i n d i a n s o m m a r

Mitt Afrika…

Thu May 6, 2010, 20:06

(Idag bjuder vi pÃ¥ väntan, sista natten med gänget, dagens dikt och djuptankar om oändligheten. God läsning folket! Förresten ska jag även här i ingressen passa pÃ¥ att pÃ¥peka att rubriken egentligen borde varit “VÃ¥rt Afrika” men att det känns mer klatschigt att ta till en gammal blockbuster till filmtitel än att försöka skapa sin egen.)

Väntan. Om man ska beskriva Ghana pÃ¥ ett ganska empiriskt västerländskt sätt sÃ¥ skulle jag ge det epitetet “väntan” just. Det är egentligen oviktigt vad man väntar pÃ¥ – det är mer själva fenomenet jag stör mig pÃ¥. Att behöva vänta. Just nu väntar jag pÃ¥ att vÃ¥rt Internet ska komma igÃ¥ng igen. Mig veterligen har vi nog med kredit pÃ¥ internetkontot men ändock sÃ¥ saknar jag jordgloben framför internetikonen. SÃ¥ vi väntar. För det finns ingen att kontakta, ingen att ringa eller ingen att skälla pÃ¥. Väntan. Skitsamhälle.

Sedan i tisdags kväll är jag sÃ¥ pÃ¥ plats här nere i Afrika igen. Det är en underlig känsla att komma pÃ¥ sig själv med att tycka att det är världens naturligaste grej att stövla igenom passkontrollen pÃ¥ Kotokas International Airport , världsvant vifta bort alla “snälla och hjälpsamma” unga män som vill bära mina väskor Ã¥t mig [för att sekunden efter givetvis kräva pengar för sin hjälpsamhet ] och sätta sikte mot utgÃ¥ngen där väggen av taxichaufförer slÃ¥r emot en, folk drar i väskorna för att visa “hej, här är jag, kom med mig till min bil” och slutligen möta Nii Amu:s välbekanta glada blick och känna att jag är hemma igen, hemma fast ändÃ¥ sååå borta. En underlig känsla. Icke desto mindre, det är min, och Ladys, nya verklighet.

Sweden Ghana Medical Centre i skrivande stund. Framsteg om än kanske inte med några stormsteg. Uppdatering följer.

I lördags var det förresten festligheter hemma i Sverige innan jag styrde kosan söderut igen. Jag kom [som bekant?] hem frÃ¥n Shenzhen och Hong Kong i lördags morse och säga vad man vill om att vara pÃ¥ resande fot i arton timmar men har de bästa av vänner ordnat avslutningsfest sÃ¥ rättar man in sig i ledet. :) Och det var en ljuvlig kväll – goda vänner, plockmat à la morotsstavar och chips, bÃ¥l man kunde känna allvaret i och en hel del ögonblick av plötslig insikt över vad det egentligen var: Sista natten med gänget. SÃ¥ här i eftertankens kranka blekhet sÃ¥ var jag nog mer tagen den kvällen än jag gav sken av och det kändes rakt in i hjärtat när jag kom pÃ¥ det att jag inte träffar dem igen förrän tidigast till mitten av sommaren. Det hela kröntes av en flaska bubbel till mig och Lady [som vi dock, skamligt nog, glömde kvar pÃ¥ festen – dock betyder ju det att vi har nÃ¥got gott att komma hem till i sommar!] och en limerick till vÃ¥r ära  som skulle fÃ¥tt Kar de Mumma att bÃ¥gna av avundsjuka.

Vad som började som en helt vanlig kväll i det Eiman-PÃ¥lsson:ska residenset, med öppen mingel-formation och en enbent värdinna [eller ocksÃ¥ har hon ena benet i soffan, jag vet inte] kom snart att utveckla sig…

…till en veritabel kalaskväll med flygande balkonglÃ¥dor, rödvinsgröna linneskjortor [fenomen som framträder dÃ¥ man använder diskmedel för att ta bort rödvinet frÃ¥n sin vita linneskjorta] och, som ni ser pÃ¥ bilden, nyktra och städade vänner. Jag saknar er!!

Dagens lögn:
Jag har lagat extraordinära fyrarätters middagar med endast ett rivjärn och en brödrost till hjälp och jag föder upp prisvinnande musslor.

Dagens dikt:

Bach
Gipskatter, svarta eder.
En person är stolt över sin milda potatisgratäng.
En bok med titeln ”Tankfulla turister” ligger på ett hickorybord nu.
Det är afton i Rimini.

PÃ¥ vägen ner hit till Ghana sÃ¥ sÃ¥g jag den här bilden pÃ¥ flygets trackingsystem [fotografiskt mästerverk, jag vet] – och det fick mig osökt att tänka pÃ¥ Ingmar Bergman. Ni vet, han regissören… Hur som helst, jag minns inte vilken tidning det var men det var nÃ¥n slags utländsk variant av Vagabond, som hade Ã¥kt till Faro i södra Portugal för att göra ett reportage om Ingmar Bergmans älskade Faro. Och det är okej, jag fattar att man inte har Ã… om man är utrikisk, men ändÃ¥ – nÃ¥gon mÃ¥tta fÃ¥r det väl ändÃ¥ vara? Faro?! Reportaget innehöll i alla fall en ganska grundlig genomgÃ¥ng av Faro och vad det var som hade gjort att Ingmar Bergman blivit sÃ¥ förälskad i det att han Ã¥tervände sommar efter sommar, sÃ¥ även om journalisten misslyckades kapitalt med sin bakgrundsresearch sÃ¥ var det ett gediget arbete om staden. Faro, den lilla kuststaden i södra Portugal, där Ingmar Bergman inte alls brukade spendera sina somrar.

Och nÃ¥nstans här, tolv kilometer ovanför Algeriet, kom jag pÃ¥ det: Sahara mÃ¥ste vara en magisk plats. I över en timme flög vi och det enda jag kunde se under oss var sand. Det är som att det inte skulle vara nÃ¥got annat än sand mellan Stockholm och Helsingborg! Fatta, ingen Globen i Stockholm, no more Gyllene Uttern utanför Jönköping och den välbekanta doften frÃ¥n Zoegas kafferosteri i Helsingborg skulle vara ett minne blott – för allt skulle vara sand. Eller jo, vafan, Globen skulle säkert sticka upp, men den skulle se ut som en golfboll i en bunker, typ.

När jag sedan ser bilder som den här, från hotellet i Shenzhen där jag bodde, så inser jag vilken föränderlig värld vi lever i nu när vi har fritt tillträde till luftrummet igen. För mindre än en vecka sedan var jag i Kina, för tre dagar sen var jag i skönt svala Sverige och i skrivande stund sitter jag i Ghana. Utan Eyjafjallajökulls goda minne så skulle jag nog i och för sig ändå varit här i Ghana nu, men med skillnaden att resan förbi min älskade Lady och de dito vännerna i Sverige skulle fått stanna vid en dröm.

Och dagens sista bild fÃ¥r även bli den sista frÃ¥n den här sejouren i Kina, de vet hur man bygger majestätiskt och imponerande – men har byggnaderna nÃ¥gon själ? Jag vet inte, men när jag ser bilder som den här sÃ¥ blir jag övertygad om att jo, de har själ…

Dagens fundering:
Hur kan nÃ¥got egentligen kännas evigt eller oändligt fastän det inte är det? Är det för att vi har svÃ¥rt att ta till oss själva begreppet oändligheten eller är det för att vissa saker kan komma väldigt nära oändligheten? [Vilket förresten inte borde vara möjligt, för oavsett hur nära man kommer oändligheten sÃ¥ finns det ju lika mycket oändlighet till.] Men som här ovan, antalet sandkorn i Sahara känns ju som nÃ¥got som verkligen tangerar den obefintliga gränsen för oändligheten – men ändÃ¥ sÃ¥ är det nÃ¥got ändligt. Sahara är “bara” nio miljoner kvadratkilometer [!!!] stor, och även om antalet sandkorn bara pÃ¥ en kubikmeter självklart är mer än nÃ¥gon av oss kan räkna till sÃ¥ handlar det till syvende och sist om – just det, ett ändligt antal. Och hur kan det dÃ¥ kännas sÃ¥ oändligt? Och är det förresten dÃ¥ sÃ¥ konstigt att vi har ännu svÃ¥rare att ta till oss nÃ¥got som verkligen ä r oändligt, som rymden sägs vara? Nej. Vi är helt enkelt smÃ¥, försvinnande smÃ¥, väsen som famlar i blindo i vÃ¥r jakt pÃ¥ upplysning. Och i ett enda litet av rymdens andetag sÃ¥ är vÃ¥ra jordeliv slut och det är dags att lämna över till nästa generation. [Sa han som ett mycket högtidligt och extremt pseudofilosofiskt slutord.]

Hur har vÃ¥rsolen behandlat er hemma i Sverige? Är tussilagon överblommad eller finns det nÃ¥gon som har lust att skicka en bild sÃ¥ jag har nÃ¥got att vila ögonen pÃ¥ – jag har en liten längtattack gällande svenska vÃ¥ren.

Er vikval,

Willy

PS. Dagens bonusbild får även gälla som dagens shoutout. DS.

Maiden trip…

Fri March 26, 2010, 0:46

(Pra, unë do të provoni këto fjalë në një gjuhë tjetër që unë nuk do të marrë ndonjë përgjigje mbi ato angleze … Si ju pëlqen Shqipe? Jo, unë nuk mendoj kështu. Pra, të na bëjë ne të gjithë e mbështesin dhe të fillojnë të komentuar në anglisht – dhe në këtë mënyrë unë do të vazhdojë me shkrim në anglisht dhe të gjithë është i lumtur … ok?)

Idag var det sÃ¥ äntligen dags för mig att ta oskulden pÃ¥ körkortet och bege mig ut pÃ¥ en jungfrufärd. Jag styrde kosan mot lilla köpcentrat här nÃ¥gra kvarter bort för att handla mjölk, juice, mortadella och Mountain Dew [jag har alltid haft en förkärlek för just Mountain Dew tills jag häromdagen fick för mig att dricka det i glas istället för direkt ur burken – det ser ut som Yes Citron – aldrig mer dricka ur glas, uuuuhh!]. Och pÃ¥ vägen hem tog jag och rekade ett brunchställe inför PÃ¥lle och Tittis invigning av Accra som kompis-resort och högoktanigt semesterresmÃ¥l – och ser man pÃ¥! Den som söker skall finna…

Här på Richester Hotel är det som att komma in i en annan värld, utanför är vägen lerstampad och en materialiserad version av hejkomohjälpmig medan innanför grindarna så råder ett lugn och en så straight edge-västerländsk attityd att jag inte kan göra annat än att undra vem som har pengar nog att ösa in i ett sånt här projekt. Men åter till ämnet: Brunch på lördagar och söndagar vid poolkanten med grillbuffé och sliriga cocktails. Nu kör vi! [Bilden är för övrigt tagen från balkongen i penthousevåningen och utsikten är över poolområdet och de town-houses som hyrs ut i hotellets regi.]

En sak jag har funderat pÃ¥ förut är ju det här med att man inte kan vara kompis med alla – och i synnerhet här nere har det blivit extra uppenbart. Hur ska jag förhÃ¥lla mig till Nicholas, min kock, egentligen? Ã… ena sidan vill jag nästan laga mat själv för att jag tycker att det är nÃ¥got jag inte behöver en kock att göra medan han själv Ã¥ andra sidan blir pÃ¥ gränsen till förolämpad när jag ens sÃ¥ mycket som andas orden “kan jag hjälpa till?“… vilket har fÃ¥tt mig att tänka steget längre: Okej, jag har det bättre ställt än han har det, sÃ¥ mycket kan vi sluta oss till. Betyder det per definition att han önskar sig mitt liv? Nej, det gör väl inte det – för även om jag kan se upp till folk som har det bättre än jag har det sÃ¥ betyder det nödvändigtvis inte att jag önskar mig deras liv… ju. Jag kan sikta mot stjärnorna men jag kommer inte grÃ¥ta blod om jag inte nÃ¥r längre än till skogsbrynet liksom. Dessutom känns just Nicholas som en skönt sorglös lirare sÃ¥ det är nog mer jag som slÃ¥ss mot väderkvarnar än vad det är Nicholas som luftar missnöje. Klart är i alla fall att jag fÃ¥r lära mig saker här nere – Ã¥t bÃ¥da hÃ¥ll…

Dagens fundering:
Är musik internationell? Eller alltsÃ¥, är musik nÃ¥got som alla kan förstÃ¥? Jag själv är ju nÃ¥got av en total imbecill när det gäller musik, jag tycker bara om sÃ¥nt som jag känner igen och jag känner bara igen sÃ¥nt som gjordes pÃ¥ 80-talet [kanske lite väl hÃ¥rdraget men min brorsa är en hÃ¥rding och det är han som fÃ¥tt musikörat av oss tvÃ¥ – jag fick skönheten, sa han blygt]. Men nÃ¥nstans känner jag att det är det som är det fina med musik, den är internationell pÃ¥ det enda sanna sättet – att det inte spelar nÃ¥gon roll vilket sprÃ¥k du talar för musiken förstÃ¥r alla. Är det sÃ¥? Och om det är sÃ¥ – hur kommer det sig? Och kanske än mer underligt – om det nu inte skulle förhÃ¥lla sig pÃ¥ det sättet – finns det sprÃ¥k inom musiken ocksÃ¥ dÃ¥?

Om jag fÃ¥r lov att fortsätta mina smÃ¥ filosoferingar om Afrika i allmänhet och Ghana i synnerhet sÃ¥ är det här en annan sak jag har kommit pÃ¥; folk sysselsätter sig själva. I Sverige har vi det enormt bra förspänt med A-kassa, Komvux och annat man kan pyssla med om man skulle ha oturen nog att bli arbetslös. I Ghana ligger arbetslöshetsnivÃ¥n pÃ¥ över 20% [och det är ändÃ¥ snällt räknat – om man hÃ¥rdrar det lite sÃ¥ hamnar man lätt över 50% istället], men det är sällan man ser folk sitta sysslolösa. Har man inget jobb sÃ¥ skapar man sig ett – om det sedan gÃ¥r ut pÃ¥ att hacka smÃ¥sten vid sidan av vägen, eller som här – sälja kläder i en Fab5:ad container utanför vÃ¥rt kontor, spelar inte sÃ¥ stor roll. Och när jag förklarar för Emmanuel att vi har a-kassan i Sverige sÃ¥ tittar han frÃ¥gande pÃ¥ mig: “SÃ¥ vadÃ¥, om man INTE har ett jobb i Sverige sÃ¥ tjänar man mer per mÃ¥nad än jag troligtvis nÃ¥gonsin kommer göra här i Ghana?!” Och oavsett levnadskostnad och dylikt sÃ¥ är det svÃ¥rt att förklara – för det lÃ¥ter ju helt verrückt. Inte sant?

Har förresten kommit pÃ¥ att jag är extremt snÃ¥l med bilder pÃ¥ mig själv här pÃ¥ bloggen. Och nÃ¥gon mÃ¥tta fÃ¥r det vara – jag är ju trots allt sÃ¥där skönt narcissistisk som man kan vara när man vet att man är snygg. SÃ¥ hÃ¥ll till godo! [Lite skönt ur fokus efter en kväll pÃ¥ Monsoon med Lady.]

AlltsÃ¥, nu är ju jag varken tjej eller speciellt insatt i deras tankar när det gäller att välja ut BH – men är inte en [Ã¥tminstone liten liten liiiiten] del av tanken att bröstvÃ¥rtorna inte ska synas? Eller om jag är helt ute och cyklar sÃ¥ tjejer – här har ni lösningen till alla era problem! :)

Själv har jag just hittat kläderna för bröllopet! Fatta vilken outfit! Vilka kragsnibbar, vilken man, vilka byxor!! För att inte tala om tjommens frisyr – det här är verkligen hela paketet!!

Korrelationen mellan miljardorder och 542 dollar är inte helt glasklar – men sÃ¥ är jag ju ingenjör och inte ekonom… [Saxat ur Expressen.]

Slutligen har vi en purfärsk bild frÃ¥n kvällens begivenhet – en öl och ett grillspett pÃ¥ det lokala haket med Nii Amu. Skönt förortssvensson:ska plastmöbler, kall öl och tropisk värme – ett enkelt recept för en lyckad kväll.

Dagens lögn:
För att lätta på trycket, deltar jag på helgerna i gestaltande makramé.

Dagens dikt:

Finkel
Det brinner framför en polismästare.
Tre barn beslutar sig för att beställa hem en capricciosa.
Tobias Sergels sorgsna röst hörs ur en blekgrå högtalare.

Sov gott mina vänner – i helgen blir det till att hänga pÃ¥ stranden sÃ¥ jag inte kommer hem som det blekansikte jag Ã¥kte ner som! Hur ser era helgplaner ut?

Er banjo,

Kastrull

Time looser…

Wed March 24, 2010, 23:15

(Oh, by the way! I’ve taken the time to implement Google Translate’s small gadget to translate webpages. So if you take a glance in the sidebar on your right you’ll find a drop down menu where you can choose in which language you wish to read my updates. So now there are no more excuses – four years of blog updates are waiting to be read…)

Idag har jag rännt runt pÃ¥ stan i ärenden hela dagen – eller egentligen är det fel att säga sÃ¥, jag har ägnat hela arbetsdagen Ã¥t att uträtta ärenden som i Stockholm skulle tagit trekvart, inklusive en varmkorvslunch. Men allt tar längre tid här nere, att gÃ¥ pÃ¥ banken – 40 minuter, att betala en flygbiljett – trekvart, träffa höjdare pÃ¥ finansdepartementet – en timme, diskutera visitkortsdesign pÃ¥ reklambyrÃ¥ – en och en halv timme. Vips!, sÃ¥ är man uppe i fyra timmar och lägger man sen till trafiken som Gud glömde sÃ¥ är man lätt uppe i sex timmar. För nÃ¥got som i Sverige hade tagit, ja, lÃ¥t oss räkna efter: GÃ¥ pÃ¥ banken – noll minuter; bankärenden sköts bäst online, betala en flygbiljett – noll minuter; online is the shit sa jag ju!, finansdepartementet – noll minuter; hur stor är sannolikheten att man blir ombedd att Ã¥ka till finansdepartementet i Sverige? och visitkortsdesign – 45 minuter [sÃ¥nt är viktigt]! Och även om jag är en man med stoiskt tÃ¥lamod sÃ¥ är det lite tröstlöst ibland… och vad än värre är – den dagen vi flyttar hem igen kommer vi vara sÃ¥ pass afrikanskt förtappade att omställningen blir lika svÃ¥r Ã¥t andra hÃ¥llet! Eller inte – det känns grymt avlägset att bara anamma allt utan att ens försöka förändra… men i slutändan är det väl sÃ¥ som den gamla slagdängan till bön proklamerar: “Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan och ge mig förstÃ¥nd att inse skillnaden.”

Förresten har jag hittat en till idol här i blogvärlden [att läggas till min gamla lista frÃ¥n tidernas begynnelse] – bacon. Han skriver sÃ¥ otvunget, skönt melodiöst och intressant att jag redan har pÃ¥börjat tankearbetet inför en massiv övertalningskampanj för att han ska skriva sina memoarer – där jag sedan blir förste korrekturläsare. Hur som helst – citatet nedan är direkt stulet därifrÃ¥n och för tillfället hÃ¥ller jag mig till det förstnämnda när det gäller vad jag gör för Lady. :)

”There are only three things to be done with a woman. You can love her, suffer for her, or turn her into literature.”
– Lawrence Durrell, ”Justine”

Dagens fundering:
FÃ¥r ni för er ibland att ni skulle vilja se era parallella liv? Eller, alltsÃ¥, hur ert liv hade sett ut om ni inte hade fattat alla beslut precis som ni gjort det här livet. Se hur era liv hade artat sig dÃ¥? Jag hade aldrig riktigt tänkt pÃ¥ det här förrän jag läste Shantaram, och ställdes inför det faktum att han hamnade i sitt parallella liv, pÃ¥ sätt och vis. För om det är nÃ¥got jag har svÃ¥rt att tänka mig just nu sÃ¥ är det att jag skulle slÃ¥ mig ner i slummen i Bombay och bli bästis med en tjock taxichaffis – men omöjligt är det inte. Det kan det inte vara. Och det är det som fascinerar mig… [Jag ska dock i samma andetag nämna att om jag nÃ¥gonsin skulle till att hamna i Bombays slumkvarter sÃ¥ hoppas jag innerligt att fru Fortuna har sett till att jag har Lady vid min sida – i sÃ¥ fall spelar det ingen roll nämligen. Det är ju vi tvÃ¥ mot världen!]

När jag gick i högstadiet hade vi en tjej i klassen, Camilla, som var den okrönta drottningen av dÃ¥liga bortförklaringar – kom hon sent sÃ¥ var det aldrig hennes eget fel, det var klockan som hade stannat mitt i natten, katten hade ätit upp husnyckeln eller hon hade blivit innelÃ¥st av sin mamma som hade Ã¥kt pÃ¥ semester sÃ¥ hon var tvungen att klättra ner frÃ¥n sovrummet via stupröret – kort sagt; hon hade fantasi som en femÃ¥ring hög pÃ¥ sockervadd och noll verklighetsanknytning. Men idag har dÃ¥ drottningen störtats frÃ¥n tronen med en lika enkel som genial coup d’état. Jag ger er Kungen: IgÃ¥r skulle vi ha ett möte med en av underleverantörerna som visat sig vara en riktigt lös bolin – deadlines har missats, möten bommats och pengar flödat rakt ner i hans ficka. Men nu skulle han ställas mot väggen! Men get this, killen kommer inte – han svarar inte pÃ¥ mobilen och svarar inte heller pÃ¥ mail. Och idag kom dÃ¥ svaret [och det är ett direkt citat frÃ¥n killens ursäktande mail han skickade idag]:

“I am sorry I could not make it to the meeting yesterday. I had an appointment with my doctor to get some medicine for my high blood pressure. He also seized my mobile phone so I could not call. And I was not allowed to use Internet to send you a mail.“

Hur skön är man inte dÃ¥ liksom? Hej, ja – alltsÃ¥ förlÃ¥t att jag inte kom pÃ¥ mötet men min läkare beslagtog min mobil och sa att jag inte fick surfa pÃ¥ nätet. Och just det, jag har högt blodtryck ocksÃ¥. SÃ¥ det var inte mitt fel. Det är okej va?

Nu kanske det här ser ut som ett litet hus nere vid grinden in till sjukhusomrÃ¥det – men det är det inte! Om man tänker sig hur mycket det här lilla huset har kostat sÃ¥ är det egentligen en villa med typ 8-9 sovrum, pool, dubbelgarage och balkonger. [Man kan säga att det är en liten känslig punkt det här grindhuset… det har kostat liiiite för mycket för att det ska vara okej – men sista ordet är inte sagt än sÃ¥ vi fÃ¥r se…]

Harmattan har kommit lite sent i Ã¥r och med den sÃ¥ sänker sig en slags varm dimma över Accra. Knepet är bara att det inte enbart är dimma – det är sand ocksÃ¥. Är man ute en timme mitt pÃ¥ dagen sÃ¥ kan luften stÃ¥ helt stilla och trots det kommer man hem och ser ut som om man sprutlackerats med rost… inte helt lajbans helt enkelt. Här ser ni förresten hur bilderna blir oredigerade i det här dassiga vädret.

Manpower?

Sen har jag tänkt lite pÃ¥ det här med vad som är problemet här i Afrika – det kanske inte är direkt sexigt – men jag tror att det handlar till mÃ¥ngt och mycket om infrastruktur. Här har vi en motorväg i utkanten av centrala Accra; fint asfalterad, bra uppmärkt och gott om filer.

TvÃ¥hundra meter längre fram ser den ut sÃ¥ här – det är som att man satt pÃ¥ vägverket här nere och funderade: “AlltsÃ¥, nu vi har sÃ¥ här mÃ¥nga miljoner… ska vi inte satsa pÃ¥ att bygga en JÄVLIGT fin väg i typ fyra kilometer – och sen slutar vi? Jo, sÃ¥ gör vi!” Att ta saker och ting i steg, att först kanske bygga en hel vägsträcka med grus, sen kanske köra igen med asfalt, det finns liksom inte i deras värld… Ã… andra sidan ska det sägas att inför Obamas besök i Ghana förra Ã¥ret sÃ¥ var det nog en hel del projekt som fick finansiering nog för lite “window dressing“, och det är väl det de fÃ¥r lida för nu…

Kom förresten pÃ¥ att jag inte har haft med mina arbetskollegor sÃ¥ mycket – och även om jag anser min blog vara ganska fjärran [för att inte säga diametralt motsatt] frÃ¥n alla sÃ¥na där “hej-idag-har-jag-ätit-sallad-och-här-är-en-bild-pÃ¥-mig-hejdÃ¥“-bloggarna [som, mÃ¥ste sägas, oftast är skrivna av tjejer] där det enbart är bilder pÃ¥ dem själva och andra halvt förtappade tonÃ¥rstöser, sÃ¥ kan det ju inte sitta helt fel med lite ansikten. Här har vi ekonomichefen Joshua.

Och vår marknadschef Korkor.

Ibland bara dyker vinklarna upp. Som igÃ¥r, jag var ute och tog en öl och hittade elledningarna som blev upplysta av lampan pÃ¥ taket…

Vägen från amerikanska huset ner mot kontoret. Helt öde. Kvart över elva igår kväll.

Och vi rundar av som vanligt med kvällens lögn:
Kritiker världen över hyllar mina aftonkläder i banlon.

Och så en dikt:

Ã…verkan
En älva eller Julia Roberts kallar sig Åsa
och stryker handflatorna mot varandra.
Usch.

Nu är det dags för lite kvalitetstid med nyfunna thrillerförfattaren Alex Berenson och efter det kommer jag vara duohej med Jon Blund. Ta hand om er folket!

Er gunga,

Tufftuff

A thousand words…

Sun March 21, 2010, 17:41

(For a while now I’ve been debating with myself as to whether I should keep these words in english or not – and I’ll just keep trying to get an english speaking audience with the stubbornness of a madman. So please, if you just landed on this page by accident and sadly don’t know any swedish – make yourself heard so that I know that I’m not writing for blind ears… eh, or eyes? Or deaf ears – but then again, you can be deaf and still read. And blind but still hear. Oh well.)

Nu är det tomt här nere i Afrika igen, igÃ¥r kväll lyfte flight KL590 mot Amsterdam och med den även Lady och följaktligen tyvärr ocksÃ¥ den ljuva känslan av fröken Gavaldas klassiker “tillsammans är man mindre ensam“ [och för att förtydliga – jag menar att jag känner mig väldigt mycket mindre ensam tillsammans med Lady – det är inte sÃ¥ att jag har nÃ¥gon slags fanatisk besatthet vid Anna Gavalda, även om hennes böcker inte är helt oävna]. Ã… andra sidan är det inte helt hopplöst, jag kommer flyga hem till Lady redan över pÃ¥sk och fÃ¥ träffa vänner och familj, äta varmkorv [sjukt underskattad snabbmat!], Estrella-chips och dricka Kalasöl – sÃ¥ ljuset mÃ¥ vara en smula avlägset, men icke desto mindre är det höga knäuppdragningar och friskt humör som gäller – eftersom det Ã¥tminstone inte handlar om nÃ¥got tÃ¥g i slutet av tunneln.

Jag saknar att cykla. Kom pÃ¥ det nu när jag suttit inne större delen idag [ingen fara pÃ¥ taket dock – jag var ute igÃ¥r och fick fin färg plus att jag tänkte ta mig en liten promenad nu pÃ¥ eftermiddagen för att köpa flingor, tuggummi och ananas]. Men hur som helst, att cykla är ett helt överlägset sätt att ta sig fram pÃ¥ egentligen – man hinner se mer pÃ¥ kortare tid och dessutom är det inte lika trÃ¥kigt som att gÃ¥. För ibland är det bara rakt av trÃ¥kigt att strosa runt och vid sÃ¥na ibland önskar jag att jag hade en cykel [och jo, givetvis finns det tillfällen dÃ¥ det är hur välkommet som helst att lalla runt men det skulle liksom inte passat in med min argumentation]. Ã… andra sidan är det kanske inte helt legio att cykla här i Afrika heller, trafikvett är – som ni kommer bli varse när ni läser om hur man skaffar sig körkort – nÃ¥got av en bristvara [vilket i och för sig leder till att folk v e r k l i g e n ser sig för i trafiken, men pÃ¥ nÃ¥got sätt sÃ¥ föredrar jag ändÃ¥ det svenska vettvilligt raka att benhÃ¥rt hÃ¥lla sig till lagar och förordningar] sÃ¥ cyklister är väl inte direkt de säkraste trafikanterna i systemet här nere. Hur som helst, det är skönt att cykla.

Dagens häftigaste grej pÃ¥ Wikipedia är the Marree Man. Sex mil väster om staden Marree i mitten av Australien sÃ¥ finns det en platÃ¥ [typ vid Finnis Springs för er locals, hö hö] där man 1998 upptäckte en man frÃ¥n luften. “Okej, snubben hade blivit full och vandrat sex mil rakt ut i öknen – inga problem!“, tänker ni och hoppar ner till nästa stycke. Problemet är bara att mannen är över fyra kilometer hög och har en omkrets pÃ¥ nära tre mil! SÃ¥ om inte personen i frÃ¥ga hade direkt tillgÃ¥ng till Fosters pipeline och därmed sÃ¥väl obegränsad tillgÃ¥ng till öl som evig fylla sÃ¥ tror jag att det är ett i allra högsta grad nyktert hyss nÃ¥gon företagit sig [Ã¥tminstone vad det gäller genomförandet – själva idén lÃ¥ter dock som tagen ur en bok om alkoholens biverkningar, under uppslaget “saker som lÃ¥ter sÃ¥ himla bra DÃ…, men inte alls lika bra SEN“]. SÃ¥ himla coolt!

Och utan vidare knussel ger jag er nu fortsättningen pÃ¥ “M1 & Lady does Ghana, the sequel“!

Man skulle ju lätt kunna tro att det Lady hÃ¥ller i famnen är en nÃ¥got oval vattenmelon – vilket är fel. Det är en papaya [eller “pawpaw” som man säger här nere] – och därtill inte ens den största jag kunde hitta! Det absolut finaste i det här är att papayan har styckespris och inte viktbaserad prissättning. Wohooo! Ã… andra sidan, att skiva upp ett sÃ¥nt här monster till frukost gör ju att man… eh, ja, inte kommer ta sig för sÃ¥ mycket annat den dagen, förutom att – äta papaya.

Till vänster: Apelsiner. Skördade och sÃ¥lda i Ghana. Sju kronor kilot. Till höger: Apelsiner. Skördade i Ghana för export [men Shoprite köper in sÃ¥na ocksÃ¥, för oss västerlänningar som misstror de lokala apelsinerna]. 75 kronor kilot. Inuti är skillnaden snarast den att den lokala varianten är saftigare och sötare. För övrigt kan man köpa apelsiner local style ute pÃ¥ gatan för typ tre spänn kilot – om det krisar liksom.

Mr Snowjogging visar upp att man kan använda den som stövlar ocksÃ¥ – vad är väl lite cement när man har pÃ¥ sig ett par av 80-talets hetaste vinterkängor?

Best friends.

Och gällande frukt förresten – en halv liter jordgubbar kanske? 160 spänn!

Eller min personliga favorit, tvÃ¥ stycken persimoner [även kallade sharonfrukter] kostar 100 riksdaler! För de pengarna skulle jag fÃ¥ ungefär 50 stycken stora ananaser eller 40 jumbopapayor ute pÃ¥ gatan. Men ni vet hur det är – är man sugen pÃ¥ sharonfrukter sÃ¥ är man!

Sen kan man gÃ¥ pÃ¥ bio ocksÃ¥ – i Accra Mall har de en biograf med tiotalet salonger – och det är snarare en regel än undantag att man helt enkelt är mol allena när filmen börjar. [Behöver jag säga att det är fri placering?]

Uppe pÃ¥ byggsiten finns det tvÃ¥ hundar, den ena är döpt till Lucky och den andra till Survivor. Lucky Survivor – ingen vill kännas vid dem, ingen vet hur de kom dit och ingen ger dem nÃ¥gon riktig mat utan de lever helt enkelt pÃ¥ det de kan hitta men tyr sig pÃ¥ nÃ¥got sätt till människor ändÃ¥… Här har vi Survivor som tar igen sig en smula under en bänk.

Och ibland kan det växa saker, som från ingenstans.

Och i fredags fick vi s̴ tummen ur Рvi skaffade k̦rkort!

Nu är det [ju sÃ¥klart] en smula mer byrÃ¥krati inblandad för att skaffa ett ghananskt körkort än vad det är i Sverige [där man helt enkelt skickar in en blankett om att fÃ¥ omvandla sitt utländska körkort till ett svenskt], här krävs det att man gÃ¥r igenom processerna igen; teoriprov [uppkörning finns dock inte ens pÃ¥ kartan – högst troligtvis eftersom det skulle innebära att körkortsmyndigheten dÃ¥ skulle mista typ 90% av sin inkomst i och med att folk dels skulle kugga och dels aldrig ens komma till uppkörning], synundersökning, ansökan om att fÃ¥ omvandla sitt utländska körkort, uppvisande av utländskt körkort, uppvisande av översättning av utländskt körkort, uppvisande av officiellt intyg att översättningen är korrekt, uppvisande av intyg om att man har ett jobb [varför nu det ska vara viktigt], fotografering und so weiter in eternum – men för att slippa större delen av den demokratin kan man ta genvägen: Man ringer till Doc Henrys kompis [vars namn jag glömt men som för alltid är inetsad som “fixar’n” i mitt sinne], sen hämtar man upp honom i skumkvarteren bakom körkortsmyndigheten här i Accra, Ã¥ker till nästa stad, Tema, och deras körkortsmyndighet där han sedan flänger runt pÃ¥ de olika kontoren med vÃ¥ra papper. Och, just det! Självklart betalar man för det – istället för dryga 200 spänn som ett körkort kostar sÃ¥ betalar man en femhunka och fÃ¥r det expresslevererat [vilket betyder inte mer än tre timmars väntan i en icke-luftkonditionerad byggnad i 30-gradig värme]. Efter det slipper man skriva teoriprov och det enda man behöver göra är att skriva under sin körkortsansökan, göra syntestet och ta ett foto. Och nu har vi dem! Om tre mÃ¥nader kommer det riktiga kortet – dÃ¥ är vi äkta locals!

Och när vi ändÃ¥ pratar om körkort – fÃ¥r jag lov att presentera: Arkiveringssystemet för körkortsmyndigheten i Tema! Ett träskjul, tusentals med ansökningar och ja… inte sÃ¥ mycket mer. Tadaaa! [Brandsäkerhetsmyndigheten är liksom inte direkt ute pÃ¥ krigsstigen här i Ghana.]

Sista-kvällen-snacks uppe pÃ¥ rummet: Vindruvor, Camembert, Pata Negra, avocado, Parmigiano Reggiano och oliver. Till det ett glas vitt som inte helt gick hand i hand med min gamla slagdänga “ABC – Anything But Chardonnay“ men icke desto mindre satt fint som en kniv i länsman!

Strandhäng. Den här gången på en lördag!

Och om man är hungrig trots att det inte riktigt är lunchdags – dÃ¥ fÃ¥r man helt enkelt slÃ¥ till pÃ¥ en fruktsallad! Apelsiner, mango, ananas, papaya och smÃ¥ bitar av kokosnöt – mumma för en tvÃ¥ vilsna svenska vintersjälar fast i landet lÃ¥ngtborta!

Dagens fundering:
Hur kan man egentligen definiera vad som är stor konst och inte? Eller vad som är genialiskt och inte? Rent instinktivt sÃ¥ inser jag ju lätt som en sportmössa att jag exempelvis tycker att Liza Marklund ger minusutslag pÃ¥ stor-litteratur-skalan medan en sköning som Cees Nootebom smäller högre än de tre senaste Nobelpristagarna tillsammans – men det är ju bara nÃ¥n slags lullig intuition. Hur gÃ¥r man annars tillväga? Eller sÃ¥ här – ta er en titt pÃ¥ det här och fundera sen över hur det kommer sig att man lätt kan tänka sig att betala en lÃ¥ngsjal för att lyssna pÃ¥ honom i ett konserthus men inte ägnar honom tvÃ¥ ögonblicks uppmärksamhet när det är gratis… Hur kan man dÃ¥ argumentera för att det finns en absolut skala i vad som är vackert, stort eller smart? [Om nu nÃ¥gon skulle fÃ¥ för sig att föra ett sÃ¥nt naivt resonemang – själv är jag övertygad om att storheten hos det mesta här i världen, likt skönhet, ligger i betraktarens öga.] Vi kan väl alla hävda att vi hade satt oss ned för att lyssna men sanningen att säga; hade vi det? Jag mÃ¥ vara en drönare av den gamla skolan som försöker leva i nuet och inte vara alltför upptagen med att “vara pÃ¥ väg” nÃ¥nstans, som annars ter sig vara dagens folksjukdom, men inte ens jag är säker pÃ¥ att jag hade insett killens storhet.

Som vanligt i framtiden avslutar jag med dagens lögn:
Jag är expert på strukturtapeter, en kärleksveteran och laglös på Island.

Följt av dagens dikt:

Bach
Gipskatter, svarta eder.
En person är stolt över sin milda potatisgratäng.
En bok med titeln ”Tankfulla turister” ligger på ett hickorybord nu.
Det är afton i Rimini.

Vi hörs vad det lider!
David rörde helvit!

Er williams,

Burg

PS. Klockan är strax efter halvfem pÃ¥ eftermiddagen och saknaden slÃ¥r nu till med full kraft. Snart blir det fosterställning i sängen med Lady-importerade Estrella-chips, Skype:ande med Världens Vackraste och nostalgiska Ã¥terblickar pÃ¥ den vecka som gÃ¥tt blandat med drömmar om pÃ¥sk. Godnatt världen – imorgon är en ny vecka. DÃ¥ kör vi! DS.

Tuesday night…

Tue March 16, 2010, 0:28

(Monday Night Live from Accra, starring M1 and Lady: Tonight – a recap of the weekend, philosophical ponderings about sleep and beautiful pictures from Ghana! And  if you don’t know Swedish, thank your lucky star that Google Translate is available. Enjoy!)

I fredags var det dags, vid halvÃ¥tta pÃ¥ kvällen anlände jag och Nii Amu, min trogne bundsförvant [och förr även kallad Emmanuel] till Kotoka International Airport. Flyget landade 19:46 men med alla köers moder i passkontrollen sÃ¥ dröjde det till halvnio pÃ¥ kvällen tills Lady kom ut med tvÃ¥ jumboväskor i släptÃ¥g. Sen hem, äta en snabb wrap som Nicholas förberett [han har förfinat dem till en ren konstform nu] innan det var dags för sängen. PÃ¥ lördagen var det ut pÃ¥ äventyr, kosan styrdes mot Ada Foeh, deltat där Voltafloden mynnar ut i havet, där dagen sedan spenderades pÃ¥ bästa sätt med god mat, Ticket to Ride och dopp i poolen – möjligen ackompanjerat av en och annan Star och ett antal ödlor som pockade pÃ¥ min uppmärksamhet.

I lördags kväll gick vi sen ut och Ã¥t sushi pÃ¥ Monsoon innan en Mangorita [som faktiskt smakade väldigt mycket Margarita i det att tequila-Ã¥dern fick sitt lystmäte med rÃ¥ge] pÃ¥ Tits ‘n’ Coffee fick sätta P för kvällen och vi var pÃ¥ väg hemÃ¥t igen. Tidig uppgÃ¥ng pÃ¥ söndagen gjorde att vi hade gott hopp om att komma iväg till stranden innan lunchtid – men som sÃ¥ ofta annars visade det sig att ghanansk tideräkning och svensk dito inte alltid är förenliga med varandra; ett “snart“, tvÃ¥ “strax” och ett “fem minuter” senare sÃ¥ var klockan halvett [när vi satsade pÃ¥ att vara pÃ¥ stranden vid tio-tiden] och vi var pÃ¥ väg! Söndagen spenderades sÃ¥ledes i sann söndagsanda med grillade kycklingspett, Star och strandhäng hos Alex nere pÃ¥ Labadi. Givetvis hanns det med ett och annat dopp innan det var tid för retur till 132 Freetown Avenue [som till taxichaufförerna förklaras enligt följande: “Ã…k till det gamla amerikanska huset i East Legon, när du Ã¥kt förbi biografen sÃ¥ kommer det en liten bro efter ungefär 200 meter, efter den bron finns en stor skylt pÃ¥ höger sida och efter skylten kommer ett grönt hus – där bor vi!“].

Söndagskvällen var vikt Ã¥t Captain Hook och hummermiddag – till saken hör dock att nere pÃ¥ stranden i söndags sÃ¥ ville Lady ha stekt ris med räkor, varpÃ¥ hon fick veta att “[…] räkorna var slut, men hon kunde fÃ¥ hummer istället om hon ville.” Hur skönt är inte det egentligen – och skulle man nÃ¥gonsin fÃ¥ höra det i Sverige? “Nej, tyvärr, kocken gjorde för lite skagenröra idag, men om du vill kan du fÃ¥ in fyra humrar istället – är det okej?” Hur som helst, för att göra processen kort tog vi in varsin portion av nykokta humrar med klassiska tillbehör à la baguette och en trilogi av dressingar. Nice! Eller som vi lärt Nii Amu att säga: “Full speed, five toasters!“

Och för att vi inte totalt ska intressemörda er med glammigt exotiska suktningar av hur livet är nere i den eviga sommaren så tänkte jag gå direkt över till dagens bildskörd:

Monsoon, den schizofrena restaurangen som har teppanyaki, sushi, pizza, krokodilkött, gnufilé, grillad haj och zebraentrecôte pÃ¥ menyn…

Ibland är önskan ack sÃ¥ stark men ack sÃ¥ fel ute – att nÃ¥gon ens skulle komma pÃ¥ tanken att känna avundsjuka när man ser en bil som den här känns… eh, avlägset, för att uttrycka det milt. [För övrigt – “dirty envy“, what’s the deal där liksom? Smutsig avund?]

Dagens shoutout går till min pappas hund, Bosse! Här är hans okända tvillingbror ute på en Jet-Ski på Voltafloden!

Som sagt, ödlor har vi gott om här i Ghana. Och jag orkar inte ens pÃ¥minna er om att det är här del fem i serien…

Luxardo Fernet?! Vad hände med Fernet Branca? Hur som helst – det viktiga är att de har Fernet! Boys, ni kan boka resan ner nu – pÃ¥ Tits’n’Coffee har de sÃ¥väl Fernet som Jack!

Mr Kwabenah Peter Adjei Fordjour och Lady stÃ¥r och diskuterar om huruvida vd-tjänsten för sjukhuset verkligen skulle passa Lady; nÃ¥got som Adjei tycker skulle vara perfekt, för dÃ¥ skulle “[…] ju Magnus jobba under sin riktiga chef!”

Ola – meet mr Pippa pÃ¥ Pippa’s Gym! Jag har en högerhand som är mjuk som äppelmos nu efter att ha skakat hand med honom men han lovade att fÃ¥ mig i form till dess att du kommer ner! Eh… frÃ¥gan är om jag vÃ¥gar gÃ¥ dit nÃ¥n mer gÃ¥ng…

Dagens skönaste, uppifrÃ¥n och ner: CocaCola can 33cl, 1:30 pengar, CocaCola Can 355ml [vilket motsvarar 35,5cl, red:s anm.], 1:25 pengar och slutligen dÃ¥, min lilla piece de la résistance – CocaCola bottle 500ml [50cl för er sifferdyslektiker], 1:15 pengar. SÃ¥ här nere är det inte bara sÃ¥ att ju större förpackning, desto billigare per liter typ – det är rent faktiskt sett billigare ju större förpackning! Genialiskt! FrÃ¥gan är bara vem som nÃ¥gonsin köper 33cl-burkarna?

Jag fick en hangup häromdagen pÃ¥ Concorde – och sen hittade jag den här bilden och blev ännu mer fascinerad! SÃ¥na flygplan görs inte längre… och kan det verkligen ha funnits [finnas] piloter som pÃ¥ riktigt, med ärlighet och sanning i rösten kan säga: “JodÃ¥, sÃ¥ att eh, jag kan det här – det är ju bara nÃ¥gra knappar! Nu kör vi!“?

För det första, hur många lyssnar på musik i sängen med hörlurar? För det andra, skulle någon någonsin få för sig att ta på sig såna här hörlurar? Och för det tredje, skulle ni, om ni var tjejen till höger, verkligen ha gått till sängs med Günther-originalet till vänster? Nej, just det. [Men hey, who am I to judge? Är ni sugna på hörlurar så varför inte?]

Jag är kär.

Dagens fundering:
Vad händer egentligen när man sover? Hjärnan ska ju vila – men ändÃ¥ sägs det att vi drömmer i snitt 70 drömmar per natt; hur är det att vila egentligen? Och är det bara själva minnet som vilar, medan hjärnan arbetar för högtryck? För rimligtvis borde det vara medvetandecentrat som inte är med i matchen och därmed inte heller styr hjärnan till att tänka i rätt banor – sÃ¥ledes blir det skumma drömmar och djup sömn som delresultat – vilket blandat med ett minne som är urkopplat leder till en totalt kaos i hjärnan, vilket jag inte riktigt ser som vila. Ã… andra sidan – jag klagar inte; varenda minut av min sömn är livsviktig för att jag dels ska slippa lida av skelningssyndromet, som kombinerat med morgonfrisyren frÃ¥n Helvetet vilket säkerligen gjort att jag pÃ¥ ett eller annat sätt förtjänat epitetet “morgonmongot“, och dels ska kunna fungera som människa dagen efter – för lite sömn och det blir “sÃ¥ ja, vänster fot före höger fot, och sen höger framför vänster“…

Dagens lögn:
Jag kan cykla uppför stupliknande backar med blixtens hastighet och kan koka en ärtsoppa på en kvart.

Och s̴ slutligen Рjag ger er nattens dikt:

Örkelljunga.
Man ser Skåne. Och tror att absolut gehör kan utvinnas ur raps.
Långt framme syns en man som i tillbedjan böjt nacken.
Jamaica, Jamaica…

Er trubadur,

Leif