Mitt Afrika…
Thu May 6, 2010, 20:06(Idag bjuder vi pÃ¥ väntan, sista natten med gänget, dagens dikt och djuptankar om oändligheten. God läsning folket! Förresten ska jag även här i ingressen passa pÃ¥ att pÃ¥peka att rubriken egentligen borde varit “VÃ¥rt Afrika” men att det känns mer klatschigt att ta till en gammal blockbuster till filmtitel än att försöka skapa sin egen.)
Väntan. Om man ska beskriva Ghana pÃ¥ ett ganska empiriskt västerländskt sätt sÃ¥ skulle jag ge det epitetet “väntan” just. Det är egentligen oviktigt vad man väntar pÃ¥ – det är mer själva fenomenet jag stör mig pÃ¥. Att behöva vänta. Just nu väntar jag pÃ¥ att vÃ¥rt Internet ska komma igÃ¥ng igen. Mig veterligen har vi nog med kredit pÃ¥ internetkontot men ändock sÃ¥ saknar jag jordgloben framför internetikonen. SÃ¥ vi väntar. För det finns ingen att kontakta, ingen att ringa eller ingen att skälla pÃ¥. Väntan. Skitsamhälle.
Sedan i tisdags kväll är jag sÃ¥ pÃ¥ plats här nere i Afrika igen. Det är en underlig känsla att komma pÃ¥ sig själv med att tycka att det är världens naturligaste grej att stövla igenom passkontrollen pÃ¥ Kotokas International Airport , världsvant vifta bort alla “snälla och hjälpsamma” unga män som vill bära mina väskor Ã¥t mig [för att sekunden efter givetvis kräva pengar för sin hjälpsamhet ] och sätta sikte mot utgÃ¥ngen där väggen av taxichaufförer slÃ¥r emot en, folk drar i väskorna för att visa “hej, här är jag, kom med mig till min bil” och slutligen möta Nii Amu:s välbekanta glada blick och känna att jag är hemma igen, hemma fast ändÃ¥ sååå borta. En underlig känsla. Icke desto mindre, det är min, och Ladys, nya verklighet.
Sweden Ghana Medical Centre i skrivande stund. Framsteg om än kanske inte med några stormsteg. Uppdatering följer.
I lördags var det förresten festligheter hemma i Sverige innan jag styrde kosan söderut igen. Jag kom [som bekant?] hem frÃ¥n Shenzhen och Hong Kong i lördags morse och säga vad man vill om att vara pÃ¥ resande fot i arton timmar men har de bästa av vänner ordnat avslutningsfest sÃ¥ rättar man in sig i ledet. :) Och det var en ljuvlig kväll – goda vänner, plockmat à la morotsstavar och chips, bÃ¥l man kunde känna allvaret i och en hel del ögonblick av plötslig insikt över vad det egentligen var: Sista natten med gänget. SÃ¥ här i eftertankens kranka blekhet sÃ¥ var jag nog mer tagen den kvällen än jag gav sken av och det kändes rakt in i hjärtat när jag kom pÃ¥ det att jag inte träffar dem igen förrän tidigast till mitten av sommaren. Det hela kröntes av en flaska bubbel till mig och Lady [som vi dock, skamligt nog, glömde kvar pÃ¥ festen – dock betyder ju det att vi har nÃ¥got gott att komma hem till i sommar!] och en limerick till vÃ¥r ära som skulle fÃ¥tt Kar de Mumma att bÃ¥gna av avundsjuka.
Vad som började som en helt vanlig kväll i det Eiman-PÃ¥lsson:ska residenset, med öppen mingel-formation och en enbent värdinna [eller ocksÃ¥ har hon ena benet i soffan, jag vet inte] kom snart att utveckla sig…
…till en veritabel kalaskväll med flygande balkonglÃ¥dor, rödvinsgröna linneskjortor [fenomen som framträder dÃ¥ man använder diskmedel för att ta bort rödvinet frÃ¥n sin vita linneskjorta] och, som ni ser pÃ¥ bilden, nyktra och städade vänner. Jag saknar er!!
Dagens lögn:
Jag har lagat extraordinära fyrarätters middagar med endast ett rivjärn och en brödrost till hjälp och jag föder upp prisvinnande musslor.
Bach
Gipskatter, svarta eder.
En person är stolt över sin milda potatisgratäng.
En bok med titeln â€Tankfulla turister†ligger pÃ¥ ett hickorybord nu.
Det är afton i Rimini.
PÃ¥ vägen ner hit till Ghana sÃ¥ sÃ¥g jag den här bilden pÃ¥ flygets trackingsystem [fotografiskt mästerverk, jag vet] – och det fick mig osökt att tänka pÃ¥ Ingmar Bergman. Ni vet, han regissören… Hur som helst, jag minns inte vilken tidning det var men det var nÃ¥n slags utländsk variant av Vagabond, som hade Ã¥kt till Faro i södra Portugal för att göra ett reportage om Ingmar Bergmans älskade Faro. Och det är okej, jag fattar att man inte har Ã… om man är utrikisk, men ändÃ¥ – nÃ¥gon mÃ¥tta fÃ¥r det väl ändÃ¥ vara? Faro?! Reportaget innehöll i alla fall en ganska grundlig genomgÃ¥ng av Faro och vad det var som hade gjort att Ingmar Bergman blivit sÃ¥ förälskad i det att han Ã¥tervände sommar efter sommar, sÃ¥ även om journalisten misslyckades kapitalt med sin bakgrundsresearch sÃ¥ var det ett gediget arbete om staden. Faro, den lilla kuststaden i södra Portugal, där Ingmar Bergman inte alls brukade spendera sina somrar.
Och nÃ¥nstans här, tolv kilometer ovanför Algeriet, kom jag pÃ¥ det: Sahara mÃ¥ste vara en magisk plats. I över en timme flög vi och det enda jag kunde se under oss var sand. Det är som att det inte skulle vara nÃ¥got annat än sand mellan Stockholm och Helsingborg! Fatta, ingen Globen i Stockholm, no more Gyllene Uttern utanför Jönköping och den välbekanta doften frÃ¥n Zoegas kafferosteri i Helsingborg skulle vara ett minne blott – för allt skulle vara sand. Eller jo, vafan, Globen skulle säkert sticka upp, men den skulle se ut som en golfboll i en bunker, typ.
När jag sedan ser bilder som den här, från hotellet i Shenzhen där jag bodde, så inser jag vilken föränderlig värld vi lever i nu när vi har fritt tillträde till luftrummet igen. För mindre än en vecka sedan var jag i Kina, för tre dagar sen var jag i skönt svala Sverige och i skrivande stund sitter jag i Ghana. Utan Eyjafjallajökulls goda minne så skulle jag nog i och för sig ändå varit här i Ghana nu, men med skillnaden att resan förbi min älskade Lady och de dito vännerna i Sverige skulle fått stanna vid en dröm.
Och dagens sista bild fÃ¥r även bli den sista frÃ¥n den här sejouren i Kina, de vet hur man bygger majestätiskt och imponerande – men har byggnaderna nÃ¥gon själ? Jag vet inte, men när jag ser bilder som den här sÃ¥ blir jag övertygad om att jo, de har själ…
Dagens fundering:
Hur kan nÃ¥got egentligen kännas evigt eller oändligt fastän det inte är det? Är det för att vi har svÃ¥rt att ta till oss själva begreppet oändligheten eller är det för att vissa saker kan komma väldigt nära oändligheten? [Vilket förresten inte borde vara möjligt, för oavsett hur nära man kommer oändligheten sÃ¥ finns det ju lika mycket oändlighet till.] Men som här ovan, antalet sandkorn i Sahara känns ju som nÃ¥got som verkligen tangerar den obefintliga gränsen för oändligheten – men ändÃ¥ sÃ¥ är det nÃ¥got ändligt. Sahara är “bara” nio miljoner kvadratkilometer [!!!] stor, och även om antalet sandkorn bara pÃ¥ en kubikmeter självklart är mer än nÃ¥gon av oss kan räkna till sÃ¥ handlar det till syvende och sist om – just det, ett ändligt antal. Och hur kan det dÃ¥ kännas sÃ¥ oändligt? Och är det förresten dÃ¥ sÃ¥ konstigt att vi har ännu svÃ¥rare att ta till oss nÃ¥got som verkligen ä r oändligt, som rymden sägs vara? Nej. Vi är helt enkelt smÃ¥, försvinnande smÃ¥, väsen som famlar i blindo i vÃ¥r jakt pÃ¥ upplysning. Och i ett enda litet av rymdens andetag sÃ¥ är vÃ¥ra jordeliv slut och det är dags att lämna över till nästa generation. [Sa han som ett mycket högtidligt och extremt pseudofilosofiskt slutord.]
Hur har vÃ¥rsolen behandlat er hemma i Sverige? Är tussilagon överblommad eller finns det nÃ¥gon som har lust att skicka en bild sÃ¥ jag har nÃ¥got att vila ögonen pÃ¥ – jag har en liten längtattack gällande svenska vÃ¥ren.
Er vikval,
Willy
PS. Dagens bonusbild får även gälla som dagens shoutout. DS.
Hej M1!
Tack för senast! Det är med saknad som vi konstaterar att Ni nu är långt borta från Stockholm. Men istället för att fokusera på saknaden så väljer jag att se fram emot vårt besök nere hos er om ca två månader. Det känns lite bättre att tänka på hur roligt vi kommer ha det!
Här hemma tickar det pÃ¥, inte bara som vanligt utan det händer ganska mycket för mig och Titti nu. Nytt jobb och en “Ivanhoe” som vi i onsdags fick se pÃ¥ riktigt (i form av ultraljud).
Mannen, ta hand om dig och tänk på oss!
Kramar från Pålle och Tiddi
PÃ¥lle och Titti — Thu 6 May, 2010 #
__________
PÃ¥lle och Titti:
Jag tycker att ni har helt rätt fokus! Det kommer bli en riktigt nice resa och till dess så hoppas jag även att jag och Lady har sightsee:at oss runt nog mycket för att ha hittat de där gömda pärlorna häromkring! Jävlar i mig vad kul vi ska ha!
Ja, det har blivit ett helt nytt “som vanligt” för er där hemma, ny [nÃ¥ja] lägenhet, nytt jobb och ny familjemedlem! Hur sÃ¥g Ivanhoe ut? Svartvit och lite svÃ¥r att tyda? :) Lova att ta hand om bÃ¥de T och I sÃ¥ lovar jag att borga för Ladys välmÃ¥ende här nere.
Vi hörs snart!
admin — Fri 7 May, 2010 #
__________
Faro.
Vet du att Hugo och Lisa bodde nära Faro i ett par år i slutet på 70-talet? Det var när vi bodde i Jakobsberg. Dom drev en småplantproduktion där åt någon.
Kul att du kommit ner till Afrikat igen. Har saknat rapporterna därifrån. Igår tog Helen och jag våra första sprutor. Det ska bli fler sa dom på vaccinationsbussen som stod parkerad utanför Konsum här i världsmetropolen Torshälla. Men vi har i allafall börjat förbereda resan ner till dig och Lady.
Våren kör med hastighetsbegränsning just nu. Det är kallt på morgonen. 3-6 grC. Fast Bosse badade i morse ändå. Ute. I ån. Brrrrr. Tokig hund.
Idag fyller Marie-Louse 84 år. Ringde och grattade henne. Hennes telefon ramlade i golvet, men den höll. Hon såg fram emot ert bröllop.
Nu ska vi laga mat.
Kram!
Pappan — Fri 7 May, 2010 #
__________
Pappan:
Jag hade ett vagt minne av att Hugo och Lisa hade bott i Portugal, men inte visste jag att de var så filmintresserade att de bodde i Faro! :)
Vad tog ni för sprutor och vilka har ni kvar? Och kanske än viktigare – när planerar ni att komma ner? Vi har smackat pÃ¥ med i stort sett alla sprutor man kan ta men det man bör ta är Twinrix [mot Hepatit A och B] och sÃ¥ mÃ¥ste man ta vaccin mot Gula Febern. Till det kommer sen ocksÃ¥ malariaprofylax, men det är i tablettform.
Bosse är en tokhund! Bada? Nu?! Krama honom från mig och säg att han är en tokhund!
Jag grattade mormor igår jag med, de hade varit på Gondolen och ätit middag. Lyllos! Själv ska jag iväg och shoppa nu, måste fylla kylen och frysen innan Lady kommer ner. Hälsa Helen!
admin — Sat 8 May, 2010 #
__________
Hej Magnus,
kul med en bloggande svensk här i värmen…vi är inte sÃ¥ mÃ¥nga och jag mÃ¥ste säga att jag samlar. En lunch pÃ¥ Bush Canteen nÃ¥gon dag framöver vore kul. Mejla om du har tid och lust.
Fin blogg!
Kajsa — Sun 9 May, 2010 #
__________
Kajsa:
Ã…h! En svenskfrände här nere i västafrikas myller! Jag samlar jag med och hittills är vi inte mer än en handfull. Dock har jag med mig min älskade fästmö sÃ¥ för tillfället kan jag inte önska mig mer. Men en lunch pÃ¥ Bush Canteen kör vi absolut! Jag mailar över mina kontaktuppgifter. Och förresten – likewise gällande bloggen!
admin — Wed 12 May, 2010 #
__________