i n d i a n s o m m a r

Kräftor och hängbroar…

Tue September 14, 2010, 14:49

(In the wake of the Crayfish Party I hereby present to you: Swedish big city tomatoes, crayfish-prawns the proper way, cocaine in Cape Coast, Vodkay and Kakum’s canopies. And if you are a friend of Google Translate, I’ll throw in our wedding site as well. Enjoy!)

Evig sommar. Det är nog det närmaste jag kan komma en rättvis beskrivning av vädret här nere i Ghana. GÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng sÃ¥ kommer Lady pÃ¥ sig själv med att tänka tanken “borde jag kanske inte ta med en kofta ikväll – om det skulle bli kallt?” och jag själv kan i tid och otid fundera pÃ¥ om det inte vore snyggt med en svart stickad tröja till den blÃ¥a skjortan… Men svaret pÃ¥ de frÃ¥gorna är “nej, det blir aldrig kallt” och “ja, möjligen att det vore snyggt men dessvärre har du för det första inte med dig nÃ¥gon stickad tröja och för det andra blir det aldrig svalt nog för att du ska vilja ha en sÃ¥n pÃ¥ dig“. Vi har liksom inga varma kläder med oss. Och nu, när vi bÃ¥da har varit här nere under en längre tid [om än med en paus för lite svensk sommar] sÃ¥ börjar jag känna att den här tanken med att flyga hem i mitten av november och sen Ã¥ka till Ã…re – hur tänkte vi där? Eller ja, alltsÃ¥ – svaret är väl givet – vi tänkte bröllop och vi tänkte att Ã…re är vackert och exotiskt [för det är det – vackert och exotiskt!]. För oss. Men hur kunde jag glömma hur det var i december förra Ã¥ret när jag kom hem, iklädd chinos och linneskjorta [jag bannade mig själv med edssvurna invektiv som skulle fÃ¥tt en sjöman att skämmas] och sÃ¥ledes i n t e packa ner nÃ¥got varmare än en lÃ¥ngärmad skjorta och ett par jeans?! Ja ja, det är coolt att frysa. I alla fall om man bor i Afrika.

Jag har börjat träna igen förresten – innan vi bröt upp frÃ¥n den ghananska vardagen och tog expressemester i Sverige sÃ¥ lunkade jag runt pÃ¥ gymmet tre gÃ¥nger i veckan, och efter att vi kom tillbaka har det varit sisÃ¥där med min självdisciplin. No more! Nu är jag sÃ¥ Ã¥terigen slav under min lille fysfantom Emmanuel; inom gymmets fyra väggar sÃ¥ är hans ord lag. Förutom att jag väljer att bryta mot lagen ibland dÃ¥, men hey – vi har ju alla kört för fort nÃ¥gon gÃ¥ng, eller hur? I alla fall – tre gÃ¥nger i veckan kör vi – högintensivt skulle vissa säga, sÃ¥där säger jag och en piss i Missisippi säger Dean Karnazes.

Dean Karnazes ja, vi sÃ¥g till att smuggla med oss ett mindre magasin med tidningar och böcker ner – och när jag satt och bläddrade i Runner’s World och läste tipsen för att hÃ¥lla en konversation med en maratonnörd flytande, sÃ¥ fastnade jag just för den gode herr Karnazes. Mest känd är han nog för sitt tilltag att springa ett maraton om dagen i USA:s 50 delstater. AlltsÃ¥ 50 dagar, 50 maraton och 50 delstater. Där snackar vi högintensivt! Han avslutade det hela med New Yorks Maraton, och gick över mÃ¥llinjen pÃ¥ 3:00:30. Respekt!

Minnen frÃ¥n sommaren i Stockholm: I väntan pÃ¥ att luncha med min trogne vapendragare Rémy sÃ¥ satt jag ute i solen vid Zinkendamms tunnelbana – och hittade den här; det kanske är lite svÃ¥rt att se men pÃ¥ plÃ¥tburken stÃ¥r det “inte för mycket vatten, tack!” och…

…i den växer det alltsÃ¥ en tomatplanta. NÃ¥gon har alltsÃ¥ bestämt sig för att det odlas för lite tomater i innerstan i Stockholm och även försökt göra nÃ¥got Ã¥t saken! I like! Här nere i Afrika har vi bestämt oss för att det odlas för lite tomater, paprika, jordgubbar, vattenmelon och nätmelon – och sÃ¥ledes planterat hela kalaset i vÃ¥r trädgÃ¥rd! Smultronen vi planterade fick ingen lätt jungfruresa dock sÃ¥ vi fÃ¥r göra ett nytt försök inomhus…

Dagens fundering:
Hur länge har tiden funnits? Det finns ju ett uttryck – typ att nÃ¥got “…funnits i alla tider” – men hur länge har själva tiden funnits? Jag inser väl ganska konsekvensanalytiskt att tiden finns även om man inte mäter tiden, men tror ni att det har funnits nÃ¥got tillfälle dÃ¥ tiden inte funnits? LÃ¥t säga att allt, alltsÃ¥ verkligen hela-universum-allt-hela-klabbet, kyls ner till absoluta nollpunkten, slutar tiden att gÃ¥ dÃ¥ med? Eller ja, säg sÃ¥ här: Vad är tid? Om temperaturen är 0K, dÃ¥ borde ju rimligen det inte finnas nÃ¥gra molekylsvängningar i Cesium-133-kristallen och sÃ¥ledes skulle ju tiden, rent definitionsmässigt, stÃ¥ stilla. Upphör tiden dÃ¥ att existera? Och när bildades tiden? Eller är tid mer relativt än sÃ¥ – är den beroende av oss människor? Om hela världen stannar hemma en dag, har den dagen gÃ¥tt dÃ¥ eller gÃ¥r den i repris dagen efter? Mmm… stora frÃ¥gor. Mycket viktiga. Väldigt.

Men okej – Ã¥ter till Ghana och höstens möjligen största begivenhet: Kräftskivan! I veckor hade vi genom antydningar spridit ordet bland Accras festelit och trots att inbjudningarna gick ut först med knappa veckan kvar innan festen sÃ¥ var gensvaret rytande – över 30 personer OSA:de och när vi började räkna efter hur mÃ¥nga som skulle fÃ¥ plats runt lÃ¥ngbordet pÃ¥ terassen insÃ¥g vi att vi var tvungna att räkna med att folk droppade in sent. Vi hade helt enkelt inte plats! Dock är det snarare en regel än ett undantag här nere – man kommer sent, inte bara om man är fint folk. SÃ¥ klockan sex när jag och Lady öppnade portarna sÃ¥ var det svenskt med fanan i topp – metrologen  Liisa, vÃ¥r [dock spansk-österrikisk hemmahörande i USA] granne Daniel och sÃ¥ Karolina med väninnan Andrea. JorÃ¥, sÃ¥ att eh… Vi smuttade Gin&Tonic i nÃ¥n timme innan det sÃ¥ sakteliga började droppa in folk. Innan kvällen var all och vi trippade in pÃ¥ nästa dygn sÃ¥ var det fullt! Det grillades, potatissalladen gick Ã¥t och kanske mer än nÃ¥got annat sÃ¥ ä l s k a d e folket vÃ¥ra “kräftor“!

Gunnar gjorde ett hjältemodigt försök till att flyga ner krondill frÃ¥n Frankrike men inställda flighter och en Paris-strandad Laura gjorde att vi helt enkelt fick hÃ¥lla till godo med vanlig dill. Men vad gör väl det? Vi lagade kräftspad enligt konstens alla regler – fyra liter vatten, en grabbnäve salt, en flicknäve socker, sÃ¥ mycket dill du har samvete till och sÃ¥ närapÃ¥ en liter öl, för att kompensera det faktum att vi fick använda den nÃ¥got ljusa men aningens mer maltiga Club [jämfört med Star] istället för regelrätt Porter – och det doftade kräftor pÃ¥ hela kontoret pÃ¥ fredagseftermiddagen! Sen är det business as usual; kyl ner lagen och häll över de kokta kräftorna [ge dem Ã¥tta minuters stormkok om de är stora som smÃ¥ humrar], ställ i kylen över natten och servera upplagda pÃ¥ fat med mer dill!

Sex kilo kokades på fredagkvällen av mig, Gunnar och Lady. Kräftspadet blev helt obeskrivligt gott och så nära äkta kräftspad som det ens är teoretiskt möjligt att komma!

LÃ¥ngbord pÃ¥ terassen – som ni ser sÃ¥ har vi pimpat det mesta; kräftdukar, kräftgirlang, hattar, bestick och snapsvisor! Att vi dessutom fick lite gammal hederlig Absolut Citron av Karolina och Andrea gjorde att vi kunde dricka äkta snapsar!

Daniel hade rentav tagit med sig en haklapp frÃ¥n San Fransisco och höll fanan högt kvällen igenom; hatt, haklapp och alltid en drink i handen! Han linkade bort längs med Banana Street [han bor typ fem hus bort] framÃ¥t kvart över fyra pÃ¥ morgonen och var med det sista gäst för kvällen. Hur som helst – bilden här är en stämningsbild; ni ser kräftgirlangen, de blÃ¥a partylamporna och oredan pÃ¥ bordet i bakgrunden: Det var helt enkelt en kräftskiva, som kräftskivor ska vara!

Och som pÃ¥ alla kräftskivor mÃ¥ste man dricka snaps! I just det här fallet är det Herb Afrik som gäller…

…nÃ¥got som verkligen uppskattades av Jana och Lady… eh, jodÃ¥ – de gillade det!

Ju närmare klockan närmade sig minsta icke primtalet desto suddigare blev bilderna…

Hur som helst – vi mÃ¥ste komma vidare – förra veckan flög iväg och när det dessutom var allmän helgdag här nere [tack för det Islam!] pÃ¥ fredagen sÃ¥ beslöt vi oss för att ta lÃ¥ngweekend och satsa pÃ¥ att det gamla örhänget “tredje gÃ¥ngen gillt” verkligen har nÃ¥gon slags verklighetsförankring, och sÃ¥ledes dra till Cape Coast. De tvÃ¥ tidigare gÃ¥ngerna har ju undertecknad drabbats av Montezumas hämnd à la bigtimes och det var inte utan att jag fasade för vad som komma skulle…

…men skam den som ger sig! Den här gÃ¥ngen gick det utmärkt och innan vädret bestämde sig för att bjuda pÃ¥ regn och Ã¥ska sÃ¥ hade vi redan hunnit med en halvdag pÃ¥ stranden, en natt pÃ¥ beachresorten Coconut Grove och sÃ¥ – äntligen – ett besök i Kakums Nationalpark! SÃ¥ när dÃ¥ Zeus och hans gelikar bestämde sig för att solen gjort sitt tog vi förnuftet till fÃ¥nga och begav oss hemÃ¥t igen. Summa summarum: En avkopplande helg med sÃ¥väl Cape Coast som Kakum – fem toasters!

När man precis Ã¥kt igenom Cape Coast och är pÃ¥ väg mot Elmina, sÃ¥ är det ett avsnitt längs med vägen där de säljer vitt pulver. Det ser verkligen ut som att det är pÃ¥sar fulla med kokain och heroin! Jag är dock hyfsat säker pÃ¥ att det är typ… eh, salt, eller nÃ¥t. Men erkänn att det vore lite skön grej liksom – “hej, vill du köpa kokain?” Värt att lägga märke till pÃ¥ den här bilden är ocksÃ¥ ingenjörslösningen för att fÃ¥ bordet att stÃ¥ rakt – Obi-Wan has taught you well!

VÃ¥r fredag. Hur var er fredag?

Eller för att förtydliga: Strålande sol, 29 grader varmt i luften och 25 i vattnet. Och så fyra mil sandstrand.

Ja, du tänker rätt – jag har just insett att jag kan fota makrobilder med min kamera. Men jag menar, fatta vilken liten krabba! Ni ser ju sandkornen som jämförelse!

Att vilja men inte riktigt kunna, del III: Vodkay

Kakum National Park – huvudattraktionen är just det här; hängbroar uppe i regnskogens trädtoppar. Dryga 350 meter med hängbroar där höjden ovanför mark varierar mellan 15 och 60 [!!] meter. Jag var inte direkt kaxig ska jag tillstÃ¥ att erkänna – jag menar hängbroar, hallÃ¥?! Eiffeltornet är gjort av stÃ¥l typ, hängbroar är gjort av… ehm, snören! Men det var sjukt coolt!

På en av plattformarna tog vi en paus och blickade ut över skogen. Helt magnifikt!

Yours truly.

Det är faktiskt en mäktig känsla att spatsera omkring 50 meter upp i luften – i en regnskog!

Den enes bröd… Här är ett träd som slagit rot i stubben till ett gammalt träd. Och bara sÃ¥ att ni fÃ¥r en känsla av hur det är där – man gÃ¥r som under tak för att det är sÃ¥ tätt bladverk ovanför, bilden kanske inte gör det rättvisa men ja. SÃ¥ är det.

Dagens roligaste: En liten, typ 5×10 cm, dekal pÃ¥ bakluckan av en bil. Texten? Typ en centimeter höga bokstäver med lydelsen “Expert in LARGE FORMAT PRINTING“. Humor, stor humor!

Och sÃ¥ givetvis – en bok, en Star och en strand. Denna gÃ¥ngen kryddat med en häst!

Och om ni nÃ¥gonsin kommer till Labadi Beach utan oss – frÃ¥ga efter Alex. Hans bord och stolar är gröna, dynorna lite grÃ¥-blÃ¥a och parasollen grÃ¥fläckigt kamofluagefärgade. Han är bäst av dem alla!

Ja, das war Alles. En lägesrapport frÃ¥n den förlorade sonen och dottern vid ekvatorn. Hur lever livet där hemma? Jag vet att det är val pÃ¥ söndag och att det skulle kliat i fingrarna hos John Polman nu när det börjar krypa nerÃ¥t tiostrecket gällande temperatur om dagarna, men i övrigt? Regnar det? Saknar ni sommaren? Ge oss nÃ¥got svenskt att klamra oss fast vid…!

Er rulltrappa,

Willow

Aldrig bliva stur…

Thu September 2, 2010, 22:34

(On Saturday it’s time for the Swedish House’s first annual crayfish party! The lack of crayfish has made us explore other options and as of right now, we have six kilos of big prawns in our fridge… Anyway, today I’m giving you a small film about Swedish engineers abroad, a rabbit and today’s quote. Ta ta for now…!)

I skrivande stund ligger det sex kilo jumboräkor i kylen här hos oss och väntar pÃ¥ sin spabehandling à la kräftkok imorgon. De vildsinta rykten som florerade omkring i expat-kretsar här nere i Accra – om att det skulle finnas kräftor att köpa i anslutning till Voltafloden – visade sig vara ett luftslott, storleken och färgen pÃ¥ räkorna här nere kan göra att man lätt misstar dem för kräftor. Det har dock fört med sig funderingar hos undertecknad pÃ¥ om det inte vore möjligt att [hrm, host host] smuggla ner nÃ¥gra livs levande kräftor och plantera in i Voltafloden… Men ja, jag vet – ekosystem, naturliga fiender och fan och hans moster…

Hur som helst – imorgon kommer Gunnar över till oss och sen gÃ¥r vi lös pÃ¥ de sex kilona med naggande goda monster med vÃ¥rt alldeles eget och patenterade recept! Om planeringen hÃ¥ller sÃ¥ kommer vi även fÃ¥ krondill influgen frÃ¥n Frankrike, men just i den frÃ¥gan ställer jag mig nÃ¥nstans mellan frÃ¥gande och neutral, dÃ¥ jag vet hur logistiken har en tendens att… ehm, ja, inte alltid fungera helt tillfredsställande här nere i Afrika. Icke desto mindre – pÃ¥ lördag är det dags! Jag lovar att Ã¥terkomma med rapport!

Dagens fundering:
Tror ni att man nÃ¥gonsin kan komma att ändra det sätt man tänker pÃ¥? Jag menar alltsÃ¥ inte att ändra tankesätt utan verkligen rent metafysiskt hur vi tänker. Eller, alltsÃ¥ – när jag var, tja, säg femton, och läste Kamratposten som att den vore den moderna tidens Lutherska katekes sÃ¥ tyckte jag att jag var färdig. Vuxen. Jag hade liksom koll pÃ¥ mig själv. Och tio Ã¥r senare, när jag var tjugofem, sÃ¥ tyckte jag precis samma sak – men med skillnaden att jag dÃ¥ var fullständigt övertygad om att jag verkligen INTE var färdig och inte ens tillnärmelsevis i samma härad som vuxen när jag var femton. Och nu, dryga sju Ã¥r senare ändÃ¥ sÃ¥ känner jag precis likadant – det är nu jag är mogen [eh, ja, nÃ¥ja] och vuxen och inte när jag var 25. SÃ¥ därför ställer jag mig frÃ¥gan – kommer det komma en tid dÃ¥ jag inser att jag antingen alltid är lika omogen eller ocksÃ¥ har varit vuxen sen jag var sju Ã¥r och stövlade in i Lidaskolan första gÃ¥ngen? Nej. Troligen inte. För det är nu jag är vuxnare än nÃ¥gonsin. Basta. :)

Förresten, om jag nu mot all förmodan skulle gÃ¥ och drabbas av akut minnesförlust och därigenom förlora all min egotism och egenkärlek sÃ¥ vill jag bara fÃ¥ det sagt, sÃ¥där för säkerhets skull: “Felix stör en ingenjör“ börjar sändas mÃ¥ndag den 27:e september, direkt efter Idol. Jag har ingen aning om när “mitt” [jag har haft ganska utförliga diskussioner med mig själv om huruvida jag verkligen skulle använda mig av citationstecken pÃ¥ ordet mitt men jag bestämde mig för att dra självgodhetsgränsen nÃ¥nstans och lade sÃ¥ledes ödmjukt till de fyra fnuttarna] avsnitt sänds men det visar sig. SÃ¥ – mÃ¥ndag tjugosjunde september pÃ¥ TV4 – glöm aldrig det!

Bara så ni vet vad det handlar om, liksom. [Fotnot: Jag v e t att jag syns i ungefär tre bildrutor i den här trailern, men det ska va så. Okej? Ni kommer få ert lystmäte av mig i ett entimmesprogram så småningom ändå.]

Ibland är det närmare hem till Sverige än man tror – häromda’n skulle Lady köpa bulgur för att göra en sallad – och där pÃ¥ hyllan stod den: “Bulgur ljus fin“! Vad jag undrar lite förstrött sÃ¥där, är om den här bulgurn [bulguren? bulgurt? bulguret?] nÃ¥gonsin varit tänkt att säljas i Sverige eller om de helt enkelt tänkt att “…ju fler sprÃ¥k vi knökar in pÃ¥ förpackningen – desto större borde ju vÃ¥r potentiella marknad bli!“…

Det är nästan sÃ¥ att jag kan se framför mig hur mamman i huset här bredvid passade pÃ¥ att tvätta den rosa kaninen när barnet lÃ¥g och sov – jag minns själv hur jag blev alldeles utom mig om mina gosedjur tvättades. Fatta helgerÃ¥n!, liksom. Förresten pÃ¥minner den här bilden liten om en annan jag tagit – den här; sorglig bild men vacker.

Hittills under vÃ¥r tid i Ghana har jag inte sett en enda flyttbil men Ã¥tminstone femtio trotro:s packade pÃ¥ det här sättet. Men det är inte sÃ¥ underligt, om man är pÃ¥ väg att flytta nÃ¥nstans, eller har köpt en ny madrass eller sÃ¥, sÃ¥ är det här det billigaste alternativet. Om man räknar in en liten extraslant för bagaget sÃ¥ hamnar man ändÃ¥ inte pÃ¥ mer än ett par kronor för att Ã¥ka genom hela stan. Och ghananska lastbilar i all ära – men jag skulle vilja se den flyttbil som kostar ett par kronor att hyra in för en flytt över ett par mil…

Dagens citat:
“I don’t like country music, but I don’t mean to denigrate those who do. And for the people who like country music, denigrate means ‘put down’.”
– Bob Newhart

Det var allt för idag, nu är det dags för Jon Blund & Co att fÃ¥ ta hand om oss bÃ¥da… Väl mött en annan dag!

Era meloner,

Vatten & Honung