i n d i a n s o m m a r

In all honesty…

Mon March 8, 2010, 16:06

(“There are two types of actors: Those who say they want to be famous and those who are liars.” – Kevin Bacon. Oh, by the way – today we say happy birthday to the former U.S. Senator Simon Cameron, if he would have been alive he’d turn 211 years. Hooraay! And speaking of politicians; he once said that “An honest politician is one who, when he is bought, will stay bought.” I think that the irony in a politician using the word “honest” when talking about fellow politicians is quite obvious. But then again, who am I to judge?)

Ibland finns det sÃ¥na där tillfällen som är, pÃ¥ ett eller annat sätt, livsavgörande. Ni vet, som att man hinner med en tunnelbana tidigare än vanligt och träffar pÃ¥ sÃ¥ sätt sin blivande fru, eller att man missar bussen och undviker därmed en svÃ¥r trafikolycka… ja, ni vet. [Min egen historia till hur jag träffade min blivande fru är inte riktigt lika cineastiskt fulländad men har ändÃ¥ att göra med en ljuvlig kväll pÃ¥ alla barers bar (Judit & Bertil), ögonblicklig attraktion kombinerad med ett akut behov av att fÃ¥ till ett bestÃ¥ende första intryck (jag) och de numera bevingade orden “skulle du kunna backa lite, jag försöker prata med en vän?” (Lady till mig). Och om inte annat sÃ¥ fÃ¥r den kvällen ses som ett bevis pÃ¥ min fästmös ljuvliga tÃ¥lamod, slÃ¥ende skönhet och eminenta förmÃ¥ga att se genom fingrarna när det gäller första intrycket snarare än nÃ¥got annat.]

Hur som helst, ett sÃ¥nt ögonblick mÃ¥ste ju vara den där dagen [26:e september 1983] dÃ¥ överstelöjtnant Stanislav Yevgrafovich Petrov sa att “Nej, vet ni vad kamratski? Jag tror att vÃ¥rt missilvarningssystemski har fÃ¥tt sig en vodka för mycket – det är nog ett falskt alarmski.” snarare än att följa den sovjetiska doktrinen och därmed beordra om att bomba bort USA och resten av västvärlden tillbaka till stenÃ¥ldern. Till saken hör i och för sig ocksÃ¥ att det verkligen v a r falskt alarm. Lite talande för hur det politiska klimatet i den gamla röda jätten var pÃ¥ den tiden är väl det faktum att den gode herr Petrov aldrig fick nÃ¥got erkännande för sitt tilltag – i de överordnades ögon hade han snarast avslöjat en brist i systemet och inte räddat världen frÃ¥n kärnvapenkrig. Ã… andra sidan – han straffades inte heller… Ja ja. 26:e september 1983, glöm inte det!

Dagens fundering:
Tror ni att man skulle känna igen sig själv om man fick träffa en 30 Ã¥r äldre version av sig? Omvänt är det väl ingen tvekan – som gammal har man nog ganska lätt att peka ut sig själv som ung [det är ju bara att peka pÃ¥ den snyggaste helt enkelt] men att gissa hur man ser ut som gammal… Det är nog klurigt, tror jag. Eller sÃ¥ är det sÃ¥ enkelt att den omvända varianten gäller här med; peka pÃ¥ den snyggaste 62-Ã¥ringen och det är jag!

Förresten sÃ¥ var det en stor dag i lördags – Lady fyllde Ã¥r [grattis grattis grattis hurra!] och dessutom har Ghana den goda smaken att pÃ¥ samma dag fira sin självständighet frÃ¥n det brittiska imperiet! Själv valde jag att fira i stillhet snarare än att göra gatorna inne i stan osäkra; jag och Göran tog helt enkelt vÃ¥r tillflykt till den lokala kinasyltan för att lÃ¥ta Nicholas fÃ¥ en kväll ledig. Och säga vad man vill om de här gentlemännen som mest av allt pÃ¥minner om arbets-terminators men de har en del att lära vad det gäller att slappna av, njuta och leva i nuet. Ã… andra sidan kanske det är det som är deras styrka – att de själva väljer när de vill slappna av, och hela projektet här nere i Ghana är jobb. Oavsett om klockan är Ã¥tta pÃ¥ kvällen och det skulle sitta fint som en kniv i länsman med en öl pÃ¥ Monsoons terass nere i Osu… sÃ¥ är det jobb. Och dÃ¥ är man fokuserad. Som sagt, arbets-terminators. Själv behöver jag fÃ¥ koppla bort jobbet, oavsett om jag befinner mig strandsatt pÃ¥ hotellet-som-Gud-glömde-vad-det-gäller-placering-i-förhÃ¥llande-till-stadskärnan i Peking eller om det är pÃ¥ Nairobis flygplats tillsammans med 2000 andra resenärer som alla tycker att det är ett fantastiskt pÃ¥hitt att inte ha nÃ¥gra stolar [för dÃ¥ kan man ju inte gömma bomber under desamma]. Men sÃ¥ är ju inte jag heller nÃ¥gon arbets-terminator. Än.

Och sÃ¥ var det ju det här med efterredigering av bilder… den här bilden är jag inte riktigt säker pÃ¥ varför jag tog – möjligen att jag har tagit till mig den gamla fotograf-dängan att av tusen bilder knäppta har du en som är bra, men jag vet inte. Hur som helst – jag kom tillbaka, började tralla runt med olika lager, effekter och färgbalanser… och sÃ¥ vips!

…sÃ¥ har vi hamnat nÃ¥nstans i landet för länge sedan, med en lite WWII-känsla över det hela – och för att förstärka det hela har en liten desert-storm-trooper krupit fram för att spana pÃ¥ fotografen. AlltsÃ¥, egentligen – om man kan göra sÃ¥nt här när man är sÃ¥ totalt okunnig inom omrÃ¥det som undertecknad, dÃ¥ är jag baske mig en smula orolig för vad proffsen kan göra…

Förresten sÃ¥ hade vi finbesök förra veckan – mr Uwe, tvÃ¥metersmannen frÃ¥n Siemens, var ute pÃ¥ vift frÃ¥n Tyskland och kom förbi vÃ¥rt kontor för att föra lite diskussioner. Vi pratade basket [det var jag, Göran och Uwe och Göran var kortast med sina 190 centimeter och Uwe trumfade även mig med sina 205 dito], sjukhusprojekt och smÃ¥bilar [Uwe har en Smartcar och Göran har en Toyota iQ] innan vi tog vÃ¥r tillflykt till byggsiten. Efter det var det dags för en hummerfiesta [därav bilden] pÃ¥ Captain Hooks! Vi började med varsin hummercocktail varefter Göran och Uwe tog Lobster au Gratin medan jag själv smällde till pÃ¥ straight-edge-klassikern nykokt hummer! Vansinnigt gott och olagligt prisvärt; tre humrar med tillbehör rockar loss pÃ¥ strax över hundralappen! Hur som helst, hummermiddagen för tre välväxta karlar inklusive dryck, kaffe och avec gick pÃ¥ hutlösa 650 kronor tutti di tutti. Ã…h ljuva Ghana!

Min kompis ödlan del IV. [Del I, II och III.]

Hur var det nu, gulgrön sladd var jord…?

Jag har sÃ¥ smÃ¥tt insett det att det kan verka förmätet av mig att sitta och skryta om hur bra jag har det här nere – medan ni där hemma fryser pliktskyldigt och förgäves väntar pÃ¥ att vÃ¥ren ska komma pÃ¥ riktigt – sÃ¥ jag bestämde mig för att göra nÃ¥got Ã¥t saken! IgÃ¥r, när jag var nere pÃ¥ stranden för det traditionsenliga S.O.P.-söndagsstrandhänget sÃ¥ tog jag med mig tidningen “Ã…ka Skidor“, för att fÃ¥ en känsla av vinter och snö liksom. SÃ¥ nu vet jag hur ni har det… eh, typ.

Förresten sÃ¥ är det en lustig sak med människorna här nere och strand. Stranden här i stan heter Labadi Beach och är ungefär… tja, lite över milen lÃ¥ng. Och människorna badar pÃ¥ en sträcka som är, ja, typ 200 meter bred. SÃ¥ här är en bild tagen Ã¥t ena hÃ¥llet…

…följt av en bild tagen Ã¥t andra hÃ¥llet. Helt skumt. Jag har fÃ¥tt förklaringen att de flesta inte kan simma och att de därmed helst badar i grupp, men jag menar – 200 meter av 11 kilometer!! Kom igen…?

Jag tycker att det var lite skralt med förslag pÃ¥ böcker – i skrivande stund har det trillat in “Fear and Loathing in Las Vegas” av och med Hunter S. Thompson [tipsat av Björn W] och Michal Bulgakovs “Mästaren och Margarita” [av den andra Björn W, bjowi] varav jag har läst den förra och känner nÃ¥n slags skräckblandad förtjusning inför den senare. SÃ¥ kom igen – fler tips! Bara en bok… okej?

Er blå,

Val

PS. När Nebraska Cornhuskers från University of Nebraska spelar amerikansk fotboll på sin hemmaarena så blir stadion den tredje största staden i hela Nebraska. Ungefär som att Söderstadion skulle ta 120 000 åskådare och trumfa både Uppsala och Södertälje när Bajen spelar hemmamatch. Som om. DS.

100 years of true desire…

Wed March 3, 2010, 18:03

(Today’s prefatory words are dedicated to my fellow Fernet drinkers in Fernet Foundation [seven of my dearest friends who all share my predilection for Fernet Branca].

“Critics are eunuchs at a gang bang.”
– George Burns

And just to clarify a couple of things; Fernet Branca is the new black in aperitifs, George Burns was originally named Nathan Birnbaum and was a popular radio and tv comedian during the 40’s and 50’s and one of the world’s most scarce animals looks like this and is called “abbotdykare” in Swedish.)

Dagens lÃ¥t är de första Ã¥tta sekunderna av Marillions “Kayleigh“. Just introt är magiskt. Sen att lÃ¥ten i övrigt andas mer 1985 än typ Super Mario Bros är en annan femma…

Jag avslutade häromdagen ännu en Lee Child-lunta och mÃ¥ sÃ¥ vara att de skänker nöje för stunden [jag säger bara; James Bond, Jasoun Bourne och Indiana Jones – släng er i väggen – Jack Reacher is in the house!] men pÃ¥ nÃ¥got sätt längtar jag efter en riktigt stÃ¥lbra bok. SÃ¥ nu beordrar jag er att ge mig era tre bästa böcker ni läst! Och för att inte lÃ¥ta udda vara jämnt sÃ¥ kommer här min topp 3 med tvÃ¥ bubblare:

Topp 3
“I Know This Much is True“, Wally Lamb
SÃ¥ här i efterhand kan jag inte riktigt sätta fingret pÃ¥ vad det var med den här boken som gjorde den sÃ¥ vansinnigt bra men jag minns känslan av att läsa den – ni vet, när man önskar att dagen bara kunde försvinna sÃ¥ att det blev kväll sÃ¥ man fick läsa… Och att natten aldrig var lÃ¥ng nog för de kapitel man bara var tvungen att läsa innan man tillät sig sova. Hur som helst – boken är bÃ¥de sÃ¥där tÃ¥rdrypande sorglig och hejdlöst underhÃ¥llande [även pÃ¥ ett sjukt roligt sätt] och inte helt överraskande är den en riktig tegelsten pÃ¥ nära 1000 sidor. Hur som helst, sitter ni av tiden som skvallermurvel pÃ¥ Expressen eller liknande tycker jag att ni [för det första ska kamma er och skaffa ett riktigt jobb] läsa boken och sen inse att ni kan göra nÃ¥got vettigt med ert liv! Däremot, om ni jobbar pÃ¥ exempelvis Offside eller Filter, gör dÃ¥ inget annat än att fortsätta med det – sätt snarare pÃ¥ er skygglappar och koppla bort resten av omgivningen för vad vi behöver i världen är fler som er [sa han och flirtade inte alls med Filters chefredaktör…]!!

“Angela’s Ashes“, Frank McCourt
En odödlig bok som är en självbiografi över Frank McCourts tid som ung i depressionens Limerick, pÃ¥ Irland. Nu lÃ¥ter väl även det här ganska deprimerande men jag antar att det är det som är riktigt stor författarkonst; att kunna skriva om nÃ¥got sorgligt med humor – och fÃ¥ det att vara sorgligt men riktigt jävla roligt samtidigt. Genom hela boken sÃ¥ finns dels känslan i bakgrunden [“tack alla övernaturliga krafter för att jag föddes när jag gjorde och inte dÃ¥“] och dels även den där maniska viljan att hela tiden läsa mer. Nu finns det inte mer än knappa 400 sidor, men jävlar i havet vad bra de sidorna är!

“Hundra Ã¥r av ensamhet“, Gabriel Garcia Marquez
För det första – det här är ingen bok för dunungar direkt sÃ¥ se till att ni har ett sommarlov pÃ¥ er, mycket sangria och en hel del hängmattehäng – tänk er bara det här släktträdet över bokens huvudfigurer! Med det sagt sÃ¥ vill jag ändÃ¥ beordra er att läsa boken! Marquez sätt att beskriva det övernaturliga som nÃ¥got helt vardagligt – och tvärtom! – sätter det mesta man tycker sig veta, känna och tro pÃ¥ sin spets och har man väl kommit in i den sÃ¥ är det svÃ¥rt att sluta. Spökskepp, sju generationers framfart genom Colombia och Spaniens bäst säljande bok nÃ¥gonsin, efter Don Quixote – I give you: Hundra Ã¥r av ensamhet!

Bubblare
“Rights of Desire“, André Brink
För att slÃ¥ an en sträng pÃ¥ min moraliska lyriklyra [eh, har jag en sÃ¥n?] sÃ¥ vill jag bara säga att det här är en bok som är svÃ¥r att läsa – den utspelas i Sydafrika precis efter att Apartheid avskaffats och förutom de rent etiskt tveeggade aspekterna av det sÃ¥ handlar den dessutom om omöjlig kärlek, vÃ¥ld och en värld i ständig förändring – men detta till trots [för nu har jag fÃ¥tt den att framstÃ¥ som en fullständigt genialisk tungviktare till bok som man tycker att man kanske borde ha läst men aldrig kommer att läsa]; läs den! Och försök att sen komma tillbaka till mig och säga att ni inte blev berörda.

“Foucaults Pendel“, Umberto Eco
Vid det här laget har nog Ã¥tminstone 86,2% av jordens litterata befolkning läst “DaVinci-koden“, skriven av den finare konsumtionslitteraturens okrönte gondoljär Dan Brown. SÃ¥ även jag. Och den var ju trevlig… Tills jag läste “Foucaults pendel” [även kallad för “DaVinci-koden för tänkande människor“]! Satan i gatan vilken bok! Men lova mig en sak – ge aldrig upp förrän du har läst minst 100 sidor! För min egen del är Umberto Ecos liv en dröm, han har ett bibliotek med mer än 40 000 böcker, delar sin tid mellan Milano och Toscana och är professor i semiotik. Ja ja, kanske inte sÃ¥ mÃ¥nga ord om boken men jag säger bara korsriddare, slutna ordnar och orubbat kvalitetsraffel.

Och sen, för att vi inte ska förgÃ¥s av litterär överdos sÃ¥ gÃ¥r vi raskt över till dagens sköning: Michelangelo Buonarotti. PÃ¥ lördag skulle han ha fyllt 535 Ã¥r och han är väl i all ärlighet egentligen mest känd för att ha mÃ¥lat taket i Sixtinska Kapellet [men vilket tak sen!] men jag själv imponeras nog mest av den sköning han var när han fick frÃ¥gan om hur han kunde fÃ¥ sina skulpturer att bli sÃ¥ vackra: “Jag sÃ¥g helt enkelt ängeln i marmorn och karvade bort resten.” Tänk om det ändÃ¥ fick vara sÃ¥ enkelt… Dessutom tycker jag att ni, redan nu, ska uppmärksamma att min alldeles egen lilla lycko-Michelangela [i det att hon mÃ¥lar ett sinnligt Sixtinska kapellet där färgerna är olika nyanser av kärlek och orgelcrescendot är ersatt med Prince gamla slagdänga “The Most Beautiful Girl in the World“] Lady fyller Ã¥r pÃ¥ lördag, wohooo!

Dagens roligaste:
En kvinna kliver på en buss med sin baby i famnen.
– Ã…h fy helvete, det mÃ¥ste vara det fulaste barn jag nÃ¥gonsin sett!, säger föraren.
Kvinnan blir först alldeles ställd och därefter rosenrasande – hon kokar nästan över när hon sätter sig längst bak i bussen. När mannen bredvid tittar undrande pÃ¥ henne tycker hon att hon mÃ¥ste förklara sig:
– Föraren förolämpade mig!, säger hon förnärmat.
Mannen säger bestämt:
– GÃ¥ fram och säg att du ska anmäla honom! Jag kan hÃ¥lla i apan sÃ¥länge.

Dagens fundering:
Skulle världen fungera utan politik? Eller skulle allt mynna ut i ett politiskt system ändÃ¥ bara det att vi inte kallade det för “politik“? Jag antar att allt egentligen handlar om exakt vad politik är. Rent etymologiskt betyder det väl nÃ¥got i stil med “statskonst“, vilket är ganska intetsägande… Själv känner jag mig ibland som en riktig flumdrönare som dels inte riktigt har koll pÃ¥ vad politik ä r och dels inte heller har nÃ¥gon fast stÃ¥ndpunkt. Ã… andra sidan kanske det är just det som definierar politik – individens rätt att bestämma, eller avstÃ¥ frÃ¥n att bestämma sig. Jag tror hur som helst att samhället skulle fungera om än med stora svÃ¥righeter – det är nog inte för intet som vi använder oss av politiker i sÃ¥ gott som alla [mer eller mindre] civiliserade länder.

Det andra trädet jag berättade om. Nu har jag i och för sig ingenting att jämföra det med för att det ska framstÃ¥ som sÃ¥ brutalt stort som det verkligen är – men ni som verkligen vill se; ni är välkomna ner hit anytime!

Nu är ju jag i och för sig ingen drömtydare av rang, alls, sÃ¥ jag är nog inte heller nÃ¥gon större auktoritet vad det gäller att uttala mig om vad folk drömmer om – men ni tjejer som läser; hur mÃ¥nga gÃ¥nger har ni nÃ¥gonsin drömt om att ni har mÃ¥lat hela staden röd, iklädd piratbyxor och BH [för jag gissar pÃ¥ noll]? Jag bara undrar…

Som avslutningsord ikväll ger jag er dagens lögn: Jag uppvaktar kvinnor med mitt sensuella och gudalika trombonspel.

Er mussla,

Kam

Tits ‘n’ coffee…

Mon March 1, 2010, 14:26

(I like famous people who have self-distance – like when Burt Reynolds said that “My movies were the kind they show in prisons and airplanes, because nobody can leave.“, or the latest one of my favorites; Jon Bon Jovi: “If you really want to torture me, tie me down and force me to watch our first five videos.” When I’m famous I too want to have that kind of irony about my own person. But oh, that’s true though – first I need to be famous… Any ideas?)

PÃ¥ mitt kontor sÃ¥ jobbar jag tillsammans med Korkor, Fleurette, Joshua, Adjei och Doc Henry. Alla fem är födda i Ghana och även om Doc Henry har bott i Sverige under 30 Ã¥r sÃ¥ är det en ganska homogen personalstyrka. Och sÃ¥ jag dÃ¥, huvudet längre än de andra, blek som gladpack i jämförelse och med det totalt ospännande namnet Magnus [även om jag numera tituleras “Kwame Magnus” eftersom jag är född pÃ¥ en lördag en gÃ¥ng i tiden]. Men jag gillar det – jag fÃ¥r en insyn in i vardagen som jag inte skulle fÃ¥tt annars, nÃ¥got som var lite extra uppenbart i lördags kväll. Som av en slump sÃ¥ har min brorsa tvÃ¥ gamla klasspolare som hänger i Ghana [eller ja, den ena är i Dar Es Salaam i Tanzania och den andra delar sin tid mellan Ghana och Kinshasa i Kongo sÃ¥ de är väl inte direkt nÃ¥gra inventarier här i Accra direkt] som jag tillslut lyckats fÃ¥ tag pÃ¥, sÃ¥ det vankades lite expat-aktiviteter nere i Osu i lördags. Och dÃ¥ kom känslan krypande – att jag inte riktigt vet vad jag tycker om expatlivet än, för jag har inte levt det… Jag har ätit fler gÃ¥nger pÃ¥ the Bush Canteen än vad jag ens tänkt tanken pÃ¥ att gÃ¥ pÃ¥ expatrestauranger nere vid Oxford Street, istället för italiensk espresso [som jag i och för sig ändÃ¥ inte skulle ha druckit i och med att jag kanske snittar tvÃ¥ koppar kaffe per Ã¥r] fikar vi med soakies med mjölk [mald Cassawarot, strösocker och rostade jordnötter] och casual friday har liksom fÃ¥tt en helt ny innebörd när Josh triumferar in pÃ¥ kontoret iklädd sin afrikanska kaftan à la skön stil liksom… SÃ¥ när jag satt där och diskuterade med de andra sÃ¥ insÃ¥g jag att eftersom jag inte gjort mer än snudda vid det “riktiga” Afrika, sÃ¥ kan de inte ens vara i närheten av att kunna Ã¥ka hem och med sanning i rösten säga sig ha “gjort Afrika“.

Pretenders. Veckans lÃ¥tar är “Brass in Pocket“ och “Don’t Get Me Wrong“ med Pretenders. Bara sÃ¥ ni har koll liksom.

Dagens anekdot:
I lördags var jag som sagt ute pÃ¥ galej här i Accra, den fredagstraditionsenliga sushin pÃ¥ Monsoon följdes av ett oändligt dividerande om vartÃ¥t vi skulle dra oss härnäst – tills det slutligen beslutas att vi ska gÃ¥ till skybar:en en bit bort. “Nej, dÃ¥ gÃ¥r jag hem tror jag faktiskt…“, säger en av tjejerna i sällskapet och viskar därefter nÃ¥got till den andra tjejen, som säger “Ja, jag med – ska ni gÃ¥ till ett ‘sÃ¥nt‘ ställe sÃ¥ är inte jag med!“. Alla tittar pÃ¥ varandra och inser att ingen riktigt förstÃ¥r tjejernas problem. Vi ska till en skybar i ett hus som heter Citizen Kofi [efter den mycket kände Kofi-namnen Annan] – nÃ¥got som dÃ¥ tydligen tjejerna har tolkat som att vi ska till en bar som heter “Tits ‘n’ COffee” – vilket man i allra högsta grad skulle kunna klassa som “ett sÃ¥nt ställe“… :) För övrigt pÃ¥minner hela förväxlingen om tidernas bästa youtube-klipp: Hu is the new leader of China?

Eller säg så här: Temperaturen i Accra har aldrig någonsin, så länge man har mätt temperaturen här nere, understigit 15 grader Celsius.

Ibland undrar jag vad, om ens nÃ¥got, man fÃ¥r lära sig pÃ¥ journalisthögskolan. Eller är det sÃ¥ att de som gÃ¥r den blir rent kvalitativa journalister och dammsugs sedan upp av likaledes kvalitativa tidsskrifter som Filter efter att de tagit examen [för övrigt tror jag inte att god journalistik har allt att göra med vilken skola man gÃ¥tt pÃ¥ utan kanske snarare patos – men det fÃ¥r bli en annan frÃ¥ga]? För sÃ¥ här skrev Expressen: “Taxichauffören mördades pÃ¥ nattens sista körning.“ Hade han ens rent teoretiskt kunnat bli mördad nÃ¥n annan gÃ¥ng än under sin sista körning? Jag menar, om han blev mördad under sin näst sista körning sÃ¥ skulle han ju ha varit tvungen att köra en gÃ¥ng till… Vilket skulle ha ungefär samma sannolikhet som att man hittar det man letar efter pÃ¥ det näst sista stället där man letar [för varför ska man dÃ¥ leta pÃ¥ det sista?]…

Fotnot: Stycket ovan ändrades pÃ¥ mitt eget initiativ efter det att jag, nÃ¥got överraskande, fick en kommentar frÃ¥n Filters chefredaktör, Mattias Göransson: “Bara en upplysning: Magasinet Filter har inte publicerat en enda krönika sedan starten, och kommer aldrig att göra det heller.” Originaltexten finns här: visa

Receptet för att klara ensamma kvällar i East Legon: Coca Cola, insmugglade lantchips och text-tv pÃ¥ nätet. Nu är OS slut sÃ¥ det börjar väl bli dags att sätta sig in i den afrikanska fotbollen; Ghana var ett av de första lagen att kvalificera sig till fotbolls-VM och numera har ju Nigeria svenska förbundskaptener…

Utsikt frÃ¥n Tits ‘n’ Coffee.

Egentligen är det inget speciellt med den här bilden, men jag tycker om färgerna. Den blåblåa himlen, den roströda jorden och den gräsgröna lastbilen.

Jag har nog fÃ¥tt en hangup pÃ¥ det där trädet… Dessutom – det underliga i situationen är att om än trädet nu är stort [säkert 20 meter högt och en omkrets som skulle fÃ¥ John Goodman att känna sig mager] sÃ¥ finns det ett helt brutalt mycket större träd nÃ¥gra hundra meter bort. Där snackar vi alla stora träds moder – Afrikas son-of-a-gun-träd helt enkelt. SÃ¥ när man dÃ¥ ser det sÃ¥ känns “vÃ¥rt” träd liksom… ja, inte sÃ¥ mycket längre. SÃ¥ därför försöker jag väl glorifiera det med dramatiska bilder… för att det är, ja, ett par hundra Ã¥r yngre än herre-pÃ¥-täppan-trädet nästgÃ¥rds.

AlltsÃ¥, nu har ju jag varit ganska förskonad frÃ¥n räntesatser och annat, Ã¥tminstone sedan jag jobbade pÃ¥ bank själv – men jag tror mig i alla fall veta att exempelvis en fast boränta satt till säg fem Ã¥r ligger runt 4%. Sen har vi ju dÃ¥ situationen här i Ghana, där det dels är lite high chaparall när det kommer till Ã¥terbetalning [svÃ¥rt att nosa upp folk som inte har nÃ¥got personnummer eller fast adress] och dels är det den gamla klassikern svagt förtroende för landets politik = hög ränta och vice versa… Men. ÄndÃ¥. Fatta. 27,5% – som utgÃ¥ngsränta?!! Tänk er om man skulle ta ett sms-lÃ¥n här i Ghana – effektiv ränta typ 400 000%, katsching! Var är Sverker Olofsson när man behöver honom?

När jag och Lady var här nere tillsammans sÃ¥ ondgjorde vi oss över den tid det tar ibland att fÃ¥ service – och nu har jag fÃ¥tt vatten pÃ¥ min kvarn [via BrushMasterâ„¢]; det är inte bara här i Afrika som det finns en “que sera sera“-attityd över matens frambringande – redan pÃ¥ Charles Darwins tid sÃ¥ fanns det en del att önska gällande service även i Sydamerika: visa

Dagens fundering:
Tänk om jordens befolkning skulle vara odödlig – att alla levde för evigt – och samtidigt att människan saknade fortplantningsförmÃ¥ga… Tror ni att man skulle kunna njuta av livet dÃ¥? Eller skulle det ens finnas nÃ¥got som kallades för “livet“? Jag minns Highlander när jag var yngre, han hade ju en förbannelse som gjorde att han var odödlig [eller han och alla andra Highland:rar], men om man inte var ensam om det – utan alla andra levde pÃ¥ samma sätt, skulle det pÃ¥verka nÃ¥got? Hur skulle samhället se ut? Skulle nÃ¥n ens tillnärmelsevis känna nÃ¥got som helst ansvar? För oavsett vad man gör sÃ¥ vaknar man upp dagen efter och det är en ny dag…

Måndag morgon [eh, nåja], ny vecka på intågande och en och en halv vecka tills att Lady kommer och förgyller tillvaron! Nu kör vi!

Er tillvaro,

Relax