i n d i a n s o m m a r

Fjärran dilation…

Thu January 19, 2006, 0:16

(Dagens person är: Edgar Allan Poe. Mannen myten legenden behöver väl knappeligen nÃ¥gon närmare presentation utan jag lÃ¥ter nog ordet vara osagt. I alla fall, han sa en gÃ¥ng att “I have great faith in fools – self-confidence, my friends call it.” och först tyckte jag att det stämmer – litar man pÃ¥ att dÃ¥rar ska fÃ¥ saker och ting gjort – dÃ¥ har man en aplomb likt fÃ¥ andra. Sen insÃ¥g jag det – han menar att han litar pÃ¥ sig själv [det är ju det som är själva definitionen av självförtroende] – vilket sÃ¥där lagom implicit pekar pÃ¥ att det är han själv som är en dÃ¥re…)

När jag nu tagit steget och halvt om halvt lämnat den trygga livmodern [eh, kanske lite av ett paradoxalt helgerÃ¥n att jämställa en internetcommunity med nÃ¥got av det mest fundamentära för mänsklighetens överlevnad] sÃ¥ har jag börjat fundera pÃ¥ vad jag egentligen skriver och varför… sÃ¥ jag beslöt mig idag för att gÃ¥ tillbaka ett par Ã¥r och se hur mina tankar rörde sig då… och jag förundrades. Och visst, till största delen handlar det nog om den allerstädes närvarande narcissismen som jag med jämna mellanrum matar med ‘trips down memory lane’, men en liten del av det hela härrör faktiskt till fascinationen vid vad jag skrev och hur sinnrika mina funderingar egentligen är. Som exempel, i februari för fyra Ã¥r sedan hade jag en fundering pÃ¥ om man kan bli lycklig enkom genom att göra andra människor lyckliga – kan man det? DÃ¥ hävdade jag att det delvis blir ett moment22 eftersom om alla människor skulle sträva efter att bli lyckliga genom att göra andra lyckliga sÃ¥ skulle inget hända men nu vill jag nog gÃ¥ ett steg längre – om man gÃ¥r genom eld för att uppfylla andras drömmar och levnadsslott sÃ¥ kommer man själv, till sist, vara den som aldrig fÃ¥r smak för ren lycka. Antingen tynar man bort som en grÃ¥ människa [som sedan fÃ¥r anställning som grÃ¥ farbror i Michael Endes “Momo, eller kampen om tiden”] eller sÃ¥ blir man syrak och lÃ¥ter uppgivenheten genomsyra tillvaron och dör ensam och djupt olycklig. Hmm… nej, sÃ¥ är det nog inte. Nu var jag nog extremt pessimistisk. Men i alla fall, man kanske mognar i sitt tänkande. Eller sÃ¥ handlar det om dagsform. För övrigt var det en annan fundering med i samma alster – hur blir man en människa som citeras i citatböcker? Jag jobbar fortfarande pÃ¥ det och jag log i mjugg när jag läste att jag fortfarande väntar pÃ¥ att bli inbjuden att tala om mitt liv, mina tankar och ord – och avslutade det hela med “ring mig när ni blivit chefer för ‘vilka intellektuella titaner ska vi bjuda in den här veckan avdelningen’”. Jag väntar än… [Och förresten, nollsjunollsjusexÃ¥ttasjutvÃ¥ettfyra är numret man ska ringa om man är chef pÃ¥ den avdelningen.]

Dagens fundering:
“Jag kanske var pÃ¥ väg till ingenstans, och dit tar man sig ocksÃ¥ via omvägar.”, sÃ¥ skriver Cees Nooteboom i “Alla själars dag” och det fick mig att tänka… livet – det har väl inget bestämt mÃ¥l, eller alltsÃ¥, när man föds sÃ¥ finns det inget som mÃ¥ste uppfyllas för att man ska säga att man levt livet – snarare är det väl sÃ¥ att sÃ¥ länge man har levt, sÃ¥ har man levt livet… Och det är väl sÃ¥ med livet; man är pÃ¥ väg till ingenstans, och oavsett hur man gÃ¥r sÃ¥ kommer man dit. Samtidigt som det känns tröstande och lisande sÃ¥ är finns känslan där; var det inte mer än sÃ¥? Ã… andra sidan, att leva livet – det är inget som är gjort över en eftermiddag [speciellt inte bokstavligt talat, fÃ¥r vi hoppas].

Idag funderade jag pÃ¥ om jag skulle försöka ta och ändra mitt liv. Jag hade en fundering igÃ¥r om att jag skulle vilja leva nÃ¥gon annans liv, om än sÃ¥ bara för en dag, men det är ju som bekant lite svÃ¥rt att göra det – men man kan ju ändra sitt eget liv. Sant är väl dock att det fortfarande kommer vara mitt liv till skillnad frÃ¥n nÃ¥gon annans men jag skulle kunna lÃ¥tsas. Men det är just det, att lÃ¥tsas blir nog aldrig lika bra som verkligheten [förutom för Courtney Love dÃ¥; “I fake it so real I’m beyond fake.”]. Det jag är ute efter är att verkligen fÃ¥ leva nÃ¥gon annans liv. Tänk att gÃ¥ till nÃ¥gon annans jobb, se ut som nÃ¥gon annan och bestämma vad den människan ska handla… bara för en dag. Jag skulle lätt gÃ¥ in för att överraska; handla upp hela lönen pÃ¥ rysk belugakaviar, tapetsera om i rosa plysch och sälja BMW:n till förmÃ¥n för en vintage-style:ad Volvo 245 i sann Norrlands Guld-anda… ja. Och sen skulle jag göra korstecknet, svälja en isbit och hoppas att personen som lever mitt liv var lite mer stereotyp i sitt tänkande och istället har bjudit ut hon tjejen som jag har en hemlig crush pÃ¥ och sen sett till att vinna en miljon pÃ¥ lotto. [Och ja, jo – även om folk i ArkivX bytt kroppar med varandra och det säkerligen var jobbigt – och dessutom med hänsyn tagen till det faktum att X-files verkligen är Ljuset och Sanningen, sÃ¥ vill jag fortfarande hävda att det vore maxat att byta liv. För en dag.]

Till listan över mina framtida uppfinningar har jag ytterligare en modell av armbandsuret [och betänk dÃ¥ att jag redan nu – eh, nu som i framtiden alltsÃ¥ – uppfunnit den logaritmiska klockan] – armbandsuret för bÃ¥da armarna. PÃ¥ högerarmen har man en klocka med bara timvisare och pÃ¥ vänsterarmen en med bara minutvisare. Ju mer jag tänker pÃ¥ idén desto mer övertygad blir jag om att den är smÃ¥tt genialisk [okej, det kan ha nÃ¥got att göra med viss självupptagenhet av undertecknad]. SÃ¥ om ett Ã¥r eller tvÃ¥ – Swatch. Worldwide. Jag. Miljonär. Frukta.

I mÃ¥ndags förresten, jag och min bäste vän Björn hade styrt upp en rendez-vous nu när han ändÃ¥ var i stan för nÃ¥gon konferensmässa [eller heter det tvärtom – mässkonferens?]. I alla fall, dÃ¥ min ekonomiska situation var nÃ¥got, hrm, prekär sÃ¥ kände jag mig nödgad att förklara läget; om han kunde agera sugar-daddy till nästa vecka var jag game för allt – annars föredrog jag happy meal pÃ¥ McDonalds. DÃ¥ han numera är en äkta working girl [ehm, ja, det där skrev jag mest för att hylla den gamla klassiska filmen – han är rakt igenom kille] styrde han upp situationen och vi gick pÃ¥ restaurang. Judit och Bertil pÃ¥ Söder – rekommenderas varmt förresten – och började kvällen. Björn, numera hotell- & restaurangpamp nere pÃ¥ kontinenten [visst lÃ¥ter det lite mer exotiskt att kalla SkÃ¥ne kontinenten?] briljerade med sina kunskaper sÃ¥ jag lutade mig lugnt tillbaka och lät mig överraskas. Fisksoppa, ackompanjerad av Tokay-Pinot Gris följdes av timjan-creme brulé med sockersyltad körsbärstomat till dessert. En liten kopp macchiato och som avec – tequila repesado. Kvällen var redan där perfekt – att bara ta upp samtal där man lämnade dem sist man sÃ¥gs och känna att tiden inte längre är viktig – det är sÃ¥ det ska vara. I alla fall, för att kröna det hela bestämde vi oss för att bege oss till Sjögräs för en stilla drink innan det var dags för refrängen. Tanken reviderades snabbt till Gondolen – ingen av oss hade än förärat herr Lallerstedt med ett besök. Väl där satt vi och pÃ¥ sant barhängsmanér ojade oss över priserna, när Björn säger: “Men ska vi inte beställa in en flaska champagne dÃ¥?” Nu lÃ¥ter det nog värre än det var – Lallerstedts egna gick för 480 kronor flaskan. Väl där kom samtalet givetvis in pÃ¥ de mer onämnbara omrÃ¥dena [de klassiska hÃ¥rdrocksattributen; sex, drugs and rock’n’roll, eller nej, inte droger, och inte musik heller… mest bara… tjejer]. Efter nÃ¥gon timme är flaskan till ända och Björn frÃ¥gar hur stygga [och snygga] vi tänkt oss vara under kvällen [betänk dÃ¥ att vi vid den tidpunkten fÃ¥tt i oss en flaska vin, varsin tequila, en öl och delat pÃ¥ en flaska champagne] – “det är du som är banken”, sa jag och gick till herrummet. När jag kommer tillbaka stÃ¥r en ny flaska i kylaren. The rest is history. Hem kom jag strax efter tvÃ¥, Björn skulle upp sju morgonen efter och löneförhandla med sin chef. Oh joy. Men vilken kväll vi hade!

Dagens tävling:
Sover jag helst på höger eller vänster sida av sängen?

Och förresten, bilderna ja – bara sÃ¥ att det ser lite mindre sterilt ut. Även om sterilt är coolt. Bara sÃ¥ ni vet.

Er ordbok,

Gleerup

5 kommentarer »

1. Jag fick inte ihop dina tankar på den logaritmiska klockan, det känns helt bakvänt att tänka sig timmar på höger sida och minuter på vänster arm.. Läser du klockan baklänges/upp och ner? Eller är det helt enkelt så att en logaritmisk klocka ter sig helt annorlunda?

   Jag skulle kunna kommentera mycket mer, men jag låter bli. Tack för läsningen! Dags att åka till jobbet.

   Spinn — Thu 19 January, 2006 #
   __________

2. Det är sÃ¥ enkelt – en logaritmisk klocka är nÃ¥got helt skilt frÃ¥n den dubbelhänta. Men de är icke desto mindre uppfinningar frÃ¥n yours truly. :) Utförligare förklaring kommer i nästa epos.

   admin — Thu 19 January, 2006 #
   __________

3. jag lovar att du får byta liv med någon om/när man kommer på hur man gör :) men du kan väl lova att inte ta mitt? för det är ju såklart mot min X-filesreligion. det skulle iofs vara intressant att ta ditt liv och kunna skriva lika fantastiskt bra (fast man kanske inte skulle ta över egenskaper?)…så om jag ändrar mig och konverterar hör jag av mig!

   tiggerrr — Thu 19 January, 2006 #
   __________

4. Allt skulle tas över – fast med skillnaden att man fortfarande skulle ha kvar sin integritet och “sig själv”… man skulle pÃ¥ ett sätt liksom vara tvÃ¥ människor i en alltsÃ¥. [Lagom kvantfysiskt, inte sant?] Men som sagt, hör av dig… ;)

   admin — Thu 19 January, 2006 #
   __________

5. will do! förresten gissar jag att dagens tävling är en kuggfråga och att du sover på diagonalen precis som jag :)

   tiggerrr — Fri 20 January, 2006 #
   __________

__________