i n d i a n s o m m a r

Wild things…

Sat February 20, 2010, 18:40

(Since it today is exactly three months left until my birthday, we’ll start today’s update with a new theme – people born on the 20th of May! The first person is dedicated to all of you unredeemed souls out there longing for some good ole’ spanking:  Jane Wiedlin. She’s probably most known for her guitar playing in the band The Go-Go’s, but this quote really is something: “If people want to believe I’m a dominatrix in my spare time, that’s fine with me—I mean, I’m definitely happy to smack people around if that’s what they really want.” Enough said.)

Sällan har jag känt mig sÃ¥ här avlägsen frÃ¥n Sverige som jag gör nu – dels är det själva vädret som gör mig lite perplex; snökaos, klass 2-varningar, inställda tÃ¥g frÃ¥n SJ [eller nej, det är väl inte ovanlighet i och för sig] och melodifestivalen [vad nu den har med vädret att göra]… Men det som pÃ¥ nÃ¥got sätt känns konstigast är nog ändÃ¥ avsaknaden av OS-feber här nere. Sure, de har Kwame-Nkrumah Acheampong som är giftig som en kobra i pisterna [och dessutom är känd för att ha representerat Ghana i de Västafrikanska studentmästerskapen i tennis förra Ã¥ret] men en svala gör ingen sommar och vi har ingen Eurosport här nere. Dessutom – min lilla piece de la resistence – det är i skrivande stund hypersoligt ute och 34 grader varmt i skuggan; bara det gör ju en lika underligt inställd till vintersport som en eskimÃ¥ till kylskÃ¥p. Ja ja, det gÃ¥r över tills jag gifter mig.

I mitt nästa liv vill jag vakna upp som Banksy [fast med skillnaden att jag även i det livet vill vakna upp med min Lady – för ingen kan nÃ¥gonsin önska sig en bättre hälft än henne sÃ¥ om mitt varande som brittisk undergroundkonstnär stÃ¥r och faller med Lady sÃ¥ väljer jag givet Lady – om nu nÃ¥gon undrade och om det nu nÃ¥gonsin skulle komma an pÃ¥ det]. SÃ¥ ni vet. Tänk att göra alla de där konstverken och att sen inte försöka bli känd pÃ¥ det… utan istället fortsätta verka i det dolda, utan att bli upptäckt, utan att bli avslöjad och kanske framförallt – utan att suget blir för stort efter att bli… nÃ¥gon. Imponerande. Jag i mitt nästa liv.

AlltsÃ¥, det här är ju Afrika – vilddjurens kontinent – och följaktligen har jag liksom förväntat mig att hitta lejon, noshörningar, flodhästar, sibiriska tigrar, smilodoner och en och annan T-Rex – men hittills har liksom det vilda i vilddjuren lyst med sin frÃ¥nvaro. Eller ja, djuren ocksÃ¥ för den delen – det närmaste man kommer är de här mördargetterna med utomjordisk överlevnadsinstinkt. Tills jag kom till byggplatsen igÃ¥r…

Nu är det ju förvisso sÃ¥ att ni Jonas Wahlström-wannabe:s där ute inser att den här skorpionen dels är kopplad [bara det är en skön grej] och dels har den blivit av med sin gifttagg och är därmed ungefär lika farlig som en frigolityxa – men ändÃ¥; fatta! En skorpion!

Här ser ni en liten översikt över hur sjukhuset ser ut i dagsläget, framför er har ni receptionsbyggnaden och i vänster del av bilden hÃ¥ller de pÃ¥ att gjuta ett överhängande tak för de dagar dÃ¥ det regnar – sÃ¥ att patienterna ska slippa gÃ¥ i regnet.

Och här är en vy från andra sidan. I bakgrunden ser man onkologibunkern som inte direkt ger några bamseutslag på skönhetsskalan.

Bokeh is the new black! [Eller som vi säger pÃ¥ svenska; kolla in killens skor – snowjoggings! Helt underbart!]

Ska man vara oförskämd sÃ¥ man lika gärna vara det med stil: “Inte en chans, snälla?”

Endast det bästa är gott nog Ã¥t vÃ¥rt sjukhus – sÃ¥ledes är det Rambo 1000 som gäller som vattentank!

Arkiveringssystemet hos vår projektledare, eh, ja, det lämnar ju en del att önska kan man säga.

Jag ger er: Clash of the Titans! Ghanas president John Evans Atta Mills möter Nigerias tillförordnade dito med det störtsköna stekarnamnet Goodluck Jonathan! Om Sverige någonsin inför presidentskapet så vill jag att vår president ska heta Lyckatill Jonatan och ha cowboyhatt! Wohoo!!

Dagens fundering:
Är inte bilder en ganska skön grej egentligen? Precis som video och ljudinspelningar – det är som att man sparar en bit av nuet liksom. Och jag gillar den tanken… att spara nuet. Men samtidigt sÃ¥ kan jag inte lÃ¥ta bli att lÃ¥ta logiken fastna – om man sparar en bit av nuet men inte delar med sig av den till nÃ¥gon – är den dÃ¥ till nÃ¥gon nytta? Eller har den biten av nuet ett egenvärde för den människan som, för tillfället, tycker sig kunna just uppleva den biten av nuet? Det är lite som tanken att ett träd som faller i skogen utan att nÃ¥gon är där för att höra det – lÃ¥ter det ändÃ¥? Och ett foto som inte fÃ¥r se, har det dÃ¥ nÃ¥gon funktion? PÃ¥ bara nÃ¥gra mÃ¥nader har jag samlat pÃ¥ mig typ 30 GB med fotografier här pÃ¥ min dator som… ja, bara ligger där. SÃ¥ jag har insett att jag, i min värld, mÃ¥ste visa er fotona för att jag inte ska gÃ¥ miste om deras funktion…

Längre än sÃ¥ kommer vi nog inte idag – pÃ¥ Ã¥terläsande en annan dag mina vänner! Ut och gör snöänglar nu medan ni tänker pÃ¥ att jag sitter nere vid poolen pÃ¥ Golden Tulip och lyssnar pÃ¥ lite sköna karibiska toner och dricker kall Star – okej? Okej!

Vi avslutar med tre gamla sköningar till klipp:

Tidernas bästa Kalle-citat: “Gaaaah!!! Kiss i hjärnaaaaaan!!”

Och sÃ¥ var det dags för dagens övertramp; stick i stäv med mitt numera totalt inetsade mantra “happy wife, happy life!” kommer sÃ¥ Kellog’s in och förstör…

Sist men inte minst, när jag ändÃ¥ är inne pÃ¥ politiskt inkorrekta tassemarker, sÃ¥ mÃ¥ste jag frÃ¥ga er läsare: Tycker ni verkligen att det här ser ut att vara en reklam för läppstift [i synnerhet om man tittar pÃ¥ nedre delen av planschen] – eller har ni, som jag, en nÃ¥got… eh, rund fantasi ibland?

Er bättre,

Hälft

On the road again…

Wed February 17, 2010, 22:37

(Yesterday I was up at the Ghana Atomic Energy Commission to pick up our import certificate. But when we [I went there with Korkor, who acted driver] got to the gates they were closed – which they usually aren’t. We had to state our business and our car was searched. Ok, fine. When we got to the next gate [as if one wasn’t enough] we once again had to state the nature of our business and upon that I asked “Why are there changes being made?” and got the very african answer: “There has been some changes, in the meaning that things are changing. Which means that changes are being made.” The guard smiled at me and then whispered: “We’ve got a new boss.” And ok, they were a bit slack before, but it’s the Atomic Energy Commission – not Pentagon!)

Ich bin wieder da meine Damen und Herren! Hat jemand mich vermisst? Und kann ich leihen ein Handtuch, um das Blut aufwischen bitte? Japp! Det är korrekt – jag är tillbaka, antagligen saknad till döds av hälften av min läsarkrets och kan dessutom säga “skulle jag kunna fÃ¥ lÃ¥na en handduk att torka upp blodet med, tack?” pÃ¥ tyska! Nu kör vi!

Dagens idol är för övrigt Barry Humphries. Han arbetar väl mest under radarn som sig själv men har haft en helt hejdundrande framgÃ¥ng som Dame Edna. Hur som helst – lirarn är frÃ¥n Australien och sa det här om att bo i Australien:

“To live in Australia permanently is rather like going to a party and dancing all night with one’s mother.“

Det kallar jag självironi! Och dessutom skulle jag vilja säga att bo i Afrika är som att gå på fest och dra igång bastun för att dansa i. Ungefär.

Men men – lÃ¥ng historia kort; jag är tillbaka i Ghana. Den här gÃ¥ngen för max 45 dagar pÃ¥ grund av att ärthjärne-jag:et kröp fram i mig i passkontrollen och jag försökte övertala dem att jag skulle hit pÃ¥ en affärsresa i 60 dagar utan att arbeta. Alls. Inte ens som den affärsman jag utgav mig för att vara. Eh… hur jag nu tänkte där. Jag fick 45 dagar mot att jag gav passkontrollanten motsvarande arton kronor. Dyrt ska det vara! Hur som helst – samma gamla vanliga drill gäller; kommentera, hÃ¥ll mig uppdaterad om era liv och sukta er polkarandiga efter mina bilder frÃ¥n värmen [för jag längtar dÃ¥ som en tok tillbaka till Svea rike och min Lady]! Okej? DÃ¥ börjar vi!

Om ni jämför [I, II] sÃ¥ ser ni att bygget gÃ¥r framÃ¥t med väldigt stora myrsteg. Förresten – jag och Lady har helt inofficiellt nominerat den hitre byggnaden till priset för Världens Fulaste Byggnad, är ni med pÃ¥ det?

I fall där taket bestÃ¥r av 200 cm betong kan man mycket troligt behöva ett par hundra stöttepelare medan betongen torkar [ja, jag vet att det heter “brinner” men det känns helt fel att säga att nÃ¥got som bestÃ¥r av typ sten och vatten brinner].

Kanske inte något högvilt vad det gäller nyhetsvärde direkt men jag var mest fascinerad av ljuset i det bakomliggande rummet.

Receptionsbyggnaden börjar även den ta form och katedralkänslan är majestätisk…

Jag fortsätter följetongen “Stilstudie pÃ¥ det afrikanska sättet att jobba“, nu del III [del I och II]. Men det är väl lite det där med orsak och verkan – fast med en twist; orsaken till att han är trött kunde han antagligen inte bry sig mindre om – men verkan är att han lägger sig för att sova. PÃ¥ dagtid. PÃ¥ jobbet. Weltklasse!

Lilleplutt-PO ger er referensen som säger att byggnaden är ganska stor; ungefär som fyra stycken normalstora svenskar. I höjd. Och ja just det! Det är ett envåningshus.

Om det nu skulle finnas några industrispioner här i faggorna så ger jag er en bjudning här!

För övrigt är det svÃ¥rt för mig att kunna binda samman de bÃ¥da världarna Ghana och Sverige. Det känns pÃ¥ nÃ¥got sätt att det enda som förbinder dem är jag [vilket är dikt och förbannad lögn – i synnerhet dÃ¥ det i allra högsta grad finns en förbindelse i form av Sweden Ghana Medical Centre]… men det är sÃ¥ det känns. Det känns helt vanvettigt avlägset att se sÃ¥na här bilder:

Istapp ovanför entrén till kontoret pÃ¥ Kungsholmen… ay caramba!

Magisk dag med familjen då det blev till att promenera på Djurgården.

Först brunch pÃ¥ Strand Hotell LÄNK [rekommenderas – men se till att boka bord!], sen promenad längs med Strandvägen följt av en minirunda pÃ¥ DjurgÃ¥rden.

Innan det bar av hemÃ¥t igen ackompanjerade av eftermiddagssolens sista strÃ¥lar…

Eller Götgatan by night. Det finns liksom inte här nere.

Men sÃ¥ är det ju sÃ¥ – det är inte prylarna som gör mannen; det är kvinnan. Utan min fästmö, Lady, känner jag mig halv – nej, rättelse – jag ÄR halv. Och i skrivande stund befinner hon sig ljusÃ¥r ifrÃ¥n mig bÃ¥de fysiskt och rent bildligt talat [okej, ljusÃ¥r är att överdriva, det fÃ¥r jag väl erkänna men ni fattar tanken] – hon är i Ã…re och jag i Afrika. Tjena liksom. Men vi har ett nytt talesätt; “det gÃ¥r över tills vi gifter oss!” – och det stämmer! Det gör det!

Dagens fundering:
Finns det attribut som definierar en människa eller är det den enskilda människan som definierar sina attribut? Eller sÃ¥ här – jag skulle vilja tycka om whisky enbart för att jag tycker att det är nÃ¥got som känns… eh, hm… manligt? Kanske maskulint är ett bättre ord. Hur som helst – skulle det förändra nÃ¥got överhuvudtaget vad det gäller vilken uppfattning folk har om mig? Eller är det jag som skapar attributen snarare än tvärtom? För övrigt vill jag ocksÃ¥ prata som James Earl Jones och ha skägg som Chuck Norris. SÃ¥ vi skiter i det här va? Jag är jag och det räcker – folk avundas mig ändÃ¥!

Dessa underbara gamla reklamer! Att inte ens föräldrar gjorde slag i saken och köpte upp ett lager till sin framtida son – fatta att glida in pÃ¥ Café Opera i den här utstyrseln! Det hade ju fullkomligt regnat “best dressed“-awards över en…! Väl?

Nåja, över och ut från Accra! Imorgon är det torsdag, sen fredag och efter det helg, strandhäng och utflykter. Hur ser er vecka ut?

Er tryckknapp,

On

PS. Dagens första, största, enda och mest kärlekssentimentala shoutout gÃ¥r oavkortat till FjällgÃ¥rden i Ã…re där min Lady kamperar – IMUAPPGNILU! Javisst! DS.

Last but not least…

Fri December 18, 2009, 18:36

(This is the last entry made in Africa for this year. Tonight I’m leaving for Sweden and after that it’s time to try my wings in China. The grej of the day is: “The USB comb“. If you don’t have it – buy it! No one can live without it!)

Sista dagen i Ghana för det här året. Det enda som känns underligt med det är nog de där konstiga sakerna; inget mer Bush Canteen på nån månad, ingen mer tropisk värme [det har sällan varit under 30 grader varmt nu under mina veckor här nere] och inga mer afrikanskt liberala tidspassningar att ta hänsyn till. Vad jag däremot ser fram emot är en vit jul tillsammans med Lady, få träffa släkt och vänner och få kunna äta Lakritspuck och tunnbrödsrulle [kanske inte samtidigt dock].

I mitt senaste inlägg raljerade jag ju lite om rymden – och min trogne läsare bjowi [som för övrigt är en Scaniaslacker och sÃ¥ledes har varit ledig hela dagen idag – att han dessutom är en vanvettigt trevlig lirare som jag träffar alldeles för sällan hör kanske inte till saken, vilket inte Scaniadelen gjorde heller, men bör nämnas ändÃ¥] kom med följande uppföljningstanke:

Angående det där med jymden: Einstein lär ha sagt “Det finns bara två saker som är oändliga: Universum och människans dumhet och det första är jag inte säker på.” Låt det vara hur det vill med människans dumhet (han hade rätt; det är inte mer med det) och fokusera istället på det där med universums oändlighet. Jag håller med om att det börjar svindla när man tänker på sådant nämligen. För: Om nu universum är oändligt, då innebär det alltså att oavsett hur långt bort i universum man åker, så kan man alltid, ALLTID, åka oändligt långt bort till. Oändligt långt bort alltså. Visst svindlar det? Men håll i dig nu här: Anta motsatsen, d.v.s. att universum är begränsat. Det må vara väldigt, VÄLDIGT, långt och stort, men det finns ändå en yttre gräns för universum. Då måste det ju finnas något utanför den gränsen. På andra sidan gränsen. Motsatsen, d.v.s. att det inte skulle finnas någonting, är ju lika märklig att tänka sig som att det inte skulle finnas något, ingeting alls, på andra sidan väggen till kontoret där jag nu sitter. Eller? Och om det nu finns något där på andra sidan, vad är det i sådana fall?

Hur är det med svindeln?

Min replik lät inte vänta pÃ¥ sig – jag uppskattar diskussioner och dialog, sÃ¥ att ni kommenterar är guld värt! Hur som helst, sÃ¥ här skrev jag:

Slutligen – jymden. Okej, rymden är oändlig. Tror man. Fine. Men Big Bang – en gång i tiden var universum av en knappnåls storlek, sen kom Big Bang och rymden blev oändlig. Så säger forskarna. Vadå knappnål?! Hur fan ska det funka? Var det världens tyngsta och mest innehållsrika knappnål eller vadå? Något oändligt kan väl ändå inte komma ur något som är stort som en munblåsa? Och för övrigt – vad fanns det runtom den här knappnålen då?

Nu – är det sÃ¥ himla konstigt att man sitter och blir filosofisk när det är sÃ¥ här det ligger till? Att en knappnÃ¥l plötsligt fick för sig att bli stort som… eh, ja, oändligheten? Om jag nu mot all förmodan skulle ha nÃ¥gon astronom som läsare, eller doktorand i modern fysik för den delen [inte för att de är experter pÃ¥ universums utbredning men de är i alla fall hajsmarta] sÃ¥ kan ni väl droppa en rad i kommentarerna och förklara hur det ligger till? För jag och bjowi [och antagligen alla andra] vill verkligen veta – hur fan gÃ¥r det till det här med rymden? Oändligt? VadÃ¥ oändligt? Det gÃ¥r väl inte?

Dagens fundering skippar vi idag – hela inlägget har ju varit sÃ¥där kvantfysiskt filosofikantigt sÃ¥ vi lugnar oss för idag. Istället kör vi lite sköna bilder – jag har upptäckt en ny grej: Picasa. Eller ja, jag vet att det inte är nytt och ej heller sÃ¥ för mig egentligen. Det är bara det att jag idag föll till föga igen för att använda det – och det är ganska coolt.

Originalet. MÃ¥ sÃ¥ vara att det är en cool lirare som kör med pilotbrillor som skyddsglasögon, men vänta ska ni fÃ¥ se…

Now we’re talking! Helt plötsligt flyttades vi tillbaka till en svunnen tid dÃ¥ kamerorna var sunkiga och svartvita, och fokus lÃ¥g nÃ¥nstans mitt i bilden. Ã…tminstone i mina ögon fick bilden mer liv och blev intressantare nu…

Men det här är nog ändÃ¥ min favorit. Det är “vÃ¥rt” träd som även är en del av sjukhusets logotyp. Och sÃ¥ en hel massa himmel och längst ner ser man även ut över Accra och i horisonten även Atlanten…

Och vips! Så är effekten rentav dramatisk. Himlen är blå som om Rafael hade målat den i Sixtinska kapellet och trädets siluett står nästan ut ur bilden.

Och nu, nu när jag har skrivit det här och visat er sÃ¥ Ã¥ngrar jag mig bittert i det tysta. Varför lät jag bara inte bli att säga nÃ¥got och istället lät er tro att jag är en master at work när det gäller bildkomposition, efterbehandling och färgmatchning? Whyyy? Det enkla svaret är nog att jag är förjävla dÃ¥lig pÃ¥ att ljuga. Det funkar inte riktigt för mig. Jag börjar svettas ymnigt och blir sÃ¥där femÃ¥ring:skt nervös att det liksom inte är värt det. Därför lät jag bli. [Eh, labilt psyke, nÃ¥gon? Här sitter jag och för en diskussion med mig själv…]

NÃ¥väl – nästa gÃ¥ng vi skrivs är jag Ã¥terigen pÃ¥ svensk mark, är hemma i tvÃ¥ veckor innan äventyr i Kina väntar [ja, som ni märker sÃ¥ gör jag allt som stÃ¥r i min makt för att hÃ¥lla kvar greppet om er läsare; är det inte Ghana sÃ¥ är det Tyskland, är det inte Tyskland sÃ¥ är det Sydafrika och är det inte Sydafrika sÃ¥ är det Kina]… Inför det kommande Ã¥ret kan jag locka med USA…

Tjipp och hajk!

Er Bengt,

Alsterlind

PS. Dagens lÃ¥t är “I’m coming home“ med Johnny Horton, tillägnad min älskade Lady. DS.

Very south of France…

Tue December 15, 2009, 19:07

(Todays sköning [which is a swedish word for an admirable person] is Jane Birkin. I have no idea if, and in that case why, she is famous but she’s given the world the following quote, and for that alone she deserves to be awarded the title ‘todays sköning’: “My mother was right: When you’ve got nothing left, all you can do is get into silk underwear and start reading Proust.” I mean – why silk underwear? And why Proust? Magic.)

Än en gÃ¥ng är det sÃ¥ dags för ett sÃ¥nt där spretigt opus frÃ¥n mig – jag började skriva pÃ¥ det här för fem dagar sen, när jag var pÃ¥ väg ner till Sydafrika. För tillfället befinner jag mig nÃ¥n mil ovanför Nigeria och är pÃ¥ väg tillbaka till Ghana igen och innan ni läser det här har det säkerligen hunnit bli tisdag och dÃ¥ är jag tillbaka pÃ¥ kontoret. SÃ¥ för att göra det här lättare att följa tänkte jag att jag ska försöka mig pÃ¥ konststycket att dela upp mina äventyr nere i Mandelas hemtrakter i flera olika uppdateringar. SÃ¥ kom ihÃ¥g att titta in imorgon igen, och dagen efter…

Hur som helst – storyn tar, inte helt ovanligt, sin början i en flygplatslounge…

Än en gÃ¥ng sitter jag sÃ¥ i Akwaaba lounge pÃ¥ Kotokas flygplats här i Accra. Den här gÃ¥ngen bär det av till Sydafrika och i sann Afrikaanda har det hittills varit fyra strömavbrott här pÃ¥ flygplatsen sen jag kom för trekvart sen. Dessutom ligger incheckningssystemet nere sÃ¥ man fÃ¥r handskrivna biljetter à la monopolpengar och pÃ¥ frÃ¥gan om de har nÃ¥gra platser med extra benutrymme för en förvirrad europé som undertecknad fÃ¥r man svaret: “Sir, we don’t even know which seat y o u have reserved and thus we have no idea of how the seating arrangements are.” Ja ja, det är ju trots allt bara Ã¥tta timmars flygning – och att leka fällkniv i ekonomiklass är ju… kul.

Väl pÃ¥ planet visade det sig att djungelns lag rÃ¥dde och att jag därmed visst kunde fÃ¥ tag pÃ¥ en av de där eftertraktade nödutgÃ¥ngssätena – det visade sig emellertid att till skillnad frÃ¥n resten av världens alla andra flygbolag sÃ¥ har Kenya Airways inaktiverat lutningsfunktionen pÃ¥ platserna vid vingarna; sÃ¥ledes blev det en nÃ¥got obekväm flight till Nairobi. Rak i ryggen, in med magen, ut med bröstet, typ. Oh well, Nairobis flygplats, Jomo Kenyatta International Airport [kort reflektion förresten, Jomo Kenyatta, är inte det ett skönt namn för det första och ser han inte jävligt läskig ut för det andra?] – hur mÃ¥nga av er har varit där? Om nÃ¥gon har, hÃ¥ller ni med mig om att det är en av de flygplatser där Gud verkligen mÃ¥ste supit till nÃ¥got fruktansvärt pÃ¥ hembränt och insmugglad träsprit och sen fÃ¥tt en enda stor minneslucka och glömt att han ens hade ett lillfinger med i spelet gällande flygplatsen? Det är Ã¥tminstone min Ã¥sikt. Eftersom jag hade tagit ett par steg frÃ¥n min vana att aldrig göra nÃ¥gon research när jag ska till nÃ¥got nytt ställe sÃ¥ visste jag att de led akut brist pÃ¥ sittplatser [oh yes, understatement of the day] men vad jag inte hade kunnat läsa mig till, ens med all vilja i världen, var att flygplatsen hade haft ett tolv timmar lÃ¥ngt strömavbrott strax innan vi fick landa. Inga plan hade landat och inga hade lyft [svÃ¥rt att göra vilket som när det inte finns nÃ¥gra lysen pÃ¥ landningsbanan och det är mitt i natten]. SÃ¥ledes var min flight till Sydafrika inställd och som den ordentlige medborgare jag är sökte jag dÃ¥ upp Kenya Airways transferdisk och hittade – kön frÃ¥n Helvetet. Snabbt blev jag varse att folk som väntat i tolv timmar fortfarande väntade och att de 100 personerna före mig i kön var milt uttryckt upprörda [inte för att jag är nÃ¥gon master-at-work pÃ¥ swahili men kroppssprÃ¥k och röstläge är internationellt]. SÃ¥ jag tonade ner mig lite, bidade min tid och fick tillslut [efter en timmes köande] reda pÃ¥ att jodÃ¥, jag var inbokad pÃ¥ nästa flight ner till Sydafrika – tre timmar senare…

Ni vet ju vid det här laget att jag är [eller Ã¥tminstone har varit] sjukligt fascinerad av allt vad flygplatser och lounger heter – sÃ¥ inte helt oväntat gled jag vidare till Air Kenyas lounge för att göra mig känd… vilket gick – sÃ¥där. Här spelade det ingen roll hur mycket du hade flugit förut – om du inte flög Business Class just den dagen sÃ¥ kom du inte in. SÃ¥ jag blev hänvisad till transferloungen för KLM/Air France – ett bevis pÃ¥ att ordet “lounge” inte betyder nÃ¥got alls egentligen. Tänk er plaststolar och -bord à la Jysk bäddlager och ett rum i originalutförande [inte originalskick – mind you] frÃ¥n flygplatsens glansdagar pÃ¥ det glada sjuttiotalet – och dÃ¥ ser ni det framför er. Om ni sen lägger till typ hundra insomniadrabbade strandsatta flygpassagerare pÃ¥ de 50 kvadratmeterna med loungeyta sÃ¥ har vi en finfin smältdegel där västerländskt stoiskt tÃ¥lamod blandas inte helt framgÃ¥ngsrikt med afrikansk adhoc-känsla och allt-mitt-är-mitt-och-allt-ditt-är-mitt-synsätt pÃ¥ hur sittplatserna ska delas upp.

Dagens fundering:
Vad är det som skapar de värderingar man har? Är det som alltid annars att nature vs. nurture utkämpar en bitter fight och i slutändan kommer överens om att de inte är överens och därmed indirekt enas om att det är en kombination? Eller är det nÃ¥got annat, är det bara miljö? Eller bara genetiskt? Efter att ha spenderat helgen i Sydafrika kan jag inte lÃ¥ta bli att hoppas pÃ¥ att det är genetiskt – för även om jag nu hade vuxit upp i Sydafrika med de helt käpprätt uppÃ¥t väggarna läskiga lagar och regler de hade, sÃ¥ önskar jag att jag ändÃ¥ inte skulle accepterat det. Varför ska nÃ¥gon vara mer eller mindre värd än en annan människa?[!!] NÃ¥väl, jag försöker inte hävda att jag tar the high road eller sÃ¥, se det mer som en reflektion över människans tillkortakommanden när det gäller sunt förnuft, old-habits-die-hard och oviljan att ta ett steg nedÃ¥t i hierarkin – oavsett vilken…

Hur som helst – för att undvika stora tristessdöden av mina läsare sÃ¥ slutar jag här och börjar istället skriva pÃ¥ nästa inlägg – äventyret i Sydafrika. Ikväll eller imorgon – oavsett när sÃ¥ kommer det dÃ¥ en uppdatering med lejon, noshörningar, tragiska klassklyftor och sydafrikanernas totala överdÃ¥diga opulens i köpcentrum.

Men nu till lite bilder pre-Sydafrika!

Som jag skrev förut, de flätar armeringsjärn som om de vore under pistolhot…

Och i en betongbunker där väggarna är över en halvmeter tjocka – i den tunnaste delen – sÃ¥ blir det en del flätande.

Han stÃ¥r i [ja, inuti!!] väggen – här skulle man lätt kunna spela in en skön lÃ¥gbudget-action à la Hollywood där skurken gör sig av med ett vittne genom att lÃ¥ta dem “försvinna” i betong… i den tjockaste delen av väggarna kan jag ligga raklÃ¥ng…

De verkar gilla det där med att vara uppe i luften.

Jämförelse med hur det såg ut för några veckor sen; det tar sig, sa brandmannen på semester!

JorÃ¥, jag träffade Mufasa, som smakprov inför nästa inlägg alltsÃ¥… [Förresten mÃ¥ste jag bara säga att den där hemsidan, lionking.org, mÃ¥ste vara gjord pÃ¥ “fel” sida om millenieskiftet – det fÃ¥r inte vara sÃ¥ att den verkligen är uppdaterad i mars i Ã¥r! Disney mÃ¥ste kunna bättre än sÃ¥…]

Slutligen, häromdagen fick jag frÃ¥gan om hur jag skulle beskriva mig själv med en slogan. Det är avgjort svÃ¥rt, I tell you. Okej att jag är en ganska skön lirare när det kommer till latinets confidentia och tidvis nog har en övertro pÃ¥ mig själv – men det är bara yta – jag är en ganska självmedveten kille som har fel och brister som alla andra, och innerst inne har jag ingen aning om hur jag ska beskriva mig själv – eller kanske än mindre hur jag uppfattas [för om en beskrivning är käpprätt Ã¥t fanders sÃ¥ säger den ju ändÃ¥ inte sÃ¥ mycket]. Hur skulle ni beskriva er själva? Och mig? Dagens hemläxa blir alltsÃ¥: Skriv en slogan om mig och en om dig själv!

PÃ¥ Ã¥terläsande goda vänner! PÃ¥ fredag bär det av till nordligare breddgrader igen förresten [och om nÃ¥gon vet – varför heter det breddgrader när det är höjdnivÃ¥n pÃ¥ jordklotet man talar om – borde det inte vara längdgrader liksom?].

Er slugger,

Wiggo

Groundhog day…

Tue December 8, 2009, 15:47

(Overheard conversation on one of the last site meetings:
“We are 94% done with the workers accomodation.“
“What about the toilets and showers?“
“Six percent done – in total, one hundred percent.”)

Oavsett hur coolt den än mÃ¥ tyckas vara att jobba i Afrika sÃ¥ är det de facto sÃ¥ att förr eller senare kommer den; vardagslunken. I mitt fall gällande jobbet och i detta nu har den slagit till med full kraft – dagarna gÃ¥r in i varandra och än sÃ¥ länge lever jag mer för att jobba än jag jobbar för att leva, vilket inte direkt gÃ¥r hand i hand med min livsfilosofi som inbiten epikuré. Jag släntrar ner pÃ¥ kontoret lagom för att hinna äta frukost innan klockan Ã¥tta pÃ¥ morgonen, halvnio börjar kollegorna droppa in [som alla har skönt exotiska namn som Fleurette, Korkor, Kwaku och Adjei] och sen är dagen igÃ¥ng liksom. Kanske att vi tar en tur upp till byggsiten, kanske att vi Ã¥ker till the Bush Canteen för att äta snigel eller en helt vanlig kycklingsoppa. Men den där inledande fascinationen av att vara i Afrika har lagt sig nu och det som istället är kommit är… jobb. Vilket är fine, missförstÃ¥ mig rätt. Det är bara det att… ja, jag vet inte. Jobb hade jag ju i Sverige med – för att det här ska kännas worthwile vill jag liksom ha nÃ¥got mer. Ã… andra sidan har jag fÃ¥tt mer, nästan mer än jag kan smälta – det enda spöket i historien är nog att Lady inte är vid min sida. Emedan hade allt känts spännande, coolt och häftigt men nu, ja. Ni hajar. Dock är det ett faktum att det är coolt, häftigt och spännande att jobba i Afrika, även om jag ibland har svÃ¥rt att se skogen för alla träden. NÃ¥ja.

Förjävla bra bild. Min gamle JB-parhäst Kalle är en sann virtuos med kameran. Den här bilden har i min mening allt; färgerna, ljuset, den blänkande daggen och den där ofrÃ¥nkomliga känslan av hösten som stÃ¥r nere mitt bland kolonilotterna och med megafon basunerar: “Vintern är pÃ¥ väääääg!” I alla fall, om ni, som jag, gillar vad ni ser sÃ¥ tycker jag att ni gör rätt i att gÃ¥ in här, bläddra lite och sen slÃ¥ till!

Och imorgon kväll drar jag iväg till Sydafrika, i mitt stilla sinne hade jag gjort mig inre bilder om storslagna vyer över Godahoppsudden, Kapstaden och Taffelberget – i verkligheten kom jag sen pÃ¥ att jag flyger till Johannesburg och att företaget jag ska besöka har sitt kontor i Pretoria. Hmm… ja, frÃ¥n den där grönskande drömmen har jag nu i sinnet istället hamnat i Ingenmanslandet som Gud glömde. Man lÃ¥ser dörrarna i taxin [eller vad säger jag, man Ã¥ker inte ens taxi om man är rädd om livhanken], stannar inte för rödljus och högst troligt är även att man är beväpnad. Nu sitter ju jag i och för sig och mÃ¥lar fan pÃ¥ väggen i och med att jag dels vill fÃ¥ det hela att verka dramatiskt och dels tycker att en sjysst one-liner kan rättfärdiga mycket ljug [här pÃ¥ bloggen alltsÃ¥ – ljug i verkliga livet ger jag inte mycket för!] men ändÃ¥, Kapstaden hade smällt lite högre.

Dagens citat:
“Microsoft Installer is awesome. I can’t think of a logical explanation for its awesomeness so I’ll just assume that Microsoft staffs that project with the offspring of their super secret breeding program based on former dansband members and shemale midgets with ADHD and Alzheimers who listen to glam rock. I am constantly amazed at the multitude of ways in chich this thing manages to fail to accomplish its basic function – that of extracting a bunch of files into a directory.”
– skönt ironisk och elokvent uppgiven programmerare som retar sig pÃ¥ Microsofts omförmÃ¥ga gällande… ja, allt, typ.

I linje med min inledande klagan över vardagens fulla inträdande sÃ¥ kommer dagens bildskörd mestadels innehÃ¥lla… vardag. HÃ¥ll till godo och förresten – kom in i matchen folket, jag är ju fullkomligt svältfödd pÃ¥ kommentarer! Kalle och Björn – ni sköter er fint! Och Erika. Ni andra – nu växlar ni ner till trean och kör om i innerfil! Okej?

Det närmaste jag kommit jul här nere: En ensam byggjobbare uppe på siten som hittat en tomteluva.

Stilstudie på det afrikanska sättet att jobba.

Viktiga personer får en egen hjälm.

Och jag fortsätter pÃ¥ min inslagna väg att försöka hitta de perfekta byxorna. Hittills har jag avhandlat sÃ¥väl Chuck Norris som lite skönare Ca[r]sual wear…

Hmmm… man helt enkelt vaknar utanför garderoben – utan att ens behöva komma ut ur den? :)

KG Hammars måste ju vara något av en riktig lirare! Han verkar vara vettig, snabb i repliken och dessutom frisinnad nog att inse att människor är människor, oavsett vem man älskar och vad en 2000 år gammal kioskroman säger om det.

Förresten ska jag passa pÃ¥ att Ã¥terigen uppmana er att ta ert förnuft till fÃ¥nga – det börjar bli vinter nu va? Just det. Och vad gör man pÃ¥ vintern? Man Ã¥ker skidor. Var? I Ã…re, om man är i Sverige. Och var ska man bo dÃ¥? PÃ¥ FjällgÃ¥rden ska man bo! Säg det högt för er själva fem gÃ¥nger: “Om vi fÃ¥r lust att Ã¥ka skidor ska vi Ã¥ka till Ã…re och bo pÃ¥ FjällgÃ¥rden.” Deal?

Dagens fundering:
Hur mÃ¥nga gÃ¥nger per dag tror ni att man tänker nÃ¥got som man inte kommer ihÃ¥g sekunden efter att man har tänkt det? Ibland, när jag verkligen vill komma ihÃ¥g nÃ¥got jag tänkt pÃ¥ sÃ¥ försvinner tanken som en liten sädesärla pÃ¥ ett rapsfält! Pang! Vips, borta! Och sÃ¥ ibland fastnar en tanke som nÃ¥t slags evighetsklister och man kan inte fÃ¥ bort den frÃ¥n medvetandet med all viljestyrka i världen. SÃ¥ har jag det nu. Fast det handlar om en lÃ¥t, de har nÃ¥n grupp här nere i Ghana som tydligen är det nya svarta här nere. De spelar den hela tiden. Och även när den inte spelas sÃ¥ hör jag den. Inne i mitt huvud.  Inte ens det vanliga botemedlet – att nynna pÃ¥ “Amore” med Dean Martin – funkar. Skitsamhälle.

Er vinkelhake,

Primus