Nästa, Karlstad…
Sat December 29, 2007, 13:09.(Flen. Jag är i Flen. Jag ser två levande varelser genom fönstret men ändå har jag den inom mig, pulsen, Stockholmsstressen har greppet om mig.)
Nu sitter jag pÃ¥ tÃ¥get pÃ¥ väg mot Karlstad där jag möter upp min vän Martin för en retreat-weekend pÃ¥ hans fars gÃ¥rd. Planerna ser ut sÃ¥ att det blir lÃ¥nga promenader med hundarna, kontemplering av livet as it is och reflektioner över de livslögner man kommer pÃ¥ sig själv att besitta sÃ¥ här ett halvÃ¥r innan the big three oh dagtid och god mat och goda viner (röda sÃ¥dana, vad annars?) i rikliga mängder kvällstid. En i mÃ¥ngt och mycket oslagbar kombination alltsÃ¥, de tvÃ¥ herrarna av nuet, riddarna av det förgÃ¥ngna och narrarna av framtiden, som vi kallat oss själva i ett svagt ögonblick efter ett par flaskor Ravenswood… Allt ackompanjerat av den bäste av vänner och storslagen Värmlandsnatur. Jag är Ã¥ter till civilisationen och de dödligas skara pÃ¥ tisdag.
Dagens fundering:
Om det finns sann kärlek, pÃ¥ det sätt att det finns nÃ¥gon som är den rätta, mÃ¥ste inte livet egentligen vara förutbestämt dÃ¥? För annars är sannolikheten att man ska träffa sin kärlek försvinnande liten… Eller är det sÃ¥ att handlar om förutsättningar; en kärlek kan vara den rätta bara för att det slumpade sig sÃ¥? Hur som helst, jag väntar och försöker ibland göra det oväntade, bara för att hjälpa ödet (hur crazy är det inte liksom att ta trapporna istället för hissen till jobbet – nej, jag menar det; helcrazy). SÃ¥ kärleken: Kom, jag är redo!
Dagens skönaste anekdot kan jag dra pÃ¥ en gÃ¥ng förresten, jag var pÃ¥ herrmiddag för ett tag sen där en av medlemmarnas pappa varit med om det här: Han var jazzbasist och turnerade vid tillfället (70-tal) med Lasse Berghagen i Tyskland, de hade varit i Sverige och skulle nu ner igen sÃ¥ de satte sig i turnébussen i Stockholm och började Ã¥ka. I Jönköping blev han lite, eh ja, bajsnödig… men macken de stannade vid hade stängt av sin toalett, sÃ¥ de Ã¥kte vidare… I Trelleborg tog de färjan till Travemünde och basisten fortsatte hÃ¥lla sig – ända tills de kom fram till hotellet; dÃ¥ sprang han in, roffade Ã¥t sig nyckeln till rummet, in pÃ¥ toaletten och bara “Aaah”, vilken lättnad. När han var färdig och skulle spola sÃ¥ fungerade inte spolningen – alls, sÃ¥ han letade efter nÃ¥gon toaborste eller nÃ¥t men ingenting. Det lÃ¥g ju en försvarlig mängd bajs där i en stor hög, sÃ¥ nÃ¥got mÃ¥ste göras. Sagt och gjort, han gÃ¥r ut i korridoren och hittar en städerska som han drar med in pÃ¥ toaletten (med stapplande skoltyska à la “bitte bitte, kommen sie bitte”). Han börjar med att peka pÃ¥ problemet, högen med bajs och gÃ¥r sedan vidare till att visa att det inte gÃ¥r att spola – men det gör det nu. Toaletten spolar! Tänk er städerskan; det kommer en gäst och drar in henne pÃ¥ en toalett och visar upp en stor hög, nästan lite stolt, för att sedan spola – weltklasse!
Allt för nu. Vi har precis lämnat Degerfors, jag börjar känna storstadspulsen försvinna i en allt raskare takt.
Ciao bellas!
Er snickarglädje,
Company
PS. Jag har en flashig mobil med internet och tangentbord, därav det lÃ¥nga inlägget – aldrig att jag hade orkat T9:a mig fram till det här. Dock blir det inga bilder för tillfället. Okej, ha en bra helg folket – jag är i ödemarken nu! DS.