i n d i a n s o m m a r

Shanghai Noon…

Tue January 12, 2010, 15:20

(On friday I’m becoming a human being again – my Lady joins me here in Beijing and we’re going to have a couple of bloody marvelous days; the Great Wall, the Forbidden City, good food, crazy bargaining and love will be in the air. I’m counting the hours…!)

Shanghai baby, Shanghai… I sann upptäckaranda fick jag ju för mig att Ã¥ka till Shanghai över helgen för att hälsa pÃ¥ en av mina longtime buddies, Räkan [long story short – han blir tupprosa pÃ¥ somrarna och har sÃ¥ledes kallats Räkan sen vi var femton]. Trots att jag var där mindre än 48 timmar sÃ¥ fick jag en känsla av vad Shanghai egentligen är – det är en stad där allt handlar om att jobba och festa. Det där emellan har man helt enkelt inte mycket till övers för; kolla pÃ¥ bio, hänga med kompisar eller ha en soft spelkväll med Ticket to Ride och Fernet. Nej, här jobbar man [företrädesvis inom bankvärlden] mÃ¥ndag till fredag och sen gÃ¥r man ut pÃ¥ nattklubbar i tolvtimmarspass innan det är söndag eftermiddag och Ã¥ngesten slÃ¥r till med full kraft. Jag vet inte om det är det att jag börjar bli gammal eller om det är nÃ¥n kemisk reaktion som kommer i och med att man blir vuxen nog att förlova sig – men det livet är jag inte det minsta sugen pÃ¥… Till detta ska sedan läggas att en av anledningarna till att man antagligen inte har hemma-hos-kvällar med god mat och dito vänner troligen är att folk aldrig stannar i Shanghai – invÃ¥narna bestÃ¥r till 90 procent av inflyttade [sÃ¥väl kineser som expats] och alla är pÃ¥ väg nÃ¥gon annanstans, sÃ¥ smÃ¥ningom.

NÃ¥väl, givetvis finns det en framsida av baksidan ocksÃ¥ – det är en sjukt häftig stad att uppleva pÃ¥ plats, det finns i och för sig inget som helst av det som Peking faktiskt mÃ¥ste fÃ¥ utnämnas till närapÃ¥ världsledande inom; kultur, anor och fetgamla coola byggnader, men de hÃ¥ller pÃ¥ att skapa nya monument, nya förbjudna städer och överallt sÃ¥ känner man pulsen. Den där pulsen som jag bara kan tänka mig att tar över ens sinne när man är i New York, pulsen som fÃ¥r blodÃ¥drorna att vibrera om man tar en weekendresa till Hong Kong eller pulsen som man kan andas i närapÃ¥ dödliga doser pÃ¥ Trafalgar Square. Och det hittar man inte här i Peking. Tack och lov.

Men innan jag hinner bli alltför lÃ¥ngrandig tänkte jag att jag tar till ett sÃ¥nt där trick igen – jag lÃ¥ter bilderna sköta berättandet:

Ni vet ju att flygplatsen i Nairobi har ett ganska gravt underskott pÃ¥ sittplatser [eftersom de fÃ¥tt för sig att man kan gömma bomber under stolar och därmed helt sonika har avskaffat stolarna pÃ¥ flygplatsen]? I Shanghai är det den totala motsatsen. Beläggningsgraden pÃ¥ stolarna skulle nog kunna räknas fram till ungefär 1%, högt räknat. Och förresten ska jag passa pÃ¥ att utnämna Shanghais [ena] flygplats Pudong till den största jävla flygplatsen i mannaminne – bara inrikesterminalen har 250 gate:r. FrÃ¥n ände till ände pÃ¥ flygplatsen är det närapÃ¥ tre kilometer… eller ja, nu kom jag ju pÃ¥ att jag inte skulle hÃ¥lla pÃ¥ och mässa om flygplatser och resor längre. Skitsamhälle! Över till nästa bild!

FrÃ¥n flygplatsen var det taxi raka vägen in till city och sen – nattklubb! Vad annars? Här har vi den gode herr Presley i en nÃ¥got kinesifierad version.

Och här har vi själva entrén till nattklubben. Jämför det här med säg… tja, Sturecompagniet – vad säger ni? Vilket är coolast?

Utsikt från 26:e våningen där jag hängde som inneboende hos Sonya och Tommer.

PÃ¥ lördagen var det givetvis dags att göra avbön för fredagens galej och vad passar bättre dÃ¥ än en tur pÃ¥ fakemarknaden [det är benkallt här i Peking sÃ¥ jag behövde en ny jacka insÃ¥g jag snabbt] och Coca-Co… eh, nej, just det – det ser ut som Coca-Cola, smakade som Coca-Cola men även det här var fake. När jag sa att jag beställt en Coca-Cola tittade killen i kassan pÃ¥ mig och bad mig om 25 yuan till. SÃ¥ jag lät bli. En cola som inte är Coca-Cola men kostar 5 spänn är godare än en Coca-Cola som kostar 30…

Sjukt varm dunjacka. Ytterst äkta Peak Performance. 200 bagis.

Man kan även gÃ¥ pÃ¥ restaurang i Shanghai [precis som överallt annars i Kina, för övrigt]. Problemet är bara att man kan se sig om i stjärnorna efter att kunna kontrollera notan efterÃ¥t. “Jaha, Ã¥t jag tre stycken… eh, ja, av nÃ¥got?” Men de verkar hur som helst inte ha räknenummer pÃ¥ kinesiska, om det är för att underlätta vardagen för sinoalfabeter som undertecknad, eller om det är för att kineska skriftsprÃ¥ket helt sonika inte bemödat sig med sÃ¥nt tönteri har jag ingen aning om.

Nu f̦rst̴r ni kanske РShanghai m̴ste upplevas. Allra helst fr̴n en bar p̴ en takterass p̴ 30:e v̴ningen.

Baren, som för övrigt mÃ¥ste vara en ganska god förebild till Melkers “Le Rouge“, var nog nÃ¥got av det flashigaste jag varit pÃ¥. Dittills.

Och här har vi då för övrigt min trogne parhäst Räkan.

Det kanske ser ut som att det är en restaurang där de serverar guldburks-leverpastej direkt ur burken, ackompanjerat av saltgurka i en kaffekopp. Och det är möjligt att det är just det – men priserna för rätterna pÃ¥ restaurangen började [mind you, började!] pÃ¥ 300 kronor.

Sen var det dags för middag – Teppanyakirestaurang stod pÃ¥ schemat och här ser ni vÃ¥r alldeles egna kock Lee. Vansinnigt skicklig med stekspadarna och maten fÃ¥r fem toasters!

Och som alltid på teppanyakirestaurang måste man dricka Sake!

Eller sÃ¥ mÃ¥ste man som Chris och Joe – diskutera startuppställningen i Cincinatti Bengals [som senare under natten skulle spela första matchen i NFL:s playoffs]…

Typiskt bra uppfinning: Motorvägar pÃ¥ “styltor” mitt i stan. Man blir av med ringleder och tunnlar och slipper samtidigt trafiken nere pÃ¥ gatorna. NÃ¥n som känner för att övertyga Stockholms stadsfullmäktige om att bygga sÃ¥na här monster genom Gamla Stan? :)

Sen kom vi dÃ¥ till nästa nattklubb – M1NT Shanghai. Exklusiv nattklubb högst upp i en skyskrapa nere vid deras Manhattan. Endast för medlemmar och avgiften började pÃ¥ 12 000 per Ã¥r. Och dÃ¥ ingÃ¥r – ingenting. VÃ¥r lycka stannade vid att nattklubbschefen är svensk [och heter Magnus] sÃ¥ att nämna hans namn och vifta med svenska id-kort gjorde att vi kom in. Och det här är vad man möts av: Utanför hissarna finns ett 17 meter lÃ¥ngt hajakvarium. Inne pÃ¥ klubben. Den här bilden hann jag bränna av innan en vakt kom och pÃ¥minde mig pÃ¥ sitt finaste sätt om att man inte fick fotografera där inne. Men fatta – hajar!

Sen ett litet trött hopp till dagen efter – lördagkvällen fortsatte dock pÃ¥ inslaget spÃ¥r och inte mindre än tio nattklubbar betades av under helgen i Shanghai. Hur som helst – pÃ¥ vägen tillbaka till Pudongflygplatsen tog jag sÃ¥ plats pÃ¥ Maglev-tÃ¥get – mellan Shanghai och flygplatsen är det ungefär tre mil, en sträcka som tar ungefär tio minuter att avverka. TÃ¥get har en maxhastighet pÃ¥ – just det, du gissade det – 431 km/h, men i verkligheten hinner man bara ha den hastigheten i en minut typ, sen är det dags att bromsa igen innan man är framme. Hur som helst – Ã¥k det om ni fÃ¥r tillfälle, ganska häftig känsla att susa fram i dubbla X2000-farten…

Tillbaka i Peking – som även de har en flygplats som inte direkt skäms för sig; Ã¥rligen tar de emot över 60 miljoner resenärer [en miljon i veckan, 150 000 om dagen, 6000 i timmen, hundra i minuten, tvÃ¥ passagerare varje sekund, dygnet runt].

SÃ¥ är vi tillbaka i nutid. Jag har fortfarande inte riktigt kommit till sans riktigt med tidsskillnaden, sÃ¥ jag är uppe med gökottejägarna och käkar frukost vid sex om morgnarna – vilket i sin tur betyder att jag somnar som en klubbad säl vid tio [vilket klockan är om typ 20 minuter]. SÃ¥ tiden för att skriva masterepos här pÃ¥ indiansommar är mestadels tidig morgon eller sen kväll – jag finner inte ron liksom. Men jag ska bättra mig!

Dagens fundering:
Tror ni att man kan veta nÃ¥got man inte vet? Att hjärnan har kunskapen men att det aldrig har Ã¥terkopplats till medvetandecentrat liksom? För egentligen borde väl det vara själva definitionen pÃ¥ att man vet nÃ¥got? Att man är medveten om att man vet liksom. Lite som Lucy, den där första människan man hittat skelettet av nÃ¥nstans i Afrika [för övrigt trodde jag att hon var döpt efter min grannes hund Lucy, men jag har, sÃ¥ här i vuxen Ã¥lder, fÃ¥tt reda pÃ¥ att hon fick det namnet för att lÃ¥ten Lucy in the Sky with Diamonds spelades pÃ¥ radion när de gjorde fyndet] – Homo Sapiens Sapiens; “människan som vet att hon vet“. För utan att jag vet om att jag kan en sak sÃ¥ kan jag ju inte tro att jag kan den… eller ja, J A G kan ju tro det [“Underskatta aldrig en man som överskattar sig själv.“, som Franklin D. Roosevelt sa…] men det kanske är svÃ¥rare för gemene man. NÃ¥väl. Skalman hade nog rätt ändÃ¥ – man ska bara tro det man vet. Basta.

Simma lugnt mina vänner!
Utnämningarnas vimmel!

Er landgång,

Writesonger

Chemical feelings…

Thu January 7, 2010, 11:56

(Top three things you don’t want to hear from the lecturer who’s supposed to make you a master at work of a technical equipment worth millions of dollars:
1. “I think so.” [Answer to a question about the extremely sensitive electron gun.]
2. “The answer is not important, the question is.” [Very zenlike way of looking at questions and answers – like saying: “Oh, we don’t know w h y your machine broke, but we do know that that’s what you want to know!“]
3. “Yes.” [Answer to my question “which of these ones is the ion chamber?” – hello mr no-good-chinese-english-teacher-who-taught-my-lecturer!])

Det där med kvalitet och kvantitet som jag ordade om i förra inlägget – jag fick ett pÃ¥hugg frÃ¥n den gode Bjowi angÃ¥ende det, hans skrev att “Här pÃ¥ firman brukar det sägas att kvalitet är en inställning; ett tankesätt, en attityd. Vill man att det man gör ska bli bra?” och det kan jag hÃ¥lla med om. Men sÃ¥ har jag funderat ytterligare pÃ¥ kineserna och jag tror att de liksom inte har det i sin världsbild att frÃ¥ga sig själva om de vill att det de gör ska bli bra. De gör liksom det de blir tillsagda, no more, no less. Eller sÃ¥ här; man fÃ¥r e x a k t vad man frÃ¥gar efter här. Om jag säger att jag vill ha min bil omlackad sÃ¥ lackar de om den. I vilken färg som helst. Säger jag att jag vill ha den blÃ¥, sÃ¥ ordnar de det – i vilken nyans som helst. Man mÃ¥ste liksom specificera in i minsta detalj, för den personliga initiativförmÃ¥gan ger minusutslag pÃ¥ skalan… Om man däremot säger att man vill att de lackar om plÃ¥t- och karossdelarna i färgen 26B, marinblÃ¥ metallic, tre omgÃ¥ngar och med tvÃ¥ lager klarlack utanpÃ¥ – sÃ¥ fÃ¥r man tillbaka bilen precis i mint condition. Men det är just för att man själv har bett om det. Hemma i Sverige hade man kunnat säga “lacka om den, tack” – och fÃ¥tt följdfrÃ¥gan: “Vilken färg, vilken nyans, ska det vara metallic, hur mÃ¥nga lager klarlack, när ska det vara färdigt, hur mycket fÃ¥r det kosta? Und so weiter.” Okej, nu kanske jag drog en rövare i och med att svenska billackerare kanske inte stÃ¥r ut som de mest serviceminded och kvalitetstänkande individerna och till alla er billackerare som läser det här – inget illa ment [hur mÃ¥nga ni nu än mÃ¥ vara]! Men ni förstÃ¥r tanken…

Och när vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ att diskutera vidare frÃ¥n tidigare inlägg – den andre Björn W kom med en intressant länk angÃ¥ende universums form. Och jag har försökt läsa in mig lite – universum är platt. Som ett pappersark typ. Men oändligt. Vilket för mig är ganska sjukt – kom vi inte överens om att universum var oändligt punkt, liksom? Ingen jävla papperslapp! För i sÃ¥ fall borde det väl vara oändligt i alla ledder? Det har tydligen att göra med “dark energy” som pÃ¥verkar universums densitet. Om densiteten är mindre än den kritiska massan [vilken i sin tur definieras som kvadraten av Hubbles konstant – mycket logiskt och ytterst lättförstÃ¥eligt, tycker ni inte?] sÃ¥ kommer universum att fortsätta expandera i all oändlighet. Men man tror att densiteten egentligen är större [vilket skulle göra att universum krymper tydligen, och slutligen kommer sluta i “the big crunch” vilket är totalt motsatt the big bang], bara det att det finns sÃ¥n här mörk energi som har en negativ massa, den kosmologiska konstanten [goddag yxskaft liksom; “hur mycket väger du dÃ¥?”, “tja, inte mer än minus 90 pannor i alla fall” – hur kan nÃ¥got väga minus? Om inte annat skulle jag hur som helst vilja ha med mig sÃ¥n materia i resväskan när jag flyger hem härifrÃ¥n Kina!] som väger upp och gör att universum expanderar. In i evigheten… Ja ja, jag antar att det är ett Sisyfosarbete att fundera över universum sÃ¥ jag lÃ¥ter det vara för nu. Själv är jag i Kina och min Lady i Sverige, det räcker för mig för att jag ska vara säker pÃ¥ att jag vill att universum ska krympa sÃ¥ pass mycket att avstÃ¥ndet mellan Peking och Stockholm är typ 20 minuter…

Dagens fundering:
Finns det egentligen nÃ¥gon skillnad mellan fysik, kemi och psykologi? Eller ja, den frÃ¥gan lät väl ganska sjuk, men jag menar – kan man skilja pÃ¥ känslor och kemi, eller fysik? Finns en känsla bara i psyket eller existerar den även i kemins värld – och i den rent fysiska verkliga världen? Eller är känslor abstrakta? Är det nÃ¥gon som vet? Själv är jag rakt igenom sinnesberusad av känslor för min Lady, kärlek, längtan och saknad – och jag tror att i kemins värld skulle det handla om Wolfram, Neon, Guld och Barium – mest för att jag tycker om orden, troligen skulle det bli en genomgiftig blandning. Hur som helst – kan man mäta känslor? Jag lovar att jag maxar skalan just nu, i sÃ¥ fall!

NÃ¥väl, vi kör lite bilder härifrÃ¥n Kina sÃ¥ länge…

What a wonderful world, som gode herr Armstrong skulle uttryckt det… Eller som vi säger nuförtiden – utsikt frÃ¥n konferensrummet där vÃ¥r utbildning hÃ¥lls…

Lunchen serveras pÃ¥ sjunde vÃ¥ningen i fabriken där utbildningen hÃ¥lls – i sann Prison Break-anda fÃ¥r man dÃ¥ en aluminiumbricka som sedan matsalspersonalen slevar upp maten  pÃ¥. I det här fallet [frÃ¥n klockan tolv och medsols] paprika [typ], luftbröd [smakar ungefär som att man gjort bröd pÃ¥ trolldeg], stuvad Ã¥l [behöver jag säga att den blev kvar pÃ¥ tallriken?], ris, nudlar, andra sorts nudlar med sallad och slutligen selleri en masse, som de tydligen älskar.

JorÃ¥, sÃ¥ att jag fortsätter pÃ¥ min inslagna bana som sopptestare [se tidigare avsnitt här och här], den här gÃ¥ngen var det sojamarinerad aubergine med nudlar stora som kopparormar…

Mitt hotellrum, uppstegat fick jag det till 45 kvadratmeter [typ som vÃ¥r lägenhet] och här gÃ¥r det ingen nöd pÃ¥ mig, fruktfat och kakfat levereras varje dag till dörren, fri öl i baren och dessutom gratis skoputsning och skjortstrykning. Hade det inte varit för att vi i Ghana kommer ha ungefär samma uppassning sÃ¥ hade jag varit rädd för att bli bortskämd…

Sjukt stort hotell förresten, 1000 rum och till det kommer inomhustennisbanor, bowlinghall, nattklubb, Ã¥tta restauranger, spa, biljardhall, konferenscenter, inomhusbasketplan, 50-meterssimbassäng… ja, jag kommer inte ihÃ¥g allt och vad jag vet är att jag hittills hunnit beta av tre restauranger. I topp ligger nog den japanska faktiskt och bottenplatsen innehas för tillfället av den genuint kinesiska restaurangen som serverar sÃ¥väl maneter som sköldpaddor.

Maneter ja, sÃ¥na man äter… fÃ¥r jag lov att presentera Riians [min sydafrikanske kollega] förrätt igÃ¥r – maneter med morötter och rädisor. Hepp!

Ja, jag älskar verkligen Miffy, mina fina överstrykningspennor – man kan ju undra var vÃ¥r föreläsare köper sitt kontorsmaterial…

Slutligen ska det sägas att kineserna har varit helt lamslagna sen jag kom hit – de har satt köldrekord pÃ¥ köldrekord och för tillfället har de den lägsta temperaturen pÃ¥ över 50 Ã¥r – minus tretton grader! Jag menar, kom igen!, i Sverige har vi [ni] temperaturer som skulle fÃ¥ till och med en riktig vodkaryss frÃ¥n Sibirien att ruska lite pÃ¥ sig – och sÃ¥ lamslÃ¥s det kinesiska samhället av nÃ¥got som vi snarast skulle kalla för en sval bris. Ã… andra sidan kan man lätt inse att de inte är vana vid sÃ¥na här temperaturer; inomhus kryper kvicksilvret lätt ner till femton-sexton grader och isolering i väggarna är liksom ett fenomen de inte riktigt hört talas om.

Hinner inte sÃ¥ mycket mer nu – ska ner och gÃ¥ igenom menyn pÃ¥ vistelsens fjärde restaurang… Ikväll blir det kinesiskt igen, men Kina är g a n s k a stort sÃ¥ att säga att man äter kinesiskt i Kina är väl som att säga att man äter europeisk mat i Europa. Jag Ã¥terkommer med rapport!

Kommentera, filosofera och kontemplera – mera!

Er flipflop,

Duncan

Eastern promises…

Mon January 4, 2010, 0:43

(I am as of early Christmas eve a fiancé and by that also most definitely the happiest guy walking in a pair of shoes. I asked Lady to marry me and she said yes! Here we go!)

Nu sitter jag i Kina, i mitt hotellrum i Peking och funderar lite över det där med olika kulturer – jag är van vid Ghana och Afrika nu och sÃ¥ helt plötsligt hamnar jag i Kina och allt ställs pÃ¥ sin spets igen. Jag fattar inte sprÃ¥ket, är helt ovan vid kulturen och ställer mig allt som oftast frÃ¥gande till mängden med personal överallt [när jag Ã¥t middag igÃ¥r hade jag tre servitriser till mitt bord]. Men ja, rätt ska vara rätt – sÃ¥ vi börjar om;

Jag och Lady förlovade oss pÃ¥ julafton!! Efter en ganska lÃ¥ng förberedande tankeprocess sÃ¥ bestämde jag mig ett par dagar innan julafton för att det var dags – pÃ¥ frÃ¥gan vad hon ville ha i julklapp sa hon; “det räcker med dig“, och om inte annat sÃ¥ gjorde det mig säker. SÃ¥ pÃ¥ julaftons morgon var det dags – hon sa “ja” och gjorde mig därmed till den avgjort lyckligaste och stoltaste fästmannen i mannaminne! Bröllop har börjat planeras och vad det lider kommer säkerligen även det avhandlas. Hur som helst – det här är ju megastort och egentligen borde jag inte göra annat än att bara sitta och förundras över hur lyckligt lottad jag är  [precis som att min konfirmationspräst tyckte att vi inte borde göra annat än att gÃ¥ runt och förundras över att celldelningen fungerar] men en del av mig känner ocksÃ¥ att det här är för vackert för att ordas om sÃ¥ här lättvindigt. Lady vet vad jag känner och för mig räcker det. Men icke desto mindre – inom ett Ã¥r smäller det!

NÃ¥väl, Ã¥ter sÃ¥ till Peking; jag ska hänga här i tre veckor och gÃ¥ utbildning för linjäracceleratorer. Highlife mÃ¥ jag säga. Ã… andra sidan är jag inhyst pÃ¥ ett megalomanstort femstjärnigt hotell sÃ¥ det faktum att det är snökaos här i Kina kanske inte spelar sÃ¥ stor roll – jag kan alltid beta mig igenom de tio [!!] restaurangerna pÃ¥ hotellet – eller spela tennis, squash, basket, simma, bowla eller gÃ¥ pÃ¥ bio. PÃ¥ hotellet. I och för sig var det nära att jag inte ens kom in i Kina; pÃ¥ flygplatsen blev vi stÃ¥ende i nästan en timme för att smittskyddsläkaren pÃ¥ flygplatsen inte ville släppa iland oss… När sedan kaptenen övertygat honom om att det fanns en hel del mäktiga företagsrepresentanter pÃ¥ planet och att deras företag skulle komma att bli hyfsat upprörda om deras anställda skickades tillbaka till Europa sÃ¥ var det helt plötsligt game att fÃ¥ komma in pÃ¥ flygplatsen. De är väldigt mÃ¥na om sina europeiska investerare här kan man säga… Och snökaos ja, det var snöstorm när vi landade igÃ¥r och i sann “Ã¥h-fan-snöar-det-i-Ã¥r-igen?!“-anda sÃ¥ har kineserna givetvis inga dubbdäck. Taxiresan frÃ¥n flygplatsen till hotellet, som normalt sett ska ta tjugofem minuter, tog sÃ¥ledes tvÃ¥ timmar.

Dagens fakta:
När julen tagit slut är det, i Paraguay, vanligt att man rakar alla män med 18 år fyllda. Under denna tid har kvinnorna i byn stickat peruker som sedan sätts på männens ryggar. Allt filmas och läggs ut på youtube.

Ja ja, jag Ã¥terkommer till alla konstigheter – nu ska jag ner i loungen och vänta pÃ¥ min skjuts till träningscentrat. Förresten kommer det här vara mitt sätt att kommunicera pÃ¥ nu – varken twitter, facebook eller google [?!] funkar här… SÃ¥ just det, ni kan ju, om ni vill – hitta mig pÃ¥ Skype: magnus.ericsson

Dagens fundering:
Kan kvantitet väga upp kvalitet? Tänk er aporna och Shakespeare – hade Shakespeares samlade verk varit mindre värda om de hade “rÃ¥kat” Ã¥stadkommas av en apa som satt vid en skrivmaskin och knapprade fram slumvisa bokstäver? Eller är det resultatet som är det viktiga och vägen dit ska man blunda för? Det känns lite som att här i Kina sÃ¥ försöker de mörka bristen pÃ¥ kvalitet med kvantitet och de gör det faktiskt verkligt bra… Vad är kvalitet egentligen? Är det resultatet eller är det hur man nÃ¥r det? Jag vet inte… känns det som. Hade ni frÃ¥gat mig för 36 timmar sen hade jag varit bensäker pÃ¥ att kvalitet är ett hantverk gjort av nÃ¥gon som vet vad han eller hon gör, en master-@-work helt enkelt. Nu känns det som att det kan vara ett hantverk gjort av nÃ¥gra som var för sig inte har en aning men tillsammans kan fÃ¥ ihop det. Vad är rätt?

På återskrivande, mina vänner!

Er dryck,

Rugby

PS. Lady – jag saknar dig, det är mörkt ute och även om solen tittar fram sÃ¥ är det du som stÃ¥r för ljusglimtarna i tillvaron. ILU ILU ILU!! :) DS.

Last but not least…

Fri December 18, 2009, 18:36

(This is the last entry made in Africa for this year. Tonight I’m leaving for Sweden and after that it’s time to try my wings in China. The grej of the day is: “The USB comb“. If you don’t have it – buy it! No one can live without it!)

Sista dagen i Ghana för det här året. Det enda som känns underligt med det är nog de där konstiga sakerna; inget mer Bush Canteen på nån månad, ingen mer tropisk värme [det har sällan varit under 30 grader varmt nu under mina veckor här nere] och inga mer afrikanskt liberala tidspassningar att ta hänsyn till. Vad jag däremot ser fram emot är en vit jul tillsammans med Lady, få träffa släkt och vänner och få kunna äta Lakritspuck och tunnbrödsrulle [kanske inte samtidigt dock].

I mitt senaste inlägg raljerade jag ju lite om rymden – och min trogne läsare bjowi [som för övrigt är en Scaniaslacker och sÃ¥ledes har varit ledig hela dagen idag – att han dessutom är en vanvettigt trevlig lirare som jag träffar alldeles för sällan hör kanske inte till saken, vilket inte Scaniadelen gjorde heller, men bör nämnas ändÃ¥] kom med följande uppföljningstanke:

Angående det där med jymden: Einstein lär ha sagt “Det finns bara två saker som är oändliga: Universum och människans dumhet och det första är jag inte säker på.” Låt det vara hur det vill med människans dumhet (han hade rätt; det är inte mer med det) och fokusera istället på det där med universums oändlighet. Jag håller med om att det börjar svindla när man tänker på sådant nämligen. För: Om nu universum är oändligt, då innebär det alltså att oavsett hur långt bort i universum man åker, så kan man alltid, ALLTID, åka oändligt långt bort till. Oändligt långt bort alltså. Visst svindlar det? Men håll i dig nu här: Anta motsatsen, d.v.s. att universum är begränsat. Det må vara väldigt, VÄLDIGT, långt och stort, men det finns ändå en yttre gräns för universum. Då måste det ju finnas något utanför den gränsen. På andra sidan gränsen. Motsatsen, d.v.s. att det inte skulle finnas någonting, är ju lika märklig att tänka sig som att det inte skulle finnas något, ingeting alls, på andra sidan väggen till kontoret där jag nu sitter. Eller? Och om det nu finns något där på andra sidan, vad är det i sådana fall?

Hur är det med svindeln?

Min replik lät inte vänta pÃ¥ sig – jag uppskattar diskussioner och dialog, sÃ¥ att ni kommenterar är guld värt! Hur som helst, sÃ¥ här skrev jag:

Slutligen – jymden. Okej, rymden är oändlig. Tror man. Fine. Men Big Bang – en gång i tiden var universum av en knappnåls storlek, sen kom Big Bang och rymden blev oändlig. Så säger forskarna. Vadå knappnål?! Hur fan ska det funka? Var det världens tyngsta och mest innehållsrika knappnål eller vadå? Något oändligt kan väl ändå inte komma ur något som är stort som en munblåsa? Och för övrigt – vad fanns det runtom den här knappnålen då?

Nu – är det sÃ¥ himla konstigt att man sitter och blir filosofisk när det är sÃ¥ här det ligger till? Att en knappnÃ¥l plötsligt fick för sig att bli stort som… eh, ja, oändligheten? Om jag nu mot all förmodan skulle ha nÃ¥gon astronom som läsare, eller doktorand i modern fysik för den delen [inte för att de är experter pÃ¥ universums utbredning men de är i alla fall hajsmarta] sÃ¥ kan ni väl droppa en rad i kommentarerna och förklara hur det ligger till? För jag och bjowi [och antagligen alla andra] vill verkligen veta – hur fan gÃ¥r det till det här med rymden? Oändligt? VadÃ¥ oändligt? Det gÃ¥r väl inte?

Dagens fundering skippar vi idag – hela inlägget har ju varit sÃ¥där kvantfysiskt filosofikantigt sÃ¥ vi lugnar oss för idag. Istället kör vi lite sköna bilder – jag har upptäckt en ny grej: Picasa. Eller ja, jag vet att det inte är nytt och ej heller sÃ¥ för mig egentligen. Det är bara det att jag idag föll till föga igen för att använda det – och det är ganska coolt.

Originalet. MÃ¥ sÃ¥ vara att det är en cool lirare som kör med pilotbrillor som skyddsglasögon, men vänta ska ni fÃ¥ se…

Now we’re talking! Helt plötsligt flyttades vi tillbaka till en svunnen tid dÃ¥ kamerorna var sunkiga och svartvita, och fokus lÃ¥g nÃ¥nstans mitt i bilden. Ã…tminstone i mina ögon fick bilden mer liv och blev intressantare nu…

Men det här är nog ändÃ¥ min favorit. Det är “vÃ¥rt” träd som även är en del av sjukhusets logotyp. Och sÃ¥ en hel massa himmel och längst ner ser man även ut över Accra och i horisonten även Atlanten…

Och vips! Så är effekten rentav dramatisk. Himlen är blå som om Rafael hade målat den i Sixtinska kapellet och trädets siluett står nästan ut ur bilden.

Och nu, nu när jag har skrivit det här och visat er sÃ¥ Ã¥ngrar jag mig bittert i det tysta. Varför lät jag bara inte bli att säga nÃ¥got och istället lät er tro att jag är en master at work när det gäller bildkomposition, efterbehandling och färgmatchning? Whyyy? Det enkla svaret är nog att jag är förjävla dÃ¥lig pÃ¥ att ljuga. Det funkar inte riktigt för mig. Jag börjar svettas ymnigt och blir sÃ¥där femÃ¥ring:skt nervös att det liksom inte är värt det. Därför lät jag bli. [Eh, labilt psyke, nÃ¥gon? Här sitter jag och för en diskussion med mig själv…]

NÃ¥väl – nästa gÃ¥ng vi skrivs är jag Ã¥terigen pÃ¥ svensk mark, är hemma i tvÃ¥ veckor innan äventyr i Kina väntar [ja, som ni märker sÃ¥ gör jag allt som stÃ¥r i min makt för att hÃ¥lla kvar greppet om er läsare; är det inte Ghana sÃ¥ är det Tyskland, är det inte Tyskland sÃ¥ är det Sydafrika och är det inte Sydafrika sÃ¥ är det Kina]… Inför det kommande Ã¥ret kan jag locka med USA…

Tjipp och hajk!

Er Bengt,

Alsterlind

PS. Dagens lÃ¥t är “I’m coming home“ med Johnny Horton, tillägnad min älskade Lady. DS.

On the right right side…

Wed December 16, 2009, 18:32

(…or the wrong left side. That’s where they have the steering wheel in South Africa. Damned anglophils! Today’s person is: Barry Goldwater. His birthday was on New Years day but he passed away somewhere around ten years ago. I guess he never really was that famous but he was senator for Arizona for a while – and perhaps even more important; he was contending against Lyndon B. Johnson for the presidency. All be it he lost it, but still. Anyhow, he once said this about the vice president at the time, Hubert Humphrey: “He talks so fast that listening to him is like trying to read ‘Playboy Magazine’ with your wife turning the pages.” Now that’s pretty fast.)

Det här med min blog – funkar den egentligen? En gÃ¥ng i tiden hade jag tanken att jag aldrig skulle ha en enda bild pÃ¥ min blog, folk skulle lära känna mig genom ord och annars fick det vara. Det sket sig ju, kan man säga. Tvärtom kommer jag nu ibland pÃ¥ mig själv med att inte skriva det jag hade tänkt för att inte ta för mycket fokus frÃ¥n bilderna. Lagom är bäst, va? Jag tror det. Förresten väntar jag fortfarande pÃ¥ slogans för mig, hittills har ni lyst med er frÃ¥nvaro pÃ¥ den fronten…

Dagens citat:
“DÃ¥ bestämmer vi sÃ¥ definitivt, sÃ¥ kan vi alltid ändra oss senare.”
– Göran, en av sköningarna här i projektet

Dagens fundering:
Ibland blir jag sÃ¥där pseudofilosofisk och börjar tänka pÃ¥ rymden. Ni som följt bloggen vet vad jag menar [se dagens fundering här för att läsa mer] och även om jag ibland kan tycka att det är bÃ¥de pretentiöst och en smula nördigt [en kombination som inte direkt borgar för ett brinnande intresse av att läsa mer hos er läsare] sÃ¥ kan jag inte lÃ¥ta bli. Det här med stjärnor i universum – det sägs att det finns fler stjärnor i universum än det finns sandkorn pÃ¥ alla stränder pÃ¥ jordklotet. Okej att det nÃ¥nstans är logiskt i och med att uttrycket “stjärnstopp” ända sedan man var liten har använts för nÃ¥got som är oändligt – och rent logiskt sett sÃ¥ är antalet sandkorn i världen ett ändligt tal. Men ändÃ¥. Nästa gÃ¥ng ni är och badar – försök att ta tÃ¥lamodet att sätta er ner och räkna hur mÃ¥nga sandkorn ni fÃ¥r upp om ni bara tar en nypa. Sjukt mÃ¥nga. Sjuuukt.

Hotellet jag bodde pÃ¥ i Pretoria, Colbyn Lodge, fÃ¥r nog karakteriseras som ett skönt hak som tar igen pÃ¥ gungorna vad de förlorar pÃ¥ karusellen – extremt intim och personlig touch, samtidigt som standarden pÃ¥ rummen var, ja, lÃ¥t oss kalla den för rustik. Hur som helst – här har ni synen utanför mitt fönster – djungel!

Precis som i Tyskland försöker de göra sig profit pÃ¥ min gode vän Dinos namn. Dino, du är ju för fan jurist, gör nÃ¥got!! [Det ska dock tilläggas att maten de hade pÃ¥ Dino’s var sann italiensk konst, sÃ¥ om de ska fÃ¥ straffeftergift för nÃ¥got sÃ¥ är det det.]

Elekta, företaget jag besökte nere i Sydafrika, tog hand om mig pÃ¥ ett helt prickfritt sätt – frÃ¥n stunden jag blev hämtad pÃ¥ flygplatsen till det att jag lämnades pÃ¥ densamma. Här var vi pÃ¥ middag andra kvällen – The Meat Co. Tankarna gick helt osökt tillbaka till i somras dÃ¥ jag, Lady och Ã¥tta av vÃ¥ra vänner var nere i Toscana i en vecka, varav en kväll spenderades pÃ¥ Dario Cecchinis Officina della Bistecca – köttet pÃ¥ The Meat Co. var lika gott men eftersom stämningen var nÃ¥got unik [understatement of the day, för övrigt] hos madman Dario sÃ¥ vinner han. Men ändÃ¥ – 750 grams T-bonesteak perfekt grillad, med lite ruccolasallad och balsamvinäger som tillbehör. I Sydafrika. Perfekt!

Nu var det väl i och för sig sÃ¥ att själva stämningen där nere i Sydafrika var ganska unik den med – mitt ute i bostadsboomen i Pretoria bestämde sig en rik knösus för att “vänta nu, jag bygger ett stort köpcentrum här – men get this: jag bygger det i form av en pittoresk liten italiensk smÃ¥stad!!” Helt bisarrt, allt var utformat för att pÃ¥minna om medelhavet och känslan för de smÃ¥ sakerna var… ja, sinnessjuk. Här har vi ett av torgen.

Som sagt, de har ett sinne för detaljer.

Dagens pausfÃ¥gel är: “Refuserade barnböcker”
1. Pojken som dog när han åt alla sina grönsaker.
2. Vissa kattungar kan flyga.
3. Nu är det nog, vi adopterar bort dig.
4. Du är annorlunda och det är inte bra.
5. Jenny var så elak att hennes mamma slutade älska henne.
6. Var skulle du vilja bli begravd?

Det är nästan bara när man blickar upp mot himlen som man inser det – allt är inomhus… [Nämnde jag att stället är bisarrt?]

Utsikt från rummet jag bodde i hemma hos Gary, en av Elektas ingenjörer. Hans hus kan snarast liknas vid ett mansion; sju sovrum med tillhörande badrum, tre terasser, en pool, ett gym, två vardagsrum, en matsal, en uteplats och garage för tre bilar. Allt för det facila priset av 1,7 miljoner kronor. Fattar ni? Man kan välja på att bo i en etta på Kungsholmen eller i ett slott i Pretoria. Och om det fortfarande är ett svårt val; de har sommarväder året runt.

Sen var det dags Рsafariiiii!! I give you Рbuffel. Eller n̴t.

Och ett annat djur med horn.

Pumba med fru och barn!

Nelson – vem minns inte Nelson? Jag fick en klump i halsen när jag sÃ¥g den här lilla krabaten ligga helt utslagen men klumpen förvandlades ganska snabbt till deep and utter respect när han ställde sig upp och jag insÃ¥g att han skulle kunna köra över mig som ett tÃ¥g. Han var ingen Nelson, han var en trött liten mayhem-maskin!

AlltsÃ¥, tigrar är ju katter. Egentligen. Tyckte jag i alla fall, till dess att det här monstret bestämde sig för att det vore en bra idé att skrämma bort den där bleka svensken. BrÃ¥kdelen av en sekund efter det här kortet sÃ¥ stÃ¥r jag öga mot öga med ett tigergap – och vid sÃ¥na tillfällen litar man inte mycket till nÃ¥t afrikanskt flätstängsel kan jag säga… Bättre fly än illa bli uppäten – I tell you!

Nelson d.y. hade en mamma ocksÃ¥, stor som ett tÃ¥g pÃ¥ riktigt. Och med en noshörning:sk version av PMS. Hon var inte sÃ¥ nöjd alls över vÃ¥rt envisa hävdande av allemansrätten – efter kortet togs fick vi ta till flykten pÃ¥ riktigt. TvÃ¥ ton noshörningsmamma är inte vad man vill ha i sidan – även om man har en bil runt sig.

I parken finns även Sydafrikas näst största grotta [apropÃ¥ stort förresten, visste ni att Holland fÃ¥r plats inuti Krugers nationalpark?, nej, tänkte väl det]…

Dagens dikt:
Rickard
Nyårsafton. En röd stege. Bananer på drift.
En som vet med sig att han stulit en rockring gråter stilla.

När man väl kom ner var det som att kliva in i en katedral – frÃ¥n golv till tak var det pÃ¥ sina ställen 40 meter…

SÃ¥ att ni vet att jag var där liksom. Det där med självporträtt är väl inte riktigt min grej kanske… det är lättare om man är tvÃ¥ som är ute och reser [läs: jag saknar min Lady].

Slutligen, det här med bostadsmarknaden i Sydafrika berörde jag lite här ovan – och jag tänkte bara prata lite mer om det. Det verkar som att folk inte riktigt bryr sig om att skaffa sig nÃ¥gon pension där nere i Sydafrika – istället köper man hus. BÃ¥de Gary, som jag bodde hos, och hans chef Jeanette, har tre hus var där de hyr ut tvÃ¥ av dem. Tydligen är det hyfsat förmÃ¥nligt att hyra ut hus, löpande kostnader med lÃ¥n och alla avgifter lÃ¥g för Garys hus pÃ¥ runt 15 000 vardera [mhm, ganska saftigt] och han hyr ut dem för över 25 000 i mÃ¥naden. Nätt förtjänst pÃ¥ 10 000 x 3 = 30+ lakan, rakt ner i pluskan. Nice!

Jeanettes enplansvilla med dubbelgarage, stor trädgÃ¥rd, tjänstebostad för trädgÃ¥rdsmästaren och pool pÃ¥ baksidan gick loss pÃ¥ 2,1 miljon kronor…

…vilket antagligen hade kunnat översättas till säg 10 miljoner här i Sverige.

Ã… andra sidan behöver vi inte ha taggtrÃ¥dsstängsel runt vÃ¥ra hus, vi behöver inte ha en pistol i handskfacket och vi vÃ¥gar dessutom stanna vid rödlysena – sÃ¥ allt är inte guld som glimmar.

Till sist – kom ihÃ¥g att Cairenisk arabiska har ett helt perverst sätt att räkna ut var betoningen ska ligga. Okej? Huvudbetoningen ligger pÃ¥ den sista stavelsen – om den stavelsen bestÃ¥r av minst tvÃ¥ konsonanter. Om sista stavelsen inte har tvÃ¥ konsonanter sÃ¥ ligger huvudbetoningen pÃ¥ den näst sista stavelsen under förutsättning att den innehÃ¥ller lÃ¥ng vokal. Om inget av dessa tvÃ¥ villkor är uppfyllt sÃ¥ ligger betoningen pÃ¥ den tredje sista eller näst sista stavelsen, beroende pÃ¥ vilken av dessa tvÃ¥ som Ã¥tskiljs av ett jämnt antal stavelser, räknat frÃ¥n den högraste, icke-slutliga stavelsen med lÃ¥ng vokal i ordet. Om ordet inte innehÃ¥ller nÃ¥gra stavelser alls med lÃ¥ng vokal eller dubbelkonsonant hamnar betoningen pÃ¥ den stavelse som är Ã¥tskiljd av ett jämnt antal stavelser frÃ¥n början av ordet. Tänk sen att de här sorgligt lingvistsjuka araberna som har det här som modersmÃ¥l gör det här i huvudet – u t a n att ens behöva göra en ansats till att tänka efter! Just det.

Imorgon kör vi lite sköna gamla reklamurklipp igen, eller hur?

Förresten, vad ska ni göra ikväll? Jag ska ut ner pÃ¥ stan till Asylum Down [stadsdel], dricka nÃ¥gra öl, äta friterat fläsk [fläsksvÃ¥len de har här är inte att leka med, believe you me!] och kanske spela Kalaha. Hemfärd till Sverige om tvÃ¥ dagar… Vinden har vänt! Det är min tur nu…

Er broder,

Emmett

PS. Dagens shoutout, som egentligen är samma varje dag även om den inte skrivs ut, går givetvis till min Lady: Honey, jag saknar dig! På lördag syns vi igen och då blir det n i c e ! Puss puss! DS.