i n d i a n s o m m a r

Den lÃ¥nga färden…

Sun August 22, 2010, 0:42

(Another of those epic updates with a million pictures and quite a lot of rambling about our holiday in Sweden. So what I’d do if I was an anglophile is concentrate on the pictures… Alas, the descriptive texts are all in Swedish so you have to make do with this: Stockholm by summer, Ã…re’s old church, a wedding in Dalarna, a bumblebee on a yellow flower and very odd working hours. Enjoy!)

Så är vi så återigen på plats nere i Ghana. Eriksgatan som i det närmaste kom att skriva om historien för flest resmål på kortast tid tog, som vanligt, sin början i Akwaaba Lounge på Kotokas flygplats här i Accra. För första gången var det så dags för oss som par att dra nytta av mitt flygflängande och med passen i högsta hugg så släntrade jag och Lady igenom alla kontroller fram till gaten i en enda lång gräddfil. Sedan bar det av hemåt, mot Amsterdam först och därefter vidare mot Nueva Estocolmo!

Men innan jag hänger mig Ã¥t att nÃ¥gorlunda kronologiskt försöka trÃ¥da ut vÃ¥ra semesterveckor sÃ¥ tänkte jag ta tillfället i akt och välkomna alla nya läsare. Sista tiden har jag insett att den här bloggen har vuxit ur sig själv lite – det var väl ett tag sen [and then some] som jag började förstÃ¥ att jag inte längre skrev enkom för mig själv utan att jag hade en trogen läsarskara av mina nära och kära. Senaste veckorna har det dock trillat in mail till indiansommar@sanskrit.se där folk jag aldrig varken träffat eller pratat med har hittat hit – och fastnat.

SÃ¥ känn er välkomna, Sophie, Vivi och Tobias [bland andra]- och var sÃ¥ snälla att ha överseende med att den här bloggen tidvis är ytlig, egocentrerad och ibland rentav… menlös, i all sin enkelhet. I övrigt är allt precis som vanligt – min blog är min litterära fristad och ett sällan skÃ¥dat forum för inbördes beundran. Okej? Nu gÃ¥r vi vidare…

FrÃ¥n the Swedish House, East Legon, Accra, Ghana, Afrika…

…via en soluppgÃ¥ng nÃ¥gonstans ovanför norra Frankrike…

…till ett molnigt men uppfriskande svalt Stockholm i sommarskrud.

FrÃ¥n ett Ghana där temperaturen under vÃ¥ra mÃ¥nader aldrig sjönk under 24 grader till ett Sverige som just upplevt tidernas varmaste sommar… för att sen totalt glömma bort hur man gjorde när man… eh, gjorde sommar. Det var som att man kunde skära skivor av den kalla [jo, femton grader är faktiskt kallt!] sommarluften, jämfört med den fuktiga och lite kvava tropikvärmen här nere. Efter en välkomstkommitté värdig ett kungapar [tack Rémy för att du hämtade upp oss] bar det sÃ¥ av hemÃ¥t till förorten för lite skumpa, köttfärssÃ¥s och – för första gÃ¥ngen pÃ¥ nästan tre mÃ¥nader – en säng med fjädrar snarare än ett massivt latexskum [vilket är ungefär lika obekvämt som det lÃ¥ter]!

Pausreflektion:
Visste ni förresten att de rosor ni köper i blomsteraffären med största sannolikhet kommer frÃ¥n Ecuador? Och det är väl okej, rosorna frÃ¥n Ecuador är lÃ¥ngt mycket vackrare än nÃ¥gra man kan odla i Europa – men nÃ¥got som stör mig lite är att i det närmaste alla rosor som odlas i Ecuador fraktas till Holland och blomsterauktionen i Amsterdam [som för övrigt är världens största byggnad med sina 1 000 000 kvadratmeter], och en betydande andel av dessa rosor köps sen upp av Sydamerikanska grossister som skeppar tillbaka rosorna… Känns sÃ¥där va?

Det faktum att vi bor utomlands för ju med sig vissa bieffekter – en av dessa är att under en semester hemma i Sverige sÃ¥ blir det en hel del resande. SÃ¥ efter tvÃ¥ dagars rast och vila à la urbant pensionatshäng kuskade vi iväg pÃ¥ vÃ¥r Sverigeexpedition med Torshälla som första stopp. Väl där bjöds det pÃ¥ thaimat med skarp chilihetta, kvalitetsmys med Bosse och Afrikauppdateringar frÃ¥n den förlorade sonen och svärdottern. DärifrÃ¥n bilade vi sen upp till Ã…re, för att i sann boyscout-anda rekognocera inför höst-vinterns stora begivenhet – Bröllopet [för övrigt är det länken som ni som sökt pÃ¥ “Lady och M1 bröllop“ och hamnat här ska använda, sÃ¥ ni vet]. I slutet av november är det nämligen dags för mig och Lady att ja-ja:a i Ã…re gamla kyrka!

TorshällaÃ¥n tidig [hrm, nÃ¥ja] morgon innan bilresan upp till Ã…re tog vid…

Ã…re Kyrka i kvällssolen. Den tjugosjunde november 2010 blir det Ã¥ka av här i kyrkan – dÃ¥ tar jag examen i kärlek och tentar av det sista genom att gifta mig med min Lady! Wohooo!!

Och när man talar om trollen sÃ¥ stÃ¥r de i bastun [som jag sa när jag var liten] – här är vi dÃ¥, jag och Lady. PÃ¥ en parkbänk i Ã…re. Med kvällssolen sÃ¥där mystiskt strilande genom träden.

Bodde gjorde vi förresten pÃ¥ det enda alternativet som egentligen finns i Ã…re – om man nu ska bo stÃ¥ndsmässigt utan att för den sakens skull mätta munnarna pÃ¥ vÃ¥ra svurna edsfiender Norge och Finland, vill säga – Hotell FjällgÃ¥rden. Och även om hotellet är det bästa i trakten och de dessutom har en marknadschef som inte är av denna värld, sÃ¥ finns det saker de skulle kunna förbättra. Som skyltningen. Dock är den saken redan pÃ¥ gÃ¥ng att ordnas, viskas det, enligt säkra källor, om i maktens korridorer…

Uppe i Ã…re njöt vi av timslÃ¥nga solnedgÃ¥ngar [till skillnad frÃ¥n i Ghana där det tar ungefär tio minuter för solen att gÃ¥ ner], promenader längs en sommargrön Ã…reskuta och de obligatoriska att-pricka-av-momenten; choucroute garnie pÃ¥ Werséns, brutalgod skräpmat pÃ¥ Broken och allvarsamma drinkar pÃ¥ Dahlboms. Ett besök inne i Östersund hanns med innan den gamla slagdängan “underbart är kort” fick ta vid och färden gick vidare. Nästa stopp var Hjortnäs utanför Rättvik, där bröllop för the Vajsings väntade. Dock skulle jag vilja göra ett instick – ni minns kanske när jag och Lady var pÃ¥ kräftskiva i Hjortnäs för ett knappt Ã¥r sen? När jag sen satt pÃ¥ planet pÃ¥ väg tillbaka till Tyskland sÃ¥ träffade jag Lillian och Fred, som bodde ett stenkast [okej dÃ¥, möjligen ett Ricky Bruch-stenkast] frÃ¥n stugan där vi var pÃ¥ kräftskiva? Vi har fortsatt att skicka vykort till varandra sÃ¥ jag och Lady gjorde slag i saken och begav oss för att hälsa pÃ¥ dem. Det visade sig att även om deras barn spridits vind för vÃ¥g [en dotter i San Fransisco, en i Malaysia och en i Bohuslän] sÃ¥ kan det dÃ¥ rakt inte bero pÃ¥ oävna barndomsminnen – med en äkta faluröd stuga med vita knutar och sjöutsikt och fyra tomter ytterligare därtill sÃ¥ lever Lillian och Fred som kungar.

Bröllopet för paret Varland hade allt som ett sommarbröllop ska ha: Det var mulet, det blåste och väderprognoserna hade flaggat för regn.  Men när Towe och Johan väl stod där,  på Hjortnäs brygga, då tittade solen fram och sommaren kom på att det faktiskt inte är helt legio att lägga av redan i slutet av juli. Dagen fortsatte med champagne och snittar, utomordentligt god buffémiddag och kröntes senare under kvällskvisten med seriösa drinkar och vanvettigt dansande! Ett perfekt bröllop för ett perfekt brudpar! Hurraaaa!!

Bröllop var det ja, här ser vi det lyckliga paret Varland under ceremonin med Siljan som bakgrund.

Och här har vi bruden själv dÃ¥ hon dansar sitt patenterade paradnummer “Duracellkaninen“. Fotograf är ingen mindre än jag själv och för er som undrar sÃ¥ är det filmat med sjutton bildrutor per sekund och utan ljud – därefter har bruden redigerat ljusstyrkan [vilket verkligen behövdes] och lagt till ett skönt sound.

Efter solnedgÃ¥ngar i Ã…re och sommarbröllop i Hjortnäs var det Ã¥terigen dags för ett pitstop i Stockholm för att ladda batterierna. PÃ¥ schemat stod häng med diverse syskon [Ladys bror och syster och min bror], lite jobb och en hel del träffar med vänner. Dock är det ju sÃ¥ – saker och ting blir aldrig som man tänkt sig sÃ¥ det som skulle varit en avslappnad fredag blev, för min egen del, en helt underbar och fantastiskt galen svensexa! Utan att avslöja för mycket kan jag säga att den inbegrep 20-talsjazz i RÃ¥lambshovsparken, ett spegelvänt LÃ¥ngholmen och ett abonnerat J&B till min ära – en dag att minnas länge… Det fina i krÃ¥ksÃ¥ngen är att även Lady fick sig en möhippa till livs – även där ska jag väl egentligen lÃ¥ta tystnaden tala men det ryktas om sÃ¥väl pole dancing som sumobrottning…

AlltsÃ¥ – apropÃ¥ nÃ¥got helt annat, jag har funderat pÃ¥ det här med att vara balettdansör – vore inte det ett ganska schysst jobb? Okej att man mÃ¥ste öva en hel del, men pÃ¥ köpet fÃ¥r man ju en kropp som heter duga och här kommer det fina i krÃ¥ksÃ¥ngen; man gÃ¥r i pension när man är 37! Jag har inte riktigt tagit upp den här tanken med Lady än men att byta bana frÃ¥n medicinteknisk ingenjör till balettdansör, det kan väl inte vara sÃ¥ svÃ¥rt?

När vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ balettdomänerna sÃ¥ finns det en del hemsidor som jag sparat bland mina länkar, sidor jag ibland Ã¥tervänder till liksom. Det här är en sÃ¥n sida – även om det är ganska sällan jag trillar in där, jag blir helt enkelt för illa till mods, det suger i hela magen när jag ser bilden! Vad hÃ¥ller han pÃ¥ med?! Sen händer det ibland ocksÃ¥ att jag gÃ¥r bort mig i de förlorade städernas värld, tänk Varosha pÃ¥ Cypern, Kowloon Walled City eller Hashima Island – magiskt! PÃ¥ en mer svensk skala ska jag även passa pÃ¥ att nämna Tomt&Öde – inga städer men väl hus som ser ut att ha lämnats i all hast vind för vÃ¥g.

Efter en och en halv vecka i Stockholm bar det av ner mot SkÃ¥ne och Ladys familj – och där nere, pÃ¥ Helsingborgs egen Champs Elysées, RÃ¥dhusgatan, gled ett dussin Ferraris förbi. Bara sÃ¥där liksom.

Kan det bli mer svensk sommar än sÃ¥ här? Jag menar, kom igen – saft under äppelträdet pÃ¥ kolonin?

Hortensia.

En humla och… eh, ja en gul blomma.

Men det är väl sÃ¥, även om augusti inte ens var halvvägs gÃ¥ngen när vi var där sÃ¥ börjar växterna se slutet pÃ¥ säsongen…

…det är som att sommaren ställt in skorna liksom.

Ã… andra sidan finns det ju ögonblick som det här – dÃ¥ allt bara skriker SOMMAR!

Självporträtt.

Regntunga skyar fick kvällshimlen att bli än mer dramatisk.

Början pÃ¥ slutet av semestern spenderades alltsÃ¥ nere i Helsingborg, där saftstund i kolonistugan och kräftskiva hemma hos svärmor pÃ¥ Svedenhov Hilton varvades med Fernet pÃ¥ Zoobar med världens bästa PÃ¥lle. Men säg den lycka som varar för evigt – i mÃ¥ndags tog vi förmiddagsflyget frÃ¥n Kastrup till Amsterdam där sedan KL0589 stod redo för att ta oss tillbaka till Ghana…

…tillbaka till East Legon i Accra, där ögonklinikerna har öppet onsdagar och torsdagar mellan sex pÃ¥ kvällen och tolv pÃ¥ dagen… [eh, hur tänkte de där egentligen?]

Där är vi nu. I skrivande stund ligger Lady och sover i soffan bredvid mig och jag smuttar på ett glas rosé medan jag lägger sista handen vid mästerverket du just läst färdigt.

Dagens fundering:
Är reflektion en av människans uppgifter? Att reflektera över sin situation, var man är just nu, vart man är pÃ¥ väg och var man har varit? Eller är min dröm om den epikuréiska livsstilen – en trädgÃ¥rd och sÃ¥ den goda trion; vänner, mat och vin – kanske ändÃ¥ nÃ¥got att sträva efter? Trots allt borde ju envar äga sitt eget liv och därmed även, Ã¥tminstone till stor del, rätten att styra över detsamma. Sen kan jag väl förstÃ¥ att det kan sticka i folks ögon att nÃ¥gon drömmer om ett bekymmersfritt liv i en trädgÃ¥rd ackompanjerat av ett glas vin – men alla kan inte rädda världen. Eller som Felix Herngren sa; “Var inte sÃ¥ himla svensk – se pÃ¥ ditt liv med amerikanska ögon: Du räddar liv varje dag och du är bäst pÃ¥ det du gör!” Och som vanligt ligger nog sanningen nÃ¥gonstans däremellan…

Slutligen – we’re back! Kommentera mera! Jag och Lady läser allt! Och som vanligt [i framtiden, störtskön reklam en gÃ¥ng i tiden – eller hur?] avslutar jag det hela med att säga att jag ska bättra mig. Fler inlägg oftare. Jojomensan…

Er londonjär,

Piripiri

Den blomstertid nu kommer…

Wed July 14, 2010, 22:19

(Today it’s easy: Either you look at the before-and-after pictures of our house, or you look at flowers. And oh, if you like you can think about how big your life is. My life is by estimate 5′ 5″ tall and has blonde hair and beautiful blue eyes.)

Jag tänkte att det börjar bli dags för att visa upp vÃ¥rt hem nu när vi är lite mer hemmastadda här nere – och eftersom ett par av er har uttryckt önskemÃ¥l om fler bilder frÃ¥n just huset sÃ¥ kommer det. Jag är ju en man av folket och om folket inte har bröd sÃ¥ ger jag er brioche! :)

Före. Lyckligtvis hade jag fÃ¥tt soffgruppen hitkörd frÃ¥n kontoret för jag kan säga att innan dess var det verkligen ödsligt i vardagsrummet…

Efter. Lite konst pÃ¥ väggarna, lite grönt och sÃ¥ det allra bästa av allt – en Lady som ligger och sträcker ut sig i soffan!

Efter. FrÃ¥n en annan vinkel. Här ser man ytterligare en växt och början till ett välfyllt barskÃ¥p. Dock ska ni inte lÃ¥ta er imponeras alltför mycket – en närmare titt avslöjar bÃ¥de indisk whisky, nigeriansk rom och ghanansk gin…

Före. Less is more, var något av devisen som fick råda innan jag och Lady kom på plats.

Efter. En tavla och ett par gardiner kan göra… ja, om än inte underverk sÃ¥ Ã¥tminstone att det känns lite hemtrevligare.

Före. Vårt master bedroom är stort som en mindre fotbollsplan och inredningen gjorde väl inte direkt att det kändes mindre.

Efter. Nya sängkläder och gardiner, ett par väl valda tavlor till väggarna och ett myggnät senare sÃ¥ ser det inte helt illa ut – inte sant?

Före. VÃ¥rt nuvarande gästrum. MÃ¥ sÃ¥ vara att det är stort och att jag visade god vilja och tejpade upp en bild pÃ¥ väggen – men särskilt trevligt blev det aldrig.

Efter. Gardinerna är fortfarande pinsamt oafrikanska men i övrigt har det gått igenom en sann metamorfos! Puffkudden och elefanten i hörnet är båda fynd från de lokala hantverksmarknaderna och även här finns det tankar bakom tavelfärgerna.

Efter. En sann läshörna – även om nu själva läslampan lyser med sin frÃ¥nvaro…

I övrigt har det inte hänt alltför mycket inomhus. Dock har det börjat skjuta skott och blomma ute i trädgården och eftersom min pappa är gammal trädgårdsmästarson så har jag lovat att mätta hans blomsterhunger. Så håll till godo:

De här blommorna är vÃ¥r trädgÃ¥rds Navy Seals – de klarar ökentorka och gassande sol lika bra som de gör tropiska regnstormar med kubikmeter med vatten. Att de sen kanske inte är de allra vackraste fÃ¥r liksom stÃ¥ tillbaka för det faktum att de är överlevare av rang.

Ursprungligen inköpta för att täcka upp lite tomma ytor i krukorna sÃ¥ har det senare visat sig att de här växterna har förunderligt vackra smÃ¥ rosor som ger ordet “dagslända“ en ny innebörd; pÃ¥ morgonen är de knoppar och pÃ¥ kvällen är de vissna.

Blommor på en buske utanför entrén. Helt enkelt. Blommor liksom.

Och bara sÃ¥ ni inte gör er nÃ¥gra villfarelser om att vi bor i en botanisk trädgÃ¥rd – sÃ¥ här ser det ut uppifrÃ¥n balkongen. Grönt och grönt. Men vänta ni bara! Mot muren har vi planterat bouganvilleas i allehanda färger och innan ni vet ordet av har växterna i krukorna skjutit i höjden och machete kommer te sig som ett ypperligt alternativ för kunna komma fram till gräsmattan!

Ännu en blomma.

Och dagens sista blomma.

För att nu inte senarelägga publiceringen av det här inlägget mer än vad det redan är sent så kommer jag dessvärre lämna er med de här elitistiska inredningsbilderna och skönt Mitt-i-Naturen-amatörmässiga blomsterporträtten. Jag lovar att återkomma snart med information om våra liv i Afrika [och då med funderingar om gated communities, hundvalpar och genuina människor]. Dock är det nu kväll, Lady väntar på att få sig kvällens ranson av Lost till livs [vi har börjat från säsong 1 så vi har att göra] och jag själv vill hinna slösurfa lite svensk skvallerjournalistik innan natten tar vid. Så folket, håll till godo med bildbriochen ovan och kom tillbaka snart igen!

Dagens fundering:
Hur stort är ditt liv? Om du skulle packa ihop det som verkligen betyder nÃ¥got i ditt liv – hur stort skulle det bli? En container? Ett hus? En stad? Eller är ni mer effektiva och tror er kunna fÃ¥ ner det i ett par resväskor? Jag själv är nog helt fel person att svara pÃ¥ frÃ¥gan i och med att jag skulle drämma till med att mitt liv skulle, ihoppackat, vara lika stort som världen. Och även om jag nu de facto bor i Afrika och pÃ¥ nÃ¥got sätt har packat ihop mitt liv hit ner, sÃ¥ känns det som att stora delar av mitt liv är kvar i Sverige. Ã… andra sidan är det ju sÃ¥ – jag har mitt liv liggandes bredvid mig i soffan. Det är 1.65 lÃ¥ngt, har blont hÃ¥r och blÃ¥a ögon. Lady är mitt liv.

Au revoir, comme on dit en francais!

Votre 14 de Juillet,

Napoleon

Midsommar och Ivanhoe…

Tue July 6, 2010, 15:42

(Today it’s been almost exactly one month since I last updated this blog. So be prepared – this update will be massive and since I have a defect that makes me unable to write short and consise you’ll have a lot of reading to do. But first thing’s first – here are some of today’s goodies: A new era has begun, we have a gardener, Ivanhoe has been in the Swedish House, Ghana should’ve won the World Cup and Cape Coast Castle makes you doubt human kind. And picturewise we have: Swedish foul mouth, midsummer in Ghana, a lot of fishing boats, a dramatic sunset, a deserted beach and a few random pictures. Enjoy!)

Jaaaa, jag vet – det har gÃ¥tt Ã¥r och da’r sen jag sist skrev – och inte lär ni bli gladare av att jag skriver sÃ¥där sjukt lÃ¥ngt som bara jag kan göra. Men det skiter jag i – här ovanför har ni länkar till bilder och godbitarna, sÃ¥ ni som inte orkar läsa kan klicka er fram helt enkelt. Till er andra säger jag: God läsning! Vi börjar som vanligt kronologiskt med stycken som är skrivna för… tja, typ en mÃ¥nad sen.

Nu har det verkligen börjat en ny era här nere i Accra – det är en dryg mÃ¥nad sedan Lady kom ner, Ghana är pÃ¥ väg att ta sig vidare till slutspel i fotbolls-VM och sedan en tid tillbaka har Sweden Ghana Medical Centre svensk majoritet gällande aktieägandet. Dessutom har regnperioden svept in över oss och med den även en värme som är mer överkomlig för oss kranka svenskar; istället för 35 grader och gassande sol är det nu runt 25 grader och ibland till och med molnigt med enstaka regnskurar. Dessutom har min inre termostat genomgÃ¥tt nÃ¥gon slags metamorfos vilket gjort att jag slutat svettas som en vattenspridare och istället kan rysa till av svalkan när jag kliver ut frÃ¥n huset om morgnarna.

I övrigt börjar saker och ting ta sin form här nere, vi har anställt en trädgÃ¥rdsmästare som inte bara briljerar med sina ambitioner [som vÃ¥r säkerhetsvakt Emmanuel – han hade gÃ¥tt “agriculture” i skolan, för 40 Ã¥r sen – och tyckte att vi, pÃ¥ de grunderna, skulle anställa honom som trädgÃ¥rdsmästare ocksÃ¥] utan även tycks kunna understödja dem med resultat – gräsmattan skulle närapÃ¥ fÃ¥ en golfgreen pÃ¥ skam, vi har inrett färdigt i huset och stÃ¥r redo för vÃ¥ra första besökare som landar ikväll. Och till allt det här ska dessutom läggas att vi har börjat ta vÃ¥ra första stapplande steg pÃ¥ det lokala sprÃ¥ket twii, med det i bagaget är det lÃ¥ngt mycket lättare att förhandla taxitaxa, undanbe sig “vitingpriser” när man handlar konsthantverk och imponera pÃ¥ kollegorna pÃ¥ kontoret. Sedan tidigt imorse finns ocksÃ¥ Michael med i vÃ¥r “stab” hemmavid – anställd av företaget ska han jobba tolvtimmarspass fem dagar i veckan med att… städa. Nog för att huset är gigantiskt med sex sovrum, vardagsrum, matsal och en massa annat – men tolv timmar om dagen? Hur som helst, städa, tvätta, feja och putsa – det är Michael det. Men det som ändÃ¥ känns underligast när man tänker efter – det är att det inte längre känns exotiskt att borsta tänderna till grodornas kvackande, att kliva upp till syrsornas morgonsymfoni eller att sitta pÃ¥ verandan, läsa en bok och blicka ut över de svajande palmerna. Det är ju naturligt. Det är ju sÃ¥ livet är just nu. Och det, det känns konstigt att upptäcka.

För strömlösa tillfällen på kontoret har jag numera laddat upp med tidsfördriv; en kurs i stamspråket twii och en mycket komprimerad bok om Ghanas historia.

Nu är vi tillbaka i nutid, vÃ¥r favorittrio TDI (Titti, Daniel och den lille ofödda krabaten Ivanhoe, dock numera ombestämd till IvanZoe för att undvika eventuella framtida klagomÃ¥l angÃ¥ende mammas och pappas önskan vad det gäller en riddare eller prinsessa till förstfödd) har lämnat Afrika för den här gÃ¥ngen och kvar stÃ¥r jag och Lady, ensamma men rika pÃ¥ minnen, skratt och upplevelser. Men för att inte göra det här krÃ¥ngligare än vad det egentligen är – vi börjar sÃ¥klart med det viktigaste; fotbollen!

VÃ¥r favorittrio, Titti, PÃ¥lle och IvanZoe, samlad – den här gÃ¥ngen pÃ¥ Labadi Beach pÃ¥ midsommardagen.

Ghana är ute ur fotbolls-VM. Suarez hands pÃ¥ mÃ¥llinjen räddade Uruguay frÃ¥n ett uttÃ¥g frÃ¥n VM och skickade hela Afrikas hopp tillbaka hem till Accra. Egentligen finns det inte mycket att säga – fotboll handlar om att vinna och reglerna är lika för alla. Men ändÃ¥ – ni skulle ha varit här; gatorna vibrerade av förväntan, varenda bil hade Ã¥tminstone tvÃ¥ flaggor uppsatta och taxichaufförerna glömde rentav att ta betalt i sin iver att diskutera vem som skulle göra hur mÃ¥nga mÃ¥l… Vi gick och Ã¥t pÃ¥ Bella Roma – stÃ¥ndsmässig pizza fungerar utmärkt som uppladdning inför en sÃ¥n här match och pÃ¥ Bella Roma är pizzorna to die for, dock kan det vara sÃ¥ att vissa pizzor lÃ¥ter godare än vad de är – Amalfi, som verkar vara sÃ¥där enkel att den skulle kunna vara hur god som helst [ost, tomatsÃ¥s, basilika och hummer], är… tja, helt okej. Men med hummer pÃ¥ pizzan hade man liksom förväntat sig lite mer, eller hur?

Inne pÃ¥ restaurangerna var det dock i det närmaste folktomt. Folk var ute pÃ¥ gatan – om det sen handlade om en 14-tums tjock-tv utanför närmaste “gatukök“ eller en storbildsskärm i ena änden av Oxford Street spelade inte sÃ¥ stor roll – ute was the shit! Vi höll oss dock till den lilla del av paradiset som var luftkonditionerad, drickandes Sicilianskt rödvin och mumsandes pÃ¥ den focaccia som hade blivit kvar… och sÃ¥g fram emot en natt i den nya tricolorens färger (röd, gul, grön). Men som alla sagor sÃ¥ hade även denna ett slut – luften gick ur oss alla och själv hamnade jag i en depression jag knappt ens trodde mig själv vara värdig. Livet kändes värdelöst när Ghana blev utslagna. Vi gick hem, borstade tänderna och la oss. Sekunden innan straffavgörandet var jag redo att gÃ¥ ut, festa med ghananerna tills natten blivit natt igen och promenera hem genom segerrusiga gator till tonerna av den inte helt självklara mixen av “Olé, olé, olé” blandat med landsplÃ¥gan “Zoaga“.

Ã…ter till Ghana som semesterresort – TDI anlände förra onsdagkvällen, om än efter ett palaver för att fÃ¥ ut alla sina väskor, och väl hemma möttes de av Nicholas patenterade wraps, Star pÃ¥ kylning och ett Swedish House i all sin prakt! Torsdagen spenderades pÃ¥ kontoret till hälften och vid lunch var det dags att inviga gästerna i den lokala kostcirkeln – vi gick pÃ¥ Bush Canteen. Kyckling i palawasÃ¥s, fufu med palmnötssoppa, tonfisk med okrostuvning och banku och stekt sardin stod pÃ¥ menyn. Och get this – de älskade det! Jag fortsätter helt enkelt att odla min idolstatus pÃ¥ Bush Canteen, först genom att plocka dit ett filmteam som skulle fÃ¥tt en mindre Hollywood-produktion att skämmas för sig och nu genom att plocka dit än fler “obronis” [vitingar] som älskar maten! Ruggigt nice!

Det kan vara sÃ¥ att det faktum att man äter maten pÃ¥ the Bush Canteen med händerna gör att foton som kan komma att tas inte blir alltför… eh, smickrande. Men jag tror inte att det är sÃ¥…

…för jag menar – beauty is in the eye of the beholder. Inte sant Titti? :)

PÃ¥ torsdagskvällen var vi även ute och Ã¥t pÃ¥ Monsoon – jag kan verkligen rekommendera den grillade antilopfilén med blÃ¥bärssÃ¥s. Mmmmmmmm! Innan vi bestämde oss för att bege oss hemÃ¥t igen tog vi en promenad längs med Oxford Street och hittade… Kukis. JorÃ¥, sÃ¥ att eh…

Fredagen kom och pÃ¥ agendan stod svensk midsommarafton! För att kunna fÃ¥ till de svenskaste elementen pÃ¥ midsommar sÃ¥ hade PÃ¥lle och Titti fÃ¥tt en inköpslista att fylla pÃ¥ ifrÃ¥n, sÃ¥ när de packade upp kom de ut med saker som Matjesill, senapssill, gräslök, lösgodis, kavring, knäckebröd, kaviar och sist men inte minst – tvÃ¥ rejäla pÃ¥sar med Estrellas Sourcream & Onion-chips. För att sedan ytterligare spä pÃ¥ känslan av svensk sommar hade Lady företagit sig att göra Janssons frestelse, vi hade investerat dryga hundringen i en liter jordgubbar och Ã¥ttio spänn för en liter grädde för att kunna garnera jordgubbstÃ¥rtan och PÃ¥lles iPhone var till bristningsgränsen fylld med Svenska Sommarklassiker och sÃ¥n där schlager man bara tillÃ¥ter sig själv lyssna pÃ¥ till just midsommar. Kvällen blev en klassiker – 30 expats sjunger “Hell and Gore” pÃ¥ vÃ¥r terass, de sista gästerna skickar vi pÃ¥ porten vid halvfem och morgonen avrundas med Captain Morgan, avslagen cola och djupsinniga samtal mellan mig och PÃ¥lle vid halvsex pÃ¥ balkongen. Midsommar. I Ghana. SÃ¥ jävla bra!

Långbord på terassen till tonerna av Ulf Lundell, Povel Ramel och Carola.

Skuggspel sett frÃ¥n balkongen vid halvfem pÃ¥ morgonen. [Halvfem pÃ¥ morgonen är det becksvart här nere – när de säger att solen gÃ¥r upp klockan sex sÃ¥ menar de liksom – klockan sex. Innan dess är solen inte uppe och dÃ¥ är det – svart.]

Efter en midsommardag med strandhäng hos Alex pÃ¥ Labadi följt av fotbollshysteri pÃ¥ Royal Richester Hotel var det sÃ¥ i söndags morse dags för ännu en utflykt till Cape Coast. Förra gÃ¥ngen slutade det hela i moll dÃ¥ jag blev liggande pÃ¥ hotellrummet i feberfrossa blandat med magsjuka, sÃ¥ det var tre själaglada passagerare och en nÃ¥got nervös chaufför som gav sig av strax efter klockan sju pÃ¥ morgonen. Väl framme letade vi oss till slut fram till Coconut Grove Beach Resort där ett dubbelrum [faktiskt med havsutsikt] gick pÃ¥ 80 jämna dollars per natt. Därefter var det dags att göra stan – Cape Coast var en gÃ¥ng i tiden nÃ¥got av ett nav i slavkommersen och därför känns det snudd pÃ¥ obligatoriskt med ett besök pÃ¥ det gamla slavfortet. Jag har väl i och för sig aldrig varit nÃ¥gon riktig tuffing, men när man kommer in i kryptorna där de klämde in 300 slavar pÃ¥ en yta motsvarande vÃ¥rt sovrum sÃ¥ blev jag illa berörd. Allt kändes sÃ¥ underligt motbjudande pÃ¥ nÃ¥got sätt. GÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng har vi människor bevisat vÃ¥r oförmÃ¥ga att handla pÃ¥ ett logiskt och mänskligt sätt. Och ändÃ¥ fortsätter det. NÃ¥ja, mäktigt att vara pÃ¥ plats och nyttigt för själen att ha varit där.

Midsommardagsöl hos Alex.

En sÃ¥n där bild där man i efterhand hittar ett ansikte man inte alls kommer ihÃ¥g att man tagit kort pÃ¥. Hur som helst – Coconut Grove, och sÃ¥ PÃ¥lle dÃ¥.

Cape Coast Castle…

…frÃ¥n en annan vinkel.

FiskebÃ¥tarna gör hela scenen lite mer pittoresk, samtidigt som själva vyn skulle kunnat tala för sig själv. [Sedan mÃ¥ste ni lÃ¥ta mig hÃ¥llas gällande vissa av mina bilder – jag är stolt som en tupp över att ha bemästrat HDR-tekniken… eller ja, bemästrat och bemästrat… skitsamma. LÃ¥t mig hÃ¥llas!]

Ã…ter pÃ¥ hotellet var det middag följt av barhäng för mig och PÃ¥lle. Efter att över en stadig drink ha diskuterat världsÃ¥skÃ¥dning med ett gäng finniga soldataspiranter frÃ¥n USA kände vi oss med ens mer beresta, ödmjuka och upplysta än vi troligen kommer göra än pÃ¥ ett par Ã¥r. Djävlar i havet vad naiva amerikaner kan vara! I deras värld finns det typ tre länder: USA, Europa och Afrika. Möjligen att Japan kvalar in pÃ¥ listan, som enda icke-amerikanska enskilda land, eftersom jänkarna varit i krig med dem. Men annars är de helt uppe i det blÃ¥…

En bit in på kvällen var det så dags för solen, molnen och palmerna att bjuda på resans konststycke! Vem sa att regnoväder bara var av ondo?

NÃ¥väl, ingen resa till Cape Coast utan magsjuka – sÃ¥ledes lades planerna att pÃ¥ mÃ¥ndagen göra hängbroarna i Kakoum pÃ¥ is och istället ilade vi raka vägen hem sÃ¥ att undertecknad fick krypa ihop i sängen och undra vad han gjort för ont i sitt förra liv för att förtjäna detta…

För att sen fÃ¥ det här att gÃ¥ ihop pÃ¥ nÃ¥got sätt – skulle jag fortsätta lägga ut texten sÃ¥ skulle alla – verkligen alla – tröttna pÃ¥ att läsa nÃ¥nstans om tre stycken och istället bara titta pÃ¥ bilderna. SÃ¥ hur som helst – vi hoppar raskt vidare till helgen som var!

Fredagkvällen ägnades som sagt åt fotboll och efter det åt själarensning och depression. Inte mycket att orda om alltså. På lördagen hämtade vi upp vår vän Nii Amo för vidare färd mot Ada Foah och lite skön relax längs med Voltafloden. Väl framme bredde vi ut oss vid poolen, åt gott och spelade Backgammon tills vi funderade på om vi inte ändå var sugna på en tur med båt ut på floden. Jag har både läst och hört talas om Maranatha Beach Camp, en sån där söderhavsö:sk liten resort längst ute på landtungan mellan floden och havet. Sagt och gjort! Vi hyrde in oss på en båt och tultade iväg. Väl framme visade det sig vara ett lyckokast! Totalt Bali-lika sandstränder på ena sidan och en solvarm Voltaflod på andra sidan och däremellan små hyddor av palmblad blandat med solstolar och sandsandsand.

Eller som Lady säger: Det här är min strand!

Varpå jag kontrar: Och det här är min!

Och sÃ¥ bakvattnet pÃ¥ andra sidan om näset – palmer, vindstilla och en strand befolkad av en handfull turister och ett par tusen eremitkräftor i miniformat.

Hela sällskapet samlat!

PÃ¥ vägen hem var solen vÃ¥r vän igen och pÃ¥ nÃ¥got sätt känns himlen större, molnen mäktigare och solen rödare här nere… eller finns det här i Sverige ocksÃ¥? Jag har glömt. Vilket känns sorgligt. Men vi kommer hem i slutet av mÃ¥naden för att ta reda pÃ¥ det!

Söndagen spenderades i vanlig ordning nere pÃ¥ Labadi Beach innan det var dags för TDI att Ã¥terigen nyttja sig av KLM:s faciliteter. Eftersom “god tid” är nÃ¥got av ett okänt begrepp för ghananer sÃ¥ är sista incheckningen för flyget dryga tvÃ¥ timmar innan avfärd – nÃ¥got som gör att en plats i loungen kan vara guld värd. SÃ¥ en gravid Titti i kombination med separationsÃ¥ngest [frÃ¥n bÃ¥das hÃ¥ll – själv är jag en blödig själ som tycker att avsked är extremt svÃ¥rt] plus ett par tÃ¥rar gjorde att personalen vid incheckningsdisken blev alldeles heartbroken och bÃ¥de hon och Daniel gled in i loungen för ett par timmars fri dryck och snacks – nÃ¥got som annars kräver silverstatus och typ oändligt antal flygmiles. Nu är de Ã¥terigen hemma i Sverige och… ja, här nere är det business as usual igen. Vanvettigt trÃ¥kigt men ändÃ¥ en trygghet i sig. Nu väntar lunch pÃ¥ vÃ¥rt nya stammishak Coffee Lounge och ikväll är det halvapriset-pizza pÃ¥ Pizza Inn i Accra Mall. Vardagen is back.

Dagens fundering:
Varför är det sÃ¥ ibland att man själv inte kan se saker för vad de är – trots att man är mitt ibland allt? Hur kommer det sig liksom att man kan se saker bättre som utomstÃ¥ende än nÃ¥gon som verkligen borde ha örnkoll? Som här i Afrika – PÃ¥lle och Titti kom med reflektioner om livet här nere efter tvÃ¥ dagar som jag själv inte ens hunnit med att göra efter närapÃ¥ ett Ã¥r – hur kan det vara sÃ¥? Är jag hemmablind, lägger man märke till mer saker när man är pÃ¥ semester och kopplar av eller är det bara sÃ¥ att man alltid fäster blicken nÃ¥gon annanstans än där man för tillfället stÃ¥r?

Och innan dagen är all tänkte jag även ge er en liten skön cocktail av bilder – om ni nu inte skulle fÃ¥tt nog med det jag plitat ner hittills. SÃ¥ hÃ¥ll till godo!

Uppe pÃ¥ byggsiten sÃ¥ fortsätter saker att växa som frÃ¥n ingenstans…

AlltsÃ¥, ni vet de där tillfällena när man kommer hem sent efter en sÃ¥n där helkväll man redan dÃ¥ känner pÃ¥ sig att man kommer Ã¥ngra dagen efter? Man lägger sig i soffan för att “vila en stund”, somnar och vaknar morgonen efter med sandpapperstunga, betongkeps och en Ã¥ngest som inte ens en Wienerschnitzel kan rÃ¥da bot pÃ¥ [mitt ultimata tips mot bakfylla är annars Wienerschnitzel – ni vet, först bankar man ut det onda, sen blir det spabehandling à la äggbad för att slutligen lÃ¥ta köttbiten sona sina brott i stekpannan med ett hav av smör]? Hur som helst – vid sÃ¥na tillfällen sÃ¥ är det en annan sak som alltid slÃ¥r en när man vaknar där mitt i natten – myrornas krig är pÃ¥ tv. Varenda gÃ¥ng. Och här har vi det – inspelningsplatsen för myrornas krig. De här soldaterna klarade sig inte…

…för som ni ser här sÃ¥ handlar det alltsÃ¥ om myror, flygmyror i tusental. Exakt vad de gjort och varför de bestämt sig för att försöka bada utan att ens ha tagit baddaren vet jag inte. Men de finns i drivor.

AlltsÃ¥, okej att det är regnperiod här nere, och att därmed typ skalbaggar har det ganska kämpigt [det regnar typ ett badkar per kvadratmeter när det väl regnar] – men att som skalbagge fÃ¥ för sig att lösa det hela genom att klättra upp tvÃ¥ meter pÃ¥ ett staket – är inte det lite overkill? Och dessutom – kunde han inte ha valt nÃ¥got mer lättklättrat, typ ett träd?

Så, nu har vi nått vägs ände och jag lämnar er därhän för idag. Tack och bock, på återläsande och ta hand om er folket!

Ert värdpar at your service,

Lady & M1

Landet längesedan…

Mon June 7, 2010, 22:06

(Today’s bouquet of ponderings and pictures consist firstly of the yin and yang of heroes, Ivorian underground clubbing, a man with a gun, a sunset, kittens kittens kittens kittens and my dream wardrobe!)

Ibland känns det som att nÃ¥got av det finaste man kan kalla nÃ¥gon är hjälte. Det finns människor, det finns personer, vänner, antagonister, barn, norrlänningar och fulla ryssar. Och sÃ¥ finns det hjältar. Jan Myrdal mÃ¥ vara en person som inte gjort nÃ¥got vidare mycket väsen av sig sen tidigare delen av 60-talet och mÃ¥ sÃ¥ vara att han i urstockholmarens ögon är norrlänning dÃ¥ han är frÃ¥n Bromma, men riktigt sÃ¥ straight edge ska vi inte vara. Däremot är han alla gÃ¥nger en hjälte – hur ska man annars kunna förklara hans snilleblixt om att fÃ¥ för sig att Ã¥ka till Indien, vandra ut i den mest oländiga regnskog som världen skÃ¥dat sedan oljan brann och sedan som i det närmaste inkontinent 82-Ã¥ring ta värvning för att stödja en gerilla som även den hade sin storhetsperiod tillsammans med Beatles? Hjälte. Jan Myrdal, denna gigant bland giganter!

Och bara för att se till att yin inte blir större än yang sÃ¥ mÃ¥ste jag ju givetvis länka till Expressen ocksÃ¥. I det här fallet handlar det om smarta fotbollsspelare [jo, de ska finnas sägs det!] men jag kan liksom inte lÃ¥ta bli att tycka att just de där exemplena är inte mycket att hänga i julgranen. Min favorit i samma genre är Dikembe Mutumbo, basketspelare i NBA – till att börja med har han ett namn som skulle fÃ¥ även Pippilotta Rullgardina-ekvilibrister att tungvricka sig [eller vad sägs om Dikembe Mutombo Mpolondo Mukamba Jean Jacque Wamutombo] men till det ska sedan sägas att han tagit examen i sÃ¥väl lingvistik som diplomati frÃ¥n Georgetown. Respekt!

Sen är det väl en annan femma att om Jan Myrdal är yin och Dikembe Mutumbo yang så är det i alla fall så i min värld att yang trumfar yin elva gånger av tio. Men som sagt, var sak har sin tid och just ikväll är det tid för att låta udda vara jämnt.

När vi sÃ¥ har kommit fram till dagens bilder sÃ¥ är det bara sÃ¥ – de kommer i en salig röra. Det har gÃ¥tt alldeles för länge sen sist och jag har dessutom hittat bilder i gömmorna som är sÃ¥ gamla att de inte ens riktigt förtjänar att bli visade, men jag kan inte stÃ¥ emot. SÃ¥ utan vidare ordning – nu kör vi!

Skylt inne pÃ¥ toaletten till den eminenta italienska restaurangen “Bella Roma“ här i Accra [som för övrigt förvandlas till en nattklubb av rang när solen gÃ¥tt ner]. Notera att det är svensk stavning pÃ¥ “papper” och att de har “pappersbönor” [waste beans] snarare än ditokorgar.

I fredags var det förresten återigen dags att beta av Accras nattliv från saker-att-göra-listan. Först var vi som bekant på Bella Roma och därefter bar det iväg till stadsdelen Asylum Down där någon i expatgänget hade koll på att tidernas mest obskyra Ivorianska undergroundnattclub låg. Väl där serverades ölen ur kylväskor, afrikansk house en français was the shit och UV-lamporna hade fått en renässans likt sent 90-tal!

Dagen efter var det dags för själabot och tvagning av sinnet frÃ¥n kvällen innan – sÃ¥ledes stod shopping pÃ¥ schemat! Vi har numera börjat fÃ¥ lite stil pÃ¥ boendet, tavlor pÃ¥ väggarna, lite sköna inredningsdetaljer [typ i stil med giraffer och elefanter] samt stiliga masker för att pimpa lite ytterligare. Eh… men ja, hur som helst – det har ju inget som helst att göra med den här bilden, förutom att bilden togs under vÃ¥r shoppingrunda – jag tyckte bara att det var sjukt roligt att göra reklam för Corned Beef Loaf frÃ¥n Brasilien och sedan lägga till det där snitsiga “FRESH“. HurdÃ¥, liksom? Färsk konserverad kalvsylta? Sen är det ju dessutom hysteriskt kul att de gör reklam för det thailändska riset “African Queen“…

GÃ¥rdagens mest obligatoriska – Labadi, bok och Star. [Eller som vi säger pÃ¥ engelska: BBB – Beach, Book, Beer.]

Ni vet att jag funderade över vilka färdigheter som kan vara vettiga att besitta? Den här killen har säkert nÃ¥got han är extra duktig pÃ¥ men trots det har han kommit till slutsatsen att det som ger honom mest [all be it att det troligtvis handlar om pengar snarare än personlig Nirvana] är att… eh, tja. Ni ser ju själva. :)

Dagens maträtt: Tonfisk, kycklingvingar och okrostuvning. Vad åt ni till lunch?

Dagens hemlighet: Jag är en tv-stjärna. Någon gång i september eller oktober kommer ni se mig och Felix Herngren på tv4. Mer än så här kommer ni dock inte få se innan dess. Däremot kan vi enas om en helt annan sak: Barn är förjävla söta ibland.

Solnedgång över delar av kåkstaden utanför Kumasi.

Dagens mest afrikanska bild blir den här. I mitten har ni min favoritskylt: Ocean Tiles & Wine. Tänk er en sÃ¥n butik hemma i Sverige liksom; “Vad säger du älskling, nu när vi ändÃ¥ är här och köper vin till köttet ikväll, ska vi inte köpa kakel och kakla om köket?”

Lady och vår säkerhetsvaktsträdgårdsmästare [han dubblar i sina roller] Emmanuel på Plantagen Accra-stylee.

När jag kom ut till bilen en morgon möttes jag av de här små tussarna till kattungar. Kattmamman verkade ha övergett dem men efter en smärre räddningsaktion [fyra kattungar blev till en sedan mamman hämtat tre och lämnat den fjärde att döden dö], som bland annat inbegrep Lady som extramamma, är nu alla fyra återbördade till sin mama och vårt liv har återgått till sin normala lunk.

Men kolla in knyttet liksom! Är det verkligen konstigt att hormonerna börjar spöka i kroppen när man ser ett sånt här liv? Nej. Just det. Moderskänslor är androgyna.

I svartvitt blir till och med en lyftkran spännande…

…även om den kan vara ganska dramatisk även i färg.

Och pÃ¥ tal om dramatisk – här är utsikten frÃ¥n sjukhuset ut över Accra. Här snackar vi platt stad även i jämförelse med typ Paris [som har lagar som säger att man inte fÃ¥r bygga skyskrapor i innerstan för att inte förstöra sin karakteristiska skyline].

Jag kan helt enkelt inte motstÃ¥ den här – jag vill ocksÃ¥ ha en sÃ¥n här garderob när jag blir stor!

Dagens fundering:
Hur kan det komma sig att ett sÃ¥ litet liv som en enda liten kattunge kan framkalla en känslostorm pÃ¥ sÃ¥ kort tid som tvÃ¥ dagar? Under de här 48 timmarna var jag beredd att gÃ¥ genom eld för den lille parveln, Lady plockade fram hela sin arsenal av modersinstinkter och det köptes modersmjölksersättning, googlades om barnsjukdomar hos kattungar, matades med nappflaska och vi hade även en kattanatomilektion för att komma fram till att han verkligen var en han, och gav honom sedemera smeknamnet “Krabaten“. Och allt det här pÃ¥ tvÃ¥ dagar. Hur kan det komma sig? En sak är ju given – kattungar är dödligt söta. [För övrigt tror jag att om man skulle ta med sig nÃ¥n miljon med kattungar och skicka i frontlinjen inför nästa krig sÃ¥ skulle man lätt vinna oavsett hur vältrimmade och hänsynslösa mördarmaskiner motstÃ¥ndarna ställer upp med – ingen kan stÃ¥ emot en kattunge!]

NÃ¥väl, det har gÃ¥tt lite för lÃ¥ng tid nu mellan uppdateringarna – jag ska skärpa mig! SÃ¥ folket, tack för ikväll – vi ses hos Jon Blund!

Er kommentar,

Merameramera

Mat frÃ¥n skÃ¥pen…

Thu May 27, 2010, 15:52

(Today’s entry consists of old cupboard food, as we say in Sweden. So “hold to good-o” [also a Swedish expression]: A beaver, partytime and a baby lizard.)

Nu när vardagen sÃ¥ smÃ¥tt börjat infinna sig här pÃ¥ Banana Street sÃ¥ kanske det är pÃ¥ sin plats med en sammanfattning? Inledningsvis ska det sägas att bÃ¥de jag och Lady har kommit fram till att man är mycket mer avslappnad här nere än man är hemma. Möjligen att det är en kombination av inte fullt lika mÃ¥nga mÃ¥sten och ett väder som skulle fÃ¥ även den mest djupsinnigt deprimerade samestackare att fÃ¥ en vitamin-D-boost men nÃ¥gonstans däremellan vill jag nog ocksÃ¥ tro att det finns en annan anledning; det är nog lite mer laid back här nere. Även om det inte finns tillstymmelsen till spanskt pÃ¥brÃ¥ sÃ¥ är “mañana mañana“-attityden allerstädes närvarande. Och alla som har varit i Spanien och avundats deras loja inställning till fysiskt arbete [som Jeremy Clarkson i Top Gear sÃ¥ fint uttryckte det: “I only have one allergy – manual labour“] fattar ju ganska snabbt att det är… ja, ganska skönt. :)

Dessutom finns det ju rent faktiska anledningar till att man känner mindre stress; istället för att ha en restid till och frÃ¥n jobbet pÃ¥ en dryg halvtimme [eller dubbla tiden för Lady] sÃ¥ är det nu en promenad pÃ¥ fem minuter [all be it att det är en promenad under gassande Afrika-sol] alternativt en tur med bilen pÃ¥ dryga 40 sekunder… men ja, som sagt – kombinationen av dem alla borgar ju för nÃ¥got gott.

Sen kommer även stunder dÃ¥ vi bÃ¥da bara tittar pÃ¥ varandra och kommer pÃ¥ sÃ¥na där femÃ¥ringstankar som: “Inser du att vi bor i ett land där det växer palmer vid vägkanten?” eller att “Fatta att det aldrig nÃ¥gonsin varit kallare än typ 20 grader i Accra!” Det finns Ã¥ andra sidan tillfällen dÃ¥ vi ondgör oss med svordomar och heliga ord över det faktum att en tandborste kan kosta 65 spänn och en flaska schampoo närapÃ¥ tangerar hundralappen. Men allt sÃ¥nt kompenseras liksom av livsstilen, människornas glädje och öppenhet samt det faktum att en ananas kostar tre riksdaler och är stor som en mindre bäver.

När vi nu har kommit till dagens bildskörd sÃ¥ är det ju sÃ¥ – med vardagen kommer även mindre spännande dagar, utan yoga-ödlor, allkonstnärer och ananas-Toyotas – och därför stÃ¥r det skÃ¥pmat pÃ¥ dagens meny… men, hÃ¥ll till godo!

Sista kvällen i Accra innan resan hem till Sverige, och sedemera Shenzhen i Kina, stod för dörren bjöds det på cocktailkväll med svenskenklaven här nere. Louise med nedflugen kompis stod för kvällens residens och cocktails medan vi andra bidrog efter bästa förmåga med att dricka drinkar som trumf. På bilden har vi, från vänster till höger, Ivan [producent från Bulgarien som numera huserar på ViaSat här i Ghana], Louise [värdinnan herself och även hon en inventarie på ViaSat], Gunnar [förirrad KTH:are som numera försöker göra mobile banking till det nya svarta i Afrika], Louise väninna [som helt säkert har ett namn bara det att min Alzheimers light har slagit till med full kraft och jag därmed totalt glömt det] och Geraldine [psykolog med skön biverksamhet; hon driver en marknadsundersökningsbyrå i Accra vid sidan av sitt jobb hemma i Svedala]. Och så jag då, bakom kameran. Bilden är för övrigt tagen uppe på Citizen Kofis skybar. Rekommenderas!

AlltsÃ¥, det här med bilstereo – jag vet inte riktigt om det räcker att man har en bil och “installerar” en stereo… jag tror mer att det handlar om en speciell sorts stereo, med särskilda högtalare… Men vem är jag att veta sÃ¥nt egentligen? Liksom.

FÃ¥r jag lov att presentera: Försvarsministeriet. Det är en av de avgjort finaste byggnaderna i Accra och till det ska det dessutom sägas att det är i sin helhet en gÃ¥va frÃ¥n kineserna. Helt utan motprestationskrav. Nästan. Om nÃ¥gra Ã¥r är det dags för Ghana att köpa in ett nytt vapensystem till försvaret – kan man gissa sig till att ett kinesiskt företag kommer fÃ¥ upphandlingen? [Summa summarum: Kineserna betalde ett försvarsministerium för nÃ¥gra tiotals miljoner och fÃ¥r ett kontrakt pÃ¥ nÃ¥gra hundratals miljoner. Enkel matematik.]

Min kompis ödlan, del VII.

Sen är det ju sÃ¥ att om man nu har en riktig bilstereo, sÃ¥ kommer den liksom att fortsätta vara en bilstereo – även om man installerar den i en säng.

Min kompis ödlan, del VIII. Fatta hur små de kan vara! Stort tack till Lady som lånade ut sin hand! :)

Dagens fundering:
Hur kom man på från början att man skulle mäta tiden? Liksom, vem kom på idén? Jag förstår att det, sådär efter ett par tio-tolv tusen år kanske blev lite underligt att inte räkna antalet dagar eller nätter, men när fick man för sig att börja gå ner på minuter och sekunder? Hur vet vi att det som hände 1682 inte hände 1684 egentligen? Och spelar det någon roll? Själv tror jag att tid är relativt. Einstein sa ju så, allt är relativt. Så jag är inte 32 år, jag håller kvar vid mina 23+. Okej? Okej.

Det var allt för idag, ta hand om er folket och kommentera mera! Tjillevippen!

Er Nils Karlsson,

Pyssling