Back to work…
Thu October 22, 2009, 17:13(Call me inconsequent or even feebleminded but I have decided to take up these starting words in english, I mean – it can’t hurt… and even though she’s never made herself known here so far, I’m still convinced that at least Hillary reads [oh, tries to read at least] what I’ve written. So welcome back you english longing souls, I hope you’ll thrive at the occasion of reading english in my blog once again and that you’ll starve no more. Furthermore I’d like to declare this update dedicated to the swedish loonie Erik Hermelin – the guy was locked up in a Swedish asylum for God knows how many years and all he did during that time was translating Persian hymns called the Persian Anthology. And that’s ok, I mean – he was after all locked up due to his mental status… but the thing is that the Persian Anthology is 40 000 pages long – which adds up to like 100 normal books. Not so crazy now, eh? Anyways, he’s the person of the day so here you go!)
Än en gÃ¥ng har jag sÃ¥ Ã¥terfallit i mina gamla mönster; det tar tid mellan inläggen och de är sÃ¥ astronomiskt lÃ¥nga att ni bara kliar er i huvudet och skummar igenom för att hitta stycken som är kortare än fyra rader och inte innehÃ¥ller nÃ¥got jobbigt filosofiskt funderingsdravel… och till rÃ¥ga pÃ¥ allt finns det knappt ens tillstymmelsen till kronologisk röd trÃ¥d i inläggen. Men se det sÃ¥ här; jag är tillbaka, jag skriver som aldrig förr och ni trogna fÃ¥ som läser allt jag skriver, ni fÃ¥r total koll pÃ¥ mitt liv as it is. Hur som helst, för att göra det lättare för er sÃ¥ kan jag säga att det här inlägget är nÃ¥gorlunda kronologiskt – vi börjar med nÃ¥gra rader skrivna pÃ¥ flyget hem frÃ¥n Tyskland, fortsätter med flygplatsreflektioner och slutligen kommer vi dit där jag är nu: Ghana. Okej? Okej. Nu kör vi!
Inledningsvis ska jag även passa pÃ¥ att deklarera att min Alzheimers light än en gÃ¥ng har gjort sig pÃ¥mind inför min resa till Ghana; jag har med mig batteriladdare och överföringskabel till min kära gamla Sonykamera, men kameran i sig befinner sig alltjämt i Sverige. En idé vore väl att skicka ner den men postgÃ¥ngen i kombination med det faktum att man inte använder sig av adresser i Ghana gör att jag inte hyser nÃ¥gra större förhoppningar om att den ska vara framme innan jag är tillbaka i Sverige igen. SÃ¥ledes – avsaknad av bilder frÃ¥n Ghana, ni fÃ¥r nöja er med gamla sköningar till annonser och skÃ¥pmat.
Jag letar efter snygga brallor att ha här nere i Ghana… vad tror ni?
Nu är jag klar i Erlangen. Ã…tta veckor räcker mer än väl för att jag ska veta att det inte är mina drömmars stad i alla fall. Nästa punkt pÃ¥ programmet är en resa ner till Ghana och framÃ¥t Ã¥rsskiftet kommer antagligen nästa utbildning att hamna pÃ¥ tapeten. Fast dÃ¥ är det antingen Shengzen i Kina eller Cary i North Carolina [eller var det North Dakota – min amerikanska geografi är ungefär lika bra som amerikanarnas…] som gäller. Visst är det fascinerande att vistas i andra länder och träffa människor frÃ¥n hela världen men det är liksom inte värt nÃ¥got när jag har tankarna hemma hos Lady. Det är det som är värt nÃ¥got. Lite i stil med “livet är inte de dagar som gÃ¥tt utan de ögonblick du minns“.
Den här sommaren har varit helt urspÃ¥rad när det gäller mitt bokläsande. Sedan slutet av maj, när Lady överraskade mig med en weekend i Paris lagom till min födelsedag, har jag läst alla nio Harry Hole-romaner av Jo Nesbø [en tionde hÃ¥ller pÃ¥ att översättas], fem mainstream-spionare av Robert Ludlum, tre Lee Child [nyupptäckt stjärna pÃ¥ min deckarhimmel], John le Carrés senaste och dessutom plöjt igenom halva Tim Butchers “Blood River“. Och jag kan inte göra annat än att konstatera tvÃ¥ saker: Jag brÃ¥s pÃ¥ min mor, hon manglade deckare som andra läser godnattsagor, och även om jag själv inte riktigt kommit till sans med hennes favorit Elizabeth George sÃ¥ finns det mÃ¥nga skatter kvar i biblioteket hon lämnade efter sig. Det andra jag kan konstatera är att jag är en periodare – antingen beter jag mig som nu när jag har läst nitton böcker pÃ¥ typ fem mÃ¥nader eller ocksÃ¥ ligger böckerna orörda i ett halvÃ¥r. Kufiskt. Eller ja, alla böcker ligger inte orörda, det finns en bok – Cees Nooteboms “Alla själars dag“, som jag ibland läser en sida eller tvÃ¥ ur. Jag började läsa den för… hm, ja, nu var det väl tre Ã¥r sen i alla fall och ännu är jag inte klar. FÃ¥r ni tillfälle sÃ¥ köp den och läs den, men överdosera inte – dÃ¥ tröttnar ni pÃ¥ ord.
JorÃ¥, sÃ¥ att eh… Hard Coke – for comfort in the home. Ehm…
Dagens citat:
“No.”
– Amy Carter, dotter till dÃ¥varande presidenten Jimmy Carter, som svar pÃ¥ en journalists frÃ¥ga “Finns det nÃ¥got du vill säga till barnen i Amerika?“. Skönt med ärliga människor.
Och sÃ¥ var det ju det här med flygplatser, jag är ledsen att jag mässar pÃ¥ om det här som om jag aldrig gjorde nÃ¥got annat än att flyga [Ã¥ andra sidan känns det sÃ¥ ibland] men pÃ¥ hemresan frÃ¥n Nürnberg mellanlandade jag i Paris, pÃ¥ Charles de Gaulle – flygplatsen som Gud glömde. Okej, hur mycket kan det skilja sig egentligen mellan flygplatser? Man landar, taxar in, gÃ¥r av och gÃ¥r antingen ut i friheten eller ocksÃ¥ hugger man sin transfer och Ã¥ker vidare. PÃ¥ Charles de Gaulle är det inte riktigt sÃ¥ enkelt – vi landade, taxade in i typ 20 minuter till terminal 2G, G som i “Galaktiskt lÃ¥ngt bort“. Det kändes bokstavligen som att flygplanet skulle köra oss ända in i Paris stadskärna. NÃ¥väl, riktigt sÃ¥ illa var det väl inte, väl inne i terminalen visade det sig dock att terminal 2G är helt fristÃ¥ende frÃ¥n allt annat vad terminaler och transfers kan heta – sÃ¥ det var bara till att snällt sätta sig pÃ¥ flygbussen och kuska de där 20 minutrarna till “riktiga” terminalen. Eller ja, en av dem. Charles de Gaulle har ju ett sinnrikt system som gÃ¥r ut pÃ¥ att de har ett par riktiga titanstora kolosser till terminaler som är helt fristÃ¥ende frÃ¥n varandra – förutom under jord. SÃ¥ som smÃ¥ förbenade sorkgÃ¥ngar myllrar det ett virrvarr av transportband under terminalerna. Ja ja, man ska inte klaga – jag är här nu. Gate F33, jag har shoppat en neutronliten iPod Shuffle [när hörlurarna är större än själva iPod:en – dÃ¥ har det gÃ¥tt lÃ¥ngt] till Lady, rosa sÃ¥klart, och är nu redo att boarda. SÃ¥ nu ser jag fram emot ett par timmar med “Looking for Eric” som sällskap, sen swooosh!, Arlanda Express raka vägen till Centralen varifrÃ¥n det är omedelbar transport till Odenplan och “Döden i Grytan” som gäller. Allt givetvis ackompanjerat av hÃ¥ngel och lycka!
Förresten ska jag passa pÃ¥ att flika in, när jag ändÃ¥ är inne i min flygzon, lite beröm för Air France för deras mat man fÃ¥r pÃ¥ flighterna; som nu upp till Stockholm bestÃ¥r mÃ¥ltiden av en liten lantpaté som förrätt, kycklingspett med ratatouille till huvudrätt och en varm tarte du pomme [äppelkaka] till dessert [enda smolket i bägaren torde vara att vi har bord pÃ¥ Stockholms bästa italienare om tvÃ¥ timmar sÃ¥ det är inte direkt läge att frossa i flygplansmaten – vilket i och för sig i sig borde vara en omöjlighet; frossa i flygplansmat – lika troligt som att ] medan de pÃ¥ regionalflygen snitsar till det med surdegsbröd med en skiva lagrad ost och rökt skinka – hästlängder frÃ¥n KLM:s holländska mardröm à la trekantsformfranska med tonfisk i olja.
Dagens Jan Stenmark: “Twista.”
Dagens fundering:
Vad är det egentligen som gör en till en bra förälder? Är det ens förmÃ¥ga att vara just förälder eller är det de värderingar man vidarebefordrar till sitt barn, eller en kombination? Eller är det hur kul man är – eller hur kul man har? Jag har funderat lite pÃ¥ det där; mina föräldrar var totalt sett top-of-the-line bland eliten av superföräldrar [hm, osäkert hur jag ska formulera mig – min pappa ä r den bäste pappan man nÃ¥gonsin kan tänka sig medan min mamma v a r det sÃ¥ länge hon levde] och jag känner att jag, med den uppfostran fÃ¥tt med mig frÃ¥n dem, i alla fall borde kunna nÃ¥ upp till hälften av deras nivÃ¥ – vilket i sin tur borde vara mer än nog. Men samtidigt kan jag känna att jag är blåögd och ganska gravt naiv i och med att jag bara sett medaljens ena sida – folk som inte haft samma dans pÃ¥ taggfria rosor [jo, de finns faktiskt – där jag växte upp odlades det taggfria; kungliga hovleverantören kan sina grejer] har liksom mer livserfarenhet än vad jag har och har i och med det nÃ¥got att jämföra med. De vet vad de vill förbättra, vad de inte ska göra fel som deras föräldrar kanske gjorde. SÃ¥ pÃ¥ ett skruvat sätt känns det som att jag aldrig kan trumfa mina föräldrar medan personer med en inte lika 70-talsidealistisk uppfostran har allt att vinna. Är ni med? Svamlar jag? Jag menar bara att jag, när den dagen kommer, vill vara den bästa pappa som skÃ¥dats – kan jag vara det?
AlltsÃ¥, hur tänkte snubbarna pÃ¥ tv4 när de satte ihop Nyhetsankorna? “Jag vet, vi kan ju det här med journalism och ibland när jag sitter där och rabblar nyheter sÃ¥ känner jag att jag liksom har en helt jävla överhumoristisk Ã¥dra i ryggraden – vi borde slÃ¥ oss in i entertainment-branschen!” Eh? Va? Lyssna pÃ¥ namnen: Lennart Ekdal [som jag själv för övrigt klassar som en “never-even-was” snarare än Peppe Engs “has-been“, Malou von Sivers [som jag fortfarande föraktar för att hon ställde upp i en intervju som fick löpsedeln “Malou von Sivers gömde hemlig film i trosorna“] och Lena Smedsaas [eh, vem?, säger nog de flesta och jag med]. Elisabet Höglund ska även hon nämnas här men kudos till henne för att hon är sÃ¥ pass street smart att hon gÃ¥r ut offentligt och säger att hon hoppade av för att slippa göra sig själv till Ã¥tlöje [sanningen ligger nog närmare att hon inte platsade – inte ens i det sällskapet]. Det kan liksom inte bli annat än katastrof. Det är liksom en envägsekvation – en komiker skulle lätt kunna bli nyhetsankare [tänk er Schyffert pÃ¥ Aktuellt] men ett nyhetsankare kan aldrig bli komiker. Som att ett rÃ¥tt ägg kan bli kokt men ett kokt kan aldrig bli rÃ¥tt. Ni hajar.
Och okej, en sista flygplatsfundering innan jag lägger ner. PÃ¥ riktigt. Ã…tminstone ett tag. I alla fall – varför köar folk till gaten för? SÃ¥ fort det kommer personal till gaten sÃ¥ ställer sig folk i kö, och blir stÃ¥endes i typ tjugo minuter, suckandes och säkerligen bannandes personalen för att de inte öppnar gaten. Men varför? När man kan sitta ner, ta det lugnt och läsa en bok. Sen när det är typ tvÃ¥ personer [istället för tvÃ¥hundra] i kön sÃ¥ släntrar man dit, boardar och tittar lite slentrianmässigt pÃ¥ folket som sitter i flyget och tycker att man har tagit en jävla tid pÃ¥ sig. I like! Om man dessutom sett till att checka in och ta en plats i gÃ¥ngen istället för bredvid fönstret, sÃ¥ är det ingen som behöver resa pÃ¥ sig när man kommer där bland de sista. Ni ser – jag har liksom förfinat det här med flygresor till i det närmaste perfektion!
Dagens replik:
Vi sitter pÃ¥ byggplatsen och har ett site meeting med ett tjugotal konsulter, vd:n för sjukhuset to-be, jag själv och även byggherrens representanter. Sen kommer frÃ¥gan om hur lÃ¥ngt framskridandet av personalbostäder har kommit – varpÃ¥ svaret blir:
“We are 94% done with the workers accomodation.“, vilket verkligen lät som en glädjekalkyl med tanke pÃ¥ att dusch och toaletter knappt ens hade väggarna uppe – sÃ¥ följdfrÃ¥gan var given,
“What about the toilets and showers?“, dÃ¥ en av konsulterna [som i sin tur inte har nÃ¥got som helst att göra med saken] säger
“Six percent – in total, one hundred percent.”
Klassiskt. Såna repliker bara önskar man att man kom på själv.
PÃ¥ Siemens har de ett eget larmnummer. Om nÃ¥got skulle hända, oavsett vad egentligen, och man vanligtvis skulle vilja slÃ¥ 112 ska man pÃ¥ Siemens istället knappa in 2222. De säger att det är för att de internt pÃ¥ Siemens har bättre koll pÃ¥ vad som kan ha hänt, vilken utrustning som kan vara till hjälp och sÃ¥nt men jag tror att det är kvalificerad charabia – de har ett eget Gestapo. Ingen ska fÃ¥ veta nÃ¥got om det som pÃ¥gÃ¥r hos Siemens och framförallt ska inget komma ut därifrÃ¥n. Ja, alltsÃ¥, det är antingen det alternativet eller sÃ¥ är det de facto sÃ¥ som Siemens säger, vilket faktiskt är sannolikt med tanke pÃ¥ att om brandkÃ¥ren skulle komma instormande pÃ¥ grund av en brand i, säg ett rum med en sÃ¥n där megastark magnet, dÃ¥ skulle för det första magneten högst troligen kapsejsa [äh, det gör väl inget – det är ju bara typ 50 miljoner, smÃ¥smulor helt enkelt!] men innan dess skulle brandmännen högst sannolikt fastna med sin utrustning i själva magneten. Tänk er själva hur mycket av brandmännens utrustning som har metall i sig, svÃ¥rt att släcka en brand om man inte fÃ¥r ha med sig slangen ens…
Nu är vi sÃ¥ Ã¥ter i “nutid“, jag sitter pÃ¥ flight KL0589 pÃ¥ väg till Accra och kan inte riktigt förlÃ¥ta mig själv för att jag Ã¥ker sÃ¥ här lÃ¥ngt bort frÃ¥n Lady – skitsamma om jag lÃ¥ter mesig och kanske mer än aningens sentimental men sanningen är sÃ¥ enkel: Du fattas mig, Lady. Oavsett var jag är i världen, vilken tid pÃ¥ dygnet det än är och hur nyligen det än mÃ¥ ha varit som vi skildes Ã¥t. Jag. Saknar. Dig.
Men det är ju inte därför vi är här – nog för att min blog [blog är ett resultat av en konsekvent vägran att använda det försvenskade och hiskeliga blogg, ordet kommer ju faktiskt trots allt frÃ¥n det engelska ordet “weblog“] är min egen bakgÃ¥rd där jag själv har total diktatur, men att förvandla det här till en nostalgifiesta kryddad med saknad skulle nog förta lite av er läsupplevelse. SÃ¥ nu tänker vi bort mina framtänkta tillkortakommanden i form av ett kvarts jordklot mellan mig och min kärlek och koncentrerar oss istället pÃ¥ nÃ¥got annat.
Dagens äventyr:
När vi stÃ¥r pÃ¥ Schipols flygplats, redo att taxa ut och sen vara pÃ¥ väg mot Accra, sÃ¥ kommer typ fem poliser in pÃ¥ planet. De böjer sig ner och pratar med varje passagerarrad och förklarar att längst bak i planet kommer de att eskortera en fÃ¥nge [hm, ja, alltsÃ¥ – han hade dömts i Holland men begärts utlämnad till Ghana av Ghananska myndigheter], det kunde bli lite högljutt till en början men enligt polisens erfarenhet brukar fÃ¥ngar lugna ner sig när man väl är i luften och det inte finns nÃ¥gon Ã¥tervändo. Det vete fan om de nÃ¥nsin eskorterat fÃ¥ngar pÃ¥ ett flyg till Ghana bara… Men vi börjar i rätt ände – tänk er in i situationen att svenska polisen ska eskortera nÃ¥gon till, tja, säg Turkiet eller nÃ¥t. Sen kommer killen in och skriker och vrÃ¥lar – men eftersom polisen redan varnat oss sitter vi tysta svenskar vackert pÃ¥ vÃ¥ra platser och möjligen försöker snegla bakÃ¥t, utan att vända pÃ¥ huvudet för Gud förbjude! att vi skulle bli pÃ¥komna med att stirra… Här var det en lite annorlunda situation – ett problem för en Ghanaian är inte ett problem om ingen annan har samma problem. AlltsÃ¥ löser man det genom att göra alla uppmärksamma pÃ¥ att man har ett problem. Sagt och gjort – människorna pÃ¥ raderna framför fÃ¥ngen börjar vrÃ¥la i högan sky om “OUR LIVES ARE IN DANGER, OUR LIVES ARE IN GREAT DANGER!!!” och fullkomligt överröstar den [stackars? vem vet vad han hade gjort] fÃ¥ngen som skriker och kränger i sina fot- och handfängsel. Därefter dröjde det inte länge innan problemet inte var en enskild persons utan snarare en nationell angelägenhet för hela västafrika. En timme efter utsatt avresetid bestämmer sig sÃ¥ polisen för att 400 Ghananer kan inte ha fel – fÃ¥ngen ska inte med pÃ¥ den här flighten. SÃ¥ de för tillbaka honom till polisbilen utanför och därefter är det som att trycka pÃ¥ nu-sätter-sig-alla-ner-och-hÃ¥ller-tyst-knappen. Magiskt.
Slutligen vill jag avrunda med en shout-out till min älskade Lady – APPHD, IMU, ILU! Kom ihÃ¥g… Och tack för James Dean! Du är mitt hav! :)
Er Ghanan,
Kofi
PS. Det där med kronologiska ordningen sket sig ju bigtimes – so sue me. DS.
Okej, upp till bevis – vem av er befinner sig i Atlanta, USA och vem hänger i Adana, Turkiet? Det är ju ascoolt! Berätta, vad gör ni där?
/chefen
admin — Thu 22 October, 2009 #
__________
Ett litet mail med en tidsplan för tiden fram till jul vore lite kul…..
Du vet, man undrar ju lite när du är i Sverige härnäst.
Sköt om dig!
Lasse Ericsson — Thu 22 October, 2009 #
__________
Oh, finns det sÃ¥ mÃ¥nga Harry Hole-böcker? DÃ¥ har jag nÃ¥gra kvar än! =) Tror att jag kan rekommendera Dean Koontz ‘Livstid’ ocksÃ¥.. den överraskade mig (lÃ¥nade den som mp3-bok utan baksidestext att läsa).
Spinnkrok — Fri 23 October, 2009 #
__________
Dean Koontz ser jag som en styggelse men i analogi med att jag var tvungen att läsa Marian Keyes för att med sanning i rösten kunna dissekera henne sÃ¥ blir jag väl sÃ¥ illa tvungen att sÃ¥ smÃ¥ningom ta mig an herr Koontz med… :)
Lasse:
Mail kommer! :)
admin — Fri 23 October, 2009 #
__________
Om byxorna i första annonsen säger jag bara som Narada Micael Walden: “Gimme. gimme, gimme!”
Om Nyhetsankorna: det är ett bland journalister ett välkänt ordsprÃ¥k att “det bor en bok i varje journalist och där bör den förbli”. Allt färre verkar leva efter den devisen dock. Kan det vara sÃ¥ att det bredvid den där boken ocksÃ¥ bor en liten nöjessatsning? Den bör nog ocksÃ¥ förbli där. Ekdahl: “MÃ¥r ni bra? Saknar ni nÃ¥got?” Publiken: “Regi?!”
bjowi — Fri 23 October, 2009 #
__________
Bjowi:
Eller hur – varför görs inte sÃ¥na byxor längre för? AlltsÃ¥, tänk dig att komma med ett par sÃ¥na och en tight t-shirt i polyester och sen dra in pÃ¥ Spy Bar. Man hade ju fÃ¥tt använda vapen för att skingra massorna omkring en!
Och angÃ¥ende böckerna som bor i journalister sÃ¥ hÃ¥ller jag helt med – det närmaste en journalist har kommit god litteratur är nog Michael Connellys serie om Harry Bosch men i sina bästa dagar kan det inte klassas bättre än konsumtionslitteratur. :) För övrigt tycker jag att tv4-journalisterna visar upp en humoristisk Ã¥dra när de i nationell media FÖRSVARAR sin show – de kanske har humor ändÃ¥! :)
admin — Fri 23 October, 2009 #
__________
Kul berättelse om äventyret på planet.
Kalle — Fri 23 October, 2009 #
__________