitt finaste sätt om att man inte fick fotografera där inne. Men fatta – hajar!

Sen ett litet trött hopp till dagen efter – lördagkvällen fortsatte dock pÃ¥ inslaget spÃ¥r och inte mindre än tio nattklubbar betades av under helgen i Shanghai. Hur som helst – pÃ¥ vägen tillbaka till Pudongflygplatsen tog jag sÃ¥ plats pÃ¥ Maglev-tÃ¥get – mellan Shanghai och flygplatsen är det ungefär tre mil, en sträcka som tar ungefär tio minuter att avverka. TÃ¥get har en maxhastighet pÃ¥ – just det, du gissade det – 431 km/h, men i verkligheten hinner man bara ha den hastigheten i en minut typ, sen är det dags att bromsa igen innan man är framme. Hur som helst – Ã¥k det om ni fÃ¥r tillfälle, ganska häftig känsla att susa fram i dubbla X2000-farten…

Tillbaka i Peking – som även de har en flygplats som inte direkt skäms för sig; Ã¥rligen tar de emot över 60 miljoner resenärer [en miljon i veckan, 150 000 om dagen, 6000 i timmen, hundra i minuten, tvÃ¥ passagerare varje sekund, dygnet runt].

SÃ¥ är vi tillbaka i nutid. Jag har fortfarande inte riktigt kommit till sans riktigt med tidsskillnaden, sÃ¥ jag är uppe med gökottejägarna och käkar frukost vid sex om morgnarna – vilket i sin tur betyder att jag somnar som en klubbad säl vid tio [vilket klockan är om typ 20 minuter]. SÃ¥ tiden för att skriva masterepos här pÃ¥ indiansommar är mestadels tidig morgon eller sen kväll – jag finner inte ron liksom. Men jag ska bättra mig!

Dagens fundering:
Tror ni att man kan veta nÃ¥got man inte vet? Att hjärnan har kunskapen men att det aldrig har Ã¥terkopplats till medvetandecentrat liksom? För egentligen borde väl det vara själva definitionen pÃ¥ att man vet nÃ¥got? Att man är medveten om att man vet liksom. Lite som Lucy, den där första människan man hittat skelettet av nÃ¥nstans i Afrika [för övrigt trodde jag att hon var döpt efter min grannes hund Lucy, men jag har, sÃ¥ här i vuxen Ã¥lder, fÃ¥tt reda pÃ¥ att hon fick det namnet för att lÃ¥ten Lucy in the Sky with Diamonds spelades pÃ¥ radion när de gjorde fyndet] – Homo Sapiens Sapiens; “människan som vet att hon vet“. För utan att jag vet om att jag kan en sak sÃ¥ kan jag ju inte tro att jag kan den… eller ja, J A G kan ju tro det [“Underskatta aldrig en man som överskattar sig själv.“, som Franklin D. Roosevelt sa…] men det kanske är svÃ¥rare för gemene man. NÃ¥väl. Skalman hade nog rätt ändÃ¥ – man ska bara tro det man vet. Basta.

Simma lugnt mina vänner!
Utnämningarnas vimmel!

Er landgång,

Writesonger