i n d i a n s o m m a r

Very south of France…

Tue December 15, 2009, 19:07

(Todays sköning [which is a swedish word for an admirable person] is Jane Birkin. I have no idea if, and in that case why, she is famous but she’s given the world the following quote, and for that alone she deserves to be awarded the title ‘todays sköning’: “My mother was right: When you’ve got nothing left, all you can do is get into silk underwear and start reading Proust.” I mean – why silk underwear? And why Proust? Magic.)

Än en gÃ¥ng är det sÃ¥ dags för ett sÃ¥nt där spretigt opus frÃ¥n mig – jag började skriva pÃ¥ det här för fem dagar sen, när jag var pÃ¥ väg ner till Sydafrika. För tillfället befinner jag mig nÃ¥n mil ovanför Nigeria och är pÃ¥ väg tillbaka till Ghana igen och innan ni läser det här har det säkerligen hunnit bli tisdag och dÃ¥ är jag tillbaka pÃ¥ kontoret. SÃ¥ för att göra det här lättare att följa tänkte jag att jag ska försöka mig pÃ¥ konststycket att dela upp mina äventyr nere i Mandelas hemtrakter i flera olika uppdateringar. SÃ¥ kom ihÃ¥g att titta in imorgon igen, och dagen efter…

Hur som helst – storyn tar, inte helt ovanligt, sin början i en flygplatslounge…

Än en gÃ¥ng sitter jag sÃ¥ i Akwaaba lounge pÃ¥ Kotokas flygplats här i Accra. Den här gÃ¥ngen bär det av till Sydafrika och i sann Afrikaanda har det hittills varit fyra strömavbrott här pÃ¥ flygplatsen sen jag kom för trekvart sen. Dessutom ligger incheckningssystemet nere sÃ¥ man fÃ¥r handskrivna biljetter à la monopolpengar och pÃ¥ frÃ¥gan om de har nÃ¥gra platser med extra benutrymme för en förvirrad europé som undertecknad fÃ¥r man svaret: “Sir, we don’t even know which seat y o u have reserved and thus we have no idea of how the seating arrangements are.” Ja ja, det är ju trots allt bara Ã¥tta timmars flygning – och att leka fällkniv i ekonomiklass är ju… kul.

Väl pÃ¥ planet visade det sig att djungelns lag rÃ¥dde och att jag därmed visst kunde fÃ¥ tag pÃ¥ en av de där eftertraktade nödutgÃ¥ngssätena – det visade sig emellertid att till skillnad frÃ¥n resten av världens alla andra flygbolag sÃ¥ har Kenya Airways inaktiverat lutningsfunktionen pÃ¥ platserna vid vingarna; sÃ¥ledes blev det en nÃ¥got obekväm flight till Nairobi. Rak i ryggen, in med magen, ut med bröstet, typ. Oh well, Nairobis flygplats, Jomo Kenyatta International Airport [kort reflektion förresten, Jomo Kenyatta, är inte det ett skönt namn för det första och ser han inte jävligt läskig ut för det andra?] – hur mÃ¥nga av er har varit där? Om nÃ¥gon har, hÃ¥ller ni med mig om att det är en av de flygplatser där Gud verkligen mÃ¥ste supit till nÃ¥got fruktansvärt pÃ¥ hembränt och insmugglad träsprit och sen fÃ¥tt en enda stor minneslucka och glömt att han ens hade ett lillfinger med i spelet gällande flygplatsen? Det är Ã¥tminstone min Ã¥sikt. Eftersom jag hade tagit ett par steg frÃ¥n min vana att aldrig göra nÃ¥gon research när jag ska till nÃ¥got nytt ställe sÃ¥ visste jag att de led akut brist pÃ¥ sittplatser [oh yes, understatement of the day] men vad jag inte hade kunnat läsa mig till, ens med all vilja i världen, var att flygplatsen hade haft ett tolv timmar lÃ¥ngt strömavbrott strax innan vi fick landa. Inga plan hade landat och inga hade lyft [svÃ¥rt att göra vilket som när det inte finns nÃ¥gra lysen pÃ¥ landningsbanan och det är mitt i natten]. SÃ¥ledes var min flight till Sydafrika inställd och som den ordentlige medborgare jag är sökte jag dÃ¥ upp Kenya Airways transferdisk och hittade – kön frÃ¥n Helvetet. Snabbt blev jag varse att folk som väntat i tolv timmar fortfarande väntade och att de 100 personerna före mig i kön var milt uttryckt upprörda [inte för att jag är nÃ¥gon master-at-work pÃ¥ swahili men kroppssprÃ¥k och röstläge är internationellt]. SÃ¥ jag tonade ner mig lite, bidade min tid och fick tillslut [efter en timmes köande] reda pÃ¥ att jodÃ¥, jag var inbokad pÃ¥ nästa flight ner till Sydafrika – tre timmar senare…

Ni vet ju vid det här laget att jag är [eller Ã¥tminstone har varit] sjukligt fascinerad av allt vad flygplatser och lounger heter – sÃ¥ inte helt oväntat gled jag vidare till Air Kenyas lounge för att göra mig känd… vilket gick – sÃ¥där. Här spelade det ingen roll hur mycket du hade flugit förut – om du inte flög Business Class just den dagen sÃ¥ kom du inte in. SÃ¥ jag blev hänvisad till transferloungen för KLM/Air France – ett bevis pÃ¥ att ordet “lounge” inte betyder nÃ¥got alls egentligen. Tänk er plaststolar och -bord à la Jysk bäddlager och ett rum i originalutförande [inte originalskick – mind you] frÃ¥n flygplatsens glansdagar pÃ¥ det glada sjuttiotalet – och dÃ¥ ser ni det framför er. Om ni sen lägger till typ hundra insomniadrabbade strandsatta flygpassagerare pÃ¥ de 50 kvadratmeterna med loungeyta sÃ¥ har vi en finfin smältdegel där västerländskt stoiskt tÃ¥lamod blandas inte helt framgÃ¥ngsrikt med afrikansk adhoc-känsla och allt-mitt-är-mitt-och-allt-ditt-är-mitt-synsätt pÃ¥ hur sittplatserna ska delas upp.

Dagens fundering:
Vad är det som skapar de värderingar man har? Är det som alltid annars att nature vs. nurture utkämpar en bitter fight och i slutändan kommer överens om att de inte är överens och därmed indirekt enas om att det är en kombination? Eller är det nÃ¥got annat, är det bara miljö? Eller bara genetiskt? Efter att ha spenderat helgen i Sydafrika kan jag inte lÃ¥ta bli att hoppas pÃ¥ att det är genetiskt – för även om jag nu hade vuxit upp i Sydafrika med de helt käpprätt uppÃ¥t väggarna läskiga lagar och regler de hade, sÃ¥ önskar jag att jag ändÃ¥ inte skulle accepterat det. Varför ska nÃ¥gon vara mer eller mindre värd än en annan människa?[!!] NÃ¥väl, jag försöker inte hävda att jag tar the high road eller sÃ¥, se det mer som en reflektion över människans tillkortakommanden när det gäller sunt förnuft, old-habits-die-hard och oviljan att ta ett steg nedÃ¥t i hierarkin – oavsett vilken…

Hur som helst – för att undvika stora tristessdöden av mina läsare sÃ¥ slutar jag här och börjar istället skriva pÃ¥ nästa inlägg – äventyret i Sydafrika. Ikväll eller imorgon – oavsett när sÃ¥ kommer det dÃ¥ en uppdatering med lejon, noshörningar, tragiska klassklyftor och sydafrikanernas totala överdÃ¥diga opulens i köpcentrum.

Men nu till lite bilder pre-Sydafrika!

Som jag skrev förut, de flätar armeringsjärn som om de vore under pistolhot…

Och i en betongbunker där väggarna är över en halvmeter tjocka – i den tunnaste delen – sÃ¥ blir det en del flätande.

Han stÃ¥r i [ja, inuti!!] väggen – här skulle man lätt kunna spela in en skön lÃ¥gbudget-action à la Hollywood där skurken gör sig av med ett vittne genom att lÃ¥ta dem “försvinna” i betong… i den tjockaste delen av väggarna kan jag ligga raklÃ¥ng…

De verkar gilla det där med att vara uppe i luften.

Jämförelse med hur det såg ut för några veckor sen; det tar sig, sa brandmannen på semester!

JorÃ¥, jag träffade Mufasa, som smakprov inför nästa inlägg alltsÃ¥… [Förresten mÃ¥ste jag bara säga att den där hemsidan, lionking.org, mÃ¥ste vara gjord pÃ¥ “fel” sida om millenieskiftet – det fÃ¥r inte vara sÃ¥ att den verkligen är uppdaterad i mars i Ã¥r! Disney mÃ¥ste kunna bättre än sÃ¥…]

Slutligen, häromdagen fick jag frÃ¥gan om hur jag skulle beskriva mig själv med en slogan. Det är avgjort svÃ¥rt, I tell you. Okej att jag är en ganska skön lirare när det kommer till latinets confidentia och tidvis nog har en övertro pÃ¥ mig själv – men det är bara yta – jag är en ganska självmedveten kille som har fel och brister som alla andra, och innerst inne har jag ingen aning om hur jag ska beskriva mig själv – eller kanske än mindre hur jag uppfattas [för om en beskrivning är käpprätt Ã¥t fanders sÃ¥ säger den ju ändÃ¥ inte sÃ¥ mycket]. Hur skulle ni beskriva er själva? Och mig? Dagens hemläxa blir alltsÃ¥: Skriv en slogan om mig och en om dig själv!

PÃ¥ Ã¥terläsande goda vänner! PÃ¥ fredag bär det av till nordligare breddgrader igen förresten [och om nÃ¥gon vet – varför heter det breddgrader när det är höjdnivÃ¥n pÃ¥ jordklotet man talar om – borde det inte vara längdgrader liksom?].

Er slugger,

Wiggo

Groundhog day…

Tue December 8, 2009, 15:47

(Overheard conversation on one of the last site meetings:
“We are 94% done with the workers accomodation.“
“What about the toilets and showers?“
“Six percent done – in total, one hundred percent.”)

Oavsett hur coolt den än mÃ¥ tyckas vara att jobba i Afrika sÃ¥ är det de facto sÃ¥ att förr eller senare kommer den; vardagslunken. I mitt fall gällande jobbet och i detta nu har den slagit till med full kraft – dagarna gÃ¥r in i varandra och än sÃ¥ länge lever jag mer för att jobba än jag jobbar för att leva, vilket inte direkt gÃ¥r hand i hand med min livsfilosofi som inbiten epikuré. Jag släntrar ner pÃ¥ kontoret lagom för att hinna äta frukost innan klockan Ã¥tta pÃ¥ morgonen, halvnio börjar kollegorna droppa in [som alla har skönt exotiska namn som Fleurette, Korkor, Kwaku och Adjei] och sen är dagen igÃ¥ng liksom. Kanske att vi tar en tur upp till byggsiten, kanske att vi Ã¥ker till the Bush Canteen för att äta snigel eller en helt vanlig kycklingsoppa. Men den där inledande fascinationen av att vara i Afrika har lagt sig nu och det som istället är kommit är… jobb. Vilket är fine, missförstÃ¥ mig rätt. Det är bara det att… ja, jag vet inte. Jobb hade jag ju i Sverige med – för att det här ska kännas worthwile vill jag liksom ha nÃ¥got mer. Ã… andra sidan har jag fÃ¥tt mer, nästan mer än jag kan smälta – det enda spöket i historien är nog att Lady inte är vid min sida. Emedan hade allt känts spännande, coolt och häftigt men nu, ja. Ni hajar. Dock är det ett faktum att det är coolt, häftigt och spännande att jobba i Afrika, även om jag ibland har svÃ¥rt att se skogen för alla träden. NÃ¥ja.

Förjävla bra bild. Min gamle JB-parhäst Kalle är en sann virtuos med kameran. Den här bilden har i min mening allt; färgerna, ljuset, den blänkande daggen och den där ofrÃ¥nkomliga känslan av hösten som stÃ¥r nere mitt bland kolonilotterna och med megafon basunerar: “Vintern är pÃ¥ väääääg!” I alla fall, om ni, som jag, gillar vad ni ser sÃ¥ tycker jag att ni gör rätt i att gÃ¥ in här, bläddra lite och sen slÃ¥ till!

Och imorgon kväll drar jag iväg till Sydafrika, i mitt stilla sinne hade jag gjort mig inre bilder om storslagna vyer över Godahoppsudden, Kapstaden och Taffelberget – i verkligheten kom jag sen pÃ¥ att jag flyger till Johannesburg och att företaget jag ska besöka har sitt kontor i Pretoria. Hmm… ja, frÃ¥n den där grönskande drömmen har jag nu i sinnet istället hamnat i Ingenmanslandet som Gud glömde. Man lÃ¥ser dörrarna i taxin [eller vad säger jag, man Ã¥ker inte ens taxi om man är rädd om livhanken], stannar inte för rödljus och högst troligt är även att man är beväpnad. Nu sitter ju jag i och för sig och mÃ¥lar fan pÃ¥ väggen i och med att jag dels vill fÃ¥ det hela att verka dramatiskt och dels tycker att en sjysst one-liner kan rättfärdiga mycket ljug [här pÃ¥ bloggen alltsÃ¥ – ljug i verkliga livet ger jag inte mycket för!] men ändÃ¥, Kapstaden hade smällt lite högre.

Dagens citat:
“Microsoft Installer is awesome. I can’t think of a logical explanation for its awesomeness so I’ll just assume that Microsoft staffs that project with the offspring of their super secret breeding program based on former dansband members and shemale midgets with ADHD and Alzheimers who listen to glam rock. I am constantly amazed at the multitude of ways in chich this thing manages to fail to accomplish its basic function – that of extracting a bunch of files into a directory.”
– skönt ironisk och elokvent uppgiven programmerare som retar sig pÃ¥ Microsofts omförmÃ¥ga gällande… ja, allt, typ.

I linje med min inledande klagan över vardagens fulla inträdande sÃ¥ kommer dagens bildskörd mestadels innehÃ¥lla… vardag. HÃ¥ll till godo och förresten – kom in i matchen folket, jag är ju fullkomligt svältfödd pÃ¥ kommentarer! Kalle och Björn – ni sköter er fint! Och Erika. Ni andra – nu växlar ni ner till trean och kör om i innerfil! Okej?

Det närmaste jag kommit jul här nere: En ensam byggjobbare uppe på siten som hittat en tomteluva.

Stilstudie på det afrikanska sättet att jobba.

Viktiga personer får en egen hjälm.

Och jag fortsätter pÃ¥ min inslagna väg att försöka hitta de perfekta byxorna. Hittills har jag avhandlat sÃ¥väl Chuck Norris som lite skönare Ca[r]sual wear…

Hmmm… man helt enkelt vaknar utanför garderoben – utan att ens behöva komma ut ur den? :)

KG Hammars måste ju vara något av en riktig lirare! Han verkar vara vettig, snabb i repliken och dessutom frisinnad nog att inse att människor är människor, oavsett vem man älskar och vad en 2000 år gammal kioskroman säger om det.

Förresten ska jag passa pÃ¥ att Ã¥terigen uppmana er att ta ert förnuft till fÃ¥nga – det börjar bli vinter nu va? Just det. Och vad gör man pÃ¥ vintern? Man Ã¥ker skidor. Var? I Ã…re, om man är i Sverige. Och var ska man bo dÃ¥? PÃ¥ FjällgÃ¥rden ska man bo! Säg det högt för er själva fem gÃ¥nger: “Om vi fÃ¥r lust att Ã¥ka skidor ska vi Ã¥ka till Ã…re och bo pÃ¥ FjällgÃ¥rden.” Deal?

Dagens fundering:
Hur mÃ¥nga gÃ¥nger per dag tror ni att man tänker nÃ¥got som man inte kommer ihÃ¥g sekunden efter att man har tänkt det? Ibland, när jag verkligen vill komma ihÃ¥g nÃ¥got jag tänkt pÃ¥ sÃ¥ försvinner tanken som en liten sädesärla pÃ¥ ett rapsfält! Pang! Vips, borta! Och sÃ¥ ibland fastnar en tanke som nÃ¥t slags evighetsklister och man kan inte fÃ¥ bort den frÃ¥n medvetandet med all viljestyrka i världen. SÃ¥ har jag det nu. Fast det handlar om en lÃ¥t, de har nÃ¥n grupp här nere i Ghana som tydligen är det nya svarta här nere. De spelar den hela tiden. Och även när den inte spelas sÃ¥ hör jag den. Inne i mitt huvud.  Inte ens det vanliga botemedlet – att nynna pÃ¥ “Amore” med Dean Martin – funkar. Skitsamhälle.

Er vinkelhake,

Primus

United colors…

Sat December 5, 2009, 19:09

(“If you think this sentence is confusing, just change one pig.”
-William Bricken Jr.)

Till att börja med idag tänkte jag komma med två listor. Okej?

Listan på saker jag har gjort men som varit helt fel:
1. Lurade min bror att han skulle få hela min veckopeng om han lät bli att cykla hem och säga sanningen [att jag slagit honom så han grät]. -86.
2. Matade elefanten pÃ¥ Skansen med Mariekex trots att det stod “Mata inte elefanterna“. -85
3. SÃ¥g pÃ¥ “Huset som Gud glömde” hos Arvid trots att den var barnförbjuden [jag kunde inte sova pÃ¥ en vecka]. -88
4. Snattade en genomskinlig plånbok i plast på Lindex [samvetet fick dock råda så jag sprang tillbaka och lämnade den när mamma var i provrummet]. -87

Listan på saker jag har gjort och som varit helt rätt:
1. Träffade mitt livs kärlek, Lady. Det är bra så. -08.

Jag läste nÃ¥gonstans om en bok som är skriven med 50 olika ord. I och för sig visade det sig sedan vid närmare granskning att boken i frÃ¥ga var en barnbok och genast förtogs en del av magin – en barnbok innhÃ¥ller typ ett ord per sida i stil med “lampa“, “boll“, “dildo” [okej, jag erkänner, det sista ordet kanske inte är det man instinktivt man tänker pÃ¥ när man hör “barnbok“, men ändÃ¥ – man mÃ¥ste ju vara öppensinnad] och om den dÃ¥ är 50 sidor lÃ¥ng sÃ¥ är ju saken biff. Men tänk om man skulle läsa en “riktig” bok som bara innehöll 50 olika ord… om man läste den utan att veta om det innan, tror ni att man skulle märka det? Jag har läst George Perecs bok “Försvinna“ som helt saknar bokstaven ‘e‘ och det är lite magiskt nästan, man känner att nÃ¥got saknas men kan inte sätta fingret pÃ¥ vad.

Kanchanaburi City, Amphoe Muang, Thailand. Där har ni staden invid vilken ni hittar bron över floden Kwai. Senaste tiden har jag haft Ã¥tminstone en läsare per dag som trillat in pÃ¥ min blog med sökorden “bron över floden kwai stad“ – och min misstanke är att de blir väldigt besvikna när de istället för en resguide över Thailand hittar en redogörelse för min tid i Prag. Men nu vet ni – Kanchanaburi City. Glöm aldrig det!

AlltsÃ¥, pÃ¥ onsdag ska jag flyga till Sydafrika för jobb. Jag har ju varit lite Sarah Palin:sk i mina tankar och räknade väl med att flygresan kanske skulle ta tvÃ¥, max tre timmar [jag menar, hur stort kan Afrika vara egentligen?]. Jag hade… eh, lite fel. Nog för att jag mellanlandar i Nairobi [vilket i och för sig motsvarar att Ã¥ka pÃ¥ semester i Grekland och mellanlanda i Moskva] men resan tar snuskigt lÃ¥nga tretton timmar! Okej, fine – tidsskillnad länderna emellan men ändock. PÃ¥ vägen hem kommer jag vara strandad pÃ¥ Nairobis flygplats i fyra timmar. Kanske inte helt fel, det sägs ju vara highlife att uppleva Afrikanska flygplatser inifrÃ¥n [jag uppskattar ironin i den här meningen till minst 80%], men ändÃ¥ helt katastrofalt orätt med tanke pÃ¥ att Nairobis luftfartsverk löst terroristfrÃ¥gan pÃ¥ ett ganska okonventionellt sätt: De har helt enkelt avskaffat stolar pÃ¥ flygplatsen [sÃ¥ att man inte ska kunna gömma en bomb under en stol, är förklaringen jag fÃ¥tt] – välkommen att stÃ¥ i fyra timmar! Mitt enda hopp stÃ¥r nu till mitt silverkort hos KLM, som även ska gälla hos Kenya Airways… hoppas hoppas…

Dagens citat är en gammal klassiker:
“Man tror att man är sÃ¥ jävla bra, men egentligen är man bättre.”
– Michel, mannen med en självdistans som skulle ge minusutslag pÃ¥ skalan och ett ditoförtroende som till mÃ¥ngt och mycket mÃ¥ste klassas som skadligt bra – att han sedan faller en bra bit innan mÃ¥lsnöret för klassikern “if you talk the talk, you have to walk the walk” fÃ¥r nog anses vara Darwinism i sin finaste form snarare än nÃ¥got annat…

För övrigt har jag kommit pÃ¥ att jag har en förkärlek för argument som är totalt ovidkommande – ni vet, när man stÃ¥r och dividerar med nÃ¥gon som säger si medan du själv tycker sÃ¥, dÃ¥ brukar jag smälla till med nÃ¥got i stil med “men hallÃ¥, jag har ju en röd tröja pÃ¥ mig och därför har jag rätt“. Folk blir helt ställda dÃ¥. Eller i skrift har jag min gamla favorit “okej, jag ljuger ibland, jag vet, men det gör inget för jag är jävligt snygg” – hur skönt är inte det liksom? Jag skulle vilja se typ Mona Sahlin stÃ¥ i talarstolen i Riksdagen och komma med nÃ¥gon lÃ¥ng utläggning och sen runda av med “…och eftersom jag har namnsdag fjärde maj sÃ¥ tycker jag att vi klubbar igenom det här!”

Okej, det finns amerikaner och sen finns det dumma amerikaner. Egentligen är det ingen skillnad pÃ¥ dem men AJ Jacobs mÃ¥ste nog ändÃ¥ tillhöra den delen som tÃ¥l kallt stÃ¥l som fÃ¥ andra [läs: han mÃ¥ vara dum men han är min idol]. Han bestämde sig för att bli världens smartaste man och kom därför pÃ¥ idén att han skulle läsa Encyclopedia Britannia, frÃ¥n första till sista band. 33 000 sidor med 44 miljoner ord, sex timmar om dagen i över ett Ã¥r. Sen skrev han en bok med titeln “To Know-It-All: One man’s humble quest to become the smartest person in the world“, precis sÃ¥ kuschad som undertecknad allt som oftast är. [Mhm. As if.] Respekt.

Dagens fundering:
I en intervju med Amos Oz [för övrigt en favorit bland favoriter] sa han att om han fick välja mellan att följa med pÃ¥ den första bemannade rymdfärden till Mars eller att tillbringa ett dygn som en fluga pÃ¥ väggen hemma hos vilken familj som helst sÃ¥ skulle han välja flugan, inte astronauten. Det fick mig att tänka – skulle jag välja det alternativet? Rymdresor och pionjäranda i all ära men när det gäller resor sÃ¥ har jag med tiden insett att jag reser för att komma hem, inte bort [och vad kunde vara mer borta än Mars?] och att vara först pÃ¥ Mars – njae, sÃ¥ länge jag har tillgÃ¥ng till DN, Trocadero, en mandolin [varför inte liksom?] och min älskade Lady sÃ¥ spelar det ingen roll om man sÃ¥ lockar med en resa till Paradiset – jag stannar där jag är. Den gode herr Oz [tänk om han ändÃ¥ vore trollkarl istället för författare] hävdade även att den mest gÃ¥tfulla och motsägelsefulla institutionen i universum är familjen… Paradoxen är inte att sÃ¥ mÃ¥nga familjer upplöses pÃ¥ olika sätt utan snarare att det fortfarande är sÃ¥ mÃ¥nga som hÃ¥ller ihop. Och även det fick mig att fundera; jag är nÃ¥got av en diehard-romantiker som alltid vurmat för evig kärlek men Amos Oz är ju en skön lirare – kunde han ha rätt? Jag själv vet givetvis att han har fel pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga punkter man nu kan ha fel pÃ¥ – kärlek är evig när den är sann kärlek, men ändÃ¥… NÃ¥väl, envars lycka i det här avseendet torde i alla fall ligga i att man, till skillnad frÃ¥n Amos Oz, kan rycka pÃ¥ axlarna Ã¥t det och fortsätta leta efter den eviga Kärleken, om man inte som undertecknad, redan funnit den. Han själv menar att om han fick leva tusen Ã¥r till skulle det vara det enda han skulle skriva om… Och slutligen, som en liten bonus, kan jag dra anekdoten om Per Zetterberg; som sextonÃ¥ring flyttade han till Anderlecht i Belgien för att spela fotboll som ungdomslärling. Efter nÃ¥gon mÃ¥nad smugglades [!] hans flickvän in frÃ¥n Sverige [eftersom hon bara var femton] sÃ¥ att de kunde vara tillsammans. Och sen levde de lyckliga i alla sina da’r. Jo, det är sant. Och till saken hör dessutom att de blev tillsammans som nioÃ¥ringar – enligt uppgift frÃ¥gade hon chans pÃ¥ honom. Now we’re talking monogami. Fett med monogami. Punkt.

Borde jag ha delat upp stycket ovan? Ja.
Orkar jag göra det nu? Nej.
Tror jag att någon läser igenom det? Nej.
Borde jag alltså ändå ta mig tid att dela upp det? Ja.
Men? Nej.

För övrigt är jag sÃ¥där asexuellt kär i de smÃ¥ notiserna som en gÃ¥ng i tiden fanns här och där i DN, framförallt i kulturdelen [numera är jag utlämnad Ã¥t att läsa DN pÃ¥ distans via nätet och inget kan förta känslan mer än en tunn dataskärm]. Eller vad sägs om de här smÃ¥ raderna, med rubriken Ren Magi: “Den brittiska tävlingsduvan Tyson flög Ã¥t fel hÃ¥ll pÃ¥ väg frÃ¥n Frankrike till England och hamnade i Nigeria där han blivit stjärna i en svart magi-show.” Vad…? Hur…? Varför…? Ja. SmÃ¥tt kungligt. Istället för att putta in en liten skräpannons sÃ¥ ägnar de sig Ã¥t journalistik pÃ¥ hög nivÃ¥, we like!

Dagens råd:
Vid radiokalas får man inte glömma bananer.

SÃ¥… dags för bilder!

Stilstudie på yours truly.

Häromdagen var jag pÃ¥ bröllopsmottagning här nere, en av musikerna satt ute pÃ¥ verandan och spelade lite. Jag har alltid tyckt att musiker har ett speciellt sätt att sitta pÃ¥, tycker ni inte? Jag vill ocksÃ¥ kunna sitta sÃ¥där avslappnad, nonchalant men ändÃ¥ självsäkert…

FÃ¥r jag lov att presentera: Hunden Harry. Han mÃ¥ste dessvärre klassas som rasist, eftersom han enbart skäller pÃ¥ färgade människor [och i synnerhet kvinnor med, ja, lÃ¥t oss säga vidlyftigt omfÃ¥ng]. Ã… andra sidan är det säkert sÃ¥ att han har haft all anledning i världen att skälla pÃ¥ just färgade människor – hundar här nere anses vara mer av ohyra än sällskapsdjur och sparkar, slag och ovett är inte helt ovanligt. Harry har med andra ord fÃ¥tt det bra i sitt nya hem hos min VD.

“Tager du…”

En till sÃ¥ndär bild där jag tycker att jag lyckats med kompositionen; flygplanet, solens sista strÃ¥lar, fÃ¥geln pÃ¥ trÃ¥den och ja… allt.

Nånstans är det någon som fått tag på ett helt fraktfartyg fullt med danska kakor, för de här burkarna finns i vartenda litet snabbköp här i Accra.

Dagen igÃ¥r [helgdag tack vare nÃ¥got de kallar “Farmers Day”] spenderades vid White Sands, Gomoa Fetteh.  NÃ¥gra öl, ett par dopp och min vapendragare Emmanuel och hans kollega David. En soft fredag, helt enkelt.

Japp, det var det för idag. Som slutord kan ni ta med er att världens största arbetsgivare är den indiska järnvägen. Sex miljoner anställda. Skön grej liksom.

Er filial,

Axel

PS. IMUILU honey! DS.

Ännu en dag…

Wed December 2, 2009, 22:29

(Today’s fact [stolen straight off from “fakta- och fruktbloggen“]: Three new word has been accepted into the Swedish Academy’s Dictionary: Filling (underwear), kjoffo (kiosk) and Öholm (from Siewert Öholm). Words that have expired are, among others, feskeböxa, grand slam and the rock group Kiss.)

Förresten – ni vet ju att jag har en svÃ¥ger som, när det kommer till träning, är nÃ¥got av en djävulens avkomma. [Läs: Han är hÃ¥rd som granit – bÃ¥de till sinnet som tränare och rent fysiskt. Och förresten, om det inte framgick sÃ¥ var jag ironisk – han är världens snällaste även om han inte direkt ser med blida ögon pÃ¥ mitt varande som soffpotatis.] Hur som helst, jag satt här igÃ¥r och gick igenom hur folk har hittat min blog, och döm om min förvÃ¥ning när jag inser att de populäraste sökorden här pÃ¥ sistone är “biffiga underarmar” respektive “bygga biffiga underarmar“. Och mycket riktigt, gÃ¥r man in pÃ¥ google och knappar in sökorden sÃ¥ vips!, där har man indiansommar! Vad säger du nu dÃ¥ Ola?! :)

Armany, Versachi och Aberbrombte&Fitoh – alla tre är de slÃ¥ende exempel pÃ¥ att viljan finns men inte riktigt de där sista centimetrarna innan man är ända inne i kaklet. Idag när jag var nere pÃ¥ stan i ärenden [vilket i sig är ett äventyr som tar minst fyra timmar pÃ¥ grund av trafik och det faktum att den här stan är utspridd pÃ¥ ett sätt som fÃ¥r Kiruna att kännas som downtown Manhattan] gick jag förbi en stilig affärsman, klädd i kostym och med skjorta och slips. Det var bara ett fel – skärpet hade ett stort emblem till spänne där det stod “V E R S A C H I“. Eller som killen som kom med en duktigt snajdig tröja med Armani-loggan men med texten “Armany“. Som om inte det vore nog har jag nu hittat en till lirare uppe pÃ¥ byggarbetsplatsen med märkeskläder pÃ¥ sig – “Poolo Ralf Louren“. Ja ja, de försöker ju i alla fall.

Idag har varit en sÃ¥n där halvcrappy dag som man glömmer sÃ¥ fort man tagit bort blicken frÃ¥n backspegeln och istället tittar framÃ¥t pÃ¥ vägen, men i alla fall – vad passar bättre dÃ¥ än en fullängds-cd med Mark-Almond? Jag tänker framförallt pÃ¥ deras första skiva och lÃ¥t nummer tre – The Ghetto. Det är en totalmelankolisk skönt delirisk blandning av deppjazz och skön bluesrock och fÃ¥r mig helt drömskt att tänka tillbaka pÃ¥ kvällen jag hörde lÃ¥ten första gÃ¥ngen: Jag och min parhäst pÃ¥ jobbet, herr Nilsson, hade varit ute en fredagkväll, började nere vid Skanstull och slutade pÃ¥ Kvarnen [och för er med Stockholmskännedom kan jag säga att vi kryssade mellan pubarna pÃ¥ vägen däremellan – ni kan tänka er resultatet], efter det Ã¥kte vi hem till honom för att konsumera onödiga mängder med Venezuelansk fin-rom, diskutera världsfreden, flickvänner och stambyten och lyssna pÃ¥ deppjazz pÃ¥ högsta volym tills klockan slutade vara primtal. Sen somnade jag i hans soffa och dagen efter vältrade vi oss i pizza och brasilianska kulturfilmer tills det var mÃ¥ndag. Typ. Vet inte vad det var som gjorde kvällen till ett sÃ¥nt där perfekt minne men varje gÃ¥ng jag hör lÃ¥ten sÃ¥ kommer känslan tillbaka av att det var en förjävla bra kväll. SÃ¥ det är mitt rÃ¥d – om ni sitter i ett stort hus nere i Afrika och tycker att det suger att er flickvän befinner sig ett kvarts jordklot bort – lyssna pÃ¥ Mark-Almond!

Dagens fundering:
Det är knepigt det här med tjänstefolk… tycker ni inte? Hur ska jag förhÃ¥lla mig till “min” kock Nicholas? Jag vill ju bli vän med allt och alla och tycker dessutom att det känns väldigt skumt att han inte sitter ner och äter med mig utan istället stänger om sig och sitter i köket. Men det kanske inte skulle funka annars? Själv har jag tänkt tanken att erbjuda nÃ¥gon av mina vänner hemma i Sverige tjänsten; kom ner till Afrika, laga mat till mig dÃ¥ och dÃ¥, mat, husrum och fickpengar fixat och smaka pÃ¥ livet i Ghana! Vem är pÃ¥?

Dagens bildskörd:

Ett visitkort. Inga konstigheter. Tills man läser pÃ¥ fjärde raden uppifrÃ¥n räknat: “3rd Floor, Pig Farm“. NärÃ¥, sÃ¥ att eh…
РVar har du ditt kontor n̴nstans f̦rresten?
РP̴ grisfarmen du vet, tredje v̴ningen. Andra spiltan fr̴n h̦ger.

I present to you: Bad Pirate Copies in Ghana, The Sequel – Poolo Ralf Louren.

Eller sÃ¥ är det kanske sÃ¥ att de inte lär sig stava riktigt – som till ordet “squad“.

AlltsÃ¥, den här boken är ett mÃ¥ste hos varje graviditetsaspirerande framtida smÃ¥barnsmor! Jag förstÃ¥r tanken [med mycket god vilja ska sägas] men ändÃ¥ – att ge ut en bok som heter “kycklingsoppa“, är inte det lite… konstigt?

Framåt, kamrater!

AlltsÃ¥, jag är ju nÃ¥gra centimeter kort frÃ¥n att spränga tvÃ¥metersvallen – dÃ¥ kan ni fatta hur mycket betong som golvet i bunkern bestÃ¥r av!!

I följetongen “hur man transporterar saker i Ghana“ har vi nu kommit till telefonstolpar – voilà!

Okej, föga originellt kanske men det är vansinnigt kul att ta såna här bilder!

Nicholas, som jag nämnde ovan, kan få en helt vanlig korvmacka att se helt mästerligt aptitretande ut!

Ja, det var allt för ikväll – imorgon vankas det bröllopslunch i chefens residens; hans son ska gifta sig och innan de Ã¥ker iväg  [i sann söderhavsö-anda ska de givetvis gifta sig nere pÃ¥ stranden med vajande palmer i bakgrunden och med endast den närmaste familjen närvarande] bjuds det pÃ¥ lunch och lite galej. Väderutsikterna är helt okej [behöver jag tillägga “som vanligt“?] – runt 30 grader och soligt.

Er laganda,

Coconut

Back in town…

Tue December 1, 2009, 20:48

(Oh joy! Fear no more – I’m back! Or judging by the vast number of complaints I’ve recieved during my absense [none, that is] I’m leaning towards the alternative that I have zero readers with english as their mother tongue. Oh well. I’ll just stubbornly continue my strive towards the multinational blog! Today there are a lot of pictures, some talk about my present whereabouts and last but not least – pondering of the day.)

SÃ¥ är jag pÃ¥ plats i Afrika igen, jag kom ner i torsdags och ska nu stanna här till den 18:e december. Eller ja, här och här, i nästa vecka Ã¥ker jag till Sydafrika för jobb och är där över helgen, sen tillbaka till Ghana i tvÃ¥ dagar och därefter hem till Sverige för julfirande. Och för den delen kommer julfirandet innebära en del resande ocksÃ¥ men dÃ¥ mestadels i Sverige, vilket jag ser som ett mycket välkommet avbrott i min nya, nÃ¥got internationella vardag. Hur som helst, jag tappade geisten lite att skriva och jag har sÃ¥ sakteliga kommit till sans med lösningen att gnistan kommer tillbaka om jag bara skriver lite varje kväll. SÃ¥ ursäkta eventuella oinspirera[n]de inlägg – jag är pÃ¥ väg tillbaka!

Hur som helst – sista veckan i Sverige spenderades pÃ¥ bästa sätt [i hyfsad kronologi]; pÃ¥ fredagkvällen var det dags att kuska buss och taxibÃ¥t ut till Sandhamn för lite skönt fredagshäng – relax i poolen, upp och svida om och sen trerättersmiddag [jag är helt övertygad om att enbart löjromen pÃ¥ förrätts-blinin mÃ¥ste betingat mer än hela middagen] följt av drinkrace i baren. Sen en god natts sömn, lÃ¥ng morgonpromenad och därefter hemfärd. Lördagkvällen spenderades pÃ¥ bästa sätt i goda vänners lag kombinerat med rödvin, whisky och frozen dacquiris i Casa Blajsing! FramÃ¥t smÃ¥timmarna blev experimentlustan möjligen lite för stor när det gjordes dacquiris pÃ¥ mörk choklad, rödlök och vodka [ej att rekommendera, för övrigt]. Som sig bör var söndagen en dag av vila.

NÃ¥väl, om vi ska komma nÃ¥n vart är det dags för lite bilder – eller vad säger ni?

Sandhamn by morning. Kan starkt rekommendera att åka ut dit under lågsäsong, folktomt, gästutsvulten hotellpersonal och fri lejd till alla storslagna sommarhus man alltid velat ta en närmare titt på men inte vågat.

Trollskogen.

“Damn it feels good to be a gangster!“, som Geto Boys sjöng. Eller “jävlar i havet vad snygga vi är tillsammans“, som jag och Lady säger.

Som sagt, storslagna sommarhus… Under vinterhalvÃ¥ret trasiga själar som nästan skamlöst ensamma lämnas Ã¥t sitt vindpinade öde men som under sommarhalvÃ¥ret förvandlas till den där kompisen som alla ville vara hos för att han hade James Bond-filmer även fast man bara var Ã¥tta Ã¥r gammal. [Eh, ja, ni förstÃ¥r liknelsen… kanske.]

Utsikten, mina vänner – utsikten!

Nej, det handlar inte om nÃ¥gon pervers böjelse…

…det är attraktionen “Ã¥ka sängskÃ¥p“ hos Casa Blajsing som gÃ¥r av stapeln! [Som ni ser av länken att döma sÃ¥ är Casa Blajsing ensamma i världen om att erbjuda denna attraktion!]

Med små, lätta steg går vi vidare mot det färdiga sjukhuset. Första veckan i mars är målet. Här en bild tagen för en knapp vecka sen.

Okej att stackars Daniel är huvudlös, men det är själva sushin som är the main event här – det här är avgjort den godaste sushi jag nÃ¥gonsin ätit! Vi satt pÃ¥ restaurangen Monsoon som fÃ¥r betecknas som väldigt upscale här i Accra, under bar himmel och 28 grader klockan tio pÃ¥ kvällen… helt okej.

Gör det, gör det!!

Jomenvisst, de gillar skyltar. Utan skylt finns du inte liksom. Och störst är bäst, oftast.

Den numera obligatoriska bilden fr̴n stranden Рen bok, en ̦l och ett hav.

Vad hette drinken sa du?

Dagens fundering:
När vet man att man lever sitt liv som man borde? Finns det nÃ¥got “borde” över huvud taget när det gäller att leva sitt liv – eller är det helt enkelt sÃ¥ att livet är livet oavsett vad man gör av det? Alltid när jag är lÃ¥ngt borta frÃ¥n Lady sÃ¥ känner jag mig modstulen och blir tidvis sÃ¥där gravt filosofisk att jag börjar fundera pÃ¥ livets stora frÃ¥gor… lever jag rätt? Jag vill inte vara en kontinent ifrÃ¥n min älskade men samtidigt är det här för en begränsad tid och i slutändan hoppas vi pÃ¥ att det blir nÃ¥got bra av det… Dessutom sÃ¥ är ju bara det värt att leva livet för – att ha nÃ¥gon att älska som älskar tillbaka. SÃ¥ nu kör vi!

Förresten – kanske en liten rapport om dagsformen här nere? Det är den första december, julkänslan hittills har bestÃ¥tt av en julkalender nedsmugglad i mitt bagage av Lady och en del tankar pÃ¥ julklappar. I övrigt är det mellan 28 och 33 grader om dagarna och runt 27-28 pÃ¥ kvällarna. Hur har ni det där hemma? :)

Er mungo,

Tromb