i n d i a n s o m m a r

Chemical feelings…

Thu January 7, 2010, 11:56

(Top three things you don’t want to hear from the lecturer who’s supposed to make you a master at work of a technical equipment worth millions of dollars:
1. “I think so.” [Answer to a question about the extremely sensitive electron gun.]
2. “The answer is not important, the question is.” [Very zenlike way of looking at questions and answers – like saying: “Oh, we don’t know w h y your machine broke, but we do know that that’s what you want to know!“]
3. “Yes.” [Answer to my question “which of these ones is the ion chamber?” – hello mr no-good-chinese-english-teacher-who-taught-my-lecturer!])

Det där med kvalitet och kvantitet som jag ordade om i förra inlägget – jag fick ett pÃ¥hugg frÃ¥n den gode Bjowi angÃ¥ende det, hans skrev att “Här pÃ¥ firman brukar det sägas att kvalitet är en inställning; ett tankesätt, en attityd. Vill man att det man gör ska bli bra?” och det kan jag hÃ¥lla med om. Men sÃ¥ har jag funderat ytterligare pÃ¥ kineserna och jag tror att de liksom inte har det i sin världsbild att frÃ¥ga sig själva om de vill att det de gör ska bli bra. De gör liksom det de blir tillsagda, no more, no less. Eller sÃ¥ här; man fÃ¥r e x a k t vad man frÃ¥gar efter här. Om jag säger att jag vill ha min bil omlackad sÃ¥ lackar de om den. I vilken färg som helst. Säger jag att jag vill ha den blÃ¥, sÃ¥ ordnar de det – i vilken nyans som helst. Man mÃ¥ste liksom specificera in i minsta detalj, för den personliga initiativförmÃ¥gan ger minusutslag pÃ¥ skalan… Om man däremot säger att man vill att de lackar om plÃ¥t- och karossdelarna i färgen 26B, marinblÃ¥ metallic, tre omgÃ¥ngar och med tvÃ¥ lager klarlack utanpÃ¥ – sÃ¥ fÃ¥r man tillbaka bilen precis i mint condition. Men det är just för att man själv har bett om det. Hemma i Sverige hade man kunnat säga “lacka om den, tack” – och fÃ¥tt följdfrÃ¥gan: “Vilken färg, vilken nyans, ska det vara metallic, hur mÃ¥nga lager klarlack, när ska det vara färdigt, hur mycket fÃ¥r det kosta? Und so weiter.” Okej, nu kanske jag drog en rövare i och med att svenska billackerare kanske inte stÃ¥r ut som de mest serviceminded och kvalitetstänkande individerna och till alla er billackerare som läser det här – inget illa ment [hur mÃ¥nga ni nu än mÃ¥ vara]! Men ni förstÃ¥r tanken…

Och när vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ att diskutera vidare frÃ¥n tidigare inlägg – den andre Björn W kom med en intressant länk angÃ¥ende universums form. Och jag har försökt läsa in mig lite – universum är platt. Som ett pappersark typ. Men oändligt. Vilket för mig är ganska sjukt – kom vi inte överens om att universum var oändligt punkt, liksom? Ingen jävla papperslapp! För i sÃ¥ fall borde det väl vara oändligt i alla ledder? Det har tydligen att göra med “dark energy” som pÃ¥verkar universums densitet. Om densiteten är mindre än den kritiska massan [vilken i sin tur definieras som kvadraten av Hubbles konstant – mycket logiskt och ytterst lättförstÃ¥eligt, tycker ni inte?] sÃ¥ kommer universum att fortsätta expandera i all oändlighet. Men man tror att densiteten egentligen är större [vilket skulle göra att universum krymper tydligen, och slutligen kommer sluta i “the big crunch” vilket är totalt motsatt the big bang], bara det att det finns sÃ¥n här mörk energi som har en negativ massa, den kosmologiska konstanten [goddag yxskaft liksom; “hur mycket väger du dÃ¥?”, “tja, inte mer än minus 90 pannor i alla fall” – hur kan nÃ¥got väga minus? Om inte annat skulle jag hur som helst vilja ha med mig sÃ¥n materia i resväskan när jag flyger hem härifrÃ¥n Kina!] som väger upp och gör att universum expanderar. In i evigheten… Ja ja, jag antar att det är ett Sisyfosarbete att fundera över universum sÃ¥ jag lÃ¥ter det vara för nu. Själv är jag i Kina och min Lady i Sverige, det räcker för mig för att jag ska vara säker pÃ¥ att jag vill att universum ska krympa sÃ¥ pass mycket att avstÃ¥ndet mellan Peking och Stockholm är typ 20 minuter…

Dagens fundering:
Finns det egentligen nÃ¥gon skillnad mellan fysik, kemi och psykologi? Eller ja, den frÃ¥gan lät väl ganska sjuk, men jag menar – kan man skilja pÃ¥ känslor och kemi, eller fysik? Finns en känsla bara i psyket eller existerar den även i kemins värld – och i den rent fysiska verkliga världen? Eller är känslor abstrakta? Är det nÃ¥gon som vet? Själv är jag rakt igenom sinnesberusad av känslor för min Lady, kärlek, längtan och saknad – och jag tror att i kemins värld skulle det handla om Wolfram, Neon, Guld och Barium – mest för att jag tycker om orden, troligen skulle det bli en genomgiftig blandning. Hur som helst – kan man mäta känslor? Jag lovar att jag maxar skalan just nu, i sÃ¥ fall!

NÃ¥väl, vi kör lite bilder härifrÃ¥n Kina sÃ¥ länge…

What a wonderful world, som gode herr Armstrong skulle uttryckt det… Eller som vi säger nuförtiden – utsikt frÃ¥n konferensrummet där vÃ¥r utbildning hÃ¥lls…

Lunchen serveras pÃ¥ sjunde vÃ¥ningen i fabriken där utbildningen hÃ¥lls – i sann Prison Break-anda fÃ¥r man dÃ¥ en aluminiumbricka som sedan matsalspersonalen slevar upp maten  pÃ¥. I det här fallet [frÃ¥n klockan tolv och medsols] paprika [typ], luftbröd [smakar ungefär som att man gjort bröd pÃ¥ trolldeg], stuvad Ã¥l [behöver jag säga att den blev kvar pÃ¥ tallriken?], ris, nudlar, andra sorts nudlar med sallad och slutligen selleri en masse, som de tydligen älskar.

JorÃ¥, sÃ¥ att jag fortsätter pÃ¥ min inslagna bana som sopptestare [se tidigare avsnitt här och här], den här gÃ¥ngen var det sojamarinerad aubergine med nudlar stora som kopparormar…

Mitt hotellrum, uppstegat fick jag det till 45 kvadratmeter [typ som vÃ¥r lägenhet] och här gÃ¥r det ingen nöd pÃ¥ mig, fruktfat och kakfat levereras varje dag till dörren, fri öl i baren och dessutom gratis skoputsning och skjortstrykning. Hade det inte varit för att vi i Ghana kommer ha ungefär samma uppassning sÃ¥ hade jag varit rädd för att bli bortskämd…

Sjukt stort hotell förresten, 1000 rum och till det kommer inomhustennisbanor, bowlinghall, nattklubb, Ã¥tta restauranger, spa, biljardhall, konferenscenter, inomhusbasketplan, 50-meterssimbassäng… ja, jag kommer inte ihÃ¥g allt och vad jag vet är att jag hittills hunnit beta av tre restauranger. I topp ligger nog den japanska faktiskt och bottenplatsen innehas för tillfället av den genuint kinesiska restaurangen som serverar sÃ¥väl maneter som sköldpaddor.

Maneter ja, sÃ¥na man äter… fÃ¥r jag lov att presentera Riians [min sydafrikanske kollega] förrätt igÃ¥r – maneter med morötter och rädisor. Hepp!

Ja, jag älskar verkligen Miffy, mina fina överstrykningspennor – man kan ju undra var vÃ¥r föreläsare köper sitt kontorsmaterial…

Slutligen ska det sägas att kineserna har varit helt lamslagna sen jag kom hit – de har satt köldrekord pÃ¥ köldrekord och för tillfället har de den lägsta temperaturen pÃ¥ över 50 Ã¥r – minus tretton grader! Jag menar, kom igen!, i Sverige har vi [ni] temperaturer som skulle fÃ¥ till och med en riktig vodkaryss frÃ¥n Sibirien att ruska lite pÃ¥ sig – och sÃ¥ lamslÃ¥s det kinesiska samhället av nÃ¥got som vi snarast skulle kalla för en sval bris. Ã… andra sidan kan man lätt inse att de inte är vana vid sÃ¥na här temperaturer; inomhus kryper kvicksilvret lätt ner till femton-sexton grader och isolering i väggarna är liksom ett fenomen de inte riktigt hört talas om.

Hinner inte sÃ¥ mycket mer nu – ska ner och gÃ¥ igenom menyn pÃ¥ vistelsens fjärde restaurang… Ikväll blir det kinesiskt igen, men Kina är g a n s k a stort sÃ¥ att säga att man äter kinesiskt i Kina är väl som att säga att man äter europeisk mat i Europa. Jag Ã¥terkommer med rapport!

Kommentera, filosofera och kontemplera – mera!

Er flipflop,

Duncan

Eastern promises…

Mon January 4, 2010, 0:43

(I am as of early Christmas eve a fiancé and by that also most definitely the happiest guy walking in a pair of shoes. I asked Lady to marry me and she said yes! Here we go!)

Nu sitter jag i Kina, i mitt hotellrum i Peking och funderar lite över det där med olika kulturer – jag är van vid Ghana och Afrika nu och sÃ¥ helt plötsligt hamnar jag i Kina och allt ställs pÃ¥ sin spets igen. Jag fattar inte sprÃ¥ket, är helt ovan vid kulturen och ställer mig allt som oftast frÃ¥gande till mängden med personal överallt [när jag Ã¥t middag igÃ¥r hade jag tre servitriser till mitt bord]. Men ja, rätt ska vara rätt – sÃ¥ vi börjar om;

Jag och Lady förlovade oss pÃ¥ julafton!! Efter en ganska lÃ¥ng förberedande tankeprocess sÃ¥ bestämde jag mig ett par dagar innan julafton för att det var dags – pÃ¥ frÃ¥gan vad hon ville ha i julklapp sa hon; “det räcker med dig“, och om inte annat sÃ¥ gjorde det mig säker. SÃ¥ pÃ¥ julaftons morgon var det dags – hon sa “ja” och gjorde mig därmed till den avgjort lyckligaste och stoltaste fästmannen i mannaminne! Bröllop har börjat planeras och vad det lider kommer säkerligen även det avhandlas. Hur som helst – det här är ju megastort och egentligen borde jag inte göra annat än att bara sitta och förundras över hur lyckligt lottad jag är  [precis som att min konfirmationspräst tyckte att vi inte borde göra annat än att gÃ¥ runt och förundras över att celldelningen fungerar] men en del av mig känner ocksÃ¥ att det här är för vackert för att ordas om sÃ¥ här lättvindigt. Lady vet vad jag känner och för mig räcker det. Men icke desto mindre – inom ett Ã¥r smäller det!

NÃ¥väl, Ã¥ter sÃ¥ till Peking; jag ska hänga här i tre veckor och gÃ¥ utbildning för linjäracceleratorer. Highlife mÃ¥ jag säga. Ã… andra sidan är jag inhyst pÃ¥ ett megalomanstort femstjärnigt hotell sÃ¥ det faktum att det är snökaos här i Kina kanske inte spelar sÃ¥ stor roll – jag kan alltid beta mig igenom de tio [!!] restaurangerna pÃ¥ hotellet – eller spela tennis, squash, basket, simma, bowla eller gÃ¥ pÃ¥ bio. PÃ¥ hotellet. I och för sig var det nära att jag inte ens kom in i Kina; pÃ¥ flygplatsen blev vi stÃ¥ende i nästan en timme för att smittskyddsläkaren pÃ¥ flygplatsen inte ville släppa iland oss… När sedan kaptenen övertygat honom om att det fanns en hel del mäktiga företagsrepresentanter pÃ¥ planet och att deras företag skulle komma att bli hyfsat upprörda om deras anställda skickades tillbaka till Europa sÃ¥ var det helt plötsligt game att fÃ¥ komma in pÃ¥ flygplatsen. De är väldigt mÃ¥na om sina europeiska investerare här kan man säga… Och snökaos ja, det var snöstorm när vi landade igÃ¥r och i sann “Ã¥h-fan-snöar-det-i-Ã¥r-igen?!“-anda sÃ¥ har kineserna givetvis inga dubbdäck. Taxiresan frÃ¥n flygplatsen till hotellet, som normalt sett ska ta tjugofem minuter, tog sÃ¥ledes tvÃ¥ timmar.

Dagens fakta:
När julen tagit slut är det, i Paraguay, vanligt att man rakar alla män med 18 år fyllda. Under denna tid har kvinnorna i byn stickat peruker som sedan sätts på männens ryggar. Allt filmas och läggs ut på youtube.

Ja ja, jag Ã¥terkommer till alla konstigheter – nu ska jag ner i loungen och vänta pÃ¥ min skjuts till träningscentrat. Förresten kommer det här vara mitt sätt att kommunicera pÃ¥ nu – varken twitter, facebook eller google [?!] funkar här… SÃ¥ just det, ni kan ju, om ni vill – hitta mig pÃ¥ Skype: magnus.ericsson

Dagens fundering:
Kan kvantitet väga upp kvalitet? Tänk er aporna och Shakespeare – hade Shakespeares samlade verk varit mindre värda om de hade “rÃ¥kat” Ã¥stadkommas av en apa som satt vid en skrivmaskin och knapprade fram slumvisa bokstäver? Eller är det resultatet som är det viktiga och vägen dit ska man blunda för? Det känns lite som att här i Kina sÃ¥ försöker de mörka bristen pÃ¥ kvalitet med kvantitet och de gör det faktiskt verkligt bra… Vad är kvalitet egentligen? Är det resultatet eller är det hur man nÃ¥r det? Jag vet inte… känns det som. Hade ni frÃ¥gat mig för 36 timmar sen hade jag varit bensäker pÃ¥ att kvalitet är ett hantverk gjort av nÃ¥gon som vet vad han eller hon gör, en master-@-work helt enkelt. Nu känns det som att det kan vara ett hantverk gjort av nÃ¥gra som var för sig inte har en aning men tillsammans kan fÃ¥ ihop det. Vad är rätt?

På återskrivande, mina vänner!

Er dryck,

Rugby

PS. Lady – jag saknar dig, det är mörkt ute och även om solen tittar fram sÃ¥ är det du som stÃ¥r för ljusglimtarna i tillvaron. ILU ILU ILU!! :) DS.