i n d i a n s o m m a r

Vingklippt surfare…

Mon October 26, 2009, 12:22

(I’m back in Ghana as you see, it’s flaming hot down here and after having spent the weekend without internet access I am in desperate need of some good old fashioned binary communication. How are you guys? Is there anyone out there with english as their mother tongue? Does. Any. One. Read. This? Talk to me!)

Ibland fÃ¥r jag frÃ¥gan om vad det är som är annorlunda här i Afrika jämfört med Sverige. Det är nog en av de lättaste och pÃ¥ samma gÃ¥ng absolut svÃ¥raste frÃ¥gorna att komma pÃ¥ ett svar pÃ¥. Vad är skillnaden mellan färg-tv och svartvit liksom? Självklart att den ena har färg medan den andra bara har svart och vitt – men om man gÃ¥r djupare än sÃ¥, om man försöker förklara hur en bild ser ut pÃ¥ den svartvita tv:n och hur den ser ut pÃ¥ den med färg, dÃ¥ blir det knivigt – i synnerhet om man ska förklara det för nÃ¥gon som bara sett saker i svartvitt innan och inte vet vad fenomenet “färg” är. Ungefär sÃ¥ stor är skillnaden mellan Sverige och Ghana, och ungefär lika självklar känns skillnaden inledningsvis. Men folk här tänker annorlunda [även om jag ibland tvekar pÃ¥ huruvida de tänker överhuvudtaget], människorna är vänligare och en annan uppenbar sak är att man tycker om att lära känna folk. Om du sitter och väntar pÃ¥ bussen här [bara en sÃ¥n sak – bussen är inte som bussen hemma, här bestÃ¥r bussen av en skrotig Toyota Hiace frÃ¥n -87 eller liknande och har med största sannolikhet sköna bibelcitat som “Fear women and save your life” uppklistrade pÃ¥ bakrutan] och du sitter tyst och snällt precis som i Sverige, dÃ¥ kommer din stackars bänkgranne tro att han gjort nÃ¥got fel, luktar illa eller glömt ta pÃ¥ sig byxorna pÃ¥ morgonen [eller allt pÃ¥ en gÃ¥ng] – här pratar man med alla och i synnerhet om du är vit sÃ¥ vill de veta mer om dig, vem du är, vad du gör här och kanske viktigast av allt: Vad tycker du om deras land? Hur som helst, skillnaderna är sÃ¥ mÃ¥nga att det nog snarast är lättare att lista likheterna; man kör pÃ¥ höger sida av vägen [tack och lov!] trots att Ghana är en gammal brittisk koloni, det finns Fernet pÃ¥ de flesta barer värda namnet [prisad vare Herren!] och klimatet är ju precis som Sveriges. Eller ja, alltsÃ¥ det där sistnämnda är ju givetvis inte sant, möjligen att klimatet här nere motsvarar Sveriges varmaste och fuktigaste sommardag everever, men det passar ju liksom bättre att skriva ner punkter i grupper om tre [tänk er själva en devis som “blod och svett” men inga tÃ¥rar eller “vilja och vÃ¥ld” utan vaselin, nej, det funkar ju inte]. SÃ¥ det var likheterna. Allt annat är annorlunda. Ta bara det här med hur man växlar pengar: Man tar med sig dollar$ eller €uro, sätter sig i bilen och Ã¥ker till rondellen vid flygplatsen. Där stannar man och visslar till sig ett gäng killar som tillsammans utgör svartabörs-marknaden för pengaväxlande. Sen förhandlar man om växelkursen [som för övrigt ligger typ 20% högre än bankens] och växlar. Tänk er in i situationen i Stockholm – man tar med sig en bunt med dollarsedlar och pilar iväg till Norrtull. Väl där hänger det 30-40 börshajar med sedelrullar motsvarande diametern av en mamba som ger dig växelkurser på nio spänn istället för sju och femtio som du skulle fÃ¥tt hos Forex eller banken. Helt jävla underbart!

Eller som igÃ¥r [i lördags], i sann Tomas Ledin-anda drämde vi till med “en dag pÃ¥ stranden“. Lee Child, öl och sandstrand sÃ¥ lÃ¥ngt ögat kan nÃ¥. Lunch [bestÃ¥ende av tvÃ¥ kycklingspett med friterad jams – ackompanjerat av en vansinnigt stark chilisalsa], fyra öl, tvÃ¥ glas färsk ananasjuice och en rulle med Pringles gick loss pÃ¥ hutlösa 88 kronor. Det kostar att ligga pÃ¥ topp.

Sen en annan grej är ju det där med att de är g a n s k a religiösa här i Ghana… fast det här gillade jag, om man liksom skulle glömma bort bordsbönen sÃ¥ ordnar man det ändÃ¥ – pÃ¥ gaffeln!

Som bevis. Jag är faktiskt här.

JorÃ¥, sÃ¥ att eh, själva stranden är ju… okej.

Jag skulle kunna tänka mig att inofficiella världsmästerskapen i strandfotboll kan gÃ¥ av stapeln här… ja, säg i vÃ¥r? Vilka är pÃ¥? Fernet Foundation ser jag som självklara att ställa upp med ett lag. Alla intresserade ser jag till att skaffa husrum till! Publik, vattenbärare och världsspelare – alla är välkomna! Vad som dessutom inte syns riktigt här är att bakom mig, där jag stÃ¥r och tar kort, ligger havet. Ungefär tiotusen kilometer med hav. Skarpt va?

Utsikt Ã¥t andra hÃ¥llet längs med stranden. En konstig sak med Accra är att det kan vara hur molnigt som helst i stan men nere vid havet skiner alltid solen. Och det i kombination med att havsbrisen svalkar är i sig en livsfarlig kombination för människor hos vilka evolutionen helt enkelt prioriterat bort pigment [juryn hÃ¥ller fortfarande pÃ¥ att överlägga om det verkligen var ett smart drag] – typ som jag…

Hemma i Sverige ojade vi oss över att alkoholreklam började tillÃ¥tas – här gÃ¥r de ett steg längre; alkoholreklamen riktar in sig pÃ¥ tankesättet att “om du dricker sÃ¥ blir du en bättre människa”. Eller som här: “Top of the world, goodness, vitamins and energy.“, och sÃ¥ är det reklam för en ny alkoläsktyp frÃ¥n Guinnes. Okej att det finns tillfällen dÃ¥ man k ä n n e r sig som en bättre människa [ni vet efter tredje ölen typ] men regeln säger att dagen efter är det enda som är kvar en sämre människa…

Regel 1: Allt går att sälja. Regel 2: Vilken kombination som helst. [Jag menar, svamp och isblock?!]

Dagens fundering:
Tänk om det finns en annan människa pÃ¥ jorden som är en kopia av mig. Till det yttre Ã¥tminstone. Jag menar, om vi räknar med att det finns nästan sju miljarder människor pÃ¥ jorden sÃ¥ borde ju sannolikheten att nÃ¥gon av dem blir lika snygg som jag vara, om inte överhängande sÃ¥ Ã¥tminstone större än noll. Och jag har hittills levt i 31 Ã¥r, fem mÃ¥nader och fem dagar, under vilken tid det statistiskt sett borde ha fötts en hel massa smÃ¥ krabater. Hälften av dessa [intet ont sagt om kvinnor men om en donna skulle vara lik mig skulle jag nog faktiskt tycka synd om henne] borde ju dÃ¥ teoretiskt sett kunna vara en ny “jag“. Tror ni att man skulle kunna märka det, om man träffade sig själv liksom? Okej att det skulle vara enkelt att märka om den andra personen [mitt andra jag] skulle vara i samma Ã¥lder, men säg att han är tio Ã¥r yngre – kommer jag ihÃ¥g hur jag sÃ¥g ut för tio Ã¥r sen? Exakt? Det sägs ju att man känner sig själv bäst men hur bra koll har man pÃ¥ sig själv egentligen? Jag tror att det skulle vara lättare att känna igen nÃ¥gon annan, typ sitt syskon eller nÃ¥n av sina föräldrar, om de skulle “rÃ¥ka” gÃ¥ förbi en fast tio Ã¥r yngre än vad det skulle vara att se sig själv… Nu är ju i och för sig sannolikheten att nÃ¥got sÃ¥nt här ska hända typ noll [trots min utläggning ovan om att den de facto skulle vara större än noll – man ska inte tro pÃ¥ allt jag skriver], men ändÃ¥. Tänk om.

Sen igÃ¥r förmiddag har vi inte haft tillgÃ¥ng till nätet [hm.. ja, lördag förmiddag – sÃ¥ ni förstÃ¥r mitt nÃ¥got förvirrade tidsperspektiv] och när man dÃ¥ är förvisad till att använda datorn per se sÃ¥ stÃ¥r jag mig lite handfallen – det här är jobbets laptop och även om jag har en ansenlig mängd filmer [för det första ska det sägas att de självfallet är lagliga, hrm och till det ska även läggas att jag, i ett mina ytterst sällsynta ögonblick som helt och fullt sinnesslö och totalt hjärndöd, igÃ¥r lyckades radera halva filmbiblioteket sÃ¥ nu är det väl kanske inte fullt sÃ¥ ansenligt längre] pÃ¥ den sÃ¥ finns det inte mycket roligt i övrigt. När. Man. Inte. Har. Internet. SÃ¥ min tillflykt har blivit mina gamla dagboksalster – för snart tio Ã¥r sen började jag skriva pÃ¥ nätet och nostalgikung med lätt narcissistiska böjeler som jag är sÃ¥ kommer jag ibland pÃ¥ mig själv med att sitta och ögna igenom sidorna. 350 sidor för att vara exakt. Om inte annat är det ganska intressant att se hur jag har utvecklats, rent sprÃ¥kligt alltsÃ¥. Jag har väl alltid haft en förkärlek för svÃ¥ra och annorlunda ord men att jag nu sitter och tycker att mitt sprÃ¥k för tio Ã¥r sen var… hm, ja, omoget är nog rätt ord, det kommer lite som en överraskning för mig. Jag menar hey – jag borde ju fötts fulländad! Men tydligen inte, det finns delar som utvecklas än… hemska tanke.

Fast jag mÃ¥ste säga att jag var ganska rätt ute när jag skrev att “Gud är som en femÃ¥ring som försöker testa gränser hela tiden“.

Här i East Legon, Accras version av The Hamptons, har man det ganska bra. Just idag, söndag, är det vansinnesvarmt ute sÃ¥ jag hÃ¥ller mig inne tills solen stÃ¥r lite lägre pÃ¥ himlen [i skrivande stund är klockan tvÃ¥ pÃ¥ eftermiddagen och kvicksilvret dallrar strax under 40-strecket]. Men oavsett vilket lyxigt liv man än kan leva här nere, och hur skönt det än mÃ¥ vara att ha Nicholas som butler sÃ¥ saknar jag mitt gamla liv. Framförallt saknar jag Lady, men det börjar väl bli en visa uttjatad nog för att ge analogin “Peter och vargen” en ny dimension. Men att inte bara kunna ringa nÃ¥gon, GillÃ¥, Björn, PÃ¥lle, Gotland eller Dino – eller brorsaaan för den delen, och höra vad ni gör ikväll – det är det som är rakt igenom onice. Eller att inte kunna stanna till pÃ¥ J&B pÃ¥ väg hem frÃ¥n jobbet och ringa till Lady och säga att “vi är pÃ¥ JB, ska bara ta en öl, vi blir inte sÃ¥ sena, pouss pouss!” [sen vet man hur det gÃ¥r – Fernet, Jack!, Frälsningsarmén, Morfar Ginkos och Babasonic], det är det som känns tungt. Men jag fÃ¥r se till att fördelarna uppväger nackdelarna, jag har ett jobb som jag skulle kunna utstÃ¥ tusen-nÃ¥lar för evigt [nästan i alla fall] för att fÃ¥, jag fÃ¥r tillfälle att bo i ett annat land, lära känna en annan kultur och helt enkelt uppleva ett äventyr – och dessutom är det sÃ¥ att oavsett Ã¥rstid kommer jag ha konstant svensk högsommar och en solbränna som fÃ¥r er andra svenskar att svettas brun-utan-sol av avund. That’s the spirit!

Om det är nÃ¥gon som undrat förresten – här kommer FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna pÃ¥ Garífuna: “Sun gürigia nasíruati yuti lun, lidan úarani, lawiwandiuní libágari kai le aubai labúsienra, gatu giñe lanagun lungua buidu hadan líbegu.” Okej? Ni hajar? Bra.

Som sista bild för idag – moln är mäktiga. För övrigt visade det sig att just de här molnen innehöll ett regnoväder som skulle fÃ¥ stormen Gudrun att skämmas, igÃ¥rkväll satt jag i en timme och bara var förundrad över hur argt ett oväder kan verka genom sitt regn – vi snackar PMS, morgonhumör och favoritlaget-har-blivit-utslagna-ur-cupen-av-ett-gäng-korpenspelare-ilska pÃ¥ en gÃ¥ng! Rent stilistiskt vad det gäller bilden tycker jag dessutom att det är en lite skönt arg touch med taggtrÃ¥den, lite hardcore-Afrika liksom.

Jag brukar ju avrunda varje inlägg med nÃ¥got i stil med “Er kajman, Wiggo“. SÃ¥ jag satt och knappade mig igenom nÃ¥gra av mina gamla-som-synden-gamla inlägg och tänkte göra en sammanställning vad jag undertecknat med. Jag har bland annat varit er steppdansare, samarit, plÃ¥tslagare, dubbeldäckare, vidmakthÃ¥llare, guldfisk, workingman, örn, fältherre, statare, avgrund, tronarvinge, företagare, ytdykare, försening, vilja, gruppswitch, taverna, ringblomma, crossbollsspecialist, tamburin, haremist, stabilitet, qvisling, papegoja, huligan, eu-ambassadör, Bob Dylan, styrelseordförande, solbränna, sÃ¥ngare, dominant, jojo, klaviatur, poet, sista andetag, dÃ¥tid, tankeshop, undulat, kavaj, hök, fransman, frukt, borg, musketör, annons och gatuadvokat. Var fÃ¥r jag allt ifrÃ¥n?

Er ekviblirist,

Fernando

Back to work…

Thu October 22, 2009, 17:13

(Call me inconsequent or even feebleminded but I have decided to take up these starting words in english, I mean – it can’t hurt… and even though she’s never made herself known here so far, I’m still convinced that at least Hillary reads [oh, tries to read at least] what I’ve written. So welcome back you english longing souls, I hope you’ll thrive at the occasion of reading english in my blog once again and that you’ll starve no more. Furthermore I’d like to declare this update dedicated to the swedish loonie Erik Hermelin – the guy was locked up in a Swedish asylum for God knows how many years and all he did during that time was translating Persian hymns called the Persian Anthology. And that’s ok, I mean – he was after all locked up due to his mental status… but the thing is that the Persian Anthology is 40 000 pages long – which adds up to like 100 normal books. Not so crazy now, eh? Anyways, he’s the person of the day so here you go!)

Än en gÃ¥ng har jag sÃ¥ Ã¥terfallit i mina gamla mönster; det tar tid mellan inläggen och de är sÃ¥ astronomiskt lÃ¥nga att ni bara kliar er i huvudet och skummar igenom för att hitta stycken som är kortare än fyra rader och inte innehÃ¥ller nÃ¥got jobbigt filosofiskt funderingsdravel… och till rÃ¥ga pÃ¥ allt finns det knappt ens tillstymmelsen till kronologisk röd trÃ¥d i inläggen. Men se det sÃ¥ här; jag är tillbaka, jag skriver som aldrig förr och ni trogna fÃ¥ som läser allt jag skriver, ni fÃ¥r total koll pÃ¥ mitt liv as it is. Hur som helst, för att göra det lättare för er sÃ¥ kan jag säga att det här inlägget är nÃ¥gorlunda kronologiskt – vi börjar med nÃ¥gra rader skrivna pÃ¥ flyget hem frÃ¥n Tyskland, fortsätter med flygplatsreflektioner och slutligen kommer vi dit där jag är nu: Ghana. Okej? Okej. Nu kör vi!

Inledningsvis ska jag även passa pÃ¥ att deklarera att min Alzheimers light än en gÃ¥ng har gjort sig pÃ¥mind inför min resa till Ghana; jag har med mig batteriladdare och överföringskabel till min kära gamla Sonykamera, men kameran i sig befinner sig alltjämt i Sverige. En idé vore väl att skicka ner den men postgÃ¥ngen i kombination med det faktum att man inte använder sig av adresser i Ghana gör att jag inte hyser nÃ¥gra större förhoppningar om att den ska vara framme innan jag är tillbaka i Sverige igen. SÃ¥ledes – avsaknad av bilder frÃ¥n Ghana, ni fÃ¥r nöja er med gamla sköningar till annonser och skÃ¥pmat.

Jag letar efter snygga brallor att ha här nere i Ghana… vad tror ni?

Nu är jag klar i Erlangen. Ã…tta veckor räcker mer än väl för att jag ska veta att det inte är mina drömmars stad i alla fall. Nästa punkt pÃ¥ programmet är en resa ner till Ghana och framÃ¥t Ã¥rsskiftet kommer antagligen nästa utbildning att hamna pÃ¥ tapeten. Fast dÃ¥ är det antingen Shengzen i Kina eller Cary i North Carolina [eller var det North Dakota – min amerikanska geografi är ungefär lika bra som amerikanarnas…] som gäller. Visst är det fascinerande att vistas i andra länder och träffa människor frÃ¥n hela världen men det är liksom inte värt nÃ¥got när jag har tankarna hemma hos Lady. Det är det som är värt nÃ¥got. Lite i stil med “livet är inte de dagar som gÃ¥tt utan de ögonblick du minns“.

Den här sommaren har varit helt urspÃ¥rad när det gäller mitt bokläsande. Sedan slutet av maj, när Lady överraskade mig med en weekend i Paris lagom till min födelsedag, har jag läst alla nio Harry Hole-romaner av Jo Nesbø [en tionde hÃ¥ller pÃ¥ att översättas], fem mainstream-spionare av Robert Ludlum, tre Lee Child [nyupptäckt stjärna pÃ¥ min deckarhimmel], John le Carrés senaste och dessutom plöjt igenom halva Tim Butchers “Blood River“. Och jag kan inte göra annat än att konstatera tvÃ¥ saker: Jag brÃ¥s pÃ¥ min mor, hon manglade deckare som andra läser godnattsagor, och även om jag själv inte riktigt kommit till sans med hennes favorit Elizabeth George sÃ¥ finns det mÃ¥nga skatter kvar i biblioteket hon lämnade efter sig. Det andra jag kan konstatera är att jag är en periodare – antingen beter jag mig som nu när jag har läst nitton böcker pÃ¥ typ fem mÃ¥nader eller ocksÃ¥ ligger böckerna orörda i ett halvÃ¥r. Kufiskt. Eller ja, alla böcker ligger inte orörda, det finns en bok – Cees Nooteboms “Alla själars dag“, som jag ibland läser en sida eller tvÃ¥ ur. Jag började läsa den för… hm, ja, nu var det väl tre Ã¥r sen i alla fall och ännu är jag inte klar. FÃ¥r ni tillfälle sÃ¥ köp den och läs den, men överdosera inte – dÃ¥ tröttnar ni pÃ¥ ord.

JorÃ¥, sÃ¥ att eh… Hard Coke – for comfort in the home. Ehm…

Dagens citat:
“No.”
– Amy Carter, dotter till dÃ¥varande presidenten Jimmy Carter, som svar pÃ¥ en journalists frÃ¥ga “Finns det nÃ¥got du vill säga till barnen i Amerika?“. Skönt med ärliga människor.

Och sÃ¥ var det ju det här med flygplatser, jag är ledsen att jag mässar pÃ¥ om det här som om jag aldrig gjorde nÃ¥got annat än att flyga [Ã¥ andra sidan känns det sÃ¥ ibland] men pÃ¥ hemresan frÃ¥n Nürnberg mellanlandade jag i Paris, pÃ¥ Charles de Gaulle – flygplatsen som Gud glömde. Okej, hur mycket kan det skilja sig egentligen mellan flygplatser? Man landar, taxar in, gÃ¥r av och gÃ¥r antingen ut i friheten eller ocksÃ¥ hugger man sin transfer och Ã¥ker vidare. PÃ¥ Charles de Gaulle är det inte riktigt sÃ¥ enkelt – vi landade, taxade in i typ 20 minuter till terminal 2G, G som i “Galaktiskt lÃ¥ngt bort“. Det kändes bokstavligen som att flygplanet skulle köra oss ända in i Paris stadskärna. NÃ¥väl, riktigt sÃ¥ illa var det väl inte, väl inne i terminalen visade det sig dock att terminal 2G är helt fristÃ¥ende frÃ¥n allt annat vad terminaler och transfers kan heta – sÃ¥ det var bara till att snällt sätta sig pÃ¥ flygbussen och kuska de där 20 minutrarna till “riktiga” terminalen. Eller ja, en av dem. Charles de Gaulle har ju ett sinnrikt system som gÃ¥r ut pÃ¥ att de har ett par riktiga titanstora kolosser till terminaler som är helt fristÃ¥ende frÃ¥n varandra – förutom under jord. SÃ¥ som smÃ¥ förbenade sorkgÃ¥ngar myllrar det ett virrvarr av transportband under terminalerna. Ja ja, man ska inte klaga – jag är här nu. Gate F33, jag har shoppat en neutronliten iPod Shuffle [när hörlurarna är större än själva iPod:en – dÃ¥ har det gÃ¥tt lÃ¥ngt] till Lady, rosa sÃ¥klart, och är nu redo att boarda. SÃ¥ nu ser jag fram emot ett par timmar med “Looking for Eric” som sällskap, sen swooosh!, Arlanda Express raka vägen till Centralen varifrÃ¥n det är omedelbar transport till Odenplan och “Döden i Grytan” som gäller. Allt givetvis ackompanjerat av hÃ¥ngel och lycka!

Förresten ska jag passa pÃ¥ att flika in, när jag ändÃ¥ är inne i min flygzon, lite beröm för Air France för deras mat man fÃ¥r pÃ¥ flighterna; som nu upp till Stockholm bestÃ¥r mÃ¥ltiden av en liten lantpaté som förrätt, kycklingspett med ratatouille till huvudrätt och en varm tarte du pomme [äppelkaka] till dessert [enda smolket i bägaren torde vara att vi har bord pÃ¥ Stockholms bästa italienare om tvÃ¥ timmar sÃ¥ det är inte direkt läge att frossa i flygplansmaten – vilket i och för sig i sig borde vara en omöjlighet; frossa i flygplansmat – lika troligt som att ] medan de pÃ¥ regionalflygen snitsar till det med surdegsbröd med en skiva lagrad ost och rökt skinka – hästlängder frÃ¥n KLM:s holländska mardröm à la trekantsformfranska med tonfisk i olja.

Dagens Jan Stenmark: “Twista.”

Dagens fundering:
Vad är det egentligen som gör en till en bra förälder? Är det ens förmÃ¥ga att vara just förälder eller är det de värderingar man vidarebefordrar till sitt barn, eller en kombination? Eller är det hur kul man är – eller hur kul man har? Jag har funderat lite pÃ¥ det där; mina föräldrar var totalt sett top-of-the-line bland eliten av superföräldrar [hm, osäkert hur jag ska formulera mig – min pappa ä r den bäste pappan man nÃ¥gonsin kan tänka sig medan min mamma v a r det sÃ¥ länge hon levde] och jag känner att jag, med den uppfostran fÃ¥tt med mig frÃ¥n dem, i alla fall borde kunna nÃ¥ upp till hälften av deras nivÃ¥ – vilket i sin tur borde vara mer än nog. Men samtidigt kan jag känna att jag är blåögd och ganska gravt naiv i och med att jag bara sett medaljens ena sida – folk som inte haft samma dans pÃ¥ taggfria rosor [jo, de finns faktiskt – där jag växte upp odlades det taggfria; kungliga hovleverantören kan sina grejer] har liksom mer livserfarenhet än vad jag har och har i och med det nÃ¥got att jämföra med. De vet vad de vill förbättra, vad de inte ska göra fel som deras föräldrar kanske gjorde. SÃ¥ pÃ¥ ett skruvat sätt känns det som att jag aldrig kan trumfa mina föräldrar medan personer med en inte lika 70-talsidealistisk uppfostran har allt att vinna. Är ni med? Svamlar jag? Jag menar bara att jag, när den dagen kommer, vill vara den bästa pappa som skÃ¥dats – kan jag vara det?

AlltsÃ¥, hur tänkte snubbarna pÃ¥ tv4 när de satte ihop Nyhetsankorna? “Jag vet, vi kan ju det här med journalism och ibland när jag sitter där och rabblar nyheter sÃ¥ känner jag att jag liksom har en helt jävla överhumoristisk Ã¥dra i ryggraden – vi borde slÃ¥ oss in i entertainment-branschen!” Eh? Va? Lyssna pÃ¥ namnen: Lennart Ekdal [som jag själv för övrigt klassar som en “never-even-was” snarare än Peppe Engs “has-been“, Malou von Sivers [som jag fortfarande föraktar för att hon ställde upp i en intervju som fick löpsedeln “Malou von Sivers gömde hemlig film i trosorna“] och Lena Smedsaas [eh, vem?, säger nog de flesta och jag med]. Elisabet Höglund ska även hon nämnas här men kudos till henne för att hon är sÃ¥ pass street smart att hon gÃ¥r ut offentligt och säger att hon hoppade av för att slippa göra sig själv till Ã¥tlöje [sanningen ligger nog närmare att hon inte platsade – inte ens i det sällskapet]. Det kan liksom inte bli annat än katastrof. Det är liksom en envägsekvation – en komiker skulle lätt kunna bli nyhetsankare [tänk er Schyffert pÃ¥ Aktuellt] men ett nyhetsankare kan aldrig bli komiker. Som att ett rÃ¥tt ägg kan bli kokt men ett kokt kan aldrig bli rÃ¥tt. Ni hajar.

Och okej, en sista flygplatsfundering innan jag lägger ner. PÃ¥ riktigt. Ã…tminstone ett tag. I alla fall – varför köar folk till gaten för? SÃ¥ fort det kommer personal till gaten sÃ¥ ställer sig folk i kö, och blir stÃ¥endes i typ tjugo minuter, suckandes och säkerligen bannandes personalen för att de inte öppnar gaten. Men varför? När man kan sitta ner, ta det lugnt och läsa en bok. Sen när det är typ tvÃ¥ personer [istället för tvÃ¥hundra] i kön sÃ¥ släntrar man dit, boardar och tittar lite slentrianmässigt pÃ¥ folket som sitter i flyget och tycker att man har tagit en jävla tid pÃ¥ sig. I like! Om man dessutom sett till att checka in och ta en plats i gÃ¥ngen istället för bredvid fönstret, sÃ¥ är det ingen som behöver resa pÃ¥ sig när man kommer där bland de sista. Ni ser – jag har liksom förfinat det här med flygresor till i det närmaste perfektion!

Dagens replik:
Vi sitter pÃ¥ byggplatsen och har ett site meeting med ett tjugotal konsulter, vd:n för sjukhuset to-be, jag själv och även byggherrens representanter. Sen kommer frÃ¥gan om hur lÃ¥ngt framskridandet av personalbostäder har kommit – varpÃ¥ svaret blir:
“We are 94% done with the workers accomodation.“, vilket verkligen lät som en glädjekalkyl med tanke pÃ¥ att dusch och toaletter knappt ens hade väggarna uppe – sÃ¥ följdfrÃ¥gan var given,
“What about the toilets and showers?“, dÃ¥ en av konsulterna [som i sin tur inte har nÃ¥got som helst att göra med saken] säger
“Six percent – in total, one hundred percent.”
Klassiskt. Såna repliker bara önskar man att man kom på själv.

PÃ¥ Siemens har de ett eget larmnummer. Om nÃ¥got skulle hända, oavsett vad egentligen, och man vanligtvis skulle vilja slÃ¥ 112 ska man pÃ¥ Siemens istället knappa in 2222. De säger att det är för att de internt pÃ¥ Siemens har bättre koll pÃ¥ vad som kan ha hänt, vilken utrustning som kan vara till hjälp och sÃ¥nt men jag tror att det är kvalificerad charabia – de har ett eget Gestapo. Ingen ska fÃ¥ veta nÃ¥got om det som pÃ¥gÃ¥r hos Siemens och framförallt ska inget komma ut därifrÃ¥n. Ja, alltsÃ¥, det är antingen det alternativet eller sÃ¥ är det de facto sÃ¥ som Siemens säger, vilket faktiskt är sannolikt med tanke pÃ¥ att om brandkÃ¥ren skulle komma instormande pÃ¥ grund av en brand i, säg ett rum med en sÃ¥n där megastark magnet, dÃ¥ skulle för det första magneten högst troligen kapsejsa [äh, det gör väl inget – det är ju bara typ 50 miljoner, smÃ¥smulor helt enkelt!] men innan dess skulle brandmännen högst sannolikt fastna med sin utrustning i själva magneten. Tänk er själva hur mycket av brandmännens utrustning som har metall i sig, svÃ¥rt att släcka en brand om man inte fÃ¥r ha med sig slangen ens…

Nu är vi sÃ¥ Ã¥ter i “nutid“, jag sitter pÃ¥ flight KL0589 pÃ¥ väg till Accra och kan inte riktigt förlÃ¥ta mig själv för att jag Ã¥ker sÃ¥ här lÃ¥ngt bort frÃ¥n Lady – skitsamma om jag lÃ¥ter mesig och kanske mer än aningens sentimental men sanningen är sÃ¥ enkel: Du fattas mig, Lady. Oavsett var jag är i världen, vilken tid pÃ¥ dygnet det än är och hur nyligen det än mÃ¥ ha varit som vi skildes Ã¥t. Jag. Saknar. Dig.

Men det är ju inte därför vi är här – nog för att min blog [blog är ett resultat av en konsekvent vägran att använda det försvenskade och hiskeliga blogg, ordet kommer ju faktiskt trots allt frÃ¥n det engelska ordet “weblog“] är min egen bakgÃ¥rd där jag själv har total diktatur, men att förvandla det här till en nostalgifiesta kryddad med saknad skulle nog förta lite av er läsupplevelse. SÃ¥ nu tänker vi bort mina framtänkta tillkortakommanden i form av ett kvarts jordklot mellan mig och min kärlek och koncentrerar oss istället pÃ¥ nÃ¥got annat.

Dagens äventyr:
När vi stÃ¥r pÃ¥ Schipols flygplats, redo att taxa ut och sen vara pÃ¥ väg mot Accra, sÃ¥ kommer typ fem poliser in pÃ¥ planet. De böjer sig ner och pratar med varje passagerarrad och förklarar att längst bak i planet kommer de att eskortera en fÃ¥nge [hm, ja, alltsÃ¥ – han hade dömts i Holland men begärts utlämnad till Ghana av Ghananska myndigheter], det kunde bli lite högljutt till en början men enligt polisens erfarenhet brukar fÃ¥ngar lugna ner sig när man väl är i luften och det inte finns nÃ¥gon Ã¥tervändo. Det vete fan om de nÃ¥nsin eskorterat fÃ¥ngar pÃ¥ ett flyg till Ghana bara… Men vi börjar i rätt ände – tänk er in i situationen att svenska polisen ska eskortera nÃ¥gon till, tja, säg Turkiet eller nÃ¥t. Sen kommer killen in och skriker och vrÃ¥lar – men eftersom polisen redan varnat oss sitter vi tysta svenskar vackert pÃ¥ vÃ¥ra platser och möjligen försöker snegla bakÃ¥t, utan att vända pÃ¥ huvudet för Gud förbjude! att vi skulle bli pÃ¥komna med att stirra… Här var det en lite annorlunda situation – ett problem för en Ghanaian är inte ett problem om ingen annan har samma problem. AlltsÃ¥ löser man det genom att göra alla uppmärksamma pÃ¥ att man har ett problem. Sagt och gjort – människorna pÃ¥ raderna framför fÃ¥ngen börjar vrÃ¥la i högan sky om “OUR LIVES ARE IN DANGER, OUR LIVES ARE IN GREAT DANGER!!!” och fullkomligt överröstar den [stackars? vem vet vad han hade gjort] fÃ¥ngen som skriker och kränger i sina fot- och handfängsel. Därefter dröjde det inte länge innan problemet inte var en enskild persons utan snarare en nationell angelägenhet för hela västafrika. En timme efter utsatt avresetid bestämmer sig sÃ¥ polisen för att 400 Ghananer kan inte ha fel – fÃ¥ngen ska inte med pÃ¥ den här flighten. SÃ¥ de för tillbaka honom till polisbilen utanför och därefter är det som att trycka pÃ¥ nu-sätter-sig-alla-ner-och-hÃ¥ller-tyst-knappen. Magiskt.

Slutligen vill jag avrunda med en shout-out till min älskade Lady – APPHD, IMU, ILU! Kom ihÃ¥g… Och tack för James Dean! Du är mitt hav! :)

Er Ghanan,

Kofi

PS. Det där med kronologiska ordningen sket sig ju bigtimes – so sue me. DS.

Utmanande horisont…

Thu August 20, 2009, 16:18

(Visste ni att Ronald Reagan frÃ¥n början var tänkt som huvudrollsinnehavare i filmen Casablanca? Jag säger som Julius Epstein, manusförfattaren: “Jag har fortfarande mardrömmar.” Som en parentes kan ju tilläggas att jag tycker att det är ganska talande att det är i USA och pÃ¥ väldigt fÃ¥ andra ställen där en före detta skÃ¥despelare sen kan komma i frÃ¥ga för presidentposten. Liksom – “Hey – honom känner jag igen! Han ska jag gÃ¥ rösta pÃ¥ som den som ska styra vÃ¥rt land!” Only in America.)

För ett halvÃ¥r sen hade jag flugit en handfull gÃ¥nger i mitt liv. Om jag räknar efter… ja, typ sex gÃ¥nger. Det senaste halvÃ¥ret har jag flugit fyra gÃ¥nger till – och innan Ã¥ret är slut kommer jag hamna pÃ¥ tio. Och dÃ¥ menar jag tur-retur-resa som ett tillfälle. Jag, Lady och KLM ska bli bundis helt enkelt. PÃ¥ vägen hem nu [jag flyger ikväll – sÃ¥ tänk pÃ¥ mig vid fem över elva er tid, dÃ¥ boardar jag flighten] har jag lyxat till det och köpt mig ett säte med benutrymme, sÃ¥ jag ska luta tillbaka stolen, sätta pÃ¥ Hitch [bra med en film jag sett mÃ¥nga gÃ¥nger sÃ¥ det inte gör nÃ¥got om jag missar slutet] och bara lÃ¥ta KLM ta hand om mig. Sen är jag i Amsterdam snooortidigt imorgonbitti och därifrÃ¥n är det raka spÃ¥ret till ARN. Fyra toasters!

Begreppet “dödens lammunge” fÃ¥r en helt ny innebörd när man ser sÃ¥na här manövrar. Men ni vet, det naturliga urvalet har sett till att de här lammen inte är vanliga lamm – de är riktiga överlevnadsexpert-master-at-work-överjävliga lamm. Deras sjätte sinne är till hundra procent fullt med överlevnadsinstinkter och ultraljudsvarningar för annalkande bilar.

Idag, innan styrelsemötet gick av stapeln, var vi uppe pÃ¥ byggplatsen och inspekterade. PÃ¥ de fyra mÃ¥nader det har gÃ¥tt sen jag var där sist sÃ¥ är det ljusÃ¥rsmagnitud pÃ¥ framstegen! I bakgrunden ser man “the landmark tree“.

Okej, jag erkänner – det kanske inte är direkt spännande bilder att se, men jag vill att ni ska ha nÃ¥got att jämföra med över tiden.

Snickeriavdelningen.

Grunden är gjuten för själva onkologiblocket.

Utsikten är faktiskt smått fenomenal. Trots att kullen sjukhuset byggs på inte är mer än 50-60 meter hög så ser man ut över hela Accra.

Trädet är S.T.O.R.T.

Gröna hjälmar är för de riktiga stekarna. I bakgrunden styrelsen för sjukhuset, diskuterandes var parkeringarna ska vara – till höger eller till vänster om fontänen? Och muren utanför tomten, ska den vara vitmÃ¥lad eller stenmurad?

Dagens fundering:
Är lycka nÃ¥got att eftersträva, eller kan man bara bli lycklig pÃ¥ vägen mot nÃ¥got – alltsÃ¥ att lyckan aldrig kan vara själva mÃ¥let? Jag har känt mig väldigt filosofisk dagarna här nere nu, mycket tid över gör sÃ¥nt med mig, jag försvinner in i resonemang om mina livsÃ¥skÃ¥dande grundprinciper som jag inte ens själv kan följa, Ã¥tminstone inte i efterhand men knappt ens när jag är där heller. Jag känner är lycklig nu, innerst inne i mig finns lyckan över att ha funnit rätt – Lady. Även om jag kan sakna henne när hon inte är vid min sida, givetvis – men för den sakens skull, att jag är lycklig, fortsätter jag inte att sträva framÃ¥t. AlltsÃ¥ kan inte lyckan vara ett självändamÃ¥l för mig Ã¥tminstone – “det finns alltid en horisont längre bort“, som kineserna säger. Den horisonten tänker jag dock inte upptäcka ensam; tillsammans är man mindre ensam, ni vet.

Yes box Рses p̴ andra sidan kontinenten!

Er trollfiskare,

Rebus

Mot nya äventyr…

Wed August 19, 2009, 18:46

(NÃ¥nstans inom mig sÃ¥ finns det en djup beundran för människor som finns omnämnda för sina citat. Tänk att ha sagt nÃ¥got som lever vidare i hundratals Ã¥r efter ens egen död – och att man själv blir omnämnd samtidigt… Som Bertrand Russell. Han kanske inte har sÃ¥ mÃ¥nga citat, men ett par av dem är i sanning odödliga. Min egen favorit; “Underskatta aldrig en man som överskattar sig själv.“, tycker jag säger allt, det är en tvättäkta klassiker och jag kommer aldrig sluta svänga mig med de orden. SÃ¥nt vill jag bli känd för, det och för att jag var den första europeiske medicintekniska chefen pÃ¥ ett onkologisjukhus i Västafrika. Sen har vi lite mer komiska citat – som Carrie-Ann Moss [ni vet, tjejen i The Matrix], som säger “Efter The Matrix kan jag inte ha pÃ¥ mig solglasögon. SÃ¥ fort jag tar pÃ¥ mig dem sÃ¥ känner folk igen mig.“)

Megalomani – mitt andranamn. Jag satt alldeles nyss och tittade pÃ¥ statistiken för min blog [jag kommer intill döden hävda att ordet ‘blog’ kommer frÃ¥n engelskans ‘weblog’ och därmed borde stavas just ‘blog’ och inte det svenskifierade otyget ‘blogg’] och insÃ¥g att ni är hyfsat internationella av er. Senaste halvÃ¥ret har jag haft 842 besök frÃ¥n 56 länder – där Grönland, Nya Zeeland och Uzbekistan stÃ¥r ut som hyfsat exotiska platser. Sökorden har varierat lite men mina favoriter är nog snubben i Brasilien som sökte pÃ¥ “varats olidliga lätthet”, eller varför inte Japanen som ville veta “var kan man klaga pÃ¥ bagerier som kan kola?” eller slutligen – kapsylhuvudet som ville ha koll pÃ¥ “osho rajneesh pÃ¥ svenska”. Och kort recap; Osho Rajneesh är alltsÃ¥ huvudmannen till dagens citat frÃ¥n 3:e december 2007: “Jesus var en tokstolle.” I alla fall, tillbaka till ämnet – statistiken talar sitt klara sprÃ¥k – jag är pÃ¥ väg mot världsherravälde.

Dagens sköna:
När Ghanianer fÃ¥r Malaria, vilket de fÃ¥r ganska ofta, sÃ¥ är de hemma typ tvÃ¥ dagar frÃ¥n jobbet. Sen kör de hÃ¥rt igen. För att kurera sig köper de “medicin” frÃ¥n hälsokostbutiken och dricker mycket te. Härligt bekymmersfria människor. Vi västerlänningar är lite mer sjövilda, i stil med: “En MYGGA!!!! Den ska döööööödeeeeeen dööööööö!!”

De har en lätt liberal syn pÃ¥ hur man fÃ¥r [eller kan] lasta bilarna här nere. Inte ens fantasin sätter gränserna – det är snarare fysikens grundlagar som Ã¥tminstone försöker staka ut vad som gÃ¥r och inte. Magnifikt!

Återigen, min vän Ödlan. En rackarns fin liten lakej det där.

IgÃ¥r satt jag och Ã¥t middag tillsammans med ett par av styrelsemedlemmarna för sjukhuset och jag mÃ¥ste säga – det är en samling individer som har alla och nÃ¥gra till knivar i lÃ¥dan. Alla hästarna är hemma i stallet, hissen gÃ¥r ända upp till takterassen, ja, ta vilken analogi som helst och den blir till en tautologi: De är helt enkelt bäst. TillÃ¥t mig göra en kort presentation av mitt middagssällskap igÃ¥r:

Zain Latif, styrelsemedlem i SGMC, 26 Ã¥r gammal och sedan ett par Ã¥r tillbaka helt inriktad pÃ¥ den afrikanska marknaden. Han gick ut frÃ¥n Cass Business School som nittonÃ¥ring med en MBA och blev tjugotre Ã¥r gammal den yngsta vice vd:n när han tog tjänsten pÃ¥ Merrill Lynch – sedermera blev han vd pÃ¥ Goldman Sachs som tjugofemÃ¥ring. Numera är han dessutom ansvarig för riskkapitalfonden som hans far förfogar över [värd nÃ¥gra miljarder dollar] och spenderar tre veckor per mÃ¥nad i olika länder i Afrika för att följa upp projekten han är involverad i. Och ja, det var sÃ¥ sant – han är vansinnigt trevlig. Skitsamhälle.

Henry Broni-Amponsah, styrelseordförande för SGMC och Kofi Annans högra hand. Uppvuxen i en by i Ghana med 96 syskon. Jo, det är sant – eller ja, vad som är sant är att hans far har 97 barn men man kan väl säga sÃ¥ mycket att synen pÃ¥ monogami är nÃ¥got liberal ute pÃ¥ landsbygden än idag. Han bor i Sverige sen 35 Ã¥r tillbaka men har hus och företag även här nere i Ghana. För tvÃ¥ mÃ¥nader sen var han och Kofi i Vita Huset och grillade med Obama, drack lite öl och bara hängde. Även den här övermänniskan är världens skönaste lirare.

PO Juhlin, styrelsemedlem i SGMC och vd för Scandinavian Care. I sammanhanget en flugviktare pÃ¥ bantning – men ändock involverad i projekt i Portugal, Egypten, Ghana, Kenya, Singapore, Brasilien, Colombia, Peru, Chile, Dominikanska Republiken och lite andra ställen. Skulle kunna betala miljarder för att fÃ¥ sin laptop inopererad som en protes och ringer med Skype minst tre timmar per dag. Dessutom är han mannen som sÃ¥g till att jag och Lady fick en veckas semester här nere i Afrika – till självkostnadspris [vi betalde mat och chauffören, that’s it].

Och sÃ¥ jag dÃ¥ – en framtida supernova som för tillfället är nÃ¥got av en puppa i sin kokong – Magnus Ericsson, medicinteknisk chef pÃ¥ SGMC och pÃ¥ väg mot stordÃ¥d inom medtech-branschen. Jag är vanvettigt jovialisk, hyfsat snygg och dessutom lÃ¥ng. Det ska dock sägas att jag är sÃ¥ paxad att det inte finns en sportmössa att ens kunna andratjinga mig – min Lady och jag är ett team hugget i granit!

SÃ¥ lite enkelt uttryckt kan man säga att middagssamtalet var högtflygande. Jag kom givetvis med intrikata och relevanta inlägg [i stil med “I’ll take the pork fillet, please“] och sÃ¥g även till att ställa eftertänksamma frÃ¥gor – “would any one care for a glass of water?“. Sen gick vi upp pÃ¥ vÃ¥ra rum och jag kände att jag verkligen gjort ett avtryck. :)

Förresten har jag flyttat till hotell nu – sjukhuschefen, som hade tänkt skaffa ett nytt hus innan vi kom ner den här gÃ¥ngen, har flyttat tillbaka in i rummet i huset; husletandet tog för lÃ¥ng tid. SÃ¥ jag offrade mig och relaxar pÃ¥ hotell och ligger vid poolkanten istället för att trängas i huset. [Trängas betyder att man är fem personer pÃ¥ 200 kvadrat, uppdelade pÃ¥ tre sovrum med eget badrum. SÃ¥ ta mina ord med en nypa salt.]

Dagens fundering:
Inget. Idag är dagens fundering en tom tanke. Smaka pÃ¥ det – en tanke som inte innehÃ¥ller nÃ¥got. Alls. Visst är det svÃ¥rt? Jag tror inte att det gÃ¥r – att tänka ingenting. Att sluta tänka liksom, utan att sova. Stort.

Nu är det dags för mig att checka in pÃ¥ flyget, det känns lite melankoliskt, mer sÃ¥ den här gÃ¥ngen än sist jag var här. DÃ¥ hade jag varit här ensam, i ett nytt land bland nya människor – nu har jag haft med mig Lady och vi har träffat vänner, känns det som. Men nu hem i tvÃ¥ dagar, sen är det dags för Tyskland och Siemens-sekten att ta hand om mig i en dryg mÃ¥nad. Känns som en skön omväxling med lite tysk ordnung till skillnad frÃ¥n den afrikanska que sera sera-mentaliteten.

Oh well, om 36 timmar är jag i Amsterdam och då är jag ju nästan hemma. Eh, ja, var är hemma? Svaret känns numera givet: Hemma är där min Lady är.

Er toshiba,

Walkie-Talkie

Legio annorledes…

Mon August 17, 2009, 0:20

(Ah, vafan – har just läst igenom det jag har skrivit och det känns ju helt melankoliskt! Okej att stundens allvar har kommit och allt sÃ¥nt, men det här är ju Indiana Jones pÃ¥ riktigt! Jag mÃ¥ste rycka upp mig, trycka in lite Swing i meningarna och fÃ¥ tillbaka den där TWISM-känslan! [TWISM-känslan, för er som inte vet det, är “The World Is Mine-känslan“] Idag kör vi lite sköna Jack Handey-citat dÃ¥ och dÃ¥ – okej? Är ni med pÃ¥ det?)

Man kan ta mig frÃ¥n Sverige men man kan aldrig ta Sverige ifrÃ¥n mig. SÃ¥ känns det lite just nu, jag har sedan fem i ett inatt insett att oavsett hur mycket västerländsk touch man ger ett land i Afrika, sÃ¥ är det till syvende och sist faktiskt just ett land i Afrika. Det s k a inte vara nÃ¥got annat. Även om jag skulle vilja förändra ett par saker sÃ¥ kanske det skulle bidra till att Ghana [i det här fallet] miste sin charm… Hur som helst sÃ¥ är det sÃ¥ att jag i skrivande stund önskade att Internet fungerade som hemma; man har ett abbonnemang och ett hÃ¥l i väggen, vips! sÃ¥ är det klart. SÃ¥ är det dock inte här nere – här surfar man via 3G light och kommer sÃ¥ledes upp i monstruösa hastigheter som 5okB/s när det blÃ¥ser pÃ¥ som värst… och ja visst ja, man fÃ¥r även betala byte för byte, sÃ¥ 10 MB kostar typ 6 spänn. Kanske inte sÃ¥ farligt kan man tänka, om det inte vore för att jag just idag borde sitta och plugga pÃ¥ Siemens utbildningsplats, material som bestÃ¥r av PowerPoint-presentationer med muntlig föreläsning – nÃ¥gon Gigabyte här och där liksom… DÃ¥ hamnar man helt plötsligt uppe pÃ¥ kostnader som 600 spänn för en dags Internet… tänk att PirateBay:a lite och dra hem en DVD-film – 2500 spänn, katshing! Nja, inte riktigt vad jag är megasugen pÃ¥. Eller omräknat till mÃ¥nadskostnad blir det typ 18000 [utan DVD-filmer] och det är inte min dröm direkt. SÃ¥ dÃ¥ tillÃ¥ter jag tankarna att vandra till Sverige och kära gamla Bredbandsbolaget…

Eftersom jag och Lady blev liggandes i sängen ett par dagar så har bildskörden blivit lite lidande, så istället för att överösa er med bilder tänkte jag försöka mig på konststycket med reflektioner. Det här är min andra gång nere i Ghana och just idag går jag in på min tredje vecka i det här vackra landet. Men om man skrapar på ytan, vad ser man då? Eller vill man skrapa på ytan?

IgÃ¥r vid lunch pratade jag och Lady om just det, att det kan kännas farligt att skrapa pÃ¥ ytan. Inte för att det man hittar skulle vara nÃ¥got slags hot utan för att det man hittar skulle fÃ¥ en att känna sig sÃ¥ maktlös… Jag har tänkt mycket pÃ¥ det här och jag tror att i mitt fall sÃ¥ vill jag att de här Ã¥ren i Afrika ska vara ett äventyr för mig som människa. Givetvis vill jag hjälpa folk och göra mitt bästa för att sÃ¥ mÃ¥nga som möjligt ska fÃ¥ ett bättre liv, i det här specifika fallet handlar det om att hjälpa till att behandla cancer här i Ghana – mÃ¥nga människor kommer fÃ¥ hjälp. Men om jag skulle göra det till mitt huvudändamÃ¥l att hjälpa människor tror jag att jag skulle slÃ¥s tillbaka av vilken maktlöshet jag trots allt stÃ¥r inför här – även om Ghana är ett av Afrikas mest välmÃ¥ende länder [det kallas inte för inte för “Afrika Light”] sÃ¥ finns det sÃ¥ mycket fattigdom som aldrig nÃ¥gonsin skulle f Ã¥ existera i Sverige och människor som lever under helt otänkbara förhÃ¥llanden. Och det smärtar… det smärtar nog mer än det skulle smaka att kunna hjälpa ett fÃ¥tal. Och jag vill inte förgÃ¥s – hur kolonialt och västerländskt det än lÃ¥ter sÃ¥ vill jag att det här ska vara nÃ¥got härligt, exotiskt och fint… fÃ¥r jag vilja det?

Och sÃ¥ bryter vi av allvaret med good ole’ Jack – det här specifika citatet tillägnat mina bröder i Fernet Foundation: “What is it about a beatiful sunny afternoon, with the birds singing and the wind rustling through the leaves, that makes you want to get drunk?”

Jo, tre bilder hittade jag – alla frÃ¥n vÃ¥r lunch ute pÃ¥ stan efter vÃ¥r magsjukekonvalescens. Vi drog en repa ner pÃ¥ hantverksmarknaden, pratade med Colin Powell [nja, inte d e n Colin Powell] som har ett stÃ¥nd och säljer träsnide. Säg ett land och han kan i stort sett alla städer i det landet; det var sÃ¥ han började charma oss, när vi sa Sverige började han rabbla: Haparanda, Östersund, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg, Skövde, Helsingborg… en fullkomlig svada av svenska städer! Sen fick vi “a good Helsingborg price” pÃ¥ det vi köpte… SÃ¥ här i efterhand är det tveksamt – Emmanuel hävdar att vi betalt överpriser pÃ¥ allt vi köpt. Men vi är nöjda! Sen drog vi i alla fall mot stranden för att äta lunch – nyss friska frÃ¥n magÃ¥komman tog vi det säkra hotell-alternativet framför skjulet-pÃ¥-stranden-alternativet…

Labadi Beach Hotel – motsvarande Grand Hotell i Stockholm. Fast med en söderhavsö:sk touch…

Kontrasterna blir nästan tragiska om man tänker på att vår lunch, som i svenska pengar räknat var en dyrare vardagslunch, motsvarar tre dagslöner [brutto] för medelinkomsttagaren i Ghana.

Underbara omgivningar, det bästa av sällskap och en inte alls oäven grekisk sallad – det känns även fel att inte njuta…

Ett par ord har jag ocksÃ¥ sagt om hur vänliga människor är här men det kan inte sägas nog mÃ¥nga gÃ¥nger. IgÃ¥r när vi skulle Ã¥ka till flygplatsen för att lämna Lady sÃ¥ ringde jag till Emmanuel för att frÃ¥ga om han kunde skjutsa oss. Han hade varit vid gränsen till grannlandet Togo för att hämta en affärskontakt Ã¥t Henry men visst, han kunde hjälpa till. När han sen kommer fram visar det sig att stackarn hade varit borta i över ett dygn [resan tar normalt inte mer än Ã¥tta timmar] pÃ¥ grund av ett exploderat däck, brist pÃ¥ bilverkstäder i bushen och illasinnade kriminella runt gränsen [det sägs att gränsen ska vara värre än den mellan USA och Mexico]. SÃ¥ han har sovit tvÃ¥ timmar senaste dygnet men tar sig ändÃ¥ tid att skjutsa oss till flygplatsen, och pÃ¥ vägen hem undrar han om jag vill hitta pÃ¥ nÃ¥got [för dÃ¥ vill han följa med sÃ¥ att ingen ska hända mig]… Jag säger att han mÃ¥ste vara helt under-isen-trött och visst, det erkänner han, men säger i nästa sekund att han vill att jag ska ha det bra. Det här är hans land och sÃ¥ länge jag har det bra när jag är där sÃ¥ är han nöjd – oavsett hur trött han än mÃ¥ vara. SÃ¥na är de – in i själen osjälviska, snälla och ibland nästan pÃ¥ gränsen till för hänsynstagande.

Förutom när det gäller trafiken dÃ¥, sÃ¥klart, eller “the horn language” som Emmanuel kallar det han ska lära mig  när jag ska ta körkort här i Ghana. Ja, just det – en udda detalj – internationella körkort, som man tänker sig ska vara, eh, ja, internationella, gäller inte här i Ghana. Här mÃ¥ste man skaffa sig ett Ghananskt körkort. Hur som helst, tänk er trafiken i Sverige – det mesta flyter pÃ¥, folk lämnar plats, tutar gör man vid fara och alla är framförallt medvetna om vilka regler som gäller och hÃ¥ller sig efter bästa förmÃ¥ga till dessa. Tänk sedan bort allt det! Istället har vi här en situation där trafiken flyter pÃ¥ i nÃ¥gon slags amöbuös form [ordet amöbuös är jag mycket stolt över för övrigt, kom just pÃ¥ det] där alla nästan förutsätter att medtrafikanterna inte tittar i backspegeln, inte tänker ge tecken när de kör om och inte har en aning om vilka trafikregler som gäller… Men här kommer det fina i krÃ¥ksÃ¥ngen – det gör att det fungerar. Om nÃ¥gon vill köra om, dÃ¥ tutar den personen och säger “nu kör jag om“, dÃ¥ tutar man själv som svar att “gör du det“. Taxibilar tutar för att frÃ¥ga om du vill Ã¥ka med och bussar tutar för att frÃ¥ga om du väntar pÃ¥ bussen eller bara hänger. Ser man en fotgängare stÃ¥ och tveka – dÃ¥ tutar man och säger “bestäm dig, gÃ¥ över eller stÃ¥ kvar“. Man kommunicerar helt enkelt med tutan och har en sÃ¥ otroligt mycket mer dynamisk körning än vi har i Sverige. Jämfört med människorna här är vi regelfascister som hÃ¥ller pÃ¥ vÃ¥r rätt i trafiken intill döden. Här spelar det inte sÃ¥ stor roll vilken sida du kör om pÃ¥, högerregeln är ett okänt begrepp och i rondeller gäller det att vÃ¥ga för att vinna. Men det är som sÃ¥ mycket annat här nere – “it’s nobody’s business“. Du gör som du själv vill, och när alla gör det sÃ¥ blir det till en enda stor symbios.

Dagens fundering:
Jag sÃ¥g ett klipp pÃ¥ nätet för nÃ¥gra dagar sen, en liten film om Hubble-teleskopet. De riktade in det mot en del av universum som sÃ¥g ut att vara helt tom pÃ¥ stjärnor, bara för att testa och se vad de skulle hitta. Om man tänker sig sitt synfält som omrÃ¥det Hubble hade att välja pÃ¥ där det just dÃ¥ “tittade” sÃ¥ riktade de teleskopet mot en yta motsvarande ett sandkorn… och de hittade 10 000 nya galaxer, där varje galax innehÃ¥ll hundratals miljarder med stjärnor. SÃ¥ tänk er att det lilla sandkornet, som de trodde innehöll mörker, visade sig innehÃ¥lla miljoners miljarder med stjärnor – dÃ¥ känner jag mig försvinnande liten. Här ligger jag pÃ¥ en säng i Accra, Afrika, Jorden – och ute i universum [som man förresten inte vet hur stort det är, om det ens har en storlek] finns det fler planeter oupptäckta än vi nÃ¥gonsin kan föreställa oss. Är vi verkligen ensamma i universum dÃ¥?

“Du har en fyraÃ¥rings förstÃ¥nd, och jag är säker pÃ¥ att han blev glad över att bli av med det.”
– Groucho Marx

Nej, East Legon i Accra stämplar ut nu och lämnar över till nattpasset… pÃ¥ Ã¥terseende!

Er utpost,

Flipper