Hong Kong…
Tue April 27, 2010, 17:16(I sann nybyggaranda sÃ¥ har jag härmed enhälligt fattat beslutet att de här parenteserna frÃ¥n och med nu kommer tillägnas dagens sammanfattning. So without further ado – tillÃ¥t mig presentera: Hong Kong, tankar om sprÃ¥k, tankar om sömn och dagens bildskörd. God läsning!)
Hong Kong. Smaka pÃ¥ orden – Hong Kong. Home of Bruce Lee och med det även producent av en betydande del av alla världens fighterrullar. [Rolig parentes i sammanhanget är att av alla filmer som gjorts i filmen sÃ¥ är större delen gjorda pÃ¥ kantonesiska, vilket talas av en i sammanhanget försvinnande liten del – typ 150 miljoner – till skillnad frÃ¥n Mandarin som talas av närapÃ¥ tvÃ¥ miljarder… Men sÃ¥ pratar man ju kantonesiska i Hong Kong och sÃ¥ledes gjordes alla gamla sköningar till Hong Kong-rullar pÃ¥ kantonesiska snarare än Mandarin. Men som sagt, parentes.]
Hur som helst, i helgen var det sÃ¥ dags att korsa gränsen mellan Kina och Kina-fast-inte-lika-mycket-Kina och förära Hong Kong med ett besök. Tidig sänggÃ¥ng pÃ¥ fredagkvällen [och detta hör och häpna trots happy hour och därtill kommande vidlyftiga löften om öppen bar och drick-sÃ¥-mycket-du-orkar i expatkvarteren] gjorde att starten gick klockan nio pÃ¥ lördagmorgonen. PÃ¥ hotellet köpte jag och Roland [som knallfull och luktandes som ett krossat systembolag kom instövlandes tvÃ¥ sekunder innan min satta deadline] biljetter och satte sÃ¥ iväg. En och en halv timme skulle resan ta, om det var mycket trafik, annars runt en timme. LÃ¥t mig säga sÃ¥ här: Den som gjort den glädjekalkylen vet tydligen ungefär lika mycket om passkontrollen för att komma ut ur Kina och in i Kina-fast-inte-lika-mycket-Kina som en femÃ¥ring vet om självdisciplin när det gäller lördagsgodis – kön fram till passkontrollen tog lite knappt tvÃ¥ timmar att komma igenom och kön till den andra passkontrollen [för det räcker inte att ha en person som stämplar bÃ¥da stämplarna – ut ur Kina och in i Hong Kong] tog ytterligare en timme. Väl pÃ¥ andra sidan väntade sen en busstur pÃ¥ trekvart. NÃ¥väl, det är ju kul att vara pÃ¥ väg ocksÃ¥ – inte bara att vara framme. Eh…
Framme i Hong Kong hade jag en agenda: Se pÃ¥ skyskrapor och köpa en väska. Eftersom Roland i mina ögon snarast kunde betecknas som ballast sÃ¥ gjorde jag tidigt klart för honom hur jag tänkte lägga upp min dag – fotografera skyskrapor, Ã¥ka och köpa väska och avsluta med att fotografera skyskrapor. Och det är en ganska bra summering av dagen – som dessutom kröntes med ytterst exklusiv Hong Kong-mat; Pizza Hut till lunch [men Oh my God vad jag hade längtat efter flottig pizza!] följt av McDonalds till middag. Hur som helst, mina mÃ¥l uppfylldes – här nedanför ser ni resultatet av skyskrapefotograferandet och i hotellrummet ligger en sprillans ny väska frÃ¥n Pumas outlet ute i Tung Chung.
Slutligen var vi sÃ¥ framme vid punkten dÃ¥ vi bÃ¥da kände att det hade varit skönt att Ã¥ka tillbaka till Shenzhen. Och det hade ju varit en inte alltför betungande uppgift om det inte hade varit för att… tja, vi hade liksom ingen aning om var vi hade gÃ¥tt av bussen när vi väl kom. SÃ¥ logiken fick rÃ¥da, jag tog mig an rollen som mästerdetektiven Blomkvist och vi följde, mycket Hans&Gretchel:skt, kaksmulorna tillbaka till början… vilken var sÃ¥där lätt… Tänk Stockholm och typ Zinkensdamm – en tunnelbanestation med en uppgÃ¥ng. Lätt! Eller hur? I Hong Kong har varje tunnelbanestation typ tio uppgÃ¥ngar [som kan ligga en kilometer ifrÃ¥n varandra] och för att lägga sten pÃ¥ börda kan jag ju säga att just vÃ¥r station, Mong Kok, har elva olika uppgÃ¥ngar och som om inte det vore nog sÃ¥ har de även enligt Guinness Rekordbok världens högsta befolkningstäthet [tänk er typ fyra stycken Södertälje till invÃ¥nare räknat per Södermalm till ytan]! Hur som helst – jag är ju inte ingenjör för intet sÃ¥ det är klart vi hittade tillbaka! Efter biljettinköp var vi PÃ¥ Väg! Yeah!
Efter tjugo minuter sÃ¥ kommer känslan krypande; nÃ¥got är fel. Efter en halvtimme är jag säker: Vi har inte passerat hamnen, Hong Kongs hamn [som för övrigt är stor som typ SkÃ¥ne – eller ja, kanske inte riktigt, men lätt som… eh, Perstorp? Kanske…]. Efter en timme stannar bussen nÃ¥gon helt annanstans än Shenzhen Bay, som vi Ã¥kte frÃ¥n pÃ¥ vägen till Hong Kong. Jag tittar lite uppgivet pÃ¥ busschauffören och säger “Shenzhen?“, varpÃ¥ han viftar ut mig ur bussen med orden “LG 9195!“. Det visade sig vara en mellanstation, för att vi skulle checka ut ur Hong Kong. SÃ¥ fram med pass, fyll i utreseblanketten [och tacka även din lyckliga stjärna att busschauffören hade närvaro nog att ge dig bussnumret, som sedemera kontrollerades minutiöst av tjänstemannen bakom disken], stÃ¥ i kö och vänta och fÃ¥ den lilla eftertraktade stämpeln… Sedan ut pÃ¥ andra sidan där nÃ¥gonting var fel. Igen. Inga taxibilar, inga bilar överhuvudtaget för den delen – och det var ju inte sÃ¥ konstigt; vi hade ju inte kommit in i Kina än även om vi inte heller var i Hong Kong. Ingenmansland fick en helt ny innebörd… jag vände mig om mot Roland och fick en sÃ¥n där hjärndöd blick som man bara kan ge om man är en bakfull trött tysk fast i Ingenmansland mellan Kina och Hong Kong. Efter ett tag hittar vi rätt – bussen väntade pÃ¥ oss och chauffören blinkade glatt när jag försökte säga tack pÃ¥ kinesiska och peka pÃ¥ bussens nummer. Hur som helst – tillbaka kom vi via Huanggang där sedan taxi tog vid innan jag vid halvtio pÃ¥ kvällen damp in pÃ¥ rummet.
Dagens fundering:
Har tankarna ett sprÃ¥k? Man brukar ju säga att man lärt sig ett nytt sprÃ¥k riktigt bra när man börjar tänka och drömma pÃ¥ det sprÃ¥ket, men jag undrar – när man tänker, använder man verkligen sitt sprÃ¥k? Helen Keller, hon var bÃ¥de blind och döv [och hade därmed ganska uppenbara problem att lära sig nÃ¥got sprÃ¥k i den mer instinktiva bemärkelsen] men nog kunde hon tänka ändÃ¥. Och vad hade hon dÃ¥ för sprÃ¥k? Jag vill nog tycka att en tanke kan vara i sanning internationell, i det att den inte är beroende av nÃ¥got sprÃ¥k. Tanken tar sig uttryck i sprÃ¥k först när den blir uttalad, eller nedskriven. Väl?
Dagens bonusfundering – feat. Nina i Zürich:
Hur skulle vÃ¥ra liv se ut om vi inte sov? AlltsÃ¥, om vi inte behövde sömn, utan levde vÃ¥ra liv rakt av utan de välbehövliga uppehÃ¥ll som sömnen utgör. Skulle vi leva ett liv närmare det jag funderade pÃ¥ om vi skulle leva för evigt eller skulle livet bli ett enda lÃ¥ngt dygn istället? Och för den delen – är sömnen en del av ens liv, egentligen? För livet borde väl vara upplevelser som man är med om i första person – och nog för att sömngÃ¥ngare och drömmar i all ära gäckat forskare genom historien men ingen kan väl pÃ¥stÃ¥ att man pÃ¥ riktigt aktivt njuter av sömn mer än att det är en härlig känsla att somna och inte lika wunderbar att vakna upp?
Men nu kör vi lite bilder va?
Yours truly, på kajen i Hong Kong. På andra sidan sundet skymtar Hong Kong Island med skyskrapor och neonfrenzy.
Speaking of neonfrenzy – nattens intÃ¥g hade väl inte helt och hÃ¥llet fattat sitt grepp om oss men icke desto mindre fick jag en försmak av mängden med neonskyltar i stan…
…och precis när jag och Roland trodde befinna oss i skobutikernas Mekka i Hong Kong [fyra kvarter med typ 200 skoaffärer] sÃ¥ insÃ¥g jag att kvarteren bjöd pÃ¥ mer än sÃ¥ – hotellrum som hyrs ut per timme! Weltklasse! Eller som de säger i Hong Kong: Romance High Class!
Min egen version av Hong Kong [klicka pÃ¥ bilden, God damn it!]. Helt okej och väl pÃ¥ plats en imponerande syn – men jag kan inte lÃ¥ta bli att tycka att den här bilden är patetisk. Kolla här och här sÃ¥ förstÃ¥r ni vad jag menar – Hong Kong. By. Night. Is. The. Shit. Och bilder som dem fÃ¥r mig att börja förstÃ¥ mina kära vänner som dunkat pÃ¥ med kamerahus, objektiv och megapixlar sÃ¥ det bränt hÃ¥l i plÃ¥nboken – jag smäller helt enkelt inte lika högt med min kompaktkamera. Men som Leonard Cohen säger: First we take Manhattan, then we take New York!
Dessutom kan man komma lÃ¥ngt med en liten kompaktkamera…
Dagens sista – idolbild!
Jag ska försöka att bättra mig gällande uppdateringar – just nu försöker jag prioritera sömn och studier framför att göra mig själv pÃ¥mind via bloggen men jag inser lite smÃ¥tt att min rent narcissistiska Ã¥dra mÃ¥r bra av att skriva här med [Ã¥tminstone i förlängningen – när jag fÃ¥r till en dialog med er som läser – vilket dÃ¥ automagiskt kommer mig till gagn i form av skönt självsäker vetskap om att ni beundrar mig…] Eh. Ja – självgod? Vem? Jag? Och förresten är ordet “automagisk” ett lÃ¥neord frÃ¥n Sebbe the man. Men det är sÃ¥ in i bänken bra att jag helt enkelt använder det som mitt.
NÃ¥väl, godnatt frÃ¥n Shenzhen mina vänner. Hoppas vÃ¥ren visar sig frÃ¥n sin bästa sida där hemma – snart kommer jag förbi och ska försöka stjäla till mig tvÃ¥-tre dagar vÃ¥r innan det är dags för en Ã¥rslÃ¥ng sommar nere i Ghana…
På återläsande!
Er vinkel,
Tintin
Sjörapporten – ostsydost…
Tue April 20, 2010, 15:01(Okej, jag lämnar min försvinnande lilla engelsksprÃ¥kiga läsarskara i sticket och tar istället tillfället i akt och använder de här inledande parenteserna till att plita ner dagens sammanfattning: Fredag kväll – happy hour, lördag – parkbesök med majs och vattenfall och söndag – mässa à la bautabig, pop favor-spanska och neongrafitti.)
Det här med att Taikon:a runt som en work-a-holic backpacker har ju sina nackdelar [läs: sakna sin käresta som en madman] men visst finns det fördelar – världen är numera inte sÃ¥ stor, jag är en master[-at-work kommer senare, när själva sjukhuset är färdigbyggt] när det gäller Siemens och Elektas utrustning och flygplatsloungerna hos KLM har fÃ¥tt ännu en regelbunden besökare. Dessutom fÃ¥r man träffa människor frÃ¥n världens alla hörn – som alla har sina smÃ¥ egenheter… Ma Bo, min kinesiske lärare, har ett ganska skönt uttal när det gäller Internet – han har flera gÃ¥nger berättat för oss att han “…don’t have access to Internight, only intranight” pÃ¥ sin arbetsplats. Internajt. Jag tror banne mig att jag ska börja säga sÃ¥ själv. Sen har vi ju Roland frÃ¥n Düsseldorf som har lite halvproblems med ändelsen “site“; ena sekunden säger han “go to the websitt goooogle.com” [dessutom med en extremt tysk betoning pÃ¥ de mÃ¥nga o:na i Goooogle] medan han i nästa andetag kommer med inlägg som: “no no no, go in the opposight direction!” [och förklaringen är väl inte svÃ¥rare än att han blandat ihop uttalen av “site” – till oppositt och websajt, typ]. Och vem är jag att klaga egentligen? Alla gör sÃ¥ gott de kan, det är bra sÃ¥.
Eftersom vi hade lördag-hela-veckan i onsdags sÃ¥ har vi haft lite kvarsittning om kvällarna – och sÃ¥ även i fredags. Tio i sex siftade vÃ¥r lärare, Ma Bo, ut instuderingsuppgifter med kommentaren: “Ni kan välja om ni vill sitta kvar nu och skriva ner svaren – eller om ni vill ta med er de här och göra det pÃ¥ hotellet över helgen.” Eftersom det var exakt tio minuter kvar till dess att vÃ¥r Happy Hour började pÃ¥ hotellet sÃ¥ var det ingen vÃ¥nda över vÃ¥rt beslut direkt. “Bye bye! Have a nice weekend! Taxi! Crowne Plaza! Ni hao! Tsing Tao! Tsi Sien!” [fritt översatt till “Hej’rÃ¥! Ha ‘re bra! Taxi! Ã…k till hotellet! Tjena! Öl! Tjenixen!“], blev de även pÃ¥ förhand ganska givna följderna av hans alternativ. SÃ¥ fredagen kom att gÃ¥ i den lyckliga timmens tecken – jag och Roland höll oss till den inhemska ölen medan Ivan och Timofey var sanna sitt ursprung och drack vodka i dricksglas. Efter det, downtown Shenzhen, nattklubb följt av en okristligt tidig hemgÃ¥ng [Ã¥tminstone jämfört med mina äventyr i Shanghai]. Det ska dock sägas att Shenzhen inte är mycket till partystad – egentligen är den inte mycket till stad alls egentligen, förutom just häftig för att den är sÃ¥ ung. För 30 Ã¥r sen: En by med ett par hundra invÃ¥nare. Nu: En storstad i paritet med Hong Kong. NÃ¥ja, hur som helst. Stort, imponerande, nytt och kinesiskt.
I lördags var det sÃ¥ följaktligen dags för oldskool kontemplation, syndernas förlÃ¥telse med botgöring för kvällen före och lite gammal hederlig sightseeing. Jag och Ivan, mysfarbrorn frÃ¥n Kazakhstan, var de enda som orkade upp och vi bestämde oss för att bege oss till parkerna Splendid China och Cultural Villages of China. Väl där visade det sig att det var väldigt kinesiskt, väldigt koncentrerat och väldigt… trÃ¥kigt. SÃ¥ bilderna nedan handlar mer om försök till fotografisk estetik än informationsfyllda roligheter.
Vattenfall.
DÃ¥ Ivan är en tvättäkta MR-nörd och därmed även tekniskt inkompetent när det gäller allt förutom just magnetresonanstomografi [kan nog lätt bli sÃ¥ efter att man jobbat med MR i arton Ã¥r] sÃ¥ är det här med blixt inte riktigt hans grej. Men hur som helst, här är jag, i bakgrunden ser man sÃ¥väl de “gamla” byggnaderna [som i och för sig byggdes för typ femton Ã¥r sedan, men ändÃ¥] som de mer majestätiska glas-och-stÃ¥l-is-the-new-black-hotellen.
Väntan.
Home sweet home!
Dagens pausfågel:
Zellstoff
De är musikaliska. “Ser du mor, en fot avtecknar sig!”
En nybliven faster har bråttom att äta upp sina uttalanden.
På väggarna visas pornografiska hemligheter.
Ludet, menas det från aprikoslunden. Hotfullt tycker de i skjulet.
Det var som ett kinesiskt LEGO-land, fast utan LEGO dÃ¥… husen ni ser här är ungefär tvÃ¥ decimeter höga och träden är bonsaiträd som fÃ¥r mig själv att sakna tiden dÃ¥ jag själv höll pÃ¥ med de smÃ¥ rackarna. Fascinerande.
Söndagen spenderades med jobb, faktiskt. En liten fÃ¥gel hade viskat till oss att det var en mässa för medicinsk teknik i just Shenzhen, sÃ¥ vi bestämde oss för att man inte kan fÃ¥ nog av MR-kameror, CT-scanners och övrig hightech-utrustning i veckorna – sÃ¥ varför inte mangla in lite mer? SÃ¥ glada i hÃ¥gen begav vi oss till Shenzhens variant pÃ¥ Älvsjömässan, vilken visade sig ha nio mässhallar i samma storlek som… eh, ja, ungefär hela Älvsjömässan [som förresten heter Stockholmsmässan överallt förutom just i folkmun]. Stort, trÃ¥ngt och väldigt mycket teknik – ungefär som mässor brukar vara.
Eftersom det sedan är ett ganska obestridligt faktum att kineser är miljarder mÃ¥nga [goddag toppensvenska!] och därmed även intog mässan i stil med hugenotternas stormning av Bastiljen [okej, det kanske inte direkt är helt i linje med historien – men det passar liksom in här, sÃ¥ vi köper det – okej?] sÃ¥ fick jag snabbt nog av mingel à la Kina [vilket är skrämmande likt klaustrofobisk trängsel] och hittade istället en vÃ¥ning bland hissknapparna där det stod “View Floor“. SÃ¥ högst uppe pÃ¥ taket var det just det – en hel vÃ¥ning tillägnad utsikt. Byggnaden ni ser här har jag ingen riktig aning om vad den gör – men den var lite häftig.
Och efter pliktskyldiga besök hos Siemens och Elekta på utställningen så bestämde jag och Roland [den tyske tvåmetersmannen] oss för att det fick vara nog med kineser och tog vår tillflykt till närmaste uteservering. Väl där väntade den obligatoriska söndagsölen [om än med en twist i och med att vi drack tvättäkta Paulaner mitt i mittens Rike]. Hur såg er söndag ut förresten?
Och dagen till ära har jag tvÃ¥ ytterligare sköningar till Att Vilja Men Inte Kunna-serien – först ut är “Kineser drar pÃ¥ sig sombreron och vill skriva pÃ¥ spanska“:
Pop favor, do not litter!
Tätt följt av den här liraren som kör buss och tänkte: “AlltsÃ¥, jag kör ju en del pajsare som talar utrikiska – dÃ¥ är det väl inte mer än rätt att jag skriver dit nÃ¥got tänkvärt pÃ¥ just utrikiska!”
Och jag är inte helt säker på vad han vill få sagt, men jag tror att det är något om att han vill att vi ska ha bra dagar, varje dag. Tillsammans. Eller nåt.
Och innan helgen var all hann jag med att imponeras av hotellets investering i Koi-karpar – pÃ¥ Akvarielagret i Bromma tar de 1000 spänn kilot för de här braxen-släktingarna… sÃ¥ om man gör en överslagsräkning kommer man lätt fram till att det simmar runt nÃ¥n miljon i dammen utanför hotellentrén.
Slutligen, precis när jag skulle dra för gardinerna på rummet så upptäckte jag det -min alldeles egna spegelbildsgrafitti från neonfrenzyt nere vid parken.
Dagens bonusbild blir på Pippi Pelikan [även kallad grillad pärlhöna]:
Alltså, jag vet att mitt matbloggande är ljusår ifrån min trogne vapendragare Björns dito, men hey! Är inte en sån här bild ganska cool? Det ska även sägas att inga djur kom till skada under inspelningen av den här filmen [dagens lögn, Pippi är ju död!] och att pärlhöna är riktigt gott.
Dagens fundering:
AlltsÃ¥, genom alla tider sÃ¥ har ju människor tänkt [mer eller mindre] – och en del har klassats som genier medan en del – eh, ja, inte riktigt hÃ¥llit mÃ¥ttet. Hissen har inte gÃ¥tt ända upp. Alla indianer har inte varit i kanoten. Hjulet har snurrat men hamstern var död. Det lyste men ingen var hemma. Ja, ni hajar. Hur som helst – de här som har klassats som genier – vad har de gjort, egentligen? Att underlätta för oss människor är ju en sak, men är det inte egentligen sÃ¥ att alla uppfinningar som underlättar och förbättrar vÃ¥ra liv egentligen bara gör att vi ägnat större del av vÃ¥ra liv till att göra annat än att just leva? Jag har tänkt pÃ¥ det nu med det här vulkanutbrottet som faktiskt mÃ¥ste fÃ¥tt folk att stanna upp lite och tänka efter – vad är det egentligen som ger värde här i livet? Är det möjligheten att resa vart som helst när som helst, eller är det att verkligen ta vara pÃ¥ sin resa – att njuta av att vara pÃ¥ väg och inte bara njuta av att vara framme? Jag vet inte… och det mest sorgliga är väl att jag själv kommer banna alla vulkaner i mannaminne om situationen kvarstÃ¥r när jag ska hemÃ¥t igen framÃ¥t början av maj…
In i dimman kamrater!
в туман, товарищи!
Er vinkelslip,
Agaton
PS. IMUILUAPPGN! DS.
PSII. Ja, ostsydost mÃ¥ste väl ändÃ¥ vara det sydöstra hörnet av Kina – hur mycket mer ostsydost kan det bli liksom? DSII.
Wild wild east…
Fri April 16, 2010, 19:07(No, naw I’m telling you guys – if no one ever gives me any feedback on these english words in the beginning I’ll stop once and for all. You don’t have to [not ask me] twice. Ok? So, now that you have the chance, take it and embrace the fact that I will be the next big author in Sweden with big hits like “Kapten Nero“, “Behind the thought of the tough” and the total blockbuster “I love you, always forever“. And oh, by the way – I’m not a romantic. At all.)
Efter ännu en av de här “jag-är-i-Sverige-och-varken-kan-eller-hinner-riktigt-uppdatera-min-blog-pauserna” sÃ¥ är jag tillbaka i hetluften igen. Den här gÃ¥ngen live frÃ¥n Kina! Igen. Lyckligtvis hänger jag inte pÃ¥ hotellet som Gud glömde när det gäller avstÃ¥nd frÃ¥n Peking centrum utan den här gÃ¥ngen befinner jag mig typ femton klimatzoner längre söderut och Ã¥tminstone tre biltullar närmare citykärnan, i Shenzhen, granne med Hong Kong. Och här ska jag lounge:a runt i tvÃ¥ veckor till, skvalpa runt i den megalomanstora poolen pÃ¥ kvällstid och om dagarna mangla mig själv blÃ¥randig med hardcorekunskaper om magnetresonanstomografi hos Siemens. Highlife med andra ord.
Eller ja, alltsÃ¥, det är inte sÃ¥ farligt – alls egentligen. Det enda som verkligen gör att det hela känns totalt ovärt är avstÃ¥ndet hem till Lady; det mÃ¥ sÃ¥ vara att jag “bara” befinner mig ett kvarts jordklot bort [vilket i och för sig enbart kan anses vara “bara” om man jämför med typ en resa till Mars] men sÃ¥na avstÃ¥nd är ju helt astronomiska i och med att jag egentligen bara vill… ja, tralla runt i havsbrynet hand i hand med Lady, vänta stenÃ¥lderslänge pÃ¥ lunch pÃ¥ strandrestaurangen och se solnedgÃ¥ngen över Atlanten innan natten tar vid. Det ju är det jag vill. Och dÃ¥ är ett kvarts jordklot solklart jämförbart med tja, säg Andromedagalaxens interstellära storlek [och till er eventuella astronomer som snubblat in här vill jag bara säga att det lät flashigt att säga interstellär storlek men att det säkerligen är nÃ¥got helt annat än det jag vill fÃ¥ fram – jag vet – sÃ¥ ni kan läsa vidare och spara era fingertoppar] eller Brown-ekvationens smÃ¥tt fantasiska konstant [och även här hajar jag rätt sÃ¥ primalt att jag är ute och cyklar]. SÃ¥ ni vet.
Hur som helst, i och med att jag flutit runt här i Shenzhen i snart en vecka sÃ¥ tänkte jag bjuda er pÃ¥ lite bilder – so behold, I give you: M1 does Shenzhen!
Entrén till hotellet är majestätisk. Och hur onödigt det än må vara att ha ett hotell i Venedig-stil mitt i Kina så har de verkligen fått till känslan. När man kliver in till receptionen så är man helt plötsligt i Italien.
Ciao ciao Italia!
Och det är pelare, kolumner, marmorgolv, mosaik och väggmÃ¥lningar – det är som att efterapningsrikedomen aldrig tar slut… och i sann kinesisk anda gÃ¥r det väl Ã¥tminstone tre stycken hotellanställda per gäst, sÃ¥ rent servicemässigt gÃ¥r det ingen som helst nöd pÃ¥ mig – men jag antar att det är precis som i Afrika; det är inte arbetskraften som är den trÃ¥nga sektorn…
Första kvällen strosade jag i vanlig Kina-ordning ner till restaurangen pÃ¥ hotellet för att äta middag. Klockan var halvÃ¥tta och yours truly var – ensam. The Shining-känslan frÃ¥n Loong Palace var inte lÃ¥ngt borta. Maten var helt enastÃ¥ende… dyr. Eller okej, den var tutti di fantastico ocksÃ¥, men att i Kina betala 400 bagis för en trerättersmiddag [om än pÃ¥ ett femstjärnigt hotell] med vin är typ som att gÃ¥ pÃ¥ Grand Hotel och lägga ut 4 000 pÃ¥ en sallad, en köttbit och ett glas rött. Och nog för att Mattias Dahlgren kan konsten att ta betalt – men där är inte ens han. Än.
Och poolen ja, hyfsat nice.
Slutligen, nog gafflat om hotellet, men här är utsikten frÃ¥n mitt rum. I förgrunden kan Partenon anas, sen har vi ju givetvis det gamla konstverket frÃ¥n Gurra Eiffel och Nappes TriumfbÃ¥ge. Det sägs att inne i parken finns ytterligare ett hundratal “miniatyrer” [för kan man verkligen kalla ett Eiffeltorn pÃ¥ 150 meter för miniatyr?] till, i stil med Taj Mahal, Lutande tornet i Pisa, Colloseum… och ja. Varför inte liksom? Har man pengar sÃ¥ ska man ju göra av med dem [“Den som inte lever över sina tillgÃ¥ngar lider brist pÃ¥ fantasi.“, som nÃ¥gon skön lirare sa] och vad finns det dÃ¥ för bättre sätt än att bygga en park i typ Södermalms storlek med kända byggnadsverk, mitt i Kina? Vem behöver dÃ¥ resa jorden runt?
Ja, det var sÃ¥ sant! Jag pluggar ju när jag är här – det är ju det jag egentligen gör! Dock, eftersom de är nÃ¥got anala när det gäller fotografering inne pÃ¥ Siemens anläggning, sÃ¥ är nog det här den enda bilden jag kommer kunna smuggla till mig.
En kul grej – jag befinner mig i Kina nu. Fett stort land och mangamÃ¥nga människor [tror de börjar dra sig uppÃ¥t mot tvÃ¥miljardersstrecket nu]. Och om jag skulle försöka hitta en antipod, en motpol, till Kina sÃ¥ skulle det nog bli Liechtenstein. Landet är litet som en tiontusendel av jordens yta och har typ 30 000 invÃ¥nare – men det som är riktigt coolt är att antalet företag som är registrerade i Liechtenstein överstiger antalet invÃ¥nare. Företagsekonomiska skattelättnader, nÃ¥gon?
Dagens hjälte:
Jag har säkert nÃ¥n gÃ¥ng gett er rÃ¥det att ge er ut pÃ¥ skattjakt pÃ¥ stan för att hitta Queens dubbel-dvd med deras konsert pÃ¥ Wembley 1986. Och om ni missat rÃ¥det – här kommer det igen: Ge er ut pÃ¥ stan och köp Queens dubbel-dvd frÃ¥n Wembley -86! Gör det! Sen ska ni se hela konserten Ã¥tminstone tre gÃ¥nger i rad och först därefter kan ni börja koncentrera er pÃ¥ delarna av helheten, och där rekommenderar jag speciellt lÃ¥ten “It’s a Kind of Magic” och att ni sedan specialstuderar John Deacon. Mannen är som ett under av tillbakahÃ¥llt konstnärligt artisteri – hans huvudnickningar kan knappt ens jämföras med en atomsvängning, han stÃ¥r som om man hade skruvat fast skorna i golvet med tolvtumsskruv och hans soloriff fÃ¥r hela idén med “less is more” att komma pÃ¥ totalskam – ge oss mer!!! Men oavsett hur mycket motsatt till jovial Herr Deacon verkar vara sÃ¥ ser man att han lever. Hans blick skulle kunna sätta igÃ¥ng skogsbränder, fingrarna rör sig sÃ¥ naturligt över strängarna att det är som att han föddes ur en bas och när publiken fÃ¥r ett leende är det som en kollektiv lottovinst. John Deacon. Glöm aldrig det.
I onsdags hade vi för övrigt afrikanskt tema pÃ¥ dagen: Strömavbrott! Halvtio pÃ¥ förmiddagen blev hela kvarteret strömlöst [vilket inte hade varit nÃ¥gon större fara om det inte hade varit för att det här kvarteret är mitt i Shenzhens Science Park i stil med typ Kista i kubik], sÃ¥ lÃ¥nglunchen vi fick ta till klockan tvÃ¥ [i hopp om att strömmen skulle vara tillbaka när vi kom Ã¥ter] utökades raskt till en heldag pÃ¥ stan med mina kurskamrater Ivan och Timofey frÃ¥n Sexy-tiiime-Kazakhstan samt Roland auf Deutschland. SÃ¥ vi drog ner till expatkvarteren för lunch och därefter till hotellet för att dumpa datorer innan det var dags för en eftermiddag pÃ¥ den lokala fakemarknaden…
Och mitt i smeten av bankkvarter nere i She Kou [expatomrÃ¥det numero uno] Ã¥kte vi förbi den här sköningen till hus. Glasfasad, betongpelare och… eh, vänta nu – Neptunus?! En staty som stÃ¥r rakt ut frÃ¥n fasaden och är typ tre vÃ¥ningar hög. Som sagt – “kan man sÃ¥ ska man” är mottot här i Kina. [Jag fasar bara för att nÃ¥n gÃ¥ng resa till typ Dubai – för om det är nÃ¥gra som kan för att de har pengar – och därmed även ska – sÃ¥ är det araberna…]
Väl inne pÃ¥ marknaden fick jag sÃ¥ Ã¥terigen vatten pÃ¥ min kvarn när det gäller att man ibland inte nÃ¥r hela vägen fram med lite god vilja – jag menar, kom igen! Om tröjan är av märket Fred Perry sÃ¥ kan ni ju inte sälja den i en Ralph Lauren-förpackning! Inte ens om ni är kineser som inte riktigt hajar det där med trovärdighet…
Men min personliga favorit i serien Att Vilja Men Inte Kunna [I, II] mÃ¥ste ändÃ¥ vara den här. Har man fyra bokstäver, G, A, N, T, att hÃ¥lla reda pÃ¥ och glömmer bort en sÃ¥ mÃ¥ste man vara en sann Alzheimerstjärna. Eller sakna en fjärdedel av sin hjärna. Men ändÃ¥ – nu sÃ¥ här i efterhand Ã¥ngrar jag bittert att jag inte köpte min alldeles egna GAN-tröja.
Nu är ju jag inte direkt nÃ¥got modelejon, inte ens när det är skam-gÃ¥r-pÃ¥-torra-land-priser pÃ¥ de flashiga märkena – men jag kan inte lÃ¥ta bli att imponeras av sÃ¥nt här; Louis Vuitton har smällt upp ett hus som troligtvis kostade miljoner att bygga – bara för att sälja bizarrodyra femtiotusenkronors-handväskor i stort sett vägg i vägg med stället där de kostar en femtiolapp. Men det är sÃ¥ snyggt! Stil! Klass! Det är nästan sÃ¥ att jag känner att den dag jag blir stormrik sÃ¥ ska jag börja handla här bara för att de gjort en sÃ¥ snygg byggnad. För övrigt mÃ¥ste det ju vara sÃ¥ de gÃ¥r runt – de imponerar pÃ¥ oss Svenne Banan och lever sen pÃ¥ hoppet att vi ska minnas dem när vi blir rika… det är antingen sÃ¥ – eller sÃ¥ profiterar de helt enkelt pÃ¥ de som redan är rika. Kanske.
Dagens fundering:
Och innan ni läser dagens fundering ska det sägas att den är rakt nedskriven frÃ¥n en natt ute pÃ¥ stan här i Shenzhen – eventuella tankevurpor, logikhopp och totala gigantumstep i logikframgÃ¥ngen är helt klart med vilje och skall sÃ¥ledes lämnas därhän. SÃ¥klart. Hur som helst – here goes:
Vad är musik egentligen? Är musik det man hör frÃ¥n nÃ¥gon [eller nÃ¥got] som spelar ett instrument? Eller är det just ljudet av ett instrument, oavsett hur, var när och var det är spelat? Och jag vet, bjowi, även den här funderingen bär starka drag av katten som [kanske] dör inne i lÃ¥dan – men jag kan tamejfan inte komma pÃ¥ nÃ¥gon skönt godtagbar lösning – det bara är sÃ¥ här. Gehör kommer med blodet, likasÃ¥ gör fÃ¥rmÃ¥gan att inse vad som inte kommer med blodet [och därmed kan vara ganska okej att neka under högtider i kyrkan] – och där är vi nu. Jag har fÃ¥tt gehör med blodet men ordet “absolut” glömde far min att skicka vidare – vilket lett till mÃ¥ngen komiska kvällar i det Ericsson:ska [och Ahlgren:ska] residenset genom SÃ¥-ska-det-lÃ¥ta-Ã¥ren: “Han mÃ¥ste sluta sjunga, han sjunger falskt – annars mÃ¥ste jag gÃ¥ ut ur rummet!!”
Hur som helst – just N.U. skulle jag närapÃ¥ helst av allt [förutom det helt uppenbara – att befinna mig i famnen hos Lady och ha en totalt fri kväll till förfogande…] befinna mig i VästerÃ¥s hos mina Fernet-Foundation-välgörare till vänner – där vi sedan skulle ta ett ordentligt farväl av allas vÃ¥r PÃ¥lle, som lallar vidare frÃ¥n Ã…hléns till [sjukt mycket] större utmaningar. Viel Glück PÃ¥lle!
Dagens dikt:
Ynkrygg
Bröder som luktar för mycket har aldrig saftat på.
Oj, Oj, tror jag visst att det var.
Fikon slungas ur rummet.
Och sist men inte minst Рdagens l̦gn:
“En gÃ¥ng läste jag ‘Utvandrarna‘, ‘Nils Holgersson underbara resa genom Sverige‘ och Bibeln pÃ¥ en dag, men hade ändÃ¥ tid att möblera om samma kväll.”
Och utan vidare;
På återläsning, goda vänner!
Er western,
Union