Any given Friday…

Sat January 27, 2018, 20:40

(Nu börjar vi om med den gamla klassiska blogdispositionen – en inledande parentes med något ni inte visste, ett antal texttunga stycken med uppbrytande bilder och den allestädes närvarande “Dagens fundering”. Således – without further ado – dagens fakta är: En dag vid ekvatorn är inte tolv timmar lång – på grund av atmosfärisk refraktion och solens storlek så är dagen snarare 12 timmar och sju minuter. Efter den mycket nödvändiga informationen önskar jag er nu lycka till med fortsatta läsandet – enjoy!)

Det känns som att det riskerar att bli en vana, igen – det här med att skriva blog. Men jag får tillstå att erkänna att jag saknat det – och era glada tillrop – så nu är det dags igen! crack youtube musicFör att undvika upprepningar alltför mycket lovar jag härmed dyrt och heligt att inte orda ett knyst om grabbhelgen (insåg sent om sider att det blev tre inlägg i rad, för den nogräknade). Istället kommer jag idag bjuda på finingar som Hatta Fort Hotel, Any given Friday, Expo 2020 och storslagna vyer. Nu kör vi!

Men innan jag börjar förresten – vet ni vad jag saknar? Jag saknar solen i Sverige. Tvivels utan är det ju så att det är samma sol vi blickar upp mot dagarna i ända, och i tider som dessa så ser jag det dessvärre (för er del, som bor i Sverige, åtminstone) som något självklart att vi får tillfällpes 2017 key activation downloade att njuta av densamma fler timmar om dagen än vad ni kan (och av hänsyn till eventuella vinterdeprimander så undviker jag att nämna det faktum att solen på de här breddgraderna dessutom föadobe lightroom crackr med sig temperaturer som får vilken sommardag som helst i Sverige att ivrigt utnämna sig själv till årets bästa dag) men det jag saknar är variationen. En dag hemma i Sverige så kan solen skifta från knappt skönjbar, via lika frånvarande som en scenshow med Elvis har varit sedan augusti -77, till solsken med en laserstråles intensitet och styrka. Här nere är dagarna för det första förvillande lika varandra; utslaget på året pratar vi två och en halv timmes diff i soltimmar per dygn – något som borgar för pinsamt små skillnader från dag till dag, om man sedan lägger till det faktum att dagarna i sig är förvillande lika varandra – sol från morgon till kväll (undantaget skulle väl vara de i genomsnitt fem dagar om året som vädergudarna* får för sig att öppna himlens portar), så är det åtminstone i mina ögon ganska långt från den myriad av nyanser i vädret som den svenska solen bjuder på. Det jag däremot i n t e saknar är perioden oktober till april. Året i Sverige hade för min del väldigt gärna kunnat få bestå av maj till september med ett snabbt gästspel om två veckor för att fira jul med enorma mängder snö…

* Här i Dubai så är ju allt möjligt, så även att styra vädret – tydligen är det så att det finns en ganska betydande grundvattentäkt under Dubai (hur nu det är möjligt – vi snackar en betydande andel öken liksom), och när den riskerar att gå torr så skickar man helt sonika upp flygplan på “cloud-seeding missions” – man framkallar regn helt enkelt. I slutet av förra året gick 16 såna uppdrag och stapeln, vilket bland annat ledde till en hagelstorm i Ras Al Khaimah och saftiga översvämningar i Dubai.

Hatta Fort Hotel var det ja… I vår ledningsgrupp hade vi härförleden en tvådagarskonferens – och för att dels undvika att någon skulle känna sig förfördelad (vi har ett lag Syd och ett lag Nord i vår ledningsgrupp; ungefär hälften av oss är bosatta i Dubai medan andra halvan bor uppe i Ras Al Khaimah) och dels minimera risken att någon skulle fly fältet för att sova hemma (gemensamma middagar och aktiviteter efter konfererandet är nog så viktiga) så planerades konferensen till den lilla staden Hatta uppe i bergen. (Håll i er – det här blir en parentes som heter duga! Uppe i bergen, där Hatta tronar i ganska ensamt majestät gällande storlek på samhälle, så är det ett sammelsurium av emirat; så gott som vartenda ett av de sju emiraten i Förenade Arabemiraten har en liten snutt bergsområde. Och det hade väl inte varit så underligt om det inte var för det faktum att emiraten här nere ser sig själva som självständiga i mångt och mycket – de olika sheikherna vill gärna förse “sitt” folk med det bästa av det mesta. Så Hatta har ett sjukhus, för invånarna i Hatta, som tillhör emiratet Dubai. Tio minuters bilväg bort ligger Masfoot, som tillhör emiratet Ajman – och de har också ett sjuhus! Nu saknas det förvisso officiella siffror för Masfoot, men totala befolkningsmängden ligger nog nånstans runt 15 000 invånare. Då snackar vi att en metropol stad tätort ort samhälle by som Tranås skulle ha två sjukhus med dryga hundra bäddar vardera – eller om vi extrapolerar det så skulle Stockholm ha två sjukhus med totalt 25 000 bäddar att jämföras med Karolinskas två sjukhus totala kapacitet om typ 1 600 bäddar – och nog för att det för tillfället råder något av en byggboom inom hälso- och sjukvården i Stockholms läns landsting, men inte ens SLL är megalomaniska nog att dra det så långt…). Väl på plats fanns ingen anledning att ångra beslutet att förlägga konferensen långt bort – hotellet, som sedan ett år är helt nyrenoverat, stoltserar med en minst sagt imponerande backdrop och imponerade likaledes med både mat och fika. Om det nu inte vore för det faktum att mitt läsarklientel till stor del består av folk från två kretsar; mina nuvarande kollegor och folk i Sverige som känner mig sedan tidigare, så hade jag gärna rekommenderat det här hotellet om ni nån gång skulle på konferens. Men för mina nuvarande kollegor så var ju de med och vet lika väl som jag att det verkligen är att rekommendera – och för er andra hemma i Sverige så kanske det blir svårt att övertala chefen att tänka utanför boxen mycket nog för att välja bort Nynäs Havsbad, Bergendals konferensgård eller Högberga gård och istället gå all-in för Dubai och Hatta Fort Hotel. Men sikta mot stjärnorna om du vill komma till skogsbrynet!


Hatta Fort Hotel.

En av mina lite mindre mainstream:iga favoritfilmer är Any given Sunday, med Al Pacino. Har nog egentligen lite svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag gillar just den filmen (annat än det självklara faktum att allt med Al Pacino de facto är bra), men utöver själva filmen så gör sig just titeluttrycket väl i skrift. Any given Sunday. Typ vilken söndag som helst. Just i mitt fall tänker jag mig mer Any given Friday, för att på så sätt kunna inviga er i hur en vanlig helg kan se ut här nere. För det första ska nämnas att helgen är fredag-lördag här nere, så torsdagsmys är ett självklart fenomen, liksom torsdagscocktail och lördagsmiddag. Men hur som helst – efter en torsdag med tillhörande mys är det så dags att ta sig an fredagen. Om vi nu pratar en helt generisk fredag så går den oftast åt ett av två håll – om vi pratar två gånger av tio så har undertecknad gått upp i svinottan med barnen (högst oklart vilka oförätter i mina tidigare liv jag blir straffad för i och med att våra barn anser det vara sovmorgon att sova till klockan sex på morgonen) och därefter är det antingen standardfrukost à la flingor med mjölk för kidsen, eller så har undertecknad vaknat på rätt sida och det blir pannkakor till frukost – eller så är som oftast så att det är min bättre hälft, Lady, som är uppe och utfodrar kidsen – och när väl sedan jag kommer ner (vilket kan vara allt mellan åtta och tio på förmiddagen, beroende på mängden sömn jag försökt hämta igen eller hur ont i håret jag har efter en kväll med bättre cocktails) så är det allt som oftast dags för (en andra, för barnen) frukost! Tillsammans med våra australiensiska grannar så har vi utarbetat det optimala konceptet – barnen vaknar ju vid sexsnåret som senast, därefter händer det att de springer mellan varandras hus och nånstans runt halvåtta börjar vi föräldrar komma in i matchen och skickar ett meddelande som “we’ll be there at eight”. Som vädret är nu promenerar vi, som vädret var i somras så åker vi bil, den knappa kilometern till Stomping Grounds – frukostställenas frukostställe i Dubai! Med tiden, även om vi inte frekventerar stället varje vecka eller ens varje månad, så har det blivit något av en institution att familjer från vårt compound går dit på fredagarna, så inte sällan blir det tre eller fyra familjer som sitter och pratar, avhandlar helgens planer eller pustar ut efter veckan som gått. Väl hemma igen är det raka vägen ut i poolen med fri lek fram till lunch. I och med att vi då krängt i oss en brakfrukost är det ofta lite avslagna behov vid lunch, men barn ska ha mat och Hugo behöver sova… så mellan lunch och två-tre på eftermiddagen är det var man för sig själv. Men framåt halvfyra är det full fart ute i poolen igen, och nånstans runt fem börjar det diskuteras hos vem det ska grillas, och om det inte vore gott med en öl. Sen händer det inte helt sällan att fler grannar sluter upp, Champagnen åker fram, det spelas musik och kvällen går så sakteliga över i en av de där perfekta sommarnätterna som händer en gång vart fjärde skottår i Sverige… Så kan en helt vanlig fredag se ut för oss – vilket, sanningen att säga, är något av en kontrast gentemot de lördagar som förvisso förflöt problemfritt hemma i Sverige, men då med vissa möjligen oönskade moment (som gärna hade valts bort, om nu det hade varit möjligt vill säga) som kalla händer med vantvägran, overaller med svettiga barn på buss, slaskväder med våta fötter och Eder tillgivne som i egenskap av metromodern pappa inte gärna smutsar ner jeansen i onödan utan således istället leker halvengagerat, at best… eller vad säger ni?

Bilder pratade jag om i början – vad säger ni om att vi tillåter oss själva att ta en mikropaus i vardagen och titta på lite sådana från vår vardag? Okej? Okej! Då kör vi!



I give you – före: Rosa-lila flickrum. Efter: Nedtonat gästrum. Vad tycks?


Any given Friday.


Hade det inte varit för Astrids något Mellanösterninspirerade huvudbonad (den under paketdiademet, alltså) så hade det här verkligen varit en bild att skriva hem om…!



Färden hem från jobbet kan vara magisk ibland, med storslagna vyer som de båda ovanstående.


Det enda vattentornet jag sett i Dubai – och ett förjävla fint sådant, i tillägg till det!

Nu till en annan sak – ni vet Eiffeltornet? Det byggdes ju inför världsutställningen i Paris 1889, och har ju blivit något av en turistmagnet och även ikon för Paris. Jag har inte riktigt fattat storheten i världsutställningar (jag vet att Djurgårdspaviljongen byggdes inför en världsutställning i Stockholm, men sanningen att säga har ju inte den riktigt fått samma genomslag som Eiffeltornet) förrän nu – Dubai kommer stå som värd 2020, och hela projektet går under namnet Expo 2020. Som vanligt här nere så handlar det till stor del om att gå all in, göra något som ingen annan någonsin gjort och framförallt att spendera pengar som om det inte fanns någon morgondag – eller för att tala i klartext: Man bygger en ny stadsdel stor som hela Östermalm (2 000 000 kvadratmeter, om det är en bättre referens – eller en dryg halv Central Park) enkom för utställningen, men som en del i det hela kommer man även se till att Dubai i övrigt expanderar i en hyfsad omfattning; eftersom Saudiarabien just för tillfället jobbar hårt för att bygga ett torn i Jeddah som kommer stjäla förstaplatsen från Burj Khalifa så har man i Dubai sagt: “Alltså, så här får det fan inte gå till! Vilka tror de att de är?!” och helt sonika bestämt sig för att bygga ett ännu högre torn. Eftersom vi de facto befinner oss i en enda stor sandlåda (bokstavligt talat, så att säga) så är de rätt måna om att värna om sandlådefasonerna, och därför kommer man inte heller berätta exakt h u r högt tornet kommer att bli, förrän 2020 (när det ska vara klart). Detta för att ingen ska kunna bygga högre innan de är klara. Om jag ska sia in i framtiden 128 år, så tror jag att både Burj Khalifa och Dubai Creek Tower kommer att finnas på samma skala där vi idag har Eiffeltornet – om Dubai lyckas bibehålla sin särställning i världen även efter att världen gått över till förnyelsebar energi, och de inte har bestämt sig för att fortsätta överträffa sig själva (Burj Khalifa stod färdigbyggt 2009 och knappa elva år senare är det så dags för efterträdaren) vill säga. För att det nu inte ska skina igenom att typ hela Dubai är byggt på de senaste 30 åren, och väldigt mycket mer så just på sistone än i början av de åren, så har det fattats ett beslut här i stan om att a) alla nuvarande byggprojekt måste vara klara till 2020, och b) inga nya byggprojekt kommer att godkännas om de inte garanterat kommer vara klara till 2020. Det hade ju jag trott skulle innebära en avmattning i tempot de håller här nere, men icke så – sedan beslutet fattades har byggnadsprojekt såsom ett flytande Venedig och två nya halvöar omringandes Burj Al Arab sjösatts (vilka ändå får anses vara enbart en del av floran av de dryga 7 000 byggnadsprojekt som pågår i skrivande stund i Dubai – och då snackar vi nybyggen, inte renoveringar eller restaureringar, vilket känns som att 90% av Stockholms byggprojekt går ut på)…

Dagens fundering:
Om man hade haft möjlighet att färdas tillbaka i tiden och ändra e n sak, händelse eller ett skeende – tror ni att man hade gjort det då? Till saken hör ju i så fall att i analogi med fjärilseffekten så är det omöjligt att sia om huruvida man kommer hamna på samma plats i livet från vilken man nu i så fall fattat beslutet om att påverka saken/händelsen/skeendet, så det är ju en smula riskfyllt. För min egen del ser jag väl lite lagom opportunistiskfatalistiskt på det hela samtidigt som jag är så innerligt nöjd med livet just nu att jag dels inte tror på att åka tillbaka i tiden och ändra på något (fatta om man kunde göra det – det skulle ju bli kaos, för framtiden, den framtid som man åker bakåt ifrån, kanske slutar existera på grund av ens tidsresa) och dels inte ser någon som helst vinning i det hela. Utom möjligtvis att jag skulle vilja Jackpot på Lotto. Det hade jag faktiskt kunnat göra utan att påverka framtida skeenden alltför mycket – bara kolla rätt lottorad och sen åka tillbaka några dagar och “råka” lämna in den rätta. Sist men inte minst så kan jag bara addera att jag tror att det i framtiden kommer vara möjligt att färdas framåt i tiden – men aldrig bakåt. Kom ihåg var ni hörde det först!

Jag skrev ju några (host) rader här ovan om våra fredagar, och oaktat hur avundsvärt det ter sig i era ögon så är det faktiskt samtidigt ett av våra aber här nere – vad ska vi hitta på på helgerna? I och med att vi lever ett privilegierat liv där jag jobbar medan Lady är den med skepparexamen och styr skutan på hemmaplan för tillfället (måste bara lägga till det för övrigt – om man hade kunnat headhuntas som familjekapten så hade hon ögonblickligen snappats upp av någon auktoritet som typ familjemotsvarigheten till Maersk, för hon är helt briljant formidabel på logistik, planering och navigering) så ser önskemålen något olika ut gällande helgaktiviteter; jag kan känna att en helg där man skrotar omkring hemma, badar i poolen, grillar lite och låter barnen springa fritt mellan grannfamiljerna är precis vad jag ser fram emot efter en tung vecka på jobbet – medan Lady lever exakt det livet varje eftermiddag (möjligen undantaget grillandet, om man ska vara sanningsenlig) och således ser fram emot att få komma ut, se Dubai, se UAE, se världen, på helgerna. Nu när jag skriver det här så inser jag att det allt som oftast är jag som får min önskan uppfylld – och jag måste bli bättre på att få ut oss ur huset och uppfylla Ladys önskan. Ja! Så får det bli. När du läser det här är familjen på väg till Al Ain för häng på hotell, miljöombyte och en dag på Al Ain Zoo. Bara en sån sak.

Så. Nu en fråga till er – vad skulle ni vilja veta, vad vill ni läsa om? Skriv en rad och berätta så lovar jag att försöka uppfylla alla önskningar.

Er rulldog,

Hjul

Upp som en sol, ner som en fattig riddare…

Thu January 11, 2018, 20:21

(Katskhi pillar. Ett sånt ställe som jag önskar att jag fick besöka nån gång i livet men som jag ändå inte riktigt tror att jag kommer att komma till. Och för övrigt ett sånt ställe där jag spontant kan känna att jag skulle vilja bo på, om än så bara för en kort tid. Läsa böcker, dricka Pastis (små mängder, givetvis – man vill ju inte bli på lyset och råka kliva snett) och filosofera över livet. Och sen blicka ut över landskapet och låta tystnaden sjunga en tyst hymn för att fira mänsklighetens triumfer. Eller bara fundera över om det mot all förmodan kan vara så att pelaren vuxit upp, och att huset stod på samma nivå som de andra från början. För det känns onekligen lite svårt att tänka sig att någon tyckt att det var bästa stället att bygga ett hus på. Typ så. Katskhi pillar. Kom ihåg var ni hörde det först!)

Närå, så att eh… nu är det ju bara ett knappt år sen ni sist fick en uppdatering här ifrån mig, så nu kör vi väl igen då! Sedan sist så har vintern rasat ut, våren har blåst förbi med en j-vla fart och sommaren, med allt vad det innebär både här i öknen och i Sverige, la sig som en varm (eh, kall och regnig i Sverige) filt över tillvaron, innan det var dags för höst och nu så återigen vinter. Men vi tar väl det här steg för steg va? Okej. Vi börjar i… mars!

För dryga nio månader sedan var det ju dags att ge Dubai dess elddop – en rejäl grabbhelg stod på schemat, något som avhandlades som hastigast i senaste inlägget. Tolv av mina allra bästa vänner från Sverige förärade mig med ett besök och jag hade, i sedvanlig ordning, laddat upp i månader för eventet. “Tajmat och klart, in i minsta detalj!”, som Sickan hade uttryckt det. I korthet gick helgen ut på följande (och bara för att förtydliga – ingen av deltagarna hade någon aning om schemat, vare sig på förhand eller under helgen):

T O R S D A G
Ankomst sen kväll för vissa, för andra hade det hunnit rinna över till fredag för ankomsten. Därefter hemtransport där lite mat och mycket öl stod på schemat.

F R E D A G
Friday Brunch! Det som för resten av världen kan verka som en något udda företeelse är här nere i Dubai en mångårig tradition; man ses på en restaurang, betalar en fast summa och äter en hejdundrande god och välsorterad brunch, samtidigt som man dricker vad man vill i vilka mängder man vill. När vi väl står vid entrén till brunchen och alla får “åkband” så kommer så frågan: “Vad är de här till för?”, varpå jag bestämmer mig för att de facto låta dem få låta veta lite av dagens plan: “Det här ger er obegränsad mängd av mat och dryck i fyra timmar. Enjoy!” Dock visar det sig att den svenska blygheten allt som oftast gör sig påmind, och så även i detta fall – efter att undertecknad varit nere för att rekognosera utbudet av mat, och innan dess gett order till gänget om att “beställa lite dryck”, kommer upp och ser att drycken som är beställd är en öl var – då var det dags att ta befälet över situationen. Raskt beställdes en Mojito, en Gin&Tonic, två shots och en öl till – var. Därefter var festen igång, så att säga…

L Ö R D A G
Om det nu mot all förmodan skulle vara sant att det de facto är mänskligt att fela, så kan väl undertecknad, möjligtvis under vapenhot och illasinnade löften om ond, bråd död och annat otyg, erkänna att det fanns en plump i protokollet på lördagen. Förvisso hade jag, till mitt försvar, sagt att “Lördag morgon är det uppställning 10.00, och då blir det åka av!”, men att med det som enda information förvänta sig att 12 grabbar på grönbete i Dubai skulle kunna ta det lugnt nog att vara redo för alla tiders ökenbergochdalbana dagen efter en något häftig Friday Brunch var kanske att ta i… Hur som helst blev vi upphämtade klockan tio dagen efter för att därpå bege oss ut i öknen för en rejäl så kallad Dune Bashing – satan i gatan vad sanddynorna fick sig en omgång! Vissa av oss var till och med tvungna att falla ner på knä och tillbe porslinsguden, även om han inte var närvarande där ute mitt i öknen…

Kvällen var helt vikt åt det som egentligen var ursäkten för hela vistelsen – en herrmiddag av rang. För att ytterligare spä på myten om Dubai så hade jag ordnat med en svensk kock och en svensk hovmästare som flögs ner för att laga och servera maten – och som de gjorde det sen! En femrättersmeny med såväl bläckfisk, gråsäl, kalvbräss och svärdfisk på menyn! Så man kan med ett stoiskt lugn i rösten (tänk den gamla MER-reklamen, när gubben får frågan “Will you carbonate?” – samma lugn i rösten som han då svarar “NEJ.”) säga: Vi gick vi all-in!

S Ö N D A G
Mån om att “suck the marrow out of life”, som Robert Sean Leonard hade uttryckt det , så spenderades söndagen med att besöka Burj Khalifa, Dubai Mall och sedan på kvällen en bättre middag på The Observatory följt av en rejäl sittning på Okku med tillhörande cocktails (i synnerhet den japanska äppelträrökta versionen av Old Fashioned). För min egen del en något avslagen dag givet fredagens och lördagens aktiviteter men icke desto mindre en dag spenderad i bättre vänners lag! Win!

M Å N D A G
Hemfärd för lejonparten av gänget. Nånstans här exploderade Whatsappgruppen av bilder, filmer och tillbakablickande anekdoter och jag gick in i en depressionsdvala av saknad som dock elegant avhjälptes medelst familjemys och en aldrig sinande ström av att-göra-måsten på jobbet.

Da capo? Självfallet kör vi igen! I mars i år är det dags för högtidsstunden igen, även om vi körde ett litet genrep i november i år. I mars kommer undertecknad vara ett år visare i Dubai, ha koll på fler ställen och ha möjlighet att maxa upplevelserna ännu mer. Frågan är bara hur vi kommer att lösa 2019, givet programmet som nu planeras för mars…


Genrep.

I egenskap av den gamla VHS-videospelare vi kan likna oss med så tar vi här och trycker på FF-knappen och snabbspolar oss fram till sommaren! Med dryga sex veckors semester i kontraktet, och ingen semester under 2016 och endast blygsamma dagar uttagna under första halvan av 2017 så slog vi på stort och planerade sex veckor i Sverige! Det skulle, i vanlig ordning då man har halva släkten söder om Skånes Fagerhult och andra halvan på rätt sida, göras en Eriksgata utan dess like – men det är inget vi inte är vana vid, så att säga. Sagt och gjort, midsommardagen bar det av hem till Sverige med allt vad det innebär: 14 grader, mulet och regn i luften och en storstadspuls som nog bäst tolkas som en valiuminfuserad småstad i slow motion – vilket kanske inte är helt rättvist givet att man då jämför den med ett Dubai – ADHD-versionen av en  storstad med Las Vegas-ambitioner och New York-komplex. På vägen hem från Arlanda frågade Astrid (då nyss fyllda fyra år): “Var är alla bilar?” och “Varför är husen så små?” We’ve created a monster… Själv svor jag tyst för mig själv och funderade över rationalen att skapa en motorväg från Sveriges största flygplats till Sveriges största stad och ändå inte ha fler än två filer i vardera riktningen.

Hur som helst – sommaren spenderades inledningsvis i Stockholm, inhysta i familjen Larsson/Bergs eminenta trerummare i Stora Mossen och med en Ford Galaxy till vrålåk som hyrbil. Besök hos goda vänner, dagiskompisrevival för Astrid och häng med dödspolarna för Lady och undertecknad, utgång med the fervent few och hämtpizza från Norrorts bästa pizzeria. Kort sagt: Vi maxade Stockholm och drog därav sedermera vidare mot sydligare breddgrader (kort reflektion: Varför heter det breddgrader när vi pratar nord-sydlig riktning?) och den nordtyska dialekten i Helsingborg – med en smärre omväg via Karlskoga för att hälsa på familjen Larsson/Berg i deras sommarpang! Vår vana trogen tog vi in på vårt eget sydsvenska pang i den Eiman-Pålsson:ska trädgården och installerade oss med resväskor, vagnar och övrigt bohag för en angenäm vistelse. Ett par veckor in i densamma uppdagades det att jag dels fått byta VD på jobbet, och i och med det dels även fått två veckors semester indragna. Anfäkta och anamma! Bomber och granater! Hela semesterschemat gick på arslet med ett telefonsamtal och Sverigevistelsen planerades om på nolltid! Sagt och gjort – kuska iväg norrut för besök hos farfar och Helen, häng med mostrar och bästa vänner och däremellan tog the Taikons in på Sheraton Brunstorp där bäste svåger Ola stod för husrum – tusen tack för det! Efter inte alltför hårda förhandlingar med nya chefen kom det att bli så att Lady stannade hemma i Sverige för att bevista ett av två bröllop med stort B sommaren 2017, varpå undertecknad fick kuska Emirates ner med två kids (som – needless to say – gick igenom hela elddopet med bravur och således med lätthet kan saluföras som de mest väluppfostrade barn som sett dagens ljus)!


Släktträff hos farfar!

Efter att familjen i sin helhet återbördats till Dubai var det dags för Astrid att, som nykläckt fyraåring, ta stora steget in i storbarnsvärlden och börja skolan! Eftersom man här tror att barn klarar mycket mer än vad vi verkar tro i Sverige så låter man kidsen börja i skolan redan när de är tre år fyllda, förvisso på något som bäst kan liknas vid ett slags skolförberedande lekis, men ändock med skolbänkar, lärare, griffel(hm, nåja, whiteboard)tavla och kateder. Till det ska sedan läggas att sedan förra hösten är ju Astrid tvåspråkig – hon växlar numera obehindrat mellan svenska och engelska, men att på skolan så lägger man lök på laxen och introducerar arabiskalektioner – varje dag! Till det kommer sedan ett tredjespråk (som för Astrid då blir ett fjärde språk) – franska, en gång i veckan. Needless to say så är jag och Lady mäkta stolta och avgjort förundrade över kapaciteten hos dessa fyraåringar – även om ingen av oss kan arabiska så har vi fått fortlöpande rapporter från skolan om att hon är väldigt duktig, och våra franska grannar är likaledes imponerade av Astrids “bonjour, ça va, au revoir” som hon nonchalant slänger sig med i deras sällskap. Och för att fortsätta vara stolt över en lång tid så har jag, i sann ingenjörsanda, räknat ut att om hon fortsätter på det här sättet så kommer hon, när hon är lika gammal som jag är nu, kunna 39 språk. Känns stabilt.


Skoluniform alltså, vilket fantastiskt sätt att undvika ångesten över vad man som fyraåring ska ha på sig på varje morgon!

Sist gick jag även igenom mina erfarenheter av upperclassbarer här i Dubai – och jag tänkte komma med en uppdatering:


St Regis
Till höger om hotellobbyn (som för övrigt får så gott som alla andra hotellobbys i hela världen att skämmas för sig tack vare allt guld och all marmor) ligger St Regis bar. En slags tystlåten hommage till klassiska hotellbarer i New York, får jag för mig, och här har man inte sparat på krutet. Ett fint sorl av Dean Martin och Frank Sinatra strilar ut ur de gömda högtalarna, bartendrarna är alltid oklanderligt klädda och kommer ihåg en om det än så bara är att man varit där en enda gång innan och drinkarna de serverar är högsta klass. Lägger man sedan till att det är en vanvettigt underutnyttjad bar sett till antalet gäster så kan man med illasinnade ögon känna att de måste tappa lite i kvalitet eftersom de inte har möjlighet att hålla uppe kvantiteten, men samtidigt kan man istället se det som att de verkligen har tid, energi och vilja att få varje gäst att känna sig i sanning speciell.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 5/5


Masti
Som ett stjärnskott på cocktailbarshimlen i Dubai har Masti seglat upp i rask takt sedan öppningen 23:e december förra året. Masti är första restaurangen som finns i kedjan – för ägarfamiljen vill göra detta till en internationellt erkänd kedja av restauranger med tillhörande barer. Med indisk/sydamerikansk/sydeuropeisk fusion i köket dras man lätt med av smakerna och upplevelserna till bords och med en alban chefandes bakom bardisken med en kader av bartenders från Zimbambwe, England, Curaçao och Azerbadjan, bland annat, så utlovas likaledes skönt mixade cocktails. Så här inledningsvis dras de med lite barnsjukdomar i stil med inte tillräckligt med personal, oklara rutiner och varierande kvalitet på hantverket – men så fort Tauland fått ordning på sitt manskap kommer det bli åka av. Och när sedan hela projektet La Mer är klart så har de verkligen prime location med utsikt över det turkosblå havet.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4/5

För övrigt – ett ganska enkelt lackmuspapper på huruvida en bar med tillhörande bartenders verkligen gör skäl för namnet är att beställa en Negroni – med ett förbluffande simpelt recept med en del Gin, en del röd Vermouth och en del Campari (även om de lärde verkar tvista om de exakta proportionerna) är det en no-nonsense-cocktail helt enkelt. Får man inte ens till det, då är man slut som artist redan innan första refrängen. Om bartendern däremot består provet så går man helt sonika vidare till nästa nivå; Old Fashioned. Lite mer hantverk, lite mer känsla och större utslag i smak baserat på bartenderns hantverk. Om han (eller hon, för den delen) klarar testet med flygande färger så går vi in på slutbossen: Sazerac. Väl där kan ni börja diskutera över huruvida en riktigt bra Sazerac ska ha Cognac eller Rye Whisky som basingrediens, ska man ha en vanlig sockerbit eller råsocker, kan man verkligen få tag på äkta Absinthe i Förenade Arabemiraten – alternativt tror bartendern att del av Strindbergs genialitet låg i just Absinthen? Slutade det hela med en slakt på slutbossen på sista banan av bartendern är det bara att buga och bocka av vördnad och låta dig ledas in i den rogivande dimma som du nu lugnt kan se fram emot och helt sonika låta bartendern helt ta över dina dryckesval. Baserat på de tre nämnda cocktailsen kommer han/hon veta att du a) är av den gamla skolan och således inte vill flamsa bort kvällen med Sprite, fruktjuicer, Tonic Water eller andra styggelser utan istället tror på att känna allvaret i en cocktail och smutta snarare än dricka, och b) kan dina cocktailreferenser och således inte är alltför lätt att imponera på, utan kräver det tunga artilleriet à la Bombardiers, Torontos eller Boulevardiers. Lycka till! Nunc est Bibendum!

Sist men inte minst – för något år sen gjorde jag en liten rundtur i vårt hus med före- och efterbilder – nu har vi kommit så långt att vi börjat göra om här hemma, så håll till godo med ytterligare en före- och efterbild. Före var rummet vårt största gästrum och efter är det rum till både Astrid och Hugo. Det växer ingen mossa på rullande stenar, som man säger! Nästa gång får ni se transformationen av ett rosa-lila flickrum till ett sobert gästrum.


Före.


Efter.

Så – det får väl räcka som en omstart, eller vad säger ni? Finns det några kvar av er förresten – vilka är ni som läser?

Er gong,

Batteri