i n d i a n s o m m a r

Stunden just nu…

(Okej, vi kör en mjukstart – inga bombastiska svulster till alster, inget behov att skolka från eftermiddagens möten för att ta sig igenom textmassan och inte heller tillåter vi några högre litterära ambitioner – vi ska ta oss in i matchen igen. Okej? Okej. Nu kör vi!)

Det finns stunder som ingen kan ta ifrån mig, har ni också såna stunder? Eller, för att ta ett exempel, vissa fredagar tryter orken och vi hänfaller oss åt våra inre gluttonister och köper hämtpizza. Oftast är det jag som sätter mig på stålhästen och trampar upp för backen till Kristinebergs Pizzeria (Hornsbergs Strand må ha ett restaurangutbud som heter duga, men de lider sannerligen brist på en godkänd sunkpizzeria), och any given fredagkväll är det givetvis kö för att hämta pizza, så jag sätter mig för att vänta. Och beställer en öl. För just den stunden, de tio-femton minuternas väntan på en Hawaii med extra ananas och en Acapulco med bearnaisesås, den kan man inte ta ifrån mig. Den är min, och ölen med.

Vilka är era stunder?

För övrigt ska det väl kanske göras ett officiellt uttalande – jag lever! Sista livstecknet här på bloggen var ju i början av 2011, så det har hänt en del sedan dess, men bara för att ge er en snabb summering à la timelapse så kan vi säga så här:

– vi har flyttat hem från Afrika
– Lady återtog sitt jobb
– jag började nytt jobb (back to the roots – åter på Södersjukhuset)
– jag sa upp mig
– Lady blev befordrad
– jag började nytt jobb (back to the roots, the sequel – återförenad med min förra chef)
– vi fick barn (världens bästa Astrid)
– Lady var mammaledig
– vi flyttade till Kungsholmen
– jag var pappaledig (time of my life!)
– Sune började på nytt dagis
– Astrid började på dagis

Det hela kan väl enklast sammanfattas i att barn is the shit!, Kungsholmen levererar och att det är kul att vara med om att bygga upp ytterligare ett sjukhus – om än med en något uppsvullen budget jämfört med Ghana (52 miljarder som ska ställas i proportion till 500 miljoner för Sweden Ghana Medical Centre). Den samvetsgranne ska även lägga till att det är svårt att bortse från det faktum att vi drabbats av en svår form av Afrikafeber, och drabbas av såväl nostalgianfall som attacklängtan med ojämna mellanrum. Vi vill tillbaka ut i världen för att upptäcka en ny vardag igen, men just nu tycker vi lite för mycket om vardagen här hemma för att kasta oss ut i det manierade bungyjumprep som en utlandsvistelse är.

Dagens fundering:
Funderar ni någon gång på hur många platser man varit på för sista gången i sitt liv? Jag kommer på mig själv med att tänka tanken allt som oftast och inser då med ens tragiken i att se på livet på det sättet, därefter börjar jag tvinga mig att definiera begreppet plats (är det en stad, en strand, en park, en gata eller vad är en plats egentligen?) och sist men inte minst förlorar jag mig i det vidunderliga i att tänka tvärtom – hur många platser finns det där jag inte varit än? Jag skulle vilja fira nyår dubbelt med familjen på datumlinjen på Kiribati, låta Sune springa fritt och vandra bland kullarna på Irland, höra musiken när solen går upp över bergen i Andalusien eller helt enkelt bara sitta på terassen här hemma och se sommaren sakta tyna bort i ett eldrött sken, ta ett glas vin och inse att varje dag är en ny plats där man aldrig varit.

Sist men inte minst – en bild på Astrid. Klickar man på den så får man se henne äta tårta. Bara en sån sak.

Er malaj,
Kalas