i n d i a n s o m m a r

Tanketrusten i norr…

Thu March 5, 2009, 14:06

(Jag är i Ã…re för tillfället och sitter i ett gigantiskt hotellrum och förundras lite över fenomenet just Ã…re. Det kallas för “Sveriges alperna” och det ligger nästan skrämmande nära sanningen – man stöter pÃ¥ skibums här och var, folk klär upp sig för att sätta foten utanför hotellet och svunna är tiderna dÃ¥ det var coolt att klara av att köra monoski och istället handlar det till stor del om vem som antingen beställer in mest champagne eller vem som blir fullast [dock oftast samma snubbe]. Vad hände med varm choklad i termos, raggsockar och tredagarsstubb? Men det kanske är sÃ¥ det är – ska man bo centralt sÃ¥ ska man vara hipp. Om man inte är jag dÃ¥, som hellre valsar runt i mjukisbrallor och skidglasögon än nudiejeans och guccibrillor.)

Vad tror ni? Finns det nÃ¥gon kvar av er där ute som väntat i dryga Ã¥ret pÃ¥ att jag ska skriva? Givetvis inser jag att jag totalt förbrukat allt det eventuella sparkapital jag byggt upp i form av ert förtroende när det gäller mitt skriva eller icke skriva men lÃ¥ter det inte som en god idé att jag försöker skriva här nÃ¥gra gÃ¥nger i veckan – korta men ändock tänkvärda inlägg? Lite anti-blog pÃ¥ sätt och vis. [Alex Schulman brukar i tid och otid pÃ¥peka att ett bloginlägg ska vara kort och lite roligt. Dessutom ska man allra helst uppdatera blogen flera gÃ¥nger dagligen. As if! Det kan han glömma! Jag dunkar pÃ¥ med mina masterlÃ¥nga inlägg och hÃ¥rdsmälta pÃ¥ gränsen till härdsmälta ska det va’!]

Dagens fundering:
Är ens sinnen relativa? AlltsÃ¥, om smaken vanilj inte fanns [som jag för övrigt inte tycker om], skulle det dÃ¥ kunna bli sÃ¥ att jag kände smaken av vanilj fast av en annan smak? Det här gränsar ju till absurditeter men försök och hänga med – säg att det finns tio smaker [vanilj, lakrits, blÃ¥bär, hallon, citron, choklad, melon, daim, pistage och jordgubb], och om du är matschauvenist och läser det här – jag vill inte höra talas om de fem grundsmakerna, gÃ¥ och göm dig! Om man sedan plockar bort säg vanilj – tror ni att ens sinnen kan narras och tycka att lakrits smakar precis som vanilj? Eh… ja. Ni förstÃ¥r? I analogi med att färgen röd för mig kanske uppfattas som färgen grön för nÃ¥gon annan…

Ja, förresten – vad är nytt i mitt liv? Jag har gÃ¥tt och blivit med flickvän – she is the One. Egentligen är det nog sÃ¥ att ord inte gör henne rättvisa men om jag ska försöka lÃ¥ta bokstäverna komma till sin fulla rätt sÃ¥ ska jag säga att hon är underbar. Om man säger att man ska sikta mot stjärnorna för att komma till skogsbrynet sÃ¥ kom jag till nästa galax. Hon heter Maria, är skälet till att jag är här i lyxrummet i Ã…re, hon fyller Ã¥r imorgon och god damn vad hon är snygg! I övrigt jobbar jag kvar pÃ¥ Södersjukhuset men om fru Fortuna lÃ¥ter mig ha sÃ¥ pass mycket tur som jag förtjänar sÃ¥ kommer jag inom en mÃ¥nad kunna avslöja nÃ¥got stort i mitt arbetsliv… SÃ¥ bida er tid [eh, ja, som ni gjort hittills i drygt ett Ã¥r typ] sÃ¥ kommer avslöjandet sÃ¥ smÃ¥ningom…

Det känns lite ringrostigt sÃ¥ här i början. Nu blickar vi framÃ¥t – det här var första inlägget pÃ¥ över ett Ã¥r och Rom byggdes inte pÃ¥ en dag. Och jag, jag känner bara att nu kör vi!

Er gaudi,

Trotro

Läs mina tankar…

Thu February 14, 2008, 0:30

(Dagens person är Jimmy Hoffa. En gÃ¥ng i tiden hyllad fackpamp i the U.S. of A. men numera nÃ¥gon som det gÃ¥r rykten om att han är begravd inne pÃ¥ en football-stadion… Han skulle i alla fall ha fyllt nittiofem i Ã¥r om det inte hade varit för det där berömda om:et. Och apropÃ¥ att vara självgod [nästa stycke] sÃ¥ sa han en gÃ¥ng: “I may have my faults, but being wrong isn’t one of them.” Iskallt.)

Jag antar att det inte är sÃ¥ mÃ¥nga av er som läst som har en affektion för Vicky Leandros som jag… men det gör inget. PÃ¥ nÃ¥got sätt tror jag ändÃ¥ att ni förstÃ¥r hur jag känner och även om sÃ¥ nu inte är fallet sÃ¥ litar jag pÃ¥ min egen storhet för att jag ska vara övertygad om att ni kommer tillbaka, och läser. :) [“En plats för egen inbördes beundran […]”, som jag uttryckte det nÃ¥gon gÃ¥ng att min blog är. Eller som det heter; “det är svÃ¥rt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst”. Ã… andra sidan, eget beröm luktar illa…]

Utsikt från jobbet. Ibland är det fint att vara jag.

Och himlen därtill, har ni varit där? Jag var där idag, i det allra finaste av sällskap för övrigt – miss E, och man befinner sig verkligen i himlen. Min dödspolare Björn skrev sÃ¥ här om baren: “Det finns bara en sak att säga: med krogen Och himlen därtill har Stockholm äntligen fÃ¥tt en skybar värd namnet. Med sÃ¥dan utsikt smakar allt ännu lite bättre.” Nu var det i och för sig sÃ¥ att jag & Hon inte Ã¥t, det blev snarare en Baileys-coffee och en Mojito, men det är pÃ¥ gränsen till tragik hur vackert det kan bli bara för att man ser allt frÃ¥n himlen, man vill liksom bo där. Satan i gatan vilken utsikt – Ã¥t alla väderstreck. Ã… t a l l a v ä d e r s t r e c k . SÃ¥ här kommer dagens order: GÃ¥ dit! Gör det, gör det!

Dagens fundering:
Finns tid egentligen…? Jag menar, att det är en ny dag imorgon och att igÃ¥r var igÃ¥r är en sak, men vad ä r tid? Jag kommer liksom inte överens med mig själv om vad tid är för nÃ¥got och mycket av den här funderingen hänger väl egentligen ihop med den jag hade förut angÃ¥ende definitionen av en sekund. Tid är jävlarimig abstrakt sÃ¥ in i bängen. Allt. Är. Ett. Enda. Nu. Nu. Nu. SÃ¥ tycker jag.

Zinkensdamm. [Vadå abstrakt?]

Imorgon förresten, en bra dag helt enkelt. Jag mÃ¥ste i och för sig vara knasigt tidigt pÃ¥ jobbet [innan Ã¥tta] men klockan nio blir det snittar och champagne nere pÃ¥ den “nya” akutmottagningen [bara en sÃ¥n grej liksom]. Sen lunch ute i det galet vÃ¥riga vädret, en sväng ut pÃ¥ kundbesök och sen är det liksom helt plötsligt kväll… mot fredag. Fredag. Smaka pÃ¥ ordet… efter det kommer lördag. Sweet sweet lördag. Helg. Som sagt, en bra dag imorgon.

Nattens låt:
The Killers – “Read my mind”

Er eldfluga,

Zanzibar

Magic magic magic…

Tue February 12, 2008, 23:38

(Dagens citat är egentligen tvÃ¥, ett som bara är sÃ¥där galet genialiskt roligt och ett som är… ja, lite kolonialistiskt tragiskt och ack sÃ¥ oromantiskt… Vi börjar med Joe Garagiola – han fyller 82 Ã¥r idag och är gammal baseballspelare frÃ¥n USA. Han sa en gÃ¥ng att “I know a baseball star who wouldn’t report the theft of his wife’s credit cards because the thief spends less than she does.” Oslagbart. :) Sen har vi den gamle brittiske stöten George Meredith som antagligen var grymt ful och led total brist pÃ¥ allt vad romantik hette – han myntade uttrycket “Kissing don’t last: Cookery do!” AlltsÃ¥, tänk att leva utan kyssar… nej. Nein. Ikke. Non. No. Fler kyssar till folket!)

Idag när jag var pÃ¥ väg hem gick jag förbi en reklamskylt, eller ja, tvÃ¥ egentligen. Den ena var reklam för tidningen Plaza [som har ledorden mode, design och inredning] och den andra var Plaza Kvinna [som i sin tur följer mallen exakt för hur en chic-lit-tidning ska vara uppbyggd]… som den genomsnittlige ganske ometrosexuelle man jag är kunde jag inte riktigt särskilja de bÃ¥da Ã¥t – i synnerhet inte när den ena hade en stor bild pÃ¥ nÃ¥n programledare i ropet pÃ¥ framsidan och den andra en sann supermodell à la pinnsmal&uttryckslös. SÃ¥ egentligen hade jag tänkt att det här stycket skulle handla om hur lite Plaza Magazine verkar ha förstÃ¥tt – men sÃ¥ läser jag pÃ¥ hemsidan att Plaza Magazine är “[…] en tidning om mode, design och inredning för bÃ¥de män och kvinnor.” Ser man pÃ¥! Jag är verkligen omodernt ometrosexuell. Suck. Hjälp mig! Hjälp mig rycka upp min förtappade själ! Hjälp…

Dagens fundering:
Har ni nÃ¥gonsin önskat att ni skulle fÃ¥ uppleva en musikvideo, fast helt oregisserat, spontant och totalt ut ur det blÃ¥? Liksom, tänk er att ni sitter pÃ¥ tunnelbanan, Ã¥ker precis över frÃ¥n Slussen till Gamla Stan och ur hörlurarna strilar Vicky Leandros gamla “Après toi”… och sÃ¥ helt plötsligt, som pÃ¥ ett givet tecken, reser sig dina medresenärer upp; nÃ¥n har en gitarr, en annan en mandolin och ytterligare nÃ¥n annan spelar helt plötsligt trummor… Och sÃ¥ stor hon där, en fysisk avbild av Vicky och bara sjunger sÃ¥där franskt som du trodde att bara hon kan göra. Men du upplever det nu, här i Stockholm, i din tunnelbanevagn. En lÃ¥t. Sen gÃ¥r alla av Ã¥t varsitt hÃ¥ll och du tror inte längre pÃ¥ att det har hänt… Det önskar jag. Ungefär varje gÃ¥ng jag hör den lÃ¥ten. Eller säg en lÃ¥t som “Every Little Thing She Does is Magic” med The Police… magic. Magic var ordet, sa Bull.

NÃ¥väl, i övrigt är det intet nytt här pÃ¥ västfronten. Jag har haft jullov [mÃ¥nga klämdagar blir det] och spenderat nyÃ¥r mitt ute i ingenstans. Och det ska ni veta – det finns nog inget ställe där man har det lika bra som när man är just ingenstans. Inga krav, inga mÃ¥sten, inga borden och inte ens nÃ¥gra kansken. Det är bara ett enda stort vara med kilometer till närmaste granne, storslaget, för att inte säga sanslöst, vacker natur och rakt igenom barockt god mat! PÃ¥ nyÃ¥rsafton stod jag och min trogne vapendragare Martin för middagen och vi svängde ihop gubbröra i tunnbröd till förrätt, filodegsinbakad fläskfilé med kronärtskocksbottnar och pesto, potatisgratäng à la det här kan ju aldrig vara nyttigt och portvinssÃ¥s till huvudrätt och desserten var nÃ¥got sÃ¥ genialiskt enkelt som toscapäron. Sweet as candy! Och potatisgratängen förresten, jordens enklaste recept – norra hemisfärens godaste resultat: Skivad potatis, blanda grädde och vitt vin med mängder med Västerbottenost. Grädda i ugn. Njut!

Sist men inte minst, som ett experiment tänkte jag lägga upp bilder jag själv tagit med min eminenta mobilkamera. Bara för att jag är så himla modern liksom.

Okej, hörs imorgon, ses imorgon eller läses imorgon… this is major tom to ground control, signing off…

Er bandriljär,

Ferdinand

Nästa, Karlstad…

Sat December 29, 2007, 13:09

.(Flen. Jag är i Flen. Jag ser två levande varelser genom fönstret men ändå har jag den inom mig, pulsen, Stockholmsstressen har greppet om mig.)

Nu sitter jag pÃ¥ tÃ¥get pÃ¥ väg mot Karlstad där jag möter upp min vän Martin för en retreat-weekend pÃ¥ hans fars gÃ¥rd. Planerna ser ut sÃ¥ att det blir lÃ¥nga promenader med hundarna, kontemplering av livet as it is och reflektioner över de livslögner man kommer pÃ¥ sig själv att besitta sÃ¥ här ett halvÃ¥r innan the big three oh dagtid och god mat och goda viner (röda sÃ¥dana, vad annars?) i rikliga mängder kvällstid. En i mÃ¥ngt och mycket oslagbar kombination alltsÃ¥, de tvÃ¥ herrarna av nuet, riddarna av det förgÃ¥ngna och narrarna av framtiden, som vi kallat oss själva i ett svagt ögonblick efter ett par flaskor Ravenswood… Allt ackompanjerat av den bäste av vänner och storslagen Värmlandsnatur. Jag är Ã¥ter till civilisationen och de dödligas skara pÃ¥ tisdag.

Dagens fundering:
Om det finns sann kärlek, pÃ¥ det sätt att det finns nÃ¥gon som är den rätta, mÃ¥ste inte livet egentligen vara förutbestämt dÃ¥? För annars är sannolikheten att man ska träffa sin kärlek försvinnande liten… Eller är det sÃ¥ att handlar om förutsättningar; en kärlek kan vara den rätta bara för att det slumpade sig sÃ¥? Hur som helst, jag väntar och försöker ibland göra det oväntade, bara för att hjälpa ödet (hur crazy är det inte liksom att ta trapporna istället för hissen till jobbet – nej, jag menar det; helcrazy). SÃ¥ kärleken: Kom, jag är redo!

Dagens skönaste anekdot kan jag dra pÃ¥ en gÃ¥ng förresten, jag var pÃ¥ herrmiddag för ett tag sen där en av medlemmarnas pappa varit med om det här: Han var jazzbasist och turnerade vid tillfället (70-tal) med Lasse Berghagen i Tyskland, de hade varit i Sverige och skulle nu ner igen sÃ¥ de satte sig i turnébussen i Stockholm och började Ã¥ka. I Jönköping blev han lite, eh ja, bajsnödig… men macken de stannade vid hade stängt av sin toalett, sÃ¥ de Ã¥kte vidare… I Trelleborg tog de färjan till Travemünde och basisten fortsatte hÃ¥lla sig – ända tills de kom fram till hotellet; dÃ¥ sprang han in, roffade Ã¥t sig nyckeln till rummet, in pÃ¥ toaletten och bara “Aaah”, vilken lättnad. När han var färdig och skulle spola sÃ¥ fungerade inte spolningen – alls, sÃ¥ han letade efter nÃ¥gon toaborste eller nÃ¥t men ingenting. Det lÃ¥g ju en försvarlig mängd bajs där i en stor hög, sÃ¥ nÃ¥got mÃ¥ste göras. Sagt och gjort, han gÃ¥r ut i korridoren och hittar en städerska som han drar med in pÃ¥ toaletten (med stapplande skoltyska à la “bitte bitte, kommen sie bitte”). Han börjar med att peka pÃ¥ problemet, högen med bajs och gÃ¥r sedan vidare till att visa att det inte gÃ¥r att spola – men det gör det nu. Toaletten spolar! Tänk er städerskan; det kommer en gäst och drar in henne pÃ¥ en toalett och visar upp en stor hög, nästan lite stolt, för att sedan spola – weltklasse!

Allt för nu. Vi har precis lämnat Degerfors, jag börjar känna storstadspulsen försvinna i en allt raskare takt.

Ciao bellas!

Er snickarglädje,

Company

PS. Jag har en flashig mobil med internet och tangentbord, därav det lÃ¥nga inlägget – aldrig att jag hade orkat T9:a mig fram till det här. Dock blir det inga bilder för tillfället. Okej, ha en bra helg folket – jag är i ödemarken nu! DS.

Tankarnas mÃ¥ndagsexemplar…

Mon December 10, 2007, 22:43

(Dagens ställe är Ã…rsta Torg. Ã…rsta är lite som ett bortglömt samhälle som fastnat i 50-talet – det är nära till allt och nu när det gamla börjar bli coolt igen sÃ¥ är det som att folk förstÃ¥r det fina med att ha nära till sitt eget lilla city [jag menar – Ã…rsta City, hur hett lÃ¥ter inte det?]. Hur som helst, i samma hus som biblioteket ligger Javasavi, pÃ¥ helger har de sconesbrunch för 75 sekiner med scones [eh, av lätt insedda skäl], ostar, röror, marmelad, frukt och rasande gott te. SÃ¥ prisvärt att jag själv kommer hänga där nästa gÃ¥ng jag hamnat pÃ¥ Judit&Bertil lite spontant och jag dagen efter vaknar som en liten vek skugga av mitt gÃ¥rdagsjag – det är dÃ¥ jag slÃ¥r en pling till mina trogna vapendragare Björn och Martin och vi tre tillsammans kuskar tricken till Ã…rsta för att dryfta gÃ¥rdagens debacle. SÃ¥ – Ã…rsta Torg pÃ¥, säg… pÃ¥ söndag?)

AlltsÃ¥, det här med att läsa folks blog:ar – när det gäller min egen blir jag bara grymt nyfiken [eller nyfniken som är mer korrekt Pippi:ska] pÃ¥ vem d u är. Som läser det här nu. [Ja, förutom jag själv dÃ¥ – för att mitt gravt narcissistiskt influerade överjag ska mättas läser jag givetvis mina egna alster dÃ¥ och dÃ¥ – och jag vet ju vem jag är. Liksom.] Hur hittade du hit? Vet du vem jag är? Har du badkar hemma? Vill du komma pÃ¥ min 30-Ã¥rsskiva? 너는 한국에서 이는가? Visst kan man fÃ¥ reda pÃ¥ det mesta medelst Google Analytics, till exempel vet jag att tvÃ¥ besök kommit frÃ¥n San Leandro och den personen [jag har gjort en överslagsberäkning pÃ¥ sannolikheten att tvÃ¥ personer frÃ¥n San Leandro i USA skulle hamna här slumpvis och kom fram till att den är exakt ett komma ganska liten] använde Internet Explorer, är teknologiskt handikappad eftersom han eller hon inte kunnat öka skärmupplösningen till nÃ¥got högre än 800×600 pixlar och knappade sig rakt in pÃ¥ min sida. Men vem är människan? Ingen aning… Eller de sex personer [som faktiskt är sex personer i och med att de bor i LuleÃ¥, Vaasa i Finland, Lund, Sundbyberg, Nässjö och Mo i Rana i Norge] som sökt efter “den etiopiska restaurangen i lund” – varför gjorde ni det? Det är ju inte riktigt den vanligaste frasen att dunka in i Google direkt… NÃ¥väl. Sen har vi ju er förtappade själar som har blöjor pÃ¥ hjärnan – what’s the deal? Ja ja. Slutsatsen: Humour me – berätta hur du hittade hit, om du vet vem jag är, om du har badkar hemma, om du vill komma pÃ¥ min fest när jag fyller 30 och om du är frÃ¥n Korea. Gör det, gör det!! [Om ni sen vill vara säkra pÃ¥ att stÃ¥ pÃ¥ gästlistan pÃ¥ millenniets 30-Ã¥rsgalej sÃ¥ kan ni även flika in vad ni tycker om min blog. Fast ärlighet regerar, inget fjäsk.]

Jag. Och min far. SÃ¥ jävla fina. Ljuva 70-tal…

Visste ni förresten att Steve Buscemi var brandman i New York en gÃ¥ng i tiden? I början av 80-talet, precis innan han i sporrsträck drog iväg mot Hollywood, hängde han i Queens och härskade över lÃ¥gornas nycker. Dessutom gjorde han ett spontaninhopp 2001 efter den elfte september; han Ã¥kte till sin gamla station och drog pÃ¥ sig uniformen och jobbade tolv timmar i sträck utan att tillÃ¥ta att nÃ¥gon tog bilder eller intervjuade honom… det kallas integritet om nÃ¥got. Han fyller förresten 50 Ã¥r pÃ¥ torsdag sÃ¥ skicka honom en ask choklad och hälsa frÃ¥n mig:

Steve Buscemi
Polaris PR – Staci Wolfe
813 North Cahuenga Boulevard
Los Angeles, CA
90048
USA

För övrigt har han en ganska avspänd självdistans, han fick en frÃ¥ga en gÃ¥ng om vad han tyckte var den bästa recensionen han hade fÃ¥tt, varpÃ¥ han svarade: “My favorite review described me as the cinematic equivalent of junk mail.” Respect, som man säger här i hooden.

Dagens ord är nattsexa förresten. SÃ¥ genialiskt. Som nachspiel fast mindre norskt [okej okej, jag vet att det är tyskt, men norrmännen – jag säger bara det; n o r r m ä n n e n ] och mer 20-tal liksom. Den korrekta betydelsen är väl kanske mer 1800-tal än nÃ¥got annat; Strindberg skrev i sin bok “Giftas” ordet nattsexa första gÃ¥ngen 1884, som för övrigt är första gÃ¥ngen ordet kan hittas i en tryckt publikation här i Sverige – i alla fall, där i betydelsen av “nattlig lättare mÃ¥ltid sÃ¥som avslutning pÃ¥ fest”. Min egen 20-talssemantik [det är bara en känsla jag fick – 20-tal, swing och nattsexor] säger att betydelsen är efterfest. Typ.

Dagens fundering:
Vad är det som gör att man aldrig funderar mer över det som är oförstÃ¥eligt? Visst, jag kan förstÃ¥ att i dessa dagar är det mer politiskt korrekt att diskutera den globala uppvärmningen [en frÃ¥ga som min lillebror aldrig upphör att dra upp som diskussionsämne – forumet är oviktigt; oavsett om det är pÃ¥ tunnelbanan, pÃ¥ släktmiddag eller i alkoholÃ¥ngorna av den sena timmens nattsexa sÃ¥ slutar han aldrig att hetsa upp sig över min indolens angÃ¥ende världens vara eller icke vara] men en sÃ¥n sak som celldelningen, att den fungerar – borde inte det vara helt sjukt värt att diskutera? Det är ju liksom en ekvation som bara inte k a n gÃ¥ ihop: Hej, jag är en cell. Nu är jag tvÃ¥. Fine, jag fattar att det handlar om att man tillför energi och yada yada, men vafan, sÃ¥ lätt kan man väl inte förklara det?! Vi gör sÃ¥ här – om nÃ¥gon kan förklara celldelningen sÃ¥ att jag inser att den är logisk, axiomatisk och helt enkelt pleonastisk att förklara – dÃ¥ lovar jag att… att… engagera mig i uppvärmningsfrÃ¥gan sÃ¥ till den milda grad att jag… börjar källsortera. Okej. Deal? NÃ¥väl, det är sÃ¥na frÃ¥gor jag tycker att vi borde vara mer fascinerade av – mÃ¥ sÃ¥ vara att “det där andra” [om min bror läser det här kommer han gÃ¥ i taket enkom pÃ¥ grund av det faktum att jag kallar den globala uppvärmningen för “det där andra”] är mer angeläget men hey – som Samuel L. Jackson skulle sagt i Pulp Fiction: “Fascination goes a long way.”

Nog sagt.

Er pampusch,

Talman