Upp som en sol, ner som en fattig riddare…

Thu January 11, 2018, 20:21

(Katskhi pillar. Ett sånt ställe som jag önskar att jag fick besöka nån gång i livet men som jag ändå inte riktigt tror att jag kommer att komma till. Och för övrigt ett sånt ställe där jag spontant kan känna att jag skulle vilja bo på, om än så bara för en kort tid. Läsa böcker, dricka Pastis (små mängder, givetvis – man vill ju inte bli på lyset och råka kliva snett) och filosofera över livet. Och sen blicka ut över landskapet och låta tystnaden sjunga en tyst hymn för att fira mänsklighetens triumfer. Eller bara fundera över om det mot all förmodan kan vara så att pelaren vuxit upp, och att huset stod på samma nivå som de andra från början. För det känns onekligen lite svårt att tänka sig att någon tyckt att det var bästa stället att bygga ett hus på. Typ så. Katskhi pillar. Kom ihåg var ni hörde det först!)

Närå, så att eh… nu är det ju bara ett knappt år sen ni sist fick en uppdatering här ifrån mig, så nu kör vi väl igen då! Sedan sist så har vintern rasat ut, våren har blåst förbi med en j-vla fart och sommaren, med allt vad det innebär både här i öknen och i Sverige, la sig som en varm (eh, kall och regnig i Sverige) filt över tillvaron, innan det var dags för höst och nu så återigen vinter. Men vi tar väl det här steg för steg va? Okej. Vi börjar i… mars!

För dryga nio månader sedan var det ju dags att ge Dubai dess elddop – en rejäl grabbhelg stod på schemat, något som avhandlades som hastigast i senaste inlägget. Tolv av mina allra bästa vänner från Sverige förärade mig med ett besök och jag hade, i sedvanlig ordning, laddat upp i månader för eventet. “Tajmat och klart, in i minsta detalj!”, som Sickan hade uttryckt det. I korthet gick helgen ut på följande (och bara för att förtydliga – ingen av deltagarna hade någon aning om schemat, vare sig på förhand eller under helgen):

T O R S D A G
Ankomst sen kväll för vissa, för andra hade det hunnit rinna över till fredag för ankomsten. Därefter hemtransport där lite mat och mycket öl stod på schemat.

F R E D A G
Friday Brunch! Det som för resten av världen kan verka som en något udda företeelse är här nere i Dubai en mångårig tradition; man ses på en restaurang, betalar en fast summa och äter en hejdundrande god och välsorterad brunch, samtidigt som man dricker vad man vill i vilka mängder man vill. När vi väl står vid entrén till brunchen och alla får “åkband” så kommer så frågan: “Vad är de här till för?”, varpå jag bestämmer mig för att de facto låta dem få låta veta lite av dagens plan: “Det här ger er obegränsad mängd av mat och dryck i fyra timmar. Enjoy!” Dock visar det sig att den svenska blygheten allt som oftast gör sig påmind, och så även i detta fall – efter att undertecknad varit nere för att rekognosera utbudet av mat, och innan dess gett order till gänget om att “beställa lite dryck”, kommer upp och ser att drycken som är beställd är en öl var – då var det dags att ta befälet över situationen. Raskt beställdes en Mojito, en Gin&Tonic, två shots och en öl till – var. Därefter var festen igång, så att säga…

L Ö R D A G
Om det nu mot all förmodan skulle vara sant att det de facto är mänskligt att fela, så kan väl undertecknad, möjligtvis under vapenhot och illasinnade löften om ond, bråd död och annat otyg, erkänna att det fanns en plump i protokollet på lördagen. Förvisso hade jag, till mitt försvar, sagt att “Lördag morgon är det uppställning 10.00, och då blir det åka av!”, men att med det som enda information förvänta sig att 12 grabbar på grönbete i Dubai skulle kunna ta det lugnt nog att vara redo för alla tiders ökenbergochdalbana dagen efter en något häftig Friday Brunch var kanske att ta i… Hur som helst blev vi upphämtade klockan tio dagen efter för att därpå bege oss ut i öknen för en rejäl så kallad Dune Bashing – satan i gatan vad sanddynorna fick sig en omgång! Vissa av oss var till och med tvungna att falla ner på knä och tillbe porslinsguden, även om han inte var närvarande där ute mitt i öknen…

Kvällen var helt vikt åt det som egentligen var ursäkten för hela vistelsen – en herrmiddag av rang. För att ytterligare spä på myten om Dubai så hade jag ordnat med en svensk kock och en svensk hovmästare som flögs ner för att laga och servera maten – och som de gjorde det sen! En femrättersmeny med såväl bläckfisk, gråsäl, kalvbräss och svärdfisk på menyn! Så man kan med ett stoiskt lugn i rösten (tänk den gamla MER-reklamen, när gubben får frågan “Will you carbonate?” – samma lugn i rösten som han då svarar “NEJ.”) säga: Vi gick vi all-in!

S Ö N D A G
Mån om att “suck the marrow out of life”, som Robert Sean Leonard hade uttryckt det , så spenderades söndagen med att besöka Burj Khalifa, Dubai Mall och sedan på kvällen en bättre middag på The Observatory följt av en rejäl sittning på Okku med tillhörande cocktails (i synnerhet den japanska äppelträrökta versionen av Old Fashioned). För min egen del en något avslagen dag givet fredagens och lördagens aktiviteter men icke desto mindre en dag spenderad i bättre vänners lag! Win!

M Å N D A G
Hemfärd för lejonparten av gänget. Nånstans här exploderade Whatsappgruppen av bilder, filmer och tillbakablickande anekdoter och jag gick in i en depressionsdvala av saknad som dock elegant avhjälptes medelst familjemys och en aldrig sinande ström av att-göra-måsten på jobbet.

Da capo? Självfallet kör vi igen! I mars i år är det dags för högtidsstunden igen, även om vi körde ett litet genrep i november i år. I mars kommer undertecknad vara ett år visare i Dubai, ha koll på fler ställen och ha möjlighet att maxa upplevelserna ännu mer. Frågan är bara hur vi kommer att lösa 2019, givet programmet som nu planeras för mars…


Genrep.

I egenskap av den gamla VHS-videospelare vi kan likna oss med så tar vi här och trycker på FF-knappen och snabbspolar oss fram till sommaren! Med dryga sex veckors semester i kontraktet, och ingen semester under 2016 och endast blygsamma dagar uttagna under första halvan av 2017 så slog vi på stort och planerade sex veckor i Sverige! Det skulle, i vanlig ordning då man har halva släkten söder om Skånes Fagerhult och andra halvan på rätt sida, göras en Eriksgata utan dess like – men det är inget vi inte är vana vid, så att säga. Sagt och gjort, midsommardagen bar det av hem till Sverige med allt vad det innebär: 14 grader, mulet och regn i luften och en storstadspuls som nog bäst tolkas som en valiuminfuserad småstad i slow motion – vilket kanske inte är helt rättvist givet att man då jämför den med ett Dubai – ADHD-versionen av en  storstad med Las Vegas-ambitioner och New York-komplex. På vägen hem från Arlanda frågade Astrid (då nyss fyllda fyra år): “Var är alla bilar?” och “Varför är husen så små?” We’ve created a monster… Själv svor jag tyst för mig själv och funderade över rationalen att skapa en motorväg från Sveriges största flygplats till Sveriges största stad och ändå inte ha fler än två filer i vardera riktningen.

Hur som helst – sommaren spenderades inledningsvis i Stockholm, inhysta i familjen Larsson/Bergs eminenta trerummare i Stora Mossen och med en Ford Galaxy till vrålåk som hyrbil. Besök hos goda vänner, dagiskompisrevival för Astrid och häng med dödspolarna för Lady och undertecknad, utgång med the fervent few och hämtpizza från Norrorts bästa pizzeria. Kort sagt: Vi maxade Stockholm och drog därav sedermera vidare mot sydligare breddgrader (kort reflektion: Varför heter det breddgrader när vi pratar nord-sydlig riktning?) och den nordtyska dialekten i Helsingborg – med en smärre omväg via Karlskoga för att hälsa på familjen Larsson/Berg i deras sommarpang! Vår vana trogen tog vi in på vårt eget sydsvenska pang i den Eiman-Pålsson:ska trädgården och installerade oss med resväskor, vagnar och övrigt bohag för en angenäm vistelse. Ett par veckor in i densamma uppdagades det att jag dels fått byta VD på jobbet, och i och med det dels även fått två veckors semester indragna. Anfäkta och anamma! Bomber och granater! Hela semesterschemat gick på arslet med ett telefonsamtal och Sverigevistelsen planerades om på nolltid! Sagt och gjort – kuska iväg norrut för besök hos farfar och Helen, häng med mostrar och bästa vänner och däremellan tog the Taikons in på Sheraton Brunstorp där bäste svåger Ola stod för husrum – tusen tack för det! Efter inte alltför hårda förhandlingar med nya chefen kom det att bli så att Lady stannade hemma i Sverige för att bevista ett av två bröllop med stort B sommaren 2017, varpå undertecknad fick kuska Emirates ner med två kids (som – needless to say – gick igenom hela elddopet med bravur och således med lätthet kan saluföras som de mest väluppfostrade barn som sett dagens ljus)!


Släktträff hos farfar!

Efter att familjen i sin helhet återbördats till Dubai var det dags för Astrid att, som nykläckt fyraåring, ta stora steget in i storbarnsvärlden och börja skolan! Eftersom man här tror att barn klarar mycket mer än vad vi verkar tro i Sverige så låter man kidsen börja i skolan redan när de är tre år fyllda, förvisso på något som bäst kan liknas vid ett slags skolförberedande lekis, men ändock med skolbänkar, lärare, griffel(hm, nåja, whiteboard)tavla och kateder. Till det ska sedan läggas att sedan förra hösten är ju Astrid tvåspråkig – hon växlar numera obehindrat mellan svenska och engelska, men att på skolan så lägger man lök på laxen och introducerar arabiskalektioner – varje dag! Till det kommer sedan ett tredjespråk (som för Astrid då blir ett fjärde språk) – franska, en gång i veckan. Needless to say så är jag och Lady mäkta stolta och avgjort förundrade över kapaciteten hos dessa fyraåringar – även om ingen av oss kan arabiska så har vi fått fortlöpande rapporter från skolan om att hon är väldigt duktig, och våra franska grannar är likaledes imponerade av Astrids “bonjour, ça va, au revoir” som hon nonchalant slänger sig med i deras sällskap. Och för att fortsätta vara stolt över en lång tid så har jag, i sann ingenjörsanda, räknat ut att om hon fortsätter på det här sättet så kommer hon, när hon är lika gammal som jag är nu, kunna 39 språk. Känns stabilt.


Skoluniform alltså, vilket fantastiskt sätt att undvika ångesten över vad man som fyraåring ska ha på sig på varje morgon!

Sist gick jag även igenom mina erfarenheter av upperclassbarer här i Dubai – och jag tänkte komma med en uppdatering:


St Regis
Till höger om hotellobbyn (som för övrigt får så gott som alla andra hotellobbys i hela världen att skämmas för sig tack vare allt guld och all marmor) ligger St Regis bar. En slags tystlåten hommage till klassiska hotellbarer i New York, får jag för mig, och här har man inte sparat på krutet. Ett fint sorl av Dean Martin och Frank Sinatra strilar ut ur de gömda högtalarna, bartendrarna är alltid oklanderligt klädda och kommer ihåg en om det än så bara är att man varit där en enda gång innan och drinkarna de serverar är högsta klass. Lägger man sedan till att det är en vanvettigt underutnyttjad bar sett till antalet gäster så kan man med illasinnade ögon känna att de måste tappa lite i kvalitet eftersom de inte har möjlighet att hålla uppe kvantiteten, men samtidigt kan man istället se det som att de verkligen har tid, energi och vilja att få varje gäst att känna sig i sanning speciell.
Atmosfär: 5/5
Cocktails: 5/5


Masti
Som ett stjärnskott på cocktailbarshimlen i Dubai har Masti seglat upp i rask takt sedan öppningen 23:e december förra året. Masti är första restaurangen som finns i kedjan – för ägarfamiljen vill göra detta till en internationellt erkänd kedja av restauranger med tillhörande barer. Med indisk/sydamerikansk/sydeuropeisk fusion i köket dras man lätt med av smakerna och upplevelserna till bords och med en alban chefandes bakom bardisken med en kader av bartenders från Zimbambwe, England, Curaçao och Azerbadjan, bland annat, så utlovas likaledes skönt mixade cocktails. Så här inledningsvis dras de med lite barnsjukdomar i stil med inte tillräckligt med personal, oklara rutiner och varierande kvalitet på hantverket – men så fort Tauland fått ordning på sitt manskap kommer det bli åka av. Och när sedan hela projektet La Mer är klart så har de verkligen prime location med utsikt över det turkosblå havet.
Atmosfär: 4/5
Cocktails: 4/5

För övrigt – ett ganska enkelt lackmuspapper på huruvida en bar med tillhörande bartenders verkligen gör skäl för namnet är att beställa en Negroni – med ett förbluffande simpelt recept med en del Gin, en del röd Vermouth och en del Campari (även om de lärde verkar tvista om de exakta proportionerna) är det en no-nonsense-cocktail helt enkelt. Får man inte ens till det, då är man slut som artist redan innan första refrängen. Om bartendern däremot består provet så går man helt sonika vidare till nästa nivå; Old Fashioned. Lite mer hantverk, lite mer känsla och större utslag i smak baserat på bartenderns hantverk. Om han (eller hon, för den delen) klarar testet med flygande färger så går vi in på slutbossen: Sazerac. Väl där kan ni börja diskutera över huruvida en riktigt bra Sazerac ska ha Cognac eller Rye Whisky som basingrediens, ska man ha en vanlig sockerbit eller råsocker, kan man verkligen få tag på äkta Absinthe i Förenade Arabemiraten – alternativt tror bartendern att del av Strindbergs genialitet låg i just Absinthen? Slutade det hela med en slakt på slutbossen på sista banan av bartendern är det bara att buga och bocka av vördnad och låta dig ledas in i den rogivande dimma som du nu lugnt kan se fram emot och helt sonika låta bartendern helt ta över dina dryckesval. Baserat på de tre nämnda cocktailsen kommer han/hon veta att du a) är av den gamla skolan och således inte vill flamsa bort kvällen med Sprite, fruktjuicer, Tonic Water eller andra styggelser utan istället tror på att känna allvaret i en cocktail och smutta snarare än dricka, och b) kan dina cocktailreferenser och således inte är alltför lätt att imponera på, utan kräver det tunga artilleriet à la Bombardiers, Torontos eller Boulevardiers. Lycka till! Nunc est Bibendum!

Sist men inte minst – för något år sen gjorde jag en liten rundtur i vårt hus med före- och efterbilder – nu har vi kommit så långt att vi börjat göra om här hemma, så håll till godo med ytterligare en före- och efterbild. Före var rummet vårt största gästrum och efter är det rum till både Astrid och Hugo. Det växer ingen mossa på rullande stenar, som man säger! Nästa gång får ni se transformationen av ett rosa-lila flickrum till ett sobert gästrum.


Före.


Efter.

Så – det får väl räcka som en omstart, eller vad säger ni? Finns det några kvar av er förresten – vilka är ni som läser?

Er gong,

Batteri

2 kommentarer »

  1. Jag är här! Kommer väl alltid att vara här ;) Har bytt nick mer än en gång sedan jag först började kommentera, men tänker att det är lika bra att behålla samma på det här stället. Så man känns igen.

    tiggerrr — Tue 16 January, 2018 #
    __________

  2. Skönt att höra att du är kvar! Det måste ju vara ett par år sedan vi först började läsa varandras alster… typ femton år? Lyckas jag behålla någon så länge så måste det ju finnas nån substans i det jag skriver – så jag lovar att fortsätta!

    admin — Wed 17 January, 2018 #
    __________

__________