i n d i a n s o m m a r

Tidernas landskap…

(Dagens Mind. Blown.: Om vi människor skulle lyckas ta tillvara solenergin som solen avger till jorden på en timme, så skulle det täcka energibehovet för hela jorden i ett år.)

Kontinuitet och regelbundenhet har väl inte varit den här bloggens ledord riktigt – möjligen med undantag för åren vi spenderade i Afrika, då det faktiskt producerades mästerverk på löpande band – men det vore ju skam om jag skulle låta det hindra mig från att än en gång ruska liv i det här maskineriet och skriva några rader om livets varande i detta nu.

Sommaren har återigen gjort sitt intåg här i Dubai, men i år är temperaturerna långt mycket mer överkomliga än de var för ett år sen vid samma tidpunkt – då darrade kvicksilvret på strax under 50-strecket medan vi nu balanserar runt 35-40 grader och med en luftfuktighet som ibland faktiskt stoltserar med en etta som första siffra. Men det tar sig, som brandmannen på semester sa. Vi har även avverkat ytterligare en Ramadan – denna nionde månad i den islamska kalendern, som hemma i Sverige i mångt och mycket mest är känd för att muslimerna fastar (för att på så vis högtidlighålla den månad då Koranen först uppenbarades för profeten Mohammed) medan vi här nere märker av effekterna mer direkt; en mer respektabel klädsel anmodas (täck axlar och knän är ett bra riktmärke överhuvudtaget, men under Ramadan är det i det närmaste beordrat), att äta synligt under tiden solen är uppe är ett big no-no och att spela alltför hög musik – inklusive i din bil (mind you, nån kan ju höra utanför) är inte okej… Men det finns även andra, mer uppenbara bieffekter av Ramadan – alla statligt anställda får två timmars arbetstidsförkortning (för let’s face it – det måste ju ta något sjukt på krafterna att fasta från halvfyra på morgonen till sju på kvällen, och då är det nog ett välkommet beslut att få sluta lite tidigare) och efteråt så är det festligheter som kröns med en långhelgs-Eid för att fira slutet på Ramadan.

Undertecknad har (ju) nått en ålder då det börjar höra till vanligheterna att vänner fyller 40 – och i år var det då faktiskt min tur. Senaste åren, då några av mina allra bästa vänner har lämnat 30-talets jaktmarker, har det bjudits på förbluffande få 40-årskalas – något som jag, i egenskap av 70-talist, har haft svårt att acceptera; fyller man jämnt så har man fest, och så finns det en slags normalfördelning över exakt hur stor den festen “bör” vara, där crescendot alltså lämpligen nås runt 30-40-årsåldern. För undvika att framstå som en crybaby så bestämde jag mig ganska snabbt för att när jag fyller 40 – då vill jag ha en stor fest. Eller nej, en stor jävla fest. Jag vill kunna minnas festen, alla leenden, dansen in på småtimmarna och jag vill kunna prata om festen med mina vänner i åratal. Åtminstone tio år, så att säga. Sagt och gjort – i mitten av maj var det dags!

Kvällen innan festen bjöds det på finmiddag hemma hos oss med hjälp av den högst eminenta cateringdrottningen Görel; Crème Ninon till förrätt, misomarinerad torsk med ångkokt ris och brässerad broccoli till huvudrätt och en God-damn-god Nutellatårta med jordgubbar till efterrätt. Till denna kväll hade då det äldre gardet, tillsammans med det närmaste släktklientelet bjudits in – något som resulterade i att farfar, extra-farmor x 2, mormor, moster, farbror och alla till dem hörande bihang samt bror, svägerskor, svåger och några av barnens kusiner var representerade. Men ändå var det bara som att den kvällen var något av en försmak av vad som komma skulle…

“Dubai, more is more!”, var det självklara temat för festen. Mer än så lät inte vare sig inbjudan eller den kompletterande informationen förtälja, utan var och en fick tolka efter bästa förmåga – och Oh. My. Lord. vad folk var iögonfallande grymma på att tolka temat för kvällen! Som bilderna kommer att förtälja så fanns det en fantasifullhet som fick mina förväntningar att komma på skam samtidigt som kvällens genomförande kom att överträffa alla mina förväntningar! Värt att nämna i sammanhanget var att jag med varm hand hade outsourcat planeringen för festen till en av Nordkalottens mest agila, men samtidigt principfasta (går det?, frågar sig gemene man nu genast – och svaret är ja!, visst fan går det!), projektledare: Min alldeles egna Lady. Allt från storleken och urvalet på fördrinkens snacks; dadlar (Mellanöstern så det förslår, såklart), via en brutalt fingerfärdig trollkarl som minglade runt i festens inledande stadie (behöver jag nämna att jag blev lite för frustrerad för att det ska vara hälsosamt när han gjorde sina trick?) till det faktum att nattens korvmeny hade tre olika sorters senap (hemgjorda av kvällens kock, såklart) hade planerats, diskuterats och genomförts in minsta detalj innan kvällen var all! Här nedan följer ett axplock av de bilder som kvällen bjöd på – från det photo booth som festens projektledare hade nosat upp. Såklart.

Vanliga dödliga människor, såsom yours truly exempelvis, hade ju givetvis trott, och därmed förväntat sig, att Ladys insats som projektledare kunde tillräknas henne som en av de bästa 40-årspresenter som tänkas kan – men samtidigt vore jag ju inte gift med tidernas bästa fru, historiens största hemlighetsmakerska och 2000-talets mest kompetenta tvåbarnsmamma a.k.a. projektledare, om det inte vore för det faktum att hon givetvis hade “another card up her sleeve”, som man säger på utrikiska…

I slutet av maj var det så dags för mig att ta ledigt en onsdag och torsdag från jobbet för att, efter lämning av Astrid och Hugo, bege sig mot “destination unknown”. Ledtråden hade varit “On the rocks”, vilket hade fått mina tankar att skena, och resmål som Antarktis, Kilimanjaro och Kathmandu passerade revy för min näthinna. Men mind you – hon är mer klipsk än så, min kära Lady – när vi satte oss i bilen var jag övertygad om att vi skulle ta förmiddagsflighten till Kathmandu, och väl där njuta av… ja, vad det nu än är man njuter av där (enligt min svåger Ola är löss något av en lågoddsare, för övrigt – om man nu kan sägas njuta av såna). När vi sen fortsatte österut istället för att svänga av mot flygplatsen var det bara att tänka om: “Kan det vara till Hatta? Eller Oman?” Som den samma mansplainer jag är så informerade jag givetvis Lady om att “om du tänkt dig att vi ska korsa Oman på vår väg till Hatta så är det kört – vi behöver visum och vår hyrbil behöver specialtillstånd”… Lady bara log och sa “Jaha, säger du?”. Shame on me, är väl det enda rätta att säga – vi skulle mycket riktigt korsa gränsen till Oman, men inte på vår väg till Hatta – utan på vår väg till Al Jabal Al Akhdar Anantara Resort. Jävlar i havet vilket ställe – om vi i Sverige har femstjärniga (ping Gotland!) ställen såsom Grand Hotel, Sigtuna Stadshotell eller Alfta Gästgiveri, så är de fortfarande imaginära ljusår ifrån den nivå som finns på ställen som Anantara på Jabal Al Akhdar. (Och okej, jag ska väl erkänna också att det kanske inte var helt kosher att nämna Alfta-haket i samma andetag som de andra potentaterna, i synnerhet inte med tanke på att de betingar två simpla stjärnor, medan Sigtuna Stadshotell, vad det verkar och Grand Hotel på riktigt förtjänar sina fem stjärnor.) Oaktat detta – Anantara! Får ni någonsin chansen så åk! Spelar ingen roll var i världen, för är stället bara hälften så bra som den Anantara resort vi var på så kommer ni vara förbluffade, genomnöjda och hårt fokuserade på hur ni kan få det att hända igen. Här nedan följer en bildkavalkad på långhelgens höjdpunkter.

Roadtriiiip!

Taket i lobbyn var något av en orgie i ädelträfanér och måste ha varit något kostsamt…

På rummet fanns dagens första tårta – och bara för referens, det är en vanlig fullstor tallrik vi pratar om…

Efter kvällens brakmiddag väntade så dagens andra tårta… Middagen ska jag förresten passa på att orda lite om – det fanns en utsiktsplats vid hotellet, en slags glasbalkong som i det närmaste hängde ut över dalgången, och där hade Lady bokat in en privat middag för två. Så vi tog oss igenom en asiatisk middag med tre förrätter, två huvudrätter, fem desserter och så nästa tårta på det…

Om jag skulle försöka mig på konststycket att ta fram en egen one-liner för stället så skulle det vara något i stil med “Mellanösterns Grand Canyon” – jag menar, kolla in det här! Skillnaden mellan dalgång och topp kan vara 2 000 meter!

Här ser man en liten del av anledningen till att bergen kallas “Gröna Bergen”, även om det under senare år hade varit lite si och så med regnperioderna och därmed hade man tappat funktionen av bevattningssystemet längs med platåerna, och det gröna började avta.

Typ världens finaste dörr. Och världens äldsta.

Jag och min partner in crime – världens bästa Lady!

Kvällarna bjöd på magiska solnedgångar över bergen – och nere till höger i bild skymtar infinity-poolen som fick agera hem åt oss under några svettiga timmar på eftermiddagen.

När vi var hemma i Sverige i samband med festen så hade vi ynnesten att få spendera några dagar i vår gamla lägenhet, och om det finns något tillfälle då uttrycket “det var som att tiden stått stilla” passar bra så var det då vi hade Astrids försenade femårskalas i lägenheten. Två år innan hade vi haft ett treårskalas, med precis samma gäster och samma föräldrar – och samma lägenhet – men nu var det alltså ett kalas för en liten tjej som fyllt både fyra och fem år, flyttat över ett åttondels jordklot (nej, det är faktiskt inte mer än så mellan Sverige och Förenade Arabemiraten) och lärt sig tre nya språk (arabiska, engelska och franska) samtidigt som hon då, likt många andra femåringar, aldrig upphör att förvåna med sin förmåga att blanda för stunden självklara frågor som “får jag körkort när jag är sex år gammal?” med de mer för föräldrarna imponerande ögonblicken där hon helt enkelt visar sig kunna skriva, räkna och läsa! Och djupt inom mig så känner jag bara en oändligt stor tacksamhet för att få vara med om det här – ni vet:

Livet.

Vilken. Jävla. Resa.

När vi flydde Sverige och dess monumentala brist på soltimmar nio månader om året för knappa två år sedan så var det med en precis tre år fyllda gammal Astrid, en Hugo som varken kunde sitta eller krypa och med en illa dold oro över hur tillvaron i Mellanöstern skulle bli. “Friskt vågat, hälften vunnet!”, säger ju ordspråket som bekant, och det är i sanning applicerbart även här – det har blivit bättre än vi vågade hoppas på, vi känner just nu åtminstone att det är svårt att se någon ände på utlandsvistelsen (möjligen ett miljöombyte vad det lider – men det är inget vi planerar för) och med de förutsättningar som våra barn får i och med den skolgång de tillgodogör sig så känns det avlägset och lite naivt att tro att Sverige hade kunnat leverera bättre än så – låt så vara att det svenska skolsystemet slår högt på skalan, men det känns som att Sverige är något konservativt i sin tro på barns förmåga att ta in kunskap – åtminstone i jämförelse.

Nu är ju allt givetvis inte bara guld och gröna skogar – jag jobbar mer än jag gjort någon gång tidigare i livet, och det faktum att jag värdesätter att kunna komma hem och äta middag tillsammans med familjen gör att jag istället allt som oftast behöver sitta ett par-tre timmar på kvällarna efter att fru och barn gått och lagt sig. Samtidigt har Lady fått åsidosätta sin karriär för att vi som familj ska kunna prova på det här livet under en period – och även om hon kommer börja jobba deltid i höst så är det inte inom samma område eller med samma ansvar som hemma i Sverige. Och så har vi det där med semester – på pappret ligger jag i paritet med svenska anställningar men samtidigt jobbar jag i en hierarkisk organisation där mycket faller an på “the top dog”, och då kan man inte ta fem-sex veckors semester per sommar, oaktat vad kontraktet säger. I år har vi blivit förärade med tre veckors sammanhållen semester per person, men i mitt fall – där jag har en familj som allrahelst spenderar sommarmånaderna i (jämförelsevis) svala Sverige hellre än Dubai – så har jag fått dela upp semestern. Hugo och Astrid kommer spendera in allas sex veckor i Sverige innan det är dags att återigen ta sig an sensommarvärmen i Dubai, medan Lady gör sex veckor i Sverige följt av en tjejresa till Colorado innan hon ansluter till resten av familjen. Jag själv sitter i skrivande stund på flyget mellan Köpenhamn och Dubai efter en veckas välbehövlig semester i Sverige som nu får göra ett uppehåll för en stor kvartalsrevision på jobbet – efter vilken jag kommer flyga upp till Sverige igen för nästa halva av semestern. Som det mer trogna gardet av er läsare troligtvis vet vid det här laget så har jag släkten i Stockholmstrakten medan min bättre hälft är från Helsingborg – så om det inte vore nog med att semestern får hållas till korta tre veckor för min del så kommer den även inbegripa ett visst mått av resande à la Eriksgata. Men det är lite av en välkänd sanning i expatkretsar – man måste vila upp sig från sin semester, givet all släkt och vänner som pockar på uppmärksamhet och åberopar besök från exilfamiljen på besök i hemlandet.

(Fotnot: Det här inlägget har byggts på successivt sen i juni, så innehållet från vår semester i sommar-Sverige kommer avhandlas i nästa inlägg – ni kan se fram emot bröllop, hundpromenader, lekparksbesök och Katrineholm. Stay tuned!)

Dagens fundering:
Om du fick en chans att ändra ett beslut i ditt liv – vad skulle det ha varit? Och tänk på här att ett beslut kan ha haft många följder som i så fall också kommer att bli omintetgjorda. Jag har (såklart) ägnat det här en del tankeverksamhet och så här ser min shortlist ut: 1) I skidliften tidigt 90-tal. Jag, mina vänner Björn och Martin går på skidskola och det har börjat en ny kille, Marcus, i vår grupp (för avancerade skidåkare). Marcus var ett par pinnhåll nedanför oss andra i skidåkning, och när vi tre sätter oss i skidliften säger jag: “Har ni sett hur han Marcus åker?”, varpå Björn börjar rycka mig i armen. “Ja, men vadå – han borde ju inte vara med i vår grupp ju!”, fortsätter jag. Tillslut tittar jag på Björn vad han vill – och ser Marcus bredvid honom. Av någon oklar anledning så hade han smugit sig med i just vår stolslift och oaktat mitt försök till att släta över det hela så var det ett felbeslut av episka mått (kanske inte jämfört med M/S Costa Concordia då – som Rocky uttryckte det: “Misstag som inte går att se från rymden är inte värda att ha ångest för.”). Men om du läser det här Marcus – förlåt! Jag tar tillbaka! 2) Året är 1998, och efter en vår, sommar och höst med ett ständigt statistikdrillande om fotbollsresultat med min Sancha Panza och lumparpolare Gillå var jag rejält uppsjungen på Premier League och dess lag. Som de andra lördagarna vid den tiden skrev jag ner en 96-raders stryktipsrad som skulle lämnas in på “Sassas Grill In” i Tungelsta City, bara det att jag orkade inte promenera den dryga kilometern dit. “Jag vinner ju ändå aldrig.” Tänk aldrig så, gör inte det. Dryga 350 000 kronor i missad utdelning senare brände jag upp lappen för att aldrig mer påminna mig själv. 3) Den där gången i oktober 2000, när jag somnade på pendeltåget och fick gå av i Hemfosa för att sen inse att sista tåget hade gått (bokstavligt talat) och bestämde mig för att promenera hem, och istället för att gå på banvallen så tänkte jag gå på vägen precis bredvid. Ett elegant svanhopp senare befann jag mig mitt i diket mellan banvallen och grusvägen, där sedan min sko fastnar i gyttjan… så jag fick gå hem med en sko, och efter elva haltande kilometer ringa min käre bror, bedyra för honom att jag inte alls var full, men att historien som skulle följa de facto hade ett antal faktorer som tydde på motsatsen och sen be honom komma på cykel för att hämta mig (vid det laget hade det dessutom börjat regna)… Hem kom vi båda dyngsura, jag själv tre timmar senare än vad som egentligen hade behövts… Så i backspegeln skulle jag ha sett till att stå upp på tåget, från Stockholm Central till Krigslida, och sedermera klivit av tåget och gått hem för att sova.

Förresten – när vi bodde i Ghana så reste ju jag som bekant över världen som en tetting; resmålen under det dryga halvår då det var som värst var Tyskland, Holland, Sverige, Ghana, Kina, Hong Kong, Kenya och Sydafrika. In alles flög jag till mig guldstatus på KLM:s bonuskort Flying Blue, men hur många gånger tror ni jag blev uppgraderad? En gång. På ett flyg från Amsterdam till Stockholm. Vilket förvisso föranledde en gratis frukost, men i övrigt fanns det inget som imponerade – både benutrymme och sätet i sig var helt i paritet med vanliga ekonomiklass. Så när jag nu – helt ur det blå – lyckades bli uppgraderad på min flygning från Dubai till Köpenhamn så var det blandade känslor; trevligt förvisso men hur stor skulle skillnaden vara? På Emirates flyg (och i synnerhet deras Airbus A-380) visade sig skillnaden vara brutal mellan economy och business class, och förvisso finns det hundratals sidor som inte gör annat än att recensera upplevelser och lägga upp allsköns professionellt tagna bilder men jag kan ändå inte låta bli att bara få med några bilder av just min upplevelse. Många säger “aldrig mer ekonomi”, men jag föredrar ändå att hålla mig till att bli förbluffad de få gånger det kommer att hända att man blir uppgraderad. Hur som helst – I give you: Paradiset!

Det är nästan så att jag önskar att flygningen hade varit lite längre…

Frukosten ska ju givetvis intas på vit duk!

Efter frukost var det dags att se sig om – här bild på flygningens bästa bartender!

Och om man nu inte var sugen på att sitta i sitt (fantastiskt sköna) säte så fanns det givetvis andra platser i anslutning till baren.

Lunchen bestod ju givetvis av tre rätter, plus ostbricka, här förrätten som gav höga utslag på flygplansmatsskalan (för övrigt ett ord man inte använder varje dag direkt!).

Det kanske inte är någon högoddsare för er som följer mig troget – men jag tycker om att skriva. Och jag funderar på om jag skulle ha det i mig att lyckas skriva en bok (och ja, jag förstår hur infernaliskt svårt det är att bli publicerad, så att skriva boken kommer få räcka som må) – men mitt största problem är att jag står mig helt rådvill gällande vad boken ska handla om. Det närmaste jag kommit i funderingarna är en bok om mig, och det skulle ju förvisso klinga väl med min historiska inställning till den här bloggen (“en plats för inbördes beundran”) men samtidigt är det väl inte “kioskvältare” som hade varit närmaste adjektivet för att beskriva en sån bok… Vad skulle ni vilja läsa för bok – som jag skrivit?

Er lojalist,
Kung