i n d i a n s o m m a r

Last night of disco…

Fri August 14, 2009, 23:02

Dagens taxiresa:
HemifrÃ¥n ner pÃ¥ stan – beroende pÃ¥ vilken del av stan man ska till sÃ¥ är det en resa pÃ¥ mellan tio minuter och drygt en halvtimme och sträckan pendlar mellan en knapp mil och dryga tvÃ¥ mil. Om man inte orkar förhandla om priset hamnar man pÃ¥ 55 kronor. Om man orkar förhandla är man vips nere pÃ¥ 40 spänn. Vi “orkar” inte förhandla och känner att om det leder till att vi startar en inflation för “expats” [expatriots] sÃ¥ mÃ¥ det vara hänt…

VÃ¥r gemensamma Afrika-semester börjar bege sig mot ett slut – man kan sammanfatta det nÃ¥got i stil med “upp som en sol och ner som en fattig riddare”; vi gick ut med höga knäuppdragningar med strandhäng i Gomoa-Fetteh, dammbesök i Akosombo och andra äventyr medan mitten pÃ¥ veckan mer gick i moll och magsjukans tecken… Nu börjar vi bÃ¥da repa oss sÃ¥ ikväll gav vi oss ut pÃ¥ stan!

TÃ¥lamod, käre Watson, tÃ¥lamod. Här sitter vi och väntar pÃ¥ Frankie’s, det hetaste hotellet pÃ¥ den allra röjigaste gatan i Accra – Oxford Street. PÃ¥ Frankie’s kan man fÃ¥ allt frÃ¥n entrecôte, via pizza eller pasta, till hemlagad glass. Till kraftigt västerländska priser ska dock sägas – en barnhamburgare rockar loss pÃ¥ dryga 40 spänn! Kvällen till ära vankades det dock bakad potatis – det stora eldsprovet om man, som jag och Lady, drabbats av Montesumas hämnd i ett par dagar…

Inte för att jag nÃ¥gonsin varit i Thailand eller Asien överhuvudtaget, men jag kan ändÃ¥ fÃ¥ för mig att det är sÃ¥ här det känns – det finns nÃ¥gon slags puls som ligger i bakgrunden och anger takten pÃ¥ nÃ¥got sätt. Bilar överallt, människor i varenda gatuhörn och det finns aldrig nÃ¥gra dÃ¥liga platser att sätta upp neonskyltar pÃ¥. :) Ghanianer säger förresten att “om man inte kan hitta det pÃ¥ Oxford Street sÃ¥ finns det inte i Ghana”, hittills ställer vi oss lite frÃ¥gande men Ã¥ andra sidan hade de flesta affärer stängt när vi var där – det var istället nattlivet som hade börjat ta över.

Är man bara lite lätt ostadig pÃ¥ handen kan man fÃ¥ de flesta att se ut som vandrande vÃ¥ldnader… och nej, det är ingen liknelse mellan Lady och en vÃ¥ldnad [fick en pÃ¥bassning om att jag hade liknat henne vid en badboll nÃ¥got inlägg tidigare] – jag försöker bara pÃ¥peka min egen oförmÃ¥ga att ta vackra bilder. Basta.

Den här skylten är väl egentligen ingenting att se – det är bara det att den är ett fint exempel pÃ¥ nÃ¥got väldigt udda här i Accra; de har inga gatunamn eller -nummer. Här stÃ¥r det: “Location: Behind Penta Hotel”, och vill man Ã¥ka till Pearl Chinese Restaurant med taxi sÃ¥ säger man det helt enkelt – bakom Penta Hotel. Huset vi bor i har inte heller nÃ¥gon formell adress utan när vi Ã¥ker taxi hem säger vi typ “Ã¥k till korsningen innan Amerikanska huset, pÃ¥ höger sida finns ett grönt hus innan nÃ¥gra högra träd”. Och sÃ¥ hamnar man rätt.

Imorgon är det dags för Lady att Ã¥ka hemÃ¥t igen medan jag stannar kvar i nÃ¥gra dagar till och pÃ¥börjar min formella anställning pÃ¥ mÃ¥ndag. Det känns helt avlägset att hon kommer Ã¥ka hem innan jag gör – även om det “bara” handlar om ett par dagar – och jag tror mig veta att mitt sinne helt enkelt sorterar bort den biten till dess att det inte gÃ¥r mer, för att slippa det onda… Men det kommer bli tomt utan henne här – jag kommer säkerligen ha att göra ändÃ¥ men allt känns lättare med sin älskade vid sin sida…

PÃ¥ mÃ¥ndag blir det hur som heslt till att besöka byggplatsen, dokumentera, diskutera med arkitekten och byggherren och jämföra ritningar med dem jag fÃ¥tt frÃ¥n Siemens. Sen pÃ¥ torsdag är det dags för styrelsemöte igen, den här gÃ¥ngen kan troligen inte alla medlemmar närvara – Göran kommer sitta i Bogota i Colombia och närvara via Skype [vad gjorde man egentligen innan Skype?] och herr Riskkapitalist à la miljardär kommer troligtvis vara med pÃ¥ länk frÃ¥n London. Och sÃ¥ jag dÃ¥, sÃ¥klart. :)

Dagens fundering:
Tror ni att vänlighet kan vara medfött? Eller, sÃ¥ här – här i Ghana är alla man träffar pÃ¥ helt oöverträffat vänliga, de är artiga och frÃ¥gar försynt men det som slÃ¥r en gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng är att de är in till själen vänliga. Och jag förstÃ¥r den här tanken om att vi nordbor är frÃ¥n ett kargare klimat och därmed är lite mer inÃ¥tvända – men betyder det automatiskt att vi inte är lika vänliga? Eller är vi bara för inÃ¥tvända för att visa vÃ¥r vänlighet? Eller är det här bara en förvirrad hjärna som kommer till tals – trots allt har ju vi svenskar inte direkt nÃ¥got rykte om oss att vara tyskt bryska eller franskt stroppiga…

This is major Tom, time to na na…

Era edenbor,

Ask & Embla

Myntets baksida…

Thu August 13, 2009, 12:06

Dagens överraskning:
När servitrisen pÃ¥ Holiday Inn springer fram till Jonas och rycker ifrÃ¥n honom maten han just fÃ¥tt med förklaringen: “This is not your food, I’m sorry.” Sex riskorn hann Jonas fÃ¥ i sig innan hans mat lämnades över till en äldre herre nÃ¥gra bord bort… Ja, mycket är konstigt och Magdalena Ribbing skulle nog grÃ¥ta blod om hon kom hit och insÃ¥g att vett och etikett är ett okänt begrepp – eller Ã¥tminstone helt omdefinierat frÃ¥n grunden. Utöver detta ska sägas att den här vanliga tanken pÃ¥ svenska restauranger – att ett sällskap fÃ¥r sin mat samtidigt – är helt otänkbar här. Här fÃ¥r man maten när den är klar, vilket för in oss pÃ¥ det mest självklara svaret pÃ¥ frÃ¥gan “När fÃ¥r vi vÃ¥r mat?”, nämligen “När den är klar”. Det behövs knappast tilläggas att Lady inte var helt nöjd med det svaret och det tog inte lÃ¥ng tid innan hon muttrade nÃ¥got om Gordon Ramsey…

SÃ¥ har vi nu tvÃ¥ och en halv dag kvar i Afrika tillsammans för den här gÃ¥ngen. De hängande broarna i regnskogen kommer vi tyvärr inte hinna se den här gÃ¥ngen vi är nere men det finns nog sanningen att säga hundratals med attraktioner vi missat. Det känns dock som att vi fÃ¥tt en känsla för själva landet, människorna och kulturen och precis som Lady skrev i inlägget innan sÃ¥ är alla genuint vänliga. Vi fÃ¥r se vad vi hittar pÃ¥ tillsammans med Emmannuel, han kanske har ett ess i rockärmen…

Nu till gÃ¥rdagens nÃ¥got skrala bildskörd – vi kom aldrig utanför stadsgränsen sÃ¥ det blev inte mycket  fotograferat och det var strängt förbjudet att fotografera presidentens palats, även om vi stod utanför staketet. För att besöka palatset var vi förresten tvungna att ansöka hos vÃ¥r ambassad minst tvÃ¥ arbetsveckor i förväg, sÃ¥ inte blev det nÃ¥gon rundvandring heller.

Lunchen inmundigades pÃ¥ Holiday Inn ute vid poolen. Vi försökte fÃ¥ Emmannuel att ta med oss till nÃ¥got riktigt lokalt ställe men han vill inte. Kanske vill han visa det bästa Ghana har att bjuda pÃ¥, kanske tror han inte oss när vi säger att vi verkligen vill äta lokala specialitéer – klart är i alla fall att han är stolt över sitt land.

Efter lunch var det dags för lite konstnärlig förkovring; nere vid stranden ligger ett galleri i fyra vÃ¥ningar där tavlornas priser ligger omkring en och fem Ã¥rslöner för en Ghanian. Ungefär som ett galleri i Sverige där priserna spänner mellan 300 000 och 1,5 miljon. JorÃ¥, sÃ¥ att eh… I och för sig fanns det mer rimliga priser pÃ¥ andra föremÃ¥l; ett annat par i resesällskapet slog till och köpte bÃ¥de kläder och masker som faktiskt rentav betingade lägre priser än pÃ¥ hantverksmarknaden nÃ¥gra kvarter bort.

Mycket internt, men ändock: Här har vi det grabbar; vÃ¥r framtida leverantör av billarm. Fernet Auto Mobile Security Systems. Därmed torde det vara bevisat – Fernet finns i Afrika med!

Här nÃ¥gonstans tog det roliga slut – trolig förklaring är dÃ¥ligt sköljd sallad eller liknande under utflykten till jättedammen. Jag blev magsjuk igÃ¥r och Lady ligger nerbäddad idag. Förhoppningen är att det är snällt elaka bakterier sÃ¥ att vi är uppe igen ikväll eller till morgondagen. Till dess väntar avslagen Coca-Cola, film pÃ¥ datorn och högläsning ur Illustrerad Vetenskap.

Dagens fundering:
Om man hade växt upp enligt ett system där ens familj vistades ett halvÃ¥r eller ett Ã¥r i taget i varje land, olika kulturer och olika människor – hade man själv blivit “identitetslös” dÃ¥? Jag menar, här nere känner vi oss som svenskar, vi har vÃ¥rt arv och vÃ¥r miljö som danat oss till de vi är – men om vi inte hade haft miljön utan bara arvet, vad hade vi blivit dÃ¥? Om miljön hela tiden ändras vill säga, om man hela tiden tvingas att ta till sig nya seder, nya definitioner pÃ¥ “normalt” och nya sätt att vara pÃ¥, tappar man sin identitet dÃ¥? TÃ¥l att tänkas pÃ¥…

Era frontpionjärer,

Principe & Principessa

Lady reflekterar

Tue August 11, 2009, 22:42

Det är på alla sätt fantastiskt att vara här och uppleva det som nu så länge har varit som en sorts dröm och vision för oss. Nu är vi ett stort steg närmre den verkligheten.

Detta är dock kontrasternas land och pÃ¥ mÃ¥nga sätt är det svÃ¥rt att formulera de tankar som väcks. För det är mer än tankar, det är i grunden ett ifrÃ¥gasättande av mina egna värderingar och den etik och moral som jag vill stÃ¥ för. Därför försöker jag mest i mitt stilla sinne hantera de svÃ¥righeter sinnet dagligen ställs inför. Och intrycken är sÃ¥ mÃ¥nga. Som jag skrev pÃ¥ Facebook häromdagen, “Mkt är annorlunda men det är en otroligt skön, sorglös och avslappnad känsla här. Alla är genuint trevliga och intresserade. SÃ¥ icke-svenskt! Ja, hela deras sätt att kommunicera är annorlunda, allt frÃ¥n hur de kör bil inkl tekniken att tuta, hur de pratar, handslag, deras sätt att pÃ¥kalla uppmärksamhet mm mm. De har mindre medel att förfoga över men en helt annan livskvalité. SÃ¥ vem är egentligen rikast?” Men som vÃ¥r guide, vän och livvakt i ett, Emmanuel, säger: “It is nobody´s business”. Det betyder i stort sett att ingen ska bry sig om ditt utan du ska ha det bra och leva livet. Det är en princip som de alla avundsvärt lever efter här nere.

Dock känns det märkligt att i ena sekunden prata med “Henry” som dels är bästis med Kofi Annan, dels exporterar persikokärnor till värmeverk i Sverige och dels berättar att Obama är en schyst kille. De hade möte häromveckan och en liten informell middag tillsammans hemma. Detta är inga konstigheter och inte pÃ¥ nÃ¥got vis skryt utan enbart fakta. I nästa minut säger man hej och gÃ¥r ut pÃ¥ gatan där ludorna, eller skjulen som ni rikssvenskar säger, stÃ¥r pÃ¥ rad och erbjuder dig allt möjligt. Vi blev tex erbjudna att köpa en boaorm som en grabb pÃ¥ 8 Ã¥r fÃ¥ngat och tagit bort tänder, gift etc ifrÃ¥n. För 30 kr kunde jag alltsÃ¥ fÃ¥ en ny accessoar. Ja, kontrasterna är, som tur är, i mÃ¥nga fall lustiga här nere . Skrapa inte för mycket pÃ¥ ytan bara.

/Lady S

Dagen vi Ã¥kte till dammen…

Tue August 11, 2009, 21:44

Det känns lite som att den här bloggen genomgÃ¥r en metamorfos för tillfället – frÃ¥n att ha varit en massiv tänkarblog med ogenomträngliga stycken med text sÃ¥ har den nu blivit en bildblogg där bilderna säger mer än de tusen ord jag annars skulle tagit mig tiden att plita ner. Men det är sÃ¥ det mÃ¥ste vara nu, bilderna säger mer än mina tankar kan fÃ¥ fram och det skulle nog trots allt vara ganska trÃ¥kigt att uppleva ett nytt land genom enbart ord. SÃ¥ se och njut!

I vÃ¥rt rum är det tysk ordnung som gäller – välsträckta överkast och ordning och reda! ;) Det är förresten ingen som har en bäddmadrass liggandes som de känner för att FedEx:a till Accra? We’re in desperate need… Adressen är förresten “The green house neer the junction at the American House, East Legon, Accra, Ghana”. (Vanliga adresser är inte riktigt ett känt fenomen för dem.)

Likt förra gången då jag, M1, var här nere så är handfaten av ett snitt som inte direkt andas IKEA.

Och toaletten kallar vi plikttroget för “tronen” medan duschen gör att “beam me up, Scotty”-repliken inte är lÃ¥ngt borta. Att det sedan är självfall pÃ¥ vattnet är en annan femma – man fÃ¥r inte ha brÃ¥ttom när man duschar.

Yours truly.

PÃ¥ vÃ¥r morgonpromenad stötte vi pÃ¥ ett gäng femÃ¥ringar som ropade i munnen pÃ¥ varandra: “Obroni, take our picture, obrooooni!” Och bara genom att fota dem och sen ta dem i hand sÃ¥ hade vi gjort deras dag, ja, rentav vecka.

Morgonpromenaden imorse var lerig men uppfriskande.

De är inga stora fatalister direkt; man väljer att misslyckas. Så enkelt är det.

Överallt springer det hundar och getter, och de riktigt små skulle till och med väcka moderskänslorna hos en KGB-agent.

Hemma på gatan. I egenskap av blond, blåögd och svensk är Lady lika exotisk som en badboll i bollhavet på IKEA.

Dagen idag bjöd pÃ¥ äventyr till Akosombo, en liten oas i den stora oasen. Det är helt enkelt en inhägnad ort, med egen polisstation, brandstation, bank, elsystem och allt. Men det är inte stängt, vem som helst fÃ¥r bo där sÃ¥ länge de kan försörja sig men det var renare än resten av Ghana, vackrare pÃ¥ nÃ¥got sätt. Hur som helst sÃ¥ sitter vi här pÃ¥ hotellet som troligtvis byggdes i slutet pÃ¥ 60-talet – och dÃ¥ mÃ¥ste varit landets stolthet. Numera kändes det som att kliva in i en annan tid men maten var god och ölen kall.

Ladies and gentlemen, may I present to you – the Volta Lake. Världens största konstgjorda insjö och en damm verkligen värd namnet. Hotellet där vi Ã¥t lunch ligger högst upp pÃ¥ en topp pÃ¥ andra sidan dalen och därifrÃ¥n har man en hejdundrande utsikt.

Här nere med oss är förresten även några andra svenskar; sjukhuschefens son med sambo och även hans svåger med fru. Och så givetvis den allerstädes närvarande Emmannuel, vår chaufför, livvakt och spellevink.

Eller som vi säger här nere: Regnskog. Eller som Hipp Hipp hade sagt: Reeeeiiijnnskooouug.

Ja, sommar och såna grejer.

Och sÃ¥ dagens underligaste: En bankomat. Uppe vid hotellet, minst en halvmil frÃ¥n själva “byn” och belägen ute pÃ¥ parkeringen, stÃ¥r en bankomat med tillhörande satellitantenn.

Eller ja, fan, till och med en staty från Påskön skulle hysa känslor för de här små liven!

Efter lunch var det båttur på Voltafloden.

Och helt utan att vi hade bett dem om det sÃ¥ hade nÃ¥gra arbetare satt igÃ¥ng och bygga vÃ¥rt hus där strax intill floden. Är inte riktigt säker pÃ¥ att de vet om att det är vÃ¥rt hus bara, tror att det bara är vi tvÃ¥ som vet… eh, tror det.

Våra nya grannar bodde kanske inte lika ståndsmässigt men de är raka i ryggen och stolta som inget annat folk jag sett. Dessutom har de sjötomt och i stort sett obegränsat med fisk, bara i Voltafloden finns det arton olika arter av fisk.

Min kompis krokodilen.

Slutligen skulle jag ha en bild på min ständige följeslagare Ödlan men eftersom jag har bestämt mig för att ha en egen domän med wordpress som blogverktyg och därmed gjort det extremt omständligt att lägga in bilder så orkar jag inte idag. Ni får nöja er.

Dagens fundering:
Varför tar allt sÃ¥ lÃ¥ng tid här nere? Eller är det att de pÃ¥ nÃ¥got sätt har mer tid till sitt förfogande och att det därmed, i deras tidsenheter räknat, tar lika lÃ¥ng tid? Vi upplever det i alla fall som att det kan ta tvÃ¥ timmar att komma iväg frÃ¥n det att alla är klara, en timme att bre nÃ¥gra mackor eller en förmiddag för att besöka en skola tvÃ¥hundra meter bort. FrÃ¥gan är väl om man kan, eller ska, vänja sig vid det – just nu känns det avigt… Dessutom har folk här en väldigt liberal tidsuppfattning; “klockan tre” kan lika gärna betyda “halvsex”. Hur sköter man dÃ¥ sina affärer?

Lev väl vänner!

M1 & Lady

Kapitel 1 – a new beginning…

Mon August 10, 2009, 22:34

Dagens visdomsord från Ghana:
“Fear women and save your life.”
Рbakrutan p̴ en trotro-buss i Accra

Nu är jag nere i Ghana igen, den här gÃ¥ngen är vi tillsammans, Lady och jag. Vi har en vecka pÃ¥ oss att försöka lära känna landet, upptäcka de äkta pärlorna i halsbandet och helt enkelt fÃ¥ en känsla för landet som kan komma att bli vÃ¥r oas i Afrika under de kommande Ã¥ren – efter den veckan Ã¥tergÃ¥r vi till Sverige innan jag börjar min Eriksgata genom Europa för utbildning. SÃ¥ tanken är att vi här ska kunna lÃ¥ta er ta del av vÃ¥ra upplevelser, reflektioner och känslor innan ni själva kommer ner och kan bilda er en egen uppfattning.

Allt har förresten med Gud att göra, som stenhuggeriet här; “Gud Är Underbar Stenar AB” typ. Vansinnigt ödmjuka och vänliga människor och kristna ända in i kaklet.

Dagens hunk. På stranden vid Tills Hotel ute vid Gomo Fetteh. Vågorna var väl tre meter höga så inte så farligt.

Dagens hunkinna. Samma strand Рhelt ̦verbefolkad som ni ser.

Och pÃ¥ vissa ställen har det sköljts iland en del tusen snäckor…

…och en nallebjörn.

Utsikten frÃ¥n receptionen pÃ¥ hotellet är slÃ¥ende – och ändÃ¥ är stranden i det närmaste tom, priserna rent humana och tanken svindlande att söderut finns ingenting förrän Sydpolen kommer.

Men kontrasterna kan vara uppenbara ibland ocksÃ¥ – folket mÃ¥ vara stolta och vänliga men ibland känns det i hjärtat när man ser vilken fattigdom som finns.

Här i filmform – barnen blir helt saliga när de fÃ¥r se vita människor och ropar antingen “obroni” efter oss eller som lille pojken i filmen; “bye byeeeee!”.

Huset vi bor i för tillfället ligger i Accras “Djursholm” – även om omgivningarna kanske inte direkt känns som Danderyd… :)

Lunchen idag åts på La Palm Beach Resort, något som formligen måste klassas som ett überlyxhotell. Restaurangen (en av dem ska vi säga) låg nere vid havet och maten var mästerlig.

Omgivningarna är helt prunkande gröna…

…och jag och Emmannuel gör vÃ¥rt bästa för att hÃ¥lla stilen bland palmerna. Ser ni min solbränna? Eh… nej, just det. Inte än.

Efter lunch var det dags för ett besök pÃ¥ hantverksmarknaden – och det var fler än jag som blev alldeles trött och matt av allt köpslÃ¥ende…

Och nu kära vänner, är det dags för Lady och mig att dra ner luftkonditioneringen på nattläge, läsa ett par sidor bok och sen göra oss redo för en ny dag i Afrika.

Dagens fundering:
Om man har vistats i ett annat land, träffat pÃ¥ en annan kultur och nya människor, utan att ta nÃ¥got intryck – har man dÃ¥ verkligen besökt landet? PÃ¥ förekommen anledning sÃ¥ är jag tveksam; utan att ta intryck tycker jag att man slösar bort sin resa… eller egentligen inte ens har gjort en resa, förutom rent fysiskt, över huvud taget. Nej, lev livet till fullo och lÃ¥t hjärtat äta sig mätt pÃ¥ upplevelser!

Er visionär,

M1