i n d i a n s o m m a r

En vanlig sensation…

Thu February 9, 2006, 18:08

(”Mina filmer var sÃ¥na att de visades pÃ¥ flygplan eller i fängelser, för där kunde ingen gÃ¥ därifrÃ¥n.” -Burt Reynolds. Vem sa att Hollywoodstjärnor saknade självdistans? Förresten firar han 70-Ã¥rsdag pÃ¥ lördag – givetvis ska vi alla fira det med att se pÃ¥ “Universal Soldier III” och skÃ¥la i honungsrom varje gÃ¥ng Burt kommer in i bild [och för att undvika eventuella framtida rättsprocesser ska jag säga att om ni följer ovanstÃ¥ende rÃ¥d kommer ni bli provocerande fulla och sedermera drabbas av livslÃ¥ng allergi gentemot honungsrom – jag vet]. In i dimman kamrater!)

Som sig bör inleder vi dagens epos med en offentlig vederläggning – det jag skrev i förra inlägget om att det stÃ¥r utom alla möjligheters gränser att förstÃ¥ sig pÃ¥ flickor – det stämmer fortfarande men nu har jag slutat fundera. Anledningen till det heter Anna och är sÃ¥där galet tokigt fin. Egentligen är det väl kanske lite motsägelsefullt – ord är nÃ¥got jag i det närmaste svämmar över av, men när det gäller människor i min närhet är det som Lisa Ekdahl sÃ¥ fint uttryckte det; tanken är luddig när känslan är konkret. Hon vet vad jag vet. Det räcker för nu. [Och ja, just det, I can give you this much – pÃ¥ sant drömmanér har hon lÃ¥ngt, blont, lockigt hÃ¥r och blÃ¥a ögon – kort sagt underbar.]

Dagens dag:
Lördag den 17:e februari 2006. Schemat ser ut enligt följande; uppstigning när solen gjort sitt intåg på sjunde våningen vid Karlberg, promenad till Söder för att där äta frukost på Muffinsfabriken, lite lördagsstros på stilsöder senare blir det lunch på Stockholms Glass & Pastahus och därefter promenad tillbaks till Norrmalm för lite ångestvånda över det massiva kaloriintaget. Till kvällen väntar middag på etiopisk restaurang och därefter “Instängda” på Sergel innan dagens sista promenad företas hem till hemmets lugna[?] vrå…

Häromsistens utmanade k mig på självkännedoms-dart och givetvis kan jag inte vara den som sviker:
“Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka du utmanar, du ska även gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.”

För det första, sÃ¥där utom tävlan liksom, eftersom jag alltid har varit en kedjebrevstorpederare av rang sÃ¥ kommer kordongen sluta här. Eller ja, vi fÃ¥r se – jag har en sÃ¥n där Kenta Gustafsson:sk “just idag är jag stark-känsla” sÃ¥ kanske det rentav droppar in nÃ¥gra utmaningar här nedanför. Oh well. Ã…ter till ämnet.

– Jag har en tvÃ¥ngstanke om att jag mÃ¥ste gÃ¥ pÃ¥ de vita strecken vid övergÃ¥ngsställen. Vad som eventuellt skulle kunna hända om jag inte gjorde det har jag aldrig vÃ¥gat försöka ta reda pÃ¥ men säkerligen har det nÃ¥got att göra med att jag skulle drabbas av ond, brÃ¥d död, Elephantiasis eller i sann fyraÃ¥rings-anda – tusen nÃ¥lar [det sanna skräckscenariot inbegriper dem alla tre… oh, fasa!].

– En av de ovanor mina vänner oftast pÃ¥pekar är min totala oförmÃ¥ga att ta till mig ny musik. Det är helt enkelt sÃ¥ att jag lyssnar pÃ¥ det jag minns frÃ¥n förr… dock ska det väl erkännas att “förr” blir ju en längre och längre tidsperiod sÃ¥ dÃ¥ och dÃ¥ slinker det in lite “ny” [gammal] musik. TvÃ¥ faktorer spelar dock in när det gäller avbön och undantag; efter att jag haft fest här hos mig finns det alltid hundratals nya lÃ¥tar som… ja, som är bra, helt enkelt. Och nummer tvÃ¥ – flickvännen, fÃ¥ andra störs väl lika mycket av min totala brist pÃ¥ nutida musik som hon. SÃ¥ numera har jag faktiskt flera album White Stripes [längre än sÃ¥ hann vi inte innan natten tog vid sist vi var här]. Dessutom ska det i förbigÃ¥ende sägas att Bob Dylans ord om Johnny Cash (”Cash Is King”) kan vara det mest sanna som är sagt pÃ¥ den här sidan millenieskiftet.

– Jag anser att mina växters behov av solljus är större än mitt dito av mörker till nattsömnen. Främst märks det sommartid eftersom jag har morgonsol; det blir ohyggligt varmt och ljust i min lägenhet redan vid sjutiden pÃ¥ morgonen och först framÃ¥t tre pÃ¥ eftermiddagen börjar hettan darra ut genom balkongdörren. Men hey, mina växter trivs och det är huvudsaken. Att det sedan ligger till pÃ¥ sÃ¥ vis att min lillebror har en annan approach till växtskötsel än jag [jämför man med mina växters drömtillvaro fylld med regelbunden vattning, näring i lagom doser och framför allt de sporadiska INXS-portionerna framstÃ¥r hans växtskötsel snarast som ett boot camp à la Navy SEALs; ljus en gÃ¥ng i mÃ¥naden, vatten när han kommer ihÃ¥g och näring har varken de eller han hört talas om] som sedermera visat sig vara lÃ¥ngt mycket mer effektiv än min [om man dÃ¥ anser att en växts livsuppgift är 1) att bli stor och 2) att ha ett fint liv] är en annan femma. Själv hävdar jag att uppgift nummer ett fÃ¥r stÃ¥ tillbaka för den senare. Eller som Östen med rösten hade sagt; “Hellre tiger i tio Ã¥r än ett lamm i hundra.” [Eller är det lite sissy-varning pÃ¥ blommor som blir för ompysslade?]

– Jag och min ständige vapendragare Jonatan [även kallad Cobran för hans förmÃ¥ga att hugga pÃ¥ allt som han anser vara fel bara för att i nästa sekund ta tillbaka allt han sagt eftersom tanken först dÃ¥ kommit till hjärnan som därmed än en gÃ¥ng insett att det finns en kortslutning mellan öra och mun] slÃ¥r vad om Snickers. Vad det än gäller sÃ¥ handlar det om Snickers – “jag slÃ¥r vad om en snickers att du inte kan äta upp din banan med skal på”, “du fÃ¥r en snickers om du äter tre askar Läkerol efter varandra” eller favoriten “en snickers om du dricker upp ett glas whisky med näsan”. Dagligen cirkulerar det tre-fyra snickers mellan oss – nÃ¥got som i och för sig leder till att det är en slags terrorbalans och den faktiska strömmen av snickers hÃ¥ller sig pÃ¥ en konstant nollnivÃ¥; vi vinner tillbaka den snickers man just förlorat [att det som bieffekt för med sig att vi under en vecka gör mer galenskap än en vanlig människa pysslar med under ett liv är bara en liten biverkning, sÃ¥ att säga].

– Jag spelar schack med livet… det finns nog säkert nÃ¥got annat sätt att säga det pÃ¥ som fÃ¥r det att framstÃ¥ lÃ¥ngt mycket klarare men faktum kvarstÃ¥r – när det gäller varats olidliga lätthet [som Milan Kundera uttryckte det] tänker jag sÃ¥ mÃ¥nga drag framÃ¥t i tiden att man lätt skulle kunna missta mig för Garry Kasparov, fast jag är snyggare dÃ¥ sÃ¥klart. Egentligen kanske det inte är sÃ¥ mycket en egenhet som det är en last men icke desto mindre; jag tänker fruktansvärt mycket. Eller ja, ordet mycket är väl kanske lite malplacerat i sammanhanget – jag är ju övertygad om att alla människor tänker lika mycket bara det att tankarna kanske rör sig i lite olika frihetsgrader, sÃ¥ att säga – men klart är i alla fall att gemene man anser mig vara en tänkare av rang.

Jaa… Kenta-känslan till trots sÃ¥ blir det nog sÃ¥ att cirkeln fÃ¥r anses vara sluten – Ã¥tminstone för nu. Jag tar nämligen tillfället i akt och utnyttjar den konstnärliga friheten till att utmana min bror Jakob, Sebbe the man, min gode vän och tillika matematikprofessor – Peter, min fisk Ivan och sist men inte minst – Spinnkrok. Alla har de gemensamt att de inte blog:ar, mig veterligen Ã¥tminstone.

ApropÃ¥ Sebbe the man förresten – han har [förvisso som enda tävlande men ändock] gÃ¥tt segrande ur den benhÃ¥rda striden i dagens tävling frÃ¥n förra inlägget – min radio anno 1954 är en Philips. Priset han vinner är att han fÃ¥r önska sig vad han vill – inom rimliga gränser vill säga [jag menar, hey – finns det inte att köpa pÃ¥ Clas Ohlsson sÃ¥ är jag körd] som jag sedan gör mitt bästa för att uppfylla. Shoot man!

Dagens fundering:
För nÃ¥gra Ã¥r sedan filosoferade jag lite över det faktum att det finns yogamästare som i en hel livstid strävar efter att uppnÃ¥ total frid genom att tömma sinnet pÃ¥ tankar. Det använde jag sedan i sin tur som argument för att tänkandet hos oss människor torde vara konstant – i synnerhet dÃ¥ de människor man dagligdags hävdar att de inte tänker är personer som kanske inte direkt är arketypen av en yogammästare – om de behöver ett liv pÃ¥ sig, hur skulle det dÃ¥ kunna finnas folk som lyckas utan att ens mena det? Nej, just det. Men nu har jag stött pÃ¥ patrull; jag och Anna diskuterade saken inatt och hon kom dÃ¥ med förslaget att det kanske är sÃ¥ att de här människorna som verkligen har tomt pÃ¥ tankar – de kanske är för dumma för att inse det. För att det ska vara nÃ¥gon svÃ¥righet att tömma sinnet sÃ¥ mÃ¥ste det ju frÃ¥n början finnas nÃ¥got att tömma det pÃ¥ – och utan det är det ju ingen större konst… SÃ¥ledes har det hela sin mynning i medvetandet – den som vet att den vet [analogi: Homo sapiens sapiens – människan som vet att hon vet.] har mer att hämta i yoga än simpla otänkande människor. Dock kan jag inte riktigt hÃ¥lla mig frÃ¥n den frÃ¥ga som väcks – människor som inte vet att de vet, tillhör de verkligen Homo sapiens sapiens eller är de helt enkelt bara kvarlevor frÃ¥n Homo erectus…?

This is major Tom to Ground control, signing off…

Dagens anagram [gissa ursprunget]:
Häcklare – gno!
Lek och ängar.

Er jättehjärna,

Hydrocefalus

Genom elementen…

Mon January 23, 2006, 19:54

(Dagens person är Humphrey Bogart. Han kallades för “the last century man” eftersom han föddes pÃ¥ juldagen 1899, nÃ¥got de tyckte var sista Ã¥ret under nittonde Ã¥rhundradet… Fast nu är det ju sÃ¥ att man räknar Jesus födelse som nollpunkten, men inte Ã¥r 0. AlltsÃ¥ är Ã¥r 100 med i första Ã¥rhundradet [Ã¥rtalen 1-100], och därefter fortsätter det… SÃ¥ egentligen torde väl 2000 tillhöra det tjugonde Ã¥rhundradet och inte det tjugoförsta. Oh well. Bogie kom ju givetvis med en hel del ack sÃ¥ beundransvärda citat, men min favorit är: “The problem with the world is that everyone is a few drinks behind.” Tyvärr var det väl kanske snarare sÃ¥ att Bogart lÃ¥g nÃ¥gra drinkar före… oh well. Petitesser. Dessutom ska sägas att han var en litteraturkonsument av rang – han kunde pÃ¥ stÃ¥ende fot citera sÃ¥väl Platon som Emerson och kunde även över tusen citat av Shakespeare. Respekt, som vi säger i förorten.)

GlassbÃ¥tar, Queens “Radio Ga Ga” och äppeljuice – receptet pÃ¥ den perfekta lördagkvällen. GÃ¥rdagkvällen [fredagen] gick till historien som en av kvällarna att minnas att man inte minns, vad jag vet är att jag hade en helkväll värd namnet – först jobb och därefter hem till Daniel för riktigt traditionell förfestpizza. Via ett pitstop vid en bankomat tog vi oss sen till Medicinska Föreningen där vi skulle trÃ¥da dansen och sälja vÃ¥ra kroppar [eh, nej… nu blev det fel]. Brist pÃ¥ folk gjorde väl att resultatet var sÃ¥där – nog regerade vi pÃ¥ dansgolvet men när klockan började röra sig mot tvÃ¥ bestämde jag och Gurra oss för att vi trängtade mer än sÃ¥ – taxi till Blue Moon Bar, där Gurras kursväninna jobbar; sÃ¥ledes en enda lÃ¥ng gräddfil för oss. Ingen garderobsavgift eller inträde och tvÃ¥ drinkar gick pÃ¥ 60 kronor – tillsammans. NÃ¥nstans där börjar väl tankarna bli mer och mer abstrakta och vid stängningsdags [fem!!] var det sÃ¥ dags för att bege sig hemÃ¥t. SpÃ¥ren jag hittills lyckats detektiva mig fram till tyder pÃ¥ att jag fick vänta pÃ¥ nattbussen ett bra tag; jag har ätit nästan ett helt rör Pringles, en halv pÃ¥se med vingummin och druckit nästan en hel flaska med Ramlösa. Det verkar dessutom som att jag inte riktigt kom mig för att gÃ¥ längs de plogade gatorna [om det nu fanns nÃ¥gra] pÃ¥ vägen hem frÃ¥n bussen eftersom min hall numera ser ut som att den var med om översvämningen Allan [eller var det Katrina?] i New Orleans… NÃ¥väl, därav glassbÃ¥tarna, Freddie&Co och äppeljuicen – de är gamla beprövade “återskapa jaget dagen efter kvällen före-metoder”. Nästa steg kommer bli att antingen bege sig till lillebrors lägenhet för att immundiga lite kabeltv eller att i sann macho-anda försöka se pÃ¥ American Psycho utan att byta kanal eller stänga av ljudet [det kan vara sÃ¥ att jag är en av de sämsta som stÃ¥r att finna när det väl kommer till skräckfilmer, trots mitt extremt macho:iga intryck sÃ¥ finns det en känslig mjukiskille här inne – sanning]…

Torsdagens reflektion:
Frisörer frÃ¥gar alltid om de ska korta av polisongerna – hur korta de än mÃ¥ vara. Skumt.

Ja, jag klippte mig i torsdags. Eftersom CSN nu gjort mig till en sann ABBA-fantast [Money Money Money] tyckte jag att det var dags. Och sen var jag tvungen att ge mig ut pÃ¥ vantjakt – jag förla mina vantar efter äventyret pÃ¥ Gondolen i mÃ¥ndags. I alla fall, eftersom jag är en bakÃ¥tsträvare av rang kunde jag ju inte tänka mig nÃ¥gra andra vantar än likadana som de jag hade – sÃ¥ en jakt utan dess like inleddes. Efter tvÃ¥ timmar var mina händer blÃ¥a och jag började hänfalla Ã¥t tankar som att jag skulle köpa första bästa par och istället ägna tiden Ã¥t lite seriös shopping, tankar som lätt kommer när man är nyrik. En kompromiss senare hade vi [me, myself and I] bestämt oss för att lugna oss med vantköpet och istället bara shoppa. DÃ¥ upptäckte jag det – jag kan inte shoppa. Alls. Jag mÃ¥ste ha en kompanjon, eller coach är nog än bättre att kalla det, som framförallt fÃ¥r se till att jag verkligen köper nÃ¥got. Nu gjorde jag NK, Ã…hléns och Gallerian och det var först när jag klev in pÃ¥ Pocketshop i Gallerian som jag kände mig hemma… väl där bestämde jag mig snabbt för fyra böcker [jag vet – jag är en dÃ¥lig människa – har man tvÃ¥hundra böcker som man inte läst än hemma i bokhyllan är det skottpengar pÃ¥ att köpa nya böcker] men fick dÃ¥ligt samvete och la bort tvÃ¥ av dem… framme i kassan hade jag dock kommit pÃ¥ bättre tankar – skippa tvÃ¥ besök pÃ¥ McDonalds den här mÃ¥naden och köp alla fyra. SÃ¥ det blev fem. Johnny Cashs “Cash”, Michael Connellys senaste, “En kortfattad historia över nästan allting” av Bill Bryson, John Fowles [mÃ¥ hans själ vila i frid] “The Collector” och sist men inte minst – Mark Kurlanskys saltbibel “Salt”. SÃ¥ funkar jag – jag kan inte handla kläder eller nÃ¥got jag egentligen behöver utan att coachas, men böcker kan jag lätt köpa för mina sista pengar vilken dag som helst i mÃ¥naden. Suck.

För övrigt ska jag passa pÃ¥ att flika in det – det ligger utom möjligheternas alla gränser att förstÃ¥ sig pÃ¥ det kvinnliga släktet, men sanna mina ord, det tar sig, sa pyromanen. Hon har blont, lockigt hÃ¥r, blÃ¥a ögon och hon har ett sätt som fÃ¥r alla män att tro de är i himmelen [sa han lagom Sandelin:skt]. NÃ¥väl, det som egentligen inte ens är nÃ¥got det än är ännu i sin linda sÃ¥ vi lÃ¥ter a vara osagt och pÃ¥ b svarar vi kanske.

Över till lite klargöranden – den dubbelhänta klockan jag ordade om [som för övrigt lämnar användaren valet fritt om vilken hand som skall ha timvisarklockan och vilken som ska ha minutvisaren] att jag ska uppfinna är alltsÃ¥ helt väsensskild frÃ¥n den logaritmiska diton jag framtidsvision:erar om i min lilla egonotis här ovan. Den logaritmiska klockan gÃ¥r ut pÃ¥ att tiden gÃ¥r snabbare ju närmare hel timme man nÃ¥r. SÃ¥ första minuten kanske är fem gÃ¥nger sÃ¥ lÃ¥ng i ren tid [typ fem “vanliga” minuter dÃ¥] medan sista minuten är en femtedel av en ordinär. Det finns även en modell som är exponentiell, där tiden gÃ¥r lÃ¥ngsammare och lÃ¥ngsammare ju närmare den stora visaren kommer tolv. När jag nu börjat läsa lite företagsekonomi har vi lärt oss att en viktig del av en affärsplan är “vilket behov fyller vi hos kunderna?” och det är väl kanske där mina drömmar haltar lite – möjligen dÃ¥ att en evig tidsoptimist skulle mÃ¥ bra av att använda en exponentiell klocka, ju mer brÃ¥ttom han har desto lÃ¥ngsammare kryper tiden fram.

I torsdags förresten, under debaclet med vantletandet, sÃ¥ strosade jag förbi Drottninggatan och upptäckte till min förskräckelse att nÃ¥gon förskansat sig ett hus, eller än värre än sÃ¥ – de har helt enkelt stulit det. Det finns inte längre. Helskumt. Under alla mina Ã¥r [och jag är faktiskt ganska mÃ¥nga Ã¥r kommen nu] har det funnits där och nu är det helt plötsligt bara ett blÃ¥tt plank som syns mitt emot Debenhams. Helskumt. Ibland fÃ¥r jag för mig att jag skulle vilja att de rev ner hela city-delen av Stockholm och byggde om allt pÃ¥ nytt men sen Ã¥ngrar jag mig – innerst inne har nog det hela att göra med att jag vill att Stockholm ska vara som Paris – det är liksom idealet. Ett Eiffeltorn, en triumfbÃ¥ge [hm, tvÃ¥ faktiskt] och till det nÃ¥gra sjukt gamla kyrkor och ett par tusen konstnärssjälar och poetbohemer och Stockholm hade varit perfekt. Ja, förutom att vi mÃ¥ste lägga till franskan som majoritetssprÃ¥k [för övrigt är en lustig detalj i sammanhanget det faktum att svenskan har fem minoritetssprÃ¥k men inget majoritetsdito – hur tänkte de dÃ¥?].

Dagens fundering:
Tror ni att saker kan bli sÃ¥ fel att de blir rätt? Jag menar, i klädesväg finns det ju alltid människor som är sÃ¥ hopplöst ute att de med ens verkligen är heta och inne – utan att ens veta det själva. SÃ¥ borde det väl vara med allt? Jag har än en gÃ¥ng hänfallit Ã¥t kiosklitteraturens skamvrÃ¥ och har idag betat igenom nästan hela Toby Youngs “Hopplös och hatad av alla” och där berättar han om när han “rÃ¥kade” ta med en strippa till jobbet, samma dag som det var “bring your daughter to work-day” – det blev sÃ¥ fel att ingen kunde förstÃ¥ hur det kunde bli sÃ¥ fel. Och därför bara blev det… rätt. Ungefär. Tänk om det kan vara sÃ¥ i livet – att allt som känns dÃ¥ genomfel egentligen skulle vara minst lika rätt som drömmen. Jag tycker inte om den tanken, jag är matematiker – det finns ett rätt och allt annat är fel. I livet, universum, överallt. Men sÃ¥ känner jag hur det bara sipprar ur mig – humanismen och dess “lÃ¥t oss diskutera saken”… ja. Okej. För den här gÃ¥ngen.

Slutligen, när jag blir gammal och sitter där pÃ¥ min hacienda pÃ¥ min ö i Karibien [ja, jo, för man kan faktiskt ha en hacienda i Karibien även om de företrädesvis pratar typ i stort sett alla andra sprÃ¥k än spanska, har jag bestämt] och kommer mig för att sammanfatta tÃ¥redalens varande och teckna ner mina levnadsminnen, dÃ¥ hoppas jag att jag har litterärt sinne nog att göra en Stravinsky och “lÃ¥na” [ty stora författare lÃ¥nar medan de inte sÃ¥ stora stjäl] Johnny Cashs grace och stilart frÃ¥n hans “Cash”. Läs den. Eller läs min självbiografi. Fast bäst är nog att läsa bÃ¥da och njuta av Cash nu och mig sen, för än sÃ¥ länge är jag ganska lÃ¥ngt frÃ¥n haciendan – och det faktiska avstÃ¥ndet är nog det minsta problemet…

Nyss, när jag precis var pÃ¥ väg att lägga sista handen vid verket här sÃ¥ fick jag ett vid det här laget ganska välkänt “när-kommer-nästa-alster-publiceras-meddelande”, den här gÃ¥ngen frÃ¥n Sebbe, sÃ¥ jag tog en paus frÃ¥n mitt skapande och pratade en stund… det gick sÃ¥där kan man säga. Istället för att utbyta artighetsfraser [fast hey, vem försöker jag lura – goda vänner varken kan eller vill man avfärda med “jorÃ¥, det är lugnt. hörs en annan gÃ¥ng.”] fastnade vi och han fick mig att totalt fastna. Felice Varini – nog sagt. När jag blir stor ska jag inreda min lägenhet sÃ¥.

Förresten var det tamt med svar pÃ¥ dagens tävling sist – Tiggerrr vinner i egenskap av enda tävlande. Det rätta svaret var dock höger. Och bara för att jag känner mig inspirerad av allas vÃ¥r matälskares sätt att locka folk att svara pÃ¥ tävlingen sÃ¥ kastar vi in ett pris till den som vinner dagens tävling! Ni [eller du] fÃ¥r precis vad ni vill av mig – och om jag inte har det sÃ¥ skapar jag det! Ja. SÃ¥ säger vi. Jag skapar i form av konst eller ord. SÃ¥ledes – without further ado…

Dagens tävling:
Vilket märke är det på min splitter nya [hmm, nåja] elektronrörsradio från 1954, med modellbeteckningen BX328U/19?

Just det. Sej dutt.

Er oval,

Grilljanne

PS. Kommentera! Det är en order. [Mycket vill ha mer.] DS.

PSII. Jag har tänkt på det här med länkar, jag skulle ju kunna länka i parti och minut här i mina alster men till syvende och sist kvarstår själva grundtanken; jag vill att ni ska vara kvar här. Så jag är lugn med länkningen tills jag vet att ni kommit för att stanna. DSII.

Fjärran dilation…

Thu January 19, 2006, 0:16

(Dagens person är: Edgar Allan Poe. Mannen myten legenden behöver väl knappeligen nÃ¥gon närmare presentation utan jag lÃ¥ter nog ordet vara osagt. I alla fall, han sa en gÃ¥ng att “I have great faith in fools – self-confidence, my friends call it.” och först tyckte jag att det stämmer – litar man pÃ¥ att dÃ¥rar ska fÃ¥ saker och ting gjort – dÃ¥ har man en aplomb likt fÃ¥ andra. Sen insÃ¥g jag det – han menar att han litar pÃ¥ sig själv [det är ju det som är själva definitionen av självförtroende] – vilket sÃ¥där lagom implicit pekar pÃ¥ att det är han själv som är en dÃ¥re…)

När jag nu tagit steget och halvt om halvt lämnat den trygga livmodern [eh, kanske lite av ett paradoxalt helgerÃ¥n att jämställa en internetcommunity med nÃ¥got av det mest fundamentära för mänsklighetens överlevnad] sÃ¥ har jag börjat fundera pÃ¥ vad jag egentligen skriver och varför… sÃ¥ jag beslöt mig idag för att gÃ¥ tillbaka ett par Ã¥r och se hur mina tankar rörde sig då… och jag förundrades. Och visst, till största delen handlar det nog om den allerstädes närvarande narcissismen som jag med jämna mellanrum matar med ‘trips down memory lane’, men en liten del av det hela härrör faktiskt till fascinationen vid vad jag skrev och hur sinnrika mina funderingar egentligen är. Som exempel, i februari för fyra Ã¥r sedan hade jag en fundering pÃ¥ om man kan bli lycklig enkom genom att göra andra människor lyckliga – kan man det? DÃ¥ hävdade jag att det delvis blir ett moment22 eftersom om alla människor skulle sträva efter att bli lyckliga genom att göra andra lyckliga sÃ¥ skulle inget hända men nu vill jag nog gÃ¥ ett steg längre – om man gÃ¥r genom eld för att uppfylla andras drömmar och levnadsslott sÃ¥ kommer man själv, till sist, vara den som aldrig fÃ¥r smak för ren lycka. Antingen tynar man bort som en grÃ¥ människa [som sedan fÃ¥r anställning som grÃ¥ farbror i Michael Endes “Momo, eller kampen om tiden”] eller sÃ¥ blir man syrak och lÃ¥ter uppgivenheten genomsyra tillvaron och dör ensam och djupt olycklig. Hmm… nej, sÃ¥ är det nog inte. Nu var jag nog extremt pessimistisk. Men i alla fall, man kanske mognar i sitt tänkande. Eller sÃ¥ handlar det om dagsform. För övrigt var det en annan fundering med i samma alster – hur blir man en människa som citeras i citatböcker? Jag jobbar fortfarande pÃ¥ det och jag log i mjugg när jag läste att jag fortfarande väntar pÃ¥ att bli inbjuden att tala om mitt liv, mina tankar och ord – och avslutade det hela med “ring mig när ni blivit chefer för ‘vilka intellektuella titaner ska vi bjuda in den här veckan avdelningen’”. Jag väntar än… [Och förresten, nollsjunollsjusexÃ¥ttasjutvÃ¥ettfyra är numret man ska ringa om man är chef pÃ¥ den avdelningen.]

Dagens fundering:
“Jag kanske var pÃ¥ väg till ingenstans, och dit tar man sig ocksÃ¥ via omvägar.”, sÃ¥ skriver Cees Nooteboom i “Alla själars dag” och det fick mig att tänka… livet – det har väl inget bestämt mÃ¥l, eller alltsÃ¥, när man föds sÃ¥ finns det inget som mÃ¥ste uppfyllas för att man ska säga att man levt livet – snarare är det väl sÃ¥ att sÃ¥ länge man har levt, sÃ¥ har man levt livet… Och det är väl sÃ¥ med livet; man är pÃ¥ väg till ingenstans, och oavsett hur man gÃ¥r sÃ¥ kommer man dit. Samtidigt som det känns tröstande och lisande sÃ¥ är finns känslan där; var det inte mer än sÃ¥? Ã… andra sidan, att leva livet – det är inget som är gjort över en eftermiddag [speciellt inte bokstavligt talat, fÃ¥r vi hoppas].

Idag funderade jag pÃ¥ om jag skulle försöka ta och ändra mitt liv. Jag hade en fundering igÃ¥r om att jag skulle vilja leva nÃ¥gon annans liv, om än sÃ¥ bara för en dag, men det är ju som bekant lite svÃ¥rt att göra det – men man kan ju ändra sitt eget liv. Sant är väl dock att det fortfarande kommer vara mitt liv till skillnad frÃ¥n nÃ¥gon annans men jag skulle kunna lÃ¥tsas. Men det är just det, att lÃ¥tsas blir nog aldrig lika bra som verkligheten [förutom för Courtney Love dÃ¥; “I fake it so real I’m beyond fake.”]. Det jag är ute efter är att verkligen fÃ¥ leva nÃ¥gon annans liv. Tänk att gÃ¥ till nÃ¥gon annans jobb, se ut som nÃ¥gon annan och bestämma vad den människan ska handla… bara för en dag. Jag skulle lätt gÃ¥ in för att överraska; handla upp hela lönen pÃ¥ rysk belugakaviar, tapetsera om i rosa plysch och sälja BMW:n till förmÃ¥n för en vintage-style:ad Volvo 245 i sann Norrlands Guld-anda… ja. Och sen skulle jag göra korstecknet, svälja en isbit och hoppas att personen som lever mitt liv var lite mer stereotyp i sitt tänkande och istället har bjudit ut hon tjejen som jag har en hemlig crush pÃ¥ och sen sett till att vinna en miljon pÃ¥ lotto. [Och ja, jo – även om folk i ArkivX bytt kroppar med varandra och det säkerligen var jobbigt – och dessutom med hänsyn tagen till det faktum att X-files verkligen är Ljuset och Sanningen, sÃ¥ vill jag fortfarande hävda att det vore maxat att byta liv. För en dag.]

Till listan över mina framtida uppfinningar har jag ytterligare en modell av armbandsuret [och betänk dÃ¥ att jag redan nu – eh, nu som i framtiden alltsÃ¥ – uppfunnit den logaritmiska klockan] – armbandsuret för bÃ¥da armarna. PÃ¥ högerarmen har man en klocka med bara timvisare och pÃ¥ vänsterarmen en med bara minutvisare. Ju mer jag tänker pÃ¥ idén desto mer övertygad blir jag om att den är smÃ¥tt genialisk [okej, det kan ha nÃ¥got att göra med viss självupptagenhet av undertecknad]. SÃ¥ om ett Ã¥r eller tvÃ¥ – Swatch. Worldwide. Jag. Miljonär. Frukta.

I mÃ¥ndags förresten, jag och min bäste vän Björn hade styrt upp en rendez-vous nu när han ändÃ¥ var i stan för nÃ¥gon konferensmässa [eller heter det tvärtom – mässkonferens?]. I alla fall, dÃ¥ min ekonomiska situation var nÃ¥got, hrm, prekär sÃ¥ kände jag mig nödgad att förklara läget; om han kunde agera sugar-daddy till nästa vecka var jag game för allt – annars föredrog jag happy meal pÃ¥ McDonalds. DÃ¥ han numera är en äkta working girl [ehm, ja, det där skrev jag mest för att hylla den gamla klassiska filmen – han är rakt igenom kille] styrde han upp situationen och vi gick pÃ¥ restaurang. Judit och Bertil pÃ¥ Söder – rekommenderas varmt förresten – och började kvällen. Björn, numera hotell- & restaurangpamp nere pÃ¥ kontinenten [visst lÃ¥ter det lite mer exotiskt att kalla SkÃ¥ne kontinenten?] briljerade med sina kunskaper sÃ¥ jag lutade mig lugnt tillbaka och lät mig överraskas. Fisksoppa, ackompanjerad av Tokay-Pinot Gris följdes av timjan-creme brulé med sockersyltad körsbärstomat till dessert. En liten kopp macchiato och som avec – tequila repesado. Kvällen var redan där perfekt – att bara ta upp samtal där man lämnade dem sist man sÃ¥gs och känna att tiden inte längre är viktig – det är sÃ¥ det ska vara. I alla fall, för att kröna det hela bestämde vi oss för att bege oss till Sjögräs för en stilla drink innan det var dags för refrängen. Tanken reviderades snabbt till Gondolen – ingen av oss hade än förärat herr Lallerstedt med ett besök. Väl där satt vi och pÃ¥ sant barhängsmanér ojade oss över priserna, när Björn säger: “Men ska vi inte beställa in en flaska champagne dÃ¥?” Nu lÃ¥ter det nog värre än det var – Lallerstedts egna gick för 480 kronor flaskan. Väl där kom samtalet givetvis in pÃ¥ de mer onämnbara omrÃ¥dena [de klassiska hÃ¥rdrocksattributen; sex, drugs and rock’n’roll, eller nej, inte droger, och inte musik heller… mest bara… tjejer]. Efter nÃ¥gon timme är flaskan till ända och Björn frÃ¥gar hur stygga [och snygga] vi tänkt oss vara under kvällen [betänk dÃ¥ att vi vid den tidpunkten fÃ¥tt i oss en flaska vin, varsin tequila, en öl och delat pÃ¥ en flaska champagne] – “det är du som är banken”, sa jag och gick till herrummet. När jag kommer tillbaka stÃ¥r en ny flaska i kylaren. The rest is history. Hem kom jag strax efter tvÃ¥, Björn skulle upp sju morgonen efter och löneförhandla med sin chef. Oh joy. Men vilken kväll vi hade!

Dagens tävling:
Sover jag helst på höger eller vänster sida av sängen?

Och förresten, bilderna ja – bara sÃ¥ att det ser lite mindre sterilt ut. Även om sterilt är coolt. Bara sÃ¥ ni vet.

Er ordbok,

Gleerup

Indianens debut…

Tue January 17, 2006, 23:37

(Dagens person är Al Pacino. Idag hade jag föreläsning mellan nio och elva och när jag kom hem lagade jag lunch, ställde balkongdörren sÃ¥där nonchalant pÃ¥ glänt och började sen inventera mina videofilmer [jag är nÃ¥got av en hardcore-bakÃ¥tsträvare vad det gäller teknik – ingen dvd sÃ¥ lÃ¥ngt ögat nÃ¥r]. Och dÃ¥ hittade jag den – “En kvinnas doft”. Överstelöjtnant Slade skulle än en gÃ¥ng ta med mig pÃ¥ en resa till New York. Hoooaah! Al Pacino är en given favorit bland favoriter [i samma klass som Jack Nicholson faktiskt] och som Slade är han magisk. Jag tror förresten att det är det som gör Pacino sÃ¥ stor – han ä r rollen han spelar. Eller ja, han spelar inte ens. Han bara är. Och förresten finns tidernas troligtvis bästa filmcitat där [och ja, jag inser väl att ni donnor säkerligen kommer hävda att Dirty Dancings “Nobody puts baby in the corner” eller Titanics “I’m king of the world” hamnar däruppe men nej, sÃ¥ är det bara inte] – Al Pacino som Frank Slade har just gjort sig redo att bege sig av mot New York, han hör sin katt, Tommy, jama, tar upp honom och viskar; “And Tommy, remember: When in doubt – fuck.” Oslagbart. Egentligen borde jag väl inte skriva det här, främst av tvÃ¥ skäl; dels för att inte ruinera den chimär jag skapat av mig själv som galet snygg svärmorsdröm [fast jag tror nog att jag kan stÃ¥ ut med att bara vara galet snygg – svärmorsdrömmar fÃ¥r ju aldrig sin prinsessa liksom] och dels för att ingen kan göra repliken rättvisa förutom Al Pacino, men whatever.)

Okej. Nu är det dags. I och med att du läser det här har du officiellt invigt mitt alldeles egna [danska] kungarike pÃ¥ nätet – i n d i a n s o m m a r.

Förresten, ja, jag ljuger [eller alltsÃ¥ – inte rent generellt sÃ¥där, mer som i mina tidsangivelser, ni vet]. Givetvis. Men som ni säkerligen vet vid det här laget sÃ¥ finns det tillfällen dÃ¥ man fÃ¥r göra smÃ¥ arkeologiska jordartsprov i mina alster för att kunna sortera styckena kronologiskt. Jag har gett upp – nu skriver jag bara istället. Men visst, inledningsparentesen är skriven i september, “pÃ¥ fredag har jag tenta”-stycket nedan handlar om… uhm, ja, september det med.

När jag var liten trodde jag att man fick bra kondition av att röka. Anledningen var att min farmor och farfar hade en förman på sin trädgård som hette Böös [kan man heta så förresten?], och vart han än skulle så gick han. I och för sig handlar det om min barndomsby, som på fler än ett sätt gör ordet ‘gudsförgäten’ rättvisa, så det var väl aldrig några astronomiska avstånd det handlade om, men ändå. Han rökte i alla fall pipa som om han aldrig gjort annat. Vilket blir till en ganska elementär ekvation för en fyraåring; tobak = bra kondition. Eftersom Böös gick mycket. Så här i efterhand har jag blivit upplyst: Rökning ger dåligdålig kondition, tragisk andedräkt, cancer [bara en sån grej] och hår på bröstet. [Eller ja, det där sista gäller bara tjejer. Killar kan få det utan att röka. Har jag hört.] Dessutom var det så att Böös inte hade råd att göra annat än att gå; alla pengar han tjänade gick till det spirituosa levernet. Men hans grava försupenhet till trots så hade han inte en enda sjukdag under de 43 år han jobbade åt farmor och farfar. Respekt. Eller, ehm… ja. Typ.

Och nu är det dags för perm [hmm… egentligen hade jag tänkt ha en jordartsreferens – typ nÃ¥gon halvgammal jordart men efter att ha glidit omkring i en halvtimme nu och letat nÃ¥gon slags Ã¥lderskurva för olika jordarter sÃ¥ har jag bestämt mig för att istället hänfalla Ã¥t frestelsen att helt enkelt jämföra med de gamla tidsÃ¥ldrarna à la Jurassic Stylee], i folkmun även kallad “typ för tvÃ¥ och en halv mÃ¥nad sedan”.

På fredag har jag tenta. Teknik inom intensivvård och kirurgi. Riktigt highlife må jag säga. Jag vet inte riktigt hur det har blivit så men på något obemärkt sätt har jag glidit tillbaks i min gamla ingångna “det-här-ordnar-sig-ska-du-se-kostym” från min förra sejour på KTH… jag har inte riktigt börjat plugga än och idag, när Rycket skulle ske, gick jag upp sent, åkte iväg och åt lunch, surfade bort halvannan timme och sen begav jag mig in mot stan för att fika med Micke. Sen jobbade jag. Faktiskt. Jag tror att boven i dramat är jag själv [nähä?] och min förmåga att alltid klara mig. Jag kommer skriva minst fyra på tentan och ingen kommer tro mig när jag säger att jag pluggat i fem timmar. Men det är sanningen. Ibland är det hårt att vara jag.

Tentan har gÃ¥tt av stapeln och om det inte hade varit för att Gud spelade alla högskolor ett spratt genom att instifta titeln “adjunkt” sÃ¥ hade jag haft resultatet i min hand i fredags. Det är nämligen sÃ¥ att vÃ¥r adjunkt pÃ¥ medicintekniska utbildningen förr jobbade antingen som haschodlare [och därmed antagligen drabbats av sÃ¥ kallade “olycksfall i arbetet”] eller lÃ¥ngfärdsseglare [vilket i sin tur dÃ¥ givetvis för med sig en total oförmÃ¥ga att engagera sig i nÃ¥got annat än mantÃ¥g, stagfock, checkstay och partialriggar] – han är oduglig. Tacka vet jag professorer, överläkare eller nobelpristagare som föreläsare. Och ja, jo, det var sÃ¥ sant – anledningen till att jag skulle haft resultatet i fredags var att det dÃ¥ hade gÃ¥tt tre veckor sen jag skrev tentan – vilket är den tid examinatorn har pÃ¥ sig att rätta tentorna. VÃ¥r käre adjunkt Kalle skickade helt sonika ut ett mail i fredags: “Jag är inte klar med tentorna än. Trevlig helg. /Kalle” NÃ¥väl.

Som ett mellanspel av nutid kan jag nämna att jag skrev fyra på tentan. Kanske är det så att man kan ställa upp en enkel ekvation för att räkna ut betyg på tentan; y = x, där y är betyget och x är antal timmar man pluggat… nåväl, jag ska låta fortsättningen vara osagd för om jag skulle låta mig själv börja tro på mina egna funderingar skulle det vara nog så förödande…

Här kan ni börja blicka mot perm eller trias, även kallat mitten av oktober. Jag var nyfriserad, beach05-deffad och allmänt hunkig.

I lördags var jag pÃ¥ fest. Elina fyllde 30 och hade galej med “himmelskt tema”. Jag och Micke, som de galejlejon vi är, hade köpt boken “Om Gud” av Jonas Gardell [vad mer himmelskt finns än Det Absoluta?] och gled iväg mot Duvbo – aka “the place to be” – jag iklädd mina smärtsamt fina q jeans och en en skjorta sÃ¥ snygg att man bara ville ta av den när man sÃ¥g den pÃ¥ mig [dÃ¥ förstÃ¥r ni – skönhet pÃ¥ gränsen till omvänd psykologi] och Micke, i sann Micke-stil, iklädd en Pornstar-skjorta. Trots detta överdÃ¥d av garantier för en perfekt fest hade vi pÃ¥ förhand bestämt oss för att det skulle bli tidig hemgÃ¥ng; skälet till det var enkelt – jobb söndag morgon. SÃ¥ledes lovade vi varandra dyrt och heligt att bara ta med oss en hundring var [bar till självkostnadspris borgade ändÃ¥ för en trevlig kväll]. Väl framme hälsar Gud oss välkomna och fördrink serveras av en svart ängel. Till en början satt vi i ett hörn och bara tittade pÃ¥ alla människor – änglar, djävlar, gudinnor, stjärnor… ja, allt. Och till saken hör dessutom att Elina är skÃ¥despelerska sÃ¥ dÃ¥ och dÃ¥ glimrade det till med nÃ¥gon kändis. Utan att skämmas satt vi och pekade, tisslade och tasslade. NÃ¥gonstans redan här sa Micke till mig; “Jag tror det kan bli en riktigt sen natt.” Men i skenet av naiviteten och tanken pÃ¥ att jobba bakfull slog jag bort tanken. NÃ¥väl, efter att ha stärkt oss med nÃ¥gra änglatÃ¥rar bestämde vi oss sÃ¥ för att göra golvet och introducera oss. Strategiskt började vi med värdinnans sambo och bad honom peka ut kvällens lovliga byten, varpÃ¥ följande samtal utspelade sig; “…och hon som stÃ¥r bakom han molnet, ja, hon som ser ut som en ängel – hon är singel. Sen har ni hon som ligger i kuddhavet, hon har ingen pojkvän. Sen har ni tjejen med vingar där borta, ja, hon som pratar med Gud. Nej nej, inte den Guden, den andra, hon är ocksÃ¥ nÃ¥got för er…” Ja, man kan säga att vi hade en egen liten himmelsk realtids-kontaktannons-läsning. NÃ¥väl, kvällen för undertecknad och Micke led mot sitt slut när sista drinken med regnbÃ¥gsvatten inhandlats. “Redan?!”, sa vi och tittade pÃ¥ varandra. Det, sÃ¥ här i efterhand, ack alltför givna svaret blev “Nej, inte redan.” Vi insÃ¥g snabbt att pengarna var den begränsande faktorn [vi hade bÃ¥da handlat upp vÃ¥ra slantar] sÃ¥ vi tog helt sonika en promenad om halvannan kilometer och hämtade ut mer pengar. Sen visade vi 30-taggarna var skÃ¥pet ska stÃ¥! Vi dansade som de Fred Astaire-reinkarnationer vi trots allt är, Micke sjöng pianokaraoke och jag charmade flickor som om jag aldrig gjort annat. Vid halvfyra bestämmer vi oss sÃ¥ för att kyssa värdinnan adjö, ta oss ett sista hopp i kuddhavet och därefter dra oss mot sista tunnelbanan. Väl därnere uppstod frÃ¥gor som “Vem var han som hade vita spetsstrumpbyxor över huvudet?”, “Gud, kan inte jag fÃ¥ vara sÃ¥ cool som de människorna när jag blir stor?” och “Hur kan det komma sig att poeter alltid landar de vackraste flickorna?”. [För övrigt ska det nämnas, som parentes i sammanhanget, att Gud sa ja, jag kan fÃ¥ vara sÃ¥ cool när jag blir stor. Jag frÃ¥gade nämligen. Gud alltsÃ¥. PÃ¥ festen.]

Dagens fundering:
Tror ni att det alltid finns nÃ¥gon som tänker samma tanke som ni gör, i samma ögonblick? Jag menar, sannolikhetsläran säger ju att det krävs oändligt mÃ¥nga människor [eftersom vi, realistiskt sett kan tänka oändligt mÃ¥nga olika tankar] för att sannolikheten ska vara lika med ett. Men jag menar 6 585 576 458 personer [http://www.ibiblio.org/lunarbin/worldpop – antal människor pÃ¥ jorden i skrivande stund] är ganska mÃ¥nga, hyfsat nära oändligheten [eh… ja, eller inte]. Men det jag tänkte pÃ¥ var i alla fall en gammal reklam med Swatch – “right now, seven hundred million people are falling in love”. Tänk vilken skön tanke – att veta att var tionde människa blir kär, just nu. Och nu. I alla fall sÃ¥ vill jag tro att vi inte är unika i vÃ¥ra tankar [förutom jag dÃ¥ – sÃ¥klart, det vore synd om världen om det fanns tvÃ¥ med sÃ¥ verklighetsflyende sinnen men ändock sÃ¥ högtflygande planer som jag] utan att tanken delas.

Nog för nu. För övrigt funderar jag fortfarande på om jag ska ha arial, verdana, trebuchet ms eller bara vanlig lucida console som teckensnitt. Vad tycker ni?

Dagens anagram:
Enarmad gagnas.

Seså, kommentera nu.

Er general,

Obelix