Mänskliga drag…
Thu November 23, 2006, 0:11(Kjell Bergqvist mÃ¥ste vara Sveriges svar pÃ¥ Jack Nicholson. Han kan fÃ¥ en roll enkom för att han är Kjell Bergqvist, han behöver inte vara annat än sig själv sÃ¥ blir han helt makalöst bra, vilken roll han än gör. SÃ¥g ni honom inte nyss i “Den bästa sommaren” är jag den förste att beklaga.)
Jag har upptäckt en ny författare – en slags lättviktsversion av Cees Nooteboom som stundtals briljerar med sitt sprÃ¥k men som Ã¥ andra sidan sätter det hela i sank genom korthuggna meningar och en alltför lättrodd slentrianmässig intrig. Jag pratar i alla fall om HÃ¥kan Nesser och boken jag nu läst ut pÃ¥ Ã¥tta timmar är “Svalan, katten, rosen, döden” och vill det sig illa kommer jag drabbas av en liten Nesser-förkylning och sträckläsa de tidigare van Veeteren-verken men Ã¥ andra sidan har jag en Paul Auster, Zbigniew Kuklarzs “Hjälp jag heter Zbigniew” – för att inte tala om Siri Hustvedts “Vad jag älskade” som väntar pÃ¥ mig, sÃ¥ dÃ¥ kanske det känns lite tarvligt att hänge sig Ã¥t konsumtionslitteratur, lÃ¥t vara av yppersta klass. NÃ¥väl. Detta om detta.
Förresten är jag numera en ärrad hjälte. Jag har, sedan drygt en vecka sedan, ett par centimeter lÃ¥ngt ärr ovanför vänstra ögonbrynet. Den officiella versionen är givetvis att det var en Bandido som gav sig pÃ¥ mig och jag var tvungen att freda mig genom att ge den skurken en dansk skalle – och han finns inte längre. Den sanningsriktiga varianten är väl nÃ¥got mindre macho i sin framtoning och kanske aningen mer tragikomisk – sensmoralen är i alla fall den att man inte ska springa till tÃ¥get med oknutna skosnören. Oh well. “Pain is temporary, glory is forever, chicks dig scars.”, som det heter.
Nu ska jag göra en bekännelse – jag lär mig aldrig. Sedan tio Ã¥r tillbaks har jag ideligen försökt att fÃ¥ till det här med lÃ¥ngdistansförhÃ¥llanden; vi har Ã…mÃ¥l, Växjö, Düsseldorf, Lund, Karlstad och Göteborg som exempel och man kan ju lätt tro att en människa med ett sÃ¥ vidunderligt intellekt som undertecknad [o nej, självkänslan är det inget fel pÃ¥ trots den lÃ¥nga frÃ¥nvaron frÃ¥n skrivandet] skulle kunna dra lärdom av sina misslyckanden och tillkortakommanden men nej. Nu är det alltsÃ¥ Aachen som gäller där min flickvän hÃ¥ller till för studier i ett Ã¥r och än sÃ¥ länge är det väl inte direkt den lyckliga och sorglösa tillvaro som man hoppas pÃ¥, tvärtom känns det stundtals som att det är avstÃ¥ndet som gör att vÃ¥rt förhÃ¥llande hÃ¥ller ihop… det är som att när vi är borta frÃ¥n varandra kan man drömma att allt är perfekt medan när vi väl ses sÃ¥ slÃ¥r verkligheten till och vi blir ense om att ett förhÃ¥llande mÃ¥r bäst av närhet. I alla fall är det sÃ¥ att jag älskar henne alltjämt och det gör det värt att inte lära sig.
Dagens fundering:
Finns det tankar som man inte kan tänka? Eller är det sÃ¥ att de inte kan existera eftersom en tanke bara existerar när den väl är tänkt? För en tanke, själva pÃ¥fundet alltsÃ¥, är ju pÃ¥kommet av oss människor – det är ju ingen fysisk storhet eller nÃ¥got absolut naturfenomen. Kan en tanke dÃ¥ existera innan den är tänkt eller kan den ens existera när den är tänkt, eller när den tänks? Jag tror att man kan göra en liten analogi till livet – det finns ingen framtid eller dÃ¥tid, det finns bara nutid. Tankar finns bara, det finns inga tankar som kommer tänkas eller nÃ¥gra som har tänkts. Bara de som tänks.
När jag blir stor vill jag bo i ett arkitektritat hus och om man tittar pÃ¥ VillAnn, av Gert WingÃ¥rdh, kan man tänka sig nÃ¥got som i stort sett ser ut helt tvärtom men ändÃ¥ lika snyggt, sobert och eget. Fast jag mÃ¥ste – m Ã¥ s t e – ha plats för bokhyllor en masse i mitt eget bibliotek, stora vita väggar för tavlor och ett kök som man ska kunna leva i. Detta förutom högtalare och biofÃ¥tölj i badrummet dÃ¥ sÃ¥klart.
Men nu – nu är det dags för lite amerikansk kvalitetspolitisk propaganda à la Vita Huset – ett avsnitt West Wing. Jo.
Er rentré,
Latin
PS. Finns ni kvar? DS.