Varvning av livet…
Tue October 16, 2007, 18:46(På torsdag klockan fem på eftermiddagen, Bergsunds Strand 38. Var där och bli vacker eller var någon annanstans och sörj.)
Innan jag gör nÃ¥got annat ska jag ta tillfället i akt och dra ut riktlinjerna för mitt nya liv; jag är singel, tjugonio Ã¥r gammal, fast anställd medicinteknisk ingenjör, lÃ¥ng, snygg och sÃ¥ har jag stora händer. Förutöver det ska det tilläggas att jag är beroende av Dagens Nyheter, Trocadero och franska Tintinalbum. SÃ¥, med det ute ur världen – come ‘n’ get me girls!
NÃ¥väl, lÃ¥t oss sÃ¥ sakteliga börja med en resumé av de senaste arton mÃ¥naderna [anledningen till att jag, helt oförhappandes, tar arton mÃ¥nader är att det är pÃ¥ ungefär hur länge jag var fast i förhÃ¥llandets kätteri]. DÃ¥ jag lider av grav narcissism sÃ¥ ska jag givetvis börja med att citera mig själv: “IgÃ¥rkväll sökte jag [mitt första jobb] och jag är väl sÃ¥ medveten man nu kan vara om att det kommer vara säkert hundra sökande men ändÃ¥ tror jag, näst intill vet, att pÃ¥ nÃ¥got underligt sätt kommer jag vara en av de som kommer i frÃ¥ga.” Det skrev jag den Ã¥ttonde december förra Ã¥ret. Nu är det den tjugotredje augusti och jag har fÃ¥tt jobbet. Inte bara sÃ¥ att jag har fÃ¥tt jobbet, det var “bara” ett vikariat, jag har numera en egen tjänst, eget ansvar [över folks liv, faktiskt] och bÃ¥de ny telefon och bil [jo, faktiskt – en metallicblÃ¥ Polo Turbo – det fina i krÃ¥ksÃ¥ngen är att jobbet betalar] och eget postfack. NÃ¥väl, Ã¥ter till ämnet – det är nästan sÃ¥ att jag blir lite rädd för ödet, har det planerat att jag ska dö en ond, majestätiskt brÃ¥d död nÃ¥gon gÃ¥ng inom en snar framtid eller varför har det bestämt sig att ge mig en sÃ¥n här smörfil i livet? Jag menar, jag sökte ju andra jobb [mitt ratio pÃ¥verkades faktiskt – nu har jag sökt sju jobb pÃ¥ riktigt men Ã¥ andra sidan är jag nu inne pÃ¥ min nionde tjänst sÃ¥ jag ligger fortfarande bra till i plus-minus-ligan] och var i stort sett beredd pÃ¥ att antingen bli arbetslös, fast pÃ¥ ett coolt sätt [kan man bli det?], alternativt hänge mig själv Ã¥t mitt jobb pÃ¥ banken och totalt Ã¥sidosätta alla känslor jag har om att jag egentligen vill jobba med medicinsk teknik. I alla fall, den första mars jobbade jag min första dag pÃ¥ Södersjukhuset som Medicinteknisk Ingenjör, min ingÃ¥ngslön var högre än medellönen för yrket och sedan första juli är jag dÃ¥ fast anställd med en liten nätt löneökning pÃ¥ 2 500 som plÃ¥ster pÃ¥ sÃ¥ren [eh…]. Ja. Nog om detta.
FörhÃ¥llandets kätteri ja… jo, det är väl kanske inte riktigt sÃ¥ man förväntas beskriva det, men Ã¥ andra sidan är det allt som oftast en dans pÃ¥ rosor – och inte som i mitt fall; en lÃ¥ng väntan pÃ¥ att repa mod nog att droppa treordsbomben “Vi. MÃ¥ste. Prata.” Vi blev tillsammans i januari 2006 och jag var himlastormande kär ungefär till den sommaren, ni vet när den där totalt oskuldsfulla förälskelsen ska övergÃ¥ i djupbottnad kärlek. Istället för att följa kärlekens ABC visade min [numera före detta] flickvän upp andra sidor av sig själv – svartsjuka, grälsjuka, misstänksamhet och det som jag gillar minst – förmÃ¥gan att alltid se pÃ¥ livet frÃ¥n den mörka[ste] sidan. Men sommaren bestod i och för sig av skiftarbete frÃ¥n undertecknads sida och jag kände väl att det kanske var sÃ¥ det fick vara under sommaren – att ses udda tider och inte sÃ¥ ofta som man vill tär. Det skulle säkert bli bättre senare… eller ja, nja, kanske inte – till hösten skulle ju flickvännen flytta till Tyskland i ett Ã¥r. Men det fÃ¥r ju gÃ¥ det med… Väl i Tyskland styrs humöret pÃ¥ henne till att bli nÃ¥got i stil med “varför-planerar-du-inte-ditt-liv-efter-att-komma-hit-och-hälsa-pÃ¥-mig-för-jag-skiter-väl-i-om-du-skriver-
ditt-examensarbete-jag-ska-ju-vara-viktigast-i-ditt-liv-inte-sant?” och kollisionen oss emellan var sÃ¥ smÃ¥ningom oundviklig. DÃ¥ uppstÃ¥r nästa dilemma; eftersom tremÃ¥nadersregeln* passerats med rÃ¥ge stod jag rÃ¥dvill och tänkte “Ska jag Ã¥ka ner till Tyskland, betala flygbiljett, tÃ¥gresa och annat – för att göra slut. Det är ju typ 2 500 down the drain…”. Det andra alternativet var inte mycket bättre det i och för sig; “…eller ska jag lÃ¥ta henne Ã¥ka till Sverige, för att hälsa pÃ¥ mig, och dÃ¥ ta upp det, när hon väl är här?”. Ni inser säkert att inget av alternativen var särskilt lockande sÃ¥ istället utarbetade jag en masterplan som… funkade sÃ¥där. Det handlade om att mÃ¥ bra, sÃ¥ bra man kan efter omständigheterna. Eftersom vi sÃ¥gs ibland [typ varannan mÃ¥nad] hade jag frihet [under ansvar givetvis] att träffa vänner och göra precis som jag ville den tid vi inte sÃ¥gs. Och när vi väl sÃ¥gs kunde jag [eller vi bÃ¥da, jag är ganska säker pÃ¥ att hon nÃ¥gonstans längst inne förstod att det aldrig skulle hÃ¥lla] leka ett lyckligt par medan det vi nog egentligen gjorde var att inte lÃ¥tsas om att de rätta känslorna inte fanns där och istället drog nytta av de mer köttsliga företrädena ett förhÃ¥llande tillhandahÃ¥ller… :) När hon dÃ¥ sedan dök upp i Sverige efter ett Ã¥r tog det inte mer än tvÃ¥ veckor innan jag kände att om känslorna knappeligen räckte till att ses varannan mÃ¥nad – dÃ¥ är de ljusÃ¥r ifrÃ¥n att räcka till att ses varje dag. NÃ¥väl, över till nästa del.
* TremÃ¥nadersregeln gÃ¥r ut pÃ¥ att om man har varit tillsammans med en tjej mindre än tre mÃ¥nader sÃ¥ fÃ¥r man göra slut pÃ¥ vilket sätt som helst; lapp i fickan, mail, skicka en kompis, sms eller bara sluta höra av sig. Och observera att det här är en regel som tydligen är allmänt vedertagen; jag fick reda pÃ¥ den av chefsekonomen för akutmottagningen pÃ¥ Södersjukhuset – bara en sÃ¥n grej…
Och nu är det inte den tjugotredje augusti längre utan snart samma datum i oktober; vilket i sin tur innebär att jag varit singelkvist i tvÃ¥ mÃ¥nader… man skulle väl lätt kunna säga att jag saknar min före detta flickvän men det vore en lögn – jag saknar inte henne utan jag saknar det jag önskar att jag hade haft med henne [läs: egentligen saknar jag ingenting]. Veckorna ägnas numera Ã¥t att odla legendstatus pÃ¥ Judit & Bertil [alla som är nya där kommer alltid fram till mig och min vapendragare Björn och presenterar sig eftersom de hört att vi “nästan bor där”], lära mig pÃ¥ nytt det faktum att en blick frÃ¥n en flicka numera ska följas upp snarare än ignoreras med flickvännen i bakhuvudet, jobbajobbajobba och njuta av livet. Hur spenderar du dina veckor?
Dagens fundering:
Om man bestämmer sig för att hela tiden leva i nuet [rent tankemässigt alltsÃ¥ – fysiskt sett lever man ju jämt och ständigt i nuet] – betyder det dÃ¥ att man inte har nÃ¥got att leva för eftersom man aldrig blickar framÃ¥t? Jag har en liten dröm som jag när dÃ¥ och dÃ¥ – att ha en kalender som bara sträcker sig en dag framÃ¥t. Tänk att bara lÃ¥ta sig själv planera en dag i förväg hur ens liv ska se ut, vad man ska göra och vem man ska träffa. Vore inte det magiskt, spännande, hisnande och originellt? Sen är väl den krassa sanningen den att det inte spelar nÃ¥gon roll hur lÃ¥ng eller kort almanacka man har – oavsett vilket sÃ¥ förväntas man dyka upp pÃ¥ jobbet pÃ¥ mÃ¥ndagmorgonen och alla andra morgnar förutom de förlovade lör- och söndagarna… oh well. När jag blir stor – dÃ¥ ni…
För övrigt ska jag säga att jag har svÃ¥rt att förstÃ¥ hur moderna samhällen kan överleva egentligen – eftersom jag numera är fast anställd har jag nÃ¥got som kallas för “betald semester”. Det betyder att jag är nÃ¥gonstans, var som helst i världen förutom pÃ¥ jobbet, och fÃ¥r betalt. Ja, ni läste rätt – jag fÃ¥r betalt trots att jag inte jobbar. Okej, det är helt sjukt – jag vet, men känn pÃ¥ den här: Jag fÃ¥r M E R betalt när jag är pÃ¥ semester än när jag är pÃ¥ jobbet! What the fuck?! Varför ska jag jobba dÃ¥ för om jag fÃ¥r mer pengar när jag inte jobbar? [Okej, jag har ju insett nu att man “bara” har fem sÃ¥na här golden weeks per Ã¥r men ändÃ¥ – systemet är ju sjukt.] Eftersom jag insett det ljuvliga i systemet har jag givetvis snillat till det sÃ¥ nästa Ã¥r kommer jag ha Ã¥tta veckors betald semester! Ohh come to mama!
Slutligen; veterinärer med självlockigt hÃ¥r växer inte pÃ¥ träd direkt…
Jag är tillbaka!
Ja, galla är bikt!
Er fårherde i förskingringen,
Nero
För det första, grymt impad av migsjälv att ja kommer ihåg adressen. Inte såå ofta man snubblat in här sista året.
För det andra, underbart att du är tillbaka. Skönt att kunna slå ihjäl några minuter med att läsa dina härliga tankar om allt och inget.
För det tredje, den där 3månadersreglen uppfanns möjligtvis inte av en kille? ;-)
Malin — Mon 22 October, 2007 #
__________
Så var det gjort. Bra för dig! Middag utlovas inom kort, men du får själv hjälpa till att laga den.
TruckMaster — Wed 24 October, 2007 #
__________
Tremånadersregeln är ju garanterat ett kvinnligt påfund ;)
Grattis till tjänsten Mange!
Andreas Westling — Wed 24 October, 2007 #
__________
Solklart att det är en kvinnlig idé! Vi killar är för ödmjuka och känsliga för att ens tänka tanken pÃ¥ en sÃ¥n lösning pÃ¥ ett djuuupt problem som att dumpa nÃ¥gon. [I synnerhet efter den evighetslÃ¥nga tiden tre mÃ¥nader, eller mindre…] :)
TruckMaster – middag lÃ¥ter fett bra! Jag hör av mig…
Och Malin – för det första; adressen är inte sååå svÃ¥r. Dessutom fÃ¥r du gÃ¥ hit oftare nu – tvÃ¥ gÃ¥nger i veckan, minst! Läste förresten att du kärat ner dig – det gläder mig! :)
Okej, mÃ¥ste jobba lite…
admin — Thu 25 October, 2007 #
__________