i n d i a n s o m m a r

Legio annorledes…

Mon August 17, 2009, 0:20

(Ah, vafan – har just läst igenom det jag har skrivit och det känns ju helt melankoliskt! Okej att stundens allvar har kommit och allt sÃ¥nt, men det här är ju Indiana Jones pÃ¥ riktigt! Jag mÃ¥ste rycka upp mig, trycka in lite Swing i meningarna och fÃ¥ tillbaka den där TWISM-känslan! [TWISM-känslan, för er som inte vet det, är “The World Is Mine-känslan“] Idag kör vi lite sköna Jack Handey-citat dÃ¥ och dÃ¥ – okej? Är ni med pÃ¥ det?)

Man kan ta mig frÃ¥n Sverige men man kan aldrig ta Sverige ifrÃ¥n mig. SÃ¥ känns det lite just nu, jag har sedan fem i ett inatt insett att oavsett hur mycket västerländsk touch man ger ett land i Afrika, sÃ¥ är det till syvende och sist faktiskt just ett land i Afrika. Det s k a inte vara nÃ¥got annat. Även om jag skulle vilja förändra ett par saker sÃ¥ kanske det skulle bidra till att Ghana [i det här fallet] miste sin charm… Hur som helst sÃ¥ är det sÃ¥ att jag i skrivande stund önskade att Internet fungerade som hemma; man har ett abbonnemang och ett hÃ¥l i väggen, vips! sÃ¥ är det klart. SÃ¥ är det dock inte här nere – här surfar man via 3G light och kommer sÃ¥ledes upp i monstruösa hastigheter som 5okB/s när det blÃ¥ser pÃ¥ som värst… och ja visst ja, man fÃ¥r även betala byte för byte, sÃ¥ 10 MB kostar typ 6 spänn. Kanske inte sÃ¥ farligt kan man tänka, om det inte vore för att jag just idag borde sitta och plugga pÃ¥ Siemens utbildningsplats, material som bestÃ¥r av PowerPoint-presentationer med muntlig föreläsning – nÃ¥gon Gigabyte här och där liksom… DÃ¥ hamnar man helt plötsligt uppe pÃ¥ kostnader som 600 spänn för en dags Internet… tänk att PirateBay:a lite och dra hem en DVD-film – 2500 spänn, katshing! Nja, inte riktigt vad jag är megasugen pÃ¥. Eller omräknat till mÃ¥nadskostnad blir det typ 18000 [utan DVD-filmer] och det är inte min dröm direkt. SÃ¥ dÃ¥ tillÃ¥ter jag tankarna att vandra till Sverige och kära gamla Bredbandsbolaget…

Eftersom jag och Lady blev liggandes i sängen ett par dagar så har bildskörden blivit lite lidande, så istället för att överösa er med bilder tänkte jag försöka mig på konststycket med reflektioner. Det här är min andra gång nere i Ghana och just idag går jag in på min tredje vecka i det här vackra landet. Men om man skrapar på ytan, vad ser man då? Eller vill man skrapa på ytan?

IgÃ¥r vid lunch pratade jag och Lady om just det, att det kan kännas farligt att skrapa pÃ¥ ytan. Inte för att det man hittar skulle vara nÃ¥got slags hot utan för att det man hittar skulle fÃ¥ en att känna sig sÃ¥ maktlös… Jag har tänkt mycket pÃ¥ det här och jag tror att i mitt fall sÃ¥ vill jag att de här Ã¥ren i Afrika ska vara ett äventyr för mig som människa. Givetvis vill jag hjälpa folk och göra mitt bästa för att sÃ¥ mÃ¥nga som möjligt ska fÃ¥ ett bättre liv, i det här specifika fallet handlar det om att hjälpa till att behandla cancer här i Ghana – mÃ¥nga människor kommer fÃ¥ hjälp. Men om jag skulle göra det till mitt huvudändamÃ¥l att hjälpa människor tror jag att jag skulle slÃ¥s tillbaka av vilken maktlöshet jag trots allt stÃ¥r inför här – även om Ghana är ett av Afrikas mest välmÃ¥ende länder [det kallas inte för inte för “Afrika Light”] sÃ¥ finns det sÃ¥ mycket fattigdom som aldrig nÃ¥gonsin skulle f Ã¥ existera i Sverige och människor som lever under helt otänkbara förhÃ¥llanden. Och det smärtar… det smärtar nog mer än det skulle smaka att kunna hjälpa ett fÃ¥tal. Och jag vill inte förgÃ¥s – hur kolonialt och västerländskt det än lÃ¥ter sÃ¥ vill jag att det här ska vara nÃ¥got härligt, exotiskt och fint… fÃ¥r jag vilja det?

Och sÃ¥ bryter vi av allvaret med good ole’ Jack – det här specifika citatet tillägnat mina bröder i Fernet Foundation: “What is it about a beatiful sunny afternoon, with the birds singing and the wind rustling through the leaves, that makes you want to get drunk?”

Jo, tre bilder hittade jag – alla frÃ¥n vÃ¥r lunch ute pÃ¥ stan efter vÃ¥r magsjukekonvalescens. Vi drog en repa ner pÃ¥ hantverksmarknaden, pratade med Colin Powell [nja, inte d e n Colin Powell] som har ett stÃ¥nd och säljer träsnide. Säg ett land och han kan i stort sett alla städer i det landet; det var sÃ¥ han började charma oss, när vi sa Sverige började han rabbla: Haparanda, Östersund, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg, Skövde, Helsingborg… en fullkomlig svada av svenska städer! Sen fick vi “a good Helsingborg price” pÃ¥ det vi köpte… SÃ¥ här i efterhand är det tveksamt – Emmanuel hävdar att vi betalt överpriser pÃ¥ allt vi köpt. Men vi är nöjda! Sen drog vi i alla fall mot stranden för att äta lunch – nyss friska frÃ¥n magÃ¥komman tog vi det säkra hotell-alternativet framför skjulet-pÃ¥-stranden-alternativet…

Labadi Beach Hotel – motsvarande Grand Hotell i Stockholm. Fast med en söderhavsö:sk touch…

Kontrasterna blir nästan tragiska om man tänker på att vår lunch, som i svenska pengar räknat var en dyrare vardagslunch, motsvarar tre dagslöner [brutto] för medelinkomsttagaren i Ghana.

Underbara omgivningar, det bästa av sällskap och en inte alls oäven grekisk sallad – det känns även fel att inte njuta…

Ett par ord har jag ocksÃ¥ sagt om hur vänliga människor är här men det kan inte sägas nog mÃ¥nga gÃ¥nger. IgÃ¥r när vi skulle Ã¥ka till flygplatsen för att lämna Lady sÃ¥ ringde jag till Emmanuel för att frÃ¥ga om han kunde skjutsa oss. Han hade varit vid gränsen till grannlandet Togo för att hämta en affärskontakt Ã¥t Henry men visst, han kunde hjälpa till. När han sen kommer fram visar det sig att stackarn hade varit borta i över ett dygn [resan tar normalt inte mer än Ã¥tta timmar] pÃ¥ grund av ett exploderat däck, brist pÃ¥ bilverkstäder i bushen och illasinnade kriminella runt gränsen [det sägs att gränsen ska vara värre än den mellan USA och Mexico]. SÃ¥ han har sovit tvÃ¥ timmar senaste dygnet men tar sig ändÃ¥ tid att skjutsa oss till flygplatsen, och pÃ¥ vägen hem undrar han om jag vill hitta pÃ¥ nÃ¥got [för dÃ¥ vill han följa med sÃ¥ att ingen ska hända mig]… Jag säger att han mÃ¥ste vara helt under-isen-trött och visst, det erkänner han, men säger i nästa sekund att han vill att jag ska ha det bra. Det här är hans land och sÃ¥ länge jag har det bra när jag är där sÃ¥ är han nöjd – oavsett hur trött han än mÃ¥ vara. SÃ¥na är de – in i själen osjälviska, snälla och ibland nästan pÃ¥ gränsen till för hänsynstagande.

Förutom när det gäller trafiken dÃ¥, sÃ¥klart, eller “the horn language” som Emmanuel kallar det han ska lära mig  när jag ska ta körkort här i Ghana. Ja, just det – en udda detalj – internationella körkort, som man tänker sig ska vara, eh, ja, internationella, gäller inte här i Ghana. Här mÃ¥ste man skaffa sig ett Ghananskt körkort. Hur som helst, tänk er trafiken i Sverige – det mesta flyter pÃ¥, folk lämnar plats, tutar gör man vid fara och alla är framförallt medvetna om vilka regler som gäller och hÃ¥ller sig efter bästa förmÃ¥ga till dessa. Tänk sedan bort allt det! Istället har vi här en situation där trafiken flyter pÃ¥ i nÃ¥gon slags amöbuös form [ordet amöbuös är jag mycket stolt över för övrigt, kom just pÃ¥ det] där alla nästan förutsätter att medtrafikanterna inte tittar i backspegeln, inte tänker ge tecken när de kör om och inte har en aning om vilka trafikregler som gäller… Men här kommer det fina i krÃ¥ksÃ¥ngen – det gör att det fungerar. Om nÃ¥gon vill köra om, dÃ¥ tutar den personen och säger “nu kör jag om“, dÃ¥ tutar man själv som svar att “gör du det“. Taxibilar tutar för att frÃ¥ga om du vill Ã¥ka med och bussar tutar för att frÃ¥ga om du väntar pÃ¥ bussen eller bara hänger. Ser man en fotgängare stÃ¥ och tveka – dÃ¥ tutar man och säger “bestäm dig, gÃ¥ över eller stÃ¥ kvar“. Man kommunicerar helt enkelt med tutan och har en sÃ¥ otroligt mycket mer dynamisk körning än vi har i Sverige. Jämfört med människorna här är vi regelfascister som hÃ¥ller pÃ¥ vÃ¥r rätt i trafiken intill döden. Här spelar det inte sÃ¥ stor roll vilken sida du kör om pÃ¥, högerregeln är ett okänt begrepp och i rondeller gäller det att vÃ¥ga för att vinna. Men det är som sÃ¥ mycket annat här nere – “it’s nobody’s business“. Du gör som du själv vill, och när alla gör det sÃ¥ blir det till en enda stor symbios.

Dagens fundering:
Jag sÃ¥g ett klipp pÃ¥ nätet för nÃ¥gra dagar sen, en liten film om Hubble-teleskopet. De riktade in det mot en del av universum som sÃ¥g ut att vara helt tom pÃ¥ stjärnor, bara för att testa och se vad de skulle hitta. Om man tänker sig sitt synfält som omrÃ¥det Hubble hade att välja pÃ¥ där det just dÃ¥ “tittade” sÃ¥ riktade de teleskopet mot en yta motsvarande ett sandkorn… och de hittade 10 000 nya galaxer, där varje galax innehÃ¥ll hundratals miljarder med stjärnor. SÃ¥ tänk er att det lilla sandkornet, som de trodde innehöll mörker, visade sig innehÃ¥lla miljoners miljarder med stjärnor – dÃ¥ känner jag mig försvinnande liten. Här ligger jag pÃ¥ en säng i Accra, Afrika, Jorden – och ute i universum [som man förresten inte vet hur stort det är, om det ens har en storlek] finns det fler planeter oupptäckta än vi nÃ¥gonsin kan föreställa oss. Är vi verkligen ensamma i universum dÃ¥?

“Du har en fyraÃ¥rings förstÃ¥nd, och jag är säker pÃ¥ att han blev glad över att bli av med det.”
– Groucho Marx

Nej, East Legon i Accra stämplar ut nu och lämnar över till nattpasset… pÃ¥ Ã¥terseende!

Er utpost,

Flipper

1 kommentar »

1. Skulle du köra bil själv också? Ingick det i kittet? Vad sk Emmanuel göra om du tar jobbet ifrån honom? Vi ses snart.
   Lasse

   Lasse Ericsson — Tue 18 August, 2009 #
   __________

__________