i n d i a n s o m m a r

Landet längesedan…

Mon June 7, 2010, 22:06

(Today’s bouquet of ponderings and pictures consist firstly of the yin and yang of heroes, Ivorian underground clubbing, a man with a gun, a sunset, kittens kittens kittens kittens and my dream wardrobe!)

Ibland känns det som att nÃ¥got av det finaste man kan kalla nÃ¥gon är hjälte. Det finns människor, det finns personer, vänner, antagonister, barn, norrlänningar och fulla ryssar. Och sÃ¥ finns det hjältar. Jan Myrdal mÃ¥ vara en person som inte gjort nÃ¥got vidare mycket väsen av sig sen tidigare delen av 60-talet och mÃ¥ sÃ¥ vara att han i urstockholmarens ögon är norrlänning dÃ¥ han är frÃ¥n Bromma, men riktigt sÃ¥ straight edge ska vi inte vara. Däremot är han alla gÃ¥nger en hjälte – hur ska man annars kunna förklara hans snilleblixt om att fÃ¥ för sig att Ã¥ka till Indien, vandra ut i den mest oländiga regnskog som världen skÃ¥dat sedan oljan brann och sedan som i det närmaste inkontinent 82-Ã¥ring ta värvning för att stödja en gerilla som även den hade sin storhetsperiod tillsammans med Beatles? Hjälte. Jan Myrdal, denna gigant bland giganter!

Och bara för att se till att yin inte blir större än yang sÃ¥ mÃ¥ste jag ju givetvis länka till Expressen ocksÃ¥. I det här fallet handlar det om smarta fotbollsspelare [jo, de ska finnas sägs det!] men jag kan liksom inte lÃ¥ta bli att tycka att just de där exemplena är inte mycket att hänga i julgranen. Min favorit i samma genre är Dikembe Mutumbo, basketspelare i NBA – till att börja med har han ett namn som skulle fÃ¥ även Pippilotta Rullgardina-ekvilibrister att tungvricka sig [eller vad sägs om Dikembe Mutombo Mpolondo Mukamba Jean Jacque Wamutombo] men till det ska sedan sägas att han tagit examen i sÃ¥väl lingvistik som diplomati frÃ¥n Georgetown. Respekt!

Sen är det väl en annan femma att om Jan Myrdal är yin och Dikembe Mutumbo yang så är det i alla fall så i min värld att yang trumfar yin elva gånger av tio. Men som sagt, var sak har sin tid och just ikväll är det tid för att låta udda vara jämnt.

När vi sÃ¥ har kommit fram till dagens bilder sÃ¥ är det bara sÃ¥ – de kommer i en salig röra. Det har gÃ¥tt alldeles för länge sen sist och jag har dessutom hittat bilder i gömmorna som är sÃ¥ gamla att de inte ens riktigt förtjänar att bli visade, men jag kan inte stÃ¥ emot. SÃ¥ utan vidare ordning – nu kör vi!

Skylt inne pÃ¥ toaletten till den eminenta italienska restaurangen “Bella Roma“ här i Accra [som för övrigt förvandlas till en nattklubb av rang när solen gÃ¥tt ner]. Notera att det är svensk stavning pÃ¥ “papper” och att de har “pappersbönor” [waste beans] snarare än ditokorgar.

I fredags var det förresten återigen dags att beta av Accras nattliv från saker-att-göra-listan. Först var vi som bekant på Bella Roma och därefter bar det iväg till stadsdelen Asylum Down där någon i expatgänget hade koll på att tidernas mest obskyra Ivorianska undergroundnattclub låg. Väl där serverades ölen ur kylväskor, afrikansk house en français was the shit och UV-lamporna hade fått en renässans likt sent 90-tal!

Dagen efter var det dags för själabot och tvagning av sinnet frÃ¥n kvällen innan – sÃ¥ledes stod shopping pÃ¥ schemat! Vi har numera börjat fÃ¥ lite stil pÃ¥ boendet, tavlor pÃ¥ väggarna, lite sköna inredningsdetaljer [typ i stil med giraffer och elefanter] samt stiliga masker för att pimpa lite ytterligare. Eh… men ja, hur som helst – det har ju inget som helst att göra med den här bilden, förutom att bilden togs under vÃ¥r shoppingrunda – jag tyckte bara att det var sjukt roligt att göra reklam för Corned Beef Loaf frÃ¥n Brasilien och sedan lägga till det där snitsiga “FRESH“. HurdÃ¥, liksom? Färsk konserverad kalvsylta? Sen är det ju dessutom hysteriskt kul att de gör reklam för det thailändska riset “African Queen“…

GÃ¥rdagens mest obligatoriska – Labadi, bok och Star. [Eller som vi säger pÃ¥ engelska: BBB – Beach, Book, Beer.]

Ni vet att jag funderade över vilka färdigheter som kan vara vettiga att besitta? Den här killen har säkert nÃ¥got han är extra duktig pÃ¥ men trots det har han kommit till slutsatsen att det som ger honom mest [all be it att det troligtvis handlar om pengar snarare än personlig Nirvana] är att… eh, tja. Ni ser ju själva. :)

Dagens maträtt: Tonfisk, kycklingvingar och okrostuvning. Vad åt ni till lunch?

Dagens hemlighet: Jag är en tv-stjärna. Någon gång i september eller oktober kommer ni se mig och Felix Herngren på tv4. Mer än så här kommer ni dock inte få se innan dess. Däremot kan vi enas om en helt annan sak: Barn är förjävla söta ibland.

Solnedgång över delar av kåkstaden utanför Kumasi.

Dagens mest afrikanska bild blir den här. I mitten har ni min favoritskylt: Ocean Tiles & Wine. Tänk er en sÃ¥n butik hemma i Sverige liksom; “Vad säger du älskling, nu när vi ändÃ¥ är här och köper vin till köttet ikväll, ska vi inte köpa kakel och kakla om köket?”

Lady och vår säkerhetsvaktsträdgårdsmästare [han dubblar i sina roller] Emmanuel på Plantagen Accra-stylee.

När jag kom ut till bilen en morgon möttes jag av de här små tussarna till kattungar. Kattmamman verkade ha övergett dem men efter en smärre räddningsaktion [fyra kattungar blev till en sedan mamman hämtat tre och lämnat den fjärde att döden dö], som bland annat inbegrep Lady som extramamma, är nu alla fyra återbördade till sin mama och vårt liv har återgått till sin normala lunk.

Men kolla in knyttet liksom! Är det verkligen konstigt att hormonerna börjar spöka i kroppen när man ser ett sånt här liv? Nej. Just det. Moderskänslor är androgyna.

I svartvitt blir till och med en lyftkran spännande…

…även om den kan vara ganska dramatisk även i färg.

Och pÃ¥ tal om dramatisk – här är utsikten frÃ¥n sjukhuset ut över Accra. Här snackar vi platt stad även i jämförelse med typ Paris [som har lagar som säger att man inte fÃ¥r bygga skyskrapor i innerstan för att inte förstöra sin karakteristiska skyline].

Jag kan helt enkelt inte motstÃ¥ den här – jag vill ocksÃ¥ ha en sÃ¥n här garderob när jag blir stor!

Dagens fundering:
Hur kan det komma sig att ett sÃ¥ litet liv som en enda liten kattunge kan framkalla en känslostorm pÃ¥ sÃ¥ kort tid som tvÃ¥ dagar? Under de här 48 timmarna var jag beredd att gÃ¥ genom eld för den lille parveln, Lady plockade fram hela sin arsenal av modersinstinkter och det köptes modersmjölksersättning, googlades om barnsjukdomar hos kattungar, matades med nappflaska och vi hade även en kattanatomilektion för att komma fram till att han verkligen var en han, och gav honom sedemera smeknamnet “Krabaten“. Och allt det här pÃ¥ tvÃ¥ dagar. Hur kan det komma sig? En sak är ju given – kattungar är dödligt söta. [För övrigt tror jag att om man skulle ta med sig nÃ¥n miljon med kattungar och skicka i frontlinjen inför nästa krig sÃ¥ skulle man lätt vinna oavsett hur vältrimmade och hänsynslösa mördarmaskiner motstÃ¥ndarna ställer upp med – ingen kan stÃ¥ emot en kattunge!]

NÃ¥väl, det har gÃ¥tt lite för lÃ¥ng tid nu mellan uppdateringarna – jag ska skärpa mig! SÃ¥ folket, tack för ikväll – vi ses hos Jon Blund!

Er kommentar,

Merameramera

Mat frÃ¥n skÃ¥pen…

Thu May 27, 2010, 15:52

(Today’s entry consists of old cupboard food, as we say in Sweden. So “hold to good-o” [also a Swedish expression]: A beaver, partytime and a baby lizard.)

Nu när vardagen sÃ¥ smÃ¥tt börjat infinna sig här pÃ¥ Banana Street sÃ¥ kanske det är pÃ¥ sin plats med en sammanfattning? Inledningsvis ska det sägas att bÃ¥de jag och Lady har kommit fram till att man är mycket mer avslappnad här nere än man är hemma. Möjligen att det är en kombination av inte fullt lika mÃ¥nga mÃ¥sten och ett väder som skulle fÃ¥ även den mest djupsinnigt deprimerade samestackare att fÃ¥ en vitamin-D-boost men nÃ¥gonstans däremellan vill jag nog ocksÃ¥ tro att det finns en annan anledning; det är nog lite mer laid back här nere. Även om det inte finns tillstymmelsen till spanskt pÃ¥brÃ¥ sÃ¥ är “mañana mañana“-attityden allerstädes närvarande. Och alla som har varit i Spanien och avundats deras loja inställning till fysiskt arbete [som Jeremy Clarkson i Top Gear sÃ¥ fint uttryckte det: “I only have one allergy – manual labour“] fattar ju ganska snabbt att det är… ja, ganska skönt. :)

Dessutom finns det ju rent faktiska anledningar till att man känner mindre stress; istället för att ha en restid till och frÃ¥n jobbet pÃ¥ en dryg halvtimme [eller dubbla tiden för Lady] sÃ¥ är det nu en promenad pÃ¥ fem minuter [all be it att det är en promenad under gassande Afrika-sol] alternativt en tur med bilen pÃ¥ dryga 40 sekunder… men ja, som sagt – kombinationen av dem alla borgar ju för nÃ¥got gott.

Sen kommer även stunder dÃ¥ vi bÃ¥da bara tittar pÃ¥ varandra och kommer pÃ¥ sÃ¥na där femÃ¥ringstankar som: “Inser du att vi bor i ett land där det växer palmer vid vägkanten?” eller att “Fatta att det aldrig nÃ¥gonsin varit kallare än typ 20 grader i Accra!” Det finns Ã¥ andra sidan tillfällen dÃ¥ vi ondgör oss med svordomar och heliga ord över det faktum att en tandborste kan kosta 65 spänn och en flaska schampoo närapÃ¥ tangerar hundralappen. Men allt sÃ¥nt kompenseras liksom av livsstilen, människornas glädje och öppenhet samt det faktum att en ananas kostar tre riksdaler och är stor som en mindre bäver.

När vi nu har kommit till dagens bildskörd sÃ¥ är det ju sÃ¥ – med vardagen kommer även mindre spännande dagar, utan yoga-ödlor, allkonstnärer och ananas-Toyotas – och därför stÃ¥r det skÃ¥pmat pÃ¥ dagens meny… men, hÃ¥ll till godo!

Sista kvällen i Accra innan resan hem till Sverige, och sedemera Shenzhen i Kina, stod för dörren bjöds det på cocktailkväll med svenskenklaven här nere. Louise med nedflugen kompis stod för kvällens residens och cocktails medan vi andra bidrog efter bästa förmåga med att dricka drinkar som trumf. På bilden har vi, från vänster till höger, Ivan [producent från Bulgarien som numera huserar på ViaSat här i Ghana], Louise [värdinnan herself och även hon en inventarie på ViaSat], Gunnar [förirrad KTH:are som numera försöker göra mobile banking till det nya svarta i Afrika], Louise väninna [som helt säkert har ett namn bara det att min Alzheimers light har slagit till med full kraft och jag därmed totalt glömt det] och Geraldine [psykolog med skön biverksamhet; hon driver en marknadsundersökningsbyrå i Accra vid sidan av sitt jobb hemma i Svedala]. Och så jag då, bakom kameran. Bilden är för övrigt tagen uppe på Citizen Kofis skybar. Rekommenderas!

AlltsÃ¥, det här med bilstereo – jag vet inte riktigt om det räcker att man har en bil och “installerar” en stereo… jag tror mer att det handlar om en speciell sorts stereo, med särskilda högtalare… Men vem är jag att veta sÃ¥nt egentligen? Liksom.

FÃ¥r jag lov att presentera: Försvarsministeriet. Det är en av de avgjort finaste byggnaderna i Accra och till det ska det dessutom sägas att det är i sin helhet en gÃ¥va frÃ¥n kineserna. Helt utan motprestationskrav. Nästan. Om nÃ¥gra Ã¥r är det dags för Ghana att köpa in ett nytt vapensystem till försvaret – kan man gissa sig till att ett kinesiskt företag kommer fÃ¥ upphandlingen? [Summa summarum: Kineserna betalde ett försvarsministerium för nÃ¥gra tiotals miljoner och fÃ¥r ett kontrakt pÃ¥ nÃ¥gra hundratals miljoner. Enkel matematik.]

Min kompis ödlan, del VII.

Sen är det ju sÃ¥ att om man nu har en riktig bilstereo, sÃ¥ kommer den liksom att fortsätta vara en bilstereo – även om man installerar den i en säng.

Min kompis ödlan, del VIII. Fatta hur små de kan vara! Stort tack till Lady som lånade ut sin hand! :)

Dagens fundering:
Hur kom man på från början att man skulle mäta tiden? Liksom, vem kom på idén? Jag förstår att det, sådär efter ett par tio-tolv tusen år kanske blev lite underligt att inte räkna antalet dagar eller nätter, men när fick man för sig att börja gå ner på minuter och sekunder? Hur vet vi att det som hände 1682 inte hände 1684 egentligen? Och spelar det någon roll? Själv tror jag att tid är relativt. Einstein sa ju så, allt är relativt. Så jag är inte 32 år, jag håller kvar vid mina 23+. Okej? Okej.

Det var allt för idag, ta hand om er folket och kommentera mera! Tjillevippen!

Er Nils Karlsson,

Pyssling

Vi i Villa…

Fri May 21, 2010, 14:57

(Today, the first day of my 33:rd year of life, has so far been a day of power cuts, cake eating and a lot of praise to the fact that it’s friday. And to celebrate that [the friday part – the power cuts I could’ve lived without] we have cufflinks, a walk-through of the house and thoughts on how to deal with the African way of life.)

SÃ¥ är dÃ¥ snart min första födelsedag i exil till ända. Hittills har den bjudit pÃ¥ tvÃ¥ paket [en, för min egen del, premiärbok av Clive Cussler och ett par ohemult snajdiga manschettknappar i borstat stÃ¥l] frÃ¥n Lady, frukost bestÃ¥ende av Coca-Cola och lokal “sugmango” [man biter helt enkelt av toppen och sen suger man i sig innehÃ¥llet – sjukt bra idé när mangon är mogen och solvarm!] och en promenad till jobbet i gassande morgonsol. Lunchen var nÃ¥got av en kulinarisk Rolls Royce – toast med vita bönor i tomatsÃ¥s och rökt skinka – dock icke att förakta dÃ¥ alla tre bestÃ¥ndsdelarna är nÃ¥got av högvilt här nere i Afrikat. Middagen stÃ¥r nu inför dörren och enligt konstens alla regler vid Kolera-slängar sÃ¥ kommer den bestÃ¥ av kokt potatis, kokt broccoli och… tja, det är väl allt. Jag själv kommer sedan att spexa till det med en öl och skÃ¥la för absent friends medan Lady kör vidare pÃ¥ Coca-Cola-dieten ett tag till. En födelsedag att minnas hur som helst – den 33:e i mitt liv, den tredje i Ladys sällskap och den första i Afrika.

Hur som helst, folket har höjt röster för att fÃ¥ se bilder pÃ¥ “The Swedish House” och dÃ¥ jag är just en man av folket hörsammar jag givetvis minsta lilla viskning till önskan. SÃ¥ledes – här har ni innanmätet av huset med den röda brevlÃ¥dan pÃ¥ Banana Street:

Vardagsrummet, i folkmun kallat “agorafobibalsalen“, är för tillfället ganska sparsamt möblerat men som genom en uppenbarelse inatt kom jag ju pÃ¥ att det är en flygel som saknas! Eller ett biljardbord… ja, vi fÃ¥r suga pÃ¥ den karamellen ett tag till helt enkelt.

Matrummet bjuder inte heller det pÃ¥ nÃ¥gra extravaganta utsvävningar sÃ¥ även här kommer vi försöka sätta vÃ¥r svenfrikanska touch pÃ¥ det genom nÃ¥gra besök pÃ¥ den lokala hantverksmarknaden…

Välkomna till köket med världens avgjort högst placerade köksskÃ¥p! Om Lady ska ha tallrikar i skÃ¥pet fÃ¥r hon plocka ner dem osett – om hon stÃ¥r pÃ¥ tÃ¥ och sträcker upp armarna sÃ¥ nÃ¥r hon precis att fÃ¥ ner en tallrik. Det är faktiskt sÃ¥ att jag själv undrar lite hur de tänkte här – och jag är ju ändÃ¥ bara nÃ¥gra centimeter kort för att klara tvÃ¥metersvallen. Det ska dessutom sägas att vi har skÃ¥p nog att köpa pÃ¥ oss IKEA:s restlager av porslin om sÃ¥ skulle vara – hittills gapar de tomma sÃ¥när som pÃ¥ de smÃ¥ kolonier av mördarstora kackerlackor som bebott stället medan det stÃ¥tt tomt. [Räds icke dock, som de förslagna Afrika-veteraner vi är vid det här laget har vi inlett operation Blitzkrieg mot kackerlackorna och hittills ser vi ut att gÃ¥ segrande ut ur slaget, även om ohyran för den delen aldrig riktigt bjudit pÃ¥ nÃ¥got motstÃ¥nd.]

VÃ¥rt sovrum, även det med en lätt föraning av torgskräck – planerna rör sig i de banor att vi ska fÃ¥ in en liten soffgrupp med soffbord för att pÃ¥ sÃ¥ vis tillÃ¥ta smÃ¥ tête-à‘tête-filmkvällar för de tillfällen dÃ¥ vardagsrummet känns för… eh, stort.

VÃ¥rt badrum, fullt utrustat med sÃ¥väl ljummet som varmt vatten. [Det kalla vattnet kan liksom aldrig bli kallt med tanke pÃ¥ att temperaturen utomhus typ aldrig sjunker under 25 grader…]

Frukost pÃ¥ balkongen, nÃ¥gon? Här är en av de tvÃ¥ balkongerna [den andra är i jämförelse mikroskopiskt liten och bakugnsvarm – inte helt olik den “terass” vi hade i Italien, PÃ¥lle och Titti] – som gjord för Gin&Tonic en fredagseftermiddag. Kul detalj i sammanhanget är att det gula huset som skymtas i bakgrunden är residenset för Ekvatorial-Guineas ambassadör. Jojo, fint ska ‘re va’ vettu!

Ett av våra fem, i dagsläget tomma, gästrum, tre av dem har eget badrum medan två är totalt olyxiga och måste dela badrum.

Och som den lyhörde folkets man jag är sÃ¥ kommer här ytterligare en efterfrÃ¥gad bild – pÃ¥ en hantverkare. Det är rörmokaren Kojo som donar under diskbänken. Och bara för att liksolm spä pÃ¥ schablonen om hantverkare sÃ¥ har han pÃ¥ sig en t-shirt med, bland andra, följande varumärken: “ChiChila Rue’s ColleXXXion“, “Hustler“, “Penthouse” och den inte helt rumsrena “totally gay toyz“. Det ska däremot tilläggas att vasken är tät som en torrdocka numera sÃ¥ han kan sitt jobb, vÃ¥r porrskadade rörmokare.

Dagens fundering:
Kan man förändra världen? Och om man kan, ska man? Här nere i Afrika är det ganska ofta man ställs inför det där klassiska valet att antingen försöka pÃ¥verka sin situation eller att inse att det är lönlöst att ens försöka. Och allt som oftast kommer man fram till att det är lönlöst att försöka – strömmen kommer inte tillbaka fortare för att man försöker ringa elbolaget, folk hÃ¥ller inte tiderna bättre för att man försöker införa begreppet “European time” och det blir inte svalare bara för att man själv lär sig hantera värmen. SÃ¥ dÃ¥ kvarstÃ¥r frÃ¥gan – om man kan pÃ¥verka nÃ¥got, ska man göra det? Eller har allt sin gilla gÃ¥ng oavsett?

Ha en trevlig helg folket! SmÃ¥ fÃ¥glar har viskat till oss här nere att försommaren är pÃ¥ väg pÃ¥ riktigt sÃ¥ ut och njut! Rosévin, grillkvällar och nattdopp – kör hela programmet! Vi tänkte hänga vid poolen i helgen och ta det sÃ¥där lugnt som man förtjänar att göra när man legat däckad i kolera. Möjligen att det blir stranden nÃ¥n dag. :)

Er wingman,

Stedt

Uti hundrade Ã¥r…

Thu May 20, 2010, 11:17

(Since I aparently have readers who have english as their mother tongue [thank’s miss Dudeness!] I’ll continue to write in english – but I’ll also keep using this place for a summary of the text below. So here goes: Today I’m giving you year 0, a bit of rambling of things you miss when being abroad, my address, a motorized flamingo, a man with a paper bag on his head and a yoga lizard. Enjoy!)

En vecka and then some senare sÃ¥ sitter vi här, jag och Lady. Vardagsrummet mäter [högst ingenjörsmässigt uppstegat] 45 kvadratmeter och för att rÃ¥da bot pÃ¥ den mest akuta torgskräcken sÃ¥ har vi numera inrett det med en pionröd soffgrupp, ett litet soffbord och en tv-möbel. Till min stora lycka har jag dessutom, som den master jag är, lyckats koppla in datorn till tv:n – sÃ¥ nu njuter vi av högklassiga filmer och tv-serier frÃ¥n datorn hela kvällarna!

Hur som helst – det här är första inlägget efter nya tideräkningen, Ã¥r 0 AGMT [utläses Anno Ghana Maybe Time] och om jag ska försöka mig pÃ¥ en reflektion över läget sÃ¥ skulle jag vilja säga att en god sammanfattning är: Läget är bra! Lady och jag befinner oss inte bara pÃ¥ samma kontinent, vi är vidare i samma land, stad och hus – och med det i bakfickan kan man helt enkelt inte hamna sÃ¥ mycket i marginalen att nÃ¥got känns obra! Vi börjar sÃ¥ sakteliga komma till sans med att ha gÃ¥tt frÃ¥n en etta pÃ¥ 48 kvadrat till att numera ha ett hus med sex sovrum, tvÃ¥ balkonger, halvfärdig pool och master bedroom med walkin-closet [till Ladys extremt stora förtjusning, sÃ¥klart – det ska dock tilläggas att undertecknad fick bassning när jag läste upp stycket för Lady, eftersom “…garderoben knappast kan kallas garderob än – det finns ju vare sig hyllor eller hängare“, alltsÃ¥ har vi nu “bara” ett extra rum hörande till vÃ¥rt sovrum]. Och innan ni hinner bemöda er – ja, ni ska fÃ¥ se fler bilder. Imorgon. :)

AlltsÃ¥, oavsett hur nöjd och tillfreds man kan vara hemma i Sverige med att aldrig nÃ¥gonsin äta kaviar, DjungelvrÃ¥l och Estrella-chips sÃ¥ är det nÃ¥got helt sjukt som inträder när man tar steget till att flytta nÃ¥gonstans där man inte har möjligheten att köpa just det. Kaviar. DjungelvrÃ¥l. Sourcream&Onion. DÃ¥ MÃ…STE kroppen fÃ¥ det – annars gÃ¥r man under. Varför är det sÃ¥?

Förresten – jag fyller Ã¥r idag! Hurra hurra hurra hurra för mig! Om ni är riktigt förslagna sÃ¥ inser ni ju givetvis det stora i att packa en container full med kaviar, saltlakrits och chips och skeppa ner den till mig. Jag fyller ju Ã¥r liksom. Okej? Det här kan ni väl göra för mig, och för Lady? Bra! Adressen är som sagt:

House with the red mailbox
(the Swedish House)
Banana Street
American House
East Legon
Accra
Ghana

Men statistiken talar sitt klara sprÃ¥k när den viskar att post som skickas dit inte kommer komma fram – största anledningen torde vara att de helt enkelt inte har nÃ¥gra brevbärare [vilket bara det är en skön grej i sig] men även det faktum att ingen vet var Banana Street ligger, om man inte lägger till: “Take right in the junction at the American House, then it’s the third street on the right“. Allra bäst är väl bara att se till att ringa innan containern med förnödenheter anländer sÃ¥ kan jag ta emot den pÃ¥ plats i Tema [hamnstaden numero uno här i Ghana]. Alternativt att ni skickar snik-varianten i form av ett mer hanterbart paket till SGMC, P.O. Box CT 3286, Cantonments, Accra, Ghana. Och ja, som ni förstÃ¥r sÃ¥ är ju sista utvägen ett enkelt “grattis” i kommentarsfältet. :)

Bilder, vad tror ni om det? Ja, vi kör lite bilder!

Jag och Lady tog en taxitur till Plantagen här i Accra. Eller ja, alltsÃ¥ – det heter ju inte Plantagen, faktum är att det inte heter nÃ¥gonting. Förutom möjligen “korsningen vid Spintex Road där de säljer blommor“. Dit Ã¥kte vi i alla fall och handlade blommor till trädgÃ¥rden. Sviiiiindyrt! Ã…tta stora utplanteringsväxter i allehanda exotiska slag: 100 kronor.

I sann Cajsa Varg-anda så presenterar jag här den afrikanska motorflamingon!

I lördags bar det sÃ¥ av pÃ¥ roadtrip – vi Ã¥kte norrut, först upp till Kumasi och därefter vidare till Techiman. I slutändan hamnade vi pÃ¥ sju och en halv timme i bil – pÃ¥ ditvägen. Som alla vet gÃ¥r ju hemresan snabbare och tog inte mer än fem timmar… Hur som helst, här stÃ¥r solen ganska lÃ¥gt pÃ¥ himlen, det är kisspaus nÃ¥gonstans mellan Accra och Kumasi och vi tror fortfarande att vi snart är framme [medan vi i själva verket hade fem timmar kvar].

Och vi Ã¥kte genom det riktiga Afrika – sÃ¥väl sÃ¥na där byar som man annars bara tror att man fÃ¥r se pÃ¥ Discovery Channel som…

…hänförande regnskogsdjungel à la National Geographic.

En annan underlig sak som vi insett här nere är att barnen är som rumpnissarna i Ronja Rövardotter – de bara dyker upp. När jag började hala fram kameran stod det tvÃ¥ smÃ¥ storögda charmtroll och log sÃ¥där oemotstÃ¥ndligt – och innan jag hunnit trycka av bilden sÃ¥ är de… tja, jag kan räkna till sexton barn pÃ¥ bilden.

Och närapÃ¥ tolv timmar senare, under en annan kisspaus – den här gÃ¥ngen i Kumasis förorter, sÃ¥ bjöd solen Ã¥terigen pÃ¥ stor konst.

Men dagens mest afrikanska bild är faktiskt den här. MÃ¥ sÃ¥ vara att den tävlar med regnskog och fotogeniska byvyer, men egentligen blir det inte mycket mer Ghana än sÃ¥ här. Folk, lite hemmabyggen till hus, mycket färger, en hel del skräp och sÃ¥ kanske det viktigaste av allt: En kille som bär en 28-tums tjock-tv pÃ¥ huvudet. Ghana – man mÃ¥ste älska det.

Veckans pudding. [Enligt Lady. Enligt mig själv så är det jag som är veckans pudding. Varje vecka.]

Det kommer bli ett förjävla fint sjukhus det här, det inser ni va?

Ã… andra sidan – hur skulle det nÃ¥gonsin kunna bli nÃ¥got annat än fint – när vi har arbetare som den här?

Även ödlorna kan det här med yoga a.k.a. Min Kompis Ödlan, del VI [tidigare delar finns här: I, II, III, IV, V].

Dagens fundering:
Hur kommer det sig egentligen att vi människor har en medfödd vilja att kommunicera med varandra men samtidigt är totalt sprÃ¥klösa när vi kommer till världen? Och i förlängningen – varför finns det olika sprÃ¥k? Borde inte evolutionen ha sett till att endast ett sprÃ¥k, Det Totalt Dominanta MastersprÃ¥ket, överlevde och tog över världen? Jag menar, vi har ju lyckats göra oss av med dinosaurierna, isterband och Vaniljpuck sÃ¥ Darwin var ju inte helt fel ute – survival of the fittest funkar! [Dock ska det tilläggas att oberoende testinstitut i Schweiz hävdar att isterbanden överlevt och prÃ¥nglas ut i kontraband till de fÃ¥ förtappade själar som inte har sinne nog att förkasta detta otyg.]

Dagens shoutout går idag [kanske inte helt oväntat] till Lady! Dessvärre har hon dagen till ära drabbats av Montezumas hämnd så hon är sängliggande och dricker Coca-Cola och äter rostbröd. Hon behöver all uppvaktning hon kan få, så kör i vind!

Ert födelsedagsbarn,

The Great M1

Happy days…

Mon May 10, 2010, 14:31

(I sann givmildhetsanda ger jag er idag mÃ¥ndag, en present till alla ananasälskare och sist men inte minst – vÃ¥rt nya mansion! God läsning!)

Det är mÃ¥ndag, klockan har precis passerat halvtid och nu drar livet igÃ¥ng pÃ¥ riktigt här nere i Afrika. Jag har haft telefonkonferens med Sydafrika [kan man verkligen säga sÃ¥ – att man haft konferens med ett land?], mailat med sÃ¥väl England som Sverige och ska snart iväg för att försöka fÃ¥ i mig lunch innan mitt nästa möte pÃ¥ ett analyslaboratorium här i Accra. Fast egentligen spelar inget av det här nÃ¥gon roll alls – för ikväll, runt sjusnÃ¥ret [lokal tid], sÃ¥ landar flight KL0589 och med den kommer även Lady och ger mig livet tillbaka. Sen är det vi tvÃ¥ mot världen – vi ska slÃ¥ss mot afrikanska väderkvarnar, simma med hajar i Atlanten och dricka Herb Afrique och Mandingo pÃ¥ terassen nätterna igenom!

Hur som helst – kanske lite väl pleonastiskt – men jag har inte riktigt tid med det här just nu… sÃ¥ vidare till dagens lögn och sen kör vi bilder!

Dagens lögn:
Jag hoppar fallskärm från höghus. Efter skolan på onsdagar jobbar jag ideellt som elektrisk reparatör.

Okej, jag vet att det säkert varit ganska uppenbart att krogkommissionen här i Ghana inte direkt har piskan vinande efter sig – men jag kan inte lÃ¥ta bli att göra jämförelsen; hur länge tror ni att en restaurang hade fÃ¥tt vara öppen hemma i Sverige om det sprang omkring höns i sÃ¥väl kök som matsalsdel? Jag sätter en trerättersmiddag pÃ¥ the Bush Canteen att den skulle fÃ¥ stänga inom en vecka! Dock ej sÃ¥ här i Ghana. SÃ¥klart. :)

Ibland är det ju bara sÃ¥ – man gillar ananas. Det kan inte hjälpas liksom. Enda lösningen är ju att tja, köpa lite ananas. Som den här killen.

Ny bok, nya solglasögon men utöver det är scenen densamma: Söndag, Labadi Beach, Star och Atlanten. När kommer ni och hälsar på?

Jag brukar ibland banna mig själv för att jag har ett näst intill fotografiskt minne när det gäller fotboll, men inget annat. Det känns liksom som en färdighet jag gärna skulle haft gällande nÃ¥got mer… ja, vettigt. [Dock kommer jag ha svÃ¥rt att förlÃ¥ta mig själv för att indirekt ha kallat fotboll för ovettigt, men det är en annan femma.] Och lite sÃ¥ känner jag här med – att ha färdigheten att kunna balansera en stol pÃ¥ en pinne i munnen, samtidigt som man snurrar tvÃ¥ soptunnelock pÃ¥ fingrarna, finns det verkligen inget annat han kunde ha lagt tiden pÃ¥? Ã… andra sidan – mat pÃ¥ bordet är mat pÃ¥ bordet… ja, ni hajar.

SÃ¥na här bilder har jag svÃ¥rt att se mig mätt pÃ¥ – och det känns svindlande att tänka sig att jag och Lady kommer ha den här scenen framför oss varje vecka frÃ¥n och med nu. Yeah!

Välkommen till the Swedish House, pÃ¥ Banana Street i East Legon. Mina försök till att försöka institutionalisera begreppet “the Swedish House” i likhet med dess namne “the American House“ har tyvärr hittills varit ganska fruktlösa och även om trägen vinner sÃ¥ vet jag inte… det blir nog mer ett arbetsnamn än det nya svarta här i East Legon.

Dagens fundering:
Vad är det som definierar mig? Är det mina åsikter, tankar och värderingar? Eller är det mina vänners åsikter, tankar och värderingar om mig? Eller är det mina ovänners dito? Eller är man helt enkelt en unik person i varje människas ögon?

Er kortoxe,

Bik-Bok