i n d i a n s o m m a r

Back to work…

Thu October 22, 2009, 17:13

(Call me inconsequent or even feebleminded but I have decided to take up these starting words in english, I mean – it can’t hurt… and even though she’s never made herself known here so far, I’m still convinced that at least Hillary reads [oh, tries to read at least] what I’ve written. So welcome back you english longing souls, I hope you’ll thrive at the occasion of reading english in my blog once again and that you’ll starve no more. Furthermore I’d like to declare this update dedicated to the swedish loonie Erik Hermelin – the guy was locked up in a Swedish asylum for God knows how many years and all he did during that time was translating Persian hymns called the Persian Anthology. And that’s ok, I mean – he was after all locked up due to his mental status… but the thing is that the Persian Anthology is 40 000 pages long – which adds up to like 100 normal books. Not so crazy now, eh? Anyways, he’s the person of the day so here you go!)

Än en gÃ¥ng har jag sÃ¥ Ã¥terfallit i mina gamla mönster; det tar tid mellan inläggen och de är sÃ¥ astronomiskt lÃ¥nga att ni bara kliar er i huvudet och skummar igenom för att hitta stycken som är kortare än fyra rader och inte innehÃ¥ller nÃ¥got jobbigt filosofiskt funderingsdravel… och till rÃ¥ga pÃ¥ allt finns det knappt ens tillstymmelsen till kronologisk röd trÃ¥d i inläggen. Men se det sÃ¥ här; jag är tillbaka, jag skriver som aldrig förr och ni trogna fÃ¥ som läser allt jag skriver, ni fÃ¥r total koll pÃ¥ mitt liv as it is. Hur som helst, för att göra det lättare för er sÃ¥ kan jag säga att det här inlägget är nÃ¥gorlunda kronologiskt – vi börjar med nÃ¥gra rader skrivna pÃ¥ flyget hem frÃ¥n Tyskland, fortsätter med flygplatsreflektioner och slutligen kommer vi dit där jag är nu: Ghana. Okej? Okej. Nu kör vi!

Inledningsvis ska jag även passa pÃ¥ att deklarera att min Alzheimers light än en gÃ¥ng har gjort sig pÃ¥mind inför min resa till Ghana; jag har med mig batteriladdare och överföringskabel till min kära gamla Sonykamera, men kameran i sig befinner sig alltjämt i Sverige. En idé vore väl att skicka ner den men postgÃ¥ngen i kombination med det faktum att man inte använder sig av adresser i Ghana gör att jag inte hyser nÃ¥gra större förhoppningar om att den ska vara framme innan jag är tillbaka i Sverige igen. SÃ¥ledes – avsaknad av bilder frÃ¥n Ghana, ni fÃ¥r nöja er med gamla sköningar till annonser och skÃ¥pmat.

Jag letar efter snygga brallor att ha här nere i Ghana… vad tror ni?

Nu är jag klar i Erlangen. Ã…tta veckor räcker mer än väl för att jag ska veta att det inte är mina drömmars stad i alla fall. Nästa punkt pÃ¥ programmet är en resa ner till Ghana och framÃ¥t Ã¥rsskiftet kommer antagligen nästa utbildning att hamna pÃ¥ tapeten. Fast dÃ¥ är det antingen Shengzen i Kina eller Cary i North Carolina [eller var det North Dakota – min amerikanska geografi är ungefär lika bra som amerikanarnas…] som gäller. Visst är det fascinerande att vistas i andra länder och träffa människor frÃ¥n hela världen men det är liksom inte värt nÃ¥got när jag har tankarna hemma hos Lady. Det är det som är värt nÃ¥got. Lite i stil med “livet är inte de dagar som gÃ¥tt utan de ögonblick du minns“.

Den här sommaren har varit helt urspÃ¥rad när det gäller mitt bokläsande. Sedan slutet av maj, när Lady överraskade mig med en weekend i Paris lagom till min födelsedag, har jag läst alla nio Harry Hole-romaner av Jo Nesbø [en tionde hÃ¥ller pÃ¥ att översättas], fem mainstream-spionare av Robert Ludlum, tre Lee Child [nyupptäckt stjärna pÃ¥ min deckarhimmel], John le Carrés senaste och dessutom plöjt igenom halva Tim Butchers “Blood River“. Och jag kan inte göra annat än att konstatera tvÃ¥ saker: Jag brÃ¥s pÃ¥ min mor, hon manglade deckare som andra läser godnattsagor, och även om jag själv inte riktigt kommit till sans med hennes favorit Elizabeth George sÃ¥ finns det mÃ¥nga skatter kvar i biblioteket hon lämnade efter sig. Det andra jag kan konstatera är att jag är en periodare – antingen beter jag mig som nu när jag har läst nitton böcker pÃ¥ typ fem mÃ¥nader eller ocksÃ¥ ligger böckerna orörda i ett halvÃ¥r. Kufiskt. Eller ja, alla böcker ligger inte orörda, det finns en bok – Cees Nooteboms “Alla själars dag“, som jag ibland läser en sida eller tvÃ¥ ur. Jag började läsa den för… hm, ja, nu var det väl tre Ã¥r sen i alla fall och ännu är jag inte klar. FÃ¥r ni tillfälle sÃ¥ köp den och läs den, men överdosera inte – dÃ¥ tröttnar ni pÃ¥ ord.

JorÃ¥, sÃ¥ att eh… Hard Coke – for comfort in the home. Ehm…

Dagens citat:
“No.”
– Amy Carter, dotter till dÃ¥varande presidenten Jimmy Carter, som svar pÃ¥ en journalists frÃ¥ga “Finns det nÃ¥got du vill säga till barnen i Amerika?“. Skönt med ärliga människor.

Och sÃ¥ var det ju det här med flygplatser, jag är ledsen att jag mässar pÃ¥ om det här som om jag aldrig gjorde nÃ¥got annat än att flyga [Ã¥ andra sidan känns det sÃ¥ ibland] men pÃ¥ hemresan frÃ¥n Nürnberg mellanlandade jag i Paris, pÃ¥ Charles de Gaulle – flygplatsen som Gud glömde. Okej, hur mycket kan det skilja sig egentligen mellan flygplatser? Man landar, taxar in, gÃ¥r av och gÃ¥r antingen ut i friheten eller ocksÃ¥ hugger man sin transfer och Ã¥ker vidare. PÃ¥ Charles de Gaulle är det inte riktigt sÃ¥ enkelt – vi landade, taxade in i typ 20 minuter till terminal 2G, G som i “Galaktiskt lÃ¥ngt bort“. Det kändes bokstavligen som att flygplanet skulle köra oss ända in i Paris stadskärna. NÃ¥väl, riktigt sÃ¥ illa var det väl inte, väl inne i terminalen visade det sig dock att terminal 2G är helt fristÃ¥ende frÃ¥n allt annat vad terminaler och transfers kan heta – sÃ¥ det var bara till att snällt sätta sig pÃ¥ flygbussen och kuska de där 20 minutrarna till “riktiga” terminalen. Eller ja, en av dem. Charles de Gaulle har ju ett sinnrikt system som gÃ¥r ut pÃ¥ att de har ett par riktiga titanstora kolosser till terminaler som är helt fristÃ¥ende frÃ¥n varandra – förutom under jord. SÃ¥ som smÃ¥ förbenade sorkgÃ¥ngar myllrar det ett virrvarr av transportband under terminalerna. Ja ja, man ska inte klaga – jag är här nu. Gate F33, jag har shoppat en neutronliten iPod Shuffle [när hörlurarna är större än själva iPod:en – dÃ¥ har det gÃ¥tt lÃ¥ngt] till Lady, rosa sÃ¥klart, och är nu redo att boarda. SÃ¥ nu ser jag fram emot ett par timmar med “Looking for Eric” som sällskap, sen swooosh!, Arlanda Express raka vägen till Centralen varifrÃ¥n det är omedelbar transport till Odenplan och “Döden i Grytan” som gäller. Allt givetvis ackompanjerat av hÃ¥ngel och lycka!

Förresten ska jag passa pÃ¥ att flika in, när jag ändÃ¥ är inne i min flygzon, lite beröm för Air France för deras mat man fÃ¥r pÃ¥ flighterna; som nu upp till Stockholm bestÃ¥r mÃ¥ltiden av en liten lantpaté som förrätt, kycklingspett med ratatouille till huvudrätt och en varm tarte du pomme [äppelkaka] till dessert [enda smolket i bägaren torde vara att vi har bord pÃ¥ Stockholms bästa italienare om tvÃ¥ timmar sÃ¥ det är inte direkt läge att frossa i flygplansmaten – vilket i och för sig i sig borde vara en omöjlighet; frossa i flygplansmat – lika troligt som att ] medan de pÃ¥ regionalflygen snitsar till det med surdegsbröd med en skiva lagrad ost och rökt skinka – hästlängder frÃ¥n KLM:s holländska mardröm à la trekantsformfranska med tonfisk i olja.

Dagens Jan Stenmark: “Twista.”

Dagens fundering:
Vad är det egentligen som gör en till en bra förälder? Är det ens förmÃ¥ga att vara just förälder eller är det de värderingar man vidarebefordrar till sitt barn, eller en kombination? Eller är det hur kul man är – eller hur kul man har? Jag har funderat lite pÃ¥ det där; mina föräldrar var totalt sett top-of-the-line bland eliten av superföräldrar [hm, osäkert hur jag ska formulera mig – min pappa ä r den bäste pappan man nÃ¥gonsin kan tänka sig medan min mamma v a r det sÃ¥ länge hon levde] och jag känner att jag, med den uppfostran fÃ¥tt med mig frÃ¥n dem, i alla fall borde kunna nÃ¥ upp till hälften av deras nivÃ¥ – vilket i sin tur borde vara mer än nog. Men samtidigt kan jag känna att jag är blåögd och ganska gravt naiv i och med att jag bara sett medaljens ena sida – folk som inte haft samma dans pÃ¥ taggfria rosor [jo, de finns faktiskt – där jag växte upp odlades det taggfria; kungliga hovleverantören kan sina grejer] har liksom mer livserfarenhet än vad jag har och har i och med det nÃ¥got att jämföra med. De vet vad de vill förbättra, vad de inte ska göra fel som deras föräldrar kanske gjorde. SÃ¥ pÃ¥ ett skruvat sätt känns det som att jag aldrig kan trumfa mina föräldrar medan personer med en inte lika 70-talsidealistisk uppfostran har allt att vinna. Är ni med? Svamlar jag? Jag menar bara att jag, när den dagen kommer, vill vara den bästa pappa som skÃ¥dats – kan jag vara det?

AlltsÃ¥, hur tänkte snubbarna pÃ¥ tv4 när de satte ihop Nyhetsankorna? “Jag vet, vi kan ju det här med journalism och ibland när jag sitter där och rabblar nyheter sÃ¥ känner jag att jag liksom har en helt jävla överhumoristisk Ã¥dra i ryggraden – vi borde slÃ¥ oss in i entertainment-branschen!” Eh? Va? Lyssna pÃ¥ namnen: Lennart Ekdal [som jag själv för övrigt klassar som en “never-even-was” snarare än Peppe Engs “has-been“, Malou von Sivers [som jag fortfarande föraktar för att hon ställde upp i en intervju som fick löpsedeln “Malou von Sivers gömde hemlig film i trosorna“] och Lena Smedsaas [eh, vem?, säger nog de flesta och jag med]. Elisabet Höglund ska även hon nämnas här men kudos till henne för att hon är sÃ¥ pass street smart att hon gÃ¥r ut offentligt och säger att hon hoppade av för att slippa göra sig själv till Ã¥tlöje [sanningen ligger nog närmare att hon inte platsade – inte ens i det sällskapet]. Det kan liksom inte bli annat än katastrof. Det är liksom en envägsekvation – en komiker skulle lätt kunna bli nyhetsankare [tänk er Schyffert pÃ¥ Aktuellt] men ett nyhetsankare kan aldrig bli komiker. Som att ett rÃ¥tt ägg kan bli kokt men ett kokt kan aldrig bli rÃ¥tt. Ni hajar.

Och okej, en sista flygplatsfundering innan jag lägger ner. PÃ¥ riktigt. Ã…tminstone ett tag. I alla fall – varför köar folk till gaten för? SÃ¥ fort det kommer personal till gaten sÃ¥ ställer sig folk i kö, och blir stÃ¥endes i typ tjugo minuter, suckandes och säkerligen bannandes personalen för att de inte öppnar gaten. Men varför? När man kan sitta ner, ta det lugnt och läsa en bok. Sen när det är typ tvÃ¥ personer [istället för tvÃ¥hundra] i kön sÃ¥ släntrar man dit, boardar och tittar lite slentrianmässigt pÃ¥ folket som sitter i flyget och tycker att man har tagit en jävla tid pÃ¥ sig. I like! Om man dessutom sett till att checka in och ta en plats i gÃ¥ngen istället för bredvid fönstret, sÃ¥ är det ingen som behöver resa pÃ¥ sig när man kommer där bland de sista. Ni ser – jag har liksom förfinat det här med flygresor till i det närmaste perfektion!

Dagens replik:
Vi sitter pÃ¥ byggplatsen och har ett site meeting med ett tjugotal konsulter, vd:n för sjukhuset to-be, jag själv och även byggherrens representanter. Sen kommer frÃ¥gan om hur lÃ¥ngt framskridandet av personalbostäder har kommit – varpÃ¥ svaret blir:
“We are 94% done with the workers accomodation.“, vilket verkligen lät som en glädjekalkyl med tanke pÃ¥ att dusch och toaletter knappt ens hade väggarna uppe – sÃ¥ följdfrÃ¥gan var given,
“What about the toilets and showers?“, dÃ¥ en av konsulterna [som i sin tur inte har nÃ¥got som helst att göra med saken] säger
“Six percent – in total, one hundred percent.”
Klassiskt. Såna repliker bara önskar man att man kom på själv.

PÃ¥ Siemens har de ett eget larmnummer. Om nÃ¥got skulle hända, oavsett vad egentligen, och man vanligtvis skulle vilja slÃ¥ 112 ska man pÃ¥ Siemens istället knappa in 2222. De säger att det är för att de internt pÃ¥ Siemens har bättre koll pÃ¥ vad som kan ha hänt, vilken utrustning som kan vara till hjälp och sÃ¥nt men jag tror att det är kvalificerad charabia – de har ett eget Gestapo. Ingen ska fÃ¥ veta nÃ¥got om det som pÃ¥gÃ¥r hos Siemens och framförallt ska inget komma ut därifrÃ¥n. Ja, alltsÃ¥, det är antingen det alternativet eller sÃ¥ är det de facto sÃ¥ som Siemens säger, vilket faktiskt är sannolikt med tanke pÃ¥ att om brandkÃ¥ren skulle komma instormande pÃ¥ grund av en brand i, säg ett rum med en sÃ¥n där megastark magnet, dÃ¥ skulle för det första magneten högst troligen kapsejsa [äh, det gör väl inget – det är ju bara typ 50 miljoner, smÃ¥smulor helt enkelt!] men innan dess skulle brandmännen högst sannolikt fastna med sin utrustning i själva magneten. Tänk er själva hur mycket av brandmännens utrustning som har metall i sig, svÃ¥rt att släcka en brand om man inte fÃ¥r ha med sig slangen ens…

Nu är vi sÃ¥ Ã¥ter i “nutid“, jag sitter pÃ¥ flight KL0589 pÃ¥ väg till Accra och kan inte riktigt förlÃ¥ta mig själv för att jag Ã¥ker sÃ¥ här lÃ¥ngt bort frÃ¥n Lady – skitsamma om jag lÃ¥ter mesig och kanske mer än aningens sentimental men sanningen är sÃ¥ enkel: Du fattas mig, Lady. Oavsett var jag är i världen, vilken tid pÃ¥ dygnet det än är och hur nyligen det än mÃ¥ ha varit som vi skildes Ã¥t. Jag. Saknar. Dig.

Men det är ju inte därför vi är här – nog för att min blog [blog är ett resultat av en konsekvent vägran att använda det försvenskade och hiskeliga blogg, ordet kommer ju faktiskt trots allt frÃ¥n det engelska ordet “weblog“] är min egen bakgÃ¥rd där jag själv har total diktatur, men att förvandla det här till en nostalgifiesta kryddad med saknad skulle nog förta lite av er läsupplevelse. SÃ¥ nu tänker vi bort mina framtänkta tillkortakommanden i form av ett kvarts jordklot mellan mig och min kärlek och koncentrerar oss istället pÃ¥ nÃ¥got annat.

Dagens äventyr:
När vi stÃ¥r pÃ¥ Schipols flygplats, redo att taxa ut och sen vara pÃ¥ väg mot Accra, sÃ¥ kommer typ fem poliser in pÃ¥ planet. De böjer sig ner och pratar med varje passagerarrad och förklarar att längst bak i planet kommer de att eskortera en fÃ¥nge [hm, ja, alltsÃ¥ – han hade dömts i Holland men begärts utlämnad till Ghana av Ghananska myndigheter], det kunde bli lite högljutt till en början men enligt polisens erfarenhet brukar fÃ¥ngar lugna ner sig när man väl är i luften och det inte finns nÃ¥gon Ã¥tervändo. Det vete fan om de nÃ¥nsin eskorterat fÃ¥ngar pÃ¥ ett flyg till Ghana bara… Men vi börjar i rätt ände – tänk er in i situationen att svenska polisen ska eskortera nÃ¥gon till, tja, säg Turkiet eller nÃ¥t. Sen kommer killen in och skriker och vrÃ¥lar – men eftersom polisen redan varnat oss sitter vi tysta svenskar vackert pÃ¥ vÃ¥ra platser och möjligen försöker snegla bakÃ¥t, utan att vända pÃ¥ huvudet för Gud förbjude! att vi skulle bli pÃ¥komna med att stirra… Här var det en lite annorlunda situation – ett problem för en Ghanaian är inte ett problem om ingen annan har samma problem. AlltsÃ¥ löser man det genom att göra alla uppmärksamma pÃ¥ att man har ett problem. Sagt och gjort – människorna pÃ¥ raderna framför fÃ¥ngen börjar vrÃ¥la i högan sky om “OUR LIVES ARE IN DANGER, OUR LIVES ARE IN GREAT DANGER!!!” och fullkomligt överröstar den [stackars? vem vet vad han hade gjort] fÃ¥ngen som skriker och kränger i sina fot- och handfängsel. Därefter dröjde det inte länge innan problemet inte var en enskild persons utan snarare en nationell angelägenhet för hela västafrika. En timme efter utsatt avresetid bestämmer sig sÃ¥ polisen för att 400 Ghananer kan inte ha fel – fÃ¥ngen ska inte med pÃ¥ den här flighten. SÃ¥ de för tillbaka honom till polisbilen utanför och därefter är det som att trycka pÃ¥ nu-sätter-sig-alla-ner-och-hÃ¥ller-tyst-knappen. Magiskt.

Slutligen vill jag avrunda med en shout-out till min älskade Lady – APPHD, IMU, ILU! Kom ihÃ¥g… Och tack för James Dean! Du är mitt hav! :)

Er Ghanan,

Kofi

PS. Det där med kronologiska ordningen sket sig ju bigtimes – so sue me. DS.

Grej of the day…

Wed October 14, 2009, 22:36

(The grej of the day är oxymoroner. Ursprungligen kommer ordet oxymoron frÃ¥n grekiskans oxus och moros – vilket ordagrant översatt blir “bitande enfaldig“. Exempelvis har vi “öronbedövande tystnad“, “bred elitsatsning“, “samma skillnad” eller mina personliga favoriter [ursäkta utrikiskan] “creation science” och “educational television“. Okej att de bÃ¥da sistnämnda faller pÃ¥ mÃ¥lsnöret när det gäller att vara äkta oxymoroner [eh, SAOL säger att oxymoron är oböjligt och enbart existerar i singularis men jag uppfann just pluralformen – okej? fast om man tänker efter kanske plural borde heta “oxymoron” det med – man säger ju faktiskt ett lejon, flera lejon, och det ordet slutar ocksÃ¥ pÃ¥ “-on“… nÃ¥ja, skitsamma] men när det gäller skapelseteorier som religiösa fanatiker svänger sig med sÃ¥ tycker jag själv att spagettimonstret visar att anfall är bästa försvar, och slutligen sÃ¥ tror jag att ingen gÃ¥tt frÃ¥n tv-apparaten klokare än när de satte sig ner, Ã¥tminstone inte sedan de slutade sända Thomas Allanders ukuleleskola. Basta.)

Nu är ju jag kanske inte direkt 20+ längre sÃ¥ jag har inte sÃ¥ stor koll, men för nÃ¥gra Ã¥r sen var det i alla fall väldigt inne att dra iväg pÃ¥ en lÃ¥ngresa à la backpacker. Och det är ju okej. Who am I to judge liksom? Men i mÃ¥nga fall kändes det som att folk gjorde resan för att det var nÃ¥got “man skulle göra” snarare än att de hade en sÃ¥n där krypande längtan i kroppen efter att fÃ¥ dricka hajfenssoppa i Guangdong. Typ. Det är där jag ställer mig frÃ¥gande – varför gör man resan dÃ¥? Jag har, för ganska länge sen, insett att en av de saker jag tycker bäst om med att resa är att fÃ¥ komma hem – jag njuter av andra kulturer och nya upplevelser men jag tror mig veta att jag inte skulle haft sans nog att ens kunna känna tillstymmelsen till uppskattning om det inte vore sÃ¥ att jag visste att jag skulle fÃ¥ komma hem. Jaaaa, jag vet – jag är är en välfärdsjunkie av sällan skÃ¥dade mÃ¥tt, men jag är en stolt sÃ¥n! Hur som helst, den här underliggande omskrivningen för högstämd hemlängtan för med sig att jag ibland brister lite vad det gäller intresse för de nya platser jag ser… och precis sÃ¥ är det med min vistelse här i Tyskland. Jag har hängt här i snart Ã¥tta veckor och vad kommer jag hem med? Tre mega-Toblerone, ett tyskt kontantkort och mintpastiller. Det stör mig lite att jag inte kan beflita mig med att Ã¥tminstone hitta en souvenir värd namnet – men det gÃ¥r inte. Ett ölstop var det närmaste jag kom i tanken och det kommer nog sÃ¥ gott som aldrig användas hemma ändÃ¥. Nej, jag drömmer om att fÃ¥ komma hem istället för sightseeing, souvenirshopping och knappnÃ¥lar pÃ¥ kartan.

Innan jag säger nÃ¥got om den här bilden sÃ¥ vill jag bara klargöra att den är topphemlig. Vi har stränga förhÃ¥llningsorder om att vi inte fÃ¥r ta nÃ¥gra som helst bilder – sÃ¥ avslöja mig inte nu, dÃ¥ kommer jag hamna i tyska finkan och dÃ¥ kommer ni fÃ¥ en mycket upprörd Lady efter er. NÃ¥väl – okej, försök greppa det här: Längst till vänster har vi ett helt vanligt trefasuttag, bredvid det sitter ett lite större liknande uttag [diametern pÃ¥ kabeln som kommer dit är väl som mitt lÃ¥ngfinger – typ tvÃ¥ av dina tummar antagligen; jag är hyfsat stooor, och ni vet vad man säger om män med stora händer? “stora händer, stora… handskar“]. Men längst till höger, här har vi ett Belgian Blue-uttag som fÃ¥r alla andra uttag att skämmas för sin blotta existens. Fattar ni vilket jävla monster till eluttag det här är?! Diametern pÃ¥ kabeln är som min överarm [nja, kanske inte – säg handled dÃ¥, sÃ¥ ni inte fÃ¥r för er att jag är värsta sillmjölken]. SÃ¥na uttag vill jag ha hemma! Typ “kan du sätta i kontakten är du snäll, honey?“, “inga problem, ska bara hämta släggan först“. Deutsche kvalität helt enkelt!

Dollars, mina damer och herrar, dollars! Fatta vilket fynd! 20 papp för en hårddisk på femton megabyte! Yeah!

Dagens fundering:
Ni vet när man möter nya människor – hur kommer det sig att man nästan direkt kan säga vilka man inte kommer dra jämnt med [eller som jag dÃ¥, som är sÃ¥ där brutalt ärlig i mitt kroppssprÃ¥k, vänder ryggen till] medan det kan ta flera dagar, ja närapÃ¥ veckor, att komma underfund med vem man verkligen klickar med? Givetvis finns det undantag som bekräftar regeln men den senaste tiden här nere i Tyskland har jag umgÃ¥tts med folk i tvÃ¥veckorsperioder, sen var det dags för nästa kurs… Och första eller andra dan har vissa personer redan utmärkt sig pÃ¥ ett sätt som fÃ¥r mig att lägga in dem i mitt luft-register medan de riktiga sköningarna dröjer med att avslöja sig till näst sista dan typ. Mysko, helt enkelt. Är man skickligare pÃ¥ att pinpoint:a dÃ¥liga egenskaper än bra?

Slutligen, för att ge er en resumé av vad min onsdag bestått av så kan vi ta det i kronologisk ordning:
Kellogs Frosties med mjölk till frukost, morgonpromenad i Tysklandsnaren till träningscentrat, lunch med min tyske affärskollega [sydtysk kÃ¥ldolm med potatismos – fint ska ‘re va’ vettu!], eftermiddagspass med praktisk träning, spionfotografering av eluttag, bratwurstmiddag och sen en hel del surf framför datorn. Är dessutom inne pÃ¥ min femte spionroman pÃ¥ de här veckorna nere i Tyskland sÃ¥ det har konsumerats ett par sidor Lee Child ocksÃ¥. SÃ¥ inget sängköp pÃ¥ IKEA eller balettklasser à la trebent noshörning sÃ¥ lÃ¥ngt ögat nÃ¥r. Än. :)

Er hakapelitta,

Okian

Stor och liten…

Tue October 13, 2009, 21:49

(Om jag nÃ¥gonsin blir strandad i Tokyo tänker jag bara använda tvÃ¥ meningar – den första är ”Taoru wo karite chi wo fuite mo iidesuka?” eller som vi säger här i Sverige; ”FÃ¥r jag lÃ¥na en handduk att torka upp blodet med?” och när de dÃ¥ tittar förvÃ¥nat pÃ¥ mig kommer jag stirra madman:skt pÃ¥ dem och säga “Zettai watashi wo shaberaseru koto wa dekinai!” [“Ni kommer aldrig fÃ¥ mig att prata!“] och därefter meditera mig själv ner i en tystnadstrance. Antingen det, eller sÃ¥ gÃ¥r jag till närmaste hotell och ber dem ringa efter en taxi till flygplatsen Ã¥t mig. Jag vet inte riktigt…)

En gÃ¥ng i tiden funderade jag pÃ¥ om man kan ha storhetsvansinne och mindervärdeskomplex pÃ¥ samma gÃ¥ng – för i sÃ¥ fall trodde jag att jag var en lämplig kandidat… inte längre. Nu lider jag bara av storhetsvansinne. Eller sÃ¥ här är det: Jag har, kanske föga förvÃ¥nande i och med att det tidvis skiner igenom pÃ¥ ett ganska uppenbart sätt, en självsäkerhet och självförtroende som är oförskämt gott – Ã¥tminstone till ytan. Jag är lÃ¥ng [bara en sÃ¥n grej liksom], ser bra ut [empiriskt bevisat] och när jag nu dessutom lyckats tillförskansa mig den vackraste donna som sett dagens ljus sÃ¥ vet jag att jag mÃ¥ste vara ett kap. SÃ¥ lÃ¥ngt är allt okej. Men inuti har jag ibland fÃ¥tt för mig att jag är polvänd – där har jag tvärtom tvivlat pÃ¥ mig själv till viss del och ibland inte riktigt litat pÃ¥ mina färdigheter, framförallt när det kommer an pÃ¥ jobbet [mina andra färdigheter är heeelt fulländade]. Ni vet hur man kan känna sig; som en bluff som ingen genomskÃ¥dat än – sÃ¥ kände jag det som. Ibland är det som att ingen riktigt fattat hur lite jag själv har fattat – är ni med dÃ¥? Hur som helst – sÃ¥ är det inte längre. Jag har insett att okej att jag kanske inte har tjugo Ã¥r innanför västen [som det stÃ¥r i platsannonserna: “Vi söken en tjugofemÃ¥ring med femton Ã¥rs arbetslivserfarenhet som är ambitiös och hungrig.“], men jag har ett jobb som mÃ¥nga skulle sätta en kniv i länsman för att fÃ¥, om tvÃ¥-tre Ã¥r har jag skaffat mig Ã¥tminstone femton Ã¥rs erfarenhet i “vanlig” tidräkning och jag har en examen frÃ¥n KTH och en frÃ¥n Stockholms Universitet. Jag är jävlar-i-mig bra, mer än bra till och med. Jag är en av de bästa! SÃ¥ nu finns inte tvivlen längre, jag är lÃ¥ng, snygg, ypperligt trevlig och dessutom har jag ett sÃ¥nt där jobb som andra bara tidvis drömmer om. Svider det? Vänj er folket, min blog är definitivt ett uttryck för min inbördes beundran av mig själv. :) Ã… andra sidan – alla ni som läser här är ocksÃ¥ en av de bästa. Det handlar bara om att komma pÃ¥ vad man är bäst pÃ¥ och sen veta om det. SÃ¥ är det bara.

När vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ ämnet gammal reklam – varför görs inte sÃ¥n här reklam längre? Är det för att folk är för mainstream:ade för att gÃ¥ pÃ¥ det här och att det därmed är en för stor risk att ta eller är det bara för enkelriktade art directors pÃ¥ reklamfirmorna som inte förstÃ¥r att konst och sälj hör ihop?

I min klass, grundläggande magnetresonanstomografiteori, har jag en kille frÃ¥n Sauidarabien – Hassan, som hÃ¥ller pÃ¥ att gÃ¥ under av köldfrossa nu när temperaturen börjar krypa ner mot tiograderstrecket och kanske rentav under här i Tyskland. Hur det nu än var sÃ¥ kom vi in pÃ¥ diskussionen om när snön kommer till Erlangen och Hassan sÃ¥g ut som ett frÃ¥getecken; “Snow? What it is, snow?” Det visade sig att han aldrig ens hört talas om snö, än mindre sett det pÃ¥ tv. Okej att Saudiarabien är fjärran frÃ¥n allt vad kyla och isande nordanvindar heter men hey, de är väl civiliserade nog att kunna lÃ¥ta sina invÃ¥nare ta del av… ja, normala svenssonkunskaper? Hur som helst sÃ¥ passade jag pÃ¥ att be Lady om nÃ¥gra dagsfärska bilder frÃ¥n Ã…re där hon hänger för tillfället – nÃ¥gra centimeter snö, ett par minusgrader och strÃ¥lande solsken. AlltsÃ¥ ögonen pÃ¥ stackars Hassan var pÃ¥ väg att ploppa ut – “What do you mean minus six degrees?! Minus?!!” Killen tycker helt pÃ¥ allvar att det borde vara olagligt att tvinga folk att gÃ¥ till jobbet när det är sÃ¥ kallt som idag [tio – tolv grader] och om man dÃ¥ skulle rÃ¥ka ut för minusgrader sÃ¥ skulle man helt sonika dö. Rakt av. SÃ¥ nu hÃ¥ller jag och Lady pÃ¥ att smida ränker för att fÃ¥ upp honom till Ã…re pÃ¥ lite hardcore-snösemester. Tror ni han pallar det?

Ni ser – det handlar liksom inte om meterhöga drivor med nysnö direkt, men Hassan fattade inte riktigt vad det vita var för nÃ¥got. “Is it white sand?” Världsklass.

Dagens fundering:
Hur kommer det sig egentligen att man inte tar sig mer tid än man gör för att fundera över saker och ting? Ta livet till exempel, min gamla konfirmationslärare sa en gÃ¥ng i tiden att celldelningen är sÃ¥ fantastisk att man egentligen inte borde göra nÃ¥got annat än att gÃ¥ runt och förundras över att den fungerar – och han har ju rätt! Tänk efter – här har jag en cell. Whooaaa! Nu har jag tvÃ¥! Hur coolt är inte det egenligen? Okej att man lätt tas för hippie eller gravt schlongsberusad minus sluddrande tal men ändÃ¥, vi borde fundera mera. Eller okej, inte jag kanske – men ni.

Dagens Jan Stenmark:

Okej, imorgon är det lill-lördag, vad har ni för planer? Tell me!

Er megaloman,

XerXes

PS. Alla ni läsare som hängt i Stockholm kommer väl ihÃ¥g Stor&Liten? Vad hände med den affären egentligen? Vem tillät BR Leksaker att ta över? Jag vill fÃ¥ tillbaka den… den affären var liksom drömmen för alla barn i hela Sverige. Lätt. Nostalgi sÃ¥ det förslÃ¥r. DS.

En sÃ¥n där mÃ¥ndag…

Mon October 12, 2009, 22:04

(“Som vanligt – i framtiden.“ Visst gjordes det bättre reklam förr i tiden? Jag menar, vem minns inte punchlines som “Kan nÃ¥n kan Canon!“, “Är f:et pÃ¥ vÃ¥r müsli en förkortning för banan? Nej f:et pÃ¥ vÃ¥r müsli stÃ¥r för friskhet, hela daaan…” eller min favorit “…det mÃ¥ste ju vara mörk sirap fattar du väl?!“)

Idag är ingen bra dag; det är måndag, jag är i Tyskland och jag har en sån där attackbrutal längtan efter Lady och allt annat där hemma. Så jag drar ett streck över måndagen den tolfte oktober och försöker istället låtsas att det är tisdag.

Jan Stenmark. Den bäste av dem alla.

Dagens citat:
“Champagne for my real friends and real pain for my sham friends!”
– Tom Waits

Idag hade jag ett lunchmöte med Siemens projektledare för “mitt” sjukhus i Ghana, han hade precis kommit tillbaka frÃ¥n semester i Turkiet sÃ¥ han var mer än lovligt solbränd och hade en hyfsad historia pÃ¥ lut – för att komma bort frÃ¥n jobb och bara koppla av brukar han Ã¥ka med Club Med pÃ¥ semester. SÃ¥ även denna gÃ¥ng, han drog ner till Palmiey för att hänga en och en halv vecka. Nu kanske ni frÃ¥gar er vad Club Med är för nÃ¥got egentligen och det är lugnt, jag hade inte heller en aning när jag var fyra Ã¥r gammal och följaktligen hade en fyraÃ¥rings intellekt [ouch!, nu var jag taskig – det är ju knappeligen ert fel att jag är i Tyskland och Lady sitter pÃ¥ ett tÃ¥g pÃ¥ väg upp till Ã…re – jag tar tillbaks! – förlÃ¥t…]. Jag börjar om: Jag hade inte heller nÃ¥n aning om det tidigare idag, men nu har jag kollat upp det – det handlar om en all-inclusive resort där tanken är nÃ¥got i stil med “om vi stänger in 2000 personer pÃ¥ ett omrÃ¥de litet som en fotbollsplan [okej att den mÃ¥ste vara jävligt stor] med fri tillgÃ¥ng till sprit sÃ¥ k o m m e r de ha kul“. Hur som helst, andra kvällen när de stÃ¥r pÃ¥ dansgolvet sÃ¥ dimper det in 30 nyanlända belgare till dansgolvet. Helt okej, jag menar – det är ju inget fel pÃ¥ belgare. Förutom att de här belgarna tydligen var swingers; alla hÃ¥nglade med varandra och det var partnerbyte Ã¥t höger och vänster… vilket inte heller det är “fel”, alla gör väl som de själva vill. Men det här gänget var alla klädda i svart latex. PÃ¥ dansgolvet. PÃ¥ Club Med. RidÃ¥. Det visade sig sedermera att de hade bokat in sig som 15 individuella par och att de pÃ¥ hotellet inte kunde veta om att de alla hade tänkt sig ställa till med en Frozen Grand Central fast i lite annorlunda tappning…

Dagens fundering:
Tänk er ett liv utan känslor – tror ni att det skulle gÃ¥? Är det nÃ¥n mer än jag som sett programmet om verklighetens rainman, Kim Peeks? I det programmet sägs han vara oförmögen att känna saker som vi “vanliga” människor men jag menar, om det verkligen var sant – att det inte fanns en enda känsla i hans kropp, dÃ¥ skulle han väl gÃ¥ under? För mig är känslor som luft – de mÃ¥ste finnas där, och gör det ocksÃ¥, men allt som oftast utan att jag tänker pÃ¥ dem. Det är bara när det kommer nÃ¥got avvikande, typ stickande lukter eller det-är-mÃ¥ndag-jag-saknar-lady-sÃ¥-jag-hÃ¥ller-pÃ¥-att-gÃ¥-sönder-känslor som jag blir medveten om dem pÃ¥ ett djupare plan. Eller nej, jag är nog alltid medveten om mina känslor – sÃ¥ glöm luftanalogin. Ett liv utan känslor är ett liv man inte levt. Tror jag.

Och så några bilder:

Vi åt födelsedagslunch för min moster i söndags och därefter strosade vi ner till Stadshuset innan det var dags för mig att kuska flygbussen mot Arlanda. God damn vad snygga vi är tillsammans!

Huset gÃ¥r under namnet “chefshuset” här i Erlangen. Därinne sitter alla chefer för Siemens – vilket för med sig att om du inte är chef över andra chefer i det huset sÃ¥ är du lägst ner pÃ¥ apberget [moderna företag är som ett apberg – stÃ¥r du pÃ¥ toppen och tittar ner ser du bara leende ansikten, stÃ¥r du längst ner och tittar upp ser du bara rövhÃ¥l], även om du kanske är chef över 1000 personer, bara det att de inte sitter i chefshuset.

Cykelförrådet som hör till huset håller på att bli uppätet av murgröna.

Okej folket – good night you princes of Maine and kings of New England, sleep tight you princesses of Ã…re and queens of VÃ¥rberg!

Er tragik,

Wham

En röst i natten…

Mon October 12, 2009, 0:12

(Nu gör vi sÃ¥ här – jag har suttit i en kvart och funderat pÃ¥ vad jag ska inleda dagens opus med och inte kommit fram till nÃ¥got som helst vettigt. SÃ¥ om ni kommer med en kommentar eller förslag pÃ¥ vad jag ska inelda [eh, inelda? inleda menar jag givetvis] nästkommande inlägg med sÃ¥ lovar jag att jag ska ge det mitt bästa. Inget är tabu, alla förslag är välkomna och det är inte frivilligt. [Okej dÃ¥, det är frivilligt men känn pressen, snälla?])

Innan Ã¥ret är slut sÃ¥ kan jag lounge:a allt jag vill med mitt nyvunna Flying Blue Elite Plus-medlemsskap – och om jag ska lounge:a! Egentligen har jag ingen direkt koll pÃ¥ vad det innebär att fÃ¥ gÃ¥ in i loungen men för mitt inre ser jag bilder som inte helt avlägset pÃ¥minner om de i Tusen och en Natt; otaliga tjänare som matar mig med vindruvor när jag ligger pÃ¥ min schäslong, unga män i turbaner som viftar med palmblad och hÃ¥ller upp parasoll när jag ska gÃ¥ nÃ¥gonstans – trots att vi är inomhus. I verkligheten är det väl kanske inte helt och fullt sÃ¥ glamoröst, men vad jag lyckats sluta mig till är att det kommer finnas internetaccess, mat och dryck – vilket givetvis blir välkommet under transfertiden pÃ¥ Schipol. Ja ja, som ni märker sÃ¥ har jag fortfarande inte riktigt kommit till sans med mitt nya liv som globetrotter och internationell highbrow, alls egentligen. Men skitsamma – man ska surfa pÃ¥ vÃ¥gen sÃ¥ länge den varar.

Dagens fundering:
Är man en annan människa inuti sig själv än den människan som andra känner [i förlängningen alltsÃ¥ den människan man är utÃ¥t sett]? SÃ¥ här – det ni läser nu är ju i stort sett mina innersta tankar rakt av; hade jag inte skrivit ner dem här sÃ¥ hade jag troligtvis aldrig yttrat orden eller kanske inte ens vetat att jag tänkt tanken – men i och med att jag skriver ner dem och ni läser sÃ¥ skapar ni er, medvetet eller omedvetet spelar nog ingen större roll, en uppfattning om vem jag är. Och den bilden kanske inte stämmer alls med den jag är till vardags. FörstÃ¥r ni? Jag och Lady diskuterade lite det här med det faktum att jag skriver hysteresislÃ¥nga inlägg här – vilket var en, för henne, tämligen okänd sida av mig. “Var kommer allt ifrÃ¥n?”, frÃ¥gade hon – och jag har ingen aning. Orden bara finns där och i det närmaste bokstavligen rinner ut ur fingrarna. Hur som helst sÃ¥ handlar det kanske till syvende och sist om att det är fÃ¥ förunnat att lära känna bÃ¥da mina “jag” – hon gör det och har dessutom fritt tillträde till mina innersta tankar pÃ¥ ett sätt som ingen annan haft. NÃ¥gonsin. Aldrig igen. Det är det som verkligen spelar roll.

Förresten, jag har ju gÃ¥ng efter annan trÃ¥kat er om att ni ska berätta nÃ¥got om er själva – jag vill ju liksom veta vem det är som läser den här bloggen… och gensvaret har väl varit – sÃ¥där. Men jag täntke ta tillfället i akt och med hjälp av Google Analytics berätta för er vilka ni är som läser här – som en enda stor shoutout liksom. Okej? Ska vi köra sÃ¥? Javisst! Här kommer en liten skrapning pÃ¥ ytan av er läsare av i n d i a n s o m m a r :

– en av er bor i Szczecin i Polen, läser medicin och är inne pÃ¥ sin 5:e termin.
– nÃ¥gon annan bor i Brasilien och hamnade inledningsvis här genom sökorden “bagerier i brasilien” och har därefter Ã¥terkommit nÃ¥gra gÃ¥nger i veckan.
Рsen har vi n̴n lirare som jobbar p̴ General Electrics [konkurrenter till Siemens] och som genom min blogg f̦rșker sig p̴ ett n̴got misslyckat industrispionage.
– du mamma som bor i TimrÃ¥. har 640×480 pixlars upplösning pÃ¥ din skärm och sökte pÃ¥ “min son vill Ã¥ka till ghana vad ska jag göra?“; det kommer ordna sig, tro mig. Han kommer leva livet, äta annanas och dricka paraplydrinkar pÃ¥ stranden.

Sen har vi de mer kända läsarna; Lady, kärleken den kärleken, sporadisk vinnare av soff-sumo och världens snyggaste tjej. Vi har Ann-Christine, förtjusande mamma till Lady och lagar lever som ingen annan och när ämnet ändÃ¥ är föräldrar – Lasse, kallas ibland för Jajje, är den bästa pappa man kan ha och är en osviklig mästare pÃ¥ att beställa is med grädde pÃ¥ holländska restauranger. Vi har även Björn, my brother in arms, fullvärdig medlem av och medgrundare till Fernet Foundation och ett levande FASS-uppslagsverk. Doktor Anna frÃ¥n Malmö, produktchefs-Kalle frÃ¥n Stockholm via Amsterdam och Tiggerrr-Anna frÃ¥n Skogstorp. För att inte tala om flippermästarinnan frÃ¥n Sollentuna-fast-hon-bodde-i-Rotebro – Erika – eller för den delen Ola the Devil, min personlige tränare och svÃ¥ger som fÃ¥tt mig att mynta uttrycket “mumietrött“… and of the more international readers we have miss Dudeness from Ann Arbor, Michigan – Hillary. Even though she probably doesn’t understand a word of what is written in swedish [and that despite the fact that I’ve taught her valuable phrases like “jag knypplar som en gudinna“] she’s still visiting every now and then. Helt enkelt – ja, listan kan göras lÃ¥ng – men all things aside:

Dagens shoutout gÃ¥r till min gode vän Gotland, som tyvärr mÃ¥ste ha trampat pÃ¥ mÃ¥nga myror i sitt förra liv och drabbats av sällsynt dÃ¥lig karma, för i skrivande stund ligger han inlagd pÃ¥ S:t Görans sjukhus utan att läkarna vet vad det är för fel pÃ¥ honom. Eller ja, alltsÃ¥ – läkarna har diagnosticerat honom med lunginflammation [för övrigt ska jag säga att det egentligen borde heta “lunginfektion” eftersom skillnaden mellan inflammation och infektion är att en inflammation beror pÃ¥ nÃ¥got utomstÃ¥ende som skapat en inflammation – typ en sticka som man fÃ¥r i fingret, sÃ¥ret blir inflammerat; infektion däremot kan man fÃ¥ av nÃ¥got i kroppen – och sÃ¥vida inte Gotland lyckats med konststycket att pilla in en trädgren in i lungan eller liknande sÃ¥ är det sÃ¥ledes en infektion – men vem är nogräknad?] men det är inte den som gör att han har febertoppar pÃ¥ över 40 grader och blodtrycksfall som fÃ¥r Niagarafallen att likna strilandet som kommer ur stuprören vid ett lätt sommarregn [jag erkänner – jag har ‘a twisted mind’ som liknar min kompis vid Niagarafallen – men det kändes sÃ¥ rätt – ju]. SÃ¥ utöver hans nya chic:a stil med influenser frÃ¥n nattlinnnenas och mjukisbyxornas värld [fatta vad coolt det skulle bli att ligga pÃ¥ sjukhus om kläderna där var designade av typ Karl Lagerfeld!] sÃ¥ ser han även ut som en darrhänt sprutnarkoman pÃ¥ grund av alla tester de har tagit pÃ¥ honom. Hur som helst – Gotland, krya pÃ¥ dig, drick Fernet när inget annat hjälper och pÃ¥ posten kommer Vita Huset säsong sex och sju! Bli frisk, det är en order!

För övrigt ska jag säga att den där pling-signalen som kommer innan ett viktigt meddelande här pÃ¥ Schipol lÃ¥ter exakt som de tvÃ¥ första tonerna till signaturmelodin för Trafikmagasinet – ni vet “pa daaaaa, dadaa dadadadadaaaaaa dada dadadadaaaaaa“? skumt. SVT borde ju fÃ¥r STIM-pengar för det – eller hur?

Inga bilder ikväll – timmen är sen och jag är orakad [vad nu det har med saken att göra, men det är icke desto mindre ett faktum] sÃ¥ om det vill sig väl fÃ¥r ni bilder imorgon. Sov gott folket!

Eller okej då, en bild:

Er pastill,

Emser