i n d i a n s o m m a r

Dröm om min förvÃ¥ning…

Sun September 18, 2016, 18:35

(“We all have our time machines. Some take us back, they’re called memories. Some take us forward, they’re called dreams.” – Jeremy Irons
Jag lever just nu i min egen tidsmaskin som tar mig till framtiden – att fÃ¥ bo utomlands och vara med om att vi som familj bygger upp ett liv utanför Sverige, med de utmaningar och belöningar det innebär – det är en dröm, och jag lever den drömmen. Hur ser din tidsmaskin ut?)

Familjen Svedenhov/Ericsson har fortsatt sin Eriksgata genom Dubai under Eid och har sÃ¥ledes sedan sist avverkat ännu ett besök hos Svenska Kyrkan (ganska streetsmart av kyrkan att anordna aktiviteter och vara mötesplats för svenskar – det är nog inte ens en tiondel av alla oss som hänger i Svenska Kyrkan här i Dubai som gÃ¥r i kyrkan hemma i Sverige), varit pÃ¥ Dubai Zoo, köpt bilbarnstol och lagt köpcentrumsbesök nummer fem till handlingarna. Utöver det har vi kört onsdag och torsdag som vardagar; Astrid pÃ¥ förskolan och jag iväg till jobbet. Men mer om detta snart – nu kör vi!

Svenska Kyrkan var det ja – jag har väl, som mÃ¥nga andra i Sverige, ett ganska okomplicerat men möjligen nÃ¥got dubbelbottnat förhÃ¥llande till kyrkan. Jag tror inte aktivt pÃ¥ Gud och även om jag understundom trillar dit pÃ¥ agnosticismdefinitionen sÃ¥ finns det nog tillfällen dÃ¥ jag ganska lätt gÃ¥r att placera in i ateist-facket. Dock är jag kristen per definition; jag är med i svenska kyrkan och tycker att traditionella högtider ska hÃ¥llas i kyrkan; giftermÃ¥l, dop, begravningar (även om man nu kan debattera om huruvida begravningar ska kvala in under epitetet “högtid”) – vilket egentligen är ruggigt ologiskt och opportunistiskt om man ska vara ärlig. NÃ¥väl – när man sedan befinner sig i en sÃ¥n annorlunda värld sÃ¥ fjärran frÃ¥n sina trygga hjulspÃ¥r hemma i Stockholm sÃ¥ känns det ju ännu mer välsett att det finns nÃ¥gonstans där man dels alltid är välkommen och dels har väldigt lätt för att finna sig tillrätta, givet att det är svenska möbler, svenska böcker, svensk mat och svenska människor. Men pÃ¥ nÃ¥got underligt sätt känns det ändÃ¥ som att priset vi fÃ¥r betala för att fÃ¥ oss den känslan av trygghet och lugn till livs är de periodiska insticken med “Gud” och “Jesus” och lovsÃ¥ngs- och bönindoktrineringen som sakta smyger sig pÃ¥ frÃ¥n det svenska prästerskapets sida (här ska det dock flikas in ett passus om att de svenska prästerna, Markus och Malin, är helt fantastiska och lätt kvalar in över de coolaste prästerna jag stött pÃ¥ – nästan i nivÃ¥ med pastor Dave som bÃ¥de jag och min pappa hade som konfirmationspräst och som tyckte att vi inte borde prata om nÃ¥gra konfirmationstexter egentligen utan det enda vi människor borde göra var att vara helt förundrade över att celldelningen fungerar).

Hur har ni andra som har barn gjort med introducering av Gud, tro och kyrkan och dess värderingar? När jag var liten fanns det ju förvisso kyrkans barntimmar men där gick aldrig jag så jag kan inte minnas att jag haft någon långvarig relation med kyrkan annat än att jag är konfirmerad och gift i den.

Astrid och svenska prästen Malin klipper ut rosa filt för att ha som klänning på dockan som barnen gjorde.

I lördags var vi pÃ¥ Dubai Zoo. Astrid har pratat i flera dagar om att hon vill se djur och eftersom det ligger ett zoo inte mer än en kvart bort bilvägen sÃ¥ sa vi okej dÃ¥. Väl där missar jag parkeringen och fÃ¥r Ã¥ka runt kvarteret för att komma tillbaka – och det visar sig att kvarteret som zoo:t (zoot? zooet?) ligger i är mikroskopiskt litet… Börjar ana orÃ¥d… När vi sen kliver in innanför portarna sÃ¥ är det som att komma in på… ja, jag vet inte vad. Tänk er att man har ett Skansen som är 1/100-del sÃ¥ stort som det är idag, tänk er sen att underhÃ¥llet är eftersatt sedan 70-talet och att djuren har klaustrofobiskt smÃ¥ burar och allt detta i en värme som redan klockan tio var uppe i 37 grader i skuggan… Det är tragiskt att se och om det inte hade varit för att Astrid verkligen uppskattade att fÃ¥ se djuren sÃ¥ hade vi vänt i dörren. Det som däremot stod ut jämfört med Sverige pÃ¥ ett annat sätt än just negativt var närheten till djuren – det mÃ¥ vara sÃ¥ att de har tredubbla staket, men ändock befinner man sig inte mer än nÃ¥gra decimeter frÃ¥n en bengalisk tiger! I Sverige inbillar jag mig att man varit lÃ¥ngt mycket längre ifrÃ¥n och troligtvis pÃ¥ säkert avstÃ¥nd frÃ¥n att stoppa in fingrar och händer… Gällande zoo:ts (zoots? zooets?) varande sÃ¥ har Dubai visserligen sent om sider insett att djurparken närmast fÃ¥r anses vara en av fÃ¥ uslingar här i stan – och i slutet av Ã¥ret öppnar sÃ¥ledes Dubai Safari. Självfallet (vad annars?) kommer Dubai Safari vara gigantiskt, vackert och högteknologiskt – utöver att det kommer vara fullt av 10 000 djur… Jag har läst mig till om saker som luftkonditionerade klippor, mistdysor för att kyla ner luften och nedkylda pooler med vatten för djuren. Jag hoppas bara att djuren pÃ¥ Dubai Zoo överlever länge nog för att fÃ¥ uppleva det…

En hårt beskuren bild för att dels slippa få med de tredubbla stängslen som är mellan åskådare och djur och dels få en bild där man slipper se burarnas misärliknande status.

Sen har vi den här listan över saker man mÃ¥ste lära sig att acceptera – vare sig det handlar om det korta perspektivet; att acceptera att nÃ¥got är som det är i det här landet, eller det lÃ¥nga perspektivet; att när man väl flyttar hem till Sverige mÃ¥ste man acceptera att nÃ¥got är som det är i Sverige. I Ghana upptogs mÃ¥nga av topplaceringarna pÃ¥ den listan av tidsbaserade faktorer; att folk inte kom i tid, att man själv kom i tid men fick vänta, att tio minuter kunde innebära fyra timmar och att “snart” ofta betydde “ingen aning om när, men jag säger ‘snart’ sÃ¥ du inte blir arg pÃ¥ mig”. Nu har vi visserligen precis inlett vÃ¥r fjärde vecka här nere, sÃ¥ det kanske är lite förmätet av mig att komma med nÃ¥gon djuplodande analys av läget men icke desto mindre finns det saker som redan nu stÃ¥r ut som annorlunda och möjligen lite svÃ¥rsmälta jämfört med Sverige. So here goes:

T I D – Var man än ska ta sig i den här staden sÃ¥ tar det tid. Nu har vi ännu inte tagit oss för uppgiften att använda oss av annat transportmedel än bil, men jag har svÃ¥rt att se att det skulle gÃ¥ snabbare att ta sig kommunalt mellan olika stadsdelar. Helt visst är det sÃ¥ att staden och emiratet Dubai är avlÃ¥ng och därmed utspridd pÃ¥ ett sätt som närapÃ¥ fÃ¥r Mount Isa i Australien att framstÃ¥ som en smältdegel av stadsliv (okej, jag erkänner – det där var Ã¥rets överdrift; alla kategorier!) – nÃ¥got som skulle kunna borga för en fördel för Dubai:s tunnelbana (som för övrigt inte har nÃ¥gra tunnlar dÃ¥ den enbart tronar fram som en highline genom stan), men med tanke pÃ¥ att Sheikh Zayed Road bombar fram rakt genom staden med mellan Ã¥tta och elva (!!) filer i vardera riktning sÃ¥ brukar köerna inte vara alltför mördarlika om man bara hÃ¥ller sig ifrÃ¥n den värsta rusningstrafiken. Dessutom finns det ett dussintal stadskärnor i den här staden som var och en för sig känns som ett mini-Manhattan. Hur som helst – att Ã¥ka och handla en liter mjölk? Lätt fyrtio minuter. Att Ã¥ka och lämna Astrid pÃ¥ dagis och sen tillbaka hem igen (en resa pÃ¥ drygt sex kilometer)? Minst trekvart. Att Ã¥ka runt kvarteret? Tio minuter. (PÃ¥ riktigt – för att ta sig runt vÃ¥rt kvarter sÃ¥ är det en tvÃ¥ rondeller, fyra rödljus och fem farthinder – utöver de knappa tvÃ¥ kilometer man mÃ¥ste färdas i bilen.) Tid.

K O S T N A D – Saker och ting kostar mer än de gör i Sverige. Även här fÃ¥r jag erkänna att jag antagligen kommer göra en annan analys av läget om ett halvÃ¥r eller sÃ¥, men i det här skedet sÃ¥ gör vi oss ofta otjänsten att översätta priser till svenska kronor – och det är dyrt. Ännu dyrare än man kanske tror hemma i Sverige – priserna har, enligt folk som bott här nere en längre tid, gÃ¥tt spikrakt uppÃ¥t de senaste tvÃ¥-tre Ã¥ren, och det är pÃ¥ bred front; boende, mat, bilar, skolgÃ¥ng och sÃ¥ vidare. Det har lett till att den medelklass som trots allt ändÃ¥ finns här i Dubai, har svÃ¥rt att ha rÃ¥d med de utgifter som krävs för ett liv här nere – vilket i sin tur lett till att medelklassen sÃ¥ sakteliga suddas ut. Kvar är de fattiga och de rika – med ännu större klyftor dem emellan. Hur som helst – del av anledningen att vi känner att det är dyrt torde givetvis vara att vi söker oss till kedjor vi känner till och som känns tryggt för oss västerlänningar; Carrefour, Spinneys och Waitrose, för att nämna nÃ¥gra exempel – och alla de ovan nämnda butikerna är extremt mÃ¥na om sina kunder och ställer gärna upp och importerar allehanda matvaror som antagligen skulle kunna gÃ¥ att hitta billigare nÃ¥gon annanstans där matvaran inte behövts fraktas runt ett kvarts jordklot innan den hamnar i hyllan. Ta apelsinjuice till exempel – vill man ha Tropicana sÃ¥ är den importerad frÃ¥n USA och kostar 35 AED per liter (motsvarande typ 80 kronor), men om man kan tänka sig Florida’s Natural, som förvisso är ett amerikanskt märke men som filialtillverkas i Saudiarabien sÃ¥ fÃ¥r man 1,8 liter för 18 AED (motsvarande 23 kronor litern) – fortfarande dyrt men inte obscent. Vi har ett par ställen till att utforska pÃ¥ förslag frÃ¥n vÃ¥r nanny Lanie – Ã¥terkommer med rapport gällande priser och tillgänglighet pÃ¥ hennes butiker vid annat tillfälle.

A R T I G H E T – I Sverige är det ganska vanligt att man hÃ¥ller upp dörrar för varandra, stÃ¥r lydigt i kön utan att trängas och lÃ¥ter damer gÃ¥ före – ja, ett visst mÃ¥tt av polerad artighet är liksom fastställd norm. Här nere jobbar man inte sÃ¥ – det är, med risk för att lÃ¥ta hÃ¥rd och dömande, var man för sig själv här nere. Man tränger sig gärna (i synnerhet i trafiken), har svÃ¥rt för att respektera köer i allmänhet (här ska jag dock komma med ett lÃ¥ngt instick – i Mexico har de ett kösystem som nog mÃ¥ste klassas som ett av de mer briljanta i världen. LÃ¥t säga att man ska gÃ¥ pÃ¥ posten och det är en hel massa folk som ska göra detsamma; i Sverige skulle man ha nummerlappar som alla behöver ta, här i Dubai skulle folk sitta och vänta – kvinnor för sig och män för sig, men i Mexico, där säger man när man kommer in “Sist?” – varpÃ¥ nÃ¥gon svarar “Jag!”. Och dÃ¥ vet man – det är min tur efter han som svarade “Jag!” – smÃ¥tt genialiskt, inte sant?) och visar sällan hänsyn till sina medmänniskor pÃ¥ det sätt som vi är vana vid hemma i Sverige. Givetvis är det sÃ¥ att undantagen som bekräftar regeln finns, och möjligen kommer de till antalet ta över regelskapet och invertera det hela med tiden, men i det här skedet har vi känslan av att det här nere rÃ¥der ett nÃ¥got bistrare klimat medmänniskor emellan.

S E R V I C E – ServicenivÃ¥n pÃ¥ restauranger och butiker trumfar allt annat jag nÃ¥gonsin varit med om. Det är som att man har dammsugit världen pÃ¥ talang, service minds och ambitioner – oaktat om det gäller butiksbiträden, servitörer eller taxichaufförer – och satt alla att jobba i Dubai. Servicen är sällan pÃ¥trängande, alltid glad och har en närapÃ¥ otäck träffsäkerhet gällande nivÃ¥n. Mycket uppskattat och nÃ¥got man säkerligen kommer ha svÃ¥righeter att vänja sig av vid när man väl flyttar hem till Sverige igen – där kvalitén pÃ¥ service är nÃ¥got skiftande, om man ska uttrycka det diplomatiskt.

L Ä T T J A – Tack vare – eller kanske pÃ¥ grund av – ovan nämnda nivÃ¥ pÃ¥ service sÃ¥ är det extremt lätt att halka in i ett lättjefullt dis av laissez faire (möjligen i dubbel bemärkelse givet skattesystemet här nere); man tankar inte bilen själv för det finns ju folk som gör Ã¥t en, man packar inte matkassarna själv för dÃ¥ tar man ju jobbet frÃ¥n han som stÃ¥r och gör det och man gÃ¥r inte och handlar sin lunch själv, nej – man skickar en springpojke att handla, sÃ¥ har han ett jobb ocksÃ¥. När vi bodde i Ghana fanns det en outtalad förväntan frÃ¥n samhället att man som expat skulle ge tillbaka till lokalbefolkningen genom att anställa folk; en trädgÃ¥rdsmästare, en housekeeper, en säkerhetsvakt – ju fler man avlönade desto bättre expat var man i samhällets ögon. Här i Dubai lever ju lokalbefolkningen väldigt gott som det är – att anställa folk gör man för att det alltid finns nÃ¥gon som har det sämre ställt än en själv och om man dÃ¥ kan göra tvÃ¥ flugor pÃ¥ smällen och fÃ¥ hjälp i hemmet och ordna en anställning för nÃ¥gon som oftast tar pÃ¥ sig familjens välgÃ¥ng i hemlandet sÃ¥ känns det ju bra. Men det är väldigt lätt att vänja sig och jag tror att avvänjningen den dagen vi flyttar hem igen blir minst lika svÃ¥r som det är lätt nu…

Ö P P E N H E T - Nu är det visserligen sÃ¥ att den här bloggen mestadels siktar in sig pÃ¥ att beskriva vÃ¥r vardag i Dubai, och inte sÃ¥ mycket fokuserar pÃ¥ total öppenhet à la Justin Hall, sÃ¥ jag är väl inte helt nedstämd över det faktum att jag här nere inte har möjlighet att vara helt öppen med sakernas varande – men jag ska ändÃ¥ tydliggöra att det här nere rÃ¥der ett lite annat klimat gällande öppenhet, pressfrihet och andra självklara rättigheter man bär med sig i ryggmärgen frÃ¥n fäderneslandet. Här nere kan man, om det vill sig illa, bli hemskickad för att man tutat pÃ¥ fel bil, varit för kritisk pÃ¥ Facebook eller av nÃ¥gon annan smÃ¥tt befängd anledning – sÃ¥ ärlighet i all ära, men det kan tidvis vara en nÃ¥got polerad bild av sanningen jag delger er, mina kära läsare. Och för detta ber jag om ursäkt men alternativen är ganska fÃ¥ i skrivande stund.

Hittills under vÃ¥ra veckor i Dubai har vi alltsÃ¥ dÃ¥ avverkat Dubai Mall (störst i världen med sina dryga 1 200 butiker), Mall of the Emirates (skidbacke inomhus – behöver vi säga mer?), Deira City Centre (fÃ¥r nog jämförelsevis anses vara ett förortscentrum), Mirdif City Centre (när man saknar Sverige – dÃ¥ Ã¥ker man hit och hittar Lindex, Max och Clas Ohlson) och sÃ¥ nu i helgen dÃ¥ Mercato Mall. När folk pratar om Mercato Mall sÃ¥ är det som att de refererar till sin lokala matvarubutik; “jag var och köpte bröd pÃ¥ Mercato” medan i verkligheten är det ett fullfjädrat köpcentrum med butiker, restauranger och biograf – allt inredningskoreograferat i italiensk smÃ¥stadsstil… Fortsätter vi i samma takt har vi om ett Ã¥r avverkat nÃ¥nstans runt 60 köpcentrum, och sanningen att säga är det nog tyvärr inte nog för att jobba sig igenom ens Dubais utbud…

Telefonen är vid det här laget full av sÃ¥na här bilder…

…och sÃ¥na här.

Men i vissa köpcentrum behöver man inte ta bild pÃ¥ vad parkeringen man stÃ¥r pÃ¥ heter – de stÃ¥r själva sÃ¥ gärna till tjänst med den hjälpen…

Dagens idol:
Henry Lindholm. Tidigare verksamhetschef pÃ¥ Röntgenkliniken pÃ¥ Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Utöver att han självklart har en läkarexamen (med tillhörande filosofie doktorstitel) sÃ¥ är han även utbildad civilingenjör och har en civilekonomexamen (och en MBA, sÃ¥klart). Och jo! Det var ju sÃ¥ sant – han är utbildad pilot ocksÃ¥! I tillägg till allt det här ska sedan sägas att han är ödmjuk, lÃ¥gmäld och ypperligt trevlig – en riktig idol, med andra ord! Vem är din idol?

Jo! Det var ju sÃ¥ sant – vi har köpt en till bilbarnstol. Den här gÃ¥ngen är det Astrid som ska fÃ¥ Ã¥ka stÃ¥ndsmässigt även i min bil, sÃ¥ för nÃ¥gra dagar sen gjorde vi Dubai Mall och kuskade runt frÃ¥n affär till affär i jakt pÃ¥ en bra bakÃ¥tvänd bilbarnstol… I Sverige säger man ju som bekant att barn bör färdas bakÃ¥tvända sÃ¥ länge det är möjligt, men allra helst till fyra-fem Ã¥rs Ã¥lder – och vi har dessutom allsköns forskning som pekar pÃ¥ just det här; barn löper upp till tio gÃ¥nger sÃ¥ hög risk att dö eller skadas allvarligt vid en olycka om de färdas framÃ¥tvända innan den Ã¥ldern, exempelvis. Här nere har de en nÃ¥got annorlunda approach till det hela – barn ska färdas i babyskydd och bakÃ¥tvända till sex mÃ¥naders Ã¥lder, därefter ska de sitta i bilbarnstol, framÃ¥tvända. Efter att vi diskuterat det hela med personalen i butikerna och frÃ¥gat hur länge man kan använda respektive bilbarnstol sÃ¥ kryper det ju givetvis fram att de gÃ¥r att använda bakÃ¥tvända ganska lÃ¥ngt upp i Ã¥ldrarna men eftersom de inte är tillverkade för det sÃ¥ hade Astrid behövt vara pygmé för att fÃ¥ plats med sina spiror till ben. Plan B, sÃ¥ledes. Köp, sälj och byt i Dubai blev räddningen den här gÃ¥ngen, även om Dubizzle har agerat räddare i nöden även den. En svensk familj skulle sälja sin nedfraktade bilbarnstol som förtjänstfullt och troget tjänat tvÃ¥ barn – och numera dÃ¥ alltsÃ¥ Astrid. Det enda som krävdes var ett korstÃ¥g över Dubai för Ladys del – ny del av stan, okända kvarter och givetvis ett gigantiskt gated community – dock med framgÃ¥ngsrik fÃ¥ngst. I och med detta är vi för tillfället fulltecknade gällande barn i bilar, näst pÃ¥ tur är en bilbarnstol till Hugo istället för babyskyddet han nyttjar för tillfället. Förresten ska det nämnas ocksÃ¥ att man här i UAE har en lag som förbjuder möjligheten att stänga av krockkudden pÃ¥ passagerarsidan fram, vilket gör det omöjligt att ha Hugo där – han har fÃ¥tt bli baksätesförare precis som syrran, inte alltid lika bekvämt, i synnerhet inte när man är ensam vuxen, men det fÃ¥r gÃ¥.

Dagens fundering:
Hur kommer det sig att det alltid krävs att man lämnar tryggheten för att börja reflektera över vardagen, ställa sig lite mer existensiella frÃ¥gor och fundera över saker och ting pÃ¥ möjligen ett mer djuplodande plan än annars – tänka pÃ¥ livet man lever alltsÃ¥? Nu kanske jag är ensam om just det här – men i Sverige kan jag inte riktigt dra mig till minnes att jag begrundat min vardag nämnvärt – den bara fanns där. Hade jag gjort mig omaket att fundera linan ut och sätta det hela i perspektiv sÃ¥ hade jag säkerligen sÃ¥väl uppskattat vardagslivet mer som kommit fram till saker som är värda att visa lite mer aktning för än man kanske gör… Men för att svara pÃ¥ min egen frÃ¥ga här i början – det är väl sÃ¥ att det är först när man lämnar tryggheten och hamnar nÃ¥gon annanstans som man har nÃ¥got att jämföra med vardagslunken hemma i Svea rike.

VÃ¥ra närmaste grannar – cigarrhusen.

HÃ¥rdvaluta i det här landet! Under Eid Ã¥kte ett par kollegor hem till Sverige varpÃ¥ jag utlovade guld och gröna skogar (läs: torsdagscocktails och hemma-hos-middagar) till de som fick med sig gröt ner. Fick följande meddelande pÃ¥ Whatsapp imorse: “En insmugglad leverans av vitt mjölliknande pulver finns pÃ¥ mitt kontor att hämta.”

Det känns ju lagom motiverat att de även här i Dubai börjar sälja höstkollektionen av kläder – mössor, varma jackor, ylletröjor…

Dagens galenskap: Befolkningsdensiteten i Hong Kong.

Det här stället Ã¥ker jag förbi varje morgon pÃ¥ väg till jobbet – och det känns sÃ¥ exotiskt varje gÃ¥ng jag kör förbi det. Tänk er in i motsvarande situation i Sverige; “Enskede Center för att lära sig Bibeln utantill”…

SÃ¥ – det var dagens skörd av text och bilder. Nu vill jag ha mig svensk indiansommar och en ögonblicksbild à la polaroid över er mÃ¥ndagkväll till livs – kör i vind! Kommentera i fältet nedanför, maila pÃ¥ ericssons@gmail.com eller överös mig med inlägg pÃ¥ facebook!

Er trubadutt,

Trudelur

Monday monday…

Mon September 12, 2016, 19:45

(Dagens shoutout gÃ¥r till min käre vapendragare och äldsta vän – Björn! Utöver det faktum att han fyller Ã¥r idag (stort grattis!) sÃ¥ förtjänar han även en plats i historien dels genom sitt kunnande om allt (verkligen ALLT!) och dels tack vare sitt underbara citat “VadÃ¥, läser inte alla FASS?” som myntades nÃ¥n gÃ¥ng efter att vi inledningsvis ifrÃ¥gasatt hur det kom sig att han kunde varningstexten pÃ¥ nÃ¥got obskyrt läkemedel varpÃ¥ han svarade att han läst det i FASS och vi kontrade med att ifrÃ¥gasätta varför han läser FASS pÃ¥ fritiden.)

SÃ¥ har ännu en vecka haft sin början här nere i Dubai. I och med Eid Al Adha och pÃ¥följande presidential decreee sÃ¥ är den här veckan arbetsbefriade frÃ¥n undertecknad, sÃ¥ vi har tagit för gott att göra vÃ¥rt bästa för att slappna av och försöka lära oss om Dubai. Sagt och gjort – söndagen spenderades till stor del i Creek Park, där vi först gick till Delfinariet och sÃ¥g pÃ¥ deras delfinshow och sedan hängde i Children City resten av eftermiddagen. I korthet kan väl sägas att Astrid verkade vara lagom imponerad av delfinerna och deras konster (jag själv tycker förvisso att delfiner är fantastiska djur och de imponerar verkligen med sina konster – men nästa möte med delfiner hoppas jag blir i det fria, där de hör hemma) men Children City överraskade positivt; lekland, utställningar om livet i havet, byggnader i Dubai, människokroppen och om flygplan – allt anpassat för barn, upplevelsevänligt och lagom komplicerat. Om det nu bara kunde göras ett ordentligt studiebesök pÃ¥ Tom Tits i Södertälje sÃ¥ att de förstod den verkliga innebörden av att skapa för barn sÃ¥ har de alla förutsättningar i världen för att fÃ¥ till nÃ¥got sÃ¥ in i bänken fantastiskt! Som det är nu är det… ja, bra. Hade det inte varit för att det fortfarande är för varmt för att vistas ute nÃ¥gra längre stunder sÃ¥ hade själva parken, Creek Park varit väl värd ett besök – men där fÃ¥r vi Ã¥terkomma med rapport vid senare tillfälle.

En ponnyridning hanns med innan värmen trumfade in oss i bilen.

“Westside Crips.”, alternativt “Pappa, ja e tje Ã¥j gammal!”

Familjen i Delfinariet innan showen. Och jag vet – bilderna är fantastiska. Men jag är dyr. Jävligt dyr. (Och uppskattar ironin här inne ikväll till 100% – jag är genomkass pÃ¥ att ta bra bilder.)

Ytterligare en “jaha, sÃ¥ här kändes inte bilden när jag tog den”-bild…

Efter lite diskussioner hemma pÃ¥ kvällen sÃ¥ kom vi sen fram till att värmen faktiskt inte är sÃ¥ pÃ¥taglig direkt pÃ¥ morgonen, och att det därmed kanske skulle funka att vi drog ner till stranden en stund. SÃ¥ igÃ¥r morse Ã¥t vi frukost och packade sen in hela familjen i Ladys monsterstora Mitsubishi (jag själv kör en liten Toyota Corolla i all enkelhet – den tar mig frÃ¥n punkt A till punkt B. Däremot sÃ¥ skjutsar ju Lady barn kors och tvärs och dÃ¥ vill vi bÃ¥da gärna att hon har en stor bil med lite tyngd bakom, och därför kör hon Ã¥ngvälten Mitsubishi Pajero) för att Ã¥ka till Al Mamzar Beach Park allra längst norrut i Dubai. Väl framme (parkeringen är bokstavligt talat bara meter ifrÃ¥n stranden – föredömligt planerat, som sÃ¥ ofta annars i det här landet) var det som att kliva iland pÃ¥ en söderhavsö – en vit sandstrand, ett smaragdgrönt hav och palmer och solstolar med parasoll utspritt över stranden… Men sÃ¥ har vi det där med värmen – att kliva ner i vattnet var bara som att känna en annan typ av luft – det var varmt som i luften men mer blött, liksom. Juryn överlägger fortfarande huruvida det bidrog med nÃ¥n svalka överhuvudtaget men ett kvalificerat förhandsbesked är att nej, det svalkade faktiskt inte alls. Efter ett par timmars häng pÃ¥ stranden (mestadels i vattnet dock – och en del i vÃ¥rt nyinförskaffade soltält) började dels Astrid och Hugos mat-och-sov-klockor knorra om att det var dags för lunch och dels undertecknad inse att solskyddsfaktor 30 bara räcker sÃ¥ länge för oss människor som föddes utan pigment (lägger du en albyl pÃ¥ mig ser det ut som en leverfläck) – dags att gÃ¥! Lunchen Ã¥t vi pÃ¥ Al Mallah – stans bästa Shawarma enligt utsago (jag kan faktiskt gÃ¥ i god för det – Ã¥t den senast jag var i Dubai) även om vi inte fick tillfälle att prova pÃ¥ det nu; Shawarma fÃ¥r beställas först efter klockan fyra pÃ¥ eftermiddagen… eh, ja. Hur som helst – vi drog in hoummos, toum, chicken tawook och sallad – som självklart ackompanjerades av bröd och mukhalal. En riktig braklunch! Till detta beställdes det även in tre olika juicer; färskpressad apelsinjuice till Lady, färskpressade jordgubbar till Astrid och för min egen del en lemonad med skamliga mängder mynta. Fem toasters till den lunchen!

Det blev en dag pÃ¥ stranden…

Och jo!, det var sÃ¥ sant – jag beställde in nÃ¥gon typ av ostbröd ocksÃ¥, ser jag nu! Hipp-burken med barnmat är av svenskt ursprung, även om det finns att fÃ¥ tag pÃ¥ här nere faktiskt.

Hello, one fool shawarma to go please. Inga konstigheter.

När vi ändå är inne på ämnet - fårhjärna. Inga konstigheter.

Och idag har vi fortsatt pÃ¥ inslagen bana – för min egen del inleddes dagen med sovmorgon medan Lady fixade frukost, packning inför dagens äventyr och morgonbestyr med Hugo och Astrid – tusen tack för det! Sedan bar det av till Svenska Kyrkan där det bjöds pÃ¥ ostfralla, kanelbulle och vÃ¥fflor innan det vankades sÃ¥ng för kidsen följt av lunch à la pasta och korv. Undertecknad inventerade noga förrÃ¥det av saltlakrits och böcker medan Lady med all säkerhet kan bli väckt mitt i natten och rabbla vilka sorters Marabou-choklad de har i kyrkan… Därefter styrde vi kosan norrut – miljöombyte och äventyr stod pÃ¥ agendan och Kempinski Ajman stod pÃ¥ GPS:en. Väl framme blev det poolhäng och bad hela eftermiddagen. FrÃ¥n att hemma i Sverige (och även pÃ¥ semestern i Turkiet) ha varit nÃ¥got reserverad gällande vatten har nu Astrid stormat fram och ligger gärna i poolen i timtals, flytandes själv med sina armpuffar eller bara sittandes i barnpoolen helt nöjd med att bara vara i vattnet. Inga leksaker eller sÃ¥, bara vara. Mycket skönt! När sedan sÃ¥ familjens mat-och-sov-klocka började ringa sÃ¥ snoozade vi ett par gÃ¥nger innan vi begav oss hemÃ¥t. Lite hämtmat fast tvärtom (det finns nog inte en restaurang i den här stan som inte erbjuder utkörning av maten – oftast kostnadsfritt) och tvÃ¥ sovande barn senare sÃ¥ sitter vi nu här, Lady uppkrupen i soffan med nÃ¥n tv-serie och jag vid köksbordet och skriver till er.

Norsk-svensk-dansk-finska kyrkan i Dubai. Mycket trevligt ställe – rekommenderas!

AlltsÃ¥, jag är den första att rösta för att vi alla ska fÃ¥ ha pÃ¥ oss vad vi vill – sÃ¥ jag vill med den här bilden bara säga: “You go man, I support you all the way!”

Som sagt, häng vid poolen, sol och bad hela eftermiddagen lång!

Och bara för att ni ska få lite bra bilder på våra fina barn också så kommer här tre bonusbilder!

Astrid. Världens yngsta baglady (hon älskar att samla saker i påsar, väskor eller ryggsäckar och bara bära omkring på dem) och världens finaste treåring.

Hugo Bugo. Har på tre dagar gått från att ungefär kunna sitta upp själv till att nu resa sig med hjälp av bord, krypa och vilja gå. Snart är lugnet över!

Och så en bild på grabbarna grus!

Imorgon är sista dagen av ledighet för Astrid – pÃ¥ onsdag och torsdag är det förskola som vanligt och för min egen del kommer Ã¥tminstone nÃ¥gon av dagarna ägnas Ã¥t jobb i Ajman och beta av mailskörden här hemifrÃ¥n. PÃ¥ söndag kör vi igen – dÃ¥ med sÃ¥ gott som fullt manskap i och med att vÃ¥r VD kommer ner och tillträder sin tjänst pÃ¥ plats, sedan väntar vi bara pÃ¥ en CHRO och en CQO innan ledningsgruppen är grundmurad i sin utformning.

Dagens fundering:
Hur bygger man en stad? I somras sprang jag pÃ¥ Jerker Söderlind pÃ¥ Stadsliv över ett par öl och kom att diskutera hur man planerar en stad, och det är satan sÃ¥ mycket som ska planeras. Vi kom bÃ¥da att tänka pÃ¥ den dokumentär som sändes för mÃ¥nga Ã¥r sen om arkitekterna pÃ¥ Snøhetta som dÃ¥ fÃ¥tt uppdraget att bygga en ny stad i Ras Al Khaima, men där själva projektet aldrig blev av. Tankarna kommer igÃ¥ng pÃ¥ nytt här nere, där man kontinuerligt bygger nya stadsdelar och utökar staden över en natt. Men vem sitter bakom spakarna och planerar allt? Hur kommer det att bli om femtio Ã¥r? Hundra Ã¥r? Trehundra Ã¥r? Fungerar det som det var tänkt – eller kanske än viktigare, var det tänkt pÃ¥ nÃ¥got speciellt sätt, eller blev det bara?

SÃ¥ – det var lite om vad vi som familj hittar pÃ¥ sÃ¥ här vÃ¥ra första skälvande veckor i Dubai. Hur är livet hemma i Sverige? Vad jag har läst mig till sÃ¥ har vädret varit helt fantastiskt och ni har bjudits pÃ¥ en brittsommar av sällan skÃ¥dat slag! Hur har ni tagit hand om den bjudningen? Har uteserveringarna fortfarande öppet? Är det gott med kall öl? När kommer hösten? Ge mig en update!

Vad vill ni förresten läsa om? Framöver finns det en hel del att orda om byrÃ¥krati, mÃ¥ste-att-göra-listan i ett nytt land och otjänsten man inte bör göra sig själv alltför tidigt; jämföra med Sverige – men vad är ni mest intresserade av? Jag är idel öra.

Er kän,

Guru

Houston, we have liftoff…

Thu September 8, 2016, 12:29

(Dagens citat föräras Joe Theismann, före detta quarterback i amerikansk fotboll som även var draftad till Major League Baseball men valde karriären i Washington Redskins före basebollen. Theismann mÃ¥ ha varit en fysfantom av rang men hade kanske i övrigt en hiss som inte gick ända upp; “The word ‘genius’ isn’t applicable in football. A genius is a guy like Norman Einstein.”)

Fem dagar in pÃ¥ nya tjänsten sÃ¥ har jag en hel del reflektioner – men vi kan ju börja med att konstatera att det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n att jag känner mig varm i kläderna. För att ge er lite mer bakgrundsinformation sÃ¥ är det sÃ¥ här – jag jobbar för Sheikh Khalifa Medical City Ajman (SKMC Ajman), som är en grupp bestÃ¥ende av fyra sjukhus: Sheikh Khalifa General Hospital Ajman, Sheikh Khalifa Womens & Childrens Hospital, Sheikh Khalifa Masfout Hospital och Rashid Centre for Diabetes and Research. SKMC Ajman drivs sedan i sin tur av det svenska företaget Global Health Partner (GHP) och min roll är alltsÃ¥ Chief Operating Officer för SKMC Ajman. För sedan att ytterligare spä pÃ¥ informationsmängden ni kan tillgodogöra er just den här kvällen och samtidigt tigga ihop lite förstÃ¥else för mina ouppvärmda kläder frÃ¥n första meningen i stycket sÃ¥ kan jag nämna att inom mitt ansvarsomrÃ¥de ingÃ¥r medicinsk teknik, IT, sterilteknik, apotek, godshantering, upphandling, fastighetsteknik, trädgÃ¥rdsskötsel, catering, transporter (vi har bland annat tvÃ¥ limousiner och fem ambulanser som hör till sjukhuset), nybyggnadsprojekt och logistikflöden – kort sagt; jag har att göra. Men det är inte det vi ska fokusera pÃ¥ just nu – vi var inne pÃ¥ reflektioner!

I Sverige har jag spenderat större delen av mitt arbetsliv inom offentlig sektor och är sÃ¥ledes ganska van vid att ha en tight Ã¥tdragen svÃ¥ngrem med ganska liten möjlighet till fantasifulla utsvävningar och önsketänkanden. SÃ¥ det är en lite annorlunda upplevelse att komma till ett land där det inte alltid (läs: sÃ¥ gott som aldrig) är huvudfokus pÃ¥ att spara pengar, utan man är snarare väldigt mÃ¥n om att man dels ska fÃ¥ bästa kvalitet pÃ¥ det man väl köper och dels har stort fokus pÃ¥ att skaffa sig det bästa som pengar kan köpa. MissförstÃ¥ mig rätt – det är en skön bris av frisk luft i jämförelse med den lätt unkna doften av sparbeting som offentlig sektor i mÃ¥nga fall innebär, och det ger oss möjlighet att känna att vi verkligen kommer kunna skapa nÃ¥got varaktigt och funktionellt över tid som ändÃ¥ hÃ¥ller toppklass för vÃ¥ra sjukhus! Men oaktat detta sÃ¥ är det smÃ¥tt bisarrt när man har en situation där man själv argumenterar för att hÃ¥lla nere antalet sängplatser pÃ¥ hjärtintensiven till ett mer nyktert och lätthanterligt antal (sex till antalet, för att vara exakt) medan motparten (som alltsÃ¥ sitter pÃ¥ pengarna) argumenterar för att det minsann borde vara minst tio och allra helst sexton platser… Att det sedan är en ombytlig värld där man ena sekunden stolt proklamerar att pengar är det ingen brist pÃ¥, sÃ¥ vi borde satsa pÃ¥ nÃ¥got bra nu när vi ändÃ¥ renoverar och bygger nytt – och nästa sekund ifrÃ¥gasätter om vi verkligen behöver all den medicin vi har meddelat att vi önskar köpa in frÃ¥n centralt hÃ¥ll, eller om vi kan spara in pÃ¥ nÃ¥got, gör ju att man inser att rörliga mÃ¥l, gungfly och snabba beslut kommer vara vardag framöver.

Sen har vi det faktum att man har en annan syn pÃ¥ VIP och dess innebörd här. Det är viktigt att man planerar in sÃ¥ att varje avdelning har minst ett VIP-rum, och allra helst en VIP-svit i tillägg till det. Sen har vi ju även den kungliga sviten pÃ¥ sjukhuset, som har en totalarea pÃ¥ över 200 kvadratmeter med en tillhörande takterrass pÃ¥ 300 kvadratmeter – tänk er en liknande situation där vi pangade in motsvarande 1 500 kvadratmeter kungasvit pÃ¥ NKS för de fall nÃ¥gon frÃ¥n kungafamiljen skulle fÃ¥ för sig att bli sjuk! Störtskönt ju! Och utöver det finns det ju även religiöst betingade skillnader – alla avdelningar och mottagningar mÃ¥ste ha separata rum för kvinnor och män; olika väntrum, olika behandlingsrum, olika korridorer och olika ingÃ¥ngar. För att inte nämna att det tar mer än dubbelt sÃ¥ lÃ¥ng tid för kvinnor att ta sig igenom akutmottagningen i genomsnitt än för män – vid en triagering mÃ¥ste de ju ta av sig sin abaya och sedan efterÃ¥t ta pÃ¥ den igen innan de kan gÃ¥ ut frÃ¥n undersökningsrummet, och bara det är en process pÃ¥ ett par minuter pÃ¥ och av – helt okänt för oss svenskar innan vi kom hit men numera en verklighet vi lever i och helt mÃ¥ste anpassa oss efter.

Nu har jag även varit och inspekterat det fjärde sjukhuset i gruppen – Sheikh Khalifa Masfout Hospital, riktigt bra standard och välplanerat trots sin ringa storlek (35 sängplatser är nÃ¥got begränsat i den värld vi rör oss i) – men tomt. Ni kommer se pÃ¥ bilderna att det verkligen är ekande tomt och sÃ¥ har det varit i – hÃ¥ll i er nu – tvÃ¥ och ett halvt Ã¥r! Ja, sjukhuset var färdigt i början av 2014 och sedan dess har det stÃ¥tt där, precis lika färdigt som dÃ¥. Om det här hade varit nÃ¥gon annanstans i världen, lÃ¥t säga Afrika, dÃ¥ hade det dels hunnit bli nergÃ¥nget och dels tagits över av sÃ¥ kallade squatters, hade det varit i Sverige sÃ¥ hade det Ã¥tminstone varit dammigt till tusen och troligtvis även tömt pÃ¥ allt av värde – sÃ¥ icke här; sjukhuset mÃ¥ vara tomt pÃ¥ patienter och personal, men det gÃ¥r vakter och städpersonal och underhÃ¥ller sjukhuset dygnet runt. I tvÃ¥ och ett halvt Ã¥r! Det är som gjort för en zombiefilm eller en The Shining II. Tror ni de är glada över att se oss eller?

Som synes ett helt nybyggt och fint sjukhus uppe i bergen.

Bra att veta Рstarkstr̦m!

Sjukhuset är helt enkelt redo att tas i drift – här en lista över vad som finns i ett undersökningsrum. Den skarpögde läsaren hittar “X-RAY FILM VIEWER” pÃ¥ en rad där och undrar ju dÃ¥ genast om vi inte har moderna röntgenmaskiner. Självklart har vi det – men eftersom man inte har nÃ¥got centralt journalsystem i landet, sÃ¥ bär patienterna själva pÃ¥ sina journaler, och bristen pÃ¥ modern sjukvÃ¥rd i vissa omrÃ¥den i landet gör att mÃ¥nga patienter bär pÃ¥ gamla röntgenbilder, som man alltsÃ¥ dÃ¥ behöver ha en ljustavla för att kunna granska.

Entréhallen är bÃ¥de ljus och stor – men folktom.

Lite patriotism är aldrig fel så här i öknen! I spegelbilden syns en av de otaliga säkerhetsvakterna som patrullerar det tomma sjukhuset.

En mindre braklunch intogs pÃ¥ närliggande Al Atlal Al Demashki – restaurang, bageri, sötsaker och blommor!

Som synes har vi en helt vanlig modern datortomograf (förvisso inte mer än 16 slices, men ändå).

The Ruler of Ajman tyckte sig inse ganska snabbt att personalen som ska jobba i Masfout, som ligger en och en halv timme frÃ¥n Dubai genom öknen och upp i bergen, skulle komma att behöva nÃ¥gonstans att bo, sÃ¥ precis bakom sjukhuset har han byggt tvÃ¥ sexvÃ¥ningarshus med lägenheter – ett för män och ett för kvinnor. Även dessa hus fick vi när vi tog över driften pÃ¥ sjukhusen. Generöst, eller hur? Förvisso kanske det är svÃ¥rt att locka just svenskar med moroten att de fÃ¥r bo i en etta med kokvrÃ¥ i Masfout, men för mÃ¥nga andra av vÃ¥ra anställda är det här en riktig perk.

Är det nÃ¥gon av er läsare som är kvar sedan tiden vi var i Ghana? Ni kanske minns GMT (Ghana Maybe Time) i sÃ¥ fall? Här nere är det ocksÃ¥ lite annorlunda tidsuppfattning, vilket jag framför allt har märkt pÃ¥ möteskulturen hittills. Det är inte ovanligt med möten som pÃ¥ kallelsen ska vara en timme varar upp emot tre timmar, med en extremt agil agenda, flertalet möten i mötet och en överrörlig deltagarlista. Lägg därtill sedan uttrycket “insha’Allah”, vilket fritt översatt betyder nÃ¥got i stil med “om Allah vill” – andemeningen pendlar ganska friskt mellan “det är definitivt sÃ¥ – det har Allah bestämt” via “vi fÃ¥r se, Allah kommer bestämma Ã¥t oss” till i andra ändan av spektrat “kommer aldrig att hända – Allah kommer att visa dig”. Om man dÃ¥ tänker sig att man bokar ett möte med nÃ¥gon som svarar “jadÃ¥, jag kommer, insha’Allah” – vad betyder det? Kombinera sedan det här med det faktum att jag, som aldrig lärt mig dricka kaffe hemma i Sverige, är tvungen att pina i mig tvÃ¥ till tre koppar arabiskt kaffe per dag (ibland ytterligare ett par koppar arabiskt te) eftersom det serveras snabbare än man hinner förstÃ¥ det, sÃ¥ har vi helt plötsligt en annan värld att röra sig i. En smÃ¥tt fantastisk värld med mycket att lära för en blåögd svensk som undertecknad.

Dagens fundering:
Vad är det som avgör vad man tänker pÃ¥? AlltsÃ¥ hur funderingarna rör sig. Är det slumpen? Eller har man en röd trÃ¥d i sina tankar dagarna igenom? Om jag ska självanalysera sÃ¥ tror jag att jag under arbetstid har en väldigt strikt linje längs med vilken jag tänker – den är ofta kopplad till min kalender och min e-mail och med dem flyter jag igenom dagen med endast nÃ¥gra avstickare här och där. Hemmavid har jag – som jag förstÃ¥tt det – en helt annan approach (frÃ¥ga min kära fru bara), även om jag jobbar hÃ¥rt pÃ¥ att hitta en tankestruktur och därmed även kunna vara mer förutsägbar i mina handlingar och sätt att agera sÃ¥ faller jag otäckt ofta tillbaka in i mina gamla mönster som en drömmare och tidsobunden epikuré – vilket inte alltför ofta gÃ¥r hand i hand med rollen som familjefar och äkta man. Skam den som ger sig – nu kör vi!

Dagens påstående:
Vi kommer aldrig höra talas om det perfekta brottet. Eller möjligen har vi det perfekta brottet i Dwight Schrutes version i The Office: “Vad som är det perfekta brottet? Jag bryter mig in pÃ¥ Tiffany’s vid midnatt. Siktar jag in mig pÃ¥ kassaskÃ¥pet? Nej. Jag tar ljuskronan; den är ovärderlig. Medan jag tar ner den sÃ¥ kommer en kvinna pÃ¥ mig. Hon säger Ã¥t mig att sluta upp med vad jag hÃ¥ller pÃ¥ med. Det är hennes fars affär, hon är Tiffany. Jag säger nej. Vi älskar hela natten. PÃ¥ morgonen kommer polisen och jag rymmer i en av deras uniformer. Jag säger till henne att jag ska till Mexico men Ã¥ker till Kanada. Jag litar inte pÃ¥ henne. Och förresten gillar jag kylan. Trettio Ã¥r senare fÃ¥r jag ett vykort. Jag har en son. Och han är polischef. Och här blir historien intressant: Jag säger Ã¥t Tiffany att möta mig i Paris vid Trocadero. Hon har väntat pÃ¥ mig alla dessa Ã¥r. Aldrig haft nÃ¥gon annan älskare. Jag bryr mig inte. Jag dyker inte upp. Jag Ã¥ker till Berlin. Det var där jag gömde ljuskronan.” Ja, det är nog fan det perfekta brottet!

Idag är sista arbetsdagen pÃ¥ en vecka – nästa vecka är det Eid Al Adha här nere, egentligen hade det varit tre dagar (söndag, mÃ¥ndag och tisdag) men igÃ¥r kom ett presidential decree om att hela nästa vecka ska vara ledig – presidentens order. Inte mig emot – förvisso kommer jag jobba ändÃ¥ men i och med detta kanske inte behöva Ã¥ka upp till jobbet varje dag. Enligt ryktena här nere är det lÃ¥ngt mÃ¥nga fler muslimska helgdagar än det är kristna, sÃ¥ jag hyser gott hopp om framtiden.

Eid Mubarak till er!

Er tolvtaggare,

Eje

En gÃ¥ng, ingen gÃ¥ng – tvÃ¥ gÃ¥nger, en gonggong…

Sat September 3, 2016, 18:48

(“Seven days without laughter makes one weak.” -Mort Walker
“Time flies like an arrow, fruit flies like a banana.” -Groucho Marx)

Välkommen – full av energi frÃ¥n gÃ¥rdagens lovebombing av bloggen på Facebook kör vi igÃ¥ng idag igen!

Lördag – en av de bästa av veckans dagar; man har passerat crescendot som fredagscocktailen och ditomyset innebär och har liksom lyckoförlikat sig med tanken pÃ¥ att man knappt ens till hälften förbrukat helgens timmar. Livet är skönt helt enkelt, och vill det sig väl har man planer för kvällen och hela dagen stÃ¥r till förfogande med strÃ¥lande sol, en löptur runt Brunnsviken och lite skön Keb’ Mo’ pÃ¥ stereon som för att mata dagen med sköna vibes… Ända tills man flyttar till Mellanöstern – här börjar veckan pÃ¥ söndag, och fredagsmyset är sÃ¥ledes utbytt mot det nÃ¥got okonventionella och inte alltför ryggradssjälvklara torsdagsmyset – stjärnorna stÃ¥r helt enkelt rätt för att det idag ska infinna sig lite söndagsÃ¥ngest; mitt pÃ¥ blanka dan pÃ¥ en vanlig lördag. Förvisso strÃ¥lar solen men med 44 grader i skuggan och med en halvmil till närmaste vatten att springa runt sÃ¥ är inte en löptur riktigt att tillrÃ¥da – och när sedan den musik som erbjuds för tillfället fÃ¥r spelas genom tv:ns dassiga högtalare sÃ¥ inser man att ur led är tiden. It can only get better!

NÃ¥ja, det är inte sÃ¥ farligt som det lÃ¥ter – vi har hunnit med en hel del idag för att rÃ¥da bot pÃ¥ det mesta av herr Ã…grens kvarlämningar; eller vad sägs om att hyra bil (nummer tvÃ¥ i ordningen – denna gÃ¥ng för undertecknad som behöver bil att pendla till och frÃ¥n jobbet med), Ã¥ka skridskor, mumsa glass, äta pÃ¥ McDonalds (fast i omvänd ordning) och Ã¥ka vilse pÃ¥ vägen hem frÃ¥n Dubai Mall (som alltsÃ¥ ligger 500 meter hemifrÃ¥n fÃ¥gelvägen)? Det som kvarstÃ¥r innan den här helgen är all är att familjens smÃ¥syskon (Lady har bÃ¥de storebror och storasyster och Hugo är ju lillebror) ska vakna frÃ¥n middagsluren, vi ska ta ett dopp i poolen (Astrid simmar själv med armpuffar!) och det ska lagas middag (korvstroganoff). Och förresten har helgen varit innehÃ¥llsrik i sig ändÃ¥ – igÃ¥r tog vi oss ut till Mirdif City Center utanför Dubai för att handla pÃ¥ Clas Ohlson, och där hittade vi dÃ¥ alltsÃ¥ bÃ¥de Lindex och Max, utöver ett fantastiskt köpcentrum. Är det nÃ¥got de kan här nere förresten sÃ¥ är det just köpcentrum – nu bor vi väldigt nära Dubai Mall, världens största köpcentrum och ett av de nyaste här i stan, men oaktat vilket man Ã¥ker till sÃ¥ hade de med lätthet kvalat in som det finaste i Sverige – och här finns de i överflöd! Instinktivt är det ju lätt att tänka “det är klart de mÃ¥ste ha köpcentrum – det är ju sjukt varmt ute!”, men borde inte vi i Sverige ha lika mÃ¥nga och fina köpcentrum dÃ¥ givet att det är “sjukt kallt” ute tre mÃ¥nader om Ã¥ret? För det är i stort sett bara tre mÃ¥nader om Ã¥ret som det är sjukt varmt här nere, resten av tiden är lätt jämförbar med svensk sommar; och dÃ¥ är det minsann inget skriande behov av inomhuscentrum i Sverige Ã¥tminstone.

Max Burgers i Mirdif. Kuriosa i sammanhanget är att affärsutvecklaren som hade ansvaret för att dra igÃ¥ng Max verksamhet i UAE (och gjorde det med den äran – inledningsvis hade de tio restauranger här, nu är de bara tre kvar) numera jobbar som projektledare för samma företag som jag jobbar för.

Fint i taket i Dubai Mall.

Här är bild tagen pÃ¥ skötrummet inne pÃ¥ herrarnas toalett pÃ¥ Dubai Mall. Mycket fint! Däremot ska det i samma andetag nämnas att de här skötrummen inte är de lättaste att hitta – mÃ¥nga av skötrummen stÃ¥r det uttryckligen “Only ladies. No men allowed!” pÃ¥, vilket komplicerar saker och ting när jag har Hugo och han är nybajsad… Men som sagt – jag har lärt mig hitta till skötrummen med vilofÃ¥tölj och parkettgolv – Hugo kan fortsätta trycka pÃ¥.

För övrigt klippte jag mig igÃ¥r! Jag blev inspirerad efter att en av mina kollegor kom nyfriserad till invigningen i torsdags sÃ¥ igÃ¥r gjorde jag slag i saken medan vi var i Mirdif. Tobias (kollegan) nämnde ocksÃ¥ att hans klippning var den kortaste han nÃ¥gonsin varit med om – frÃ¥n början till slut pÃ¥ mindre än fem minuter – sÃ¥ jag hade en god föraning om tidsÃ¥tgÃ¥ngen av händelseförloppet även i mitt fall. Ack sÃ¥ jag bedrog mig dock – jag blev sittandes i frisörstolen i över en timme, med allsköns tillägg till den vanliga klippning jag inledningsvis frÃ¥gade efter. Jag är nu i alla fall nyfriserad, med trimmat skägg, len som en babyrumpa medelst den rakbladsrakning som min frisör tog sig för utan att darra pÃ¥ manschetten en nanometer ens och väldigt väldoftande av all parfymerad talk som användes när det skulle borstas bort hÃ¥r. Och eftersom jag tydligen har “torrt hÃ¥r” sÃ¥ fick jag även sitta med en Ã¥nghjälm pÃ¥ mig i tjugo minuter… Kontentan av det hela är dock att jag nästa gÃ¥ng ber om en enkel klippning och möjligen skäggtrimning – resterande ryschpysch fÃ¥r gärna stÃ¥ tillbaka till förmÃ¥n för min och familjens tid tillsammans.

Ånghjälm.

Ay caramba! Jag har glömt det mest dramatiska hittills – jag har varit pÃ¥ sjukhus! Eller ja, alltsÃ¥ – det har jag ju varit per definition i och med att jag jobbar för ett företag som driver fyra sjukhus, men jag har varit pÃ¥ ett femte, sÃ¥ att säga! För att göra en lÃ¥ng historia kort sÃ¥ ska man inte Ã¥ka rulltrappa barbent, för dÃ¥ kan man rÃ¥ka skrapa upp vaden och sedan fÃ¥ en infektion i benet. Nu kan jag lugna er alla som varit med sedan Ghana-tiden och drar andan av förskräckelse i analogi med vad som hände med Lady och hennes infektion i benet där – jag fick skjuts av rekorderlige Bengt (en av sjukhusdirektörerna) till MedCare där man sedan konstaterade att jag har en begynnande infektion varpÃ¥ lösningen blev stark antibiotika, en god dos probiotika och bakteriedödande salva. Hade jag inte varit sÃ¥ sent ute i torsdags eftermiddag hade jag helt sonika kunna slinka ner pÃ¥ hudkliniken pÃ¥ sjukhuset och klarat av det hela pÃ¥ en pisskvart – det hela tog dock inte längre tid än sÃ¥ pÃ¥ MedCare, men själv är ju bäste dräng, sÃ¥ att säga.

Min käre far frÃ¥gade hur en vanlig dag ser ut här i Dubai – och det korta svaret för tillfället är att det inte har funnits nÃ¥gra vanliga dagar än… Men jag ska försöka ge ett svar.

Hugo vaknar nÃ¥nstans mellan halvsex och halvsju, ungefär samtidigt som sin kära syster som ligger i sovrummet bredvid. Efter nÃ¥n halvtimmes morgongos med Hugo parallellt med ungefär lika lÃ¥ng tid framför arabisk barn-tv för Astrid är det dags för frukost. Klockan sju anländer Laine, vÃ¥r hemhjälp/nanny, vilket innebär att jag fem i sju har stormat upp pÃ¥ övervÃ¥ningen för att fÃ¥ pÃ¥ mig kläder nog för att vara representabel. Här nere är arbetsklädsel för min del alltid skjorta, slips och kostym – undantagen lyser med sin frÃ¥nvaro än sÃ¥ länge. Jag har haft ett par tidiga möten vilket inneburit att jag gett mig av hemifrÃ¥n strax efter sju, och Lady och Astrid ger sig iväg till förskolan halvannan timme senare. För min egen del Ã¥terstÃ¥r dÃ¥ en halvtimmes bilfärd upp till Ajman (och hittills har det inte gÃ¥tt en dag utan att jag förundrats över köerna som ringlar lÃ¥nga in mot Dubai – det är inte ovanligt med en restid pÃ¥ tvÃ¥ timmar om man ska in mot stan pÃ¥ morgonen eller ut frÃ¥n densamma pÃ¥ eftermiddagen) innan dagens schema tar vid (jag fÃ¥r Ã¥terkomma framöver gällande hur mina dagar ser ut – inledningsvis tror jag att temat för dem kommer vara “fullspäckade”). Även för Astrids del är det lite High Chaparall gällande vardag – men imorgon börjar terminen pÃ¥ riktigt och förhoppningsvis fÃ¥r jag anledning att Ã¥terkomma till rutinerna. Väl hemma igen är det dags för det vanliga; middag till Hugo följt av middag till familjen – sedan nattning av Hugo och nattning av Astrid. Därefter finns det möjligen nÃ¥gon halvtimme över för oss bÃ¥da för mail, Facebook, Skype och personliga reflektioner… Och dagen efter kör vi pÃ¥ repeat, precis som vanligt!

Dagens fundering:
Hur definierar man nationalitet? LÃ¥t säga att vi som familj bor här nere i tre Ã¥r – dÃ¥ kommer Hugo ha bott tre Ã¥r av sina knappt fyra Ã¥r utomlands, och Astrid kommer ha bott halva sitt liv utomlands. BÃ¥da kommer säkerligen prata Ã¥tminstone engelska och förmodligen även kunna förstÃ¥ och kanske rentav prata arabiska. Är nationaliteten ett litet ord i ett pass, eller sitter det nÃ¥gon annanstans? Själv kan jag tänka att jag och Lady möjligen kommer ha fostrat ett par världsmedborgare i sin linda vid det laget. För min egen del sÃ¥ skriver jag (som synes) pÃ¥ svenska, och de flesta tankar jag har är pÃ¥ svenska – även om engelska ter sig precis lika naturligt i bÃ¥de jobbrelaterade och privata situationer i övrigt. Men jag har Sverige sÃ¥ djupt inom mig att jag har svÃ¥rt att se mig själv som nÃ¥got annat än svensk. Men hur gör man med dem som bott utomlands hela sitt liv, och kanske aldrig bor i Sverige – är de svenskar ändÃ¥?

Dagens bonusfundering:
Hur många ställen har man besökt för sista gången?

SÃ¥ – det var min helg. Hur var er? Kommentarsfunktionen är lagad igen och Facebook stÃ¥r ju alltid till tjänst i övrigt. Jag vill veta vad som är pÃ¥ G i Sverige (eller Norge, för den delen, pappa Bjowi), hur är vädret, vem leder Allsvenskan, vad har ni för planer för söndagen och när regnade det senast? Allt det där gÃ¥r ju att läsa sig till, men det känns sÃ¥ mycket mer personligt när nÃ¥gon med egna ord berättar om det.

Er utrikeskorrespondent,

Bonum

Mellanöstern och spagettivästern…

Fri September 2, 2016, 20:37

(Testing testing, 1 – 2 – 3…)

Nu vevar vi väl igÃ¥ng det här maskineriet igen dÃ¥, nu när det är dags för familjen Svedenhov/Ericsson att dra ut i vida världen igen. Sist var det jag och min älskade Lady som styrde kosan söderut och hamnade i East Legon, Accras Djursholm, i Ghana. Sedan dess har det flutit en hel del vatten under broarna; vi kom hem med vackra minnen och den bästa souveniren man kan tänka sig – vÃ¥r hund, Sune. Väl hemma dröjde det inte ens tvÃ¥ Ã¥r innan Astrid kom till världen (maj 2013) och i vintras sÃ¥g sÃ¥ Hugo dagens ljus (december 2015). Dessvärre hann Sune gÃ¥ vidare för att springa pÃ¥ de evigt gröna ängarna innan Hugo föddes – sÃ¥ när nu familjen Ã¥terigen styr sin kosa söderut är det jag, Lady och vÃ¥ra tvÃ¥ fantastiska barn. MÃ¥let med resan den här gÃ¥ngen blir Dubai!

För att förklara förra stycket lite mer utförligt sÃ¥ är det sÃ¥ att jag frÃ¥n och med igÃ¥r, 1:a september, jobbar som Chief Operating Officer för en Sheikh Khalifa Medical City Ajman, i emiratet Ajman, en halvtimme norr om Dubai. Det är ett svenskt företag – Global Health Partner – som fÃ¥tt uppdraget att ta över och driva vÃ¥rden pÃ¥ de fyra offentliga sjukhusen i Ajman. Och även om man nu givetvis kan bo i Ajman istället för Dubai sÃ¥ har vi hittat ett dagis för Astrid i Dubai, och för att slippa de mördarköer som är in till Dubai pÃ¥ morgonen och ut frÃ¥n stan pÃ¥ eftermiddagen sÃ¥ har vi bestämt oss för att bo i Dubai, och sÃ¥ fÃ¥r jag pendla. Vi anlände till DXB sen kväll den 23:e augusti och vi har sedan dess flyttat in i vÃ¥r temporära lägenhet, fixat hyrbil, ordnat lokala mobilnummer, fixat en maid/nanny, handlat upp oss pÃ¥ mÃ¥ste-varor (typ Dumle, pepparkakor och köttbullar) och möbler pÃ¥ IKEA, börjat inskolningen pÃ¥ förskola för Astrid och hittat till sÃ¥väl Clas Ohlson som Lindex och Max Hamburgare – kort sagt; det har varit nÃ¥got intensivt. För att sedan lägga lök pÃ¥ laxen ska jag i ärlighetens namn säga att även om jag tillträdde min tjänst igÃ¥r sÃ¥ har jag jobbat varje dag sedan vi kom ner hit, vilket jag varken hade räknat med eller önskat – och det har nog dessvärre gjort att vi inte acklimatiserat oss lika väl som vi annars hade hunnit göra.

Nu har ni säkert tusen frågor och funderingar så låt mig ta tillfället i akt och bekräfta några av era farhågor och ta död på några av myterna som jag tror odlas på distans gällande Dubai:

JA – det är varmt som i en mindre Josper även om det kryper ner mot “bara” dryga 30 grader om nätterna. Dagtid är det inte ovanligt med temperaturer pÃ¥ 40-45 grader i skuggan och här nere använder man rattmuffen för att ratten inte ska bli sÃ¥ varm – till skillnad frÃ¥n gamla goa Sverige där ratten kan bli för kall om vintrarna.
NEJ – det är inte outhärdligt varmt Ã¥ret runt. Redan om ett par veckor börjar temperaturen krypa ner under 40-strecket om dagarna och sÃ¥ fortsätter det nedÃ¥t ända fram till nyÃ¥r ungefär – dÃ¥ ligger temperaturen nÃ¥nstans runt 20-25 grader pÃ¥ dagarna – sen vänder det tillbaka igen.
JA – det är som att bo i ett Disneyland för vuxna; allt är störst, längst, vackrast, dyrast och häftigast. Baksidan av det myntet är väl att vi fortfarande tvivlar lite pÃ¥ om det finns nÃ¥got “äkta” Dubai – finns det nÃ¥gon själ? Jag vet inte – Ã¥terkommer i ärendet.
NEJ – alla tjänar inte pengar som gräs i Dubai. Faktum är att den guldglänsande ytan lätt filas bort om man börjar syna det hela lite närmare; andelen expats i Dubai ligger pÃ¥ nÃ¥nstans runt 80-90%, och dÃ¥ ska man veta att andelen västerlänningar understiger 10% av befolkningen. Det finns en hel ocean av gästarbetare frÃ¥n sydostasien som hÃ¥ller staden flytande – och de lönerna spelar i en helt annan liga än oss västerlänningars.
JA – bensin är billigt. Literpriset ligger nÃ¥nstans runt fyra kronor litern för tillfället men sÃ¥ sent som för ett halvÃ¥r sen var det precis ovanför trekronorsstrecket – sÃ¥ det skiftar mycket.
NEJ – det finns inte olja överallt (vilket skulle förklara ovanstÃ¥ende) – av emiratet Dubais BNP kommer inte mer än 8% frÃ¥n olja, medan över 80% är affärer. Oljan kommer mest frÃ¥n storebror Abu Dhabi.

Övriga frÃ¥gor och funderingar tas med fördel emot antingen i kommentarsfältet eller per mail – ericssons@gmail.com fungerar alltjämt och jag ser fram emot att fÃ¥ stÃ¥ till svars för mina inte alltid sÃ¥ genomarbetade opusalster.

Dagens citat:
“War never does not determine who is right – only who is left.”
– Bertrand Russell

Nu över till vÃ¥rt hem! Vi hyr en möblerad lägenhet i ett omrÃ¥de som heter DIFC – Dubai International Finance Center. I korthet sÃ¥ finns det en lag i Förenade Arabemiraten som säger att alla företag mÃ¥ste ägas till minst 51% av en emiratier – man insÃ¥g ganska snabbt att det skulle bli svÃ¥rt att locka hit internationella företag och banker med de reglerna, och skapade frizoner där man hade andra lagar – och DIFC var landets första frizon och sÃ¥ledes är omrÃ¥det väldigt affärs- och banktungt. Hur som helst – lägenheten ligger pÃ¥ 36:e vÃ¥ningen av 42 (vilket i sig hade gjort huset till Sveriges näst högsta byggnad) med en utsikt över bÃ¥de Burj Khalifa och de mer lÃ¥glänta delarna av Dubai. Som synes pÃ¥ bilderna nedan sÃ¥ är det fint och sÃ¥, men ännu känns det inte sÃ¥ personligt, även om vi tar smÃ¥ steg för att nÃ¥ dit.

Vardagsrum och del av kök och matrum.

Sett från andra hållet.

Matplatsen med lite av vår utsikt.

Eller balkongen med utsikt mot Burj Khalifa – dock är det ju givetvis för varmt än sÃ¥ länge för att hÃ¥lla pÃ¥ att hänga pÃ¥ balkongen, sÃ¥ vi har en del att ta igen gällande Mojitos och skönt balkonghäng…

VÃ¥rt sovrum.

Och sÃ¥ kommer vi dÃ¥ till la pièce de la resistance – poolen! PÃ¥ 42:a vÃ¥ningen ligger den och är sÃ¥ gott som alltid folktom.

Och så självklart ser man världens högsta byggnad även från taket.

SÃ¥ – nu har vi klarat av det! Vi kommer bo i lägenheten nÃ¥gra mÃ¥nader till dess att vi börjar bli hemmastadda, dÃ¥ är tanken att vi tar och tittar pÃ¥ hus att flytta till, eftersom vi dÃ¥ kommer ha bättre koll pÃ¥ vilket omrÃ¥de vi vill bo i och sÃ¥ vidare. SÃ¥ välkomna ner i närtid till att hälsa pÃ¥ oss i höghuset eller lite senare för att hälsa pÃ¥ oss i hus!

Dagens fundering:
Det här med parallella universum – finns de? Jag läste nÃ¥gra recensioner av Livet med kvantfysiska glasögon och för det första ska jag ju tilldela författarna en mental örfil Ã¥ det grövsta; kvantmekanik och kvantfysik är inte okej att populärvetenskapligfiera. Kanske framförallt för att det är sÃ¥ innerligt svÃ¥rt ämne att det är ett fÃ¥tal i världen som pÃ¥ riktigt behärskar det – om ens nÃ¥gon. Men oaktat författarnas naivitet och djupbottnade vilja att sälja böcker utan att för den sakens skull vara sÃ¥ nogräknade med innehÃ¥llets sanningshalt sÃ¥ väckte det en del tankar i mig – existerar parallella universum? Om jag fattar ett beslut nu, skapas det dÃ¥ nÃ¥got parallellt där jag inte fattade det beslutet? Och händer det för alla händelser för alla människor – samtidigt?

Sist men inte minst Рen kort bildkavalkad p̴ vardagen hittills:

Lady och Hugo på lekland.

Våra närmaste grannar utanför porten.

En bankomat där man får ut pengarna i guld. På riktigt.

En bild tagen från Astrids rum ut över vårt vardagsrum.

Besök i världens största akvarium i Dubai Mall.

Rutinen efter förskolan är enligt följande: Mamma startar bilen och luftkonditioneringen, Astrid står i skuggan och dricker en smoothie.

Utsikt över Sheikh Zayed Road, den åttafiliga motorvägen som skär tvärs igenom Dubai, från vår takpool.

Invigning!

Jag var där!

Det finns tydligen ett känt fenomen för folk som kommer till Dubai första gÃ¥ngen – Dubaikilona. Efter en konferensdag pÃ¥ Armani Hotel förstÃ¥r jag precis vad de menar. Här ovanför ser ni vÃ¥rt fika… tre sÃ¥na här omgÃ¥ngar kom under dagen, som komplement till den överdÃ¥diga lunchen som serverades…

Klart Armani ska ha ett eget hotell.

Och här är sÃ¥ panget jag jobbar för – SKMCA.

Nu – innan vi skiljs Ã¥t ikväll sÃ¥ tänkte jag sÃ¥ här: Eftersom jag inte direkt rosat marknaden med mina texttunga inlägg här sÃ¥ är jag lite osäker pÃ¥ hur mÃ¥nga av er läsare som alltjämt hänger kvar – sÃ¥ ge er gärna tillkänna i kommentarerna eller skicka mig ett mail!

Sov gott!

Er störste,
Magnum