i n d i a n s o m m a r

United colors…

Sat December 5, 2009, 19:09

(“If you think this sentence is confusing, just change one pig.”
-William Bricken Jr.)

Till att börja med idag tänkte jag komma med två listor. Okej?

Listan på saker jag har gjort men som varit helt fel:
1. Lurade min bror att han skulle få hela min veckopeng om han lät bli att cykla hem och säga sanningen [att jag slagit honom så han grät]. -86.
2. Matade elefanten pÃ¥ Skansen med Mariekex trots att det stod “Mata inte elefanterna“. -85
3. SÃ¥g pÃ¥ “Huset som Gud glömde” hos Arvid trots att den var barnförbjuden [jag kunde inte sova pÃ¥ en vecka]. -88
4. Snattade en genomskinlig plånbok i plast på Lindex [samvetet fick dock råda så jag sprang tillbaka och lämnade den när mamma var i provrummet]. -87

Listan på saker jag har gjort och som varit helt rätt:
1. Träffade mitt livs kärlek, Lady. Det är bra så. -08.

Jag läste nÃ¥gonstans om en bok som är skriven med 50 olika ord. I och för sig visade det sig sedan vid närmare granskning att boken i frÃ¥ga var en barnbok och genast förtogs en del av magin – en barnbok innhÃ¥ller typ ett ord per sida i stil med “lampa“, “boll“, “dildo” [okej, jag erkänner, det sista ordet kanske inte är det man instinktivt man tänker pÃ¥ när man hör “barnbok“, men ändÃ¥ – man mÃ¥ste ju vara öppensinnad] och om den dÃ¥ är 50 sidor lÃ¥ng sÃ¥ är ju saken biff. Men tänk om man skulle läsa en “riktig” bok som bara innehöll 50 olika ord… om man läste den utan att veta om det innan, tror ni att man skulle märka det? Jag har läst George Perecs bok “Försvinna“ som helt saknar bokstaven ‘e‘ och det är lite magiskt nästan, man känner att nÃ¥got saknas men kan inte sätta fingret pÃ¥ vad.

Kanchanaburi City, Amphoe Muang, Thailand. Där har ni staden invid vilken ni hittar bron över floden Kwai. Senaste tiden har jag haft Ã¥tminstone en läsare per dag som trillat in pÃ¥ min blog med sökorden “bron över floden kwai stad“ – och min misstanke är att de blir väldigt besvikna när de istället för en resguide över Thailand hittar en redogörelse för min tid i Prag. Men nu vet ni – Kanchanaburi City. Glöm aldrig det!

AlltsÃ¥, pÃ¥ onsdag ska jag flyga till Sydafrika för jobb. Jag har ju varit lite Sarah Palin:sk i mina tankar och räknade väl med att flygresan kanske skulle ta tvÃ¥, max tre timmar [jag menar, hur stort kan Afrika vara egentligen?]. Jag hade… eh, lite fel. Nog för att jag mellanlandar i Nairobi [vilket i och för sig motsvarar att Ã¥ka pÃ¥ semester i Grekland och mellanlanda i Moskva] men resan tar snuskigt lÃ¥nga tretton timmar! Okej, fine – tidsskillnad länderna emellan men ändock. PÃ¥ vägen hem kommer jag vara strandad pÃ¥ Nairobis flygplats i fyra timmar. Kanske inte helt fel, det sägs ju vara highlife att uppleva Afrikanska flygplatser inifrÃ¥n [jag uppskattar ironin i den här meningen till minst 80%], men ändÃ¥ helt katastrofalt orätt med tanke pÃ¥ att Nairobis luftfartsverk löst terroristfrÃ¥gan pÃ¥ ett ganska okonventionellt sätt: De har helt enkelt avskaffat stolar pÃ¥ flygplatsen [sÃ¥ att man inte ska kunna gömma en bomb under en stol, är förklaringen jag fÃ¥tt] – välkommen att stÃ¥ i fyra timmar! Mitt enda hopp stÃ¥r nu till mitt silverkort hos KLM, som även ska gälla hos Kenya Airways… hoppas hoppas…

Dagens citat är en gammal klassiker:
“Man tror att man är sÃ¥ jävla bra, men egentligen är man bättre.”
– Michel, mannen med en självdistans som skulle ge minusutslag pÃ¥ skalan och ett ditoförtroende som till mÃ¥ngt och mycket mÃ¥ste klassas som skadligt bra – att han sedan faller en bra bit innan mÃ¥lsnöret för klassikern “if you talk the talk, you have to walk the walk” fÃ¥r nog anses vara Darwinism i sin finaste form snarare än nÃ¥got annat…

För övrigt har jag kommit pÃ¥ att jag har en förkärlek för argument som är totalt ovidkommande – ni vet, när man stÃ¥r och dividerar med nÃ¥gon som säger si medan du själv tycker sÃ¥, dÃ¥ brukar jag smälla till med nÃ¥got i stil med “men hallÃ¥, jag har ju en röd tröja pÃ¥ mig och därför har jag rätt“. Folk blir helt ställda dÃ¥. Eller i skrift har jag min gamla favorit “okej, jag ljuger ibland, jag vet, men det gör inget för jag är jävligt snygg” – hur skönt är inte det liksom? Jag skulle vilja se typ Mona Sahlin stÃ¥ i talarstolen i Riksdagen och komma med nÃ¥gon lÃ¥ng utläggning och sen runda av med “…och eftersom jag har namnsdag fjärde maj sÃ¥ tycker jag att vi klubbar igenom det här!”

Okej, det finns amerikaner och sen finns det dumma amerikaner. Egentligen är det ingen skillnad pÃ¥ dem men AJ Jacobs mÃ¥ste nog ändÃ¥ tillhöra den delen som tÃ¥l kallt stÃ¥l som fÃ¥ andra [läs: han mÃ¥ vara dum men han är min idol]. Han bestämde sig för att bli världens smartaste man och kom därför pÃ¥ idén att han skulle läsa Encyclopedia Britannia, frÃ¥n första till sista band. 33 000 sidor med 44 miljoner ord, sex timmar om dagen i över ett Ã¥r. Sen skrev han en bok med titeln “To Know-It-All: One man’s humble quest to become the smartest person in the world“, precis sÃ¥ kuschad som undertecknad allt som oftast är. [Mhm. As if.] Respekt.

Dagens fundering:
I en intervju med Amos Oz [för övrigt en favorit bland favoriter] sa han att om han fick välja mellan att följa med pÃ¥ den första bemannade rymdfärden till Mars eller att tillbringa ett dygn som en fluga pÃ¥ väggen hemma hos vilken familj som helst sÃ¥ skulle han välja flugan, inte astronauten. Det fick mig att tänka – skulle jag välja det alternativet? Rymdresor och pionjäranda i all ära men när det gäller resor sÃ¥ har jag med tiden insett att jag reser för att komma hem, inte bort [och vad kunde vara mer borta än Mars?] och att vara först pÃ¥ Mars – njae, sÃ¥ länge jag har tillgÃ¥ng till DN, Trocadero, en mandolin [varför inte liksom?] och min älskade Lady sÃ¥ spelar det ingen roll om man sÃ¥ lockar med en resa till Paradiset – jag stannar där jag är. Den gode herr Oz [tänk om han ändÃ¥ vore trollkarl istället för författare] hävdade även att den mest gÃ¥tfulla och motsägelsefulla institutionen i universum är familjen… Paradoxen är inte att sÃ¥ mÃ¥nga familjer upplöses pÃ¥ olika sätt utan snarare att det fortfarande är sÃ¥ mÃ¥nga som hÃ¥ller ihop. Och även det fick mig att fundera; jag är nÃ¥got av en diehard-romantiker som alltid vurmat för evig kärlek men Amos Oz är ju en skön lirare – kunde han ha rätt? Jag själv vet givetvis att han har fel pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga punkter man nu kan ha fel pÃ¥ – kärlek är evig när den är sann kärlek, men ändÃ¥… NÃ¥väl, envars lycka i det här avseendet torde i alla fall ligga i att man, till skillnad frÃ¥n Amos Oz, kan rycka pÃ¥ axlarna Ã¥t det och fortsätta leta efter den eviga Kärleken, om man inte som undertecknad, redan funnit den. Han själv menar att om han fick leva tusen Ã¥r till skulle det vara det enda han skulle skriva om… Och slutligen, som en liten bonus, kan jag dra anekdoten om Per Zetterberg; som sextonÃ¥ring flyttade han till Anderlecht i Belgien för att spela fotboll som ungdomslärling. Efter nÃ¥gon mÃ¥nad smugglades [!] hans flickvän in frÃ¥n Sverige [eftersom hon bara var femton] sÃ¥ att de kunde vara tillsammans. Och sen levde de lyckliga i alla sina da’r. Jo, det är sant. Och till saken hör dessutom att de blev tillsammans som nioÃ¥ringar – enligt uppgift frÃ¥gade hon chans pÃ¥ honom. Now we’re talking monogami. Fett med monogami. Punkt.

Borde jag ha delat upp stycket ovan? Ja.
Orkar jag göra det nu? Nej.
Tror jag att någon läser igenom det? Nej.
Borde jag alltså ändå ta mig tid att dela upp det? Ja.
Men? Nej.

För övrigt är jag sÃ¥där asexuellt kär i de smÃ¥ notiserna som en gÃ¥ng i tiden fanns här och där i DN, framförallt i kulturdelen [numera är jag utlämnad Ã¥t att läsa DN pÃ¥ distans via nätet och inget kan förta känslan mer än en tunn dataskärm]. Eller vad sägs om de här smÃ¥ raderna, med rubriken Ren Magi: “Den brittiska tävlingsduvan Tyson flög Ã¥t fel hÃ¥ll pÃ¥ väg frÃ¥n Frankrike till England och hamnade i Nigeria där han blivit stjärna i en svart magi-show.” Vad…? Hur…? Varför…? Ja. SmÃ¥tt kungligt. Istället för att putta in en liten skräpannons sÃ¥ ägnar de sig Ã¥t journalistik pÃ¥ hög nivÃ¥, we like!

Dagens råd:
Vid radiokalas får man inte glömma bananer.

SÃ¥… dags för bilder!

Stilstudie på yours truly.

Häromdagen var jag pÃ¥ bröllopsmottagning här nere, en av musikerna satt ute pÃ¥ verandan och spelade lite. Jag har alltid tyckt att musiker har ett speciellt sätt att sitta pÃ¥, tycker ni inte? Jag vill ocksÃ¥ kunna sitta sÃ¥där avslappnad, nonchalant men ändÃ¥ självsäkert…

FÃ¥r jag lov att presentera: Hunden Harry. Han mÃ¥ste dessvärre klassas som rasist, eftersom han enbart skäller pÃ¥ färgade människor [och i synnerhet kvinnor med, ja, lÃ¥t oss säga vidlyftigt omfÃ¥ng]. Ã… andra sidan är det säkert sÃ¥ att han har haft all anledning i världen att skälla pÃ¥ just färgade människor – hundar här nere anses vara mer av ohyra än sällskapsdjur och sparkar, slag och ovett är inte helt ovanligt. Harry har med andra ord fÃ¥tt det bra i sitt nya hem hos min VD.

“Tager du…”

En till sÃ¥ndär bild där jag tycker att jag lyckats med kompositionen; flygplanet, solens sista strÃ¥lar, fÃ¥geln pÃ¥ trÃ¥den och ja… allt.

Nånstans är det någon som fått tag på ett helt fraktfartyg fullt med danska kakor, för de här burkarna finns i vartenda litet snabbköp här i Accra.

Dagen igÃ¥r [helgdag tack vare nÃ¥got de kallar “Farmers Day”] spenderades vid White Sands, Gomoa Fetteh.  NÃ¥gra öl, ett par dopp och min vapendragare Emmanuel och hans kollega David. En soft fredag, helt enkelt.

Japp, det var det för idag. Som slutord kan ni ta med er att världens största arbetsgivare är den indiska järnvägen. Sex miljoner anställda. Skön grej liksom.

Er filial,

Axel

PS. IMUILU honey! DS.

Ännu en dag…

Wed December 2, 2009, 22:29

(Today’s fact [stolen straight off from “fakta- och fruktbloggen“]: Three new word has been accepted into the Swedish Academy’s Dictionary: Filling (underwear), kjoffo (kiosk) and Öholm (from Siewert Öholm). Words that have expired are, among others, feskeböxa, grand slam and the rock group Kiss.)

Förresten – ni vet ju att jag har en svÃ¥ger som, när det kommer till träning, är nÃ¥got av en djävulens avkomma. [Läs: Han är hÃ¥rd som granit – bÃ¥de till sinnet som tränare och rent fysiskt. Och förresten, om det inte framgick sÃ¥ var jag ironisk – han är världens snällaste även om han inte direkt ser med blida ögon pÃ¥ mitt varande som soffpotatis.] Hur som helst, jag satt här igÃ¥r och gick igenom hur folk har hittat min blog, och döm om min förvÃ¥ning när jag inser att de populäraste sökorden här pÃ¥ sistone är “biffiga underarmar” respektive “bygga biffiga underarmar“. Och mycket riktigt, gÃ¥r man in pÃ¥ google och knappar in sökorden sÃ¥ vips!, där har man indiansommar! Vad säger du nu dÃ¥ Ola?! :)

Armany, Versachi och Aberbrombte&Fitoh – alla tre är de slÃ¥ende exempel pÃ¥ att viljan finns men inte riktigt de där sista centimetrarna innan man är ända inne i kaklet. Idag när jag var nere pÃ¥ stan i ärenden [vilket i sig är ett äventyr som tar minst fyra timmar pÃ¥ grund av trafik och det faktum att den här stan är utspridd pÃ¥ ett sätt som fÃ¥r Kiruna att kännas som downtown Manhattan] gick jag förbi en stilig affärsman, klädd i kostym och med skjorta och slips. Det var bara ett fel – skärpet hade ett stort emblem till spänne där det stod “V E R S A C H I“. Eller som killen som kom med en duktigt snajdig tröja med Armani-loggan men med texten “Armany“. Som om inte det vore nog har jag nu hittat en till lirare uppe pÃ¥ byggarbetsplatsen med märkeskläder pÃ¥ sig – “Poolo Ralf Louren“. Ja ja, de försöker ju i alla fall.

Idag har varit en sÃ¥n där halvcrappy dag som man glömmer sÃ¥ fort man tagit bort blicken frÃ¥n backspegeln och istället tittar framÃ¥t pÃ¥ vägen, men i alla fall – vad passar bättre dÃ¥ än en fullängds-cd med Mark-Almond? Jag tänker framförallt pÃ¥ deras första skiva och lÃ¥t nummer tre – The Ghetto. Det är en totalmelankolisk skönt delirisk blandning av deppjazz och skön bluesrock och fÃ¥r mig helt drömskt att tänka tillbaka pÃ¥ kvällen jag hörde lÃ¥ten första gÃ¥ngen: Jag och min parhäst pÃ¥ jobbet, herr Nilsson, hade varit ute en fredagkväll, började nere vid Skanstull och slutade pÃ¥ Kvarnen [och för er med Stockholmskännedom kan jag säga att vi kryssade mellan pubarna pÃ¥ vägen däremellan – ni kan tänka er resultatet], efter det Ã¥kte vi hem till honom för att konsumera onödiga mängder med Venezuelansk fin-rom, diskutera världsfreden, flickvänner och stambyten och lyssna pÃ¥ deppjazz pÃ¥ högsta volym tills klockan slutade vara primtal. Sen somnade jag i hans soffa och dagen efter vältrade vi oss i pizza och brasilianska kulturfilmer tills det var mÃ¥ndag. Typ. Vet inte vad det var som gjorde kvällen till ett sÃ¥nt där perfekt minne men varje gÃ¥ng jag hör lÃ¥ten sÃ¥ kommer känslan tillbaka av att det var en förjävla bra kväll. SÃ¥ det är mitt rÃ¥d – om ni sitter i ett stort hus nere i Afrika och tycker att det suger att er flickvän befinner sig ett kvarts jordklot bort – lyssna pÃ¥ Mark-Almond!

Dagens fundering:
Det är knepigt det här med tjänstefolk… tycker ni inte? Hur ska jag förhÃ¥lla mig till “min” kock Nicholas? Jag vill ju bli vän med allt och alla och tycker dessutom att det känns väldigt skumt att han inte sitter ner och äter med mig utan istället stänger om sig och sitter i köket. Men det kanske inte skulle funka annars? Själv har jag tänkt tanken att erbjuda nÃ¥gon av mina vänner hemma i Sverige tjänsten; kom ner till Afrika, laga mat till mig dÃ¥ och dÃ¥, mat, husrum och fickpengar fixat och smaka pÃ¥ livet i Ghana! Vem är pÃ¥?

Dagens bildskörd:

Ett visitkort. Inga konstigheter. Tills man läser pÃ¥ fjärde raden uppifrÃ¥n räknat: “3rd Floor, Pig Farm“. NärÃ¥, sÃ¥ att eh…
РVar har du ditt kontor n̴nstans f̦rresten?
РP̴ grisfarmen du vet, tredje v̴ningen. Andra spiltan fr̴n h̦ger.

I present to you: Bad Pirate Copies in Ghana, The Sequel – Poolo Ralf Louren.

Eller sÃ¥ är det kanske sÃ¥ att de inte lär sig stava riktigt – som till ordet “squad“.

AlltsÃ¥, den här boken är ett mÃ¥ste hos varje graviditetsaspirerande framtida smÃ¥barnsmor! Jag förstÃ¥r tanken [med mycket god vilja ska sägas] men ändÃ¥ – att ge ut en bok som heter “kycklingsoppa“, är inte det lite… konstigt?

Framåt, kamrater!

AlltsÃ¥, jag är ju nÃ¥gra centimeter kort frÃ¥n att spränga tvÃ¥metersvallen – dÃ¥ kan ni fatta hur mycket betong som golvet i bunkern bestÃ¥r av!!

I följetongen “hur man transporterar saker i Ghana“ har vi nu kommit till telefonstolpar – voilà!

Okej, föga originellt kanske men det är vansinnigt kul att ta såna här bilder!

Nicholas, som jag nämnde ovan, kan få en helt vanlig korvmacka att se helt mästerligt aptitretande ut!

Ja, det var allt för ikväll – imorgon vankas det bröllopslunch i chefens residens; hans son ska gifta sig och innan de Ã¥ker iväg  [i sann söderhavsö-anda ska de givetvis gifta sig nere pÃ¥ stranden med vajande palmer i bakgrunden och med endast den närmaste familjen närvarande] bjuds det pÃ¥ lunch och lite galej. Väderutsikterna är helt okej [behöver jag tillägga “som vanligt“?] – runt 30 grader och soligt.

Er laganda,

Coconut

Back in town…

Tue December 1, 2009, 20:48

(Oh joy! Fear no more – I’m back! Or judging by the vast number of complaints I’ve recieved during my absense [none, that is] I’m leaning towards the alternative that I have zero readers with english as their mother tongue. Oh well. I’ll just stubbornly continue my strive towards the multinational blog! Today there are a lot of pictures, some talk about my present whereabouts and last but not least – pondering of the day.)

SÃ¥ är jag pÃ¥ plats i Afrika igen, jag kom ner i torsdags och ska nu stanna här till den 18:e december. Eller ja, här och här, i nästa vecka Ã¥ker jag till Sydafrika för jobb och är där över helgen, sen tillbaka till Ghana i tvÃ¥ dagar och därefter hem till Sverige för julfirande. Och för den delen kommer julfirandet innebära en del resande ocksÃ¥ men dÃ¥ mestadels i Sverige, vilket jag ser som ett mycket välkommet avbrott i min nya, nÃ¥got internationella vardag. Hur som helst, jag tappade geisten lite att skriva och jag har sÃ¥ sakteliga kommit till sans med lösningen att gnistan kommer tillbaka om jag bara skriver lite varje kväll. SÃ¥ ursäkta eventuella oinspirera[n]de inlägg – jag är pÃ¥ väg tillbaka!

Hur som helst – sista veckan i Sverige spenderades pÃ¥ bästa sätt [i hyfsad kronologi]; pÃ¥ fredagkvällen var det dags att kuska buss och taxibÃ¥t ut till Sandhamn för lite skönt fredagshäng – relax i poolen, upp och svida om och sen trerättersmiddag [jag är helt övertygad om att enbart löjromen pÃ¥ förrätts-blinin mÃ¥ste betingat mer än hela middagen] följt av drinkrace i baren. Sen en god natts sömn, lÃ¥ng morgonpromenad och därefter hemfärd. Lördagkvällen spenderades pÃ¥ bästa sätt i goda vänners lag kombinerat med rödvin, whisky och frozen dacquiris i Casa Blajsing! FramÃ¥t smÃ¥timmarna blev experimentlustan möjligen lite för stor när det gjordes dacquiris pÃ¥ mörk choklad, rödlök och vodka [ej att rekommendera, för övrigt]. Som sig bör var söndagen en dag av vila.

NÃ¥väl, om vi ska komma nÃ¥n vart är det dags för lite bilder – eller vad säger ni?

Sandhamn by morning. Kan starkt rekommendera att åka ut dit under lågsäsong, folktomt, gästutsvulten hotellpersonal och fri lejd till alla storslagna sommarhus man alltid velat ta en närmare titt på men inte vågat.

Trollskogen.

“Damn it feels good to be a gangster!“, som Geto Boys sjöng. Eller “jävlar i havet vad snygga vi är tillsammans“, som jag och Lady säger.

Som sagt, storslagna sommarhus… Under vinterhalvÃ¥ret trasiga själar som nästan skamlöst ensamma lämnas Ã¥t sitt vindpinade öde men som under sommarhalvÃ¥ret förvandlas till den där kompisen som alla ville vara hos för att han hade James Bond-filmer även fast man bara var Ã¥tta Ã¥r gammal. [Eh, ja, ni förstÃ¥r liknelsen… kanske.]

Utsikten, mina vänner – utsikten!

Nej, det handlar inte om nÃ¥gon pervers böjelse…

…det är attraktionen “Ã¥ka sängskÃ¥p“ hos Casa Blajsing som gÃ¥r av stapeln! [Som ni ser av länken att döma sÃ¥ är Casa Blajsing ensamma i världen om att erbjuda denna attraktion!]

Med små, lätta steg går vi vidare mot det färdiga sjukhuset. Första veckan i mars är målet. Här en bild tagen för en knapp vecka sen.

Okej att stackars Daniel är huvudlös, men det är själva sushin som är the main event här – det här är avgjort den godaste sushi jag nÃ¥gonsin ätit! Vi satt pÃ¥ restaurangen Monsoon som fÃ¥r betecknas som väldigt upscale här i Accra, under bar himmel och 28 grader klockan tio pÃ¥ kvällen… helt okej.

Gör det, gör det!!

Jomenvisst, de gillar skyltar. Utan skylt finns du inte liksom. Och störst är bäst, oftast.

Den numera obligatoriska bilden fr̴n stranden Рen bok, en ̦l och ett hav.

Vad hette drinken sa du?

Dagens fundering:
När vet man att man lever sitt liv som man borde? Finns det nÃ¥got “borde” över huvud taget när det gäller att leva sitt liv – eller är det helt enkelt sÃ¥ att livet är livet oavsett vad man gör av det? Alltid när jag är lÃ¥ngt borta frÃ¥n Lady sÃ¥ känner jag mig modstulen och blir tidvis sÃ¥där gravt filosofisk att jag börjar fundera pÃ¥ livets stora frÃ¥gor… lever jag rätt? Jag vill inte vara en kontinent ifrÃ¥n min älskade men samtidigt är det här för en begränsad tid och i slutändan hoppas vi pÃ¥ att det blir nÃ¥got bra av det… Dessutom sÃ¥ är ju bara det värt att leva livet för – att ha nÃ¥gon att älska som älskar tillbaka. SÃ¥ nu kör vi!

Förresten – kanske en liten rapport om dagsformen här nere? Det är den första december, julkänslan hittills har bestÃ¥tt av en julkalender nedsmugglad i mitt bagage av Lady och en del tankar pÃ¥ julklappar. I övrigt är det mellan 28 och 33 grader om dagarna och runt 27-28 pÃ¥ kvällarna. Hur har ni det där hemma? :)

Er mungo,

Tromb

I’m on my way…

Wed November 4, 2009, 12:06

(In my work at Sweden Ghana Medical Centre I’m going to have the comprehensive responsibility for the technical equipment used in the hospital [the medical one, that is] of which one can sort out five heavy duty equipments: The Gamma Knife from Elekta, a machine to treat cancer inside the body without having to operate on the patient. Two linear particle accelerators, also from Elekta – one 18 megavolt and one 24 megavolt [which in itself is pretty impressive when you think about it – 24 m e g a v o l t s]. One MRI [Magnetom C!] from Siemens, planned to be used in more “normal” terms, for orthopedic purposes and also one CT [Emotions 16] from Siemens which will be used for dose planning for the oncology equipment. So quite an adventure for an engineer like myself.)

Som en good ridance-gest frÃ¥n Ghana sÃ¥ har nu strömmen sett till att vara helt frÃ¥nvarande under min sista natt här nere för den här gÃ¥ngen. Och ni som undrar hur det känns kan ju prova pÃ¥ att sova i en bastu – helt okej om du är en full finne pÃ¥ bastu-VM men inte fullt lika high-life när bastun utvidgats till en hel världsdel och den enda tanken som finns i ditt huvud är “luftkonditionering, luftkonditionering – ett  kungarike för luftkonditionering!“. Men jag vet, man fÃ¥r ta det goda med det dÃ¥liga – jag ska inte klaga.

Hur som helst gör strömavbrottet att det idag blir skåpmat gällande bilder så håll till godo! Imorgon är jag hemma i Sverige igen och då blir det novemberväderbilder, äventyr från Karolinska och total avsaknad av spännande restaurangbesök och ovälkomna stormkapningar av elförsörjningen. Men nu kör vi!

Åh fan, gör han inte?

Ljuva minnen frÃ¥n Tyskland…

Man blir lite lätt hemmablind här nere. Det här är ju vackert, låt gå för att det ligger skräp på vissa ställen men damn it!, det här är ju en exotisk sommardröm. Och ändå ser man det inte när man väl vistats här nere ett tag. Jag brukar tvinga mig själv att gå igenom bilderna en gång till för att kunna hitta pärlor som den här.

Nya Hilton, kommer nog bli “ganska sÃ¥, ganska sÃ¥ nice“, som Nalle i Snowroller skulle sagt. Det är en riktig hotellboom här nere – samma byggföretag som vi anlitar för vÃ¥rt sjukhus – the Barbisotti Brothers – hÃ¥ller även pÃ¥ att bygga ett sjukt stort och lyxigt hotell. När britterna lämnade Ghana 1957 sÃ¥ skänkte de ett hotell som “fredspipa“; Hotel Ambassador. Nu har shejk Al Waleed bin Talal bin Abdulaziz Alsaud [skönt namn förresten] bestämt sig för att investera dryga 100 miljoner dollars [närapÃ¥ en miljard] för att rusta upp hotellet till att bli Hotel New Ambassador. Lady, kanske nÃ¥got för dig? :)

“Glory to be God Construction & Estate Agent“, tänk er det firmanamnet hemma i Sverige “Prisad Vare Gud Byggnads- och FastighetsbyrÃ¥“. Skön grej.

Jag hade ju förut en gammal Volkswagen-annons och den här gÃ¥ngen är det dags för Volvo. Men alltsÃ¥, det här känns ju lite bakvänt – Volvo i stort sett marinerar Volkswagen i beröm i sin egen annons. But why?

LÃ¥ter jag schizofren förresten när jag skriver här? [Eh, skriver man verkligen “lÃ¥ter” när det handlar om ord som blir lästa?] Jag menar, jag skriver ju saker som kommer direkt ur mitt [kanske mer än lite skruvade] sinne och det är ju inte alltid att de tankarna kommer ut helt genomtänkta. Ni vet, människor som har en sÃ¥n där kortslutning mellan reptilhjärna och mun – där det de säger inte kommer upp till medvetandecentrat förrän efter de har sagt det [och därmed själva hör det] – lite sÃ¥n är jag fast när det gäller reptilhjärnan och fingrar. SÃ¥ vad jag undrar egentligen är väl lite om uppfattningen ni har fÃ¥tt om mig genom mina ord här – verkar jag vara en vettig människa? Ni som redan känner mig är diskvalificerade och därmed utom tävlan men för att fÃ¥ en mer nyanserad bild av mig sÃ¥ ska ni givetvis svara ändÃ¥. Tävlar jag med Steve med Lloyden i att vara ett original eller skulle jag passera totalt obemärkt pÃ¥ stan? It’s up to you!

När vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ det här med allmäna upprop – är jag den enda [förutom min förra kollega Daniel] som är helt sÃ¥ld pÃ¥ Sällskapsresan-filmerna? Och dÃ¥ menar jag de riktiga – Suntrip och Snowroller, möjligen att SOS kommer med pÃ¥ flajen bara för att jag känner mig storsint sÃ¥ här i den tropikvarma natten. Den ofrivillige golfaren duger i nödfall medan jag ser Hälsoresan som ett olycksfall i arbetet för professor Ã…berg [han var nog full när han gjorde den]. SÃ¥ här i exil är de en totalt oumbärlig livlina och en sann mumma för själen när allt annat känns hopplöst, mÃ¥ sÃ¥ vara att det i och för sig handlar om spel för galleriet i och med att varken Stig-Helmer eller odödliga citat som “Invalido!“, “Pepes Bodega, glöm aldrig det!” och “inte fan vet jag, säg att ni glömt snökedjorna eller nÃ¥t” varken fÃ¥r tiden att gÃ¥ fortare eller avstÃ¥ndet mellan Afrika och Europa att bli mindre.

När jag tänker efter – avstÃ¥ndet mellan Afrika och Europa är väl noll? Jag menar, de är ju världsdelar som gränsar tillvarandra… lite som att frÃ¥ga hur lÃ¥ngt är det mellan Sverige och Norge? Eller som Göran Zachrisson skulle sagt: “AvstÃ¥ndet är inte längre än en stor fisk.”

Dagens fundering:
Tror ni att man mÃ¥ste gÃ¥ in pÃ¥ djupet i sin tillvaro…? Eller sÃ¥ här – tror ni att det kommer en tid dÃ¥ man omedvetet kommer att fördjupa sig i den situation man själv är i? För jag tänkte pÃ¥ det idag när jag var ute pÃ¥ min morgonpromenad, för nÃ¥gra mÃ¥nader sedan skrev jag att jag inte hade nÃ¥gon lust att skrapa pÃ¥ ytan här i Ghana men nu känner jag snarare att det är det jag gör, omedvetet och hela tiden. Nanometer för nanometer sÃ¥ skrapar jag pÃ¥ ytan för varje steg jag tar utanför murarna här nere; vilken situation folk är i, hur priviligierad man är som västerlänning och vad jag kan göra som människa för folket här. Hittills har jag nöjt mig med vetskapen om att vi bygger ett sjukhus, men räcker det? Stora frÃ¥gor.

Er vandrare,

Sydvästman

Tuesday morning…

Tue November 3, 2009, 9:56

(…a song by Everlast. The response I’m getting to these prefatory words in english is close to nonexistent – does that mean that there are no one out there even reading this? I guess I can draw to a close end that you Swedes read this since it de facto is the start of each update. And yes, I do appreciate that you’re commenting a lot so don’t get me wrong, but apart from Holli none of you Anglophils [you know who you are] have said as much as a word. Come on!)

Ni är ganska konjunkturberoende ni läsare, det vet ni va? Det är nästan som att ni känner pÃ¥ er när det finns nÃ¥got nytt att läsa här för om det inte gör det, dÃ¥ lyser ni med er frÃ¥nvaro som smÃ¥ stroboskop men sÃ¥ fort jag lyckats producera sÃ¥ vips!, sÃ¥ strömmar ni in likt smÃ¥ lämlar ute pÃ¥ taigaäventyr [lÃ¥ng dag gÃ¥r mot natt nu – ursäkta överdrivna metaforer]. Okej att det till viss del är tack vare Facebook och Google Reader, som lÃ¥ter meddela när jag uppdaterat, men ändÃ¥ – över hälften av er kommer in direkt hit, genom typ ett bokmärke, och dÃ¥ är det svÃ¥rt att veta innan om han [jag] plitat ner nÃ¥gon ny masterepopé. Fräsigt ord förresten – “epopé“, en variant av epos liksom. Eller som Adolf Hedin uttryckte det i sin bok om Ludvig XIV: “Ett af de underbaraste äfventyren i revolutionskrigens epopé.”

Även om det är katastrofalt puckat att röka och därtill än mer omoget att göra reklam för rökning sÃ¥ vill jag ändÃ¥ ta tillfället i akt och lite sÃ¥där smörigt hylla kvinnorna här i världen – ni är biologiskt överlägsna oss män! Men börja inte röka för det, okej? [För övrigt finns det en kvinna som är biologiskt överlägsen alla andra kvinnor och det är min Lady.]

Vill ha vill ha vill ha!

Ja ja, nu är det mÃ¥ndag kväll och när jag vaknar imorgon är det tisdag [brainy, Einstein!]. DÃ¥ tänker jag ta en lÃ¥ngpromenad och försöka fÃ¥ med mig kameran, äta en god Nicholas-frukost [och även där hugga med mig kameran – och förresten är Nicholas kocken vi har här nere] och sen jobba mig svettig eftersom det är näst sista dagen här nere för den här gÃ¥ngen. Sen pÃ¥ onsdag kväll Ã¥ker jag hem till kära Sverige och framförallt till Kärleken. Wohooo!!

Dagens blomma: Rosa.

Hmmm… vet mr Pee vad han egentligen gör reklam för?

Alla heter Glenn i Götebooooorg!

En liten anekdot förresten – pÃ¥ fredag fyller min pappa 60 Ã¥r [maila honom och gratulera vetja!] sÃ¥ det blir till att svida pÃ¥ sig finkostymen pÃ¥ lördag och gÃ¥ pÃ¥ kalas. Men hur som helst, för nÃ¥gra veckor sedan visste jag inte hur länge jag skulle vara här nere i Ghana den här sejouren, men efter ett samtal med chefstrojkan här nere [för er som hängt med i min blog sÃ¥ är det PO, Göran och Björn], som alla är i 60-Ã¥rsÃ¥ldern, stod det helt klart att jag fick Ã¥ka hem. Genast började jag utarbeta en evil masterplan där jag skulle säga att jag inte kunde komma hem, men trots allt planera utefter att gÃ¥ pÃ¥ festen och därmed bland annat ge honom [far min] överraskningen i present. Eftersom jag har det blödigaste hjärtat norr om Kräftans vändkrets sÃ¥ kan jag bara inte med sÃ¥nt här, det skar i hjärtat pÃ¥ mig att ens tänka pÃ¥ vad min lilla papa skulle känna – sÃ¥ hela överraskningen slutade med att jag helt enkelt ringde honom och sa att jag kommer hem. Jag är helt enkelt helt värdelös pÃ¥ att ljuga, en femÃ¥ring skulle framstÃ¥ som värsta Bernard Madoff-ripoffen i jämförelse med mig! Ja ja. Grattis till pappa Lasse pÃ¥ fredag! Yeah!

Dagens fundering:
Vore det inte ganska coolt om man kunde styra över sin kropp helt och hÃ¥llet. Tänk er om man är förkyld, och sÃ¥ sätter man sig i trance, koncenterar sig och helt enkelt botar förkylningen! Eller som de där yogalirarna i Indien – som kan meditera sig ner till ett tillstÃ¥nd där hjärtat nästan stannar [själv tror jag ju att deras hjärta stannar av tristess – har ni testat att meditera nÃ¥n gÃ¥ng?]. Jag har en del kompisar som tränar brutalt mycket, löpning [har inte sÃ¥ mÃ¥nga muskelmongon till vänner – förutom min svÃ¥ger dÃ¥, fast han är bara stark, inget mongo] och de lär ju känna sin kropp extremt väl. Vet exakt när de ska vila och sÃ¥. De är liksom lightversioner av Indurain hela bunten [jodÃ¥ Bjowi, jag pratar om dig!]. Indurain hade en vilopuls pÃ¥ 28 slag i minuten – utan meditation. Respect.

…och där tog internetkrediten slut. Vi förbrukar kredit för ungefär 1500 spänn i veckan här nere, vilket till stor del är pÃ¥ grund av att vi är förvisade till trÃ¥dlöst bredband som är megalomaniskt dyrt. Ã… andra sidan är det inte att tänka pÃ¥ att skaffa brett bredband [det har inte kommit till Afrika än tror jag, pÃ¥ riktigt nästan] och eftersom den fasta telefonin kom av sig lite [läs: helt] i och med mobiltelefonens intÃ¥g sÃ¥ är nog ADSL inte mycket att hoppas pÃ¥ heller. “Men ändÃ¥ – 6000 kronor i mÃ¥naden för internet, det mÃ¥ste väl finnas nÃ¥got bättre?“, säger ni och jag hÃ¥ller med men vill samtidigt föra till protokollet att this is Africa, de gör saker och ting pÃ¥ det afrikanska sättet här. “Alternativt internet? Inga problem, ge mig ett halvÃ¥r!” är lite av inställningen som vÃ¥r tekniske rÃ¥dgivare har här nere… Som sagt, GMT betyder i n t e Greenwich Mean Time utan Ghana Maybe Time. :)

Bara så ni vet vilken bild Bjowi pratar om. Jag och min papa. Snyggingarna.

Godnatt kära läsare, hoppas vi ses imorgon!

Er fanfar,

Bertold