i n d i a n s o m m a r

En vanlig sensation…

(”Mina filmer var sÃ¥na att de visades pÃ¥ flygplan eller i fängelser, för där kunde ingen gÃ¥ därifrÃ¥n.” -Burt Reynolds. Vem sa att Hollywoodstjärnor saknade självdistans? Förresten firar han 70-Ã¥rsdag pÃ¥ lördag – givetvis ska vi alla fira det med att se pÃ¥ “Universal Soldier III” och skÃ¥la i honungsrom varje gÃ¥ng Burt kommer in i bild [och för att undvika eventuella framtida rättsprocesser ska jag säga att om ni följer ovanstÃ¥ende rÃ¥d kommer ni bli provocerande fulla och sedermera drabbas av livslÃ¥ng allergi gentemot honungsrom – jag vet]. In i dimman kamrater!)

Som sig bör inleder vi dagens epos med en offentlig vederläggning – det jag skrev i förra inlägget om att det stÃ¥r utom alla möjligheters gränser att förstÃ¥ sig pÃ¥ flickor – det stämmer fortfarande men nu har jag slutat fundera. Anledningen till det heter Anna och är sÃ¥där galet tokigt fin. Egentligen är det väl kanske lite motsägelsefullt – ord är nÃ¥got jag i det närmaste svämmar över av, men när det gäller människor i min närhet är det som Lisa Ekdahl sÃ¥ fint uttryckte det; tanken är luddig när känslan är konkret. Hon vet vad jag vet. Det räcker för nu. [Och ja, just det, I can give you this much – pÃ¥ sant drömmanér har hon lÃ¥ngt, blont, lockigt hÃ¥r och blÃ¥a ögon – kort sagt underbar.]

Dagens dag:
Lördag den 17:e februari 2006. Schemat ser ut enligt följande; uppstigning när solen gjort sitt intåg på sjunde våningen vid Karlberg, promenad till Söder för att där äta frukost på Muffinsfabriken, lite lördagsstros på stilsöder senare blir det lunch på Stockholms Glass & Pastahus och därefter promenad tillbaks till Norrmalm för lite ångestvånda över det massiva kaloriintaget. Till kvällen väntar middag på etiopisk restaurang och därefter “Instängda” på Sergel innan dagens sista promenad företas hem till hemmets lugna[?] vrå…

Häromsistens utmanade k mig på självkännedoms-dart och givetvis kan jag inte vara den som sviker:
“Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka du utmanar, du ska även gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.”

För det första, sÃ¥där utom tävlan liksom, eftersom jag alltid har varit en kedjebrevstorpederare av rang sÃ¥ kommer kordongen sluta här. Eller ja, vi fÃ¥r se – jag har en sÃ¥n där Kenta Gustafsson:sk “just idag är jag stark-känsla” sÃ¥ kanske det rentav droppar in nÃ¥gra utmaningar här nedanför. Oh well. Ã…ter till ämnet.

– Jag har en tvÃ¥ngstanke om att jag mÃ¥ste gÃ¥ pÃ¥ de vita strecken vid övergÃ¥ngsställen. Vad som eventuellt skulle kunna hända om jag inte gjorde det har jag aldrig vÃ¥gat försöka ta reda pÃ¥ men säkerligen har det nÃ¥got att göra med att jag skulle drabbas av ond, brÃ¥d död, Elephantiasis eller i sann fyraÃ¥rings-anda – tusen nÃ¥lar [det sanna skräckscenariot inbegriper dem alla tre… oh, fasa!].

– En av de ovanor mina vänner oftast pÃ¥pekar är min totala oförmÃ¥ga att ta till mig ny musik. Det är helt enkelt sÃ¥ att jag lyssnar pÃ¥ det jag minns frÃ¥n förr… dock ska det väl erkännas att “förr” blir ju en längre och längre tidsperiod sÃ¥ dÃ¥ och dÃ¥ slinker det in lite “ny” [gammal] musik. TvÃ¥ faktorer spelar dock in när det gäller avbön och undantag; efter att jag haft fest här hos mig finns det alltid hundratals nya lÃ¥tar som… ja, som är bra, helt enkelt. Och nummer tvÃ¥ – flickvännen, fÃ¥ andra störs väl lika mycket av min totala brist pÃ¥ nutida musik som hon. SÃ¥ numera har jag faktiskt flera album White Stripes [längre än sÃ¥ hann vi inte innan natten tog vid sist vi var här]. Dessutom ska det i förbigÃ¥ende sägas att Bob Dylans ord om Johnny Cash (”Cash Is King”) kan vara det mest sanna som är sagt pÃ¥ den här sidan millenieskiftet.

– Jag anser att mina växters behov av solljus är större än mitt dito av mörker till nattsömnen. Främst märks det sommartid eftersom jag har morgonsol; det blir ohyggligt varmt och ljust i min lägenhet redan vid sjutiden pÃ¥ morgonen och först framÃ¥t tre pÃ¥ eftermiddagen börjar hettan darra ut genom balkongdörren. Men hey, mina växter trivs och det är huvudsaken. Att det sedan ligger till pÃ¥ sÃ¥ vis att min lillebror har en annan approach till växtskötsel än jag [jämför man med mina växters drömtillvaro fylld med regelbunden vattning, näring i lagom doser och framför allt de sporadiska INXS-portionerna framstÃ¥r hans växtskötsel snarast som ett boot camp à la Navy SEALs; ljus en gÃ¥ng i mÃ¥naden, vatten när han kommer ihÃ¥g och näring har varken de eller han hört talas om] som sedermera visat sig vara lÃ¥ngt mycket mer effektiv än min [om man dÃ¥ anser att en växts livsuppgift är 1) att bli stor och 2) att ha ett fint liv] är en annan femma. Själv hävdar jag att uppgift nummer ett fÃ¥r stÃ¥ tillbaka för den senare. Eller som Östen med rösten hade sagt; “Hellre tiger i tio Ã¥r än ett lamm i hundra.” [Eller är det lite sissy-varning pÃ¥ blommor som blir för ompysslade?]

– Jag och min ständige vapendragare Jonatan [även kallad Cobran för hans förmÃ¥ga att hugga pÃ¥ allt som han anser vara fel bara för att i nästa sekund ta tillbaka allt han sagt eftersom tanken först dÃ¥ kommit till hjärnan som därmed än en gÃ¥ng insett att det finns en kortslutning mellan öra och mun] slÃ¥r vad om Snickers. Vad det än gäller sÃ¥ handlar det om Snickers – “jag slÃ¥r vad om en snickers att du inte kan äta upp din banan med skal på”, “du fÃ¥r en snickers om du äter tre askar Läkerol efter varandra” eller favoriten “en snickers om du dricker upp ett glas whisky med näsan”. Dagligen cirkulerar det tre-fyra snickers mellan oss – nÃ¥got som i och för sig leder till att det är en slags terrorbalans och den faktiska strömmen av snickers hÃ¥ller sig pÃ¥ en konstant nollnivÃ¥; vi vinner tillbaka den snickers man just förlorat [att det som bieffekt för med sig att vi under en vecka gör mer galenskap än en vanlig människa pysslar med under ett liv är bara en liten biverkning, sÃ¥ att säga].

– Jag spelar schack med livet… det finns nog säkert nÃ¥got annat sätt att säga det pÃ¥ som fÃ¥r det att framstÃ¥ lÃ¥ngt mycket klarare men faktum kvarstÃ¥r – när det gäller varats olidliga lätthet [som Milan Kundera uttryckte det] tänker jag sÃ¥ mÃ¥nga drag framÃ¥t i tiden att man lätt skulle kunna missta mig för Garry Kasparov, fast jag är snyggare dÃ¥ sÃ¥klart. Egentligen kanske det inte är sÃ¥ mycket en egenhet som det är en last men icke desto mindre; jag tänker fruktansvärt mycket. Eller ja, ordet mycket är väl kanske lite malplacerat i sammanhanget – jag är ju övertygad om att alla människor tänker lika mycket bara det att tankarna kanske rör sig i lite olika frihetsgrader, sÃ¥ att säga – men klart är i alla fall att gemene man anser mig vara en tänkare av rang.

Jaa… Kenta-känslan till trots sÃ¥ blir det nog sÃ¥ att cirkeln fÃ¥r anses vara sluten – Ã¥tminstone för nu. Jag tar nämligen tillfället i akt och utnyttjar den konstnärliga friheten till att utmana min bror Jakob, Sebbe the man, min gode vän och tillika matematikprofessor – Peter, min fisk Ivan och sist men inte minst – Spinnkrok. Alla har de gemensamt att de inte blog:ar, mig veterligen Ã¥tminstone.

ApropÃ¥ Sebbe the man förresten – han har [förvisso som enda tävlande men ändock] gÃ¥tt segrande ur den benhÃ¥rda striden i dagens tävling frÃ¥n förra inlägget – min radio anno 1954 är en Philips. Priset han vinner är att han fÃ¥r önska sig vad han vill – inom rimliga gränser vill säga [jag menar, hey – finns det inte att köpa pÃ¥ Clas Ohlsson sÃ¥ är jag körd] som jag sedan gör mitt bästa för att uppfylla. Shoot man!

Dagens fundering:
För nÃ¥gra Ã¥r sedan filosoferade jag lite över det faktum att det finns yogamästare som i en hel livstid strävar efter att uppnÃ¥ total frid genom att tömma sinnet pÃ¥ tankar. Det använde jag sedan i sin tur som argument för att tänkandet hos oss människor torde vara konstant – i synnerhet dÃ¥ de människor man dagligdags hävdar att de inte tänker är personer som kanske inte direkt är arketypen av en yogammästare – om de behöver ett liv pÃ¥ sig, hur skulle det dÃ¥ kunna finnas folk som lyckas utan att ens mena det? Nej, just det. Men nu har jag stött pÃ¥ patrull; jag och Anna diskuterade saken inatt och hon kom dÃ¥ med förslaget att det kanske är sÃ¥ att de här människorna som verkligen har tomt pÃ¥ tankar – de kanske är för dumma för att inse det. För att det ska vara nÃ¥gon svÃ¥righet att tömma sinnet sÃ¥ mÃ¥ste det ju frÃ¥n början finnas nÃ¥got att tömma det pÃ¥ – och utan det är det ju ingen större konst… SÃ¥ledes har det hela sin mynning i medvetandet – den som vet att den vet [analogi: Homo sapiens sapiens – människan som vet att hon vet.] har mer att hämta i yoga än simpla otänkande människor. Dock kan jag inte riktigt hÃ¥lla mig frÃ¥n den frÃ¥ga som väcks – människor som inte vet att de vet, tillhör de verkligen Homo sapiens sapiens eller är de helt enkelt bara kvarlevor frÃ¥n Homo erectus…?

This is major Tom to Ground control, signing off…

Dagens anagram [gissa ursprunget]:
Häcklare – gno!
Lek och ängar.

Er jättehjärna,

Hydrocefalus