i n d i a n s o m m a r

Last but not least…

Fri December 18, 2009, 18:36

(This is the last entry made in Africa for this year. Tonight I’m leaving for Sweden and after that it’s time to try my wings in China. The grej of the day is: “The USB comb“. If you don’t have it – buy it! No one can live without it!)

Sista dagen i Ghana för det här året. Det enda som känns underligt med det är nog de där konstiga sakerna; inget mer Bush Canteen på nån månad, ingen mer tropisk värme [det har sällan varit under 30 grader varmt nu under mina veckor här nere] och inga mer afrikanskt liberala tidspassningar att ta hänsyn till. Vad jag däremot ser fram emot är en vit jul tillsammans med Lady, få träffa släkt och vänner och få kunna äta Lakritspuck och tunnbrödsrulle [kanske inte samtidigt dock].

I mitt senaste inlägg raljerade jag ju lite om rymden – och min trogne läsare bjowi [som för övrigt är en Scaniaslacker och sÃ¥ledes har varit ledig hela dagen idag – att han dessutom är en vanvettigt trevlig lirare som jag träffar alldeles för sällan hör kanske inte till saken, vilket inte Scaniadelen gjorde heller, men bör nämnas ändÃ¥] kom med följande uppföljningstanke:

Angående det där med jymden: Einstein lär ha sagt “Det finns bara två saker som är oändliga: Universum och människans dumhet och det första är jag inte säker på.” Låt det vara hur det vill med människans dumhet (han hade rätt; det är inte mer med det) och fokusera istället på det där med universums oändlighet. Jag håller med om att det börjar svindla när man tänker på sådant nämligen. För: Om nu universum är oändligt, då innebär det alltså att oavsett hur långt bort i universum man åker, så kan man alltid, ALLTID, åka oändligt långt bort till. Oändligt långt bort alltså. Visst svindlar det? Men håll i dig nu här: Anta motsatsen, d.v.s. att universum är begränsat. Det må vara väldigt, VÄLDIGT, långt och stort, men det finns ändå en yttre gräns för universum. Då måste det ju finnas något utanför den gränsen. På andra sidan gränsen. Motsatsen, d.v.s. att det inte skulle finnas någonting, är ju lika märklig att tänka sig som att det inte skulle finnas något, ingeting alls, på andra sidan väggen till kontoret där jag nu sitter. Eller? Och om det nu finns något där på andra sidan, vad är det i sådana fall?

Hur är det med svindeln?

Min replik lät inte vänta pÃ¥ sig – jag uppskattar diskussioner och dialog, sÃ¥ att ni kommenterar är guld värt! Hur som helst, sÃ¥ här skrev jag:

Slutligen – jymden. Okej, rymden är oändlig. Tror man. Fine. Men Big Bang – en gång i tiden var universum av en knappnåls storlek, sen kom Big Bang och rymden blev oändlig. Så säger forskarna. Vadå knappnål?! Hur fan ska det funka? Var det världens tyngsta och mest innehållsrika knappnål eller vadå? Något oändligt kan väl ändå inte komma ur något som är stort som en munblåsa? Och för övrigt – vad fanns det runtom den här knappnålen då?

Nu – är det sÃ¥ himla konstigt att man sitter och blir filosofisk när det är sÃ¥ här det ligger till? Att en knappnÃ¥l plötsligt fick för sig att bli stort som… eh, ja, oändligheten? Om jag nu mot all förmodan skulle ha nÃ¥gon astronom som läsare, eller doktorand i modern fysik för den delen [inte för att de är experter pÃ¥ universums utbredning men de är i alla fall hajsmarta] sÃ¥ kan ni väl droppa en rad i kommentarerna och förklara hur det ligger till? För jag och bjowi [och antagligen alla andra] vill verkligen veta – hur fan gÃ¥r det till det här med rymden? Oändligt? VadÃ¥ oändligt? Det gÃ¥r väl inte?

Dagens fundering skippar vi idag – hela inlägget har ju varit sÃ¥där kvantfysiskt filosofikantigt sÃ¥ vi lugnar oss för idag. Istället kör vi lite sköna bilder – jag har upptäckt en ny grej: Picasa. Eller ja, jag vet att det inte är nytt och ej heller sÃ¥ för mig egentligen. Det är bara det att jag idag föll till föga igen för att använda det – och det är ganska coolt.

Originalet. MÃ¥ sÃ¥ vara att det är en cool lirare som kör med pilotbrillor som skyddsglasögon, men vänta ska ni fÃ¥ se…

Now we’re talking! Helt plötsligt flyttades vi tillbaka till en svunnen tid dÃ¥ kamerorna var sunkiga och svartvita, och fokus lÃ¥g nÃ¥nstans mitt i bilden. Ã…tminstone i mina ögon fick bilden mer liv och blev intressantare nu…

Men det här är nog ändÃ¥ min favorit. Det är “vÃ¥rt” träd som även är en del av sjukhusets logotyp. Och sÃ¥ en hel massa himmel och längst ner ser man även ut över Accra och i horisonten även Atlanten…

Och vips! Så är effekten rentav dramatisk. Himlen är blå som om Rafael hade målat den i Sixtinska kapellet och trädets siluett står nästan ut ur bilden.

Och nu, nu när jag har skrivit det här och visat er sÃ¥ Ã¥ngrar jag mig bittert i det tysta. Varför lät jag bara inte bli att säga nÃ¥got och istället lät er tro att jag är en master at work när det gäller bildkomposition, efterbehandling och färgmatchning? Whyyy? Det enkla svaret är nog att jag är förjävla dÃ¥lig pÃ¥ att ljuga. Det funkar inte riktigt för mig. Jag börjar svettas ymnigt och blir sÃ¥där femÃ¥ring:skt nervös att det liksom inte är värt det. Därför lät jag bli. [Eh, labilt psyke, nÃ¥gon? Här sitter jag och för en diskussion med mig själv…]

NÃ¥väl – nästa gÃ¥ng vi skrivs är jag Ã¥terigen pÃ¥ svensk mark, är hemma i tvÃ¥ veckor innan äventyr i Kina väntar [ja, som ni märker sÃ¥ gör jag allt som stÃ¥r i min makt för att hÃ¥lla kvar greppet om er läsare; är det inte Ghana sÃ¥ är det Tyskland, är det inte Tyskland sÃ¥ är det Sydafrika och är det inte Sydafrika sÃ¥ är det Kina]… Inför det kommande Ã¥ret kan jag locka med USA…

Tjipp och hajk!

Er Bengt,

Alsterlind

PS. Dagens lÃ¥t är “I’m coming home“ med Johnny Horton, tillägnad min älskade Lady. DS.

On the right right side…

Wed December 16, 2009, 18:32

(…or the wrong left side. That’s where they have the steering wheel in South Africa. Damned anglophils! Today’s person is: Barry Goldwater. His birthday was on New Years day but he passed away somewhere around ten years ago. I guess he never really was that famous but he was senator for Arizona for a while – and perhaps even more important; he was contending against Lyndon B. Johnson for the presidency. All be it he lost it, but still. Anyhow, he once said this about the vice president at the time, Hubert Humphrey: “He talks so fast that listening to him is like trying to read ‘Playboy Magazine’ with your wife turning the pages.” Now that’s pretty fast.)

Det här med min blog – funkar den egentligen? En gÃ¥ng i tiden hade jag tanken att jag aldrig skulle ha en enda bild pÃ¥ min blog, folk skulle lära känna mig genom ord och annars fick det vara. Det sket sig ju, kan man säga. Tvärtom kommer jag nu ibland pÃ¥ mig själv med att inte skriva det jag hade tänkt för att inte ta för mycket fokus frÃ¥n bilderna. Lagom är bäst, va? Jag tror det. Förresten väntar jag fortfarande pÃ¥ slogans för mig, hittills har ni lyst med er frÃ¥nvaro pÃ¥ den fronten…

Dagens citat:
“DÃ¥ bestämmer vi sÃ¥ definitivt, sÃ¥ kan vi alltid ändra oss senare.”
– Göran, en av sköningarna här i projektet

Dagens fundering:
Ibland blir jag sÃ¥där pseudofilosofisk och börjar tänka pÃ¥ rymden. Ni som följt bloggen vet vad jag menar [se dagens fundering här för att läsa mer] och även om jag ibland kan tycka att det är bÃ¥de pretentiöst och en smula nördigt [en kombination som inte direkt borgar för ett brinnande intresse av att läsa mer hos er läsare] sÃ¥ kan jag inte lÃ¥ta bli. Det här med stjärnor i universum – det sägs att det finns fler stjärnor i universum än det finns sandkorn pÃ¥ alla stränder pÃ¥ jordklotet. Okej att det nÃ¥nstans är logiskt i och med att uttrycket “stjärnstopp” ända sedan man var liten har använts för nÃ¥got som är oändligt – och rent logiskt sett sÃ¥ är antalet sandkorn i världen ett ändligt tal. Men ändÃ¥. Nästa gÃ¥ng ni är och badar – försök att ta tÃ¥lamodet att sätta er ner och räkna hur mÃ¥nga sandkorn ni fÃ¥r upp om ni bara tar en nypa. Sjukt mÃ¥nga. Sjuuukt.

Hotellet jag bodde pÃ¥ i Pretoria, Colbyn Lodge, fÃ¥r nog karakteriseras som ett skönt hak som tar igen pÃ¥ gungorna vad de förlorar pÃ¥ karusellen – extremt intim och personlig touch, samtidigt som standarden pÃ¥ rummen var, ja, lÃ¥t oss kalla den för rustik. Hur som helst – här har ni synen utanför mitt fönster – djungel!

Precis som i Tyskland försöker de göra sig profit pÃ¥ min gode vän Dinos namn. Dino, du är ju för fan jurist, gör nÃ¥got!! [Det ska dock tilläggas att maten de hade pÃ¥ Dino’s var sann italiensk konst, sÃ¥ om de ska fÃ¥ straffeftergift för nÃ¥got sÃ¥ är det det.]

Elekta, företaget jag besökte nere i Sydafrika, tog hand om mig pÃ¥ ett helt prickfritt sätt – frÃ¥n stunden jag blev hämtad pÃ¥ flygplatsen till det att jag lämnades pÃ¥ densamma. Här var vi pÃ¥ middag andra kvällen – The Meat Co. Tankarna gick helt osökt tillbaka till i somras dÃ¥ jag, Lady och Ã¥tta av vÃ¥ra vänner var nere i Toscana i en vecka, varav en kväll spenderades pÃ¥ Dario Cecchinis Officina della Bistecca – köttet pÃ¥ The Meat Co. var lika gott men eftersom stämningen var nÃ¥got unik [understatement of the day, för övrigt] hos madman Dario sÃ¥ vinner han. Men ändÃ¥ – 750 grams T-bonesteak perfekt grillad, med lite ruccolasallad och balsamvinäger som tillbehör. I Sydafrika. Perfekt!

Nu var det väl i och för sig sÃ¥ att själva stämningen där nere i Sydafrika var ganska unik den med – mitt ute i bostadsboomen i Pretoria bestämde sig en rik knösus för att “vänta nu, jag bygger ett stort köpcentrum här – men get this: jag bygger det i form av en pittoresk liten italiensk smÃ¥stad!!” Helt bisarrt, allt var utformat för att pÃ¥minna om medelhavet och känslan för de smÃ¥ sakerna var… ja, sinnessjuk. Här har vi ett av torgen.

Som sagt, de har ett sinne för detaljer.

Dagens pausfÃ¥gel är: “Refuserade barnböcker”
1. Pojken som dog när han åt alla sina grönsaker.
2. Vissa kattungar kan flyga.
3. Nu är det nog, vi adopterar bort dig.
4. Du är annorlunda och det är inte bra.
5. Jenny var så elak att hennes mamma slutade älska henne.
6. Var skulle du vilja bli begravd?

Det är nästan bara när man blickar upp mot himlen som man inser det – allt är inomhus… [Nämnde jag att stället är bisarrt?]

Utsikt från rummet jag bodde i hemma hos Gary, en av Elektas ingenjörer. Hans hus kan snarast liknas vid ett mansion; sju sovrum med tillhörande badrum, tre terasser, en pool, ett gym, två vardagsrum, en matsal, en uteplats och garage för tre bilar. Allt för det facila priset av 1,7 miljoner kronor. Fattar ni? Man kan välja på att bo i en etta på Kungsholmen eller i ett slott i Pretoria. Och om det fortfarande är ett svårt val; de har sommarväder året runt.

Sen var det dags Рsafariiiii!! I give you Рbuffel. Eller n̴t.

Och ett annat djur med horn.

Pumba med fru och barn!

Nelson – vem minns inte Nelson? Jag fick en klump i halsen när jag sÃ¥g den här lilla krabaten ligga helt utslagen men klumpen förvandlades ganska snabbt till deep and utter respect när han ställde sig upp och jag insÃ¥g att han skulle kunna köra över mig som ett tÃ¥g. Han var ingen Nelson, han var en trött liten mayhem-maskin!

AlltsÃ¥, tigrar är ju katter. Egentligen. Tyckte jag i alla fall, till dess att det här monstret bestämde sig för att det vore en bra idé att skrämma bort den där bleka svensken. BrÃ¥kdelen av en sekund efter det här kortet sÃ¥ stÃ¥r jag öga mot öga med ett tigergap – och vid sÃ¥na tillfällen litar man inte mycket till nÃ¥t afrikanskt flätstängsel kan jag säga… Bättre fly än illa bli uppäten – I tell you!

Nelson d.y. hade en mamma ocksÃ¥, stor som ett tÃ¥g pÃ¥ riktigt. Och med en noshörning:sk version av PMS. Hon var inte sÃ¥ nöjd alls över vÃ¥rt envisa hävdande av allemansrätten – efter kortet togs fick vi ta till flykten pÃ¥ riktigt. TvÃ¥ ton noshörningsmamma är inte vad man vill ha i sidan – även om man har en bil runt sig.

I parken finns även Sydafrikas näst största grotta [apropÃ¥ stort förresten, visste ni att Holland fÃ¥r plats inuti Krugers nationalpark?, nej, tänkte väl det]…

Dagens dikt:
Rickard
Nyårsafton. En röd stege. Bananer på drift.
En som vet med sig att han stulit en rockring gråter stilla.

När man väl kom ner var det som att kliva in i en katedral – frÃ¥n golv till tak var det pÃ¥ sina ställen 40 meter…

SÃ¥ att ni vet att jag var där liksom. Det där med självporträtt är väl inte riktigt min grej kanske… det är lättare om man är tvÃ¥ som är ute och reser [läs: jag saknar min Lady].

Slutligen, det här med bostadsmarknaden i Sydafrika berörde jag lite här ovan – och jag tänkte bara prata lite mer om det. Det verkar som att folk inte riktigt bryr sig om att skaffa sig nÃ¥gon pension där nere i Sydafrika – istället köper man hus. BÃ¥de Gary, som jag bodde hos, och hans chef Jeanette, har tre hus var där de hyr ut tvÃ¥ av dem. Tydligen är det hyfsat förmÃ¥nligt att hyra ut hus, löpande kostnader med lÃ¥n och alla avgifter lÃ¥g för Garys hus pÃ¥ runt 15 000 vardera [mhm, ganska saftigt] och han hyr ut dem för över 25 000 i mÃ¥naden. Nätt förtjänst pÃ¥ 10 000 x 3 = 30+ lakan, rakt ner i pluskan. Nice!

Jeanettes enplansvilla med dubbelgarage, stor trädgÃ¥rd, tjänstebostad för trädgÃ¥rdsmästaren och pool pÃ¥ baksidan gick loss pÃ¥ 2,1 miljon kronor…

…vilket antagligen hade kunnat översättas till säg 10 miljoner här i Sverige.

Ã… andra sidan behöver vi inte ha taggtrÃ¥dsstängsel runt vÃ¥ra hus, vi behöver inte ha en pistol i handskfacket och vi vÃ¥gar dessutom stanna vid rödlysena – sÃ¥ allt är inte guld som glimmar.

Till sist – kom ihÃ¥g att Cairenisk arabiska har ett helt perverst sätt att räkna ut var betoningen ska ligga. Okej? Huvudbetoningen ligger pÃ¥ den sista stavelsen – om den stavelsen bestÃ¥r av minst tvÃ¥ konsonanter. Om sista stavelsen inte har tvÃ¥ konsonanter sÃ¥ ligger huvudbetoningen pÃ¥ den näst sista stavelsen under förutsättning att den innehÃ¥ller lÃ¥ng vokal. Om inget av dessa tvÃ¥ villkor är uppfyllt sÃ¥ ligger betoningen pÃ¥ den tredje sista eller näst sista stavelsen, beroende pÃ¥ vilken av dessa tvÃ¥ som Ã¥tskiljs av ett jämnt antal stavelser, räknat frÃ¥n den högraste, icke-slutliga stavelsen med lÃ¥ng vokal i ordet. Om ordet inte innehÃ¥ller nÃ¥gra stavelser alls med lÃ¥ng vokal eller dubbelkonsonant hamnar betoningen pÃ¥ den stavelse som är Ã¥tskiljd av ett jämnt antal stavelser frÃ¥n början av ordet. Tänk sen att de här sorgligt lingvistsjuka araberna som har det här som modersmÃ¥l gör det här i huvudet – u t a n att ens behöva göra en ansats till att tänka efter! Just det.

Imorgon kör vi lite sköna gamla reklamurklipp igen, eller hur?

Förresten, vad ska ni göra ikväll? Jag ska ut ner pÃ¥ stan till Asylum Down [stadsdel], dricka nÃ¥gra öl, äta friterat fläsk [fläsksvÃ¥len de har här är inte att leka med, believe you me!] och kanske spela Kalaha. Hemfärd till Sverige om tvÃ¥ dagar… Vinden har vänt! Det är min tur nu…

Er broder,

Emmett

PS. Dagens shoutout, som egentligen är samma varje dag även om den inte skrivs ut, går givetvis till min Lady: Honey, jag saknar dig! På lördag syns vi igen och då blir det n i c e ! Puss puss! DS.

Very south of France…

Tue December 15, 2009, 19:07

(Todays sköning [which is a swedish word for an admirable person] is Jane Birkin. I have no idea if, and in that case why, she is famous but she’s given the world the following quote, and for that alone she deserves to be awarded the title ‘todays sköning’: “My mother was right: When you’ve got nothing left, all you can do is get into silk underwear and start reading Proust.” I mean – why silk underwear? And why Proust? Magic.)

Än en gÃ¥ng är det sÃ¥ dags för ett sÃ¥nt där spretigt opus frÃ¥n mig – jag började skriva pÃ¥ det här för fem dagar sen, när jag var pÃ¥ väg ner till Sydafrika. För tillfället befinner jag mig nÃ¥n mil ovanför Nigeria och är pÃ¥ väg tillbaka till Ghana igen och innan ni läser det här har det säkerligen hunnit bli tisdag och dÃ¥ är jag tillbaka pÃ¥ kontoret. SÃ¥ för att göra det här lättare att följa tänkte jag att jag ska försöka mig pÃ¥ konststycket att dela upp mina äventyr nere i Mandelas hemtrakter i flera olika uppdateringar. SÃ¥ kom ihÃ¥g att titta in imorgon igen, och dagen efter…

Hur som helst – storyn tar, inte helt ovanligt, sin början i en flygplatslounge…

Än en gÃ¥ng sitter jag sÃ¥ i Akwaaba lounge pÃ¥ Kotokas flygplats här i Accra. Den här gÃ¥ngen bär det av till Sydafrika och i sann Afrikaanda har det hittills varit fyra strömavbrott här pÃ¥ flygplatsen sen jag kom för trekvart sen. Dessutom ligger incheckningssystemet nere sÃ¥ man fÃ¥r handskrivna biljetter à la monopolpengar och pÃ¥ frÃ¥gan om de har nÃ¥gra platser med extra benutrymme för en förvirrad europé som undertecknad fÃ¥r man svaret: “Sir, we don’t even know which seat y o u have reserved and thus we have no idea of how the seating arrangements are.” Ja ja, det är ju trots allt bara Ã¥tta timmars flygning – och att leka fällkniv i ekonomiklass är ju… kul.

Väl pÃ¥ planet visade det sig att djungelns lag rÃ¥dde och att jag därmed visst kunde fÃ¥ tag pÃ¥ en av de där eftertraktade nödutgÃ¥ngssätena – det visade sig emellertid att till skillnad frÃ¥n resten av världens alla andra flygbolag sÃ¥ har Kenya Airways inaktiverat lutningsfunktionen pÃ¥ platserna vid vingarna; sÃ¥ledes blev det en nÃ¥got obekväm flight till Nairobi. Rak i ryggen, in med magen, ut med bröstet, typ. Oh well, Nairobis flygplats, Jomo Kenyatta International Airport [kort reflektion förresten, Jomo Kenyatta, är inte det ett skönt namn för det första och ser han inte jävligt läskig ut för det andra?] – hur mÃ¥nga av er har varit där? Om nÃ¥gon har, hÃ¥ller ni med mig om att det är en av de flygplatser där Gud verkligen mÃ¥ste supit till nÃ¥got fruktansvärt pÃ¥ hembränt och insmugglad träsprit och sen fÃ¥tt en enda stor minneslucka och glömt att han ens hade ett lillfinger med i spelet gällande flygplatsen? Det är Ã¥tminstone min Ã¥sikt. Eftersom jag hade tagit ett par steg frÃ¥n min vana att aldrig göra nÃ¥gon research när jag ska till nÃ¥got nytt ställe sÃ¥ visste jag att de led akut brist pÃ¥ sittplatser [oh yes, understatement of the day] men vad jag inte hade kunnat läsa mig till, ens med all vilja i världen, var att flygplatsen hade haft ett tolv timmar lÃ¥ngt strömavbrott strax innan vi fick landa. Inga plan hade landat och inga hade lyft [svÃ¥rt att göra vilket som när det inte finns nÃ¥gra lysen pÃ¥ landningsbanan och det är mitt i natten]. SÃ¥ledes var min flight till Sydafrika inställd och som den ordentlige medborgare jag är sökte jag dÃ¥ upp Kenya Airways transferdisk och hittade – kön frÃ¥n Helvetet. Snabbt blev jag varse att folk som väntat i tolv timmar fortfarande väntade och att de 100 personerna före mig i kön var milt uttryckt upprörda [inte för att jag är nÃ¥gon master-at-work pÃ¥ swahili men kroppssprÃ¥k och röstläge är internationellt]. SÃ¥ jag tonade ner mig lite, bidade min tid och fick tillslut [efter en timmes köande] reda pÃ¥ att jodÃ¥, jag var inbokad pÃ¥ nästa flight ner till Sydafrika – tre timmar senare…

Ni vet ju vid det här laget att jag är [eller Ã¥tminstone har varit] sjukligt fascinerad av allt vad flygplatser och lounger heter – sÃ¥ inte helt oväntat gled jag vidare till Air Kenyas lounge för att göra mig känd… vilket gick – sÃ¥där. Här spelade det ingen roll hur mycket du hade flugit förut – om du inte flög Business Class just den dagen sÃ¥ kom du inte in. SÃ¥ jag blev hänvisad till transferloungen för KLM/Air France – ett bevis pÃ¥ att ordet “lounge” inte betyder nÃ¥got alls egentligen. Tänk er plaststolar och -bord à la Jysk bäddlager och ett rum i originalutförande [inte originalskick – mind you] frÃ¥n flygplatsens glansdagar pÃ¥ det glada sjuttiotalet – och dÃ¥ ser ni det framför er. Om ni sen lägger till typ hundra insomniadrabbade strandsatta flygpassagerare pÃ¥ de 50 kvadratmeterna med loungeyta sÃ¥ har vi en finfin smältdegel där västerländskt stoiskt tÃ¥lamod blandas inte helt framgÃ¥ngsrikt med afrikansk adhoc-känsla och allt-mitt-är-mitt-och-allt-ditt-är-mitt-synsätt pÃ¥ hur sittplatserna ska delas upp.

Dagens fundering:
Vad är det som skapar de värderingar man har? Är det som alltid annars att nature vs. nurture utkämpar en bitter fight och i slutändan kommer överens om att de inte är överens och därmed indirekt enas om att det är en kombination? Eller är det nÃ¥got annat, är det bara miljö? Eller bara genetiskt? Efter att ha spenderat helgen i Sydafrika kan jag inte lÃ¥ta bli att hoppas pÃ¥ att det är genetiskt – för även om jag nu hade vuxit upp i Sydafrika med de helt käpprätt uppÃ¥t väggarna läskiga lagar och regler de hade, sÃ¥ önskar jag att jag ändÃ¥ inte skulle accepterat det. Varför ska nÃ¥gon vara mer eller mindre värd än en annan människa?[!!] NÃ¥väl, jag försöker inte hävda att jag tar the high road eller sÃ¥, se det mer som en reflektion över människans tillkortakommanden när det gäller sunt förnuft, old-habits-die-hard och oviljan att ta ett steg nedÃ¥t i hierarkin – oavsett vilken…

Hur som helst – för att undvika stora tristessdöden av mina läsare sÃ¥ slutar jag här och börjar istället skriva pÃ¥ nästa inlägg – äventyret i Sydafrika. Ikväll eller imorgon – oavsett när sÃ¥ kommer det dÃ¥ en uppdatering med lejon, noshörningar, tragiska klassklyftor och sydafrikanernas totala överdÃ¥diga opulens i köpcentrum.

Men nu till lite bilder pre-Sydafrika!

Som jag skrev förut, de flätar armeringsjärn som om de vore under pistolhot…

Och i en betongbunker där väggarna är över en halvmeter tjocka – i den tunnaste delen – sÃ¥ blir det en del flätande.

Han stÃ¥r i [ja, inuti!!] väggen – här skulle man lätt kunna spela in en skön lÃ¥gbudget-action à la Hollywood där skurken gör sig av med ett vittne genom att lÃ¥ta dem “försvinna” i betong… i den tjockaste delen av väggarna kan jag ligga raklÃ¥ng…

De verkar gilla det där med att vara uppe i luften.

Jämförelse med hur det såg ut för några veckor sen; det tar sig, sa brandmannen på semester!

JorÃ¥, jag träffade Mufasa, som smakprov inför nästa inlägg alltsÃ¥… [Förresten mÃ¥ste jag bara säga att den där hemsidan, lionking.org, mÃ¥ste vara gjord pÃ¥ “fel” sida om millenieskiftet – det fÃ¥r inte vara sÃ¥ att den verkligen är uppdaterad i mars i Ã¥r! Disney mÃ¥ste kunna bättre än sÃ¥…]

Slutligen, häromdagen fick jag frÃ¥gan om hur jag skulle beskriva mig själv med en slogan. Det är avgjort svÃ¥rt, I tell you. Okej att jag är en ganska skön lirare när det kommer till latinets confidentia och tidvis nog har en övertro pÃ¥ mig själv – men det är bara yta – jag är en ganska självmedveten kille som har fel och brister som alla andra, och innerst inne har jag ingen aning om hur jag ska beskriva mig själv – eller kanske än mindre hur jag uppfattas [för om en beskrivning är käpprätt Ã¥t fanders sÃ¥ säger den ju ändÃ¥ inte sÃ¥ mycket]. Hur skulle ni beskriva er själva? Och mig? Dagens hemläxa blir alltsÃ¥: Skriv en slogan om mig och en om dig själv!

PÃ¥ Ã¥terläsande goda vänner! PÃ¥ fredag bär det av till nordligare breddgrader igen förresten [och om nÃ¥gon vet – varför heter det breddgrader när det är höjdnivÃ¥n pÃ¥ jordklotet man talar om – borde det inte vara längdgrader liksom?].

Er slugger,

Wiggo

Groundhog day…

Tue December 8, 2009, 15:47

(Overheard conversation on one of the last site meetings:
“We are 94% done with the workers accomodation.“
“What about the toilets and showers?“
“Six percent done – in total, one hundred percent.”)

Oavsett hur coolt den än mÃ¥ tyckas vara att jobba i Afrika sÃ¥ är det de facto sÃ¥ att förr eller senare kommer den; vardagslunken. I mitt fall gällande jobbet och i detta nu har den slagit till med full kraft – dagarna gÃ¥r in i varandra och än sÃ¥ länge lever jag mer för att jobba än jag jobbar för att leva, vilket inte direkt gÃ¥r hand i hand med min livsfilosofi som inbiten epikuré. Jag släntrar ner pÃ¥ kontoret lagom för att hinna äta frukost innan klockan Ã¥tta pÃ¥ morgonen, halvnio börjar kollegorna droppa in [som alla har skönt exotiska namn som Fleurette, Korkor, Kwaku och Adjei] och sen är dagen igÃ¥ng liksom. Kanske att vi tar en tur upp till byggsiten, kanske att vi Ã¥ker till the Bush Canteen för att äta snigel eller en helt vanlig kycklingsoppa. Men den där inledande fascinationen av att vara i Afrika har lagt sig nu och det som istället är kommit är… jobb. Vilket är fine, missförstÃ¥ mig rätt. Det är bara det att… ja, jag vet inte. Jobb hade jag ju i Sverige med – för att det här ska kännas worthwile vill jag liksom ha nÃ¥got mer. Ã… andra sidan har jag fÃ¥tt mer, nästan mer än jag kan smälta – det enda spöket i historien är nog att Lady inte är vid min sida. Emedan hade allt känts spännande, coolt och häftigt men nu, ja. Ni hajar. Dock är det ett faktum att det är coolt, häftigt och spännande att jobba i Afrika, även om jag ibland har svÃ¥rt att se skogen för alla träden. NÃ¥ja.

Förjävla bra bild. Min gamle JB-parhäst Kalle är en sann virtuos med kameran. Den här bilden har i min mening allt; färgerna, ljuset, den blänkande daggen och den där ofrÃ¥nkomliga känslan av hösten som stÃ¥r nere mitt bland kolonilotterna och med megafon basunerar: “Vintern är pÃ¥ väääääg!” I alla fall, om ni, som jag, gillar vad ni ser sÃ¥ tycker jag att ni gör rätt i att gÃ¥ in här, bläddra lite och sen slÃ¥ till!

Och imorgon kväll drar jag iväg till Sydafrika, i mitt stilla sinne hade jag gjort mig inre bilder om storslagna vyer över Godahoppsudden, Kapstaden och Taffelberget – i verkligheten kom jag sen pÃ¥ att jag flyger till Johannesburg och att företaget jag ska besöka har sitt kontor i Pretoria. Hmm… ja, frÃ¥n den där grönskande drömmen har jag nu i sinnet istället hamnat i Ingenmanslandet som Gud glömde. Man lÃ¥ser dörrarna i taxin [eller vad säger jag, man Ã¥ker inte ens taxi om man är rädd om livhanken], stannar inte för rödljus och högst troligt är även att man är beväpnad. Nu sitter ju jag i och för sig och mÃ¥lar fan pÃ¥ väggen i och med att jag dels vill fÃ¥ det hela att verka dramatiskt och dels tycker att en sjysst one-liner kan rättfärdiga mycket ljug [här pÃ¥ bloggen alltsÃ¥ – ljug i verkliga livet ger jag inte mycket för!] men ändÃ¥, Kapstaden hade smällt lite högre.

Dagens citat:
“Microsoft Installer is awesome. I can’t think of a logical explanation for its awesomeness so I’ll just assume that Microsoft staffs that project with the offspring of their super secret breeding program based on former dansband members and shemale midgets with ADHD and Alzheimers who listen to glam rock. I am constantly amazed at the multitude of ways in chich this thing manages to fail to accomplish its basic function – that of extracting a bunch of files into a directory.”
– skönt ironisk och elokvent uppgiven programmerare som retar sig pÃ¥ Microsofts omförmÃ¥ga gällande… ja, allt, typ.

I linje med min inledande klagan över vardagens fulla inträdande sÃ¥ kommer dagens bildskörd mestadels innehÃ¥lla… vardag. HÃ¥ll till godo och förresten – kom in i matchen folket, jag är ju fullkomligt svältfödd pÃ¥ kommentarer! Kalle och Björn – ni sköter er fint! Och Erika. Ni andra – nu växlar ni ner till trean och kör om i innerfil! Okej?

Det närmaste jag kommit jul här nere: En ensam byggjobbare uppe på siten som hittat en tomteluva.

Stilstudie på det afrikanska sättet att jobba.

Viktiga personer får en egen hjälm.

Och jag fortsätter pÃ¥ min inslagna väg att försöka hitta de perfekta byxorna. Hittills har jag avhandlat sÃ¥väl Chuck Norris som lite skönare Ca[r]sual wear…

Hmmm… man helt enkelt vaknar utanför garderoben – utan att ens behöva komma ut ur den? :)

KG Hammars måste ju vara något av en riktig lirare! Han verkar vara vettig, snabb i repliken och dessutom frisinnad nog att inse att människor är människor, oavsett vem man älskar och vad en 2000 år gammal kioskroman säger om det.

Förresten ska jag passa pÃ¥ att Ã¥terigen uppmana er att ta ert förnuft till fÃ¥nga – det börjar bli vinter nu va? Just det. Och vad gör man pÃ¥ vintern? Man Ã¥ker skidor. Var? I Ã…re, om man är i Sverige. Och var ska man bo dÃ¥? PÃ¥ FjällgÃ¥rden ska man bo! Säg det högt för er själva fem gÃ¥nger: “Om vi fÃ¥r lust att Ã¥ka skidor ska vi Ã¥ka till Ã…re och bo pÃ¥ FjällgÃ¥rden.” Deal?

Dagens fundering:
Hur mÃ¥nga gÃ¥nger per dag tror ni att man tänker nÃ¥got som man inte kommer ihÃ¥g sekunden efter att man har tänkt det? Ibland, när jag verkligen vill komma ihÃ¥g nÃ¥got jag tänkt pÃ¥ sÃ¥ försvinner tanken som en liten sädesärla pÃ¥ ett rapsfält! Pang! Vips, borta! Och sÃ¥ ibland fastnar en tanke som nÃ¥t slags evighetsklister och man kan inte fÃ¥ bort den frÃ¥n medvetandet med all viljestyrka i världen. SÃ¥ har jag det nu. Fast det handlar om en lÃ¥t, de har nÃ¥n grupp här nere i Ghana som tydligen är det nya svarta här nere. De spelar den hela tiden. Och även när den inte spelas sÃ¥ hör jag den. Inne i mitt huvud.  Inte ens det vanliga botemedlet – att nynna pÃ¥ “Amore” med Dean Martin – funkar. Skitsamhälle.

Er vinkelhake,

Primus

United colors…

Sat December 5, 2009, 19:09

(“If you think this sentence is confusing, just change one pig.”
-William Bricken Jr.)

Till att börja med idag tänkte jag komma med två listor. Okej?

Listan på saker jag har gjort men som varit helt fel:
1. Lurade min bror att han skulle få hela min veckopeng om han lät bli att cykla hem och säga sanningen [att jag slagit honom så han grät]. -86.
2. Matade elefanten pÃ¥ Skansen med Mariekex trots att det stod “Mata inte elefanterna“. -85
3. SÃ¥g pÃ¥ “Huset som Gud glömde” hos Arvid trots att den var barnförbjuden [jag kunde inte sova pÃ¥ en vecka]. -88
4. Snattade en genomskinlig plånbok i plast på Lindex [samvetet fick dock råda så jag sprang tillbaka och lämnade den när mamma var i provrummet]. -87

Listan på saker jag har gjort och som varit helt rätt:
1. Träffade mitt livs kärlek, Lady. Det är bra så. -08.

Jag läste nÃ¥gonstans om en bok som är skriven med 50 olika ord. I och för sig visade det sig sedan vid närmare granskning att boken i frÃ¥ga var en barnbok och genast förtogs en del av magin – en barnbok innhÃ¥ller typ ett ord per sida i stil med “lampa“, “boll“, “dildo” [okej, jag erkänner, det sista ordet kanske inte är det man instinktivt man tänker pÃ¥ när man hör “barnbok“, men ändÃ¥ – man mÃ¥ste ju vara öppensinnad] och om den dÃ¥ är 50 sidor lÃ¥ng sÃ¥ är ju saken biff. Men tänk om man skulle läsa en “riktig” bok som bara innehöll 50 olika ord… om man läste den utan att veta om det innan, tror ni att man skulle märka det? Jag har läst George Perecs bok “Försvinna“ som helt saknar bokstaven ‘e‘ och det är lite magiskt nästan, man känner att nÃ¥got saknas men kan inte sätta fingret pÃ¥ vad.

Kanchanaburi City, Amphoe Muang, Thailand. Där har ni staden invid vilken ni hittar bron över floden Kwai. Senaste tiden har jag haft Ã¥tminstone en läsare per dag som trillat in pÃ¥ min blog med sökorden “bron över floden kwai stad“ – och min misstanke är att de blir väldigt besvikna när de istället för en resguide över Thailand hittar en redogörelse för min tid i Prag. Men nu vet ni – Kanchanaburi City. Glöm aldrig det!

AlltsÃ¥, pÃ¥ onsdag ska jag flyga till Sydafrika för jobb. Jag har ju varit lite Sarah Palin:sk i mina tankar och räknade väl med att flygresan kanske skulle ta tvÃ¥, max tre timmar [jag menar, hur stort kan Afrika vara egentligen?]. Jag hade… eh, lite fel. Nog för att jag mellanlandar i Nairobi [vilket i och för sig motsvarar att Ã¥ka pÃ¥ semester i Grekland och mellanlanda i Moskva] men resan tar snuskigt lÃ¥nga tretton timmar! Okej, fine – tidsskillnad länderna emellan men ändock. PÃ¥ vägen hem kommer jag vara strandad pÃ¥ Nairobis flygplats i fyra timmar. Kanske inte helt fel, det sägs ju vara highlife att uppleva Afrikanska flygplatser inifrÃ¥n [jag uppskattar ironin i den här meningen till minst 80%], men ändÃ¥ helt katastrofalt orätt med tanke pÃ¥ att Nairobis luftfartsverk löst terroristfrÃ¥gan pÃ¥ ett ganska okonventionellt sätt: De har helt enkelt avskaffat stolar pÃ¥ flygplatsen [sÃ¥ att man inte ska kunna gömma en bomb under en stol, är förklaringen jag fÃ¥tt] – välkommen att stÃ¥ i fyra timmar! Mitt enda hopp stÃ¥r nu till mitt silverkort hos KLM, som även ska gälla hos Kenya Airways… hoppas hoppas…

Dagens citat är en gammal klassiker:
“Man tror att man är sÃ¥ jävla bra, men egentligen är man bättre.”
– Michel, mannen med en självdistans som skulle ge minusutslag pÃ¥ skalan och ett ditoförtroende som till mÃ¥ngt och mycket mÃ¥ste klassas som skadligt bra – att han sedan faller en bra bit innan mÃ¥lsnöret för klassikern “if you talk the talk, you have to walk the walk” fÃ¥r nog anses vara Darwinism i sin finaste form snarare än nÃ¥got annat…

För övrigt har jag kommit pÃ¥ att jag har en förkärlek för argument som är totalt ovidkommande – ni vet, när man stÃ¥r och dividerar med nÃ¥gon som säger si medan du själv tycker sÃ¥, dÃ¥ brukar jag smälla till med nÃ¥got i stil med “men hallÃ¥, jag har ju en röd tröja pÃ¥ mig och därför har jag rätt“. Folk blir helt ställda dÃ¥. Eller i skrift har jag min gamla favorit “okej, jag ljuger ibland, jag vet, men det gör inget för jag är jävligt snygg” – hur skönt är inte det liksom? Jag skulle vilja se typ Mona Sahlin stÃ¥ i talarstolen i Riksdagen och komma med nÃ¥gon lÃ¥ng utläggning och sen runda av med “…och eftersom jag har namnsdag fjärde maj sÃ¥ tycker jag att vi klubbar igenom det här!”

Okej, det finns amerikaner och sen finns det dumma amerikaner. Egentligen är det ingen skillnad pÃ¥ dem men AJ Jacobs mÃ¥ste nog ändÃ¥ tillhöra den delen som tÃ¥l kallt stÃ¥l som fÃ¥ andra [läs: han mÃ¥ vara dum men han är min idol]. Han bestämde sig för att bli världens smartaste man och kom därför pÃ¥ idén att han skulle läsa Encyclopedia Britannia, frÃ¥n första till sista band. 33 000 sidor med 44 miljoner ord, sex timmar om dagen i över ett Ã¥r. Sen skrev han en bok med titeln “To Know-It-All: One man’s humble quest to become the smartest person in the world“, precis sÃ¥ kuschad som undertecknad allt som oftast är. [Mhm. As if.] Respekt.

Dagens fundering:
I en intervju med Amos Oz [för övrigt en favorit bland favoriter] sa han att om han fick välja mellan att följa med pÃ¥ den första bemannade rymdfärden till Mars eller att tillbringa ett dygn som en fluga pÃ¥ väggen hemma hos vilken familj som helst sÃ¥ skulle han välja flugan, inte astronauten. Det fick mig att tänka – skulle jag välja det alternativet? Rymdresor och pionjäranda i all ära men när det gäller resor sÃ¥ har jag med tiden insett att jag reser för att komma hem, inte bort [och vad kunde vara mer borta än Mars?] och att vara först pÃ¥ Mars – njae, sÃ¥ länge jag har tillgÃ¥ng till DN, Trocadero, en mandolin [varför inte liksom?] och min älskade Lady sÃ¥ spelar det ingen roll om man sÃ¥ lockar med en resa till Paradiset – jag stannar där jag är. Den gode herr Oz [tänk om han ändÃ¥ vore trollkarl istället för författare] hävdade även att den mest gÃ¥tfulla och motsägelsefulla institutionen i universum är familjen… Paradoxen är inte att sÃ¥ mÃ¥nga familjer upplöses pÃ¥ olika sätt utan snarare att det fortfarande är sÃ¥ mÃ¥nga som hÃ¥ller ihop. Och även det fick mig att fundera; jag är nÃ¥got av en diehard-romantiker som alltid vurmat för evig kärlek men Amos Oz är ju en skön lirare – kunde han ha rätt? Jag själv vet givetvis att han har fel pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga punkter man nu kan ha fel pÃ¥ – kärlek är evig när den är sann kärlek, men ändÃ¥… NÃ¥väl, envars lycka i det här avseendet torde i alla fall ligga i att man, till skillnad frÃ¥n Amos Oz, kan rycka pÃ¥ axlarna Ã¥t det och fortsätta leta efter den eviga Kärleken, om man inte som undertecknad, redan funnit den. Han själv menar att om han fick leva tusen Ã¥r till skulle det vara det enda han skulle skriva om… Och slutligen, som en liten bonus, kan jag dra anekdoten om Per Zetterberg; som sextonÃ¥ring flyttade han till Anderlecht i Belgien för att spela fotboll som ungdomslärling. Efter nÃ¥gon mÃ¥nad smugglades [!] hans flickvän in frÃ¥n Sverige [eftersom hon bara var femton] sÃ¥ att de kunde vara tillsammans. Och sen levde de lyckliga i alla sina da’r. Jo, det är sant. Och till saken hör dessutom att de blev tillsammans som nioÃ¥ringar – enligt uppgift frÃ¥gade hon chans pÃ¥ honom. Now we’re talking monogami. Fett med monogami. Punkt.

Borde jag ha delat upp stycket ovan? Ja.
Orkar jag göra det nu? Nej.
Tror jag att någon läser igenom det? Nej.
Borde jag alltså ändå ta mig tid att dela upp det? Ja.
Men? Nej.

För övrigt är jag sÃ¥där asexuellt kär i de smÃ¥ notiserna som en gÃ¥ng i tiden fanns här och där i DN, framförallt i kulturdelen [numera är jag utlämnad Ã¥t att läsa DN pÃ¥ distans via nätet och inget kan förta känslan mer än en tunn dataskärm]. Eller vad sägs om de här smÃ¥ raderna, med rubriken Ren Magi: “Den brittiska tävlingsduvan Tyson flög Ã¥t fel hÃ¥ll pÃ¥ väg frÃ¥n Frankrike till England och hamnade i Nigeria där han blivit stjärna i en svart magi-show.” Vad…? Hur…? Varför…? Ja. SmÃ¥tt kungligt. Istället för att putta in en liten skräpannons sÃ¥ ägnar de sig Ã¥t journalistik pÃ¥ hög nivÃ¥, we like!

Dagens råd:
Vid radiokalas får man inte glömma bananer.

SÃ¥… dags för bilder!

Stilstudie på yours truly.

Häromdagen var jag pÃ¥ bröllopsmottagning här nere, en av musikerna satt ute pÃ¥ verandan och spelade lite. Jag har alltid tyckt att musiker har ett speciellt sätt att sitta pÃ¥, tycker ni inte? Jag vill ocksÃ¥ kunna sitta sÃ¥där avslappnad, nonchalant men ändÃ¥ självsäkert…

FÃ¥r jag lov att presentera: Hunden Harry. Han mÃ¥ste dessvärre klassas som rasist, eftersom han enbart skäller pÃ¥ färgade människor [och i synnerhet kvinnor med, ja, lÃ¥t oss säga vidlyftigt omfÃ¥ng]. Ã… andra sidan är det säkert sÃ¥ att han har haft all anledning i världen att skälla pÃ¥ just färgade människor – hundar här nere anses vara mer av ohyra än sällskapsdjur och sparkar, slag och ovett är inte helt ovanligt. Harry har med andra ord fÃ¥tt det bra i sitt nya hem hos min VD.

“Tager du…”

En till sÃ¥ndär bild där jag tycker att jag lyckats med kompositionen; flygplanet, solens sista strÃ¥lar, fÃ¥geln pÃ¥ trÃ¥den och ja… allt.

Nånstans är det någon som fått tag på ett helt fraktfartyg fullt med danska kakor, för de här burkarna finns i vartenda litet snabbköp här i Accra.

Dagen igÃ¥r [helgdag tack vare nÃ¥got de kallar “Farmers Day”] spenderades vid White Sands, Gomoa Fetteh.  NÃ¥gra öl, ett par dopp och min vapendragare Emmanuel och hans kollega David. En soft fredag, helt enkelt.

Japp, det var det för idag. Som slutord kan ni ta med er att världens största arbetsgivare är den indiska järnvägen. Sex miljoner anställda. Skön grej liksom.

Er filial,

Axel

PS. IMUILU honey! DS.