i n d i a n s o m m a r

Sjörapporten – ostsydost…

Tue April 20, 2010, 15:01

(Okej, jag lämnar min försvinnande lilla engelsksprÃ¥kiga läsarskara i sticket och tar istället tillfället i akt och använder de här inledande parenteserna till att plita ner dagens sammanfattning: Fredag kväll – happy hour, lördag – parkbesök med majs och vattenfall och söndag – mässa à la bautabig, pop favor-spanska och neongrafitti.)

Det här med att Taikon:a runt som en work-a-holic backpacker har ju sina nackdelar [läs: sakna sin käresta som en madman] men visst finns det fördelar – världen är numera inte sÃ¥ stor, jag är en master[-at-work kommer senare, när själva sjukhuset är färdigbyggt] när det gäller Siemens och Elektas utrustning och flygplatsloungerna hos KLM har fÃ¥tt ännu en regelbunden besökare. Dessutom fÃ¥r man träffa människor frÃ¥n världens alla hörn – som alla har sina smÃ¥ egenheter… Ma Bo, min kinesiske lärare, har ett ganska skönt uttal när det gäller Internet – han har flera gÃ¥nger berättat för oss att han “…don’t have access to Internight, only intranight” pÃ¥ sin arbetsplats. Internajt. Jag tror banne mig att jag ska börja säga sÃ¥ själv. Sen har vi ju Roland frÃ¥n Düsseldorf som har lite halvproblems med ändelsen “site“; ena sekunden säger han “go to the websitt goooogle.com” [dessutom med en extremt tysk betoning pÃ¥ de mÃ¥nga o:na i Goooogle] medan han i nästa andetag kommer med inlägg som: “no no no, go in the opposight direction!” [och förklaringen är väl inte svÃ¥rare än att han blandat ihop uttalen av “site” – till oppositt och websajt, typ]. Och vem är jag att klaga egentligen? Alla gör sÃ¥ gott de kan, det är bra sÃ¥.

Eftersom vi hade lördag-hela-veckan i onsdags sÃ¥ har vi haft lite kvarsittning om kvällarna – och sÃ¥ även i fredags. Tio i sex siftade vÃ¥r lärare, Ma Bo, ut instuderingsuppgifter med kommentaren: “Ni kan välja om ni vill sitta kvar nu och skriva ner svaren – eller om ni vill ta med er de här och göra det pÃ¥ hotellet över helgen.” Eftersom det var exakt tio minuter kvar till dess att vÃ¥r Happy Hour började pÃ¥ hotellet sÃ¥ var det ingen vÃ¥nda över vÃ¥rt beslut direkt. “Bye bye! Have a nice weekend! Taxi! Crowne Plaza! Ni hao! Tsing Tao! Tsi Sien!” [fritt översatt till “Hej’rÃ¥! Ha ‘re bra! Taxi! Ã…k till hotellet! Tjena! Öl! Tjenixen!“], blev de även pÃ¥ förhand ganska givna följderna av hans alternativ. SÃ¥ fredagen kom att gÃ¥ i den lyckliga timmens tecken – jag och Roland höll oss till den inhemska ölen medan Ivan och Timofey var sanna sitt ursprung och drack vodka i dricksglas. Efter det, downtown Shenzhen, nattklubb följt av en okristligt tidig hemgÃ¥ng [Ã¥tminstone jämfört med mina äventyr i Shanghai]. Det ska dock sägas att Shenzhen inte är mycket till partystad – egentligen är den inte mycket till stad alls egentligen, förutom just häftig för att den är sÃ¥ ung. För 30 Ã¥r sen: En by med ett par hundra invÃ¥nare. Nu: En storstad i paritet med Hong Kong. NÃ¥ja, hur som helst. Stort, imponerande, nytt och kinesiskt.

I lördags var det sÃ¥ följaktligen dags för oldskool kontemplation, syndernas förlÃ¥telse med botgöring för kvällen före och lite gammal hederlig sightseeing. Jag och Ivan, mysfarbrorn frÃ¥n Kazakhstan, var de enda som orkade upp och vi bestämde oss för att bege oss till parkerna Splendid China och Cultural Villages of China. Väl där visade det sig att det var väldigt kinesiskt, väldigt koncentrerat och väldigt… trÃ¥kigt. SÃ¥ bilderna nedan handlar mer om försök till fotografisk estetik än informationsfyllda roligheter.

Vattenfall.

“Ã…h, vad jag älskar majs!“

DÃ¥ Ivan är en tvättäkta MR-nörd och därmed även tekniskt inkompetent när det gäller allt förutom just magnetresonanstomografi [kan nog lätt bli sÃ¥ efter att man jobbat med MR i arton Ã¥r] sÃ¥ är det här med blixt inte riktigt hans grej. Men hur som helst, här är jag, i bakgrunden ser man sÃ¥väl de “gamla” byggnaderna [som i och för sig byggdes för typ femton Ã¥r sedan, men ändÃ¥] som de mer majestätiska glas-och-stÃ¥l-is-the-new-black-hotellen.

Väntan.

Home sweet home!

Dagens pausfågel:

Zellstoff
De är musikaliska. “Ser du mor, en fot avtecknar sig!”
En nybliven faster har bråttom att äta upp sina uttalanden.
På väggarna visas pornografiska hemligheter.
Ludet, menas det från aprikoslunden. Hotfullt tycker de i skjulet.

Det var som ett kinesiskt LEGO-land, fast utan LEGO dÃ¥… husen ni ser här är ungefär tvÃ¥ decimeter höga och träden är bonsaiträd som fÃ¥r mig själv att sakna tiden dÃ¥ jag själv höll pÃ¥ med de smÃ¥ rackarna. Fascinerande.

Söndagen spenderades med jobb, faktiskt. En liten fÃ¥gel hade viskat till oss att det var en mässa för medicinsk teknik i just Shenzhen, sÃ¥ vi bestämde oss för att man inte kan fÃ¥ nog av MR-kameror, CT-scanners och övrig hightech-utrustning i veckorna – sÃ¥ varför inte mangla in lite mer? SÃ¥ glada i hÃ¥gen begav vi oss till Shenzhens variant pÃ¥ Älvsjömässan, vilken visade sig ha nio mässhallar i samma storlek som… eh, ja, ungefär hela Älvsjömässan [som förresten heter Stockholmsmässan överallt förutom just i folkmun]. Stort, trÃ¥ngt och väldigt mycket teknik – ungefär som mässor brukar vara.

“Someone please call 911…“

Eftersom det sedan är ett ganska obestridligt faktum att kineser är miljarder mÃ¥nga [goddag toppensvenska!] och därmed även intog mässan i stil med hugenotternas stormning av Bastiljen [okej, det kanske inte direkt är helt i linje med historien – men det passar liksom in här, sÃ¥ vi köper det – okej?] sÃ¥ fick jag snabbt nog av mingel à la Kina [vilket är skrämmande likt klaustrofobisk trängsel] och hittade istället en vÃ¥ning bland hissknapparna där det stod “View Floor“. SÃ¥ högst uppe pÃ¥ taket var det just det – en hel vÃ¥ning tillägnad utsikt. Byggnaden ni ser här har jag ingen riktig aning om vad den gör – men den var lite häftig.

Och efter pliktskyldiga besök hos Siemens och Elekta på utställningen så bestämde jag och Roland [den tyske tvåmetersmannen] oss för att det fick vara nog med kineser och tog vår tillflykt till närmaste uteservering. Väl där väntade den obligatoriska söndagsölen [om än med en twist i och med att vi drack tvättäkta Paulaner mitt i mittens Rike]. Hur såg er söndag ut förresten?

Och dagen till ära har jag tvÃ¥ ytterligare sköningar till Att Vilja Men Inte Kunna-serien – först ut är “Kineser drar pÃ¥ sig sombreron och vill skriva pÃ¥ spanska“:

Pop favor, do not litter!

Tätt följt av den här liraren som kör buss och tänkte: “AlltsÃ¥, jag kör ju en del pajsare som talar utrikiska – dÃ¥ är det väl inte mer än rätt att jag skriver dit nÃ¥got tänkvärt pÃ¥ just utrikiska!”

Och jag är inte helt säker på vad han vill få sagt, men jag tror att det är något om att han vill att vi ska ha bra dagar, varje dag. Tillsammans. Eller nåt.

Och innan helgen var all hann jag med att imponeras av hotellets investering i Koi-karpar – pÃ¥ Akvarielagret i Bromma tar de 1000 spänn kilot för de här braxen-släktingarna… sÃ¥ om man gör en överslagsräkning kommer man lätt fram till att det simmar runt nÃ¥n miljon i dammen utanför hotellentrén.

Slutligen, precis när jag skulle dra för gardinerna på rummet så upptäckte jag det -min alldeles egna spegelbildsgrafitti från neonfrenzyt nere vid parken.

Dagens bonusbild blir på Pippi Pelikan [även kallad grillad pärlhöna]:

Alltså, jag vet att mitt matbloggande är ljusår ifrån min trogne vapendragare Björns dito, men hey! Är inte en sån här bild ganska cool? Det ska även sägas att inga djur kom till skada under inspelningen av den här filmen [dagens lögn, Pippi är ju död!] och att pärlhöna är riktigt gott.

Dagens fundering:
AlltsÃ¥, genom alla tider sÃ¥ har ju människor tänkt [mer eller mindre] – och en del har klassats som genier medan en del – eh, ja, inte riktigt hÃ¥llit mÃ¥ttet. Hissen har inte gÃ¥tt ända upp. Alla indianer har inte varit i kanoten. Hjulet har snurrat men hamstern var död. Det lyste men ingen var hemma. Ja, ni hajar. Hur som helst – de här som har klassats som genier – vad har de gjort, egentligen? Att underlätta för oss människor är ju en sak, men är det inte egentligen sÃ¥ att alla uppfinningar som underlättar och förbättrar vÃ¥ra liv egentligen bara gör att vi ägnat större del av vÃ¥ra liv till att göra annat än att just leva? Jag har tänkt pÃ¥ det nu med det här vulkanutbrottet som faktiskt mÃ¥ste fÃ¥tt folk att stanna upp lite och tänka efter – vad är det egentligen som ger värde här i livet? Är det möjligheten att resa vart som helst när som helst, eller är det att verkligen ta vara pÃ¥ sin resa – att njuta av att vara pÃ¥ väg och inte bara njuta av att vara framme? Jag vet inte… och det mest sorgliga är väl att jag själv kommer banna alla vulkaner i mannaminne om situationen kvarstÃ¥r när jag ska hemÃ¥t igen framÃ¥t början av maj…

In i dimman kamrater!
в туман, товарищи!

Er vinkelslip,

Agaton

PS. IMUILUAPPGN! DS.

PSII. Ja, ostsydost mÃ¥ste väl ändÃ¥ vara det sydöstra hörnet av Kina – hur mycket mer ostsydost kan det bli liksom? DSII.

Wild wild east…

Fri April 16, 2010, 19:07

(No, naw I’m telling you guys – if no one ever gives me any feedback on these english words in the beginning I’ll stop once and for all. You don’t have to [not ask me] twice. Ok? So, now that you have the chance, take it and embrace the fact that I will be the next big author in Sweden with big hits like “Kapten Nero“, “Behind the thought of the tough” and the total blockbuster “I love you, always forever“. And oh, by the way – I’m not a romantic. At all.)

Efter ännu en av de här “jag-är-i-Sverige-och-varken-kan-eller-hinner-riktigt-uppdatera-min-blog-pauserna” sÃ¥ är jag tillbaka i hetluften igen. Den här gÃ¥ngen live frÃ¥n Kina! Igen. Lyckligtvis hänger jag inte pÃ¥ hotellet som Gud glömde när det gäller avstÃ¥nd frÃ¥n Peking centrum utan den här gÃ¥ngen befinner jag mig typ femton klimatzoner längre söderut och Ã¥tminstone tre biltullar närmare citykärnan, i Shenzhen, granne med Hong Kong. Och här ska jag lounge:a runt i tvÃ¥ veckor till, skvalpa runt i den megalomanstora poolen pÃ¥ kvällstid och om dagarna mangla mig själv blÃ¥randig med hardcorekunskaper om magnetresonanstomografi hos Siemens. Highlife med andra ord.

Eller ja, alltsÃ¥, det är inte sÃ¥ farligt – alls egentligen. Det enda som verkligen gör att det hela känns totalt ovärt är avstÃ¥ndet hem till Lady; det mÃ¥ sÃ¥ vara att jag “bara” befinner mig ett kvarts jordklot bort [vilket i och för sig enbart kan anses vara “bara” om man jämför med typ en resa till Mars] men sÃ¥na avstÃ¥nd är ju helt astronomiska i och med att jag egentligen bara vill… ja, tralla runt i havsbrynet hand i hand med Lady, vänta stenÃ¥lderslänge pÃ¥ lunch pÃ¥ strandrestaurangen och se solnedgÃ¥ngen över Atlanten innan natten tar vid. Det ju är det jag vill. Och dÃ¥ är ett kvarts jordklot solklart jämförbart med tja, säg Andromedagalaxens interstellära storlek [och till er eventuella astronomer som snubblat in här vill jag bara säga att det lät flashigt att säga interstellär storlek men att det säkerligen är nÃ¥got helt annat än det jag vill fÃ¥ fram – jag vet – sÃ¥ ni kan läsa vidare och spara era fingertoppar] eller Brown-ekvationens smÃ¥tt fantasiska konstant [och även här hajar jag rätt sÃ¥ primalt att jag är ute och cyklar]. SÃ¥ ni vet.

Hur som helst, i och med att jag flutit runt här i Shenzhen i snart en vecka sÃ¥ tänkte jag bjuda er pÃ¥ lite bilder – so behold, I give you: M1 does Shenzhen!

Entrén till hotellet är majestätisk. Och hur onödigt det än må vara att ha ett hotell i Venedig-stil mitt i Kina så har de verkligen fått till känslan. När man kliver in till receptionen så är man helt plötsligt i Italien.

Ciao ciao Italia!

Och det är pelare, kolumner, marmorgolv, mosaik och väggmÃ¥lningar – det är som att efterapningsrikedomen aldrig tar slut… och i sann kinesisk anda gÃ¥r det väl Ã¥tminstone tre stycken hotellanställda per gäst, sÃ¥ rent servicemässigt gÃ¥r det ingen som helst nöd pÃ¥ mig – men jag antar att det är precis som i Afrika; det är inte arbetskraften som är den trÃ¥nga sektorn…

Första kvällen strosade jag i vanlig Kina-ordning ner till restaurangen pÃ¥ hotellet för att äta middag. Klockan var halvÃ¥tta och yours truly var – ensam. The Shining-känslan frÃ¥n Loong Palace var inte lÃ¥ngt borta. Maten var helt enastÃ¥ende… dyr. Eller okej, den var tutti di fantastico ocksÃ¥, men att i Kina betala 400 bagis för en trerättersmiddag [om än pÃ¥ ett femstjärnigt hotell] med vin är typ som att gÃ¥ pÃ¥ Grand Hotel och lägga ut 4 000 pÃ¥ en sallad, en köttbit och ett glas rött. Och nog för att Mattias Dahlgren kan konsten att ta betalt – men där är inte ens han. Än.

Och poolen ja, hyfsat nice.

Slutligen, nog gafflat om hotellet, men här är utsikten frÃ¥n mitt rum. I förgrunden kan Partenon anas, sen har vi ju givetvis det gamla konstverket frÃ¥n Gurra Eiffel och Nappes TriumfbÃ¥ge. Det sägs att inne i parken finns ytterligare ett hundratal “miniatyrer” [för kan man verkligen kalla ett Eiffeltorn pÃ¥ 150 meter för miniatyr?] till, i stil med Taj Mahal, Lutande tornet i Pisa, Colloseum… och ja. Varför inte liksom? Har man pengar sÃ¥ ska man ju göra av med dem [“Den som inte lever över sina tillgÃ¥ngar lider brist pÃ¥ fantasi.“, som nÃ¥gon skön lirare sa] och vad finns det dÃ¥ för bättre sätt än att bygga en park i typ Södermalms storlek med kända byggnadsverk, mitt i Kina? Vem behöver dÃ¥ resa jorden runt?

Ja, det var sÃ¥ sant! Jag pluggar ju när jag är här – det är ju det jag egentligen gör! Dock, eftersom de är nÃ¥got anala när det gäller fotografering inne pÃ¥ Siemens anläggning, sÃ¥ är nog det här den enda bilden jag kommer kunna smuggla till mig.

En kul grej – jag befinner mig i Kina nu. Fett stort land och mangamÃ¥nga människor [tror de börjar dra sig uppÃ¥t mot tvÃ¥miljardersstrecket nu]. Och om jag skulle försöka hitta en antipod, en motpol, till Kina sÃ¥ skulle det nog bli Liechtenstein. Landet är litet som en tiontusendel av jordens yta och har typ 30 000  invÃ¥nare – men det som är riktigt coolt är att antalet företag som är registrerade i Liechtenstein överstiger antalet invÃ¥nare. Företagsekonomiska skattelättnader, nÃ¥gon?

Dagens hjälte:
Jag har säkert nÃ¥n gÃ¥ng gett er rÃ¥det att ge er ut pÃ¥ skattjakt pÃ¥ stan för att hitta Queens dubbel-dvd med deras konsert pÃ¥ Wembley 1986. Och om ni missat rÃ¥det – här kommer det igen: Ge er ut pÃ¥ stan och köp Queens dubbel-dvd frÃ¥n Wembley -86! Gör det! Sen ska ni se hela konserten Ã¥tminstone tre gÃ¥nger i rad och först därefter kan ni börja koncentrera er pÃ¥ delarna av helheten, och där rekommenderar jag speciellt lÃ¥ten “It’s a Kind of Magic” och att ni sedan specialstuderar John Deacon. Mannen är som ett under av tillbakahÃ¥llt konstnärligt artisteri – hans huvudnickningar kan knappt ens jämföras med en atomsvängning, han stÃ¥r som om man hade skruvat fast skorna i golvet med tolvtumsskruv och hans soloriff fÃ¥r hela idén med “less is more” att komma pÃ¥ totalskam – ge oss mer!!! Men oavsett hur mycket motsatt till jovial Herr Deacon verkar vara sÃ¥ ser man att han lever. Hans blick skulle kunna sätta igÃ¥ng skogsbränder, fingrarna rör sig sÃ¥ naturligt över strängarna att det är som att han föddes ur en bas och när publiken fÃ¥r ett leende är det som en kollektiv lottovinst. John Deacon. Glöm aldrig det.

I onsdags hade vi för övrigt afrikanskt tema pÃ¥ dagen: Strömavbrott! Halvtio pÃ¥ förmiddagen blev hela kvarteret strömlöst [vilket inte hade varit nÃ¥gon större fara om det inte hade varit för att det här kvarteret är mitt i Shenzhens Science Park i stil med typ Kista i kubik], sÃ¥ lÃ¥nglunchen vi fick ta till klockan tvÃ¥ [i hopp om att strömmen skulle vara tillbaka när vi kom Ã¥ter] utökades raskt till en heldag pÃ¥ stan med mina kurskamrater Ivan och Timofey frÃ¥n Sexy-tiiime-Kazakhstan samt Roland auf Deutschland. SÃ¥ vi drog ner till expatkvarteren för lunch och därefter till hotellet för att dumpa datorer innan det var dags för en eftermiddag pÃ¥ den lokala fakemarknaden…

Och mitt i smeten av bankkvarter nere i She Kou [expatomrÃ¥det numero uno] Ã¥kte vi förbi den här sköningen till hus. Glasfasad, betongpelare och… eh, vänta nu – Neptunus?! En staty som stÃ¥r rakt ut frÃ¥n fasaden och är typ tre vÃ¥ningar hög. Som sagt – “kan man sÃ¥ ska man” är mottot här i Kina. [Jag fasar bara för att nÃ¥n gÃ¥ng resa till typ Dubai – för om det är nÃ¥gra som kan för att de har pengar – och därmed även ska – sÃ¥ är det araberna…]

Väl inne pÃ¥ marknaden fick jag sÃ¥ Ã¥terigen vatten pÃ¥ min kvarn när det gäller att man ibland inte nÃ¥r hela vägen fram med lite god vilja – jag menar, kom igen! Om tröjan är av märket Fred Perry sÃ¥ kan ni ju inte sälja den i en Ralph Lauren-förpackning! Inte ens om ni är kineser som inte riktigt hajar det där med trovärdighet…

Men min personliga favorit i serien Att Vilja Men Inte Kunna [I, II] mÃ¥ste ändÃ¥ vara den här. Har man fyra bokstäver, G, A, N, T, att hÃ¥lla reda pÃ¥ och glömmer bort en sÃ¥ mÃ¥ste man vara en sann Alzheimerstjärna. Eller sakna en fjärdedel av sin hjärna. Men ändÃ¥ – nu sÃ¥ här i efterhand Ã¥ngrar jag bittert att jag inte köpte min alldeles egna GAN-tröja.

Nu är ju jag inte direkt nÃ¥got modelejon, inte ens när det är skam-gÃ¥r-pÃ¥-torra-land-priser pÃ¥ de flashiga märkena – men jag kan inte lÃ¥ta bli att imponeras av sÃ¥nt här; Louis Vuitton har smällt upp ett hus som troligtvis kostade miljoner att bygga – bara för att sälja bizarrodyra femtiotusenkronors-handväskor i stort sett vägg i vägg med stället där de kostar en femtiolapp. Men det är sÃ¥ snyggt! Stil! Klass! Det är nästan sÃ¥ att jag känner att den dag jag blir stormrik sÃ¥ ska jag börja handla här bara för att de gjort en sÃ¥ snygg byggnad. För övrigt mÃ¥ste det ju vara sÃ¥ de gÃ¥r runt – de imponerar pÃ¥ oss Svenne Banan och lever sen pÃ¥ hoppet att vi ska minnas dem när vi blir rika… det är antingen sÃ¥ – eller sÃ¥ profiterar de helt enkelt pÃ¥ de som redan är rika. Kanske.

Dagens fundering:
Och innan ni läser dagens fundering ska det sägas att den är rakt nedskriven frÃ¥n en natt ute pÃ¥ stan här i Shenzhen – eventuella tankevurpor, logikhopp och totala gigantumstep i logikframgÃ¥ngen är helt klart med vilje och skall sÃ¥ledes lämnas därhän. SÃ¥klart. Hur som helst – here goes:
Vad är musik egentligen? Är musik det man hör frÃ¥n nÃ¥gon [eller nÃ¥got] som spelar ett instrument? Eller är det just ljudet av ett instrument, oavsett hur, var när och var det är spelat? Och jag vet, bjowi, även den här funderingen bär starka drag av katten som [kanske] dör inne i lÃ¥dan – men jag kan tamejfan inte komma pÃ¥ nÃ¥gon skönt godtagbar lösning – det bara är sÃ¥ här. Gehör kommer med blodet, likasÃ¥ gör fÃ¥rmÃ¥gan att inse vad som inte kommer med blodet [och därmed kan vara ganska okej att neka under högtider i kyrkan] – och där är vi nu. Jag har fÃ¥tt gehör med blodet men ordet “absolut” glömde far min att skicka vidare – vilket lett till mÃ¥ngen komiska kvällar i det Ericsson:ska [och Ahlgren:ska] residenset genom SÃ¥-ska-det-lÃ¥ta-Ã¥ren: “Han mÃ¥ste sluta sjunga, han sjunger falskt – annars mÃ¥ste jag gÃ¥ ut ur rummet!!”

Hur som helst – just N.U. skulle jag närapÃ¥ helst av allt [förutom det helt uppenbara – att befinna mig i famnen hos Lady och ha en totalt fri kväll till förfogande…] befinna mig i VästerÃ¥s hos mina Fernet-Foundation-välgörare till vänner – där vi sedan skulle ta ett ordentligt farväl av allas vÃ¥r PÃ¥lle, som  lallar vidare frÃ¥n Ã…hléns till [sjukt mycket] större utmaningar. Viel Glück PÃ¥lle!

Dagens dikt:
Ynkrygg
Bröder som luktar för mycket har aldrig saftat på.
Oj, Oj, tror jag visst att det var.
Fikon slungas ur rummet.

Och sist men inte minst Рdagens l̦gn:
“En gÃ¥ng läste jag ‘Utvandrarna‘, ‘Nils Holgersson underbara resa genom Sverige‘ och Bibeln pÃ¥ en dag, men hade ändÃ¥ tid att möblera om samma kväll.”

Och utan vidare;

På återläsning, goda vänner!

Er western,

Union

Maiden trip…

Fri March 26, 2010, 0:46

(Pra, unë do të provoni këto fjalë në një gjuhë tjetër që unë nuk do të marrë ndonjë përgjigje mbi ato angleze … Si ju pëlqen Shqipe? Jo, unë nuk mendoj kështu. Pra, të na bëjë ne të gjithë e mbështesin dhe të fillojnë të komentuar në anglisht – dhe në këtë mënyrë unë do të vazhdojë me shkrim në anglisht dhe të gjithë është i lumtur … ok?)

Idag var det sÃ¥ äntligen dags för mig att ta oskulden pÃ¥ körkortet och bege mig ut pÃ¥ en jungfrufärd. Jag styrde kosan mot lilla köpcentrat här nÃ¥gra kvarter bort för att handla mjölk, juice, mortadella och Mountain Dew [jag har alltid haft en förkärlek för just Mountain Dew tills jag häromdagen fick för mig att dricka det i glas istället för direkt ur burken – det ser ut som Yes Citron – aldrig mer dricka ur glas, uuuuhh!]. Och pÃ¥ vägen hem tog jag och rekade ett brunchställe inför PÃ¥lle och Tittis invigning av Accra som kompis-resort och högoktanigt semesterresmÃ¥l – och ser man pÃ¥! Den som söker skall finna…

Här på Richester Hotel är det som att komma in i en annan värld, utanför är vägen lerstampad och en materialiserad version av hejkomohjälpmig medan innanför grindarna så råder ett lugn och en så straight edge-västerländsk attityd att jag inte kan göra annat än att undra vem som har pengar nog att ösa in i ett sånt här projekt. Men åter till ämnet: Brunch på lördagar och söndagar vid poolkanten med grillbuffé och sliriga cocktails. Nu kör vi! [Bilden är för övrigt tagen från balkongen i penthousevåningen och utsikten är över poolområdet och de town-houses som hyrs ut i hotellets regi.]

En sak jag har funderat pÃ¥ förut är ju det här med att man inte kan vara kompis med alla – och i synnerhet här nere har det blivit extra uppenbart. Hur ska jag förhÃ¥lla mig till Nicholas, min kock, egentligen? Ã… ena sidan vill jag nästan laga mat själv för att jag tycker att det är nÃ¥got jag inte behöver en kock att göra medan han själv Ã¥ andra sidan blir pÃ¥ gränsen till förolämpad när jag ens sÃ¥ mycket som andas orden “kan jag hjälpa till?“… vilket har fÃ¥tt mig att tänka steget längre: Okej, jag har det bättre ställt än han har det, sÃ¥ mycket kan vi sluta oss till. Betyder det per definition att han önskar sig mitt liv? Nej, det gör väl inte det – för även om jag kan se upp till folk som har det bättre än jag har det sÃ¥ betyder det nödvändigtvis inte att jag önskar mig deras liv… ju. Jag kan sikta mot stjärnorna men jag kommer inte grÃ¥ta blod om jag inte nÃ¥r längre än till skogsbrynet liksom. Dessutom känns just Nicholas som en skönt sorglös lirare sÃ¥ det är nog mer jag som slÃ¥ss mot väderkvarnar än vad det är Nicholas som luftar missnöje. Klart är i alla fall att jag fÃ¥r lära mig saker här nere – Ã¥t bÃ¥da hÃ¥ll…

Dagens fundering:
Är musik internationell? Eller alltsÃ¥, är musik nÃ¥got som alla kan förstÃ¥? Jag själv är ju nÃ¥got av en total imbecill när det gäller musik, jag tycker bara om sÃ¥nt som jag känner igen och jag känner bara igen sÃ¥nt som gjordes pÃ¥ 80-talet [kanske lite väl hÃ¥rdraget men min brorsa är en hÃ¥rding och det är han som fÃ¥tt musikörat av oss tvÃ¥ – jag fick skönheten, sa han blygt]. Men nÃ¥nstans känner jag att det är det som är det fina med musik, den är internationell pÃ¥ det enda sanna sättet – att det inte spelar nÃ¥gon roll vilket sprÃ¥k du talar för musiken förstÃ¥r alla. Är det sÃ¥? Och om det är sÃ¥ – hur kommer det sig? Och kanske än mer underligt – om det nu inte skulle förhÃ¥lla sig pÃ¥ det sättet – finns det sprÃ¥k inom musiken ocksÃ¥ dÃ¥?

Om jag fÃ¥r lov att fortsätta mina smÃ¥ filosoferingar om Afrika i allmänhet och Ghana i synnerhet sÃ¥ är det här en annan sak jag har kommit pÃ¥; folk sysselsätter sig själva. I Sverige har vi det enormt bra förspänt med A-kassa, Komvux och annat man kan pyssla med om man skulle ha oturen nog att bli arbetslös. I Ghana ligger arbetslöshetsnivÃ¥n pÃ¥ över 20% [och det är ändÃ¥ snällt räknat – om man hÃ¥rdrar det lite sÃ¥ hamnar man lätt över 50% istället], men det är sällan man ser folk sitta sysslolösa. Har man inget jobb sÃ¥ skapar man sig ett – om det sedan gÃ¥r ut pÃ¥ att hacka smÃ¥sten vid sidan av vägen, eller som här – sälja kläder i en Fab5:ad container utanför vÃ¥rt kontor, spelar inte sÃ¥ stor roll. Och när jag förklarar för Emmanuel att vi har a-kassan i Sverige sÃ¥ tittar han frÃ¥gande pÃ¥ mig: “SÃ¥ vadÃ¥, om man INTE har ett jobb i Sverige sÃ¥ tjänar man mer per mÃ¥nad än jag troligtvis nÃ¥gonsin kommer göra här i Ghana?!” Och oavsett levnadskostnad och dylikt sÃ¥ är det svÃ¥rt att förklara – för det lÃ¥ter ju helt verrückt. Inte sant?

Har förresten kommit pÃ¥ att jag är extremt snÃ¥l med bilder pÃ¥ mig själv här pÃ¥ bloggen. Och nÃ¥gon mÃ¥tta fÃ¥r det vara – jag är ju trots allt sÃ¥där skönt narcissistisk som man kan vara när man vet att man är snygg. SÃ¥ hÃ¥ll till godo! [Lite skönt ur fokus efter en kväll pÃ¥ Monsoon med Lady.]

AlltsÃ¥, nu är ju jag varken tjej eller speciellt insatt i deras tankar när det gäller att välja ut BH – men är inte en [Ã¥tminstone liten liten liiiiten] del av tanken att bröstvÃ¥rtorna inte ska synas? Eller om jag är helt ute och cyklar sÃ¥ tjejer – här har ni lösningen till alla era problem! :)

Själv har jag just hittat kläderna för bröllopet! Fatta vilken outfit! Vilka kragsnibbar, vilken man, vilka byxor!! För att inte tala om tjommens frisyr – det här är verkligen hela paketet!!

Korrelationen mellan miljardorder och 542 dollar är inte helt glasklar – men sÃ¥ är jag ju ingenjör och inte ekonom… [Saxat ur Expressen.]

Slutligen har vi en purfärsk bild frÃ¥n kvällens begivenhet – en öl och ett grillspett pÃ¥ det lokala haket med Nii Amu. Skönt förortssvensson:ska plastmöbler, kall öl och tropisk värme – ett enkelt recept för en lyckad kväll.

Dagens lögn:
För att lätta på trycket, deltar jag på helgerna i gestaltande makramé.

Dagens dikt:

Finkel
Det brinner framför en polismästare.
Tre barn beslutar sig för att beställa hem en capricciosa.
Tobias Sergels sorgsna röst hörs ur en blekgrå högtalare.

Sov gott mina vänner – i helgen blir det till att hänga pÃ¥ stranden sÃ¥ jag inte kommer hem som det blekansikte jag Ã¥kte ner som! Hur ser era helgplaner ut?

Er banjo,

Kastrull

Time looser…

Wed March 24, 2010, 23:15

(Oh, by the way! I’ve taken the time to implement Google Translate’s small gadget to translate webpages. So if you take a glance in the sidebar on your right you’ll find a drop down menu where you can choose in which language you wish to read my updates. So now there are no more excuses – four years of blog updates are waiting to be read…)

Idag har jag rännt runt pÃ¥ stan i ärenden hela dagen – eller egentligen är det fel att säga sÃ¥, jag har ägnat hela arbetsdagen Ã¥t att uträtta ärenden som i Stockholm skulle tagit trekvart, inklusive en varmkorvslunch. Men allt tar längre tid här nere, att gÃ¥ pÃ¥ banken – 40 minuter, att betala en flygbiljett – trekvart, träffa höjdare pÃ¥ finansdepartementet – en timme, diskutera visitkortsdesign pÃ¥ reklambyrÃ¥ – en och en halv timme. Vips!, sÃ¥ är man uppe i fyra timmar och lägger man sen till trafiken som Gud glömde sÃ¥ är man lätt uppe i sex timmar. För nÃ¥got som i Sverige hade tagit, ja, lÃ¥t oss räkna efter: GÃ¥ pÃ¥ banken – noll minuter; bankärenden sköts bäst online, betala en flygbiljett – noll minuter; online is the shit sa jag ju!, finansdepartementet – noll minuter; hur stor är sannolikheten att man blir ombedd att Ã¥ka till finansdepartementet i Sverige? och visitkortsdesign – 45 minuter [sÃ¥nt är viktigt]! Och även om jag är en man med stoiskt tÃ¥lamod sÃ¥ är det lite tröstlöst ibland… och vad än värre är – den dagen vi flyttar hem igen kommer vi vara sÃ¥ pass afrikanskt förtappade att omställningen blir lika svÃ¥r Ã¥t andra hÃ¥llet! Eller inte – det känns grymt avlägset att bara anamma allt utan att ens försöka förändra… men i slutändan är det väl sÃ¥ som den gamla slagdängan till bön proklamerar: “Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan och ge mig förstÃ¥nd att inse skillnaden.”

Förresten har jag hittat en till idol här i blogvärlden [att läggas till min gamla lista frÃ¥n tidernas begynnelse] – bacon. Han skriver sÃ¥ otvunget, skönt melodiöst och intressant att jag redan har pÃ¥börjat tankearbetet inför en massiv övertalningskampanj för att han ska skriva sina memoarer – där jag sedan blir förste korrekturläsare. Hur som helst – citatet nedan är direkt stulet därifrÃ¥n och för tillfället hÃ¥ller jag mig till det förstnämnda när det gäller vad jag gör för Lady. :)

”There are only three things to be done with a woman. You can love her, suffer for her, or turn her into literature.”
– Lawrence Durrell, ”Justine”

Dagens fundering:
FÃ¥r ni för er ibland att ni skulle vilja se era parallella liv? Eller, alltsÃ¥, hur ert liv hade sett ut om ni inte hade fattat alla beslut precis som ni gjort det här livet. Se hur era liv hade artat sig dÃ¥? Jag hade aldrig riktigt tänkt pÃ¥ det här förrän jag läste Shantaram, och ställdes inför det faktum att han hamnade i sitt parallella liv, pÃ¥ sätt och vis. För om det är nÃ¥got jag har svÃ¥rt att tänka mig just nu sÃ¥ är det att jag skulle slÃ¥ mig ner i slummen i Bombay och bli bästis med en tjock taxichaffis – men omöjligt är det inte. Det kan det inte vara. Och det är det som fascinerar mig… [Jag ska dock i samma andetag nämna att om jag nÃ¥gonsin skulle till att hamna i Bombays slumkvarter sÃ¥ hoppas jag innerligt att fru Fortuna har sett till att jag har Lady vid min sida – i sÃ¥ fall spelar det ingen roll nämligen. Det är ju vi tvÃ¥ mot världen!]

När jag gick i högstadiet hade vi en tjej i klassen, Camilla, som var den okrönta drottningen av dÃ¥liga bortförklaringar – kom hon sent sÃ¥ var det aldrig hennes eget fel, det var klockan som hade stannat mitt i natten, katten hade ätit upp husnyckeln eller hon hade blivit innelÃ¥st av sin mamma som hade Ã¥kt pÃ¥ semester sÃ¥ hon var tvungen att klättra ner frÃ¥n sovrummet via stupröret – kort sagt; hon hade fantasi som en femÃ¥ring hög pÃ¥ sockervadd och noll verklighetsanknytning. Men idag har dÃ¥ drottningen störtats frÃ¥n tronen med en lika enkel som genial coup d’état. Jag ger er Kungen: IgÃ¥r skulle vi ha ett möte med en av underleverantörerna som visat sig vara en riktigt lös bolin – deadlines har missats, möten bommats och pengar flödat rakt ner i hans ficka. Men nu skulle han ställas mot väggen! Men get this, killen kommer inte – han svarar inte pÃ¥ mobilen och svarar inte heller pÃ¥ mail. Och idag kom dÃ¥ svaret [och det är ett direkt citat frÃ¥n killens ursäktande mail han skickade idag]:

“I am sorry I could not make it to the meeting yesterday. I had an appointment with my doctor to get some medicine for my high blood pressure. He also seized my mobile phone so I could not call. And I was not allowed to use Internet to send you a mail.“

Hur skön är man inte dÃ¥ liksom? Hej, ja – alltsÃ¥ förlÃ¥t att jag inte kom pÃ¥ mötet men min läkare beslagtog min mobil och sa att jag inte fick surfa pÃ¥ nätet. Och just det, jag har högt blodtryck ocksÃ¥. SÃ¥ det var inte mitt fel. Det är okej va?

Nu kanske det här ser ut som ett litet hus nere vid grinden in till sjukhusomrÃ¥det – men det är det inte! Om man tänker sig hur mycket det här lilla huset har kostat sÃ¥ är det egentligen en villa med typ 8-9 sovrum, pool, dubbelgarage och balkonger. [Man kan säga att det är en liten känslig punkt det här grindhuset… det har kostat liiiite för mycket för att det ska vara okej – men sista ordet är inte sagt än sÃ¥ vi fÃ¥r se…]

Harmattan har kommit lite sent i Ã¥r och med den sÃ¥ sänker sig en slags varm dimma över Accra. Knepet är bara att det inte enbart är dimma – det är sand ocksÃ¥. Är man ute en timme mitt pÃ¥ dagen sÃ¥ kan luften stÃ¥ helt stilla och trots det kommer man hem och ser ut som om man sprutlackerats med rost… inte helt lajbans helt enkelt. Här ser ni förresten hur bilderna blir oredigerade i det här dassiga vädret.

Manpower?

Sen har jag tänkt lite pÃ¥ det här med vad som är problemet här i Afrika – det kanske inte är direkt sexigt – men jag tror att det handlar till mÃ¥ngt och mycket om infrastruktur. Här har vi en motorväg i utkanten av centrala Accra; fint asfalterad, bra uppmärkt och gott om filer.

TvÃ¥hundra meter längre fram ser den ut sÃ¥ här – det är som att man satt pÃ¥ vägverket här nere och funderade: “AlltsÃ¥, nu vi har sÃ¥ här mÃ¥nga miljoner… ska vi inte satsa pÃ¥ att bygga en JÄVLIGT fin väg i typ fyra kilometer – och sen slutar vi? Jo, sÃ¥ gör vi!” Att ta saker och ting i steg, att först kanske bygga en hel vägsträcka med grus, sen kanske köra igen med asfalt, det finns liksom inte i deras värld… Ã… andra sidan ska det sägas att inför Obamas besök i Ghana förra Ã¥ret sÃ¥ var det nog en hel del projekt som fick finansiering nog för lite “window dressing“, och det är väl det de fÃ¥r lida för nu…

Kom förresten pÃ¥ att jag inte har haft med mina arbetskollegor sÃ¥ mycket – och även om jag anser min blog vara ganska fjärran [för att inte säga diametralt motsatt] frÃ¥n alla sÃ¥na där “hej-idag-har-jag-ätit-sallad-och-här-är-en-bild-pÃ¥-mig-hejdÃ¥“-bloggarna [som, mÃ¥ste sägas, oftast är skrivna av tjejer] där det enbart är bilder pÃ¥ dem själva och andra halvt förtappade tonÃ¥rstöser, sÃ¥ kan det ju inte sitta helt fel med lite ansikten. Här har vi ekonomichefen Joshua.

Och vår marknadschef Korkor.

Ibland bara dyker vinklarna upp. Som igÃ¥r, jag var ute och tog en öl och hittade elledningarna som blev upplysta av lampan pÃ¥ taket…

Vägen från amerikanska huset ner mot kontoret. Helt öde. Kvart över elva igår kväll.

Och vi rundar av som vanligt med kvällens lögn:
Kritiker världen över hyllar mina aftonkläder i banlon.

Och så en dikt:

Ã…verkan
En älva eller Julia Roberts kallar sig Åsa
och stryker handflatorna mot varandra.
Usch.

Nu är det dags för lite kvalitetstid med nyfunna thrillerförfattaren Alex Berenson och efter det kommer jag vara duohej med Jon Blund. Ta hand om er folket!

Er gunga,

Tufftuff

A thousand words…

Sun March 21, 2010, 17:41

(For a while now I’ve been debating with myself as to whether I should keep these words in english or not – and I’ll just keep trying to get an english speaking audience with the stubbornness of a madman. So please, if you just landed on this page by accident and sadly don’t know any swedish – make yourself heard so that I know that I’m not writing for blind ears… eh, or eyes? Or deaf ears – but then again, you can be deaf and still read. And blind but still hear. Oh well.)

Nu är det tomt här nere i Afrika igen, igÃ¥r kväll lyfte flight KL590 mot Amsterdam och med den även Lady och följaktligen tyvärr ocksÃ¥ den ljuva känslan av fröken Gavaldas klassiker “tillsammans är man mindre ensam“ [och för att förtydliga – jag menar att jag känner mig väldigt mycket mindre ensam tillsammans med Lady – det är inte sÃ¥ att jag har nÃ¥gon slags fanatisk besatthet vid Anna Gavalda, även om hennes böcker inte är helt oävna]. Ã… andra sidan är det inte helt hopplöst, jag kommer flyga hem till Lady redan över pÃ¥sk och fÃ¥ träffa vänner och familj, äta varmkorv [sjukt underskattad snabbmat!], Estrella-chips och dricka Kalasöl – sÃ¥ ljuset mÃ¥ vara en smula avlägset, men icke desto mindre är det höga knäuppdragningar och friskt humör som gäller – eftersom det Ã¥tminstone inte handlar om nÃ¥got tÃ¥g i slutet av tunneln.

Jag saknar att cykla. Kom pÃ¥ det nu när jag suttit inne större delen idag [ingen fara pÃ¥ taket dock – jag var ute igÃ¥r och fick fin färg plus att jag tänkte ta mig en liten promenad nu pÃ¥ eftermiddagen för att köpa flingor, tuggummi och ananas]. Men hur som helst, att cykla är ett helt överlägset sätt att ta sig fram pÃ¥ egentligen – man hinner se mer pÃ¥ kortare tid och dessutom är det inte lika trÃ¥kigt som att gÃ¥. För ibland är det bara rakt av trÃ¥kigt att strosa runt och vid sÃ¥na ibland önskar jag att jag hade en cykel [och jo, givetvis finns det tillfällen dÃ¥ det är hur välkommet som helst att lalla runt men det skulle liksom inte passat in med min argumentation]. Ã… andra sidan är det kanske inte helt legio att cykla här i Afrika heller, trafikvett är – som ni kommer bli varse när ni läser om hur man skaffar sig körkort – nÃ¥got av en bristvara [vilket i och för sig leder till att folk v e r k l i g e n ser sig för i trafiken, men pÃ¥ nÃ¥got sätt sÃ¥ föredrar jag ändÃ¥ det svenska vettvilligt raka att benhÃ¥rt hÃ¥lla sig till lagar och förordningar] sÃ¥ cyklister är väl inte direkt de säkraste trafikanterna i systemet här nere. Hur som helst, det är skönt att cykla.

Dagens häftigaste grej pÃ¥ Wikipedia är the Marree Man. Sex mil väster om staden Marree i mitten av Australien sÃ¥ finns det en platÃ¥ [typ vid Finnis Springs för er locals, hö hö] där man 1998 upptäckte en man frÃ¥n luften. “Okej, snubben hade blivit full och vandrat sex mil rakt ut i öknen – inga problem!“, tänker ni och hoppar ner till nästa stycke. Problemet är bara att mannen är över fyra kilometer hög och har en omkrets pÃ¥ nära tre mil! SÃ¥ om inte personen i frÃ¥ga hade direkt tillgÃ¥ng till Fosters pipeline och därmed sÃ¥väl obegränsad tillgÃ¥ng till öl som evig fylla sÃ¥ tror jag att det är ett i allra högsta grad nyktert hyss nÃ¥gon företagit sig [Ã¥tminstone vad det gäller genomförandet – själva idén lÃ¥ter dock som tagen ur en bok om alkoholens biverkningar, under uppslaget “saker som lÃ¥ter sÃ¥ himla bra DÃ…, men inte alls lika bra SEN“]. SÃ¥ himla coolt!

Och utan vidare knussel ger jag er nu fortsättningen pÃ¥ “M1 & Lady does Ghana, the sequel“!

Man skulle ju lätt kunna tro att det Lady hÃ¥ller i famnen är en nÃ¥got oval vattenmelon – vilket är fel. Det är en papaya [eller “pawpaw” som man säger här nere] – och därtill inte ens den största jag kunde hitta! Det absolut finaste i det här är att papayan har styckespris och inte viktbaserad prissättning. Wohooo! Ã… andra sidan, att skiva upp ett sÃ¥nt här monster till frukost gör ju att man… eh, ja, inte kommer ta sig för sÃ¥ mycket annat den dagen, förutom att – äta papaya.

Till vänster: Apelsiner. Skördade och sÃ¥lda i Ghana. Sju kronor kilot. Till höger: Apelsiner. Skördade i Ghana för export [men Shoprite köper in sÃ¥na ocksÃ¥, för oss västerlänningar som misstror de lokala apelsinerna]. 75 kronor kilot. Inuti är skillnaden snarast den att den lokala varianten är saftigare och sötare. För övrigt kan man köpa apelsiner local style ute pÃ¥ gatan för typ tre spänn kilot – om det krisar liksom.

Mr Snowjogging visar upp att man kan använda den som stövlar ocksÃ¥ – vad är väl lite cement när man har pÃ¥ sig ett par av 80-talets hetaste vinterkängor?

Best friends.

Och gällande frukt förresten – en halv liter jordgubbar kanske? 160 spänn!

Eller min personliga favorit, tvÃ¥ stycken persimoner [även kallade sharonfrukter] kostar 100 riksdaler! För de pengarna skulle jag fÃ¥ ungefär 50 stycken stora ananaser eller 40 jumbopapayor ute pÃ¥ gatan. Men ni vet hur det är – är man sugen pÃ¥ sharonfrukter sÃ¥ är man!

Sen kan man gÃ¥ pÃ¥ bio ocksÃ¥ – i Accra Mall har de en biograf med tiotalet salonger – och det är snarare en regel än undantag att man helt enkelt är mol allena när filmen börjar. [Behöver jag säga att det är fri placering?]

Uppe pÃ¥ byggsiten finns det tvÃ¥ hundar, den ena är döpt till Lucky och den andra till Survivor. Lucky Survivor – ingen vill kännas vid dem, ingen vet hur de kom dit och ingen ger dem nÃ¥gon riktig mat utan de lever helt enkelt pÃ¥ det de kan hitta men tyr sig pÃ¥ nÃ¥got sätt till människor ändÃ¥… Här har vi Survivor som tar igen sig en smula under en bänk.

Och ibland kan det växa saker, som från ingenstans.

Och i fredags fick vi s̴ tummen ur Рvi skaffade k̦rkort!

Nu är det [ju sÃ¥klart] en smula mer byrÃ¥krati inblandad för att skaffa ett ghananskt körkort än vad det är i Sverige [där man helt enkelt skickar in en blankett om att fÃ¥ omvandla sitt utländska körkort till ett svenskt], här krävs det att man gÃ¥r igenom processerna igen; teoriprov [uppkörning finns dock inte ens pÃ¥ kartan – högst troligtvis eftersom det skulle innebära att körkortsmyndigheten dÃ¥ skulle mista typ 90% av sin inkomst i och med att folk dels skulle kugga och dels aldrig ens komma till uppkörning], synundersökning, ansökan om att fÃ¥ omvandla sitt utländska körkort, uppvisande av utländskt körkort, uppvisande av översättning av utländskt körkort, uppvisande av officiellt intyg att översättningen är korrekt, uppvisande av intyg om att man har ett jobb [varför nu det ska vara viktigt], fotografering und so weiter in eternum – men för att slippa större delen av den demokratin kan man ta genvägen: Man ringer till Doc Henrys kompis [vars namn jag glömt men som för alltid är inetsad som “fixar’n” i mitt sinne], sen hämtar man upp honom i skumkvarteren bakom körkortsmyndigheten här i Accra, Ã¥ker till nästa stad, Tema, och deras körkortsmyndighet där han sedan flänger runt pÃ¥ de olika kontoren med vÃ¥ra papper. Och, just det! Självklart betalar man för det – istället för dryga 200 spänn som ett körkort kostar sÃ¥ betalar man en femhunka och fÃ¥r det expresslevererat [vilket betyder inte mer än tre timmars väntan i en icke-luftkonditionerad byggnad i 30-gradig värme]. Efter det slipper man skriva teoriprov och det enda man behöver göra är att skriva under sin körkortsansökan, göra syntestet och ta ett foto. Och nu har vi dem! Om tre mÃ¥nader kommer det riktiga kortet – dÃ¥ är vi äkta locals!

Och när vi ändÃ¥ pratar om körkort – fÃ¥r jag lov att presentera: Arkiveringssystemet för körkortsmyndigheten i Tema! Ett träskjul, tusentals med ansökningar och ja… inte sÃ¥ mycket mer. Tadaaa! [Brandsäkerhetsmyndigheten är liksom inte direkt ute pÃ¥ krigsstigen här i Ghana.]

Sista-kvällen-snacks uppe pÃ¥ rummet: Vindruvor, Camembert, Pata Negra, avocado, Parmigiano Reggiano och oliver. Till det ett glas vitt som inte helt gick hand i hand med min gamla slagdänga “ABC – Anything But Chardonnay“ men icke desto mindre satt fint som en kniv i länsman!

Strandhäng. Den här gången på en lördag!

Och om man är hungrig trots att det inte riktigt är lunchdags – dÃ¥ fÃ¥r man helt enkelt slÃ¥ till pÃ¥ en fruktsallad! Apelsiner, mango, ananas, papaya och smÃ¥ bitar av kokosnöt – mumma för en tvÃ¥ vilsna svenska vintersjälar fast i landet lÃ¥ngtborta!

Dagens fundering:
Hur kan man egentligen definiera vad som är stor konst och inte? Eller vad som är genialiskt och inte? Rent instinktivt sÃ¥ inser jag ju lätt som en sportmössa att jag exempelvis tycker att Liza Marklund ger minusutslag pÃ¥ stor-litteratur-skalan medan en sköning som Cees Nootebom smäller högre än de tre senaste Nobelpristagarna tillsammans – men det är ju bara nÃ¥n slags lullig intuition. Hur gÃ¥r man annars tillväga? Eller sÃ¥ här – ta er en titt pÃ¥ det här och fundera sen över hur det kommer sig att man lätt kan tänka sig att betala en lÃ¥ngsjal för att lyssna pÃ¥ honom i ett konserthus men inte ägnar honom tvÃ¥ ögonblicks uppmärksamhet när det är gratis… Hur kan man dÃ¥ argumentera för att det finns en absolut skala i vad som är vackert, stort eller smart? [Om nu nÃ¥gon skulle fÃ¥ för sig att föra ett sÃ¥nt naivt resonemang – själv är jag övertygad om att storheten hos det mesta här i världen, likt skönhet, ligger i betraktarens öga.] Vi kan väl alla hävda att vi hade satt oss ned för att lyssna men sanningen att säga; hade vi det? Jag mÃ¥ vara en drönare av den gamla skolan som försöker leva i nuet och inte vara alltför upptagen med att “vara pÃ¥ väg” nÃ¥nstans, som annars ter sig vara dagens folksjukdom, men inte ens jag är säker pÃ¥ att jag hade insett killens storhet.

Som vanligt i framtiden avslutar jag med dagens lögn:
Jag är expert på strukturtapeter, en kärleksveteran och laglös på Island.

Följt av dagens dikt:

Bach
Gipskatter, svarta eder.
En person är stolt över sin milda potatisgratäng.
En bok med titeln ”Tankfulla turister” ligger på ett hickorybord nu.
Det är afton i Rimini.

Vi hörs vad det lider!
David rörde helvit!

Er williams,

Burg

PS. Klockan är strax efter halvfem pÃ¥ eftermiddagen och saknaden slÃ¥r nu till med full kraft. Snart blir det fosterställning i sängen med Lady-importerade Estrella-chips, Skype:ande med Världens Vackraste och nostalgiska Ã¥terblickar pÃ¥ den vecka som gÃ¥tt blandat med drömmar om pÃ¥sk. Godnatt världen – imorgon är en ny vecka. DÃ¥ kör vi! DS.