i n d i a n s o m m a r

Bron över floden Kwai…

Thu September 10, 2009, 17:40

(Since this blog keeps growing and due to the fact that I’m widening my collegial sphere when I’m abroad I’m going to start each entry with the english parenthesis of the day. So guys, those of you who find it hard to understand swedish [it’s not that hard, really – all you need to know is the sentence “jag älskar Hasse Kvinnaböske“] – here you go. Now then, this is my blog and here you’ll find the progress of the Sweden-Ghana Medical Center, for which I work as chief medical engineer. Last but not least I’d like to quote Burt Reynolds – this titan amongst titans [irony, does that get through even though english isn’t my mother tongue?]: “My movies were the kind they show in prisons and airplanes, because nobody can leave.” Self-knowledge, ladies and gentlemen, self-knowledge.)

När jag var ute och cyklade idag kom jag att tänka pÃ¥ en sak – hur kommer det sig egentligen att vi som människor kan vara sÃ¥ toleranta och accepterande gällande en sak och sÃ¥ totalt ända-in-i-kaklet-envisa när det gäller nÃ¥got annat? Är det de klassiska arv och miljö som spökar eller finns det nÃ¥got sÃ¥nt där spagetti-monster-teoretiskt som typ ödet som har ett finger med i spelet? Hur som helst – för min egen del handlar det att jag idag kom pÃ¥ att jag nog kan se det vackra i allt, för det finns nÃ¥got vackert i alla ting – förutom när det kommer till en del människor. Visst, det är lurigt att hitta nÃ¥got vackert i människor som helt uppenbart är onda, men andra människor, fokl man inte känner kan jag helt plötsligt bilda mig en uppfattning om som jag sen fÃ¥r kämpa med under hela tiden det tar för mig att lära känna personen i frÃ¥ga. Men när det däremot gäller städer eller platser [kanske en haltande och orättvis jämförelse men hey, jag bestämmer – min blog!] har jag en förmÃ¥ga att alltid hitta nÃ¥got vackert och tilltalande. Ta nu till exempel – jag är utlämnad Ã¥t den mycket beskedliga universitetsstaden Erlangen, även kallad Siemensville – och om man sedan tänker sig att jag dels inte kan sprÃ¥ket och dels tycker att det har en romantikfaktor i paritet med absoluta nollpunkten inser man förhoppningsvis att jag hyser inga som helst trÃ¥nande känslor för det här landet. Men ändÃ¥ kommer jag pÃ¥ mig själv med att cykla runt och bara tycka att ett liv i Tyskland [förutsatt att jag antingen fick miljarders miljarder eller hotades med en rostig morakniv vill säga] skulle ha solglimtar det med. I och för sig – sÃ¥ här i eftertankens kranka blekhet inser jag att jag skulle trivas i Eslöv [som för övrigt Hans Ostelius utnämnde till Sveriges trÃ¥kigaste stad – när han sedan fick en frÃ¥ga varför han tyckte sÃ¥ svarade han: “Sa jag Eslöv? Jag menade Landskrona.“] om jag bara fick med mig min Lady, nÃ¥gra böcker och fri tillgÃ¥ng till Lakritspuck.

I helgen var jag förresten i Prag. Jag, Craig frÃ¥n Australien, Andy frÃ¥n Nya Zeeland och Cruz frÃ¥n Venezuela hyrde bil frÃ¥n Europcar [förresten finns det bara en modell man fÃ¥r hyra om man ska Ã¥ka till Tjeckien; sömnigare motor fÃ¥r man leta efter] och drog en repa till tjeckiska huvudstaden. Om Prag kan man säkert säga mycket men jag skulle vilja sammanfatta staden som en tvÃ¥hövdad hydra: Antingen är man engelsman och Ã¥ker dit i flock pÃ¥ en mycket blöt och tveksam svensexa – eller sÃ¥ är man kär och Ã¥ker dit med sin älskade. Eftersom alla vi fyra som Ã¥kte har extremt stadigt sällskap [bildligt talat alltsÃ¥ – jag försöker inte pÃ¥skina att nÃ¥gon av de andra har flickvänner som är “stadiga”, eller jag heller för den delen] sÃ¥ var det ju inte den förstnämnda kategorin vi föll under direkt – och ni som är snabba pÃ¥ matte fattar att vi inte var upplagda för det romantiska temat heller. Hur som helst Ã¥t vi traditionell tjeckisk mat, drack [givetvis] tjeckisk öl och bara för att vi ville ha gjort nÃ¥got ordentligt sÃ¥ gick vi en tre timmar lÃ¥ng guidad visning av slottet i Prag. NÃ¥väl – här kommer bilderna:

Eftersom jag är en väldigt sorglös och ad-hoc-älskande turist sÃ¥ har jag ingen aning om vad bron heter som jag stÃ¥r pÃ¥ – men den var i alla fall den finaste i Prag; pÃ¥ ena sidan lÃ¥g slottet och pÃ¥ andra sidan gamla stan.

Inte den blekaste aning om vad som finns innanför dörren men trots allt är det ju mitt Palats; Palac Ericsson [fritt tolkat ska sägas till försvar mot eventuella tjecklingvister som trillar in här].

Ursäkta, vad är klockan? En inte helt oberättigad frÃ¥ga i det här virrvarret. Den övre av de tvÃ¥ ska enligt utsago visa stjärntecknet, tiden och hmm… nÃ¥got mer medan den undre ska hÃ¥lla sig till dagen. Eller nÃ¥t…

Det här tycker jag är konst – smÃ¥ detaljer som förgyller folks vardag utan att för den sakens skull förstöra nÃ¥got. Som att mÃ¥la dit en rockring och hatt pÃ¥ Herr GÃ¥rman.

I Tjeckien har de tvÃ¥ sorters guld; det guldgula guldet som manifesterar sig i form av antingen bärnsten [vilket osökt fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ Hassan-klassikern när de ringer upp Naturhistoriska Riksmuséet och hävdar att dinosaurierna dränktes i bärnsten] eller som här i öl – och sÃ¥ har vi…

…det blÃ¥gröna guldet – eau de vie à la Strindberg.

Jag ger er, från vänster till höger: Craig, kungen himself, Cruz och Andy. I bakgrunden slott, vatten och berömd bro.

Eftersom jag rÃ¥kar veta att Lady är svag för tinnar och torn kunde jag inte lÃ¥ta bli – maken till sagolik byggnad hittar man nog bara pÃ¥ Disneyland. Hur som helst är det en kyrka och det skummaste med den är att den är helt inbyggd av hus. Det finns liksom ingenstans där man kan se fasaden. IngÃ¥ngen till kyrkan är genom huset man ser rakt fram… Ja ja, ekvationen absinth + arkitekt borgar väl för nÃ¥got i stil med det här…

Kalla mig gärna infantil och fast i kiss- och bajsÃ¥ldern, men jag var tvungen att fotografera galleri Dolmen – med den mycket passande logotypen.

Det är inte mÃ¥nga som vet det men tjeckerna är avlägset släkt med bandarerna [ni vet, dvärgarna i Fantomen?]…

Dag nummer tvÃ¥ [eller ja, alltsÃ¥ – vi var i Prag nästan exakt ett dygn sÃ¥ att kalla det dag nummer tvÃ¥ är rent tekniskt sant men annars… nja] drog vi upp till slottet och beundrade sÃ¥väl insidan som utsidan… Hyfsad utsikt.

Ja, alltsÃ¥ – jag var ju där. När man är ensam och strosar runt blir det väldigt lätt sÃ¥ att man bara tar bilder pÃ¥ sÃ¥nt man tycker ser häftigt ut – vilket sällan eller aldrig inkluderar en själv… nÃ¥got som i sin tur för med sig känslan “var han verkligen där?” när man tittar pÃ¥ bilderna… Men jag var där, orakad och smÃ¥trött.

Mitt fotografiska mästerverk för helgen. Färgerna, kornigheten, oskärpan – allt fÃ¥r mig att känna det som att bilden hade kunnat vara tagen 1910, färglagd i efterhand och sÃ¥ld i nÃ¥got antikvariat… Men bilden är purfärsk och digital. Av fyrahundra bilder är det ju sÃ¥ – en blir bra.

Om ni är i Prag – gÃ¥ upp till slottet och se till att gÃ¥ in i katedralen. Nôtre Dame bleknar vid blotta jämförelsen…

AlltsÃ¥, de där lirarna som pysslade med glas förr i tiden – de kunde sina grejer…

Sist men inte minst – a word of advice, följ Nancy Sinatras gamla slagdänga “These boots were made for walking” och strutta inte runt i cheap-ass-sneakers som jag.

Dagens fundering:
Hur ofta tänker ni pÃ¥ gÃ¥rdagen? AlltsÃ¥ pÃ¥ riktigt gör en reflektion av det som hände igÃ¥r? Jag gör nästan aldrig det – det är nu, nu, nu och nu som gäller. Förut är förbi och snart är inte här än. Jag har fullt upp med ögonblicket jag lever i… borde jag tänka efter mer? Tänker man efter mer när man är gammal? Är man tillbakablickande när man är olycklig eller är det dÃ¥ man försöker blicka mot framtiden? Jag är hur som helst extremt lycklig med mitt liv [förutom det faktum att Tyskland ligger i Tyskland och inte pÃ¥ andra sidan stan] och älskar att leva i nuet. Och om ett och ett halvt dygn är det nuet hemma i vÃ¥r egen säng med världens vackraste människa vid min sida.

Er wigwam,

Toto

Tjeckien – check!

Fri September 4, 2009, 22:15

(Dagens passande citat: “In times like these, it helps to recall that there always have been times like these.” Det är nästan vanvettigt hur mycket man kan sakna en människa men det är pÃ¥ gränsen till outhärdligt att vara ifrÃ¥n Lady sÃ¥ här länge. Men dÃ¥ hjälper det [eh, ja, inte riktigt – men ändÃ¥] att tänka pÃ¥ att det alltid funnits tider som denna. Eller fan, det hjälper inte alls men jag fÃ¥r lite perspektiv pÃ¥ saker och ting dÃ¥. Hur som helst sÃ¥ saknar jag henne sÃ¥ jag hÃ¥ller pÃ¥ att försmäkta av längtan – Honey, du fattas mig! Det där med att tänka pÃ¥ de tider som varit förresten – det gällde inte min farmor och farfar – frÃ¥n det att de gifte sig till det att de gick bort var de aldrig ifrÃ¥n varandra längre än en vecka. NÃ¥gonsin. De dog med fyra dagars mellanrum.)

Dagens tysk:
Reinhardt, min tyska lärare jag har i kursen “CT Basics” [grundläggande datortomografi]. Farbrorn är närapÃ¥ sjuttio Ã¥r gammal, emiterad professor i kärnfysik och har bestämt sig för att “varva ner” med att lära ut svÃ¥rartat avancerad röntgenteori för kunskapshungrande ingenjörsnördar – man hade kunnat tänka sig en annan avrundning innan det var dags att dra rövarhistorier pÃ¥ Ã¥lderdomshemmet, men nej dÃ¥… Hur som helst sÃ¥ är han nog en av de där människorna som för alltid kommer sitta inetsade i mitt sinne som nÃ¥gon som kan allt. SiemensbegÃ¥vningen jag nämnde i förra inlägget har [ju sÃ¥klart] en miljon frÃ¥gor varje dag varav Ã¥tminstone tredje kvartilen lätt kvalar in i facket “nu ska jag sätta dit dig gamle man” men Reinhardt bara spänner ögonen i honom, stÃ¥r still [varje gÃ¥ng är det samma sak – jag tänker att “nu har Ã¥ldern tagit ut sin rätt, stackars Roine kan inte svaret” innan han börjar med att rätta till frÃ¥gan sÃ¥ att den är korrekt ställd innan han tar ett djupt andetag] och svarar sedan med en utläggning som fÃ¥r mig att undra om det verkligen är möjligt att han kan kunna allt. Ã… andra sidan, hur bedÃ¥rad jag än mÃ¥ vara av hans kunnande sÃ¥ för det ju onekligen med sig att han har en uppsjö med information att lära ut – nÃ¥got som sedan drabbar oss i slutändan. Hittills har det gÃ¥tt en vecka av kursen och jag har antecknat slut ett block och är väl inne pÃ¥ ett halvt till; han producerar massiva mängder med anteckningar! Första dagarna tillbaka i skolbänken var det som att försöka skrämma upp en Renault 4 i Porsche-hastigheter men nu börjar min Bugatti Veyron-hjärna att vakna till; det fanns verkligen en anledning till att jag vigde närapÃ¥ Ã¥tta Ã¥r av mitt liv Ã¥t att glädja CSN och samla högskolepoäng! NÃ¥väl, Ã¥ter till poängen – Reinhardt är en skön grÃ¥hÃ¥rsman som har ett riktigt jävla stuteri till stall för sina grÃ¥cellshästar.

Imorgon bär det av till Prag. Jag, Craig frÃ¥n Australien, Ben frÃ¥n Nya Zeeland och Cruz frÃ¥n Venezuela drar iväg i vÃ¥r nyhyrda Opel Signia och susar de trettio milen till Europas hjärta. Väl där tar vi in pÃ¥ sÃ¥där stadshotellet-i-Sveg-billigt hotell och gör stan för att sen pÃ¥ söndag dag pila tillbaka. Är det nÃ¥got jag mÃ¥ste se? NÃ¥gon öl jag borde dricka eller nÃ¥gon mat man gör bäst i att akta sig för [kan ju sÃ¥ här i förbigÃ¥ende säga att jag och Lady starkt rekommenderar att äta nÃ¥got annat än hamburgare om ni ska hänga pÃ¥ Continental Hotel i Akosombo, Ghana]? Hur säger man till exempel “Nu har du satt din sista potatis din lurvenpajsare, kan jag fÃ¥ en öl tack?” pÃ¥ tjeckiska? NÃ¥n?

Det blir inte mÃ¥nga bilder idag – under dagtid är det ganska ospännande att ta bilder; ett vanligt föreläsningsrum och elva mentalt sett smÃ¥finniga tonÃ¥ringsingenjörer som med stora ögon tittar pÃ¥ farbror Reinhardt. Och pÃ¥ kvällarna hänger jag i Erlangen – en smÃ¥sömnig kranskommun till Nürnberg som inte tinga alltför mÃ¥nga poäng pÃ¥ mÃ¥ste-se-skalan. Men en bild, när jag kom hem frÃ¥n mitt äventyr till Puma och Adidas fabriksutförsäljningar igÃ¥r, kan jag ge er. Mitt hus i kvällsljus.

Jo, det var sÃ¥ sant – Puma och Adidas har sina huvudkontor här nere i Erlangen, sÃ¥ är det nÃ¥gon av er som vill ha nÃ¥got speciellt sÃ¥ hör av er. Det är affärer stora som en fotbollsplan med baaaara Puma- och Adidaskläder, prylar, väskor och allt annat. Själv slog jag till pÃ¥ en väska som jag kan ha till Prag – med mig ner hit tog jag bara människosmugglar-storleks-väskan och min laptopväska; ingen av dem ger direkt mycket utrymme för en övernattningspackning.

Dagens fundering:
För ovanlighetens skull har dagens fundering en ganska grav verklighetsanknytning – sÃ¥ hÃ¥ll till godo… Om ni hade rÃ¥kat bli felbehandlade med röntgen [okej, ska vi vara riktigt tekniska handlar det givetvis om en datortomograf men det är rent essentiellt sett en röntgenapparat] en gÃ¥ng, lÃ¥t säga att du är 50 Ã¥r gammal och rÃ¥kar fÃ¥ en strÃ¥lning som inte är 20% högre än normalt utan kanske en som är 20 g Ã¥ n g e r sÃ¥ hög som normalt [en vag underdrift är att säga att det är fett mycket för mycket] och därmed drabbas av cancer – skulle du inte ställa till med ett stort debacle? Den här hypotetiska frÃ¥gan blev verklighet här i Erlangen för nästan 20 Ã¥r sen, en herre i 50-Ã¥rsÃ¥ldern rÃ¥kade bli felbehandlad, drabbades av strupcancer och fick veta att han hade knappt ett halvÃ¥r kvar att leva. Men istället för att stämma ryggraden ur sjukhuset och företaget sÃ¥ frÃ¥gade han lite försynt om de kunde bekosta hans behandling [mÃ¥ sÃ¥ vara att de dÃ¥ trodde att den skulle vara fruktlös, men vem nekar en dödsdömd man?]. Ingen stämning, ingen rättslig process, inte ett ont ord om nÃ¥gon. Han jobbade själv inom utvecklingsbranchen och förstod att det skulle vara slutet för Siemens, sjukhuset och regionen om han slog pÃ¥ stora trumman. Mot alla odds har han överlevt sedan dess och sÃ¥ fort han behöver nÃ¥gon som helst sjukvÃ¥rd sÃ¥ har han ett direktnummer han ringer, sen blir han hämtad med ambulans och forslas raka vägen till onkologienheten pÃ¥ det bästa sjukhuset som ligger närmast där han är för tillfället. Allt bekostat av Siemens sÃ¥ länge han lever. Stort av honom att inse att han är en liten bricka i spelet men jag blir helt förundrad, och efter det känner jag mig lite fundersam; hade jag gjort samma sak? Kanske. Jag menar – vatten under bron, que sera sera, gjort är gjort – man ska inte grÃ¥ta över spilld mjölk. Men hur stor är man i stundens allvar? Det. Är. FrÃ¥gan.

Nog för den här gÃ¥ngen – jag Ã¥terkommer pÃ¥ söndag med rapport frÃ¥n Östeuropa; glasnost, gulasch och vodkabältet here I come!

Er traveler,

Global

Det nya landet…

Wed September 2, 2009, 22:00

(PÃ¥ min utbildning är vi nu elva personer. FrÃ¥n sex världsdelar. Spridning, mina damer och herrar – spridning.)

“Ich bin ein Berliner.” Sen dryga veckan tillbaka är jag alltsÃ¥ germanophon och befinner mig i den tyska metropolen Erlangen. Om staden kan inte sägas alltför mycket förutom att Siemens har ett antal av sina huvudkontor här [tänk er vad ABB är för VästerÃ¥s och dubbla det sÃ¥ är ni i närheten], att de hade 292 invÃ¥nare 1495 och att de pÃ¥ ett par Ã¥r har utökat stadsytan med typ 20% [goddag högkonjunktur!]. Jag huserar i en övernattningslägenhet i ett purfärskt komplex som ligger bokstavligt talat ett stenkast frÃ¥n träningscentret [ja, det var sÃ¥ sant – det är därför jag är här; jag ska bli en master-at-work gällande Siemens onkologiutrustning]. Hittills har jag kommit fram till att kebabhalaren vid Kaufland gör vanvettigt goda Dönerkebaber, att vara utan cykel i Erlangen är som att gÃ¥ Ankeborg pÃ¥ catwalken i Paris [not a good idea] och att jag nominerar det svenska lösgodisets uppfinnare till nästa Ã¥rs Nobelpris.

Dagens bildskörd:

Det kanske inte är mÃ¥nga som vet det – men vid sidan av sitt jobb som förbundskapten för Argentinas fotbollslandslag sÃ¥ hänger Maradona [han är dyslektiker ocksÃ¥] i Erlangen och langar pizzor. Fett stora pizzor.

Dino, om du någonsin skulle tröttna på jobbet som jurist vet du att du alltid har en framtid här i Tyskland!

Siemens har inte direkt sparat på krutet när det gäller sina byggnader; det ska vara tyskt, ordnüng och snyggt.

Så här ser alla deras byggnader ut, genomarbetat minimalistiskt formspråk, mycket hightech och så tyskt då, såklart. [Sa jag att jag är i Tyskland?]

Dagens fundering:
När jag är här nere i Tyskland märker jag hur jag skapar en bubbla runt mig. I den sfären stänger jag av tal och ljud, sÃ¥ att jag kan koppla av lite och inte hela tiden försöka tyda vad folk säger. [Min tyska inskränker sig till “Ich möchte ein Auto kaufen.” typ, inte direkt Siemens-stylee pÃ¥ det.] Men sÃ¥ när det är dags för undervisning eller pÃ¥ lunchen mÃ¥ste jag kliva ur bubblan – och med ens känner jag hur trött jag blir. Är det sÃ¥ att det är jobbigt att inte förstÃ¥ eller är det bara jobbigt att försöka förstÃ¥? Det värsta är väl att jag förstÃ¥r delar av det folk säger, nÃ¥got som gör att mitt stilla sinne är helt upptaget med att försöka lappa ihop delarna med mitt egna ordklister – vilket ibland kan fÃ¥ lite, eh, udda konsekvenser… [Som när jag försökte betala min affärskontakts mobilräkning i tron att det var mitt kontantkort vi skulle fylla pÃ¥.]

Ja, det blev inte sÃ¥ mycket mer idag – känner att jag mÃ¥ste komma igÃ¥ng med kontinuerliga uppdateringar snarare än de oxepos jag brukar dänga till med. Slutligen – under tiden jag är här nere i Germanska riket sÃ¥ tänkte jag ha med en Ã¥terkommande institution:

Dagens tysk:
Idag gÃ¥r utmärkelsen till Mike, som för den delen är holländare men icke desto mindre osvikligt gör sig väl förtjänt av titeln. Han är en sÃ¥n kille som vi alla hade i klassen i skolan, sitter längst fram, sträcker pÃ¥ ryggen, ger läraren ett äpple bara för att han kan och ger de mest självklara svaren pÃ¥ lärarens retoriska frÃ¥gor, bara för att visa att han är med… Okej, ser ni honom framför er? Tänk er sen att han gÃ¥tt vidare i livet, utbildat sig, skaffat jobb [men han är kvar i beroendeställningen till fabror fröken; att bli sedd är att leva] och nu alltsÃ¥ huserar pÃ¥ Siemens i Amsterdam. Vare sig det är nÃ¥n kinky böjelse eller helt enkelt hans undergivna narcissistiska sida som gör sig pÃ¥mind lÃ¥ter jag vara osagt – men killen äger bara kläder frÃ¥n Siemens. Okej att man kan ha en laptopväska och en jacka frÃ¥n företaget man jobbar pÃ¥. Har man en tröja är man lite nördig. Siemens-strumpor är en liten varningslampa à la har-han-verkligen-flyttat-hemifrÃ¥n? men sen kommer det fina – snubben har pÃ¥ sig officiella Siemens-jeans! [Här mÃ¥ste jag dock ge mig själv en rallarsving; för att kunna ta det här kortet var jag ju tvungen att lite casual svansa efter honom och som nÃ¥n annan peeping tom förska fotografera honom bakifrÃ¥n i smyg; vem är det som är pervers egentligen?]

Hur skön är han inte? För det första – jag visste inte ens att det fanns företag som lät trycka upp sina egna jeans [eller är han sÃ¥där läskigt konstig att han lät trycka upp dem själv?] och för det andra – finns det folk som vill ha pÃ¥ sig dem? Ja ja. Nog sagt om Mike – det är synd om killen. :)

Godnatt vänner!

Er [s:e_t:e]

Somatom

PS. Dagens hälsning: Till min Lady – APPHD! Everybody cool, this is a robbery! DS.

Utmanande horisont…

Thu August 20, 2009, 16:18

(Visste ni att Ronald Reagan frÃ¥n början var tänkt som huvudrollsinnehavare i filmen Casablanca? Jag säger som Julius Epstein, manusförfattaren: “Jag har fortfarande mardrömmar.” Som en parentes kan ju tilläggas att jag tycker att det är ganska talande att det är i USA och pÃ¥ väldigt fÃ¥ andra ställen där en före detta skÃ¥despelare sen kan komma i frÃ¥ga för presidentposten. Liksom – “Hey – honom känner jag igen! Han ska jag gÃ¥ rösta pÃ¥ som den som ska styra vÃ¥rt land!” Only in America.)

För ett halvÃ¥r sen hade jag flugit en handfull gÃ¥nger i mitt liv. Om jag räknar efter… ja, typ sex gÃ¥nger. Det senaste halvÃ¥ret har jag flugit fyra gÃ¥nger till – och innan Ã¥ret är slut kommer jag hamna pÃ¥ tio. Och dÃ¥ menar jag tur-retur-resa som ett tillfälle. Jag, Lady och KLM ska bli bundis helt enkelt. PÃ¥ vägen hem nu [jag flyger ikväll – sÃ¥ tänk pÃ¥ mig vid fem över elva er tid, dÃ¥ boardar jag flighten] har jag lyxat till det och köpt mig ett säte med benutrymme, sÃ¥ jag ska luta tillbaka stolen, sätta pÃ¥ Hitch [bra med en film jag sett mÃ¥nga gÃ¥nger sÃ¥ det inte gör nÃ¥got om jag missar slutet] och bara lÃ¥ta KLM ta hand om mig. Sen är jag i Amsterdam snooortidigt imorgonbitti och därifrÃ¥n är det raka spÃ¥ret till ARN. Fyra toasters!

Begreppet “dödens lammunge” fÃ¥r en helt ny innebörd när man ser sÃ¥na här manövrar. Men ni vet, det naturliga urvalet har sett till att de här lammen inte är vanliga lamm – de är riktiga överlevnadsexpert-master-at-work-överjävliga lamm. Deras sjätte sinne är till hundra procent fullt med överlevnadsinstinkter och ultraljudsvarningar för annalkande bilar.

Idag, innan styrelsemötet gick av stapeln, var vi uppe pÃ¥ byggplatsen och inspekterade. PÃ¥ de fyra mÃ¥nader det har gÃ¥tt sen jag var där sist sÃ¥ är det ljusÃ¥rsmagnitud pÃ¥ framstegen! I bakgrunden ser man “the landmark tree“.

Okej, jag erkänner – det kanske inte är direkt spännande bilder att se, men jag vill att ni ska ha nÃ¥got att jämföra med över tiden.

Snickeriavdelningen.

Grunden är gjuten för själva onkologiblocket.

Utsikten är faktiskt smått fenomenal. Trots att kullen sjukhuset byggs på inte är mer än 50-60 meter hög så ser man ut över hela Accra.

Trädet är S.T.O.R.T.

Gröna hjälmar är för de riktiga stekarna. I bakgrunden styrelsen för sjukhuset, diskuterandes var parkeringarna ska vara – till höger eller till vänster om fontänen? Och muren utanför tomten, ska den vara vitmÃ¥lad eller stenmurad?

Dagens fundering:
Är lycka nÃ¥got att eftersträva, eller kan man bara bli lycklig pÃ¥ vägen mot nÃ¥got – alltsÃ¥ att lyckan aldrig kan vara själva mÃ¥let? Jag har känt mig väldigt filosofisk dagarna här nere nu, mycket tid över gör sÃ¥nt med mig, jag försvinner in i resonemang om mina livsÃ¥skÃ¥dande grundprinciper som jag inte ens själv kan följa, Ã¥tminstone inte i efterhand men knappt ens när jag är där heller. Jag känner är lycklig nu, innerst inne i mig finns lyckan över att ha funnit rätt – Lady. Även om jag kan sakna henne när hon inte är vid min sida, givetvis – men för den sakens skull, att jag är lycklig, fortsätter jag inte att sträva framÃ¥t. AlltsÃ¥ kan inte lyckan vara ett självändamÃ¥l för mig Ã¥tminstone – “det finns alltid en horisont längre bort“, som kineserna säger. Den horisonten tänker jag dock inte upptäcka ensam; tillsammans är man mindre ensam, ni vet.

Yes box Рses p̴ andra sidan kontinenten!

Er trollfiskare,

Rebus

Mot nya äventyr…

Wed August 19, 2009, 18:46

(NÃ¥nstans inom mig sÃ¥ finns det en djup beundran för människor som finns omnämnda för sina citat. Tänk att ha sagt nÃ¥got som lever vidare i hundratals Ã¥r efter ens egen död – och att man själv blir omnämnd samtidigt… Som Bertrand Russell. Han kanske inte har sÃ¥ mÃ¥nga citat, men ett par av dem är i sanning odödliga. Min egen favorit; “Underskatta aldrig en man som överskattar sig själv.“, tycker jag säger allt, det är en tvättäkta klassiker och jag kommer aldrig sluta svänga mig med de orden. SÃ¥nt vill jag bli känd för, det och för att jag var den första europeiske medicintekniska chefen pÃ¥ ett onkologisjukhus i Västafrika. Sen har vi lite mer komiska citat – som Carrie-Ann Moss [ni vet, tjejen i The Matrix], som säger “Efter The Matrix kan jag inte ha pÃ¥ mig solglasögon. SÃ¥ fort jag tar pÃ¥ mig dem sÃ¥ känner folk igen mig.“)

Megalomani – mitt andranamn. Jag satt alldeles nyss och tittade pÃ¥ statistiken för min blog [jag kommer intill döden hävda att ordet ‘blog’ kommer frÃ¥n engelskans ‘weblog’ och därmed borde stavas just ‘blog’ och inte det svenskifierade otyget ‘blogg’] och insÃ¥g att ni är hyfsat internationella av er. Senaste halvÃ¥ret har jag haft 842 besök frÃ¥n 56 länder – där Grönland, Nya Zeeland och Uzbekistan stÃ¥r ut som hyfsat exotiska platser. Sökorden har varierat lite men mina favoriter är nog snubben i Brasilien som sökte pÃ¥ “varats olidliga lätthet”, eller varför inte Japanen som ville veta “var kan man klaga pÃ¥ bagerier som kan kola?” eller slutligen – kapsylhuvudet som ville ha koll pÃ¥ “osho rajneesh pÃ¥ svenska”. Och kort recap; Osho Rajneesh är alltsÃ¥ huvudmannen till dagens citat frÃ¥n 3:e december 2007: “Jesus var en tokstolle.” I alla fall, tillbaka till ämnet – statistiken talar sitt klara sprÃ¥k – jag är pÃ¥ väg mot världsherravälde.

Dagens sköna:
När Ghanianer fÃ¥r Malaria, vilket de fÃ¥r ganska ofta, sÃ¥ är de hemma typ tvÃ¥ dagar frÃ¥n jobbet. Sen kör de hÃ¥rt igen. För att kurera sig köper de “medicin” frÃ¥n hälsokostbutiken och dricker mycket te. Härligt bekymmersfria människor. Vi västerlänningar är lite mer sjövilda, i stil med: “En MYGGA!!!! Den ska döööööödeeeeeen dööööööö!!”

De har en lätt liberal syn pÃ¥ hur man fÃ¥r [eller kan] lasta bilarna här nere. Inte ens fantasin sätter gränserna – det är snarare fysikens grundlagar som Ã¥tminstone försöker staka ut vad som gÃ¥r och inte. Magnifikt!

Återigen, min vän Ödlan. En rackarns fin liten lakej det där.

IgÃ¥r satt jag och Ã¥t middag tillsammans med ett par av styrelsemedlemmarna för sjukhuset och jag mÃ¥ste säga – det är en samling individer som har alla och nÃ¥gra till knivar i lÃ¥dan. Alla hästarna är hemma i stallet, hissen gÃ¥r ända upp till takterassen, ja, ta vilken analogi som helst och den blir till en tautologi: De är helt enkelt bäst. TillÃ¥t mig göra en kort presentation av mitt middagssällskap igÃ¥r:

Zain Latif, styrelsemedlem i SGMC, 26 Ã¥r gammal och sedan ett par Ã¥r tillbaka helt inriktad pÃ¥ den afrikanska marknaden. Han gick ut frÃ¥n Cass Business School som nittonÃ¥ring med en MBA och blev tjugotre Ã¥r gammal den yngsta vice vd:n när han tog tjänsten pÃ¥ Merrill Lynch – sedermera blev han vd pÃ¥ Goldman Sachs som tjugofemÃ¥ring. Numera är han dessutom ansvarig för riskkapitalfonden som hans far förfogar över [värd nÃ¥gra miljarder dollar] och spenderar tre veckor per mÃ¥nad i olika länder i Afrika för att följa upp projekten han är involverad i. Och ja, det var sÃ¥ sant – han är vansinnigt trevlig. Skitsamhälle.

Henry Broni-Amponsah, styrelseordförande för SGMC och Kofi Annans högra hand. Uppvuxen i en by i Ghana med 96 syskon. Jo, det är sant – eller ja, vad som är sant är att hans far har 97 barn men man kan väl säga sÃ¥ mycket att synen pÃ¥ monogami är nÃ¥got liberal ute pÃ¥ landsbygden än idag. Han bor i Sverige sen 35 Ã¥r tillbaka men har hus och företag även här nere i Ghana. För tvÃ¥ mÃ¥nader sen var han och Kofi i Vita Huset och grillade med Obama, drack lite öl och bara hängde. Även den här övermänniskan är världens skönaste lirare.

PO Juhlin, styrelsemedlem i SGMC och vd för Scandinavian Care. I sammanhanget en flugviktare pÃ¥ bantning – men ändock involverad i projekt i Portugal, Egypten, Ghana, Kenya, Singapore, Brasilien, Colombia, Peru, Chile, Dominikanska Republiken och lite andra ställen. Skulle kunna betala miljarder för att fÃ¥ sin laptop inopererad som en protes och ringer med Skype minst tre timmar per dag. Dessutom är han mannen som sÃ¥g till att jag och Lady fick en veckas semester här nere i Afrika – till självkostnadspris [vi betalde mat och chauffören, that’s it].

Och sÃ¥ jag dÃ¥ – en framtida supernova som för tillfället är nÃ¥got av en puppa i sin kokong – Magnus Ericsson, medicinteknisk chef pÃ¥ SGMC och pÃ¥ väg mot stordÃ¥d inom medtech-branschen. Jag är vanvettigt jovialisk, hyfsat snygg och dessutom lÃ¥ng. Det ska dock sägas att jag är sÃ¥ paxad att det inte finns en sportmössa att ens kunna andratjinga mig – min Lady och jag är ett team hugget i granit!

SÃ¥ lite enkelt uttryckt kan man säga att middagssamtalet var högtflygande. Jag kom givetvis med intrikata och relevanta inlägg [i stil med “I’ll take the pork fillet, please“] och sÃ¥g även till att ställa eftertänksamma frÃ¥gor – “would any one care for a glass of water?“. Sen gick vi upp pÃ¥ vÃ¥ra rum och jag kände att jag verkligen gjort ett avtryck. :)

Förresten har jag flyttat till hotell nu – sjukhuschefen, som hade tänkt skaffa ett nytt hus innan vi kom ner den här gÃ¥ngen, har flyttat tillbaka in i rummet i huset; husletandet tog för lÃ¥ng tid. SÃ¥ jag offrade mig och relaxar pÃ¥ hotell och ligger vid poolkanten istället för att trängas i huset. [Trängas betyder att man är fem personer pÃ¥ 200 kvadrat, uppdelade pÃ¥ tre sovrum med eget badrum. SÃ¥ ta mina ord med en nypa salt.]

Dagens fundering:
Inget. Idag är dagens fundering en tom tanke. Smaka pÃ¥ det – en tanke som inte innehÃ¥ller nÃ¥got. Alls. Visst är det svÃ¥rt? Jag tror inte att det gÃ¥r – att tänka ingenting. Att sluta tänka liksom, utan att sova. Stort.

Nu är det dags för mig att checka in pÃ¥ flyget, det känns lite melankoliskt, mer sÃ¥ den här gÃ¥ngen än sist jag var här. DÃ¥ hade jag varit här ensam, i ett nytt land bland nya människor – nu har jag haft med mig Lady och vi har träffat vänner, känns det som. Men nu hem i tvÃ¥ dagar, sen är det dags för Tyskland och Siemens-sekten att ta hand om mig i en dryg mÃ¥nad. Känns som en skön omväxling med lite tysk ordnung till skillnad frÃ¥n den afrikanska que sera sera-mentaliteten.

Oh well, om 36 timmar är jag i Amsterdam och då är jag ju nästan hemma. Eh, ja, var är hemma? Svaret känns numera givet: Hemma är där min Lady är.

Er toshiba,

Walkie-Talkie