i n d i a n s o m m a r

Torsdagstankar…

Thu October 8, 2009, 20:11

(Dagens fight: Det är dött lopp mellan den här och den mellan en skådespelerska och Ilka Chase. Det började med att skådespelerskan kom med en hyfsad förolämpning med: ”I enjoyed your book. Who wrote it for you?” Varpå Chase riktigt på bettet kontrade med: ”Well, darling, I’m so glad you enjoyed it. Who read it to you?” Det är sånt man önskar att man själv kom på i de ögonblicken. Jag ska minnas det när jag har skrivit min bok och något jon kommer med en sån där kommmentar. Just det, n ä r jag skrivit min bok. Inte om.)

Tyskarna mÃ¥ste vara de mest supremacistiska människorna som stÃ¥r att finna pÃ¥ den här sidan Nordkalotten [ett av mina favorituttryck, och jag mÃ¥ste tillstÃ¥ att jag tills alldeles nyss inte hade en aning om vad Nordkalotten bestod av – men rent definitionsmässigt är det den del av Norden som ligger norr om Polcirkeln – vilket gör det ännu roligare att svänga sig med det; hur mÃ¥nga kan det bo där liksom – hundra personer?] – det är sällan man ser en polisbil eller ens en väktare, men bristen pÃ¥ auktoriteter till trots sÃ¥ är människor intill döden laglydiga. Okej, jag inser att jag sitter och skjuter k-pist i växthus; jag själv är nästan pinsamt plikttrogen men det finns ju gränser. Tänk er att ni stÃ¥r vid ett övergÃ¥ngsställe med trafikljus, tänk er sen att närmaste bil befinner sig tvÃ¥ kilometer bort [fÃ¥gelvägen]. Vad gör ni? StÃ¥r ni kvar och väntar tills trafikljuset [som för den delen här i Tyskland inte är programmerade som i Sverige – att det är grönt för gÃ¥ngtrafikanter till dess att det kommer en bil – nej nej, här är det tysk tidtagning; tvÃ¥ minuter röd gubbe, tvÃ¥ minuter grön] slÃ¥r om eller drar ni en rövare och pinnar pÃ¥ över gatan? Här i Tyskland stÃ¥r man blick stilla hur länge nu den röda gubben mÃ¥ vara röd. Blir den inte grön sÃ¥ fortsätter man stÃ¥ stilla. Jag skulle vilja göra ett test en morgon och gÃ¥ in och programmera om alla övergÃ¥ngsställen till konstant röd gubbe… Tyskland skulle gÃ¥ under, inte en människa skulle komma till jobbet!

Dagens fundering:
Tror ni pÃ¥ den här tanken med fjärilseffekten? AlltsÃ¥ idén att en fjärils vingslag i exempelvis Mexiko i förlängningen skulle kunna leda till att en orkan drabbar typ… Perstorp [inte för att det kanske skulle göra sÃ¥ mycket, det enda bestÃ¥ende minnet jag har av Perstorp är när en fabror körde in i vÃ¥r stillastÃ¥ende bil med moped – men okej, man ska inte dra alla över en kam]. Samtidigt som jag känner att det vore en fin grej det här med att alla jordens luftpartiklar skulle pÃ¥verkas av en enda liten fjärils vingslag sÃ¥ lÃ¥ter det extremt lÃ¥ngsökt – om en fjäril har makten att sätta Sveriges plastcentrum numero uno ur spel sÃ¥ känns det som att jag själv skulle kunna ställa till med en hel del oreda, om jag ville. Nu vill jag ju [givetvis] inte det men samtidigt tror jag inte att jag kan det. Jag kan vifta hur mycket jag vill och det kommer ändÃ¥ inte komma nÃ¥n orkan till Perstorp… väl?

En skön grej med de här asen till kameror som jag hÃ¥ller pÃ¥ att bli virtuos pÃ¥, det är att de egentligen fungerar som en enda stor kombinerad väckarklocka och radiosändare. Ja, alltsÃ¥ – det här magnetfältet som slÃ¥s pÃ¥ och av hela tiden [inte det stora magnetfältet, det är ständigt pÃ¥slaget, vilket gör det svÃ¥rt att plocka bort nÃ¥got i metall som “rÃ¥kat” fastna, typ en kontorsstol ni vet…] pÃ¥verkar bestÃ¥ndsdelarna i kameran sÃ¥ att de vibrerar. Tänk er en högtalare – den fÃ¥r man att vibrera och sända ut ljudvÃ¥gor genom att… eh, ja, typ att man pÃ¥verkar den pÃ¥ nÃ¥t sätt [jag sa aldrig att jag kan allt här i världen – eller om jag nu sa det sÃ¥ menade jag i sÃ¥ fall att jag kan allt utom teorin bakom högtalare], samma teori är det bakom det här. Fast här är högtalaren tvÃ¥ meter i diameter. Det lÃ¥ter hejdundrande mycket! SÃ¥ om det inte hade varit för att sÃ¥na här väckarklockor skulle börja nÃ¥nstans runt 20 miljoner i pris sÃ¥ hade det varit en ypperlig idé – eller vad säger ni? För det andra sÃ¥ använder man sig av radiovÃ¥gor för att skapa bilderna, och om det inte vore för att man klär in hela rummet i koppar i stil med Faradays bur, sÃ¥ skulle man lätt skapa oreda för sÃ¥väl amatörradiosändare som typ att man skulle öppna en liten Bromma Flygplats i miniatyr… Frekvenserna som radiovÃ¥gorna sänds ut med skulle hamna i samma frekvensband som trafikflyget, fast ganska mycket starkare – sÃ¥ vips!, skulle flyget inte hitta sÃ¥ bra längre – förutom till det sjukhus man befann sig. SÃ¥ okej, jag medger – en hyfsat dysfunktionell väckarklocka och radiosändare, kanske skulle man rentav kunna argumentera för att den är dyr ocksÃ¥, men ändÃ¥ – det skulle vara en pryl man var ensam om att äga… :)

Allt lÃ¥ter sÃ¥ mycket mer brutalt pÃ¥ tyska tycker jag – i mitt inre kan jag se nÃ¥n scen frÃ¥n en gammal instruktionsfilm à la 30-tal där nÃ¥gon major stÃ¥r och gormar “RAUCHABZUG!!” och pekar mot frontlinjen… I verkligheten är det nÃ¥got sÃ¥ glamoröst som en rökutsug – vilket i och för sig har fÃ¥tt mig att fundera lite; jag hittar inget brandlarm, inga brandvarnare eller brandsläckare – men nog fan finns det rökutsug överallt – what’s the deal liksom? Vi ska kunna ta oss ut utan att dö av rökförgiftning men lite sport mÃ¥ste det ju vara, sÃ¥ vi ska inte kunna släcka elden eller larma nÃ¥gon…?

Även om hösten har kommit här nere ocksÃ¥ sÃ¥ har den inte nÃ¥tt längre än till det stadiet där det fortfarande är runt 25 grader varmt pÃ¥ dagarna men löven har börjat komma underfund med att det är nu det är coolt att byta färg – det är lite som det bästa av tvÃ¥ världar; solsken och sommarväder men höstfärger. Just färgerna är i mitt tycke just det enda som är bra med hösten för övrigt, utöver det skulle vi lätt kunna hoppa direkt till vinter. Eller sommar? Eller vänta nu, jo, sÃ¥ var det ja! Om tvÃ¥ veckor Ã¥ker jag till sommaren, kanske mer känt som Ghana! Ha! :)

Glas is the new black här i Erlangen.

Det var allt för ikväll – om 27 timmar är jag hemma i sängen och om 36 timmar är det dags för frukost framför tv:n med Lady – jag längtaaaaaar! Att jag sen har en vecka kvar här i gudsförgätna Erlangen är en annan historia… en vecka gÃ¥r fort… eh… ja.

Er urdu,

Tunnbröd

Att kunna allt…

Tue October 6, 2009, 21:20

(Om ni ska Ã¥ka nÃ¥nstans i vinter sÃ¥ kan jag bara säga att jag rekommenderar Ã…re. Ã…k till Ã…re, ta in pÃ¥ Hotell FjällgÃ¥rden och känn er som kungar och drottningar! FjällgÃ¥rden är liksom Ã…res själ, och när man väl varit där önskar man att man fick vakna upp en morgon och önska sig vad som helst; varpÃ¥ man vips! skulle önskat sig att man fick göra om Ã…re till sitt eget hus [utsikten är – ja, vi kan säga hyfsad], för att bara sekunden efterÃ¥t Ã¥ngra sig och faktiskt vara tacksam för att det var en dröm – en del fantasier ska stanna pÃ¥ det stadiet, i synnerhet om de innebär att ta ifrÃ¥n människor nÃ¥got sÃ¥ in i bänken bra som FjällgÃ¥rden. [AlltsÃ¥, om jag hade gjort om det till min privatbostad sÃ¥ hade jag givetvis sett till att mina vänner fÃ¥tt bo där, när de ville. SÃ¥klart. Men ändÃ¥, hotell behöver gäster för att hÃ¥lla lÃ¥gan vid liv. Annars blir det som i The Shining…] Okej, nu vet ni – FjällgÃ¥rden. Kör!)

AlltsÃ¥, det här med att utbilda mig resten av livet [om jag fick] – jag är inte sÃ¥ säker längre. Idag har vi kommit in pÃ¥ de där domänerna där det är andromedagalaktiskt svÃ¥rt och hur mycket jag än skulle vilja se mig själv som en sÃ¥n där amerikansk slentrianhjälte vars motto är “rise to the occasion” sÃ¥ är jag inte där riktigt än. Nog för att jag skärper mig och även i den här veckans sällskap anser mig tillhöra klassrummets Mensa-elit men trots det… alltsÃ¥, ta en titt pÃ¥ den här bilden frÃ¥n dagens föreläsning [grundläggande teori, mind you!] sÃ¥ kanske ni kan ge mig en ryggdunk och bjuda mig pÃ¥ en öl nästa gÃ¥ng vi ses… Okej? För övrigt ska det sägas att jag lätt hade kunnat tänka mig lite mer light-versioner av grundkurser [läs: inte Siemens sÃ¥dana utan mer typ, eh, ja, universitetets – där snackar vi fjädervikt i jämförelse].

När man fÃ¥r sÃ¥na här presentationer andra dagen pÃ¥ en grundkurs, dÃ¥ förstÃ¥r man lite mer att det inte är de där dagislättviktarna man gÃ¥r pÃ¥ utbildning hos – här snackar vi ordnung-über-alles Siemens! Eller som man säger här i Tyskland: “Ordnung ist wissen!”

Dagens fundering:
Tror ni att man kan vara ett geni frÃ¥n födseln? AlltsÃ¥, att man bara har en fallenhet för nÃ¥got utan att ha nÃ¥gon erfarenhet av det… gÃ¥r det? Eller är det först när man börjar studera som man kan förstÃ¥ vad man är bra pÃ¥? För rent logiskt sett kan man väl inte veta att man är bra pÃ¥ nÃ¥got förrän man provar pÃ¥ det? Själv lever jag, som alltid, pÃ¥ hoppet – eller som jag brukar säga när det gäller fotboll; jag väntar fortfarande pÃ¥ att bli upptäckt. [För övrigt ska det sägas att jag är lika lÃ¥ng som Zlatan och väger lika mycket – bara en sÃ¥n grej…]

Förresten har jag, sÃ¥där tre Ã¥r senare, fÃ¥tt tummen ur ändan och uppdaterat min hemsida. Ja, ni vet – min blog heter ju i n d i a n s o m m a r, adressen är http://www.sanskrit.se/blog [det där mÃ¥ste nog ändÃ¥ betraktas som dagens infantilisering av mina läsare – ni är ju här, klart som den lede att ni vet adressen] – men hemsidan sanskrit.se är alltsÃ¥ uppdaterad. Det är en stor dag – trots allt händer det här ungefär vart tredje Ã¥r [urvalet för den statistiken är i skrivande stund pinsamt ovetenskapligt litet] sÃ¥ gÃ¥ in och läs. Sen skickar ni ett mail eller kommenterar här – det är en order! Jag är en, i allra högsta grad, tänkande människa, sÃ¥ jag inser givetvis att ni, liksom jag, läser any given blog [i det här fallet den här dÃ¥] för att ni finner ett intresse i det som är skrivet snarare än att ni finner ett intresse i att boosta nÃ¥gons [ehm, mitt] ego, men kom igen – en kommentar…!

Det här var väl inte sÃ¥ farligt? NÃ¥gra stycken text och en enkel bild – kan det bli bättre?

Dagens anagram:
Godnatt alla indianer!
Regionalt intalad and!

Och när vi ändå är inne på anagram:

Er burnout,

Refat

Lockande dragningskraft…

Mon October 5, 2009, 21:44

(Dagens ord är: Parveny. Kommer frÃ¥n en böjning pÃ¥ franskans “parvenir“, som i sin tur betyder uppnÃ¥ eller komma upp. SÃ¥ledes – en parveny är en person som kommit upp sig ekonomiskt men kanske inte riktigt hängt med rent socialt… [Tänk Hollywoodfruar som gÃ¥tt frÃ¥n a-kassa till miljonärskor pÃ¥ tvÃ¥ barnbidrag… typ.] Ordet kan för den delen hittas i svensk litteratur redan 1816, i Esaias Tegnérs samlade skrifter. Om ni undrade, alltsÃ¥.)

Idag börjar vi pÃ¥ direkten med en bild – här är interiören frÃ¥n Siemens träningscenter här nere i Erlangen. Det är mycket trä, metall, glas och luft – tyskt, helt enkelt.

Sen, bara för att visa att jag, min landsflykt till trots, inte är helt världsfrÃ¥nvänd sÃ¥ skulle jag vilja göra ett inlägg i debatten om de svenska Hollywoodfruarna… Vilket urbota nattsvart program och vilka primitivt rudiska karaktärer som spelar med! Bara det faktum att de själva inte ens verkar förstÃ¥ att de frÃ¥n och med nu aldrig nÃ¥gonsin kommer vara nÃ¥got annat än karikatyrer av sig själva här i Sverige säger en del om vilka episka proportioner vi talar om. Men visst, farmor Anka [som hennes barnbarn kommer kalla henne, hö hö] stÃ¥r nog för 90% av programmets dragningskraft [mind you att jag bara sett ett enda avsnitt] – det är lite som Howard Stern och alla hans radiolyssnare en gÃ¥ng i tiden; de lyssnade pÃ¥ programmet bara för att höra vad han skulle hitta pÃ¥ härnäst, och de som hatade honom lyssnade i snitt ännu längre, bara för att höra vad han skulle hitta pÃ¥ härnäst. SÃ¥ är det med fru Anka, oavsett om man är för henne eller mot henne sÃ¥ fastnar man. Hur som helst – idag läste jag att en av de andra highlife-fruarna, Maria Montazami, hade kommenterat just farmor Anka och sagt “ingenting gott kommer fram av att vara elak“, och det mÃ¥ sÃ¥ vara att jag kanske skalar av ett lager pÃ¥ min svärmorsdröms-lök i och med det här – men jag vill i sÃ¥ fall kontra och säga “ingenting gott kommer av att vara puckad heller“… Eller gör det det? Vem är jag att döma egentligen? De lever sitt liv, de är lyckliga och egentligen borde jag, i egenskap av sann humanist, inte begära mer. Eller är jag humanist? Jag vet inte – jag tycker bättre om epikuréerna; om de fick sitta i sin trädgÃ¥rd med tillgÃ¥ng till mat och gott vin, dÃ¥ var de nöjda. Lite sÃ¥ känner jag mig som – har jag en egen sandlÃ¥da att leka i sÃ¥ behöver jag inte blicka sÃ¥ mycket mot de andra lekplatserna…

Idag började min sista kurs här i Tyskland – MR Basics. Det handlar den här gÃ¥ngen om magnetresonanstomografi – helt okomplicerat liksom. Man använder sig av väteatomkärnorna i vattenmolekylerna i kroppen, polariserar protonerna i dem mot ett extremt starkt magnetfält [tänk er att jordens bakgrundsstrÃ¥lning är 0,0005 Tesla och att magneten i kameran ligger pÃ¥ typ 1,5 Tesla – dÃ¥ fattar ni att den är typ 30 000 gÃ¥nger sÃ¥ stark som den magnetiska strÃ¥lning vi pÃ¥verkas av dagligen] och pÃ¥verkar dem slutligen med hjälp av radiovÃ¥gor. När man sedan slÃ¥r av radiovÃ¥gorna Ã¥tergÃ¥r atomerna till sitt ursprungliga läge och avger samtidigt nya radiovÃ¥gor – som i sin tur registreras av en antenn och voilà! sÃ¥ har vi fÃ¥tt en bild. Ni hajar va? Om inte kan jag rekommendera antingen den här tidningen eller den här. [Ja, alltsÃ¥, den sista har väl i sig ingenting med MR att göra men den är ju en sjukt skön tidning och behöver nog allt stöd den kan fÃ¥, dÃ¥ mÃ¥lgruppen är en smula… eh, begränsad.]

Och när vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ det där med fett stora magneter sÃ¥ tänkte jag att ni ska fÃ¥ en föreställning om krafterna i de här apparaterna – tänk er att ni rÃ¥kar fÃ¥ med er en vanlig kontorsstol in i undersökningsrummet – och försök sen fÃ¥ ut den igen:

Eller låt säga att vi råkar ha en patient som behöver andas syrgas, och får med sig en tub in i rummet [och tänk sen att huvudet på patienten ligger mitt i hålet]:

Som ett sista resultat av dagens youtube-skörd ska jag rekommendera den totalt störtsköna gaffeltrucksföraren Klaus – jag är fortfarande inte säker pÃ¥ huruvida de har gjort filmen humoristisk med vilje men klart är att den bistert allvarlige speakern, de härligt sköna effekterna [som direkt fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ 80-talets cinemastiska favorituttryck “trickfilmat“] och den totala bristen pÃ¥ skÃ¥despeleri gör filmen helt underbar!

Dagens fundering:
Känner ni igen uttrycket “idag är första dagen pÃ¥ resten av ditt liv“? Jag försöker leva sÃ¥, att alltid se dagen som kommer som nÃ¥got som aldrig funnits förut – som att det är en helt ny dag istället för en företeelse som de facto uppstÃ¥r varje morgon. Men jag vet inte om alla kan göra det – vill alla människor att resten av ens liv ska börja varje dag? Eller finns det människor som bara önskar att de fick leva vidare i sin vardag utan att behöva tänka tanken pÃ¥ att göra nÃ¥got med sitt liv? [Tänker man ens sÃ¥?] Och visst, jag säger emot mig själv i och med att jag ovan nämnde att jag skulle vara purnöjd om jag fick sitta i min trädgÃ¥rd i Toscana, äta parmigiano reggiano och dricka rödvin tillsammans med mina vänner – men det skulle ändÃ¥ vara ett “resten av mitt liv” jag varje dag skulle se fram emot [goddag yxskaft liksom, vem skulle inte göra det?].

Dagens tysk:
Stackaren frÃ¥n Bamberg som begÃ¥vats med följande registreringsskylt…

Det var allt frÃ¥n penthouse-sviten i City Apartments i Erlangen för den här gÃ¥ngen – pÃ¥ Ã¥terseende!

Er rättvisa,

Mendoza

PS. Jag har läst igenom vad jag skrivit nu – verkar jag bitter? Det är inte min mening men jag kan inte riktigt sätta fingret pÃ¥ vad det är som gör att jag fÃ¥r den känslan. Säg till om ni kommer pÃ¥ det. [Och jag vill förekomma eventuella förslag pÃ¥ att jag är avundsjuk pÃ¥ de kära galjonsfigurerna frÃ¥n skÃ¥despelarvästern – jag älskar mitt liv, och framförallt personerna i det. Speciellt Lady.] DS.

Andra halvlek…

Sat October 3, 2009, 22:05

(NärapÃ¥ en vecka har jag varit i Sverige och är nu pÃ¥ väg tillbaka till gamla hederliga lÃ¥gtyskland igen. Veckan hemma var allt jag hade önskat, kvällar i goda vänners lag, sköna dagar av museistros [SAOL here I come! – hur kommer jag pÃ¥ ord som museistros egentligen?] och lyxluncher och nätter och morgnar spenderade med The One. Perfekt. Men nu är det Siemens som rÃ¥r om mig i tvÃ¥ veckor till innan jag är klar för den här gÃ¥ngen, sen är jag en fullfjädrad master@work-tomografist. Yeah!)

Förresten, för er som inte förstÃ¥tt det än – tempus och jag är inte riktigt kompatibla. Mina inlägg här pÃ¥ indiansommar spänner allt som oftast över ganska lÃ¥ng tid sÃ¥ ta det med en nypa salt om det i ena stycket stÃ¥r idag, nästa imorgon och i det tredje igÃ¥r; det är liksom innehÃ¥llet som är det viktiga. Okej?

Jag och KLM börjar bli kompisar, eller ja – det är väl jag som är en hangaround till KLM som i sin tur drar pÃ¥ den där översittarattityden i och med att de inte ens har skickat hem mitt Flying Blue-kort än – trots att det gÃ¥tt typ sex veckor sen jag anmälde mig. Hur som helst sÃ¥ sitter jag nu Ã¥terigen pÃ¥ flyget, säkerhetsinstruktionerna börjar sätta sig ända längst inne i reptilhjärnan [väck mig mitt i natten och jag kommer kunna rabbla allt om fotboll, datumen jag och Lady blev tillsammans* och just säkerhetsinstruktionerna för flygplan] och jag har kommit fram till att en del av förklaringen till att jag trivs med att skriva pÃ¥ plan är nog att jag verkar viktig. Eller att jag tror att jag verkar viktig, jag har liksom gjort mig en illusion om att mina medpassagerare tror att jag är a) en hemlig agent, b) vetenskapsman eller c) viktig helt enkelt [eller ja, d-alternativet är ju en kombination av de tre men det har nog att göra med att jag för tillfället är uppslukad av ytterligare en Robert Ludlum-bok med hemliga agenter, professorer och lönnmördare] bara jag sitter med min laptop uppe. I verkligheten sitter jag här och plitar mina smÃ¥ rader i ett Notepad-fönster sÃ¥ jag ser nog vare sig hemlig, vetenskaplig eller viktig ut. Men det gör inget – när man är sÃ¥ snygg som jag är, dÃ¥ räcker det.

* Ja, alltsÃ¥ – ett förhÃ¥llande är ju inte ett äkta förhÃ¥llande om det inte finns nÃ¥n springing point – i mitt och Ladys fall är det datumet dÃ¥ vi blev tillsammans. Jag definierar det [givetvis] som kvällen för första kyssen. Även om nu omgivningen kanske lämnade en del att önska [m/s Birger Jarl – östersjöns bortglömda… eh, pärla] sÃ¥ var ögonblicket magiskt. Min kära sambo definierar det dock som kvällen dÃ¥ hon frÃ¥gade chans pÃ¥ mig [och innan ni dömer henne för evigt fast i det glada Ã¥ttiotalets lÃ¥g- och mellanstadiefasoner sÃ¥ mÃ¥ste jag erkänna att jag var först ut med att frÃ¥ga chans; men det är okej, jag erkänner – jag är en nostalgijunkie]. För att ytterligare spä pÃ¥ den schabloniserade, men faktiskt inte helt rättvisa bilden av oss kan jag ju i förbigÃ¥ende nämna att även detta tillfälle inträffade pÃ¥ en finlandsfärja [fast denna gÃ¥ng m/s Cinderella – även känd som “Färjan”-färjan]. Därför har vi tvÃ¥ datum – sjuttonde maj och sjunde juli. Men nog om detta.

LÃ¥t inte skenet bedra er – Birger Jarl är sunk pÃ¥ hög nivÃ¥.

I förrgÃ¥r sÃ¥g jag döden i vitögat pÃ¥ riktigt för första gÃ¥ngen nÃ¥gonsin. Döden heter Ola, är personlig tränare pÃ¥ World Class Saltsjöbaden och är min svÃ¥ger. För att visa min goda vilja [eller var det ett desperat försök till att boosta mitt ego som visade sig baktända nÃ¥got fatalt?] hade jag gÃ¥tt med pÃ¥ att lÃ¥ta honom coacha mig genom ett pass med honom som tränare pÃ¥ hans eget gym – nÃ¥got som sÃ¥ här i efterhand har visat sig vara ett misstag av samma magnitud som typ en jordbävning à la 100 pÃ¥ Richterskalan; det var okej igÃ¥r, jag var mör och hade ont men jag säger bara det – idag, kära vänner – dagen idag är en plÃ¥ga av purgatoriska mÃ¥tt. Inatt sov jag som en rastlös ande och varje gÃ¥ng jag vred pÃ¥ mig blev min kropp pinsamt medveten om att den var pÃ¥ väg in i helvetets limbo, även känt som alla träningsvärkars moder. Jag ser ut som skogsmulle i hÃ¥ret eftersom jag inte orkar lyfta händerna dit för att kamma till mig, jag kan inte ha nÃ¥got annat pÃ¥ mig än skjorta som jag kan ta pÃ¥ mig utan att behöva dra den över huvudet [fysiskt omöjligt för tillfället] och jag känner mig bara som en ynklig, liten och svag människa. Men om ett par veckor – dÃ¥ är det nya fys-fantomen M1 som kommer skönja gryningens ljus och visa var skÃ¥pet ska stÃ¥! Bäva Ola! [Eh…]

Dagens fundering:
Existerar ljud bara i ens eget medvetande? Eller sÃ¥ här – finns ljudet om ingen hör det? Jag kommer gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng pÃ¥ mig själv med att fundera över den gamla klassiska filosoferingen “om ett träd faller i skogen men ingen är där och hör det falla – har det dÃ¥ lÃ¥tit?”. Okej, jag gÃ¥r med pÃ¥ att ljud är en fysisk storhet [eh, jag är ute pÃ¥ tassemarker nu där jag egentligen inte hör hemma men jag förlitar mig pÃ¥ att ingen av er läsare är undercover-professor i teoretisk fysik eller nÃ¥t] men för att den fysiska storheten ska ha nÃ¥gon betydelse sÃ¥ mÃ¥ste den ju uppfattas, eller “drabba” nÃ¥gon… eller i förlängningen nÃ¥got. Som nu, när jag sitter pÃ¥ planet och skriver samtidigt som jag lyssnar pÃ¥ musik – det är bara jag som hör musiken [oh thank heaven for in-ear-plugs] och finns den dÃ¥ – för nÃ¥gon annan liksom? Om ljudvÃ¥gorna bara nÃ¥r mig sÃ¥ borde musiken enbart finnas för mig, i min värld. Väl?

Sedan ett par timmar är jag nerkommen till den tyska myllan och jag mÃ¥ste säga att hemlängtan har slagit till med oanade krafter; jag vill bara bort härifrÃ¥n och tillbaka hem. Efter min vecka i Sverige är jag upp till brädden fylld med känslor av hur det ska vara att leva livet pÃ¥ riktigt – precis som jag nämnde ovan är nÃ¥gra av rättesnörena sovmorgnar, lyxluncher, middagar i goda vänners lag och total kravlöshet – allt höljt i ett sÃ¥nt där Glamour:skt skimmer av kärlek… Tillbaka här nere har jag ingenting av det; här är det istället schnitzelmongon [och för att förekomma eventuella diskussioner om huruvida man fÃ¥r eller inte fÃ¥r nyttja sig av tillmälen som “mongo” sÃ¥ finns det här en intressant utläggning om det – men bara för att släcka elden med bensin sÃ¥ tycker jag personligen att just uttrycket schnitzelmongo var mäkta humoristiskt], stängda matbutiker och nostalgiska tv-program pÃ¥ svtplay. Jag. Vill. Hem. Till. Min. Lady.

Dagens låt:

Egentligen är det nog inte vare sig lÃ¥ten Hysteria eller Def Leppard i sig själva som är dagens lÃ¥t – det är nog snarare sÃ¥ att oavsett vilken lÃ¥t man väljer sÃ¥ blir den mäktig när man sitter 10 000 meter upp i luften och blickar ut över en molntäckt atmosfär. Och jag insÃ¥g nyss nu att jag , i och med mitt erkännande att jag tidvis lyssnar pÃ¥ Def Leppard, formligen mÃ¥ste cementerat min nostalgiprinstitel i era medvetanden. Men det är okej. Min brorsa brukar säga att jag inte kan tycka om musik som inte gjordes pÃ¥ 80-talet och han är ju inte helt ute och cyklar ska jag erkänna.

Slutligen ska sägas att jag och KLM faktiskt verkligen är kompisar – sen jag skrev det där om att de inte hade skickat mitt kort sÃ¥ har de tagit sig i kragen och gjort mig till en ärbar frequent flyer – efter den här resan till Tyskland gÃ¥r jag dessutom upp pÃ¥ Silver-nivÃ¥. Wohaaa!

Auf wiedersehen!

Er schnitzel,

Warum

PS. Jag har fastnat för Robert Ludlum-böcker här pÃ¥ sistone [lättlästa och med action frÃ¥n första sidan] och insett att han är en smygälskare av fotboll [eller var – jag har fÃ¥tt för mig att han gÃ¥tt bort dessvärre – tillgÃ¥ngen pÃ¥ hÃ¥rdkokta spionromaner är numera begränsad]. I hans böcker finns det bland annat en general i brittiska armén som heter Gareth Southgate och även en örlogskapten i tyska flottan vid namn Olivier Bierhoff. Världsklass! När jag blir stor ska jag ha med följande karaktärer i mina böcker: Maria Branca, Ana L’Fabet och Rataxes. Bara en sÃ¥n grej liksom. DS.

PSII. Jaaa, jag vet att det är plÃ¥gsamt att ta sig igenom sÃ¥na här textmassor utan att ha nÃ¥gra bilder att vila ögonen pÃ¥ men kameran har legat lÃ¥ngt ner pÃ¥ prioriteringsskalan under min vistelse i Sverige, sÃ¥ ni fÃ¥r ge er till tÃ¥ls nÃ¥gon dag till. Sen lovar jag att komma med konstnärligt perfektionistiska bilder pÃ¥ MR-kameror, tysk betongporr [idag har jag nog ändÃ¥ överträffat mig själv – “museistros”, “schnitzelmongo” och “betongporr” i samma inlägg – jag borde lätt vara en kandidat till nästa veckas nominering till Nobelpriset!] och andra vardagssnapshots. DSII.