i n d i a n s o m m a r

Den blomstertid nu kommer…

Wed July 14, 2010, 22:19

(Today it’s easy: Either you look at the before-and-after pictures of our house, or you look at flowers. And oh, if you like you can think about how big your life is. My life is by estimate 5′ 5″ tall and has blonde hair and beautiful blue eyes.)

Jag tänkte att det börjar bli dags för att visa upp vÃ¥rt hem nu när vi är lite mer hemmastadda här nere – och eftersom ett par av er har uttryckt önskemÃ¥l om fler bilder frÃ¥n just huset sÃ¥ kommer det. Jag är ju en man av folket och om folket inte har bröd sÃ¥ ger jag er brioche! :)

Före. Lyckligtvis hade jag fÃ¥tt soffgruppen hitkörd frÃ¥n kontoret för jag kan säga att innan dess var det verkligen ödsligt i vardagsrummet…

Efter. Lite konst pÃ¥ väggarna, lite grönt och sÃ¥ det allra bästa av allt – en Lady som ligger och sträcker ut sig i soffan!

Efter. FrÃ¥n en annan vinkel. Här ser man ytterligare en växt och början till ett välfyllt barskÃ¥p. Dock ska ni inte lÃ¥ta er imponeras alltför mycket – en närmare titt avslöjar bÃ¥de indisk whisky, nigeriansk rom och ghanansk gin…

Före. Less is more, var något av devisen som fick råda innan jag och Lady kom på plats.

Efter. En tavla och ett par gardiner kan göra… ja, om än inte underverk sÃ¥ Ã¥tminstone att det känns lite hemtrevligare.

Före. Vårt master bedroom är stort som en mindre fotbollsplan och inredningen gjorde väl inte direkt att det kändes mindre.

Efter. Nya sängkläder och gardiner, ett par väl valda tavlor till väggarna och ett myggnät senare sÃ¥ ser det inte helt illa ut – inte sant?

Före. VÃ¥rt nuvarande gästrum. MÃ¥ sÃ¥ vara att det är stort och att jag visade god vilja och tejpade upp en bild pÃ¥ väggen – men särskilt trevligt blev det aldrig.

Efter. Gardinerna är fortfarande pinsamt oafrikanska men i övrigt har det gått igenom en sann metamorfos! Puffkudden och elefanten i hörnet är båda fynd från de lokala hantverksmarknaderna och även här finns det tankar bakom tavelfärgerna.

Efter. En sann läshörna – även om nu själva läslampan lyser med sin frÃ¥nvaro…

I övrigt har det inte hänt alltför mycket inomhus. Dock har det börjat skjuta skott och blomma ute i trädgården och eftersom min pappa är gammal trädgårdsmästarson så har jag lovat att mätta hans blomsterhunger. Så håll till godo:

De här blommorna är vÃ¥r trädgÃ¥rds Navy Seals – de klarar ökentorka och gassande sol lika bra som de gör tropiska regnstormar med kubikmeter med vatten. Att de sen kanske inte är de allra vackraste fÃ¥r liksom stÃ¥ tillbaka för det faktum att de är överlevare av rang.

Ursprungligen inköpta för att täcka upp lite tomma ytor i krukorna sÃ¥ har det senare visat sig att de här växterna har förunderligt vackra smÃ¥ rosor som ger ordet “dagslända“ en ny innebörd; pÃ¥ morgonen är de knoppar och pÃ¥ kvällen är de vissna.

Blommor på en buske utanför entrén. Helt enkelt. Blommor liksom.

Och bara sÃ¥ ni inte gör er nÃ¥gra villfarelser om att vi bor i en botanisk trädgÃ¥rd – sÃ¥ här ser det ut uppifrÃ¥n balkongen. Grönt och grönt. Men vänta ni bara! Mot muren har vi planterat bouganvilleas i allehanda färger och innan ni vet ordet av har växterna i krukorna skjutit i höjden och machete kommer te sig som ett ypperligt alternativ för kunna komma fram till gräsmattan!

Ännu en blomma.

Och dagens sista blomma.

För att nu inte senarelägga publiceringen av det här inlägget mer än vad det redan är sent så kommer jag dessvärre lämna er med de här elitistiska inredningsbilderna och skönt Mitt-i-Naturen-amatörmässiga blomsterporträtten. Jag lovar att återkomma snart med information om våra liv i Afrika [och då med funderingar om gated communities, hundvalpar och genuina människor]. Dock är det nu kväll, Lady väntar på att få sig kvällens ranson av Lost till livs [vi har börjat från säsong 1 så vi har att göra] och jag själv vill hinna slösurfa lite svensk skvallerjournalistik innan natten tar vid. Så folket, håll till godo med bildbriochen ovan och kom tillbaka snart igen!

Dagens fundering:
Hur stort är ditt liv? Om du skulle packa ihop det som verkligen betyder nÃ¥got i ditt liv – hur stort skulle det bli? En container? Ett hus? En stad? Eller är ni mer effektiva och tror er kunna fÃ¥ ner det i ett par resväskor? Jag själv är nog helt fel person att svara pÃ¥ frÃ¥gan i och med att jag skulle drämma till med att mitt liv skulle, ihoppackat, vara lika stort som världen. Och även om jag nu de facto bor i Afrika och pÃ¥ nÃ¥got sätt har packat ihop mitt liv hit ner, sÃ¥ känns det som att stora delar av mitt liv är kvar i Sverige. Ã… andra sidan är det ju sÃ¥ – jag har mitt liv liggandes bredvid mig i soffan. Det är 1.65 lÃ¥ngt, har blont hÃ¥r och blÃ¥a ögon. Lady är mitt liv.

Au revoir, comme on dit en francais!

Votre 14 de Juillet,

Napoleon

Midsommar och Ivanhoe…

Tue July 6, 2010, 15:42

(Today it’s been almost exactly one month since I last updated this blog. So be prepared – this update will be massive and since I have a defect that makes me unable to write short and consise you’ll have a lot of reading to do. But first thing’s first – here are some of today’s goodies: A new era has begun, we have a gardener, Ivanhoe has been in the Swedish House, Ghana should’ve won the World Cup and Cape Coast Castle makes you doubt human kind. And picturewise we have: Swedish foul mouth, midsummer in Ghana, a lot of fishing boats, a dramatic sunset, a deserted beach and a few random pictures. Enjoy!)

Jaaaa, jag vet – det har gÃ¥tt Ã¥r och da’r sen jag sist skrev – och inte lär ni bli gladare av att jag skriver sÃ¥där sjukt lÃ¥ngt som bara jag kan göra. Men det skiter jag i – här ovanför har ni länkar till bilder och godbitarna, sÃ¥ ni som inte orkar läsa kan klicka er fram helt enkelt. Till er andra säger jag: God läsning! Vi börjar som vanligt kronologiskt med stycken som är skrivna för… tja, typ en mÃ¥nad sen.

Nu har det verkligen börjat en ny era här nere i Accra – det är en dryg mÃ¥nad sedan Lady kom ner, Ghana är pÃ¥ väg att ta sig vidare till slutspel i fotbolls-VM och sedan en tid tillbaka har Sweden Ghana Medical Centre svensk majoritet gällande aktieägandet. Dessutom har regnperioden svept in över oss och med den även en värme som är mer överkomlig för oss kranka svenskar; istället för 35 grader och gassande sol är det nu runt 25 grader och ibland till och med molnigt med enstaka regnskurar. Dessutom har min inre termostat genomgÃ¥tt nÃ¥gon slags metamorfos vilket gjort att jag slutat svettas som en vattenspridare och istället kan rysa till av svalkan när jag kliver ut frÃ¥n huset om morgnarna.

I övrigt börjar saker och ting ta sin form här nere, vi har anställt en trädgÃ¥rdsmästare som inte bara briljerar med sina ambitioner [som vÃ¥r säkerhetsvakt Emmanuel – han hade gÃ¥tt “agriculture” i skolan, för 40 Ã¥r sen – och tyckte att vi, pÃ¥ de grunderna, skulle anställa honom som trädgÃ¥rdsmästare ocksÃ¥] utan även tycks kunna understödja dem med resultat – gräsmattan skulle närapÃ¥ fÃ¥ en golfgreen pÃ¥ skam, vi har inrett färdigt i huset och stÃ¥r redo för vÃ¥ra första besökare som landar ikväll. Och till allt det här ska dessutom läggas att vi har börjat ta vÃ¥ra första stapplande steg pÃ¥ det lokala sprÃ¥ket twii, med det i bagaget är det lÃ¥ngt mycket lättare att förhandla taxitaxa, undanbe sig “vitingpriser” när man handlar konsthantverk och imponera pÃ¥ kollegorna pÃ¥ kontoret. Sedan tidigt imorse finns ocksÃ¥ Michael med i vÃ¥r “stab” hemmavid – anställd av företaget ska han jobba tolvtimmarspass fem dagar i veckan med att… städa. Nog för att huset är gigantiskt med sex sovrum, vardagsrum, matsal och en massa annat – men tolv timmar om dagen? Hur som helst, städa, tvätta, feja och putsa – det är Michael det. Men det som ändÃ¥ känns underligast när man tänker efter – det är att det inte längre känns exotiskt att borsta tänderna till grodornas kvackande, att kliva upp till syrsornas morgonsymfoni eller att sitta pÃ¥ verandan, läsa en bok och blicka ut över de svajande palmerna. Det är ju naturligt. Det är ju sÃ¥ livet är just nu. Och det, det känns konstigt att upptäcka.

För strömlösa tillfällen på kontoret har jag numera laddat upp med tidsfördriv; en kurs i stamspråket twii och en mycket komprimerad bok om Ghanas historia.

Nu är vi tillbaka i nutid, vÃ¥r favorittrio TDI (Titti, Daniel och den lille ofödda krabaten Ivanhoe, dock numera ombestämd till IvanZoe för att undvika eventuella framtida klagomÃ¥l angÃ¥ende mammas och pappas önskan vad det gäller en riddare eller prinsessa till förstfödd) har lämnat Afrika för den här gÃ¥ngen och kvar stÃ¥r jag och Lady, ensamma men rika pÃ¥ minnen, skratt och upplevelser. Men för att inte göra det här krÃ¥ngligare än vad det egentligen är – vi börjar sÃ¥klart med det viktigaste; fotbollen!

VÃ¥r favorittrio, Titti, PÃ¥lle och IvanZoe, samlad – den här gÃ¥ngen pÃ¥ Labadi Beach pÃ¥ midsommardagen.

Ghana är ute ur fotbolls-VM. Suarez hands pÃ¥ mÃ¥llinjen räddade Uruguay frÃ¥n ett uttÃ¥g frÃ¥n VM och skickade hela Afrikas hopp tillbaka hem till Accra. Egentligen finns det inte mycket att säga – fotboll handlar om att vinna och reglerna är lika för alla. Men ändÃ¥ – ni skulle ha varit här; gatorna vibrerade av förväntan, varenda bil hade Ã¥tminstone tvÃ¥ flaggor uppsatta och taxichaufförerna glömde rentav att ta betalt i sin iver att diskutera vem som skulle göra hur mÃ¥nga mÃ¥l… Vi gick och Ã¥t pÃ¥ Bella Roma – stÃ¥ndsmässig pizza fungerar utmärkt som uppladdning inför en sÃ¥n här match och pÃ¥ Bella Roma är pizzorna to die for, dock kan det vara sÃ¥ att vissa pizzor lÃ¥ter godare än vad de är – Amalfi, som verkar vara sÃ¥där enkel att den skulle kunna vara hur god som helst [ost, tomatsÃ¥s, basilika och hummer], är… tja, helt okej. Men med hummer pÃ¥ pizzan hade man liksom förväntat sig lite mer, eller hur?

Inne pÃ¥ restaurangerna var det dock i det närmaste folktomt. Folk var ute pÃ¥ gatan – om det sen handlade om en 14-tums tjock-tv utanför närmaste “gatukök“ eller en storbildsskärm i ena änden av Oxford Street spelade inte sÃ¥ stor roll – ute was the shit! Vi höll oss dock till den lilla del av paradiset som var luftkonditionerad, drickandes Sicilianskt rödvin och mumsandes pÃ¥ den focaccia som hade blivit kvar… och sÃ¥g fram emot en natt i den nya tricolorens färger (röd, gul, grön). Men som alla sagor sÃ¥ hade även denna ett slut – luften gick ur oss alla och själv hamnade jag i en depression jag knappt ens trodde mig själv vara värdig. Livet kändes värdelöst när Ghana blev utslagna. Vi gick hem, borstade tänderna och la oss. Sekunden innan straffavgörandet var jag redo att gÃ¥ ut, festa med ghananerna tills natten blivit natt igen och promenera hem genom segerrusiga gator till tonerna av den inte helt självklara mixen av “Olé, olé, olé” blandat med landsplÃ¥gan “Zoaga“.

Ã…ter till Ghana som semesterresort – TDI anlände förra onsdagkvällen, om än efter ett palaver för att fÃ¥ ut alla sina väskor, och väl hemma möttes de av Nicholas patenterade wraps, Star pÃ¥ kylning och ett Swedish House i all sin prakt! Torsdagen spenderades pÃ¥ kontoret till hälften och vid lunch var det dags att inviga gästerna i den lokala kostcirkeln – vi gick pÃ¥ Bush Canteen. Kyckling i palawasÃ¥s, fufu med palmnötssoppa, tonfisk med okrostuvning och banku och stekt sardin stod pÃ¥ menyn. Och get this – de älskade det! Jag fortsätter helt enkelt att odla min idolstatus pÃ¥ Bush Canteen, först genom att plocka dit ett filmteam som skulle fÃ¥tt en mindre Hollywood-produktion att skämmas för sig och nu genom att plocka dit än fler “obronis” [vitingar] som älskar maten! Ruggigt nice!

Det kan vara sÃ¥ att det faktum att man äter maten pÃ¥ the Bush Canteen med händerna gör att foton som kan komma att tas inte blir alltför… eh, smickrande. Men jag tror inte att det är sÃ¥…

…för jag menar – beauty is in the eye of the beholder. Inte sant Titti? :)

PÃ¥ torsdagskvällen var vi även ute och Ã¥t pÃ¥ Monsoon – jag kan verkligen rekommendera den grillade antilopfilén med blÃ¥bärssÃ¥s. Mmmmmmmm! Innan vi bestämde oss för att bege oss hemÃ¥t igen tog vi en promenad längs med Oxford Street och hittade… Kukis. JorÃ¥, sÃ¥ att eh…

Fredagen kom och pÃ¥ agendan stod svensk midsommarafton! För att kunna fÃ¥ till de svenskaste elementen pÃ¥ midsommar sÃ¥ hade PÃ¥lle och Titti fÃ¥tt en inköpslista att fylla pÃ¥ ifrÃ¥n, sÃ¥ när de packade upp kom de ut med saker som Matjesill, senapssill, gräslök, lösgodis, kavring, knäckebröd, kaviar och sist men inte minst – tvÃ¥ rejäla pÃ¥sar med Estrellas Sourcream & Onion-chips. För att sedan ytterligare spä pÃ¥ känslan av svensk sommar hade Lady företagit sig att göra Janssons frestelse, vi hade investerat dryga hundringen i en liter jordgubbar och Ã¥ttio spänn för en liter grädde för att kunna garnera jordgubbstÃ¥rtan och PÃ¥lles iPhone var till bristningsgränsen fylld med Svenska Sommarklassiker och sÃ¥n där schlager man bara tillÃ¥ter sig själv lyssna pÃ¥ till just midsommar. Kvällen blev en klassiker – 30 expats sjunger “Hell and Gore” pÃ¥ vÃ¥r terass, de sista gästerna skickar vi pÃ¥ porten vid halvfem och morgonen avrundas med Captain Morgan, avslagen cola och djupsinniga samtal mellan mig och PÃ¥lle vid halvsex pÃ¥ balkongen. Midsommar. I Ghana. SÃ¥ jävla bra!

Långbord på terassen till tonerna av Ulf Lundell, Povel Ramel och Carola.

Skuggspel sett frÃ¥n balkongen vid halvfem pÃ¥ morgonen. [Halvfem pÃ¥ morgonen är det becksvart här nere – när de säger att solen gÃ¥r upp klockan sex sÃ¥ menar de liksom – klockan sex. Innan dess är solen inte uppe och dÃ¥ är det – svart.]

Efter en midsommardag med strandhäng hos Alex pÃ¥ Labadi följt av fotbollshysteri pÃ¥ Royal Richester Hotel var det sÃ¥ i söndags morse dags för ännu en utflykt till Cape Coast. Förra gÃ¥ngen slutade det hela i moll dÃ¥ jag blev liggande pÃ¥ hotellrummet i feberfrossa blandat med magsjuka, sÃ¥ det var tre själaglada passagerare och en nÃ¥got nervös chaufför som gav sig av strax efter klockan sju pÃ¥ morgonen. Väl framme letade vi oss till slut fram till Coconut Grove Beach Resort där ett dubbelrum [faktiskt med havsutsikt] gick pÃ¥ 80 jämna dollars per natt. Därefter var det dags att göra stan – Cape Coast var en gÃ¥ng i tiden nÃ¥got av ett nav i slavkommersen och därför känns det snudd pÃ¥ obligatoriskt med ett besök pÃ¥ det gamla slavfortet. Jag har väl i och för sig aldrig varit nÃ¥gon riktig tuffing, men när man kommer in i kryptorna där de klämde in 300 slavar pÃ¥ en yta motsvarande vÃ¥rt sovrum sÃ¥ blev jag illa berörd. Allt kändes sÃ¥ underligt motbjudande pÃ¥ nÃ¥got sätt. GÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng har vi människor bevisat vÃ¥r oförmÃ¥ga att handla pÃ¥ ett logiskt och mänskligt sätt. Och ändÃ¥ fortsätter det. NÃ¥ja, mäktigt att vara pÃ¥ plats och nyttigt för själen att ha varit där.

Midsommardagsöl hos Alex.

En sÃ¥n där bild där man i efterhand hittar ett ansikte man inte alls kommer ihÃ¥g att man tagit kort pÃ¥. Hur som helst – Coconut Grove, och sÃ¥ PÃ¥lle dÃ¥.

Cape Coast Castle…

…frÃ¥n en annan vinkel.

FiskebÃ¥tarna gör hela scenen lite mer pittoresk, samtidigt som själva vyn skulle kunnat tala för sig själv. [Sedan mÃ¥ste ni lÃ¥ta mig hÃ¥llas gällande vissa av mina bilder – jag är stolt som en tupp över att ha bemästrat HDR-tekniken… eller ja, bemästrat och bemästrat… skitsamma. LÃ¥t mig hÃ¥llas!]

Ã…ter pÃ¥ hotellet var det middag följt av barhäng för mig och PÃ¥lle. Efter att över en stadig drink ha diskuterat världsÃ¥skÃ¥dning med ett gäng finniga soldataspiranter frÃ¥n USA kände vi oss med ens mer beresta, ödmjuka och upplysta än vi troligen kommer göra än pÃ¥ ett par Ã¥r. Djävlar i havet vad naiva amerikaner kan vara! I deras värld finns det typ tre länder: USA, Europa och Afrika. Möjligen att Japan kvalar in pÃ¥ listan, som enda icke-amerikanska enskilda land, eftersom jänkarna varit i krig med dem. Men annars är de helt uppe i det blÃ¥…

En bit in på kvällen var det så dags för solen, molnen och palmerna att bjuda på resans konststycke! Vem sa att regnoväder bara var av ondo?

NÃ¥väl, ingen resa till Cape Coast utan magsjuka – sÃ¥ledes lades planerna att pÃ¥ mÃ¥ndagen göra hängbroarna i Kakoum pÃ¥ is och istället ilade vi raka vägen hem sÃ¥ att undertecknad fick krypa ihop i sängen och undra vad han gjort för ont i sitt förra liv för att förtjäna detta…

För att sen fÃ¥ det här att gÃ¥ ihop pÃ¥ nÃ¥got sätt – skulle jag fortsätta lägga ut texten sÃ¥ skulle alla – verkligen alla – tröttna pÃ¥ att läsa nÃ¥nstans om tre stycken och istället bara titta pÃ¥ bilderna. SÃ¥ hur som helst – vi hoppar raskt vidare till helgen som var!

Fredagkvällen ägnades som sagt åt fotboll och efter det åt själarensning och depression. Inte mycket att orda om alltså. På lördagen hämtade vi upp vår vän Nii Amo för vidare färd mot Ada Foah och lite skön relax längs med Voltafloden. Väl framme bredde vi ut oss vid poolen, åt gott och spelade Backgammon tills vi funderade på om vi inte ändå var sugna på en tur med båt ut på floden. Jag har både läst och hört talas om Maranatha Beach Camp, en sån där söderhavsö:sk liten resort längst ute på landtungan mellan floden och havet. Sagt och gjort! Vi hyrde in oss på en båt och tultade iväg. Väl framme visade det sig vara ett lyckokast! Totalt Bali-lika sandstränder på ena sidan och en solvarm Voltaflod på andra sidan och däremellan små hyddor av palmblad blandat med solstolar och sandsandsand.

Eller som Lady säger: Det här är min strand!

Varpå jag kontrar: Och det här är min!

Och sÃ¥ bakvattnet pÃ¥ andra sidan om näset – palmer, vindstilla och en strand befolkad av en handfull turister och ett par tusen eremitkräftor i miniformat.

Hela sällskapet samlat!

PÃ¥ vägen hem var solen vÃ¥r vän igen och pÃ¥ nÃ¥got sätt känns himlen större, molnen mäktigare och solen rödare här nere… eller finns det här i Sverige ocksÃ¥? Jag har glömt. Vilket känns sorgligt. Men vi kommer hem i slutet av mÃ¥naden för att ta reda pÃ¥ det!

Söndagen spenderades i vanlig ordning nere pÃ¥ Labadi Beach innan det var dags för TDI att Ã¥terigen nyttja sig av KLM:s faciliteter. Eftersom “god tid” är nÃ¥got av ett okänt begrepp för ghananer sÃ¥ är sista incheckningen för flyget dryga tvÃ¥ timmar innan avfärd – nÃ¥got som gör att en plats i loungen kan vara guld värd. SÃ¥ en gravid Titti i kombination med separationsÃ¥ngest [frÃ¥n bÃ¥das hÃ¥ll – själv är jag en blödig själ som tycker att avsked är extremt svÃ¥rt] plus ett par tÃ¥rar gjorde att personalen vid incheckningsdisken blev alldeles heartbroken och bÃ¥de hon och Daniel gled in i loungen för ett par timmars fri dryck och snacks – nÃ¥got som annars kräver silverstatus och typ oändligt antal flygmiles. Nu är de Ã¥terigen hemma i Sverige och… ja, här nere är det business as usual igen. Vanvettigt trÃ¥kigt men ändÃ¥ en trygghet i sig. Nu väntar lunch pÃ¥ vÃ¥rt nya stammishak Coffee Lounge och ikväll är det halvapriset-pizza pÃ¥ Pizza Inn i Accra Mall. Vardagen is back.

Dagens fundering:
Varför är det sÃ¥ ibland att man själv inte kan se saker för vad de är – trots att man är mitt ibland allt? Hur kommer det sig liksom att man kan se saker bättre som utomstÃ¥ende än nÃ¥gon som verkligen borde ha örnkoll? Som här i Afrika – PÃ¥lle och Titti kom med reflektioner om livet här nere efter tvÃ¥ dagar som jag själv inte ens hunnit med att göra efter närapÃ¥ ett Ã¥r – hur kan det vara sÃ¥? Är jag hemmablind, lägger man märke till mer saker när man är pÃ¥ semester och kopplar av eller är det bara sÃ¥ att man alltid fäster blicken nÃ¥gon annanstans än där man för tillfället stÃ¥r?

Och innan dagen är all tänkte jag även ge er en liten skön cocktail av bilder – om ni nu inte skulle fÃ¥tt nog med det jag plitat ner hittills. SÃ¥ hÃ¥ll till godo!

Uppe pÃ¥ byggsiten sÃ¥ fortsätter saker att växa som frÃ¥n ingenstans…

AlltsÃ¥, ni vet de där tillfällena när man kommer hem sent efter en sÃ¥n där helkväll man redan dÃ¥ känner pÃ¥ sig att man kommer Ã¥ngra dagen efter? Man lägger sig i soffan för att “vila en stund”, somnar och vaknar morgonen efter med sandpapperstunga, betongkeps och en Ã¥ngest som inte ens en Wienerschnitzel kan rÃ¥da bot pÃ¥ [mitt ultimata tips mot bakfylla är annars Wienerschnitzel – ni vet, först bankar man ut det onda, sen blir det spabehandling à la äggbad för att slutligen lÃ¥ta köttbiten sona sina brott i stekpannan med ett hav av smör]? Hur som helst – vid sÃ¥na tillfällen sÃ¥ är det en annan sak som alltid slÃ¥r en när man vaknar där mitt i natten – myrornas krig är pÃ¥ tv. Varenda gÃ¥ng. Och här har vi det – inspelningsplatsen för myrornas krig. De här soldaterna klarade sig inte…

…för som ni ser här sÃ¥ handlar det alltsÃ¥ om myror, flygmyror i tusental. Exakt vad de gjort och varför de bestämt sig för att försöka bada utan att ens ha tagit baddaren vet jag inte. Men de finns i drivor.

AlltsÃ¥, okej att det är regnperiod här nere, och att därmed typ skalbaggar har det ganska kämpigt [det regnar typ ett badkar per kvadratmeter när det väl regnar] – men att som skalbagge fÃ¥ för sig att lösa det hela genom att klättra upp tvÃ¥ meter pÃ¥ ett staket – är inte det lite overkill? Och dessutom – kunde han inte ha valt nÃ¥got mer lättklättrat, typ ett träd?

Så, nu har vi nått vägs ände och jag lämnar er därhän för idag. Tack och bock, på återläsande och ta hand om er folket!

Ert värdpar at your service,

Lady & M1