i n d i a n s o m m a r

Kontrasternas afton…

Sun November 1, 2009, 22:21

(Today’s famous Swedish person is: Jussi Björling. Jussi means “the randy fox” in Swedish and he was a land hockey player for Svappavaara AIF in the mid 50’s. He’s most famous for having set the Swedish record of points in one game of land hockey but was also a great source to funny quotes: “Reader, suppose you were an idiot. And suppose you were a member of Congress. But I repeat myself.” Tomorrow it’s time for us to explore the celebrities of today in Sweden. Or what do you say – time for some serious business? One fact a day about me and in a week you’ll bee hooked, deal? Todays fact: I am working as Chief Medical Engineer for Sweden Ghana Medical Centre – an oncology hospital that is being built in the area Katamanso, in Accra, Ghana.)

Än en gÃ¥ng är tidsperspektivet i det här inlägget helt skruvat – den näst intill sporadiska tillgÃ¥ngen till el och internet gör att inläggen byggs under flera dagar i min dator innan de finner sin väg ut pÃ¥ det stora Internätet, sÃ¥ ursäkta förvirringen men jag orkar helt enkelt inte sitta och fundera pÃ¥ om det var igÃ¥r, idag, imorgon eller i förrgÃ¥r… ni fattar ändÃ¥.

IgÃ¥rkväll var det bio som var pÃ¥ tapeten – This Is It. Ett hett tips är att inte se den, därmed spara hundra spänn och istället sitta hemma och youtubemangla Michael Jackson-musikvideor – det fÃ¥r man nog faktiskt ut mer av. Egentligen var gÃ¥rdagkvällen ett sÃ¥nt där tillfälle dÃ¥ jag mest av allt bara hade lust att gömma mig under täcket, möjligen tjuvläsa lite bok och vänta pÃ¥ att tiden skulle gÃ¥ och det blev onsdag – helt enkelt en dÃ¥lig dag liksom. Hemlängtan, Ladyabstinens och grava Lakritspuckscravings – en olycka kommer sällan ensam…

Hur det nu än var sÃ¥ gick givetvis strömmen vid fyratiden och frÃ¥n en behaglig innertemperatur pÃ¥ runt 20 grader sÃ¥ tar det inte mer än en halvtimme sÃ¥ är temperaturen inomhus snarare 30 plus… vilket faktiskt brukar vara varmare än utomhus [Ã¥tminstone pÃ¥ kvällningen dÃ¥ det kryper ner mot 25 grader utomhus] – ingenjör som jag är har jag funderat pÃ¥ det där och tillskriver betongkroppens värmekoefficient temperaturskillnaden [om det var nÃ¥n som undrade]. SÃ¥ det blev bio istället, en skön biofÃ¥tölj och tvÃ¥ svala luftkonditionerade timmar slÃ¥r inte helt oväntat ficklampsläsande i tropikvärme.

Förresten kom jag att tänka pÃ¥ en sak när jag sÃ¥g MJ-filmen, okej att han var stor och sÃ¥ – gjorde mÃ¥nga lÃ¥tar som sÃ¥lde bra och allt men det som fascinerade mig mest i filmen var dansarna han omgav sig med; de hade en mastodontaudition för att välja ut dansarna och av tusentals sökande valde de ut typ sju [vem minns inte Djungelpatrullens uttagningar? “fÃ¥ är kallade, ännu färre utvalda“]. Fatta att de sju mÃ¥ste vara de [verkligt] bästa dansarna. Punkt. Att fÃ¥ dansa med Michael Jackson mÃ¥ste ju slÃ¥… allt, väl? Ja, alltsÃ¥ förutsatt att man är dansare – jag inser ju ganska oomtvistat att exempelvis en banjospelare lätt skulle tycka att huvudrollen i Deliverance Redux slÃ¥r det Ã¥tta dagar av sju, men hur mÃ¥nga banjospelare finns det liksom? Ja, ni hajar.

Men jag tror att jag har en soft spot för de som finns i bakgrunden – ni vet filmen Top Gun [Tom Cruise at his best]? MÃ¥nga andra skulle säkert vilja vara Maverick och flyga de där pilsnabba planen men jag drömde alltid om att vara killarna pÃ¥ hangarfartyget som skickade iväg planen. Ni vet de där som vinkar sÃ¥ coolt och har järnkoll pÃ¥ vartenda flygplan omkring sig? Shooters kallas de – jag ville vara en shooter. Ha hjälm med inbyggda solglasögon och stÃ¥ pÃ¥ huk framför fartmonster som kostar hundratals miljoner… fast, tja, som bekant blev jag ingen Shooter, jag blev medicinteknisk ingenjör istället – fett coolt det med fast möjligen pÃ¥ ett lite mer… ocoolt sätt.

Shooters.

För den delen har jag nog tagit mig lite vatten över huvudet nu, eller ja, sanningen att säga känns det väl lite som att jag har trampat vatten ända sedan jag blev tillfrÃ¥gad om hela Ghana-projektet och att det är nu som det börjar bli lite kämpigt att fortsätta med det – ett och ett halvt Ã¥r senare [men jag är Ã¥ andra sidan en baddare pÃ¥ att trampa vatten]. Men hur som helst – det är dags att börja söka tillstÃ¥nd för den joniserande strÃ¥lningsutrustning sjukhuset ska använda sig av, vilket typ är en hel kärnkraftsarsenal i och med att vi kommer vara ett högteknologiskt onkologisjukhus. Men vafan tänkte jag, sÃ¥ petiga kan de väl inte vara i Ghana? Grejen är bara den att det kan de, och det är de – allt mÃ¥ste fyllas i minutiöst och korrekt, annars blir det inget tillstÃ¥nd. Utan tillstÃ¥nd, inga maskiner. Utan maskiner, inget sjukhus. Jag har till mÃ¥ndag pÃ¥ mig, önska mig lycka till! Jag hör av mig efter mitt första kill. Pang! [Eh?]

Dagens fundering:
Kan man tänka antitankar? Att man tänker tankar som inte finns liksom. Man fyller sitt sinne med ingenting. GÃ¥r det? Jag menar om jag tänker pÃ¥ att inte tänka sÃ¥ är det fortfarande en tanke – men om tanken jag tänker är negativ [i en slags metafysisk mening], tar de ut varandra dÃ¥? Själva fenomenet tanken och den negativa abstraktionen tanke. Eller är jag bara full? Ja ja. Jag har aldrig lyckats tänka ingenting, möjligen under nattetid – men även där är jag tveksam, det sägs ju att människan i snitt drömmer 70 drömmar per natt. Go figure.

En annan sak som slagit mig är trafiken här nere – jag har ju tidigare berättat om hur de använder tutan som nÃ¥n slags telegraf men nu är det mer allmänt trafiken jag reflekterat över. De flesta taxibilar saknar säkerhetsbälte [och ska man nÃ¥gonstans utan bil sÃ¥ är det taxi man tar – det är smutsbilligt och gÃ¥r smidigt] och de är dessutom importerade smÃ¥bilar à la Nissan Micra som gÃ¥tt 25 000 mil innan de hamnade i Accra. De lämnar en hel del att önska när det gäller säkerhet helt enkelt. Men ändÃ¥, trots allt det här, känns det inte otryggt – jag tror att det har att göra med att det är sÃ¥ mycket bilar överallt att det liksom känns omöjligt att krocka. AlltsÃ¥, det är som att trafiken är en enda massa som rör sig unisont, medan det i Sverige närmast är avbefolkat med bilar i jämförelse. Tänk sÃ¥ här – om ni har ett lÃ¥ngt led med bilar som alla kör tätt intill varandra sÃ¥ är det svÃ¥rt för nÃ¥gon att tränga sig in [och därmed störa harmonin]. I Sverige kan man kasta sig ut när som helst eftersom det är luckor mellan bilarna. Det är svÃ¥rt att förklara [som ni märker] men det gör hur som helst att man invaggas i en i allra högsta grad falsk, men icke desto mindre, trygghet.

Och nu sÃ¥ här pÃ¥ slutet vill jag bara tillägga att jag fÃ¥tt väderleksrapporter frÃ¥n Sverige under dagen och i stockholmstrakten var det ungefär fem grader varmt och smÃ¥regnigt. Här nedanför följer min söndag fram till det att jag sitter här – läs, titta pÃ¥ bilderna och var barmhärtiga när ni bestämmer er för att Ã¥samka mig fysisk smärta pÃ¥ grund av mitt glidarliv. :)

Jor̴, s̴ att visst Рvarf̦r ska man vara som alla andra?

Sjukt stor cykel.

Och sÃ¥ var det ju det där med hur de lastar bilarna här nere. “GÃ¥r det sÃ¥ ska man“, “kan man sÃ¥ varför inte?” och “helvete, bara nÃ¥gra väskor till!” är alla citat som känns helt naturliga.

PÃ¥ plats i Ada-Foeh – floddeltat där Voltafloden möter Atlanten.

Lunchen idag bestod av inte helt spännande kebabspett med jollofris. Men vansinnigt gott.

Så här kan man ha det en söndag i Ghana. Ljusår bättre än ett femgradigt Stockholm men ändå något jag skulle byta bort utan att blinka mot att få spendera den regniga söndagen med Lady. [I miss you honey!!]

Ja, varför är 1 + 1 = 3?

Ganska okej va?

Jag själv, med bakgrundskarma.

SÃ¥, hur var er söndag? Berätta för mig! [Jag är faktiskt intresserad – och dessutom i gravt behov av att bli nedtagen pÃ¥ jorden igen.]

Er major,

Tom

Friday I’m in love…

Fri October 30, 2009, 9:51

(Todays person is Holli. She’s the first one to acknowledge these words in english and thanks to her I’ll keep pestering you Swedes with this english starting parenthesis. She’s been living in Accra for fourteen years so there’s probably tons of things I can learn from her – and you too, which is why I think all should pay a visit to her blog, Holli’s ramblings. Now something else – since we’ll continue exploring the Swedish cultural gem, I’ll tell you a bit about Göran Zachrisson, one of Sweden’s most renowned opera singers. He’s performed in various productions in great venues like Folkets Hus Säffle and PRO-headquarters in Bunkeflo. He’s also got some funny quotes: “It’s all about having a ‘känsla’ for feeling.” [maybe that doesn’t translate all that good though], “the only thing I can tell you about this put is what time it is” and my personal favorite “90% are right handed and 5-6% left handed – don’t ask me why, that’s just the way it is.” Tomorrow we’ll learn all about Kjell-Henry and Ica-stig – ok? Exciting!)

Alltså, jag vet att jag får fler och fler läsare men är det för att jag är exotisk som befinner mig i Afrika eller är det för att ni som läser tycker om det jag skriver? För övrigt känner jag storhetsvansinnet komma krypande och jag önskar i det tyska [eh? tyska? tysTa ska det vara] att någon gigantumlirare som typ Alex Schulman kunde få upp ögonen för min blog och rekommendera den och därmed tusenfaldiga antalet läsare. Å andra sidan skulle jag sekunden efter det drabbas av prestationsångest kombinerad med illa dold hybris så kanske det är lika bra att köra lite Leonard Cohen-stylee [first we take Manhattan, then we take New York]? Ja ja. Fortsätt läsa så fortsätter jag skriva. Deal?

Här har vi en tunnel som kommer gå mellan ena huset [som bland annat inhyser min avdelning, medicinsk teknik] och stora sjukhusbyggnaden. Bilden är tagen för ganska exakt åtta dagar sedan.

Samma bild fast från igår. De är ena riktiga monster till soldatmyror de här arbetarna, de flätar armeringsjärn som om det vore sytråd!

Nä, vad säger ni, ska vi ta oss ett järn?

Det kanske är lite svårt att se, men det roliga i den här bilden är trycket på kragen på killens tröja. Alltså, det är ju inte alltid så lätt det där med piratkopior; ni vet märket Abercrombie & Fitch? Får jag lov att presentera den Ghananska versionen Aberbrombte & Fitoh! Helt underbart!

Referensbild – jag ska försöka ta en bild frÃ¥n samma ställe varje gÃ¥ng jag är uppe pÃ¥ byggplatsen sÃ¥ att ni har nÃ¥got att jämföra med. I vänster del av bilden ser ni förresten skogen av armeringsjärn som är till för väggarna i vÃ¥r onkologibunker. Väggarna i rummen som inhyser vÃ¥ra linjäracceleratorer är 200 (sic!) cm tjocka. PÃ¥ tre rum kommer vi ha gjort av med 150 kubikmeter betong. Det är g a n s k a mycket. Respect, som man säger i hooden.

Dagens fundering:
Äh, idag är det fredag och dÃ¥ behöver man inte fundera. Istället ska man Ã¥ka till Scandic Anglais och gÃ¥ pÃ¥ after work och väl där kan man göra vad som helst förutom att försöka flirta med den snyggaste tjejen – för hon är min. Okej? Bra. Scandic Anglais. Skulle ni sen rÃ¥ka se henne, min Lady, hälsa frÃ¥n mig och bjud henne pÃ¥ en drink.

Er flagga,

Winston

PS. PÃ¥ ren svenska har jag faktiskt en annan favorit när det gäller golfkommentatorn [som han faktiskt är – men lyckas jag bara lura nÃ¥gon blåögd och kunskapsinavlad amerikan sÃ¥ är jag mer än nöjd] Göran Zachrisson: “Kan ni tänka er? Han är bara sex veckor gammal. Han är alltsÃ¥ nästan inte född än.” [om Garry Evans son] Han är ju för skön, Göran! DS.

PSII. Bara för att förtydliga – jag är kär varje dag men lite extra pÃ¥ fredagar. IMUILU mi amore! DSII.

Nya höjder…

Thu October 29, 2009, 10:09

(I have decided to try and give you an insight into the Swedish cultural gem, and first out is Rolf Zetterlund. He is one of Sweden’s most famous writers and also pursued a carreer in fashion design. He’s got hundreds of memorable quotes but my favorites are: “Remember boys – there are no railroads to success.“, “The three of you form a square in the midfield.” and “Don’t worry boys, the paycheck will come radioactively.“)

Ja, vad tror ni svenska läsare – kommer jag lyckas tuta i nÃ¥n stackars amerikan total goja? Härnäst pÃ¥ lager har vi Göran Zachrisson som operasÃ¥ngare [med riktiga sköningar till citat som “Han missade en putt som inte var längre än en stor fisk.“] – det kör vi pÃ¥ va?

IgÃ¥r firade Judit & Bertil femÃ¥rsjubileum, och jag kunde inte vara där… det skär i hjärtat. Eller nja, kanske inte sÃ¥där dramatiskt utan mer att det är en sÃ¥n kväll man inte vill missa. Som tvåårsjubiléet som jag och min vapendragare Betraktelser-frÃ¥n-baren-Björn rÃ¥kade hamna pÃ¥ andra gÃ¥ngen vi besökte restaurangen – eller Ã¥ret efter när de fyllde tre Ã¥r dÃ¥ jag fick ta plats bakom baren under tiden personalen hade sin födelsedagsmiddag [fördrinken bestod av mellanöl och Jack Daniels]. Ett tag hängde vi där sÃ¥ mycket att vi till och med fick löften frÃ¥n ägarna att skriva oss där – enklare liksom, sÃ¥ att vi fick vÃ¥r post direkt dit. Som det är nu vet jag inte om nÃ¥gon av mina vänner gick dit, förutom Kalle – han är att lita pÃ¥ han. Ringde honom igÃ¥rkväll och jag tror mig veta att det sitter en kille som har ett namn som börjar pÃ¥ “K” och slutar pÃ¥ “alle” och bannar sig själv för sista ölen han tog igÃ¥r. Men det var värt det, det är jag säker pÃ¥!

SÃ¥ var det dÃ¥ dags igen att inmundiga lunchen pÃ¥ the Bush Canteen – nu har Josh verkligen tagit mig under sina vingar för att skola mig i det högre Ghananska kulinariska köket; pÃ¥ morgnarna har vi en liten frukostrast dÃ¥ vi delar pÃ¥ matlÃ¥dan han har med sig hemifrÃ¥n [idag bestÃ¥ende av okro stew, minus kohuden jag berättade om förut, samt dubbelkokt banku, alltsÃ¥ en smet pÃ¥ cassawarotsmjöl och majsmjöl som sedan kokas och därefter lindas in i majskolvsblast och kokas igen] och vid lunch drar vi iväg till djungelmatsalen. Eftersom jag inte kan nÃ¥gonting om maträtterna här nere och dÃ¥ the Bush Canteen dessutom saknar menyer [alla bara vet vad som finns] sÃ¥ har jag helt enkelt valt att lägga mitt liv i Joshs händer. SÃ¥ igÃ¥r vankades det kycklingsoppa med kycklingvingar, tilapia och fufu. Jag är helt pÃ¥ det klara med kycklingsoppa, kryddstark men riktigt god, men att sen blanda ner fisk [tilapia är deras favoriträtt alla kategorier – en fisk med lika mycket ben som en mört typ] fÃ¥r mig att bli lite konfunderad… Fufu i sin tur är i konsistensen ganska likt slime, färgen pÃ¥minner om mannagrynsgröt [ja, faktiskt – konsistensen pÃ¥minner lite om gröt även den] och smaken… eh, ja, jag fick veta att man inte tuggar fufu utan bara sväljer det. SÃ¥ jag vet inte. Men det var… en upplevelse. Imorgon blir ett nytt äventyr!

Kycklingsoppa, tilapia, kycklingvingar och fufu. Till det en öl och sen är lyckan gjord.

Korkors rätt sÃ¥g mer… eh, läskig ut. Det var fisk lyckades jag lista ut men den av er som berättar för mig vad det där andra är bjuder jag pÃ¥ en öl! Det ser helt brutalt farligt ut men jag kan säga att hon smaskade i sig rubbet!

Färdig! Som sagt, det finns en hel del ben i Tilapia-fisken…

Ladies and gentlemen – I present to you: The Bush Canteen. Lite inkognito, en smula fransigt i kanterna kanske men icke desto mindre; det här är Afrika mina vänner! Här serveras ni det finaste som Accra har att erbjuda och hittills, peppar peppar ta i trä, mÃ¥r min stÃ¥lmage helt enastÃ¥ende bra. Let’s go!

Jodå, de har platser ute också!

Jag försökte även betala igÃ¥r, det gick sÃ¥där. PÃ¥ stället sÃ¥ har de olika servitörer för mat och dryck, sÃ¥ vi började med att beställa in dryck. När vi sen fÃ¥tt den sÃ¥ kommer servitören och viskar lite försynt till Korkor [vansinnigt effektiv och rapp i käften allt-i-allo för företaget här nere] “that will be 3 cedis and 50 pesewas“, varpÃ¥ hon blixtrar till med ögonen och eyeball:ar honom med repliken “why are you saying that to me when there are three men sitting around the table?“. Skön grej liksom. “Varför ska jag betala, jag är ju tjej?!” En kanske inte helt rumsren replik i Sverige men här nere helt självklar.

Hur som helst, jag betalade drycken under protester frÃ¥n de andra – de hävdar att jag är deras gäst [trots att jag har boende, uppehÃ¥llstillstÃ¥nd och jobb här nere] och först när jag och Lady flyttat hit mer permanent kommer de lÃ¥ta mig betala. Nu är det i och för sig inga monstruösa summor vi talar om som ni förstÃ¥tt men det gör det hela än mer retligt, jag vill kunna betala för mig. NÃ¥väl.

Dagens fundering:
Tänk om karma verkligen finns – i viss utsträckning alltsÃ¥. Att det man gör mot andra kommer tillbaka mot en själv. Nu pratar jag inte om att ni kommer Ã¥terfödas som slamsugare för att ni rÃ¥kar trampa pÃ¥ myror när ni är ute och gÃ¥r i skogen – men säg att man kanske gör nÃ¥got för att gagna en själv men samtidigt medvetet [lite som collateral damage] ger nÃ¥gon annan problem, tror ni att det straffar sig? Bra karma och dÃ¥lig karma liksom? Jag är ju en total mes sÃ¥ jag försöker ju alltid att vara alla till lags, nÃ¥got som i och för sig allt som oftast straffar sig i och med att det är svÃ¥rt att följa allas vilja. Men pÃ¥ nÃ¥got sätt känns det som att de där latinarna inte var helt fel ute med sitt “quid pro quo“, eller som man säger pÃ¥ utrikiska: “What goes around comes around.”

Er plats,

Rotel

When the going gets tough…

Wed October 28, 2009, 11:10

(…the tough get going! I’m still waiting on the first comment from any of you english speakers – I can give you a hint, comments are “kommentera” in Swedish. It couldn’t be that hard? And even though you probably don’t understand much of the text below, you can still watch the images [like back to basics, good old picture-book] – right?)

Jag har hittat en ny favoritblog – “fakta- och fruktbloggen“. Egentligen är det helt genialt, de skriver om frukt och fakta [sanning med modifikation i och för sig – som ni kommer märka]. Exempel frÃ¥n de senaste dagarna:

“Kinesiska akademien har nu adderat ytterligare 2.400 svordomar som handlar om häst. En av dom nämner faktiskt Sverige och lÃ¥ter ungefär sÃ¥ här, ‘är du svensk häst? Skärp!’“

“Den 49-Ã¥rige man frÃ¥n ruskträsk som i november förra Ã¥ret upprepade gÃ¥nger kallat sin bror för ‘lappjävel’ har nu dömts till döden av Lycksele tingsrätt.“

“Bananflugan kan äta tre gÃ¥nger sin egen vikt och är oftast jättehungrig eftersom den har för smÃ¥ fingrar för att kunna skala bananer.“

Man mÃ¥ste spatsera pÃ¥ gränsen mellan sjukdom och genialitet om man ens kommer pÃ¥ tanken att döma nÃ¥gon till döden för att ha kallat sin bror för lappjävel. SÃ¥ vill ni fÃ¥ en bra början pÃ¥ dagen – inled med fakta- och fruktbloggen. Hepp!

Min chef, Björn, har fÃ¥tt ett vapen frÃ¥n polismästaren här nere – pumphagel med plats för Ã¥tta patroner. Själv är jag nog mer av den gamla skolan att vÃ¥ld föder vÃ¥ld och att det finns en anledning till att flest dödsfall med vapen inblandade äger rum i USA. Men ändÃ¥, imponerande pjäs. Förresten vill jag ocksÃ¥ att ni lägger märke till vilken ljuvlig solbränna jag har; gyllenbrun, jämn och avundsvärd. [Jag ljuger sÃ¥ braaaaa!]

Det är ju faktiskt nästan sÃ¥ att jag borde starta en konkurrent till Manolo.se – eller hur? Vem skulle inte vilja ha en Burton-kostym, eller Chuck Norris-jeans?

Har ni tänkt pÃ¥ det där förresten med hur utlämnad man är i ett flygplan? Jag läste artikeln om piloterna som glömde bort att landa och egentligen, hur har man koll pÃ¥ var man är när man flyger? Jag har ju nÃ¥n slags Ã¥komma som gör att jag alltid tänker pÃ¥ var jag kommer ha solen, “jag flyger söderut, det är eftermiddag, solen ligger i väst, jag borde ha solen pÃ¥ höger sida” men jag har ju ingen aning om jag befinner mig ovanför Holland eller Danmark. Lösningen är ju i och för sig inte lÃ¥ngt borta – pÃ¥ flighterna ner till Ghana och tillbaka finns det trackingsystem sÃ¥ man alltid kan följa var man är nÃ¥gonstans. Ã… andra sidan distraherar ju de flighterna en med filmer, musik och mat och grejor… Ja ja. Piloterna som glömde att landa har tydligen fÃ¥tt sparken nu – de förklarade sitt misstag genom att de var upptagna med sina bärbara datorer; fÃ¥r man som pilot ha bärbar dator inne i cockpit? AlltsÃ¥, mina piloter som kör mina plan [vadÃ¥ storhetsvansinne?] ska ägna sig enbart Ã¥t att flyga. Basta!

Jag har svÃ¥rt att bestämma mig – ska jag satsa pÃ¥ byxorna jag visade för nÃ¥gra inlägg sen eller ska jag ta de här? Jag menar, Chuck Norris är ju alltid Chuck Norris.

Dagens fundering:
Hur ofta tror ni att två människor tänker på varandra i exakt samma ögonblick? För min egen del tror jag att det är ofta, jag kan gå i dagar och ha Lady i tankarna, där längst bak liksom, som en fondvägg som man hela tiden ser man är inne i rummet men kanske ändå inte lägger märke till. Så är det, jag tänker på henne hela tiden även om tankarna kanske inte alltid kommer upp till ytan. Så jag tror att vi tänker på varandra samtidigt minst några gånger om dagen, och det känns bra. Det är nice!

Ironi, någon?

För övrigt vill jag också säga att i högerkolumnen finns det en liten ikon som det står Google på. Klicka där! Då kan ni lägga till min blog i Google Reader, eller på Googles startsida. Så att ni inte behöver klicka er hit varje gång. Eller ja, ni gör som ni vill, men jag själv tycker att Google Reader är ett eminent verktyg om man följer bloggar.

Er tamburin,

Willow

PS. Trasselkvast Рn̦jd med styckesindelningen? DS.

Kulinariska äventyr…

Tue October 27, 2009, 11:09

(So, it seems as if even though no one of you english native speakers have made your voices heard through the comments, the rate of poeple coming here from abroad keeps rising. Yesterday alone I had people from Mauritius, Belgium, USA and New Zealand. So I’ll continue writing in english and apart from the starting parenthesis I guess you could use Google Translate to read my updates. Don’t be surprised though if it’s translated into mumbo jumbo – that’s most likely due to the fact that my procreations even in Swedish are a bit pawky. Last but not least, let me give you a walkthrough todays opus: First I talk about the chop bar/restaurant the Bush Canteen here in Accra, bloody marvelous food but some halting ingredients [like cow skin for example]. After that it’s the thought of the day [a.k.a. quasiphilosophical pondering], followed by two of my favorite videos on Youtube – enjoyable in any language. And farthest down there’s a story about a drunk judge, too long to explain here but too good not to be translated, so use Google Translate! It’s an order. Ok?)

Idag [igÃ¥r] har jag ätit pÃ¥ Accras kulinariska högborg – the Bush Canteen. Jag och Josh [CFO pÃ¥ vÃ¥rt eminenta företag Sweden Ghana Medical Centre] drog iväg för att äta lunch och jag bad honom Ã¥ka till hans favorithak. SÃ¥ vi hamnade nÃ¥gra kvarter bort pÃ¥ djungelmatsalen. I vanlig ordning har jag ingen aning om vad fufu, banku, gigi, ato eller etew är för nÃ¥got sÃ¥ jag sa helt sonika till Josh att “I’ll have what you’re having“. Nu sÃ¥ här i efterhand är jag väl inte helt pÃ¥ det klara med om det var en bra grej eller inte att göra men hur som helst – vi Ã¥t banku [en deg pÃ¥ majs- och cassawamjöl som sen kokas till ungefär potatismoskonsistens] med “okro stew“, stuvning bestÃ¥ende av, hÃ¥ll i er, tonfisk [inte helt uppseendeväckande kanske], krabba [vi anar ett seafood-tema] och wele [kokt kohud – där sprack seafood-illusionen och sällan har jag Ã¥ngrat sÃ¥ mycket att jag glömde ta med mig kameran]. Tänk er att ni börjar med att raka en ko och därefter flÃ¥r ni den, sen delar ni upp huden i stycken om en kvadratdecimeter typ… och det är sen de här styckena som kokas tillsammans med resten av stuvningen, tills de drar ihop sig till smÃ¥ rullar som… tja, bara flyter runt där. Tydligen är det en delikatess som folk bara äter ibland, nÃ¥got som jag bÃ¥de har förstÃ¥else för men samtidigt inte riktigt fattar; det smakade, nja, alltsÃ¥ – det var kryddstarkt och helt okej men just kohuden hade jag lite svÃ¥rt för sÃ¥ jag kan förstÃ¥ att folk inte tar det varje dag direkt. Men smakar det sÃ¥ kostar det – lunch för tvÃ¥ personer [praktiskt sett är det “all you can eat” för det är ena riktiga monsterportioner man fÃ¥r] och öl rockade loss pÃ¥ femton spänn. Men det var ju företagslunch, sÃ¥klart – jag och Josh var ute pÃ¥ representationslunch, dÃ¥ kan man kosta pÃ¥ sig! ;)

“Glory to be God.” De är sÃ¥ fina, Ghananerna.

Kvällsmat – efter lunch pÃ¥ the Bush Canteen finns det inte pÃ¥ världskartan att äta mer än en kvarts ananas [som förresten ibland är stora som basketbollar här nere].

Dagens fundering:
Hur länge tror ni att det tar innan man blir rotlös? AlltsÃ¥ kommer pÃ¥ sig själv med att inte riktigt veta var man hör hemma? Jag mötte en italienare igÃ¥r som bott i sÃ¥ mÃ¥nga länder att han inte riktigt visste var han hörde hemma. Han saknade Italien men mer pÃ¥ ett sätt som man som svensk kan sakna Alperna, eller nÃ¥t annat semestermÃ¥l. Samtidigt kände han sig inte hemma i Ghana heller… Tror ni att man kan bli rotlös eller är det kanske sÃ¥ att man i sÃ¥ fall frÃ¥n början har en [kanske] alltför svag koppling till sitt hemland? Hur som helst sÃ¥ känner jag det alltjämt som att där min Lady är, där är hemma. Men Sverige kommer alltid vara mitt hemland. Mitt kalla, karga, nordiska hemland.

När jag sÃ¥g den här filmen tänkte jag direkt pÃ¥ min älskade gamla klassiker “svartjobbare“, som ni ser här nedanför. Det är sÃ¥ östeuropéiskt att det sjunger om det; “vi kan vi med, kanske inte pÃ¥ samma sätt men tamejfan vad vi kan!”

Det enda man med säkerhet kan veta om den här filmen är att ingen av de medverkande har en promillehalt under 3. Underbar film och de här killarna är värda varsin Oscar… eller Ã¥tminstone en vecka var pÃ¥ avgiftningsklinik.

Sen tänkte jag berätta om en sak som än sÃ¥ länge är helt undercover, sÃ¥ nu litar jag pÃ¥ er, mina läsare, att ni hÃ¥ller hemligheten väl förborgad. I alla fall, jag har ju varit här nere i Ghana ett par gÃ¥nger nu och ofrÃ¥nkomligt lär man känna folk, kanske framförallt Ghananer men även västerlänningar, och det är just västerlänningar som jag tänkte dra en liten anekdot om. Men top secret, hör ni det! I alla fall, det är ett par som bestämt sig för att att gifta sig i Ghana, en bit österut frÃ¥n Accra sett pÃ¥ sandstranden nedanför ett hotell, tja, mysigt och väldigt söderhavsö:skt helt enkelt. Och eftersom de inte vill att hela ceremonin ska vara förgäves sÃ¥ har de bestämt sig för att involvera en domare att förrätta vigselceremonin sÃ¥ att de fÃ¥r en attest pÃ¥ att de är gifta. SÃ¥ häromdagen skulle de sÃ¥ möta domaren och planera inför vigseln, klockan tvÃ¥, pÃ¥ ovan nämnda hotell. Klockan tvÃ¥ kommer ingen domare. Inte klockan tre heller. Inte fyra, inte fem… Utan klockan sju kommer domaren, i sällskap av tvÃ¥ unga damer med kjolar sÃ¥ korta att det är tveksamt om de faller in under kjolkategorin eller hotpants-dito. Och det är väl okej, kanske. Om det inte var för att domaren börjar beställa in mat och dryck [en masse] och sen sätta upp notan pÃ¥ det förälskade parets rumsräkning. Nu börjar det luta Ã¥t att det inte är okej längre, alls. Men get this, snubben är snorfull redan när han kommer – det är snarast sÃ¥ att han behöver de tvÃ¥ glädjeflickorna för att kunna stÃ¥ upprätt… Needless to say sÃ¥ blir det inte mycket till diskussion utan paret bestämmer sig helt enkelt för att kontakta en annan domare och vägra betala den här promillegorillans räkning. Och där hade nog historien slutat, om det inte hade varit för att man som västerlänning allt som oftast har mÃ¥nga kontakter här nere. MÃ¥nga kontakter högt upp i systemet. SÃ¥ nu är domaren avsatt frÃ¥n sitt ämbete och väntar pÃ¥ rättegÃ¥ng för sitt olämpliga uppträdande. Krastapopolis, aj aj aj…

Förresten ska jag säga att jag verkligen har glömt min kamera i Sverige. Däremot är min chef en hyvens man så jag har fått låna hans under min tid här nere. Därav mina fotografiska mästerverk som pryder min blog. Så ni vet.

Nu är det slut för idag, klapp klapp
Tack och adjö för idag, klapp klapp
Tänk vad tiden gått fort, tänk så mycket vi gjort,
Men nu är det slut för idag, klapp klapp
Och tack och adjö för idag, klapp klapp

Er wingman,

Jollof

PS. Frukost i morse bestod av kokt jams och [hyfsat ortodox] stuvning med fläsk, morötter, ärtor och tomater. All courtesy of Josh. DS.

PSII. Lady – ILU, IMU!! DSII.