i n d i a n s o m m a r

Jag är jag…

Thu November 19, 2009, 16:29

(Time for a weekly update; it’s one week left until I leave for Ghana again and time flies [like an arrow, and fruit flies lika a banana, yeah, that’s right]. It’s autumnly dark here in Sweden but I like it – this is home. Or home is where Lady is and at the moment she’s in Sweden. Hence – home sweet home. Even though this home sweet home is 30 degrees [Celsius] colder than the future home in Africa, where it’s like Swedish summer all year around. Oh well. Home is where Lady is.)

Nej, vad säger ni – nu drar vi igÃ¥ng den här Ã¥ngvälten igen va? Det är ingen mening med att sitta och ondgöra sig över bristen pÃ¥ solsken och överflödet pÃ¥ regniga dagar här i Sverige. Höst is the shit, regn is the new black och jag stortrivs sÃ¥ länge jag fÃ¥r vara nära Lady – sÃ¥ ligger landet. Men hur som helst; ursäkta dröjsmÃ¥let – när jag är här hemma i Sverige känns det lite modstulet att sitta och skriva när det finns annat som pockar pÃ¥ uppmärksamhet. Det jag kan sakna när jag är ute pÃ¥ resande fot [utöver Lady, självklart] är vardag. Jag saknar den grÃ¥a och svensson:skt vanliga vardagen. Fast i mitt liv är den inte grÃ¥, jag och Lady trivs i vardagen, det är i vardagen man ska leva större delen av sitt liv sÃ¥ man mÃ¥ste ju se till att trivas. I alla fall, det saknar jag. Och lika mycket jag saknar vardagen sÃ¥ saknar jag att kunna lyxa till det i vardagen, eller ja, visst är det lyx att äta canapéer och dricka skumpa i flygplatslounger men det är lite som att vara ensam i världen och ge sig själv en lön pÃ¥ en miljon i veckan, det funkar inte sÃ¥. Tillsammans är man mindre ensam. Eller som min brorsa skulle uttryckt det: “Jag jobbar inte sÃ¥.”

Med jämna mellanrum ploppar det upp reklam i tunnelbanan för HumaNova, det eminenta bullshit-företaget med dagens skönaste slogan: “Bli den du är.” Och varje gÃ¥ng förundras jag över att de faktiskt har pengar nog att ta sig rÃ¥d att köra en ny kampanj, bara för att senare komma pÃ¥ mig själv att ha tagit ett tankelapsus och helt sonika ratat slutsatsen att de fÃ¥r kunder. Men det fÃ¥r de – kunder. För att bli den du är [vilket i sig fÃ¥r tankesmedjorna i det antika grekland att räkna baklänges av upphetsning; tänk er att vara teoretisk filosof för 2000 Ã¥r sen och försöka bevisa pÃ¥stÃ¥endet “bli den du är“] tar HumaNova 35 papp. Sen är du den du var innan, fast 35 000 fattigare dÃ¥. Därefter kan du gÃ¥ vidare till att bli samtalscoach, för dryga 80 000 – men för att bli godkänd mÃ¥ste du bli utvärderad, och det kostar 3 000. Sen kommer diplomeringen till för 9 000. Vill du sen vara helt crazy tycker jag du ska smälla till med titeln samtalsterapeut – lägg dÃ¥ till 120 000 sÃ¥ har du flaxat iväg typ en kvarts miljon pÃ¥… flum. Och jag kan inte riktigt lÃ¥ta bli att tycka illa om mig själv för att irritera mig sÃ¥ pass mycket pÃ¥ det här att jag är tvungen att ta upp det här – indirekt gör jag ju reklam för kvacksalvarnas elixirmakeri. NÃ¥ja. Vad ni än gör – gÃ¥ inte pÃ¥ bluffen! Istället kan ni betala 250 000 till mig sÃ¥ lovar jag att jag ska lära er allt jag kan om att bli den du är. [“Fortsätt bara vara.“, kommer vara mitt stÃ¥ende rÃ¥d. En kvarts mille, jo jag tackar!]

När vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ ämnet – kvacksalveri…

Förresten, en skön grej: GÃ¥ in pÃ¥ facebook [det räcker med själva sidan, ni behöver inte vara inloggade – om det nu finns nÃ¥gon teknikfientlig stekare kvar där ute], sen gör ni följande knapptryckning: ‘upp’ ‘upp’ ‘ner’ ‘ner’ ‘vänster’ ‘höger’ ‘vänster’ ‘höger’ ‘B’ ‘A’ ‘enter’. Därefter provar ni att trycka nÃ¥gonstans pÃ¥ bilden. Voilà! Coolt va? Och för de fÃ¥ av er som har Google Reader – logga in [här mÃ¥ste ni dessvärre vara just det, inloggade – men Ã¥ andra sidan kan ni ju dÃ¥ komma er för med att använda Google Reader för att följa min blogg, eller hur?] och gör samma knapptryckningskombination. Ninja!! Japp. Farbror Magnus trick of the day!

Okej okej, jag förstÃ¥r att det finns en gräns och att det här är att promenera farligt nära den gränsen – men är inte det här humor, folket?

Är det förresten nån av er som läser som råkar vara epidemiolog och kan komma med en nyanserad, insatt och sann bild av svininfluensan? Jag pendlar mellan att ena dagen svära dyrt och heligt vid allt levande och dött att jag aldrig någonsin ska infestera min kropp med vaccinet medan jag andra dagen känner mig som en liten tvättsvamp som suger åt mig allt som kommer i min väg varpå jag är på väg att blixtra ut genom dörren iväg till syster Berit på Hötorgets vaccincentral. Vad tycker ni? Är ni vaccinerade?

Skön grej liksom – familjebil. PÃ¥minner mig för övrigt om en kollega jag hade pÃ¥ Ericsson en gÃ¥ng i tiden – hans tjej blev gravid och krävde att han skulle byta in sin Kawasaki Ninja till en bil, varpÃ¥ han kom hem med en Porsche. “Jag visste om att det skulle bli ett jävla liv, men jag ville bara kunna säga att jag en gÃ¥ng hade ägt en Porsche!“, var hans kommentar – weltklasse!

Jag vill lägga till två saker till den här bilden om vi talar om ghanansk kycklingsoppa: 1) alla andra delar på kycklingen. 2) en hel fisk. Möjligen även bubblaren 3) en snigel.

Okej, ikväll är det menage à trois som gäller pÃ¥ J&B – jag, min trogne vapendragare och narr av framtiden Rémy och min gamla tvillingsjäl [i dubbel bemärkelse] frÃ¥n förr, Barbetraktaren ska berätta lögner, dricka nÃ¥gra öl och minnas tiderna som flytt. Hur ser er kväll ut?

Vi ses på andra sidan!
Randig vispande sås!

Er travers,

Guran

McFly – Friday night…

Fri November 13, 2009, 16:24

(“Time is a great teacher, but unfortunately it kills all its pupils.” – Louis Hector Berlioz. Today I’m singsonging and cantillating about meatballs, my work and in the end I also squeeze in some swaggering. Sounds interesting? Study swedish and read about it below!)

Dagens inlägg kommer produceras pÃ¥ rekordtid [tidsbrist pÃ¥ grund av att det kvällen till ära vankas herrmiddag med snaps, köttbullar och potatismos samt ostkaka – fint ska ‘re va’ vettu!], sÃ¥ ursäkta eventuella stavfel, vansinniga bisatser och pseudodjupa tankar. I’m a man on a budget, helt enkelt. Capish? Capice? [Lika bra att köra säkert och dunka in bÃ¥da stavningarna, när jag ändÃ¥ är i gasen liksom.]

Dagens fundering:
Borde inte Ã¥lder räknas i upplevelser egentligen? AlltsÃ¥, att ju mer man upplevt desto äldre är man? För jag kan tänka mig att om jag hade fötts, vuxit upp, levt, jobbat, Ã¥ldrats och dött i samma hus, eller säg samma stadsdel, sÃ¥ hade jag rent mentalt dött yngre än jag hade gjort om jag hade gett mig ut för att se världen. Ã… andra sidan tror jag att det är personligt, det finns människor som “tittat” pÃ¥ hela världen men resorna till trots inte “sett” mer än en femÃ¥ring. Om ni förstÃ¥r analogin mellan se och titta, höra och lyssna… Det ena gör man aktivt men implicerar inte det andra. Man kan lyssna utan att höra. Typ.

Det här med mitt jobb, jag har ju fÃ¥tt “a chance of a lifetime” i och med tjänsten i Ghana – det ska jag inte ens försöka sticka under stol med. Vad som däremot kanske inte alltid lyser igenom är hur kort det är frÃ¥n tanke till handling i den här världen – eller Ã¥tminstone för tillfället i min värld. Ena sekunden är det tänkt att jag ska Ã¥ka till USA efter nyÃ¥r för utbildning där – andra sekunden ska jag till Kina istället. Inte sÃ¥ stor skillnad – bara en kontinent eller ett världshav emellan… Och sÃ¥ i mitten sitter jag, tyst och svenskt fredlig pÃ¥ en stol och började min bana med att vänta. Och vänta. PÃ¥ att nÃ¥gon skulle ge mig en order, eller Ã¥tminstone komma med nÃ¥gra referensramar inom vilka jag skulle hÃ¥lla mig när jag själv skulle styra upp min situation. Men det fungerar nog inte riktigt sÃ¥ – jag är trots allt anställd som chef pÃ¥ ett högteknologiskt onkologisjukhus; bra karl reder sig själv! Även om det tog ett tag för mig att förstÃ¥ det sÃ¥ börjar det nog sÃ¥ sakteliga sjunka in nu. Vad jag däremot fortfarande har lite trubbel att acceptera är det faktum att jag inte är ensam kock i min egen soppa – beslut som gäller mig [typ Kina eller USA, början pÃ¥ februari eller början pÃ¥ januari] skickas runt till en massa andra människor som glömmer att meddela mig. Och mitt i allt sitter jag dÃ¥ och försöker, pÃ¥ nÃ¥got näst intill patetiskt gammaldags sätt, skydda Lady frÃ¥n allt stormande. Det gÃ¥r sÃ¥där – självfallet kommer hon pÃ¥verkas, vi stÃ¥r tillsammans i det här och allt det här rör henne lika mycket som mig, om inte mer. Och än sÃ¥ länge har jag väl inte rönt nÃ¥gon större framgÃ¥ng i mina försök att fÃ¥ forsen att verka som ett lugnt sel, men jag är inte klar än…

Just nu lutar det dock åt att det blir Sydafrika i början av december och sen Kina i början av januari. USA får ligga på lut lite och kommer troligen inte att bli av förrän framåt vårkanten eller försommaren. Förhoppningsvis kan vi då hitta nån lösning där vi åker dit tillsammans, jag och Lady. Eller åtminstone unnar oss en helg i New York. Typ.

Nej, idag finns inte ens tid för en bild – jag är redan sen till herrmiddagen och även om jag i detta nu känner att jag hellre skulle Ã¥kt hem och agerat huvudkudde Ã¥t en sludkörd Lady sÃ¥ är det nog som hon säger; när jag väl kommer till middagen kommer det vara trevligt och jag kommer ringa henne nÃ¥n gÃ¥ng framÃ¥t kvällningen och bedyra hur mycket jag älskar henne… för att strax därefter inse att hon verkligen inte är längre bort än en tunnelbaneresa och dÃ¥ göra slag i saken och Ã¥ka hem för lite kvalitetssömn bredvid världens finaste människa. Min Lady.

Er dunderhonung,

Tyko

PS. Ett av mina favoritcitat är förresten: “Time flies like an arrow, fruit flies like a banana.” – Groucho Marx. En riktig sköning, den där Groucho. DS.

PSII. McFly – Friday Night. DS.

Viva la vida…

Wed November 11, 2009, 17:01

(Today is not an english day. It’s more of a french day. N’est-ce pas?)

Jag saknar Utbildningsradion. AlltsÃ¥, för nÃ¥gra inlägg sen skrev jag om att UR inte har varit sig självt sedan Thomas Allander slutade med sin Ukuleleskola men sÃ¥ vips!, kommer klipp som det här och jag inser lätt att det inte bara är Ukulelekungen jag saknar. Och sÃ¥ blir jag sÃ¥där tragiskt nostalgisk som man bara kan bli om man svettats igenom pressade hemtenta-nätter med hjälp av Utbildningsradion. Total brist pÃ¥ självkritik och kanske framförallt avsaknad av mÃ¥lgrupp gör att de är helt klockrena som förströelse. [Att det sedan är skrämmande att tänka att tv-licensen indirekt gÃ¥r just till program som “Internet för skräckslagna” är en annan femma.] Och när vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ “hellre-än-bra-program” sÃ¥ är Pistagemorgon frÃ¥n Carlskoga-TV helt ohotad etta. Tim testar T.E.N.S. lyfter er upp ur den djupaste depression – jag lovar!

GÃ¥rdagskvällen spenderades i sann glam-stil pÃ¥ Café Opera där säsongens första After Ski gick av stapeln. Det bjöds pÃ¥ Ã…re-känsla, folköl och dunkadunka. Eller nä, det där sista är ju faktiskt Svenne Rubins – igÃ¥r bjöds det pÃ¥ Carlsberg och renklämma. NärapÃ¥ 1000 personer klämde de in och bäst pÃ¥ hela kvällen var givetvis FjällgÃ¥rden med Lady och hennes boss Isabel i spetsen. FjällgÃ¥rden är förresten vinterns nya svarta, Ã¥k dit och ni kommer förstÃ¥ vad jag menar. Bäst helt enkelt – oavsett om man, som min bror, spenderar hotellvistelserna genom att kolla tv-shop med bästa polaren eller om man älskar skidÃ¥kning i dess renaste form. FjällgÃ¥rden.

För övrigt har jag inte riktigt kommit över det här med temperaturskillnaden. Alltså, det börjar bli kallt här i Sverige, det kan vi väl vara överens om? Eller, så här va, det har ju alltid varit så här kallt vid den här tiden men när man har något att jämföra med så känns det ju helt sibirien-kallt liksom.

Dagens idol:
Paolo Roberto. Säga vad man vill om hans bakgrund som Kungen av Kungsan och hans totala personifiering av mitt favoritmotto “bäst innan det gäller” [han gick tvÃ¥ titelmatcher och förlorade bÃ¥da men jävlar i havet vad han var bäst innan matchen!]. Men vad som gör honom en stjärna bland stjärnor är faktiskt en intervju som gjordes i P3 Populär för ett drygt Ã¥r sen. Han fÃ¥r frÃ¥gan om han är feminist och ger ett klockrent svar. Jag skulle nästan rentav kunna säga att han faktiskt har en hel del hästar hemma i stallet, verkar vara en vettig kille helt enkelt.

När vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ Paolo Roberto – har ni nÃ¥n gÃ¥ng sett sporten Savate utövas? Helt underbart. Det här är liksom fransk boxning i sin finaste form:

Vet ni förresten, min brorsa har en blog. Man kan nog lugnt säga att han förskonats min defekt som gör att jag omöjligen kan fÃ¥ ner ett stycke som är kortare än fyra rader – snarare är han sparsmakad, pÃ¥ gränsen till minimalist. Hur som helst – tillÃ¥t mig presentera: Slöjdverkstan. [SÃ¥ här i efterhand kom jag dessutom pÃ¥ att han har ytterligare en: Bildverkstan.]

Dagens fundering:
En till liten tanke om Afrika vs. Sverige – pÃ¥ en dag här i Stockholm ser jag säkert 300 olika personer, människor jag inte känner. I Accra träffar jag kanske tio. Givetvis förstÃ¥r jag att det är skillnad pÃ¥ att ha kontoret pÃ¥ undervÃ¥ningen jämfört med att Ã¥ka tunnelbana genom halva stan för att ta sig till skrivbordet, men ändÃ¥, här kommer det fina – folk i Ghana är oändligt mycket mer öppna trots det. AlltsÃ¥, här i Sverige träffar vi [eller här i Stockholm ska jag nog säga – situationen är nog liiite annorlunda i typ Svappavaara] hundratals människor varje dag, som vi inte känner – och vi gör inte ens en ansats till att lära känna dem. I Ghana träffar man en brÃ¥kdel av den mängden men samtidigt försöker man lära känna varandra pÃ¥ ett helt annat sätt. Varför är det sÃ¥? Jag förstÃ¥r tanken med att vi här i norra Europa är lite pÃ¥verkade av det faktum att det är svinakallt pÃ¥ vintrarna och att vi därmed inte är nÃ¥gra sociala framgÃ¥ngsfenomen, men ändÃ¥. I Afrika är det ju sÃ¥ varmt att omvänt förhÃ¥llande borde gälla. Äh, jag vet inte. Klart är i alla fall att man tas för ett smygfyllo om man börjar prata med nÃ¥gon pÃ¥ tunnelbanan här i Sverige medan man fÃ¥r samma stämpel i Ghana om man i n t e pratar med bänkkamraten pÃ¥ busshÃ¥llplatsen.

Japp. Dags att gå hem.

Er råttkung,

Tröttma

PS. Ja, visst fan är den bra? Viva la vida. DS.

Reflektioner frÃ¥n underjorden…

Tue November 10, 2009, 15:38

(Ok then, I’m back in Sweden and for a couple of weeks I’m going to perform studies at the Karolinska University Hospital, meet representatives from Elekta and also travel around as the go-to-guy when it comes to Gamma Knives in Sweden. But most of all I’m going to spend time with Lady and abide with travelling back to Africa. For example tonight, I’m going to after-ski in KungsträdgÃ¥rden here in Stockholm – all you native english speakers out there in the Stockholm:ish djungle – join me!)

Sen i torsdags morse är jag sÃ¥ Ã¥terigen Sverigebaserad. Sitter just nu pÃ¥ kontoret pÃ¥ Kungsholmen [sÃ¥ om det är nÃ¥gon där ute som läser det här och känner för att luncha nÃ¥n dag – hör av er!] och jobbar. Ena dagen i telefonkonferens med Siemens i Tyskland och den andra med Elekta i Sydafrika. Allt frÃ¥n ett litet konsultkontor pÃ¥ Kungsholmstorg. Och när jag säger litet menar jag litet – nog för att Scandinavian Care, ett konsultföretag med ett antal tunga miljonuppdrag, styrs härifrÃ¥n, men rent faktiskt är det en källarlokal under Runners Worlds redaktionslokaler. Hur som helst, jag har min laptop och jag har tillgÃ¥ng till Internet – sÃ¥ledes är Skype med i matchen och ergo är världen mitt arbetsfält!

För övrigt måste jag säga att Skype är en skön uppfinning; jag har ett 08-nummer [nollåttafemfemniotvåtrefyratretvå] som man kan ringa på när som helst och det numret är i sin tur vidarekopplat till min mobil. Inte helt revolutionerande kanske. Men för att krångla till det lite har jag i skrivande stund tre olika mobilnummer; ett i Tyskland, ett i Ghana och ett här i Sverige. Men oavsett var jag befinner mig så är 08-numret kopplat till mobilen i det land jag befinner mig i.

Äh, vi tar ett exempel:
Jag har Telia Refill. Om jag skulle använda det i Ghana och svara i mobilen när nÃ¥gon ringde direkt till min mobil sÃ¥ skulle jag fÃ¥ betala lite drygt 25 kronor i minuten. För att svara i telefon. Med Skypes vidarekoppling till mitt Ghananska nummer betalar jag istället knappt en krona i minuten. [Även om det kanske känns skumt att behöva betala pengar för att svara i telefon, men okej dÃ¥.] Omvänt, om jag ska ringa till nÃ¥gon i Sverige frÃ¥n Ghana, sÃ¥ använder jag företrädesvis Skype – att ringa till en mobiltelefon kostar mindre än en krona minuten medan jag ringer gratis till alla fasta nummer. Men om jag är ute pÃ¥ flaj i Ghana sÃ¥ ringer jag helt klart helst med min Ghananska mobil, att ringa till ett svenskt nummer frÃ¥n Ghana med den kostar mindre än tvÃ¥ kronor per minut – vilket är mindre än en tiondel av vad det skulle kostat att ringa med mitt svenska kort. Förvirrat.

Kontentan av hela mankemanget är hur som helst att Skype är en förjävla skön grej och att jag har plånboken full av SIM-kort. Och att jag heter magnus.ericsson på Skype.

Nu till dagens bildskörd. Responsen pÃ¥ min korvkoffert i ett tidigare inlägg var ju faktiskt ganska positiv sÃ¥ jag tänkte komma med ytterligare en bild frÃ¥n den gamla goda tiden nere i Frankiska Schweiz – so without further ado, tillÃ¥t mig presentera den nÃ¥got iögonfallande men ändock ljuva fröken Kette Strauss:

Ni ser, korv kan vara vackert, korv kan vara spännande, korv kan vara läskigt[?]… [Trasselkvast, vilken nationalitet är det pÃ¥ korvarna? Kan du se det?]

Paj från Medelhavet. Bakad i Dalarna. Avstånd mellan ursprung och bakugn [cirka]: 3600 km. Här snackar vi utsläppskompensation à la bigtimes! You go Felix!

Ibland kommer sÃ¥na där kvällar, ni vet – när man korkar upp en flaska Gula Änkan, puttar in nÃ¥gra havskräftor i ugnen och tänder nÃ¥gra ljus. Hade ni ocksÃ¥ en sÃ¥n kväll i fredags?

TvÃ¥ vansinnigt stiliga killar – i lördags vankades det 60-Ã¥rskalas för papa [även känd som “mickfrillan frÃ¥n 70-talet“] sÃ¥ jag och brorsan svida upp oss och Ã¥kte iväg till Torshälla, Sveriges Jacqueville [Ã¥tminstone hade Jacqueville 1988 lika mÃ¥nga invÃ¥nare som Torshälla hade 2005 – 7 614 st] där det sedan spisades god mat och dryck kvällen lÃ¥ng.

Tarzan hade inte varit Tarzan utan Jane. Det här är min Jane – Lady.

Kontrasterna till Ghana är slÃ¥ende – RÃ¥dhusets tunnelbanestation är helt enkelt nÃ¥got annat än vägen utanför huset i Ghana. Samtidigt är det slÃ¥ende hur snabbt man anpassar sig, människan är verkligen uppfunnen för att kunna leva överallt. Tror jag. Ja, förutom det faktum dÃ¥ att vi blir deprimerade under vintrarna här uppe i norr pÃ¥ grund av bristen pÃ¥ sol, men vi har ju vodka! :)

Dagens fundering:
Tror ni att det kommer komma en dag dÃ¥ alla uppfinningar är uppfunna? Eller ligger det i ordets [uppfinning] natur att det hela tiden handlar om nya pÃ¥fund? För jag menar, rent teoretiskt skulle väl jag kunna uppfinna nÃ¥got som inte är möjligt nu men väl i framtiden – och dÃ¥ räknas det inte som en uppfunning gjord av mig. Väl? Hur som helst sÃ¥ har jag kommit pÃ¥ en riktig uppfinning som jag tror pÃ¥. StenhÃ¥rt. Men med min bakgrundscheck [obefintlig i detta nu] sÃ¥ kommer det säkerligen visa sig att den redan finns. Skitsamma. Jag ska bli rik! :)

Förresten satt jag här pÃ¥ kontoret och läste DN pÃ¥ nätet när jag hamnade pÃ¥ den här artikeln. Att spela in byggljud och sen sätta ihop det till en skiva – är inte det lite väl gÃ¥ över Ã¥n efter vatten? Ã… andra sidan fÃ¥r jag erkänna att “musiken” han satt ihop [finns pÃ¥ Youtube] ganska starkt pÃ¥minner om de ljud som finns pÃ¥ min kära gamla favorit Oculart [dagens ros gÃ¥r förresten till den som kommer fram till vad Oculart egentligen handlar om].

Sist men inte minst – tvÃ¥ bilder till. Vi börjar med parfymkungen Ben Gorham som mÃ¥ste ha världens mest serietecknade utseende. Om Corto Maltese nÃ¥gonsin skulle filmatiseras skulle jag gÃ¥ igenom eld och vatten för att fÃ¥ herr Gorham att anta sig huvudrollen. [Mest för att jag tror att han skulle kunna fÃ¥ till ett par riktiga hockeyklubbor till polisonger om han bara försökte.]

Som sagt. Seriefigur.

Sen har vi en bild stulen rakt av från Prankmonkey [som i sin tur säkerligen stulet den själv så jag har inga som helst samvetskval]. Helt klart veckans skönaste kille:

Kanske aningens orumsrent men hey – who am I to judge? Han är lycklig och hon är lycklig. Lycka är att vara lycklig, helt enkelt.

Med den svidande inetsningen till avslutningsbild lämnar jag er för idag. Ta hand om er folket och simma lugnt!

Er kvittens,

Boolean

Om att resa i tiden…

Fri November 6, 2009, 12:59

(Apart from training opportunities at Siemens headquarters in Erlangen, Germany and Elekta’s asian headquarters in Beijing, China, I will also have the chance to go to the US for a system class in Magnetom C! and perhaps also South Africa to see the linear particle accelerators live. So without excaggeration you could easily say that the last three months and the coming six will have made me into a globetrotter of decent magnitude.)

AlltsÃ¥, jag är näst intill inflammatoriskt medveten om att jag bara för nÃ¥gra veckor sedan dyrt och heligt lovade att inte mässa mer om allt mitt flygande, men bare with me, just this once… okej? I skrivande stund sitter jag i Akwaaba-loungen [akwaaba = välkommen pÃ¥ Ga, sprÃ¥ket som talas av ungefär en tiondel av befolkningen här i Ghana och därmed klassas som näst största sprÃ¥k efter engelskan] och det här med lounger är ju helt klart det nya svarta! Eller vänta, first things first: Jag Ã¥kte med gubbarna Grus till flygplatsen [PO, Henry och Björn] och smÃ¥pratade lite, när PO frÃ¥gade om jag kommer in i loungen. “Ingen aning“, svarade jag sanningsenligt. Väl framme vid avgÃ¥ngshallen drog jag sÃ¥ ut väskorna ur Henrys Mercedes när Henry själv pratar med nÃ¥n kvinna han känner som i sin tur jobbar pÃ¥ KLM. “JorÃ¥, du fÃ¥r sitta i loungen!“, säger Henry och sen bränner de iväg. Det som händer efter är det sköna – jag fÃ¥r eskort fram till business class-disken, checkar in, fÃ¥r eskort upp till passkontrollen, genom säkerhetskontrollen och ända fram till loungen – där jag blir avsläppt och tillika insläppt med orden: “Doc Henry.” Skön kille, den där Henry. :)

Hur som helst [märkte ni förresten? – radbrytning is the shit för att göra mina mastodontstycken överkomliga läsmässigt, tack för det Trasselkvast] sÃ¥ sitter jag här nu, dricker Star och äter snittar som om jag aldrig gjort annat. Nu när jag skriver ner det här och läser igenom sÃ¥ inser jag ju tvÃ¥ saker:

1) Jag lÃ¥ter som en femÃ¥ring pÃ¥ zoo första gÃ¥ngen; “Ã¥h, kolla där! wow vad häftigt!” och
2) Jag har en världsvana motsvarande en snigels.

Men ändÃ¥ – lÃ¥t mig vara lycklig och tycka att det är häftigt med gratismat och dito trÃ¥dlöst internet, okej? Ja ja, här kommer jag sitta till dess att det är dags att board:a och dÃ¥ glider jag in i gräddfilen och flashar mitt Flying Blue-kort. Men nog ordat om detta.

Visste ni förresten att de har sniglar stora som bävrar här nere [Ghanaian Tiger Snails]? Kolla filmen här nedanför och efter det kan ni ju fundera pÃ¥ om det verkligen är värt att betala 200 spänn för en tallrik med escargots nästa gÃ¥ng ni är pÃ¥ finkrog – här snackar vi Belgian Blue snails som ni kan fÃ¥ för en femma nere pÃ¥ hörnan! [För övrigt har jag fÃ¥tt reda pÃ¥ att det jag frÃ¥gade efter pÃ¥ den här bilden, det som ligger bredvid själva fisken, är just en snigel. Ganska onice.]

Dagens fundering:
Tror ni att det skulle fungera att slÃ¥ ihop alla jordens länder till en enda megastor nation? Det vore väl ändÃ¥ lösningen pÃ¥ det mesta här i världen – det skulle bli en slags solidarisk alla-hjälper-alla värld där de rika delarna av landet skulle hjälpa de lite mer fattiga. Givetvis inser jag att det finns den här grejen med “vi som har byggt upp nÃ¥got sÃ¥ här fint – ska vi lÃ¥ta det raseras bara för att andra inte har skött sig lika bra-mentaliteten” sÃ¥ missförstÃ¥ mig rätt – jag bara luftar tanken. Men erkänn att det vore ganska fiffigt! Vi skulle liksom bli nationen Jorden. Det skulle vara vi mot resten av universum!

Förresten, jag fick ju ganska bra gensvar pÃ¥ bilden med mig och min far pÃ¥ [och förresten ska jag samtidigt passa pÃ¥ att säga att jag inte hade en aning om vad Teletubbies var förrän Titti & Daniel pÃ¥pekade likheten – men sÃ¥ är jag ju ocksÃ¥ sjuttiotalist som vuxit upp utan kabeltv], sÃ¥ jag tänkte – ska vi inte köra pÃ¥ en hitparad? Här pÃ¥ rak arm har jag tvÃ¥ bilder till men om jag frÃ¥gar min papa riktigt snällt sÃ¥ kommer han säkerligen ge mig fritt tillträde till sitt inscannade diabildsarkiv – och dÃ¥ snackar vi bra skit!

Här har vi dÃ¥ en ung modell av mig, troligtvis ett av mina första photo shoots, och man ser ju redan där att jag har suget i blicken. Sen finns det fler saker som stämmer; de biffiga underarmarna, förmÃ¥gan att se sÃ¥där casualsnygg ut – för att inte tala om hur jag bär upp björnmössan!

Sen har vi ju min egen favorit [och förlÃ¥t Lasse om du inte vill att jag lägger ut den här, men den är verkligen en underbar bild – dessutom är du redan legendförklarad i min kompiskrets efter bilden i förrförra inlägget] – sexbomberna. Man ser ju lätt varifrÃ¥n jag fÃ¥tt min stil, min negativa nivÃ¥ av pigment och min lätt atletiska kroppsbyggnad! [Betoning pÃ¥ “lätt” gällande kroppsbyggnad, för övrigt.]

Det här med att vara utlänning förresten, det är en ganska underlig känsla. Hemma i Sverige är det sällan jag känner mig utländsk, eller ja, det är väl klart – ibland när jag sitter pÃ¥ tunnelbanan pÃ¥ väg hem sÃ¥ är jag exotisk pÃ¥ det sätt att jag med största sannolikhet är den enda personen där med föräldrar födda i Sverige – men ändÃ¥… Här nere i Afrika märker jag hela tiden hur “speciell” [för jag är inte annorlunda, det vill man inte vara; Britney Spears är annorlunda men jag är speciell] jag är, det är inte det att folk stirrar pÃ¥ en [förutom smÃ¥ barn – där snackar vi ett gloende som fÃ¥r Marty Feldman att verka heeelt normal] utan mer bara att man känner att folk lägger märke till en. Hela tiden. Och i synnerhet dÃ¥ när jag hänger med till sÃ¥na där inrökt lokala ställen som the Bush Canteen. [Fast där börjar en av servitörerna känna igen mig – han vet att jag föredrar Fufu framför Banku och att jag inte är helt överförtjust i fisken de serverar utan istället vill ha kyckling.]

Nej, vad säger ni – ska vi inte ta och skriva en bok? Det kan väl inte vara sÃ¥ svÃ¥rt? Delvis är jag nog bara inspirerad av Caroline Hofberg och hennes äventyr som matskribent som nu slagit bakut pÃ¥ ett ganska välförtjänt sätt, men en del av mig är nog faktiskt sugen där längst inne. Men inte än, tror jag. För ett par Ã¥r sen gjorde jag ett ärligt försök att börja skriva pÃ¥ en bok men jag kom aldrig längre än till första sidan. Nästa gÃ¥ng blir det pÃ¥ riktigt.

Nu är vi tillbaka i nutidens nutid – det är fredag [2009-11-06], jag sitter pÃ¥ kontoret i Stockholm och ska snart ha möte med nÃ¥gra av gubbarna. I tre veckor framöver är jag Stockholmsbaserad sÃ¥ nu har jag fÃ¥tt ett abrupt uppvaknande i och med omställningen frÃ¥n 30 grader och sol till 0 grader och snö… Just idén att packa en lÃ¥ngärmad t-shirt som varmaste plagg kanske inte var min bästa under mina dryga 31 Ã¥r men det kändes bra just dÃ¥ – sÃ¥ igÃ¥r fick jag smita direkt in pÃ¥ H&M och köpa en kofta för 98 spänn – rena rama rÃ¥net [eller inte] men väldigt rätt just dÃ¥. Och snygg.

På återläsande!

Er baltolog,

Swinto