i n d i a n s o m m a r

Dröm om min förvÃ¥ning…

Sun September 18, 2016, 18:35

(“We all have our time machines. Some take us back, they’re called memories. Some take us forward, they’re called dreams.” – Jeremy Irons
Jag lever just nu i min egen tidsmaskin som tar mig till framtiden – att fÃ¥ bo utomlands och vara med om att vi som familj bygger upp ett liv utanför Sverige, med de utmaningar och belöningar det innebär – det är en dröm, och jag lever den drömmen. Hur ser din tidsmaskin ut?)

Familjen Svedenhov/Ericsson har fortsatt sin Eriksgata genom Dubai under Eid och har sÃ¥ledes sedan sist avverkat ännu ett besök hos Svenska Kyrkan (ganska streetsmart av kyrkan att anordna aktiviteter och vara mötesplats för svenskar – det är nog inte ens en tiondel av alla oss som hänger i Svenska Kyrkan här i Dubai som gÃ¥r i kyrkan hemma i Sverige), varit pÃ¥ Dubai Zoo, köpt bilbarnstol och lagt köpcentrumsbesök nummer fem till handlingarna. Utöver det har vi kört onsdag och torsdag som vardagar; Astrid pÃ¥ förskolan och jag iväg till jobbet. Men mer om detta snart – nu kör vi!

Svenska Kyrkan var det ja – jag har väl, som mÃ¥nga andra i Sverige, ett ganska okomplicerat men möjligen nÃ¥got dubbelbottnat förhÃ¥llande till kyrkan. Jag tror inte aktivt pÃ¥ Gud och även om jag understundom trillar dit pÃ¥ agnosticismdefinitionen sÃ¥ finns det nog tillfällen dÃ¥ jag ganska lätt gÃ¥r att placera in i ateist-facket. Dock är jag kristen per definition; jag är med i svenska kyrkan och tycker att traditionella högtider ska hÃ¥llas i kyrkan; giftermÃ¥l, dop, begravningar (även om man nu kan debattera om huruvida begravningar ska kvala in under epitetet “högtid”) – vilket egentligen är ruggigt ologiskt och opportunistiskt om man ska vara ärlig. NÃ¥väl – när man sedan befinner sig i en sÃ¥n annorlunda värld sÃ¥ fjärran frÃ¥n sina trygga hjulspÃ¥r hemma i Stockholm sÃ¥ känns det ju ännu mer välsett att det finns nÃ¥gonstans där man dels alltid är välkommen och dels har väldigt lätt för att finna sig tillrätta, givet att det är svenska möbler, svenska böcker, svensk mat och svenska människor. Men pÃ¥ nÃ¥got underligt sätt känns det ändÃ¥ som att priset vi fÃ¥r betala för att fÃ¥ oss den känslan av trygghet och lugn till livs är de periodiska insticken med “Gud” och “Jesus” och lovsÃ¥ngs- och bönindoktrineringen som sakta smyger sig pÃ¥ frÃ¥n det svenska prästerskapets sida (här ska det dock flikas in ett passus om att de svenska prästerna, Markus och Malin, är helt fantastiska och lätt kvalar in över de coolaste prästerna jag stött pÃ¥ – nästan i nivÃ¥ med pastor Dave som bÃ¥de jag och min pappa hade som konfirmationspräst och som tyckte att vi inte borde prata om nÃ¥gra konfirmationstexter egentligen utan det enda vi människor borde göra var att vara helt förundrade över att celldelningen fungerar).

Hur har ni andra som har barn gjort med introducering av Gud, tro och kyrkan och dess värderingar? När jag var liten fanns det ju förvisso kyrkans barntimmar men där gick aldrig jag så jag kan inte minnas att jag haft någon långvarig relation med kyrkan annat än att jag är konfirmerad och gift i den.

Astrid och svenska prästen Malin klipper ut rosa filt för att ha som klänning på dockan som barnen gjorde.

I lördags var vi pÃ¥ Dubai Zoo. Astrid har pratat i flera dagar om att hon vill se djur och eftersom det ligger ett zoo inte mer än en kvart bort bilvägen sÃ¥ sa vi okej dÃ¥. Väl där missar jag parkeringen och fÃ¥r Ã¥ka runt kvarteret för att komma tillbaka – och det visar sig att kvarteret som zoo:t (zoot? zooet?) ligger i är mikroskopiskt litet… Börjar ana orÃ¥d… När vi sen kliver in innanför portarna sÃ¥ är det som att komma in på… ja, jag vet inte vad. Tänk er att man har ett Skansen som är 1/100-del sÃ¥ stort som det är idag, tänk er sen att underhÃ¥llet är eftersatt sedan 70-talet och att djuren har klaustrofobiskt smÃ¥ burar och allt detta i en värme som redan klockan tio var uppe i 37 grader i skuggan… Det är tragiskt att se och om det inte hade varit för att Astrid verkligen uppskattade att fÃ¥ se djuren sÃ¥ hade vi vänt i dörren. Det som däremot stod ut jämfört med Sverige pÃ¥ ett annat sätt än just negativt var närheten till djuren – det mÃ¥ vara sÃ¥ att de har tredubbla staket, men ändock befinner man sig inte mer än nÃ¥gra decimeter frÃ¥n en bengalisk tiger! I Sverige inbillar jag mig att man varit lÃ¥ngt mycket längre ifrÃ¥n och troligtvis pÃ¥ säkert avstÃ¥nd frÃ¥n att stoppa in fingrar och händer… Gällande zoo:ts (zoots? zooets?) varande sÃ¥ har Dubai visserligen sent om sider insett att djurparken närmast fÃ¥r anses vara en av fÃ¥ uslingar här i stan – och i slutet av Ã¥ret öppnar sÃ¥ledes Dubai Safari. Självfallet (vad annars?) kommer Dubai Safari vara gigantiskt, vackert och högteknologiskt – utöver att det kommer vara fullt av 10 000 djur… Jag har läst mig till om saker som luftkonditionerade klippor, mistdysor för att kyla ner luften och nedkylda pooler med vatten för djuren. Jag hoppas bara att djuren pÃ¥ Dubai Zoo överlever länge nog för att fÃ¥ uppleva det…

En hårt beskuren bild för att dels slippa få med de tredubbla stängslen som är mellan åskådare och djur och dels få en bild där man slipper se burarnas misärliknande status.

Sen har vi den här listan över saker man mÃ¥ste lära sig att acceptera – vare sig det handlar om det korta perspektivet; att acceptera att nÃ¥got är som det är i det här landet, eller det lÃ¥nga perspektivet; att när man väl flyttar hem till Sverige mÃ¥ste man acceptera att nÃ¥got är som det är i Sverige. I Ghana upptogs mÃ¥nga av topplaceringarna pÃ¥ den listan av tidsbaserade faktorer; att folk inte kom i tid, att man själv kom i tid men fick vänta, att tio minuter kunde innebära fyra timmar och att “snart” ofta betydde “ingen aning om när, men jag säger ‘snart’ sÃ¥ du inte blir arg pÃ¥ mig”. Nu har vi visserligen precis inlett vÃ¥r fjärde vecka här nere, sÃ¥ det kanske är lite förmätet av mig att komma med nÃ¥gon djuplodande analys av läget men icke desto mindre finns det saker som redan nu stÃ¥r ut som annorlunda och möjligen lite svÃ¥rsmälta jämfört med Sverige. So here goes:

T I D – Var man än ska ta sig i den här staden sÃ¥ tar det tid. Nu har vi ännu inte tagit oss för uppgiften att använda oss av annat transportmedel än bil, men jag har svÃ¥rt att se att det skulle gÃ¥ snabbare att ta sig kommunalt mellan olika stadsdelar. Helt visst är det sÃ¥ att staden och emiratet Dubai är avlÃ¥ng och därmed utspridd pÃ¥ ett sätt som närapÃ¥ fÃ¥r Mount Isa i Australien att framstÃ¥ som en smältdegel av stadsliv (okej, jag erkänner – det där var Ã¥rets överdrift; alla kategorier!) – nÃ¥got som skulle kunna borga för en fördel för Dubai:s tunnelbana (som för övrigt inte har nÃ¥gra tunnlar dÃ¥ den enbart tronar fram som en highline genom stan), men med tanke pÃ¥ att Sheikh Zayed Road bombar fram rakt genom staden med mellan Ã¥tta och elva (!!) filer i vardera riktning sÃ¥ brukar köerna inte vara alltför mördarlika om man bara hÃ¥ller sig ifrÃ¥n den värsta rusningstrafiken. Dessutom finns det ett dussintal stadskärnor i den här staden som var och en för sig känns som ett mini-Manhattan. Hur som helst – att Ã¥ka och handla en liter mjölk? Lätt fyrtio minuter. Att Ã¥ka och lämna Astrid pÃ¥ dagis och sen tillbaka hem igen (en resa pÃ¥ drygt sex kilometer)? Minst trekvart. Att Ã¥ka runt kvarteret? Tio minuter. (PÃ¥ riktigt – för att ta sig runt vÃ¥rt kvarter sÃ¥ är det en tvÃ¥ rondeller, fyra rödljus och fem farthinder – utöver de knappa tvÃ¥ kilometer man mÃ¥ste färdas i bilen.) Tid.

K O S T N A D – Saker och ting kostar mer än de gör i Sverige. Även här fÃ¥r jag erkänna att jag antagligen kommer göra en annan analys av läget om ett halvÃ¥r eller sÃ¥, men i det här skedet sÃ¥ gör vi oss ofta otjänsten att översätta priser till svenska kronor – och det är dyrt. Ännu dyrare än man kanske tror hemma i Sverige – priserna har, enligt folk som bott här nere en längre tid, gÃ¥tt spikrakt uppÃ¥t de senaste tvÃ¥-tre Ã¥ren, och det är pÃ¥ bred front; boende, mat, bilar, skolgÃ¥ng och sÃ¥ vidare. Det har lett till att den medelklass som trots allt ändÃ¥ finns här i Dubai, har svÃ¥rt att ha rÃ¥d med de utgifter som krävs för ett liv här nere – vilket i sin tur lett till att medelklassen sÃ¥ sakteliga suddas ut. Kvar är de fattiga och de rika – med ännu större klyftor dem emellan. Hur som helst – del av anledningen att vi känner att det är dyrt torde givetvis vara att vi söker oss till kedjor vi känner till och som känns tryggt för oss västerlänningar; Carrefour, Spinneys och Waitrose, för att nämna nÃ¥gra exempel – och alla de ovan nämnda butikerna är extremt mÃ¥na om sina kunder och ställer gärna upp och importerar allehanda matvaror som antagligen skulle kunna gÃ¥ att hitta billigare nÃ¥gon annanstans där matvaran inte behövts fraktas runt ett kvarts jordklot innan den hamnar i hyllan. Ta apelsinjuice till exempel – vill man ha Tropicana sÃ¥ är den importerad frÃ¥n USA och kostar 35 AED per liter (motsvarande typ 80 kronor), men om man kan tänka sig Florida’s Natural, som förvisso är ett amerikanskt märke men som filialtillverkas i Saudiarabien sÃ¥ fÃ¥r man 1,8 liter för 18 AED (motsvarande 23 kronor litern) – fortfarande dyrt men inte obscent. Vi har ett par ställen till att utforska pÃ¥ förslag frÃ¥n vÃ¥r nanny Lanie – Ã¥terkommer med rapport gällande priser och tillgänglighet pÃ¥ hennes butiker vid annat tillfälle.

A R T I G H E T – I Sverige är det ganska vanligt att man hÃ¥ller upp dörrar för varandra, stÃ¥r lydigt i kön utan att trängas och lÃ¥ter damer gÃ¥ före – ja, ett visst mÃ¥tt av polerad artighet är liksom fastställd norm. Här nere jobbar man inte sÃ¥ – det är, med risk för att lÃ¥ta hÃ¥rd och dömande, var man för sig själv här nere. Man tränger sig gärna (i synnerhet i trafiken), har svÃ¥rt för att respektera köer i allmänhet (här ska jag dock komma med ett lÃ¥ngt instick – i Mexico har de ett kösystem som nog mÃ¥ste klassas som ett av de mer briljanta i världen. LÃ¥t säga att man ska gÃ¥ pÃ¥ posten och det är en hel massa folk som ska göra detsamma; i Sverige skulle man ha nummerlappar som alla behöver ta, här i Dubai skulle folk sitta och vänta – kvinnor för sig och män för sig, men i Mexico, där säger man när man kommer in “Sist?” – varpÃ¥ nÃ¥gon svarar “Jag!”. Och dÃ¥ vet man – det är min tur efter han som svarade “Jag!” – smÃ¥tt genialiskt, inte sant?) och visar sällan hänsyn till sina medmänniskor pÃ¥ det sätt som vi är vana vid hemma i Sverige. Givetvis är det sÃ¥ att undantagen som bekräftar regeln finns, och möjligen kommer de till antalet ta över regelskapet och invertera det hela med tiden, men i det här skedet har vi känslan av att det här nere rÃ¥der ett nÃ¥got bistrare klimat medmänniskor emellan.

S E R V I C E – ServicenivÃ¥n pÃ¥ restauranger och butiker trumfar allt annat jag nÃ¥gonsin varit med om. Det är som att man har dammsugit världen pÃ¥ talang, service minds och ambitioner – oaktat om det gäller butiksbiträden, servitörer eller taxichaufförer – och satt alla att jobba i Dubai. Servicen är sällan pÃ¥trängande, alltid glad och har en närapÃ¥ otäck träffsäkerhet gällande nivÃ¥n. Mycket uppskattat och nÃ¥got man säkerligen kommer ha svÃ¥righeter att vänja sig av vid när man väl flyttar hem till Sverige igen – där kvalitén pÃ¥ service är nÃ¥got skiftande, om man ska uttrycka det diplomatiskt.

L Ä T T J A – Tack vare – eller kanske pÃ¥ grund av – ovan nämnda nivÃ¥ pÃ¥ service sÃ¥ är det extremt lätt att halka in i ett lättjefullt dis av laissez faire (möjligen i dubbel bemärkelse givet skattesystemet här nere); man tankar inte bilen själv för det finns ju folk som gör Ã¥t en, man packar inte matkassarna själv för dÃ¥ tar man ju jobbet frÃ¥n han som stÃ¥r och gör det och man gÃ¥r inte och handlar sin lunch själv, nej – man skickar en springpojke att handla, sÃ¥ har han ett jobb ocksÃ¥. När vi bodde i Ghana fanns det en outtalad förväntan frÃ¥n samhället att man som expat skulle ge tillbaka till lokalbefolkningen genom att anställa folk; en trädgÃ¥rdsmästare, en housekeeper, en säkerhetsvakt – ju fler man avlönade desto bättre expat var man i samhällets ögon. Här i Dubai lever ju lokalbefolkningen väldigt gott som det är – att anställa folk gör man för att det alltid finns nÃ¥gon som har det sämre ställt än en själv och om man dÃ¥ kan göra tvÃ¥ flugor pÃ¥ smällen och fÃ¥ hjälp i hemmet och ordna en anställning för nÃ¥gon som oftast tar pÃ¥ sig familjens välgÃ¥ng i hemlandet sÃ¥ känns det ju bra. Men det är väldigt lätt att vänja sig och jag tror att avvänjningen den dagen vi flyttar hem igen blir minst lika svÃ¥r som det är lätt nu…

Ö P P E N H E T - Nu är det visserligen sÃ¥ att den här bloggen mestadels siktar in sig pÃ¥ att beskriva vÃ¥r vardag i Dubai, och inte sÃ¥ mycket fokuserar pÃ¥ total öppenhet à la Justin Hall, sÃ¥ jag är väl inte helt nedstämd över det faktum att jag här nere inte har möjlighet att vara helt öppen med sakernas varande – men jag ska ändÃ¥ tydliggöra att det här nere rÃ¥der ett lite annat klimat gällande öppenhet, pressfrihet och andra självklara rättigheter man bär med sig i ryggmärgen frÃ¥n fäderneslandet. Här nere kan man, om det vill sig illa, bli hemskickad för att man tutat pÃ¥ fel bil, varit för kritisk pÃ¥ Facebook eller av nÃ¥gon annan smÃ¥tt befängd anledning – sÃ¥ ärlighet i all ära, men det kan tidvis vara en nÃ¥got polerad bild av sanningen jag delger er, mina kära läsare. Och för detta ber jag om ursäkt men alternativen är ganska fÃ¥ i skrivande stund.

Hittills under vÃ¥ra veckor i Dubai har vi alltsÃ¥ dÃ¥ avverkat Dubai Mall (störst i världen med sina dryga 1 200 butiker), Mall of the Emirates (skidbacke inomhus – behöver vi säga mer?), Deira City Centre (fÃ¥r nog jämförelsevis anses vara ett förortscentrum), Mirdif City Centre (när man saknar Sverige – dÃ¥ Ã¥ker man hit och hittar Lindex, Max och Clas Ohlson) och sÃ¥ nu i helgen dÃ¥ Mercato Mall. När folk pratar om Mercato Mall sÃ¥ är det som att de refererar till sin lokala matvarubutik; “jag var och köpte bröd pÃ¥ Mercato” medan i verkligheten är det ett fullfjädrat köpcentrum med butiker, restauranger och biograf – allt inredningskoreograferat i italiensk smÃ¥stadsstil… Fortsätter vi i samma takt har vi om ett Ã¥r avverkat nÃ¥nstans runt 60 köpcentrum, och sanningen att säga är det nog tyvärr inte nog för att jobba sig igenom ens Dubais utbud…

Telefonen är vid det här laget full av sÃ¥na här bilder…

…och sÃ¥na här.

Men i vissa köpcentrum behöver man inte ta bild pÃ¥ vad parkeringen man stÃ¥r pÃ¥ heter – de stÃ¥r själva sÃ¥ gärna till tjänst med den hjälpen…

Dagens idol:
Henry Lindholm. Tidigare verksamhetschef pÃ¥ Röntgenkliniken pÃ¥ Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Utöver att han självklart har en läkarexamen (med tillhörande filosofie doktorstitel) sÃ¥ är han även utbildad civilingenjör och har en civilekonomexamen (och en MBA, sÃ¥klart). Och jo! Det var ju sÃ¥ sant – han är utbildad pilot ocksÃ¥! I tillägg till allt det här ska sedan sägas att han är ödmjuk, lÃ¥gmäld och ypperligt trevlig – en riktig idol, med andra ord! Vem är din idol?

Jo! Det var ju sÃ¥ sant – vi har köpt en till bilbarnstol. Den här gÃ¥ngen är det Astrid som ska fÃ¥ Ã¥ka stÃ¥ndsmässigt även i min bil, sÃ¥ för nÃ¥gra dagar sen gjorde vi Dubai Mall och kuskade runt frÃ¥n affär till affär i jakt pÃ¥ en bra bakÃ¥tvänd bilbarnstol… I Sverige säger man ju som bekant att barn bör färdas bakÃ¥tvända sÃ¥ länge det är möjligt, men allra helst till fyra-fem Ã¥rs Ã¥lder – och vi har dessutom allsköns forskning som pekar pÃ¥ just det här; barn löper upp till tio gÃ¥nger sÃ¥ hög risk att dö eller skadas allvarligt vid en olycka om de färdas framÃ¥tvända innan den Ã¥ldern, exempelvis. Här nere har de en nÃ¥got annorlunda approach till det hela – barn ska färdas i babyskydd och bakÃ¥tvända till sex mÃ¥naders Ã¥lder, därefter ska de sitta i bilbarnstol, framÃ¥tvända. Efter att vi diskuterat det hela med personalen i butikerna och frÃ¥gat hur länge man kan använda respektive bilbarnstol sÃ¥ kryper det ju givetvis fram att de gÃ¥r att använda bakÃ¥tvända ganska lÃ¥ngt upp i Ã¥ldrarna men eftersom de inte är tillverkade för det sÃ¥ hade Astrid behövt vara pygmé för att fÃ¥ plats med sina spiror till ben. Plan B, sÃ¥ledes. Köp, sälj och byt i Dubai blev räddningen den här gÃ¥ngen, även om Dubizzle har agerat räddare i nöden även den. En svensk familj skulle sälja sin nedfraktade bilbarnstol som förtjänstfullt och troget tjänat tvÃ¥ barn – och numera dÃ¥ alltsÃ¥ Astrid. Det enda som krävdes var ett korstÃ¥g över Dubai för Ladys del – ny del av stan, okända kvarter och givetvis ett gigantiskt gated community – dock med framgÃ¥ngsrik fÃ¥ngst. I och med detta är vi för tillfället fulltecknade gällande barn i bilar, näst pÃ¥ tur är en bilbarnstol till Hugo istället för babyskyddet han nyttjar för tillfället. Förresten ska det nämnas ocksÃ¥ att man här i UAE har en lag som förbjuder möjligheten att stänga av krockkudden pÃ¥ passagerarsidan fram, vilket gör det omöjligt att ha Hugo där – han har fÃ¥tt bli baksätesförare precis som syrran, inte alltid lika bekvämt, i synnerhet inte när man är ensam vuxen, men det fÃ¥r gÃ¥.

Dagens fundering:
Hur kommer det sig att det alltid krävs att man lämnar tryggheten för att börja reflektera över vardagen, ställa sig lite mer existensiella frÃ¥gor och fundera över saker och ting pÃ¥ möjligen ett mer djuplodande plan än annars – tänka pÃ¥ livet man lever alltsÃ¥? Nu kanske jag är ensam om just det här – men i Sverige kan jag inte riktigt dra mig till minnes att jag begrundat min vardag nämnvärt – den bara fanns där. Hade jag gjort mig omaket att fundera linan ut och sätta det hela i perspektiv sÃ¥ hade jag säkerligen sÃ¥väl uppskattat vardagslivet mer som kommit fram till saker som är värda att visa lite mer aktning för än man kanske gör… Men för att svara pÃ¥ min egen frÃ¥ga här i början – det är väl sÃ¥ att det är först när man lämnar tryggheten och hamnar nÃ¥gon annanstans som man har nÃ¥got att jämföra med vardagslunken hemma i Svea rike.

VÃ¥ra närmaste grannar – cigarrhusen.

HÃ¥rdvaluta i det här landet! Under Eid Ã¥kte ett par kollegor hem till Sverige varpÃ¥ jag utlovade guld och gröna skogar (läs: torsdagscocktails och hemma-hos-middagar) till de som fick med sig gröt ner. Fick följande meddelande pÃ¥ Whatsapp imorse: “En insmugglad leverans av vitt mjölliknande pulver finns pÃ¥ mitt kontor att hämta.”

Det känns ju lagom motiverat att de även här i Dubai börjar sälja höstkollektionen av kläder – mössor, varma jackor, ylletröjor…

Dagens galenskap: Befolkningsdensiteten i Hong Kong.

Det här stället Ã¥ker jag förbi varje morgon pÃ¥ väg till jobbet – och det känns sÃ¥ exotiskt varje gÃ¥ng jag kör förbi det. Tänk er in i motsvarande situation i Sverige; “Enskede Center för att lära sig Bibeln utantill”…

SÃ¥ – det var dagens skörd av text och bilder. Nu vill jag ha mig svensk indiansommar och en ögonblicksbild à la polaroid över er mÃ¥ndagkväll till livs – kör i vind! Kommentera i fältet nedanför, maila pÃ¥ ericssons@gmail.com eller överös mig med inlägg pÃ¥ facebook!

Er trubadutt,

Trudelur

kommentera »

__________