Genom elementen…
Mon January 23, 2006, 19:54(Dagens person är Humphrey Bogart. Han kallades för “the last century man†eftersom han föddes pÃ¥ juldagen 1899, nÃ¥got de tyckte var sista Ã¥ret under nittonde Ã¥rhundradet… Fast nu är det ju sÃ¥ att man räknar Jesus födelse som nollpunkten, men inte Ã¥r 0. AlltsÃ¥ är Ã¥r 100 med i första Ã¥rhundradet [Ã¥rtalen 1-100], och därefter fortsätter det… SÃ¥ egentligen torde väl 2000 tillhöra det tjugonde Ã¥rhundradet och inte det tjugoförsta. Oh well. Bogie kom ju givetvis med en hel del ack sÃ¥ beundransvärda citat, men min favorit är: “The problem with the world is that everyone is a few drinks behind.†Tyvärr var det väl kanske snarare sÃ¥ att Bogart lÃ¥g nÃ¥gra drinkar före… oh well. Petitesser. Dessutom ska sägas att han var en litteraturkonsument av rang – han kunde pÃ¥ stÃ¥ende fot citera sÃ¥väl Platon som Emerson och kunde även över tusen citat av Shakespeare. Respekt, som vi säger i förorten.)
GlassbÃ¥tar, Queens “Radio Ga Ga†och äppeljuice – receptet pÃ¥ den perfekta lördagkvällen. GÃ¥rdagkvällen [fredagen] gick till historien som en av kvällarna att minnas att man inte minns, vad jag vet är att jag hade en helkväll värd namnet – först jobb och därefter hem till Daniel för riktigt traditionell förfestpizza. Via ett pitstop vid en bankomat tog vi oss sen till Medicinska Föreningen där vi skulle trÃ¥da dansen och sälja vÃ¥ra kroppar [eh, nej… nu blev det fel]. Brist pÃ¥ folk gjorde väl att resultatet var sÃ¥där – nog regerade vi pÃ¥ dansgolvet men när klockan började röra sig mot tvÃ¥ bestämde jag och Gurra oss för att vi trängtade mer än sÃ¥ – taxi till Blue Moon Bar, där Gurras kursväninna jobbar; sÃ¥ledes en enda lÃ¥ng gräddfil för oss. Ingen garderobsavgift eller inträde och tvÃ¥ drinkar gick pÃ¥ 60 kronor – tillsammans. NÃ¥nstans där börjar väl tankarna bli mer och mer abstrakta och vid stängningsdags [fem!!] var det sÃ¥ dags för att bege sig hemÃ¥t. SpÃ¥ren jag hittills lyckats detektiva mig fram till tyder pÃ¥ att jag fick vänta pÃ¥ nattbussen ett bra tag; jag har ätit nästan ett helt rör Pringles, en halv pÃ¥se med vingummin och druckit nästan en hel flaska med Ramlösa. Det verkar dessutom som att jag inte riktigt kom mig för att gÃ¥ längs de plogade gatorna [om det nu fanns nÃ¥gra] pÃ¥ vägen hem frÃ¥n bussen eftersom min hall numera ser ut som att den var med om översvämningen Allan [eller var det Katrina?] i New Orleans… NÃ¥väl, därav glassbÃ¥tarna, Freddie&Co och äppeljuicen – de är gamla beprövade “återskapa jaget dagen efter kvällen före-metoderâ€. Nästa steg kommer bli att antingen bege sig till lillebrors lägenhet för att immundiga lite kabeltv eller att i sann macho-anda försöka se pÃ¥ American Psycho utan att byta kanal eller stänga av ljudet [det kan vara sÃ¥ att jag är en av de sämsta som stÃ¥r att finna när det väl kommer till skräckfilmer, trots mitt extremt macho:iga intryck sÃ¥ finns det en känslig mjukiskille här inne – sanning]…
Torsdagens reflektion:
Frisörer frÃ¥gar alltid om de ska korta av polisongerna – hur korta de än mÃ¥ vara. Skumt.
Ja, jag klippte mig i torsdags. Eftersom CSN nu gjort mig till en sann ABBA-fantast [Money Money Money] tyckte jag att det var dags. Och sen var jag tvungen att ge mig ut pÃ¥ vantjakt – jag förla mina vantar efter äventyret pÃ¥ Gondolen i mÃ¥ndags. I alla fall, eftersom jag är en bakÃ¥tsträvare av rang kunde jag ju inte tänka mig nÃ¥gra andra vantar än likadana som de jag hade – sÃ¥ en jakt utan dess like inleddes. Efter tvÃ¥ timmar var mina händer blÃ¥a och jag började hänfalla Ã¥t tankar som att jag skulle köpa första bästa par och istället ägna tiden Ã¥t lite seriös shopping, tankar som lätt kommer när man är nyrik. En kompromiss senare hade vi [me, myself and I] bestämt oss för att lugna oss med vantköpet och istället bara shoppa. DÃ¥ upptäckte jag det – jag kan inte shoppa. Alls. Jag mÃ¥ste ha en kompanjon, eller coach är nog än bättre att kalla det, som framförallt fÃ¥r se till att jag verkligen köper nÃ¥got. Nu gjorde jag NK, Ã…hléns och Gallerian och det var först när jag klev in pÃ¥ Pocketshop i Gallerian som jag kände mig hemma… väl där bestämde jag mig snabbt för fyra böcker [jag vet – jag är en dÃ¥lig människa – har man tvÃ¥hundra böcker som man inte läst än hemma i bokhyllan är det skottpengar pÃ¥ att köpa nya böcker] men fick dÃ¥ligt samvete och la bort tvÃ¥ av dem… framme i kassan hade jag dock kommit pÃ¥ bättre tankar – skippa tvÃ¥ besök pÃ¥ McDonalds den här mÃ¥naden och köp alla fyra. SÃ¥ det blev fem. Johnny Cashs “Cashâ€, Michael Connellys senaste, “En kortfattad historia över nästan allting†av Bill Bryson, John Fowles [mÃ¥ hans själ vila i frid] “The Collector†och sist men inte minst – Mark Kurlanskys saltbibel “Saltâ€. SÃ¥ funkar jag – jag kan inte handla kläder eller nÃ¥got jag egentligen behöver utan att coachas, men böcker kan jag lätt köpa för mina sista pengar vilken dag som helst i mÃ¥naden. Suck.
För övrigt ska jag passa pÃ¥ att flika in det – det ligger utom möjligheternas alla gränser att förstÃ¥ sig pÃ¥ det kvinnliga släktet, men sanna mina ord, det tar sig, sa pyromanen. Hon har blont, lockigt hÃ¥r, blÃ¥a ögon och hon har ett sätt som fÃ¥r alla män att tro de är i himmelen [sa han lagom Sandelin:skt]. NÃ¥väl, det som egentligen inte ens är nÃ¥got det än är ännu i sin linda sÃ¥ vi lÃ¥ter a vara osagt och pÃ¥ b svarar vi kanske.
Över till lite klargöranden – den dubbelhänta klockan jag ordade om [som för övrigt lämnar användaren valet fritt om vilken hand som skall ha timvisarklockan och vilken som ska ha minutvisaren] att jag ska uppfinna är alltsÃ¥ helt väsensskild frÃ¥n den logaritmiska diton jag framtidsvision:erar om i min lilla egonotis här ovan. Den logaritmiska klockan gÃ¥r ut pÃ¥ att tiden gÃ¥r snabbare ju närmare hel timme man nÃ¥r. SÃ¥ första minuten kanske är fem gÃ¥nger sÃ¥ lÃ¥ng i ren tid [typ fem “vanliga†minuter dÃ¥] medan sista minuten är en femtedel av en ordinär. Det finns även en modell som är exponentiell, där tiden gÃ¥r lÃ¥ngsammare och lÃ¥ngsammare ju närmare den stora visaren kommer tolv. När jag nu börjat läsa lite företagsekonomi har vi lärt oss att en viktig del av en affärsplan är “vilket behov fyller vi hos kunderna?†och det är väl kanske där mina drömmar haltar lite – möjligen dÃ¥ att en evig tidsoptimist skulle mÃ¥ bra av att använda en exponentiell klocka, ju mer brÃ¥ttom han har desto lÃ¥ngsammare kryper tiden fram.
I torsdags förresten, under debaclet med vantletandet, sÃ¥ strosade jag förbi Drottninggatan och upptäckte till min förskräckelse att nÃ¥gon förskansat sig ett hus, eller än värre än sÃ¥ – de har helt enkelt stulit det. Det finns inte längre. Helskumt. Under alla mina Ã¥r [och jag är faktiskt ganska mÃ¥nga Ã¥r kommen nu] har det funnits där och nu är det helt plötsligt bara ett blÃ¥tt plank som syns mitt emot Debenhams. Helskumt. Ibland fÃ¥r jag för mig att jag skulle vilja att de rev ner hela city-delen av Stockholm och byggde om allt pÃ¥ nytt men sen Ã¥ngrar jag mig – innerst inne har nog det hela att göra med att jag vill att Stockholm ska vara som Paris – det är liksom idealet. Ett Eiffeltorn, en triumfbÃ¥ge [hm, tvÃ¥ faktiskt] och till det nÃ¥gra sjukt gamla kyrkor och ett par tusen konstnärssjälar och poetbohemer och Stockholm hade varit perfekt. Ja, förutom att vi mÃ¥ste lägga till franskan som majoritetssprÃ¥k [för övrigt är en lustig detalj i sammanhanget det faktum att svenskan har fem minoritetssprÃ¥k men inget majoritetsdito – hur tänkte de dÃ¥?].
Dagens fundering:
Tror ni att saker kan bli sÃ¥ fel att de blir rätt? Jag menar, i klädesväg finns det ju alltid människor som är sÃ¥ hopplöst ute att de med ens verkligen är heta och inne – utan att ens veta det själva. SÃ¥ borde det väl vara med allt? Jag har än en gÃ¥ng hänfallit Ã¥t kiosklitteraturens skamvrÃ¥ och har idag betat igenom nästan hela Toby Youngs “Hopplös och hatad av alla†och där berättar han om när han “rÃ¥kade†ta med en strippa till jobbet, samma dag som det var “bring your daughter to work-day†– det blev sÃ¥ fel att ingen kunde förstÃ¥ hur det kunde bli sÃ¥ fel. Och därför bara blev det… rätt. Ungefär. Tänk om det kan vara sÃ¥ i livet – att allt som känns dÃ¥ genomfel egentligen skulle vara minst lika rätt som drömmen. Jag tycker inte om den tanken, jag är matematiker – det finns ett rätt och allt annat är fel. I livet, universum, överallt. Men sÃ¥ känner jag hur det bara sipprar ur mig – humanismen och dess “lÃ¥t oss diskutera sakenâ€â€¦ ja. Okej. För den här gÃ¥ngen.
Slutligen, när jag blir gammal och sitter där pÃ¥ min hacienda pÃ¥ min ö i Karibien [ja, jo, för man kan faktiskt ha en hacienda i Karibien även om de företrädesvis pratar typ i stort sett alla andra sprÃ¥k än spanska, har jag bestämt] och kommer mig för att sammanfatta tÃ¥redalens varande och teckna ner mina levnadsminnen, dÃ¥ hoppas jag att jag har litterärt sinne nog att göra en Stravinsky och “lÃ¥na†[ty stora författare lÃ¥nar medan de inte sÃ¥ stora stjäl] Johnny Cashs grace och stilart frÃ¥n hans “Cashâ€. Läs den. Eller läs min självbiografi. Fast bäst är nog att läsa bÃ¥da och njuta av Cash nu och mig sen, för än sÃ¥ länge är jag ganska lÃ¥ngt frÃ¥n haciendan – och det faktiska avstÃ¥ndet är nog det minsta problemet…
Nyss, när jag precis var pÃ¥ väg att lägga sista handen vid verket här sÃ¥ fick jag ett vid det här laget ganska välkänt “när-kommer-nästa-alster-publiceras-meddelandeâ€, den här gÃ¥ngen frÃ¥n Sebbe, sÃ¥ jag tog en paus frÃ¥n mitt skapande och pratade en stund… det gick sÃ¥där kan man säga. Istället för att utbyta artighetsfraser [fast hey, vem försöker jag lura – goda vänner varken kan eller vill man avfärda med “jorÃ¥, det är lugnt. hörs en annan gÃ¥ng.â€] fastnade vi och han fick mig att totalt fastna. Felice Varini – nog sagt. När jag blir stor ska jag inreda min lägenhet sÃ¥.
Förresten var det tamt med svar pÃ¥ dagens tävling sist – Tiggerrr vinner i egenskap av enda tävlande. Det rätta svaret var dock höger. Och bara för att jag känner mig inspirerad av allas vÃ¥r matälskares sätt att locka folk att svara pÃ¥ tävlingen sÃ¥ kastar vi in ett pris till den som vinner dagens tävling! Ni [eller du] fÃ¥r precis vad ni vill av mig – och om jag inte har det sÃ¥ skapar jag det! Ja. SÃ¥ säger vi. Jag skapar i form av konst eller ord. SÃ¥ledes – without further ado…
Dagens tävling:
Vilket märke är det på min splitter nya [hmm, nåja] elektronrörsradio från 1954, med modellbeteckningen BX328U/19?
Just det. Sej dutt.
Er oval,
Grilljanne
PS. Kommentera! Det är en order. [Mycket vill ha mer.] DS.
PSII. Jag har tänkt på det här med länkar, jag skulle ju kunna länka i parti och minut här i mina alster men till syvende och sist kvarstår själva grundtanken; jag vill att ni ska vara kvar här. Så jag är lugn med länkningen tills jag vet att ni kommit för att stanna. DSII.
För att spinna vidare på illusionerna klistrar jag även in följande: http://temporary.ru/tmp/julian_beever/
Dock kanske inte särskilt lämpligt att inreda lägenheten med.
Jag tror mig minnas din fina gamla radio. Min gissning är att det är en Philips.
Sebbe — Mon 23 January, 2006 #
__________
Aha…! Du tror dig minnas – en illusion. Det du troligtvis minns är mina högtalare i badrummet, radion är “ny†sedan i lördags… :)
admin — Tue 24 January, 2006 #
__________
Du har blivit utmanad. Om du vill och orkar, that is.
k — Sat 28 January, 2006 #
__________
Jag är ett arsle. Fel länk. Här
är den rätta.
k — Sat 28 January, 2006 #
__________