För er, genom tiden…
Wed January 25, 2017, 19:08(Om jag fick välja ett soundtrack för det här inlägget sÃ¥ skulle det vara Badly Drawn Boy’s “Time of Timesâ€. Eller Ã¥tminstone de första 24 sekunderna av den. SÃ¥ ni vet. Eller i och för sig, om ni har en sÃ¥n där ända-in-i-kaklet-bra dag sÃ¥ skulle jag kunna rekommendera “Best Day of My Life“, med American Authors.)
Efter nästan ett halvÃ¥r här i Förenade Arabemiraten sÃ¥ är det väl hög tid att komma med ytterligare ett inlägg för er hemma i Sverige (och er här i UAE, för övrigt) att förkovra er i – sÃ¥ hÃ¥ll till godo, gott folk!
Som ni kommer ihÃ¥g frÃ¥n förra gÃ¥ngen sÃ¥ är vi numera med hus! Sen dess har vi även blivit med möbler – och i skrivande stund hängs det upp tavlor pÃ¥ väggarna, mattor rullas ut pÃ¥ golven och diskussioner förs fortlöpande om vad nästa steg blir – vilka lampor ska hängas upp var, behöver vi fler mattor, var fÃ¥r vi tag pÃ¥ sjukt stora tavlor (väggar som är typ 25 kvadratmeter förpliktigar)? Men jag tänkte ta med er pÃ¥ en liten resa som börjar i bilen utanför höghuset där vi bodde i lägenhet, och slutar fem dagar senare inne i huset, med möbler i varje rum, vitvaror pÃ¥ plats och bilar i garaget. Pass pÃ¥!
Vi bodde ju som sagt i en lägenhet frÃ¥n första kvällen vi kom ner till Dubai – en möblerad etagelägenhet med tvÃ¥ sovrum och balkong. Inledningsvis hade vi lägenheten i tvÃ¥ mÃ¥nader (till slutet av oktober), men givet den lÃ¥ngbänk jag hamnade i med min visumprocess tog vi det säkra före det osäkra och förlängde kontraktet till slutet av november. SÃ¥ när hyresvärden ringde torsdagen den 27:e oktober, när jag och Lady satt i bilen, för att frÃ¥ga “när pÃ¥ mÃ¥ndag vi flyttar utâ€, sÃ¥ var vi ganska oförstÃ¥ende. Det uppdagades snabbt dock att hyresvärden (ett företag som hyr ut semesterbostäder, främst i Dubai) ansÃ¥g sig ha rätten att avsluta vÃ¥rt avtal, eftersom vi inte hade betalt förskottshyra för nästkommande mÃ¥nad. Och det vore väl fair’n’square, om det inte hade varit för det faktum att vi vid flertalet tillfällen – sÃ¥väl per telefon som mailledes – hade bett om att fÃ¥ tillgÃ¥ng till den länk som behövs för att nÃ¥ sidan där man gör betalningen. Föga förvÃ¥nande sÃ¥ var det en av oss som tände pÃ¥ alla cylindrar (hint: inte den mentalt valiuminfuserade yours truly som kan räkna pÃ¥ ena handens fingrar de gÃ¥nger han blivit arg) sÃ¥ det ringdes en hel del arga samtal till hyresvärden, som erbjöd sig att försöka hitta alternativt boende till oss som bästa alternativ – men nÃ¥nstans i hela processen satte vi oss ner och räknade efter: Tillträde till huset var den 1:a november – men vi kunde pÃ¥ nÃ¥der fÃ¥ flytta in en dag tidigare, vilket alltsÃ¥ skulle ge oss torsdag, fredag, lördag och söndag innan flytten kunde ske – efter moget övervägande och en hel del tandagnisslan sa vi till varandra: “Vi kör – inflyttning pÃ¥ mÃ¥ndag!†Resten av den dagen spenderades pÃ¥ IKEA shoppandes möbler med expressleverans, dagen efter dundrade vi in pÃ¥ Carrefour för att köpa vitvaror med expressleverans, sÃ¥ när mÃ¥ndagen kom hade vi helt plötsligt ett i stora delar möblerat hus med tvättmaskin, torktumlare, kyl och frys, spis, diskmaskin och mikro – och pÃ¥ köpet hade vi alltsÃ¥ sparat tre veckors hyra av lägenheten som vi alltsÃ¥ lämnat. Dock ska det – i samma andetag, andas inte än! – nämnas att vi utöver detta även hade fÃ¥tt till mÃ¥lning i vÃ¥rt sovrum och Astrids dito, vi hade haft företag där för pest control och hela huset hade städats, inom samma tidsperiod. Det är inte utan att jag är imponerad av oss – och i synnerhet min kära kapten Lady som alltsÃ¥ är den som styr hela den fullriggare som vÃ¥r familj faktiskt fÃ¥r anses vara här nere, och det med den äran! Tack honey!
Nedanför har vi då lite före/efter-bilder så ni kan se vad som hänt de senaste veckorna…
Astrids rum innan gardiner, lakan och annat piff. Dock – rosa och lila väggar; helt enligt önskemÃ¥l.
Rummet efter piff!
Övre gästrummet.
Samma rum efter lite piff!
Matrummet under IKEA:s besök.
Matrummet efter lite piff. Ã…terstÃ¥r dock att skaffa bilder till ramarna – alternativt att till fullo omfamna Thomas Robinsons idé frÃ¥n filmen The Switch och lÃ¥ta det vara som det är.
Master bedroom. Utan säng.
Med säng, tavlor och lampa!
Nu kanske jag har sagt nÃ¥got om det tidigare – men get this; IKEA kommer hem och inte bara levererar möblerna, utan de monterar dem även! Här är nedre vardagsrummet under deras besök.
Och här är det för nÃ¥gra dagar sen. Den uppmärksamme ser även att det är en koja som Astrid byggt, och att hon vid fototillfället hÃ¥ller pÃ¥ att montera in mikrofoner i kojan för att kunna sjunga “Let it go“, “Jingle Bells” och “Blinka lilla stjärna”. För det vill man ibland när man har en koja.
Här har vi bara en efterbild – övre vardagsrummet är tänkt som nöjesrum. Fotbollsspel och bokhylla!
Samt tv-häng och terrass!
Men familjen dÃ¥, hur gÃ¥r det för familjen? Jo, i och med flytten till hus sÃ¥ fick vi helt plötsligt ytor att leva pÃ¥ – leksaker kan dras fram men även städas undan pÃ¥ ett enklare sätt, tillträdet till poolen just utanför huset gör att det badas friskt och jag minns fortfarande leendet pÃ¥ Ladys läppar när hon första gÃ¥ngen gick ut pÃ¥ altanen och ropade: “Kom in Astrid, middagen är klar!â€, till Astrid som var ute pÃ¥ lekplatsen och sprang omkring. Kort sagt har huset gjort livet ytterligare ett par pinnhÃ¥l enkelt att leva. Sen har ju Astrid tagit sig förbi den sprÃ¥kliga barriären pÃ¥ ett sätt som, min bakgrund inom lingvistik och sprÃ¥kvetenskap till trots, fÃ¥r mig att häpna över hur snabbt barn kan tillgodogöra sig ett nytt sprÃ¥k – hon är numera tjenis och bundis med granntjejen Chleo, frÃ¥n Australien, och växlar helt bekymmersfritt mellan engelska och svenska. Sen kryddar hon tillvaron med att lära sig arabiska pÃ¥ dagis, och nÃ¥gra fraser pÃ¥ tagalog som vÃ¥r förra filippinska nanny pratade. Jag själv försöker hÃ¥lla uppe Ã¥ngan genom att lära mig tvÃ¥ nya arabiska fraser i veckan (vÃ¥r Chief Medical Officer fÃ¥r i utbyte lära sig tvÃ¥ svenska fraser i veckan – typ som “mera kaffe!†och “när är det fika?â€) och till det kommer lite hobbyutbyten inom Tagalog (filippinska, frÃ¥n min fastighetschef) och det indiska sprÃ¥ket Malayalam (frÃ¥n mina upphandlare). I tillägg till ovan ska det även nämnas att Lady har pÃ¥börjat en tjänst som kommunikations- och marknadsansvarig för samma sjukhusgrupp som jag jobbar för – inledningsvis pÃ¥ deltid, men även inom hennes omrÃ¥de är mängden arbete snarast att liknas vid en aldrig sinande ström av “åh, jag bordeâ€:n, “det här mÃ¥ste göras nuâ€:n och “allt är viktigt, hur ska jag kunna prioriteraâ€:n, sÃ¥ utmaningen ligger väl mer i att undvika att drunkna i alla mÃ¥sten och fokusera pÃ¥ att bara jobba sÃ¥ mycket som man har betalt för. Story of our lives.
När min brorsa var pÃ¥ besök sÃ¥ var vi även uppe i Burj Khalifa. Det är satan sÃ¥ högt alltsÃ¥! Varenda en av de där husen man ser nedanför hade stÃ¥tt ut som en varböld i Stockholms skyline – och de är lilleputt jämfört med Burj Khalifa!
Fascinerande.
Och här har ni min käre bror, Jakob, hängandes i loungen uppe i “Burjen”.
En liten timelapse över utsikten.
För nÃ¥gra mÃ¥nader sedan gjorde jag en kort reflektion gällande vad jag funnit vara annorlunda i UAE jämfört med den gamla välbekanta vardagslunken i Sverige – och nu tänkte jag försöka mig pÃ¥ konststycket att komma med en analys av hur saker har blivit jämfört med vad vi fick information om innan.
T R A F I K E N – “Trafiken här nere är hemsk, och varje dag ser man minst tvÃ¥ allvarliga trafikolyckor pÃ¥ väg till och frÃ¥n jobbet.†Orden kom frÃ¥n bekant som spenderat de senaste fyra Ã¥ren här nere i Dubai, och givet mängden bilar i trafiken sÃ¥ trodde jag väl inte att det skulle vara sÃ¥ osannolikt att man ser ett par större olyckor per dag. Men hittills, peppar peppar, ta i trä, har jag sluppit se nÃ¥gra allvarligare incidenter överhuvudtaget. Förvisso är det sÃ¥ att man generellt har minimerat avstÃ¥ndet till bilen framför, frÃ¥n att i Sverige handla om ett par sekunder som bäst (för i ärlighetens namn – hÃ¥ller man verkligen de tre sekunderna i rusningstrafik – lämnar man en lucka sÃ¥ klämmer sig väl nÃ¥gon annan in där?), till att här nere handla om avstÃ¥nd som inte sällan kan mätas i ensiffriga centimeter med en underliggande ambition om att visa sig angelägen medelst kortast möjliga avstÃ¥nd i kombination med ett ihärdigt användande av helljus och inte sällan tutan – men pÃ¥ nÃ¥got oförklarligt sätt sÃ¥ ligger olycksfrekvensen förvÃ¥nansvärt lÃ¥gt, Ã¥tminstone sett till den rutt jag tar till och frÃ¥n jobbet.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-0
V Ä D R E T – “Det är varmt som satan i Dubai!â€, är väl en allmän Ã¥sikt som kommer av det faktum att vi, i egenskap av svenska turister, önskar maximera mängden sol och värme när vi väl bestämmer oss för att fly den svenska grÃ¥ vardagen för att tillskansa oss lite lyx, flärd och semester i Dubai. Inte sällan siktar man dÃ¥ in sig pÃ¥ höstlovet eller sport- eller pÃ¥sklov, kanske för att undvika prisökningen över jul och nyÃ¥r, och delvis möjligen för att man, ju, trots allt uppskattar lite snö och kyla när det är dags för jultomten att knacka pÃ¥ följt av fyrverkerierna veckan efter – men detta innebär ju att man (eh, ni – de svenska turisterna) hamnar här nere antingen precis i eftersviterna av sommarens bastuvärme, alternativt när vädret börjar blÃ¥sa pÃ¥ med värme inför just den bastuvärme som härskar under sommarmÃ¥naderna. Men senaste veckorna sÃ¥ har vädret visat pÃ¥ ytterligare en dimension – kyla. Efter kvällsdoppet igÃ¥r kväll sÃ¥ frös jag sÃ¥ att jag skakade tänder, vilket verkligen var en exotisk känsla; frysa i Dubai. Men kvälls- och nattetid kryper temperaturen ner under 20 grader, och dÃ¥ kan man själv tänka sig tillbaka till en ljum sommarkväll med ett nattdopp – det är ju inte utan att man drar en liten rysning för att man vet hur kall man blir precis när man kommit upp, innan man sprungit in i bastuns värme igen, följt av en iskall lager. Inte sant? Men i korthet – det är varmt som satan i Dubai, dock inte alltid.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-1
F A M I L J E F Ö R U T S Ä T T N I N G A R – “Dubai är en fantastisk plats för en barnfamilj.â€, ett pÃ¥stÃ¥ende som nog var ett av de mest utbredda inför vÃ¥r ankomst här i Dubai. Och det är väl bara att kapitulera inför det fullbordade faktumet – Dubai är en grym stad när det gäller aktiviteter, förutsättningar och faciliteter för barnfamiljer. Självklart finns det smolk i bägaren i det att staden snarast blickat mot amerikanska förlagor som Los Angeles och Las Vegas, vilket lett till att man sÃ¥ gott som alltid är bilburen, och att man fÃ¥r räkna med en halvtimmes bilfärd oavsett vart man ska – men när man väl kommit till sans med de förutsättningarna sÃ¥ är det bara att dagtinga och ta tillvara pÃ¥ allt som finns att tillgÃ¥: Gigantiska parker (alltid med grönt och kortklippt gräs), inomhuslekland (för de jävlarimig-varma sommardagarna), vattenland (med uppvärmt vatten pÃ¥ vintern och nedkylt pÃ¥ sommaren) och fullt av genuint barnkära servitörer, butiksbiträden och nannies/maids.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-2
A R B E T E  – “Man jobbar jämt.†Inledningsvis har det här kommit att bli en evig sanning – även om jag i det här forumet inte tycker om att orda alltför mycket om mitt jobb (detta givet att jag här nere är en offentlig person och med det även har ett ansvar gentemot min chef och mina underställda) sÃ¥ kan jag med lätthet säga att jag aldrig har jobbat sÃ¥ mycket som jag gjort under de inledande mÃ¥naderna här nere. Samtidigt har jag vinnlagt mig om att finnas hemma till middagen och vika merparten av helgdagar Ã¥t aktiviteter med familjen, sÃ¥ jag tror – och hoppas – att Astrid och Hugo inte märkt av min arbetsbelastning nämnvärt. De senaste veckorna känns det dock som att pressen avtagit nÃ¥got, och jag ser trÃ¥nande fram emot att fÃ¥ kunna njuta av en kväll där jag är ledig när barnen lagt sig, kommer i säng innan timvisaren letar sig över till nästa dygn och där jag stänger datorn för dagen redan pÃ¥ jobbet.
Verkligheten vs. Förhandsinformation: 1-3
Kontentan är att verkligheten den här gÃ¥ngen trumfades av förhandsinformationen – det är varmt, familjevänligt och högtryck pÃ¥ jobbet men trafiken är inte sÃ¥ farlig som man kan luras att tro. Hur tror ni att det hade varit för er att bo i Dubai?
Det tog ganska lång tid för mig att få mitt visum och arbetstillstånd (av olika anledningar) men när jag väl fått det var det dags för resten av familjen. Det tog tid, lååång tid. Och precis när vi började misströsta och fundera över konsekvenserna av att Lady, Astrid och Hugo inte får sina visum i tid (typ att de skulle vara tvungna att åka hem till Sverige i nio månader innan de skulle vara tillåtna att komma tillbaka hit) så ringde vår Public Relations Officer (fritt översatt):
– Vi har ett problem.
– Jaha?
– Du har bara ett barn.
– Eh… nej, mig veterligen har jag tvÃ¥. Astrid och Hugo.
– Hmm… okej, du har tvÃ¥ barn. TvÃ¥ döttrar.
– Igen, nej – jag är med en dÃ¥res envishet säker pÃ¥ att Hugo är en pojke.
– Nej, Hugo är ett flicknamn!
– Say what? Vad sägs om nej? Hugo är en pojke.
– Du mÃ¥ste visa mig bevis pÃ¥ att han är en pojke, annars fÃ¥r han inget visum.
– Räcker det med en bild pÃ¥ hans… eh, familjestolthet?
– Nej, papper med stämpel, bÃ¥de frÃ¥n UD och UAE:s ambassad i Sverige.
Jag lyckades tillslut att övertyga Ahmed (PRO:n) om att Hugo de facto är en pojke, och att det även står så i hans personbevis (som för övrigt är översatt till engelska, såklart). Då kom nästa problem några dagar senare:
– Vi har ett problem. Igen.
– Han ÄR en pojke!
РJa ja ja, men han har munnen f̦r ̦ppen p̴ bilden.
– ?
– Han mÃ¥ste ha stängd mun.
Projekt ta-bild-pÃ¥-Hugo-när-han-har-stängd-mun-men-öppna-ögon tog vid. Det gick sÃ¥där – slutresultatet blev 74 bilder pÃ¥ Hugo med öppen mun (pappa är tydligen rolig när han ska ta kort), och ett visum pÃ¥ en alldeles strÃ¥lande glad Hugo. Med öppen mun.
Som sagt – glad som en spelman utan tillstymmelse till stängd mun!
Bästa visumet ever!
Dagens fundering:
Nu när vi bor i ett muslimskt land sÃ¥ är det pÃ¥tagligt svÃ¥rt att undgÃ¥ deras regelbundna och väldigt tydligt pÃ¥kallade böner – minareterna tornar sig ganska höga jämfört med de tvÃ¥vÃ¥ningshus som är modus operandi utanför skyskrapsgränserna och även om man numera inte tänker aktivt pÃ¥ böneutropen sÃ¥ sker de ju de facto fem gÃ¥nger om dagen – och med det kommer även grubblandet gällande det här med att vända sig mot Mekka. Det är ju okej om man har en kompass (och vet exakt var man befinner sig), alternativt – i dessa digitala dagar – en app som vägleder en i vilken riktning man ska böja sig (i lägenheten vi bodde i i början här nere sÃ¥ var faktiskt riktningen mot Mekka utmärkt i taket – för enkelhets skull liksom). Men get this – vad händer när första muslimen befinner sig i rymden? Om man befinner sig i omloppsbana i rymden sÃ¥ ligger hastigheten generellt runt typ 27-28 000 km/h (motsvarande nästan Ã¥tta kilometer i sekunden) vilket i sin tur innebär att man snurrar tvÃ¥ tredjedelars varv runt jorden per timme. Fatta dÃ¥ om man har till uppgift att vända sig mot Mekka fem gÃ¥nger om dagen, där varje bön tar, lÃ¥t säga tio minuter – det blir ett jävla aerobicspass där ute i rymden för att vara vänd Ã¥t rätt hÃ¥ll. SÃ¥vida man inte löser det hela med nÃ¥gon form av gyroskopisk konstruktion, där man har Mekka som ett slags rörlig origo i ett pseudodynamiskt koordinatsystem (lÃ¥ter ju skitenkelt, när jag tänker efter… eh…). I förlängningen kommer ju den här funderingen att handla om huruvida vÃ¥ra religioner vi har här pÃ¥ jorden är skapade utefter förutsättningarna pÃ¥ jorden – och inte universum – och sÃ¥ledes kan tänkas vara skapade av människan snarare än nÃ¥gon allsmäktig Gud (som dÃ¥ de facto faktiskt borde skapat Ã¥tminstone grogrund för att religionen skulle kunna utövas även i rymden – utan krav pÃ¥ doktorstitel i differentialekvationer och transformationsmatematik)? Nu har jag inte kommit mycket längre i min genomlysning av världens 5 000 (give or take a few) religioner än just den här funderingen – men nog mÃ¥ste det väl finnas fler exempel som den här pÃ¥ att vi människor (eller gudar) har varit, och är, nÃ¥got introverta i vÃ¥rt tänkande med just jorden som fokalpunkt?
 Okej, sÃ¥ lÃ¥ngt sÃ¥ väl – ledsen för radiotystnaden under dryga tre mÃ¥nader, som ni läste ovan sÃ¥ har det jobbats en hel del, sÃ¥ det ni just läst började som ett skelett den 2:a november, för att sedan köttas pÃ¥ ända till idag – 25:e januari. Bättring utlovas!
Vad händer hos er? Vi kör sÃ¥ här – alla berättar en sak som man ser fram emot den kommande veckan! Jag ser fram emot att äta hamburgare och kolla pÃ¥ fontänskÃ¥despelet nedanför Burj Khalifa, redan imorgon!
Er vaskare,
Candide
Friday Night Live…
Fri October 14, 2016, 18:08(Fredag Рh̴ll i er!)
Suck – nu har det gÃ¥tt sÃ¥ där lÃ¥ng tid mellan inläggen att det infinner sig nÃ¥gon typ av Ã¥ngest inför att jag ska skriva ett nytt inlägg. Varför vet jag inte riktigt och rent faktiskt sett finns det ju inte nÃ¥gon som helst anledning – men icke desto mindre. Angst. NÃ¥väl – styckena här nedanför började författas den 26:e förra mÃ¥naden – sÃ¥ ha överseende med mig för tempushopp, oklara tidslinjer och avsaknad av logik! Nu kör vi!
SÃ¥ är det sÃ¥ Ã¥terigen fredag (för att ytterligare understryka ovanstÃ¥ende styckes ursäkt sÃ¥ ska det sägas att det här stycket exempelvis skrevs för tvÃ¥ veckor sedan). Kvällen till ära sitter jag i baren pÃ¥ Café Belge pÃ¥ Ritz-Carlton i DIFC här i Dubai. Sitter ensam i baren och har tillskansat mig sÃ¥väl djävulskryddade (vilket för övrigt, om det nu ens kan tänkas klassas som ett ord, förefaller vara ett av de fÃ¥ ord som jag lyckats frammana som resulterar i noll resultat pÃ¥ Google) cashewnötter som en habil Old Fashioned. NÃ¥got som jag har insett efter den dryga mÃ¥nad vi har varit här nere är att det är svÃ¥rt för mig att skaffa vänner – kollegor har jag (och med det sagt ska jag säga att de här kollegorna med lätthet kvalar in som nÃ¥gra av de bästa jag haft – även om nu ingen skugga ska falla över mina tidigare eminenta kollegor) och med det kommer förvisso det sociala, skratten och även möjligheten att fÃ¥ lätta hjärtat om behov finns – och i situationen vi alla är i här nere sÃ¥ är vi även behjälpta av det faktum att vi alla är satta i den här nya, annorlunda och utmanande situationen, vilket ytterligare ger luft under vingarna för vÃ¥r vänskap. Men ändÃ¥ sÃ¥ är det just att ha nÃ¥gon utanför jobbet som jag saknar – en polare. Som man vet att man kan frÃ¥ga om man ska se pÃ¥ Champions League (även om tiderna för fotbollsmatcherna blir förbÃ¥lt sena här givet att vi ligger tvÃ¥ timmar framför Sverige) eller bara dra med ut pÃ¥ dÃ¥ligheter any given Thursday, om vi pratar filmreferenser. NÃ¥väl, var sak har sin tid.
Nu tar vi och går igenom senaste bildskörden!
Vi tog en till dag pÃ¥ stranden – den här gÃ¥ngen inne i Dubai sÃ¥ söderhavskänslan ville väl inte riktigt infinna sig – men icke desto mindre är sanden finkornig som chinchillasand och havet varmt som en bättre pool!
En fredag hängde vi pÃ¥ The Green Planet i City Walk här i Dubai. Perfekt om man har barn att slÃ¥ ihjäl ett par timmar (föregÃ¥ende mening ska för övrigt läsas sÃ¥ här: Det är perfekt om bÃ¥de har barn och ett par timmar att slÃ¥ ihjäl. Och inte pÃ¥ nÃ¥got annat sätt.); det finns fÃ¥glar, fiskar, ormar, skalbaggar, ödlor och fina växter överallt – och sÃ¥ till det ska man sedan lägga till hängbroar, tunnlar genom akvariumet och smÃ¥ stigar inne i regnskogen. Eller gula papegojor.
Tukaner fanns det också!
Och skalbaggar, som sagt.
Och så en ödla.
Efterföljande promenaden i City Walk var förvisso inte helt njutbar givet att temperaturen hade passerat 40-gradersstrecket med rÃ¥ge – men den street art som de lÃ¥tit konstnärer smycka stadsdelen med är riktigt fin!
Älska är väl kanske lite väl uttrycksfullt som adjektiv om mina känslor för Dubai hittills – men jag trivs bra. Vi trivs bra.
En sak man lätt slÃ¥s av här nere är att det sällan är sÃ¥n där klarblÃ¥ himmel som det allt som oftast är hemma i Sverige pÃ¥ fina sommardagar. Alla dagar här nere är ju temperaturmässigt som de allra finaste sommardagarna som nÃ¥gonsin satt sin fot pÃ¥ svensk mark (och nu är det faktiskt sant – oaktat tid pÃ¥ dagen numera sÃ¥ är det näst intill en ren njutning att gÃ¥ utomhus) – men med skillnaden att allt är höljt i ett skimrande dis av sand… Men sÃ¥ häromdagen sÃ¥ var det klar himmel! Man kunde till och med se ett par moln pÃ¥ himlen!
Har även fÃ¥tt min första försmak av öknen – mäktigt!
Det här med trafiken i Dubai kan vi väl gÃ¥ igenom nu pÃ¥ en gÃ¥ng. Första gÃ¥ngen vi var här nere, i början av juli, fick vi berättat för oss att trafiken var en mardröm – trafikolyckor är vanliga och det kommer ta lÃ¥ng tid innan man vÃ¥gar sig ut i trafiken – sÃ¥ det var med ett visst mÃ¥tt av försiktighet och tillbakahÃ¥llen angst som jag satte mig bakom ratten första dagen med hyrbil. Och trafiken var… helt okej. Nu är det visserligen sÃ¥ att jag som genom en ryggmärgsreflex jämförde rytmen, bilarna och hetsen med den i Accra, vilket skulle fÃ¥ det mest Lorenzianska rusningstrafikskaos att framstÃ¥ som högst exemplarisk bilskoletrafik à la Preüssen – men oaktat detta, om jag försöker mig pÃ¥ en subjektivt objektiv analys av det hela sÃ¥ är inte trafiken sÃ¥ farlig. Visst har man ändrat tresekundersregeln till att här kallas tredecimetersregeln och även om bilarna alla har blinkers sÃ¥ verkar det vara förbjudet att använda dem, men ändÃ¥ – finns det Ã¥tta filer sÃ¥ hÃ¥ller man sig till Ã¥tta filer (och inte elva, som säkerligen hade varit fallet i Accra), är det en motorväg man Ã¥ker pÃ¥ sÃ¥ kan man förvänta sig att den fortsätter vara motorväg (och inte ta slut i en lerstig helt apropÃ¥) och sÃ¥ vidare. Sen är det ett par saker jag tycker är lite lustiga med trafiken här nere – exempelvis pÃ¥ just motorvägarna; pÃ¥ vägen mellan Dubai och Abu Dhabi sÃ¥ är hastighetsbegränsningen 120 kilometer i timmen, vilket klargörs pÃ¥ flertalet tydliga vägskyltar. Men lika ofta som de vägskyltarna tittar fram sÃ¥ kommer det även andra skyltar – där det tydligt stÃ¥r skrivet att den h ö g s t a tillÃ¥tna hastigheten är 140 kilometer i timmen, och att man ska tänka pÃ¥ det. Eh… vad är dÃ¥ 120 km/h för hastighet? En rekommenderad hastighet? Lite efterforskning frÃ¥n undertecknads sida har mynnat ut i att 120 km/h är hastighetsbegränsningen, men att böter börjar betalas ut först om man överträder hastighetsbegränsningen med 20 km/h eller mer – vilket dÃ¥ föranleder skyltarna om 140 km/h. Själv kan jag ju tycka att man borde ha en hastighetsbegränsning och att det är den som gäller… Ungefär samma deal har vi när det gäller heldragna linjer – de vita heldragna linjerna är okej att Ã¥ka över och inte bry sig om – de är mer där som rekommendationer, men de gula heldragna linjerna, drar man över en sÃ¥n sÃ¥ är det böter. För sÃ¥nt ska man ju bara veta – sÃ¥ klart. Och tvärtom mot hur svenska polisen är (stannar folk och delar ut böter pÃ¥ plats) sÃ¥ kommer här allt pÃ¥ ditt registreringsnummer. Och betalar du inte böterna sÃ¥ gÃ¥r inte bilen igenom besiktningen och de tar den pÃ¥ plats för dig (när du ska besiktiga den). Och nu när vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ det här med trafik och bilar och sÃ¥nt sÃ¥ kan jag även nämna att vi var pÃ¥ middag hos en av mina kollegor förra helgen, och frÃ¥gade om de har nÃ¥gra regler här nere gällande promillehalt och bilkörning. Svaret blev att det inte finns nÃ¥gon tillÃ¥ten eller otillÃ¥ten promillehalt alls i lagen – för här nere har de inställningen att man kan ju inte förbjuda nÃ¥got som inte finns; och alkohol finns ju inte… eh… Möjligen är det sÃ¥ om man hÃ¥rdrar det i och med att det de facto är Sharialag som gäller här nere och i den aspekten är ju alkohol förbjudet – i synnerhet för de som inte har tillskansat sig ett aktivt “tillstÃ¥nd†(för att inneha vilket man mÃ¥ste besitta sÃ¥väl residence visa som Emirates ID), rent strikt sett – men rent faktiskt sett sÃ¥ serveras det ju alkohol pÃ¥ sÃ¥ gott som varenda restaurang och hotell här i stan. Men jag kunde inte lÃ¥ta bli att tycka att det är fascinerande att de inte har nÃ¥gon lag som förbjuder en att köra bil alkoholpÃ¥verkad – eftersom alkohol “inte finnsâ€. Sen ska det väl i samma andetag nämnas att om nÃ¥gon nu mot all rim och reson skulle fÃ¥ för sig att köra bil efter nÃ¥gra öl och fastna hos polisen sÃ¥ är det väl inte sÃ¥ direkt att de ser genom fingrarna pÃ¥ grund av ett kryphÃ¥l i lagen – tvärtom sÃ¥ kommer de med största sannolikhet göra det mycket tydligt via godtycklig lagtexttolkning att alkohol och bilkörning äro tvÃ¥ parallella linjer, och det ligga i parallella linjers natur att aldrig mötas – som August Strindberg skulle uttryckt det (även om han själv nu pratade om man och kvinna – vilket jag själv kan tycka är ett ganska ödesmättat uttalande givet hans rykte som kvinnokarl).
Puh! Mastodontstycke – inte sant? Vi lättar upp det hela en sköning till citat:
“When I die, I want to go peacefully, like my grandfather did – in his sleep. Not yelling and screaming, like the passenger in his car.â€
– Bob Monkhouse
Vad kan vi mer säga? Jo, vi har hittat ett hus som vi ska flytta in i. Innan vi kom ner hit i slutet av augusti sÃ¥ hade vi bokat in oss i lägenheten där vi bor nu – den hyr vi mÃ¥nadsvis och som sÃ¥dan är den alltsÃ¥ svindyr (nu är förvisso allt svindyrt här i Dubai, men det blir extra dyrt om man inte bestämmer sig för att hyra boende Ã¥rsvis). Saken är bara den att man kan inte hyra hus eller lägenhet Ã¥rsvis sÃ¥vida man inte har ett residence visa, nÃ¥got som tar sin lilla tid att fÃ¥ tag pÃ¥. Eftersom jag själv jobbar för ett företag som i sin tur har presidentministeriet som uppdragsgivare sÃ¥ är det en hel del pappersexercis som ska trampas igenom innan man fÃ¥r stämpeln i passet – men nu verkar det icke desto mindre som att det är dags för mig att fÃ¥ mitt pass med tillhörande visum i. Steget efter det är att jonna över till mäklaren med en check pÃ¥ 5% pÃ¥ hyressumman och tvÃ¥ checkar till hyresvärden med hälften av hyressumman pÃ¥ vardera check. Därefter är 69b 12c Street i Jumeirah 1 vÃ¥rt i ett Ã¥r framöver Ã¥tminstone. Som synes av bilderna här nedanför sÃ¥ är det ett hus med fyra sovrum, tvÃ¥ terrasser och en altan, med tillhörande gemensam pool, gym, squashbana och lekplats. 1:a november blir officiell inflytt men sÃ¥ länge vi fÃ¥r till betalningarna med checkar och kan visa upp mitt visum innan dess sÃ¥ har vi tillträde! Wohooo!!
VÃ¥rt hus!
Entré – välkommen in!
Gästrum på nedervåningen.
Utsikten från matrummet (som är i öppen planlösning med vardagsrummet).
Gemensamma poolområdet.
Master bedroom.
Övre vardagsrummet.
Terrass #1 pÃ¥ övervÃ¥ningen – med utsikt över Dubai:s skyline och även Burj Khalifa.
Terrass #2 pÃ¥ övervÃ¥ningen – utgÃ¥ng frÃ¥n gästrum #2 (vilket sedermera kommer bli Hugos rum).
Gästrum på övervåningen (senare Hugos rum).
Vardagsrummet på övervåningen från ett annat håll.
Nu bor vi förvisso väldigt fint som det är, och möblerna som kommer med lägenheten här är även de fina och så, men vi längtar ändå efter att skapa något som blir vårt. Få lite mer utrymme, kunna ta emot gäster och ha möjligheten att avrunda torsdagskvällen genom att ta en drink på terrassen medan solen viker sig ner längs med Jumeirah Beach… Så välkomna ner för att hälsa på!
Dagens fundering:
Hur många ställen har man varit på för sista gången?
Det var allt för idag! Nu kräver jag att fÃ¥ en rapport frÃ¥n er – hur mÃ¥nga grader var det när du vaknade imorse? När cyklade du senast? Var skulle du vilja bo om pengar inte var en faktor att ta hänsyn till? Vem pratade du i telefon med senast? Mina egna svar pÃ¥ frÃ¥gorna är 29 grader Celsius, en regnig försommarnatt i maj, nÃ¥gonstans där min familj är lycklig och sist jag pratade i telefon var igÃ¥rkväll – och dÃ¥ var det min kära Lady jag pratade med.
Er tangoparlör,
Leon
Dröm om min förvÃ¥ning…
Sun September 18, 2016, 18:35(“We all have our time machines. Some take us back, they’re called memories. Some take us forward, they’re called dreams.” – Jeremy Irons
Jag lever just nu i min egen tidsmaskin som tar mig till framtiden – att fÃ¥ bo utomlands och vara med om att vi som familj bygger upp ett liv utanför Sverige, med de utmaningar och belöningar det innebär – det är en dröm, och jag lever den drömmen. Hur ser din tidsmaskin ut?)
Familjen Svedenhov/Ericsson har fortsatt sin Eriksgata genom Dubai under Eid och har sÃ¥ledes sedan sist avverkat ännu ett besök hos Svenska Kyrkan (ganska streetsmart av kyrkan att anordna aktiviteter och vara mötesplats för svenskar – det är nog inte ens en tiondel av alla oss som hänger i Svenska Kyrkan här i Dubai som gÃ¥r i kyrkan hemma i Sverige), varit pÃ¥ Dubai Zoo, köpt bilbarnstol och lagt köpcentrumsbesök nummer fem till handlingarna. Utöver det har vi kört onsdag och torsdag som vardagar; Astrid pÃ¥ förskolan och jag iväg till jobbet. Men mer om detta snart – nu kör vi!
Svenska Kyrkan var det ja – jag har väl, som mÃ¥nga andra i Sverige, ett ganska okomplicerat men möjligen nÃ¥got dubbelbottnat förhÃ¥llande till kyrkan. Jag tror inte aktivt pÃ¥ Gud och även om jag understundom trillar dit pÃ¥ agnosticismdefinitionen sÃ¥ finns det nog tillfällen dÃ¥ jag ganska lätt gÃ¥r att placera in i ateist-facket. Dock är jag kristen per definition; jag är med i svenska kyrkan och tycker att traditionella högtider ska hÃ¥llas i kyrkan; giftermÃ¥l, dop, begravningar (även om man nu kan debattera om huruvida begravningar ska kvala in under epitetet “högtid”) – vilket egentligen är ruggigt ologiskt och opportunistiskt om man ska vara ärlig. NÃ¥väl – när man sedan befinner sig i en sÃ¥n annorlunda värld sÃ¥ fjärran frÃ¥n sina trygga hjulspÃ¥r hemma i Stockholm sÃ¥ känns det ju ännu mer välsett att det finns nÃ¥gonstans där man dels alltid är välkommen och dels har väldigt lätt för att finna sig tillrätta, givet att det är svenska möbler, svenska böcker, svensk mat och svenska människor. Men pÃ¥ nÃ¥got underligt sätt känns det ändÃ¥ som att priset vi fÃ¥r betala för att fÃ¥ oss den känslan av trygghet och lugn till livs är de periodiska insticken med “Gudâ€Â och “Jesus†och lovsÃ¥ngs- och bönindoktrineringen som sakta smyger sig pÃ¥ frÃ¥n det svenska prästerskapets sida (här ska det dock flikas in ett passus om att de svenska prästerna, Markus och Malin, är helt fantastiska och lätt kvalar in över de coolaste prästerna jag stött pÃ¥ – nästan i nivÃ¥ med pastor Dave som bÃ¥de jag och min pappa hade som konfirmationspräst och som tyckte att vi inte borde prata om nÃ¥gra konfirmationstexter egentligen utan det enda vi människor borde göra var att vara helt förundrade över att celldelningen fungerar).
Hur har ni andra som har barn gjort med introducering av Gud, tro och kyrkan och dess värderingar? När jag var liten fanns det ju förvisso kyrkans barntimmar men där gick aldrig jag så jag kan inte minnas att jag haft någon långvarig relation med kyrkan annat än att jag är konfirmerad och gift i den.
Astrid och svenska prästen Malin klipper ut rosa filt för att ha som klänning på dockan som barnen gjorde.
I lördags var vi pÃ¥ Dubai Zoo. Astrid har pratat i flera dagar om att hon vill se djur och eftersom det ligger ett zoo inte mer än en kvart bort bilvägen sÃ¥ sa vi okej dÃ¥. Väl där missar jag parkeringen och fÃ¥r Ã¥ka runt kvarteret för att komma tillbaka – och det visar sig att kvarteret som zoo:t (zoot? zooet?) ligger i är mikroskopiskt litet… Börjar ana orÃ¥d… När vi sen kliver in innanför portarna sÃ¥ är det som att komma in på… ja, jag vet inte vad. Tänk er att man har ett Skansen som är 1/100-del sÃ¥ stort som det är idag, tänk er sen att underhÃ¥llet är eftersatt sedan 70-talet och att djuren har klaustrofobiskt smÃ¥ burar och allt detta i en värme som redan klockan tio var uppe i 37 grader i skuggan… Det är tragiskt att se och om det inte hade varit för att Astrid verkligen uppskattade att fÃ¥ se djuren sÃ¥ hade vi vänt i dörren. Det som däremot stod ut jämfört med Sverige pÃ¥ ett annat sätt än just negativt var närheten till djuren – det mÃ¥ vara sÃ¥ att de har tredubbla staket, men ändock befinner man sig inte mer än nÃ¥gra decimeter frÃ¥n en bengalisk tiger! I Sverige inbillar jag mig att man varit lÃ¥ngt mycket längre ifrÃ¥n och troligtvis pÃ¥ säkert avstÃ¥nd frÃ¥n att stoppa in fingrar och händer… Gällande zoo:ts (zoots? zooets?) varande sÃ¥ har Dubai visserligen sent om sider insett att djurparken närmast fÃ¥r anses vara en av fÃ¥ uslingar här i stan – och i slutet av Ã¥ret öppnar sÃ¥ledes Dubai Safari. Självfallet (vad annars?) kommer Dubai Safari vara gigantiskt, vackert och högteknologiskt – utöver att det kommer vara fullt av 10 000 djur… Jag har läst mig till om saker som luftkonditionerade klippor, mistdysor för att kyla ner luften och nedkylda pooler med vatten för djuren. Jag hoppas bara att djuren pÃ¥ Dubai Zoo överlever länge nog för att fÃ¥ uppleva det…
En hårt beskuren bild för att dels slippa få med de tredubbla stängslen som är mellan åskådare och djur och dels få en bild där man slipper se burarnas misärliknande status.
Sen har vi den här listan över saker man mÃ¥ste lära sig att acceptera – vare sig det handlar om det korta perspektivet; att acceptera att nÃ¥got är som det är i det här landet, eller det lÃ¥nga perspektivet; att när man väl flyttar hem till Sverige mÃ¥ste man acceptera att nÃ¥got är som det är i Sverige. I Ghana upptogs mÃ¥nga av topplaceringarna pÃ¥ den listan av tidsbaserade faktorer; att folk inte kom i tid, att man själv kom i tid men fick vänta, att tio minuter kunde innebära fyra timmar och att “snart†ofta betydde “ingen aning om när, men jag säger ‘snart’ sÃ¥ du inte blir arg pÃ¥ migâ€. Nu har vi visserligen precis inlett vÃ¥r fjärde vecka här nere, sÃ¥ det kanske är lite förmätet av mig att komma med nÃ¥gon djuplodande analys av läget men icke desto mindre finns det saker som redan nu stÃ¥r ut som annorlunda och möjligen lite svÃ¥rsmälta jämfört med Sverige. So here goes:
T I D – Var man än ska ta sig i den här staden sÃ¥ tar det tid. Nu har vi ännu inte tagit oss för uppgiften att använda oss av annat transportmedel än bil, men jag har svÃ¥rt att se att det skulle gÃ¥ snabbare att ta sig kommunalt mellan olika stadsdelar. Helt visst är det sÃ¥ att staden och emiratet Dubai är avlÃ¥ng och därmed utspridd pÃ¥ ett sätt som närapÃ¥ fÃ¥r Mount Isa i Australien att framstÃ¥ som en smältdegel av stadsliv (okej, jag erkänner – det där var Ã¥rets överdrift; alla kategorier!) – nÃ¥got som skulle kunna borga för en fördel för Dubai:s tunnelbana (som för övrigt inte har nÃ¥gra tunnlar dÃ¥ den enbart tronar fram som en highline genom stan), men med tanke pÃ¥ att Sheikh Zayed Road bombar fram rakt genom staden med mellan Ã¥tta och elva (!!) filer i vardera riktning sÃ¥ brukar köerna inte vara alltför mördarlika om man bara hÃ¥ller sig ifrÃ¥n den värsta rusningstrafiken. Dessutom finns det ett dussintal stadskärnor i den här staden som var och en för sig känns som ett mini-Manhattan. Hur som helst – att Ã¥ka och handla en liter mjölk? Lätt fyrtio minuter. Att Ã¥ka och lämna Astrid pÃ¥ dagis och sen tillbaka hem igen (en resa pÃ¥ drygt sex kilometer)? Minst trekvart. Att Ã¥ka runt kvarteret? Tio minuter. (PÃ¥ riktigt – för att ta sig runt vÃ¥rt kvarter sÃ¥ är det en tvÃ¥ rondeller, fyra rödljus och fem farthinder – utöver de knappa tvÃ¥ kilometer man mÃ¥ste färdas i bilen.) Tid.
K O S T N A D – Saker och ting kostar mer än de gör i Sverige. Även här fÃ¥r jag erkänna att jag antagligen kommer göra en annan analys av läget om ett halvÃ¥r eller sÃ¥, men i det här skedet sÃ¥ gör vi oss ofta otjänsten att översätta priser till svenska kronor – och det är dyrt. Ännu dyrare än man kanske tror hemma i Sverige – priserna har, enligt folk som bott här nere en längre tid, gÃ¥tt spikrakt uppÃ¥t de senaste tvÃ¥-tre Ã¥ren, och det är pÃ¥ bred front; boende, mat, bilar, skolgÃ¥ng och sÃ¥ vidare. Det har lett till att den medelklass som trots allt ändÃ¥ finns här i Dubai, har svÃ¥rt att ha rÃ¥d med de utgifter som krävs för ett liv här nere – vilket i sin tur lett till att medelklassen sÃ¥ sakteliga suddas ut. Kvar är de fattiga och de rika – med ännu större klyftor dem emellan. Hur som helst – del av anledningen att vi känner att det är dyrt torde givetvis vara att vi söker oss till kedjor vi känner till och som känns tryggt för oss västerlänningar; Carrefour, Spinneys och Waitrose, för att nämna nÃ¥gra exempel – och alla de ovan nämnda butikerna är extremt mÃ¥na om sina kunder och ställer gärna upp och importerar allehanda matvaror som antagligen skulle kunna gÃ¥ att hitta billigare nÃ¥gon annanstans där matvaran inte behövts fraktas runt ett kvarts jordklot innan den hamnar i hyllan. Ta apelsinjuice till exempel – vill man ha Tropicana sÃ¥ är den importerad frÃ¥n USA och kostar 35 AED per liter (motsvarande typ 80 kronor), men om man kan tänka sig Florida’s Natural, som förvisso är ett amerikanskt märke men som filialtillverkas i Saudiarabien sÃ¥ fÃ¥r man 1,8 liter för 18 AED (motsvarande 23 kronor litern) – fortfarande dyrt men inte obscent. Vi har ett par ställen till att utforska pÃ¥ förslag frÃ¥n vÃ¥r nanny Lanie – Ã¥terkommer med rapport gällande priser och tillgänglighet pÃ¥ hennes butiker vid annat tillfälle.
A R T I G H E T – I Sverige är det ganska vanligt att man hÃ¥ller upp dörrar för varandra, stÃ¥r lydigt i kön utan att trängas och lÃ¥ter damer gÃ¥ före – ja, ett visst mÃ¥tt av polerad artighet är liksom fastställd norm. Här nere jobbar man inte sÃ¥ – det är, med risk för att lÃ¥ta hÃ¥rd och dömande, var man för sig själv här nere. Man tränger sig gärna (i synnerhet i trafiken), har svÃ¥rt för att respektera köer i allmänhet (här ska jag dock komma med ett lÃ¥ngt instick – i Mexico har de ett kösystem som nog mÃ¥ste klassas som ett av de mer briljanta i världen. LÃ¥t säga att man ska gÃ¥ pÃ¥ posten och det är en hel massa folk som ska göra detsamma; i Sverige skulle man ha nummerlappar som alla behöver ta, här i Dubai skulle folk sitta och vänta – kvinnor för sig och män för sig, men i Mexico, där säger man när man kommer in “Sist?” – varpÃ¥ nÃ¥gon svarar “Jag!”. Och dÃ¥ vet man – det är min tur efter han som svarade “Jag!” – smÃ¥tt genialiskt, inte sant?) och visar sällan hänsyn till sina medmänniskor pÃ¥ det sätt som vi är vana vid hemma i Sverige. Givetvis är det sÃ¥ att undantagen som bekräftar regeln finns, och möjligen kommer de till antalet ta över regelskapet och invertera det hela med tiden, men i det här skedet har vi känslan av att det här nere rÃ¥der ett nÃ¥got bistrare klimat medmänniskor emellan.
S E R V I C E – ServicenivÃ¥n pÃ¥ restauranger och butiker trumfar allt annat jag nÃ¥gonsin varit med om. Det är som att man har dammsugit världen pÃ¥ talang, service minds och ambitioner – oaktat om det gäller butiksbiträden, servitörer eller taxichaufförer – och satt alla att jobba i Dubai. Servicen är sällan pÃ¥trängande, alltid glad och har en närapÃ¥ otäck träffsäkerhet gällande nivÃ¥n. Mycket uppskattat och nÃ¥got man säkerligen kommer ha svÃ¥righeter att vänja sig av vid när man väl flyttar hem till Sverige igen – där kvalitén pÃ¥ service är nÃ¥got skiftande, om man ska uttrycka det diplomatiskt.
L Ä T T J A – Tack vare – eller kanske pÃ¥ grund av – ovan nämnda nivÃ¥ pÃ¥ service sÃ¥ är det extremt lätt att halka in i ett lättjefullt dis av laissez faire (möjligen i dubbel bemärkelse givet skattesystemet här nere); man tankar inte bilen själv för det finns ju folk som gör Ã¥t en, man packar inte matkassarna själv för dÃ¥ tar man ju jobbet frÃ¥n han som stÃ¥r och gör det och man gÃ¥r inte och handlar sin lunch själv, nej – man skickar en springpojke att handla, sÃ¥ har han ett jobb ocksÃ¥. När vi bodde i Ghana fanns det en outtalad förväntan frÃ¥n samhället att man som expat skulle ge tillbaka till lokalbefolkningen genom att anställa folk; en trädgÃ¥rdsmästare, en housekeeper, en säkerhetsvakt – ju fler man avlönade desto bättre expat var man i samhällets ögon. Här i Dubai lever ju lokalbefolkningen väldigt gott som det är – att anställa folk gör man för att det alltid finns nÃ¥gon som har det sämre ställt än en själv och om man dÃ¥ kan göra tvÃ¥ flugor pÃ¥ smällen och fÃ¥ hjälp i hemmet och ordna en anställning för nÃ¥gon som oftast tar pÃ¥ sig familjens välgÃ¥ng i hemlandet sÃ¥ känns det ju bra. Men det är väldigt lätt att vänja sig och jag tror att avvänjningen den dagen vi flyttar hem igen blir minst lika svÃ¥r som det är lätt nu…
Ö P P E N H E T - Nu är det visserligen sÃ¥ att den här bloggen mestadels siktar in sig pÃ¥ att beskriva vÃ¥r vardag i Dubai, och inte sÃ¥ mycket fokuserar pÃ¥ total öppenhet à la Justin Hall, sÃ¥ jag är väl inte helt nedstämd över det faktum att jag här nere inte har möjlighet att vara helt öppen med sakernas varande – men jag ska ändÃ¥ tydliggöra att det här nere rÃ¥der ett lite annat klimat gällande öppenhet, pressfrihet och andra självklara rättigheter man bär med sig i ryggmärgen frÃ¥n fäderneslandet. Här nere kan man, om det vill sig illa, bli hemskickad för att man tutat pÃ¥ fel bil, varit för kritisk pÃ¥ Facebook eller av nÃ¥gon annan smÃ¥tt befängd anledning – sÃ¥ ärlighet i all ära, men det kan tidvis vara en nÃ¥got polerad bild av sanningen jag delger er, mina kära läsare. Och för detta ber jag om ursäkt men alternativen är ganska fÃ¥ i skrivande stund.
Hittills under vÃ¥ra veckor i Dubai har vi alltsÃ¥ dÃ¥ avverkat Dubai Mall (störst i världen med sina dryga 1 200 butiker), Mall of the Emirates (skidbacke inomhus – behöver vi säga mer?), Deira City Centre (fÃ¥r nog jämförelsevis anses vara ett förortscentrum), Mirdif City Centre (när man saknar Sverige – dÃ¥ Ã¥ker man hit och hittar Lindex, Max och Clas Ohlson) och sÃ¥ nu i helgen dÃ¥ Mercato Mall. När folk pratar om Mercato Mall sÃ¥ är det som att de refererar till sin lokala matvarubutik; “jag var och köpte bröd pÃ¥ Mercato” medan i verkligheten är det ett fullfjädrat köpcentrum med butiker, restauranger och biograf – allt inredningskoreograferat i italiensk smÃ¥stadsstil… Fortsätter vi i samma takt har vi om ett Ã¥r avverkat nÃ¥nstans runt 60 köpcentrum, och sanningen att säga är det nog tyvärr inte nog för att jobba sig igenom ens Dubais utbud…
Telefonen är vid det här laget full av sÃ¥na här bilder…
…och sÃ¥na här.
Men i vissa köpcentrum behöver man inte ta bild pÃ¥ vad parkeringen man stÃ¥r pÃ¥ heter – de stÃ¥r själva sÃ¥ gärna till tjänst med den hjälpen…
Dagens idol:
Henry Lindholm. Tidigare verksamhetschef pÃ¥ Röntgenkliniken pÃ¥ Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Utöver att han självklart har en läkarexamen (med tillhörande filosofie doktorstitel) sÃ¥ är han även utbildad civilingenjör och har en civilekonomexamen (och en MBA, sÃ¥klart). Och jo! Det var ju sÃ¥ sant – han är utbildad pilot ocksÃ¥! I tillägg till allt det här ska sedan sägas att han är ödmjuk, lÃ¥gmäld och ypperligt trevlig – en riktig idol, med andra ord! Vem är din idol?
Jo! Det var ju sÃ¥ sant – vi har köpt en till bilbarnstol. Den här gÃ¥ngen är det Astrid som ska fÃ¥ Ã¥ka stÃ¥ndsmässigt även i min bil, sÃ¥ för nÃ¥gra dagar sen gjorde vi Dubai Mall och kuskade runt frÃ¥n affär till affär i jakt pÃ¥ en bra bakÃ¥tvänd bilbarnstol… I Sverige säger man ju som bekant att barn bör färdas bakÃ¥tvända sÃ¥ länge det är möjligt, men allra helst till fyra-fem Ã¥rs Ã¥lder – och vi har dessutom allsköns forskning som pekar pÃ¥ just det här; barn löper upp till tio gÃ¥nger sÃ¥ hög risk att dö eller skadas allvarligt vid en olycka om de färdas framÃ¥tvända innan den Ã¥ldern, exempelvis. Här nere har de en nÃ¥got annorlunda approach till det hela – barn ska färdas i babyskydd och bakÃ¥tvända till sex mÃ¥naders Ã¥lder, därefter ska de sitta i bilbarnstol, framÃ¥tvända. Efter att vi diskuterat det hela med personalen i butikerna och frÃ¥gat hur länge man kan använda respektive bilbarnstol sÃ¥ kryper det ju givetvis fram att de gÃ¥r att använda bakÃ¥tvända ganska lÃ¥ngt upp i Ã¥ldrarna men eftersom de inte är tillverkade för det sÃ¥ hade Astrid behövt vara pygmé för att fÃ¥ plats med sina spiror till ben. Plan B, sÃ¥ledes. Köp, sälj och byt i Dubai blev räddningen den här gÃ¥ngen, även om Dubizzle har agerat räddare i nöden även den. En svensk familj skulle sälja sin nedfraktade bilbarnstol som förtjänstfullt och troget tjänat tvÃ¥ barn – och numera dÃ¥ alltsÃ¥ Astrid. Det enda som krävdes var ett korstÃ¥g över Dubai för Ladys del – ny del av stan, okända kvarter och givetvis ett gigantiskt gated community – dock med framgÃ¥ngsrik fÃ¥ngst. I och med detta är vi för tillfället fulltecknade gällande barn i bilar, näst pÃ¥ tur är en bilbarnstol till Hugo istället för babyskyddet han nyttjar för tillfället. Förresten ska det nämnas ocksÃ¥ att man här i UAE har en lag som förbjuder möjligheten att stänga av krockkudden pÃ¥ passagerarsidan fram, vilket gör det omöjligt att ha Hugo där – han har fÃ¥tt bli baksätesförare precis som syrran, inte alltid lika bekvämt, i synnerhet inte när man är ensam vuxen, men det fÃ¥r gÃ¥.
Dagens fundering:
Hur kommer det sig att det alltid krävs att man lämnar tryggheten för att börja reflektera över vardagen, ställa sig lite mer existensiella frÃ¥gor och fundera över saker och ting pÃ¥ möjligen ett mer djuplodande plan än annars – tänka pÃ¥ livet man lever alltsÃ¥? Nu kanske jag är ensam om just det här – men i Sverige kan jag inte riktigt dra mig till minnes att jag begrundat min vardag nämnvärt – den bara fanns där. Hade jag gjort mig omaket att fundera linan ut och sätta det hela i perspektiv sÃ¥ hade jag säkerligen sÃ¥väl uppskattat vardagslivet mer som kommit fram till saker som är värda att visa lite mer aktning för än man kanske gör… Men för att svara pÃ¥ min egen frÃ¥ga här i början – det är väl sÃ¥ att det är först när man lämnar tryggheten och hamnar nÃ¥gon annanstans som man har nÃ¥got att jämföra med vardagslunken hemma i Svea rike.
VÃ¥ra närmaste grannar – cigarrhusen.
HÃ¥rdvaluta i det här landet! Under Eid Ã¥kte ett par kollegor hem till Sverige varpÃ¥ jag utlovade guld och gröna skogar (läs: torsdagscocktails och hemma-hos-middagar) till de som fick med sig gröt ner. Fick följande meddelande pÃ¥ Whatsapp imorse: “En insmugglad leverans av vitt mjölliknande pulver finns pÃ¥ mitt kontor att hämta.”
Det känns ju lagom motiverat att de även här i Dubai börjar sälja höstkollektionen av kläder – mössor, varma jackor, ylletröjor…
Dagens galenskap: Befolkningsdensiteten i Hong Kong.
Det här stället Ã¥ker jag förbi varje morgon pÃ¥ väg till jobbet – och det känns sÃ¥ exotiskt varje gÃ¥ng jag kör förbi det. Tänk er in i motsvarande situation i Sverige; “Enskede Center för att lära sig Bibeln utantill”…
SÃ¥ – det var dagens skörd av text och bilder. Nu vill jag ha mig svensk indiansommar och en ögonblicksbild à la polaroid över er mÃ¥ndagkväll till livs – kör i vind! Kommentera i fältet nedanför, maila pÃ¥ ericssons@gmail.com eller överös mig med inlägg pÃ¥ facebook!
Er trubadutt,
Trudelur
Monday monday…
Mon September 12, 2016, 19:45(Dagens shoutout gÃ¥r till min käre vapendragare och äldsta vän – Björn! Utöver det faktum att han fyller Ã¥r idag (stort grattis!) sÃ¥ förtjänar han även en plats i historien dels genom sitt kunnande om allt (verkligen ALLT!) och dels tack vare sitt underbara citat “VadÃ¥, läser inte alla FASS?” som myntades nÃ¥n gÃ¥ng efter att vi inledningsvis ifrÃ¥gasatt hur det kom sig att han kunde varningstexten pÃ¥ nÃ¥got obskyrt läkemedel varpÃ¥ han svarade att han läst det i FASS och vi kontrade med att ifrÃ¥gasätta varför han läser FASS pÃ¥ fritiden.)
SÃ¥ har ännu en vecka haft sin början här nere i Dubai. I och med Eid Al Adha och pÃ¥följande presidential decreee sÃ¥ är den här veckan arbetsbefriade frÃ¥n undertecknad, sÃ¥ vi har tagit för gott att göra vÃ¥rt bästa för att slappna av och försöka lära oss om Dubai. Sagt och gjort – söndagen spenderades till stor del i Creek Park, där vi först gick till Delfinariet och sÃ¥g pÃ¥ deras delfinshow och sedan hängde i Children City resten av eftermiddagen. I korthet kan väl sägas att Astrid verkade vara lagom imponerad av delfinerna och deras konster (jag själv tycker förvisso att delfiner är fantastiska djur och de imponerar verkligen med sina konster – men nästa möte med delfiner hoppas jag blir i det fria, där de hör hemma) men Children City överraskade positivt; lekland, utställningar om livet i havet, byggnader i Dubai, människokroppen och om flygplan – allt anpassat för barn, upplevelsevänligt och lagom komplicerat. Om det nu bara kunde göras ett ordentligt studiebesök pÃ¥ Tom Tits i Södertälje sÃ¥ att de förstod den verkliga innebörden av att skapa för barn sÃ¥ har de alla förutsättningar i världen för att fÃ¥ till nÃ¥got sÃ¥ in i bänken fantastiskt! Som det är nu är det… ja, bra. Hade det inte varit för att det fortfarande är för varmt för att vistas ute nÃ¥gra längre stunder sÃ¥ hade själva parken, Creek Park varit väl värd ett besök – men där fÃ¥r vi Ã¥terkomma med rapport vid senare tillfälle.
En ponnyridning hanns med innan värmen trumfade in oss i bilen.
“Westside Crips.”, alternativt “Pappa, ja e tje Ã¥j gammal!”
Familjen i Delfinariet innan showen. Och jag vet – bilderna är fantastiska. Men jag är dyr. Jävligt dyr. (Och uppskattar ironin här inne ikväll till 100% – jag är genomkass pÃ¥ att ta bra bilder.)
Ytterligare en “jaha, sÃ¥ här kändes inte bilden när jag tog den”-bild…
Efter lite diskussioner hemma pÃ¥ kvällen sÃ¥ kom vi sen fram till att värmen faktiskt inte är sÃ¥ pÃ¥taglig direkt pÃ¥ morgonen, och att det därmed kanske skulle funka att vi drog ner till stranden en stund. SÃ¥ igÃ¥r morse Ã¥t vi frukost och packade sen in hela familjen i Ladys monsterstora Mitsubishi (jag själv kör en liten Toyota Corolla i all enkelhet – den tar mig frÃ¥n punkt A till punkt B. Däremot sÃ¥ skjutsar ju Lady barn kors och tvärs och dÃ¥ vill vi bÃ¥da gärna att hon har en stor bil med lite tyngd bakom, och därför kör hon Ã¥ngvälten Mitsubishi Pajero) för att Ã¥ka till Al Mamzar Beach Park allra längst norrut i Dubai. Väl framme (parkeringen är bokstavligt talat bara meter ifrÃ¥n stranden – föredömligt planerat, som sÃ¥ ofta annars i det här landet) var det som att kliva iland pÃ¥ en söderhavsö – en vit sandstrand, ett smaragdgrönt hav och palmer och solstolar med parasoll utspritt över stranden… Men sÃ¥ har vi det där med värmen – att kliva ner i vattnet var bara som att känna en annan typ av luft – det var varmt som i luften men mer blött, liksom. Juryn överlägger fortfarande huruvida det bidrog med nÃ¥n svalka överhuvudtaget men ett kvalificerat förhandsbesked är att nej, det svalkade faktiskt inte alls. Efter ett par timmars häng pÃ¥ stranden (mestadels i vattnet dock – och en del i vÃ¥rt nyinförskaffade soltält) började dels Astrid och Hugos mat-och-sov-klockor knorra om att det var dags för lunch och dels undertecknad inse att solskyddsfaktor 30 bara räcker sÃ¥ länge för oss människor som föddes utan pigment (lägger du en albyl pÃ¥ mig ser det ut som en leverfläck) – dags att gÃ¥! Lunchen Ã¥t vi pÃ¥ Al Mallah – stans bästa Shawarma enligt utsago (jag kan faktiskt gÃ¥ i god för det – Ã¥t den senast jag var i Dubai) även om vi inte fick tillfälle att prova pÃ¥ det nu; Shawarma fÃ¥r beställas först efter klockan fyra pÃ¥ eftermiddagen… eh, ja. Hur som helst – vi drog in hoummos, toum, chicken tawook och sallad – som självklart ackompanjerades av bröd och mukhalal. En riktig braklunch! Till detta beställdes det även in tre olika juicer; färskpressad apelsinjuice till Lady, färskpressade jordgubbar till Astrid och för min egen del en lemonad med skamliga mängder mynta. Fem toasters till den lunchen!
Och jo!, det var sÃ¥ sant – jag beställde in nÃ¥gon typ av ostbröd ocksÃ¥, ser jag nu! Hipp-burken med barnmat är av svenskt ursprung, även om det finns att fÃ¥ tag pÃ¥ här nere faktiskt.
Hello, one fool shawarma to go please. Inga konstigheter.
När vi ändå är inne på ämnet - fårhjärna. Inga konstigheter.
Och idag har vi fortsatt pÃ¥ inslagen bana – för min egen del inleddes dagen med sovmorgon medan Lady fixade frukost, packning inför dagens äventyr och morgonbestyr med Hugo och Astrid – tusen tack för det! Sedan bar det av till Svenska Kyrkan där det bjöds pÃ¥ ostfralla, kanelbulle och vÃ¥fflor innan det vankades sÃ¥ng för kidsen följt av lunch à la pasta och korv. Undertecknad inventerade noga förrÃ¥det av saltlakrits och böcker medan Lady med all säkerhet kan bli väckt mitt i natten och rabbla vilka sorters Marabou-choklad de har i kyrkan… Därefter styrde vi kosan norrut – miljöombyte och äventyr stod pÃ¥ agendan och Kempinski Ajman stod pÃ¥ GPS:en. Väl framme blev det poolhäng och bad hela eftermiddagen. FrÃ¥n att hemma i Sverige (och även pÃ¥ semestern i Turkiet) ha varit nÃ¥got reserverad gällande vatten har nu Astrid stormat fram och ligger gärna i poolen i timtals, flytandes själv med sina armpuffar eller bara sittandes i barnpoolen helt nöjd med att bara vara i vattnet. Inga leksaker eller sÃ¥, bara vara. Mycket skönt! När sedan sÃ¥ familjens mat-och-sov-klocka började ringa sÃ¥ snoozade vi ett par gÃ¥nger innan vi begav oss hemÃ¥t. Lite hämtmat fast tvärtom (det finns nog inte en restaurang i den här stan som inte erbjuder utkörning av maten – oftast kostnadsfritt) och tvÃ¥ sovande barn senare sÃ¥ sitter vi nu här, Lady uppkrupen i soffan med nÃ¥n tv-serie och jag vid köksbordet och skriver till er.
Norsk-svensk-dansk-finska kyrkan i Dubai. Mycket trevligt ställe – rekommenderas!
AlltsÃ¥, jag är den första att rösta för att vi alla ska fÃ¥ ha pÃ¥ oss vad vi vill – sÃ¥ jag vill med den här bilden bara säga: “You go man, I support you all the way!”
Som sagt, häng vid poolen, sol och bad hela eftermiddagen lång!
Och bara för att ni ska få lite bra bilder på våra fina barn också så kommer här tre bonusbilder!
Astrid. Världens yngsta baglady (hon älskar att samla saker i påsar, väskor eller ryggsäckar och bara bära omkring på dem) och världens finaste treåring.
Hugo Bugo. Har på tre dagar gått från att ungefär kunna sitta upp själv till att nu resa sig med hjälp av bord, krypa och vilja gå. Snart är lugnet över!
Och så en bild på grabbarna grus!
Imorgon är sista dagen av ledighet för Astrid – pÃ¥ onsdag och torsdag är det förskola som vanligt och för min egen del kommer Ã¥tminstone nÃ¥gon av dagarna ägnas Ã¥t jobb i Ajman och beta av mailskörden här hemifrÃ¥n. PÃ¥ söndag kör vi igen – dÃ¥ med sÃ¥ gott som fullt manskap i och med att vÃ¥r VD kommer ner och tillträder sin tjänst pÃ¥ plats, sedan väntar vi bara pÃ¥ en CHRO och en CQO innan ledningsgruppen är grundmurad i sin utformning.
Dagens fundering:
Hur bygger man en stad? I somras sprang jag pÃ¥ Jerker Söderlind pÃ¥ Stadsliv över ett par öl och kom att diskutera hur man planerar en stad, och det är satan sÃ¥ mycket som ska planeras. Vi kom bÃ¥da att tänka pÃ¥ den dokumentär som sändes för mÃ¥nga Ã¥r sen om arkitekterna pÃ¥ Snøhetta som dÃ¥ fÃ¥tt uppdraget att bygga en ny stad i Ras Al Khaima, men där själva projektet aldrig blev av. Tankarna kommer igÃ¥ng pÃ¥ nytt här nere, där man kontinuerligt bygger nya stadsdelar och utökar staden över en natt. Men vem sitter bakom spakarna och planerar allt? Hur kommer det att bli om femtio Ã¥r? Hundra Ã¥r? Trehundra Ã¥r? Fungerar det som det var tänkt – eller kanske än viktigare, var det tänkt pÃ¥ nÃ¥got speciellt sätt, eller blev det bara?
SÃ¥ – det var lite om vad vi som familj hittar pÃ¥ sÃ¥ här vÃ¥ra första skälvande veckor i Dubai. Hur är livet hemma i Sverige? Vad jag har läst mig till sÃ¥ har vädret varit helt fantastiskt och ni har bjudits pÃ¥ en brittsommar av sällan skÃ¥dat slag! Hur har ni tagit hand om den bjudningen? Har uteserveringarna fortfarande öppet? Är det gott med kall öl? När kommer hösten? Ge mig en update!
Vad vill ni förresten läsa om? Framöver finns det en hel del att orda om byrÃ¥krati, mÃ¥ste-att-göra-listan i ett nytt land och otjänsten man inte bör göra sig själv alltför tidigt; jämföra med Sverige – men vad är ni mest intresserade av? Jag är idel öra.
Er kän,
Guru
Houston, we have liftoff…
Thu September 8, 2016, 12:29(Dagens citat föräras Joe Theismann, före detta quarterback i amerikansk fotboll som även var draftad till Major League Baseball men valde karriären i Washington Redskins före basebollen. Theismann mÃ¥ ha varit en fysfantom av rang men hade kanske i övrigt en hiss som inte gick ända upp; “The word ‘genius’ isn’t applicable in football. A genius is a guy like Norman Einstein.”)
Fem dagar in pÃ¥ nya tjänsten sÃ¥ har jag en hel del reflektioner – men vi kan ju börja med att konstatera att det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n att jag känner mig varm i kläderna. För att ge er lite mer bakgrundsinformation sÃ¥ är det sÃ¥ här – jag jobbar för Sheikh Khalifa Medical City Ajman (SKMC Ajman), som är en grupp bestÃ¥ende av fyra sjukhus: Sheikh Khalifa General Hospital Ajman, Sheikh Khalifa Womens & Childrens Hospital, Sheikh Khalifa Masfout Hospital och Rashid Centre for Diabetes and Research. SKMC Ajman drivs sedan i sin tur av det svenska företaget Global Health Partner (GHP) och min roll är alltsÃ¥ Chief Operating Officer för SKMC Ajman. För sedan att ytterligare spä pÃ¥ informationsmängden ni kan tillgodogöra er just den här kvällen och samtidigt tigga ihop lite förstÃ¥else för mina ouppvärmda kläder frÃ¥n första meningen i stycket sÃ¥ kan jag nämna att inom mitt ansvarsomrÃ¥de ingÃ¥r medicinsk teknik, IT, sterilteknik, apotek, godshantering, upphandling, fastighetsteknik, trädgÃ¥rdsskötsel, catering, transporter (vi har bland annat tvÃ¥ limousiner och fem ambulanser som hör till sjukhuset), nybyggnadsprojekt och logistikflöden – kort sagt; jag har att göra. Men det är inte det vi ska fokusera pÃ¥ just nu – vi var inne pÃ¥ reflektioner!
I Sverige har jag spenderat större delen av mitt arbetsliv inom offentlig sektor och är sÃ¥ledes ganska van vid att ha en tight Ã¥tdragen svÃ¥ngrem med ganska liten möjlighet till fantasifulla utsvävningar och önsketänkanden. SÃ¥ det är en lite annorlunda upplevelse att komma till ett land där det inte alltid (läs: sÃ¥ gott som aldrig) är huvudfokus pÃ¥ att spara pengar, utan man är snarare väldigt mÃ¥n om att man dels ska fÃ¥ bästa kvalitet pÃ¥ det man väl köper och dels har stort fokus pÃ¥ att skaffa sig det bästa som pengar kan köpa. MissförstÃ¥ mig rätt – det är en skön bris av frisk luft i jämförelse med den lätt unkna doften av sparbeting som offentlig sektor i mÃ¥nga fall innebär, och det ger oss möjlighet att känna att vi verkligen kommer kunna skapa nÃ¥got varaktigt och funktionellt över tid som ändÃ¥ hÃ¥ller toppklass för vÃ¥ra sjukhus! Men oaktat detta sÃ¥ är det smÃ¥tt bisarrt när man har en situation där man själv argumenterar för att hÃ¥lla nere antalet sängplatser pÃ¥ hjärtintensiven till ett mer nyktert och lätthanterligt antal (sex till antalet, för att vara exakt) medan motparten (som alltsÃ¥ sitter pÃ¥ pengarna) argumenterar för att det minsann borde vara minst tio och allra helst sexton platser… Att det sedan är en ombytlig värld där man ena sekunden stolt proklamerar att pengar är det ingen brist pÃ¥, sÃ¥ vi borde satsa pÃ¥ nÃ¥got bra nu när vi ändÃ¥ renoverar och bygger nytt – och nästa sekund ifrÃ¥gasätter om vi verkligen behöver all den medicin vi har meddelat att vi önskar köpa in frÃ¥n centralt hÃ¥ll, eller om vi kan spara in pÃ¥ nÃ¥got, gör ju att man inser att rörliga mÃ¥l, gungfly och snabba beslut kommer vara vardag framöver.
Sen har vi det faktum att man har en annan syn pÃ¥ VIP och dess innebörd här. Det är viktigt att man planerar in sÃ¥ att varje avdelning har minst ett VIP-rum, och allra helst en VIP-svit i tillägg till det. Sen har vi ju även den kungliga sviten pÃ¥ sjukhuset, som har en totalarea pÃ¥ över 200 kvadratmeter med en tillhörande takterrass pÃ¥ 300 kvadratmeter – tänk er en liknande situation där vi pangade in motsvarande 1 500 kvadratmeter kungasvit pÃ¥ NKS för de fall nÃ¥gon frÃ¥n kungafamiljen skulle fÃ¥ för sig att bli sjuk! Störtskönt ju! Och utöver det finns det ju även religiöst betingade skillnader – alla avdelningar och mottagningar mÃ¥ste ha separata rum för kvinnor och män; olika väntrum, olika behandlingsrum, olika korridorer och olika ingÃ¥ngar. För att inte nämna att det tar mer än dubbelt sÃ¥ lÃ¥ng tid för kvinnor att ta sig igenom akutmottagningen i genomsnitt än för män – vid en triagering mÃ¥ste de ju ta av sig sin abaya och sedan efterÃ¥t ta pÃ¥ den igen innan de kan gÃ¥ ut frÃ¥n undersökningsrummet, och bara det är en process pÃ¥ ett par minuter pÃ¥ och av – helt okänt för oss svenskar innan vi kom hit men numera en verklighet vi lever i och helt mÃ¥ste anpassa oss efter.
Nu har jag även varit och inspekterat det fjärde sjukhuset i gruppen – Sheikh Khalifa Masfout Hospital, riktigt bra standard och välplanerat trots sin ringa storlek (35 sängplatser är nÃ¥got begränsat i den värld vi rör oss i) – men tomt. Ni kommer se pÃ¥ bilderna att det verkligen är ekande tomt och sÃ¥ har det varit i – hÃ¥ll i er nu – tvÃ¥ och ett halvt Ã¥r! Ja, sjukhuset var färdigt i början av 2014 och sedan dess har det stÃ¥tt där, precis lika färdigt som dÃ¥. Om det här hade varit nÃ¥gon annanstans i världen, lÃ¥t säga Afrika, dÃ¥ hade det dels hunnit bli nergÃ¥nget och dels tagits över av sÃ¥ kallade squatters, hade det varit i Sverige sÃ¥ hade det Ã¥tminstone varit dammigt till tusen och troligtvis även tömt pÃ¥ allt av värde – sÃ¥ icke här; sjukhuset mÃ¥ vara tomt pÃ¥ patienter och personal, men det gÃ¥r vakter och städpersonal och underhÃ¥ller sjukhuset dygnet runt. I tvÃ¥ och ett halvt Ã¥r! Det är som gjort för en zombiefilm eller en The Shining II. Tror ni de är glada över att se oss eller?
Som synes ett helt nybyggt och fint sjukhus uppe i bergen.
Bra att veta Рstarkstr̦m!
Sjukhuset är helt enkelt redo att tas i drift – här en lista över vad som finns i ett undersökningsrum. Den skarpögde läsaren hittar “X-RAY FILM VIEWER” pÃ¥ en rad där och undrar ju dÃ¥ genast om vi inte har moderna röntgenmaskiner. Självklart har vi det – men eftersom man inte har nÃ¥got centralt journalsystem i landet, sÃ¥ bär patienterna själva pÃ¥ sina journaler, och bristen pÃ¥ modern sjukvÃ¥rd i vissa omrÃ¥den i landet gör att mÃ¥nga patienter bär pÃ¥ gamla röntgenbilder, som man alltsÃ¥ dÃ¥ behöver ha en ljustavla för att kunna granska.
Entréhallen är bÃ¥de ljus och stor – men folktom.
Lite patriotism är aldrig fel så här i öknen! I spegelbilden syns en av de otaliga säkerhetsvakterna som patrullerar det tomma sjukhuset.
En mindre braklunch intogs pÃ¥ närliggande Al Atlal Al Demashki – restaurang, bageri, sötsaker och blommor!
Som synes har vi en helt vanlig modern datortomograf (förvisso inte mer än 16 slices, men ändå).
The Ruler of Ajman tyckte sig inse ganska snabbt att personalen som ska jobba i Masfout, som ligger en och en halv timme frÃ¥n Dubai genom öknen och upp i bergen, skulle komma att behöva nÃ¥gonstans att bo, sÃ¥ precis bakom sjukhuset har han byggt tvÃ¥ sexvÃ¥ningarshus med lägenheter – ett för män och ett för kvinnor. Även dessa hus fick vi när vi tog över driften pÃ¥ sjukhusen. Generöst, eller hur? Förvisso kanske det är svÃ¥rt att locka just svenskar med moroten att de fÃ¥r bo i en etta med kokvrÃ¥ i Masfout, men för mÃ¥nga andra av vÃ¥ra anställda är det här en riktig perk.
Är det nÃ¥gon av er läsare som är kvar sedan tiden vi var i Ghana? Ni kanske minns GMT (Ghana Maybe Time) i sÃ¥ fall? Här nere är det ocksÃ¥ lite annorlunda tidsuppfattning, vilket jag framför allt har märkt pÃ¥ möteskulturen hittills. Det är inte ovanligt med möten som pÃ¥ kallelsen ska vara en timme varar upp emot tre timmar, med en extremt agil agenda, flertalet möten i mötet och en överrörlig deltagarlista. Lägg därtill sedan uttrycket “insha’Allah”, vilket fritt översatt betyder nÃ¥got i stil med “om Allah vill” – andemeningen pendlar ganska friskt mellan “det är definitivt sÃ¥ – det har Allah bestämt” via “vi fÃ¥r se, Allah kommer bestämma Ã¥t oss” till i andra ändan av spektrat “kommer aldrig att hända – Allah kommer att visa dig”. Om man dÃ¥ tänker sig att man bokar ett möte med nÃ¥gon som svarar “jadÃ¥, jag kommer, insha’Allah” – vad betyder det? Kombinera sedan det här med det faktum att jag, som aldrig lärt mig dricka kaffe hemma i Sverige, är tvungen att pina i mig tvÃ¥ till tre koppar arabiskt kaffe per dag (ibland ytterligare ett par koppar arabiskt te) eftersom det serveras snabbare än man hinner förstÃ¥ det, sÃ¥ har vi helt plötsligt en annan värld att röra sig i. En smÃ¥tt fantastisk värld med mycket att lära för en blåögd svensk som undertecknad.
Dagens fundering:
Vad är det som avgör vad man tänker pÃ¥? AlltsÃ¥ hur funderingarna rör sig. Är det slumpen? Eller har man en röd trÃ¥d i sina tankar dagarna igenom? Om jag ska självanalysera sÃ¥ tror jag att jag under arbetstid har en väldigt strikt linje längs med vilken jag tänker – den är ofta kopplad till min kalender och min e-mail och med dem flyter jag igenom dagen med endast nÃ¥gra avstickare här och där. Hemmavid har jag – som jag förstÃ¥tt det – en helt annan approach (frÃ¥ga min kära fru bara), även om jag jobbar hÃ¥rt pÃ¥ att hitta en tankestruktur och därmed även kunna vara mer förutsägbar i mina handlingar och sätt att agera sÃ¥ faller jag otäckt ofta tillbaka in i mina gamla mönster som en drömmare och tidsobunden epikuré – vilket inte alltför ofta gÃ¥r hand i hand med rollen som familjefar och äkta man. Skam den som ger sig – nu kör vi!
Dagens påstående:
Vi kommer aldrig höra talas om det perfekta brottet. Eller möjligen har vi det perfekta brottet i Dwight Schrutes version i The Office: “Vad som är det perfekta brottet? Jag bryter mig in pÃ¥ Tiffany’s vid midnatt. Siktar jag in mig pÃ¥ kassaskÃ¥pet? Nej. Jag tar ljuskronan; den är ovärderlig. Medan jag tar ner den sÃ¥ kommer en kvinna pÃ¥ mig. Hon säger Ã¥t mig att sluta upp med vad jag hÃ¥ller pÃ¥ med. Det är hennes fars affär, hon är Tiffany. Jag säger nej. Vi älskar hela natten. PÃ¥ morgonen kommer polisen och jag rymmer i en av deras uniformer. Jag säger till henne att jag ska till Mexico men Ã¥ker till Kanada. Jag litar inte pÃ¥ henne. Och förresten gillar jag kylan. Trettio Ã¥r senare fÃ¥r jag ett vykort. Jag har en son. Och han är polischef. Och här blir historien intressant: Jag säger Ã¥t Tiffany att möta mig i Paris vid Trocadero. Hon har väntat pÃ¥ mig alla dessa Ã¥r. Aldrig haft nÃ¥gon annan älskare. Jag bryr mig inte. Jag dyker inte upp. Jag Ã¥ker till Berlin. Det var där jag gömde ljuskronan.” Ja, det är nog fan det perfekta brottet!
Idag är sista arbetsdagen pÃ¥ en vecka – nästa vecka är det Eid Al Adha här nere, egentligen hade det varit tre dagar (söndag, mÃ¥ndag och tisdag) men igÃ¥r kom ett presidential decree om att hela nästa vecka ska vara ledig – presidentens order. Inte mig emot – förvisso kommer jag jobba ändÃ¥ men i och med detta kanske inte behöva Ã¥ka upp till jobbet varje dag. Enligt ryktena här nere är det lÃ¥ngt mÃ¥nga fler muslimska helgdagar än det är kristna, sÃ¥ jag hyser gott hopp om framtiden.
Eid Mubarak till er!
Er tolvtaggare,
Eje