i n d i a n s o m m a r

United colors…

Sat December 5, 2009, 19:09

(“If you think this sentence is confusing, just change one pig.”
-William Bricken Jr.)

Till att börja med idag tänkte jag komma med två listor. Okej?

Listan på saker jag har gjort men som varit helt fel:
1. Lurade min bror att han skulle få hela min veckopeng om han lät bli att cykla hem och säga sanningen [att jag slagit honom så han grät]. -86.
2. Matade elefanten pÃ¥ Skansen med Mariekex trots att det stod “Mata inte elefanterna“. -85
3. SÃ¥g pÃ¥ “Huset som Gud glömde” hos Arvid trots att den var barnförbjuden [jag kunde inte sova pÃ¥ en vecka]. -88
4. Snattade en genomskinlig plånbok i plast på Lindex [samvetet fick dock råda så jag sprang tillbaka och lämnade den när mamma var i provrummet]. -87

Listan på saker jag har gjort och som varit helt rätt:
1. Träffade mitt livs kärlek, Lady. Det är bra så. -08.

Jag läste nÃ¥gonstans om en bok som är skriven med 50 olika ord. I och för sig visade det sig sedan vid närmare granskning att boken i frÃ¥ga var en barnbok och genast förtogs en del av magin – en barnbok innhÃ¥ller typ ett ord per sida i stil med “lampa“, “boll“, “dildo” [okej, jag erkänner, det sista ordet kanske inte är det man instinktivt man tänker pÃ¥ när man hör “barnbok“, men ändÃ¥ – man mÃ¥ste ju vara öppensinnad] och om den dÃ¥ är 50 sidor lÃ¥ng sÃ¥ är ju saken biff. Men tänk om man skulle läsa en “riktig” bok som bara innehöll 50 olika ord… om man läste den utan att veta om det innan, tror ni att man skulle märka det? Jag har läst George Perecs bok “Försvinna“ som helt saknar bokstaven ‘e‘ och det är lite magiskt nästan, man känner att nÃ¥got saknas men kan inte sätta fingret pÃ¥ vad.

Kanchanaburi City, Amphoe Muang, Thailand. Där har ni staden invid vilken ni hittar bron över floden Kwai. Senaste tiden har jag haft Ã¥tminstone en läsare per dag som trillat in pÃ¥ min blog med sökorden “bron över floden kwai stad“ – och min misstanke är att de blir väldigt besvikna när de istället för en resguide över Thailand hittar en redogörelse för min tid i Prag. Men nu vet ni – Kanchanaburi City. Glöm aldrig det!

AlltsÃ¥, pÃ¥ onsdag ska jag flyga till Sydafrika för jobb. Jag har ju varit lite Sarah Palin:sk i mina tankar och räknade väl med att flygresan kanske skulle ta tvÃ¥, max tre timmar [jag menar, hur stort kan Afrika vara egentligen?]. Jag hade… eh, lite fel. Nog för att jag mellanlandar i Nairobi [vilket i och för sig motsvarar att Ã¥ka pÃ¥ semester i Grekland och mellanlanda i Moskva] men resan tar snuskigt lÃ¥nga tretton timmar! Okej, fine – tidsskillnad länderna emellan men ändock. PÃ¥ vägen hem kommer jag vara strandad pÃ¥ Nairobis flygplats i fyra timmar. Kanske inte helt fel, det sägs ju vara highlife att uppleva Afrikanska flygplatser inifrÃ¥n [jag uppskattar ironin i den här meningen till minst 80%], men ändÃ¥ helt katastrofalt orätt med tanke pÃ¥ att Nairobis luftfartsverk löst terroristfrÃ¥gan pÃ¥ ett ganska okonventionellt sätt: De har helt enkelt avskaffat stolar pÃ¥ flygplatsen [sÃ¥ att man inte ska kunna gömma en bomb under en stol, är förklaringen jag fÃ¥tt] – välkommen att stÃ¥ i fyra timmar! Mitt enda hopp stÃ¥r nu till mitt silverkort hos KLM, som även ska gälla hos Kenya Airways… hoppas hoppas…

Dagens citat är en gammal klassiker:
“Man tror att man är sÃ¥ jävla bra, men egentligen är man bättre.”
– Michel, mannen med en självdistans som skulle ge minusutslag pÃ¥ skalan och ett ditoförtroende som till mÃ¥ngt och mycket mÃ¥ste klassas som skadligt bra – att han sedan faller en bra bit innan mÃ¥lsnöret för klassikern “if you talk the talk, you have to walk the walk” fÃ¥r nog anses vara Darwinism i sin finaste form snarare än nÃ¥got annat…

För övrigt har jag kommit pÃ¥ att jag har en förkärlek för argument som är totalt ovidkommande – ni vet, när man stÃ¥r och dividerar med nÃ¥gon som säger si medan du själv tycker sÃ¥, dÃ¥ brukar jag smälla till med nÃ¥got i stil med “men hallÃ¥, jag har ju en röd tröja pÃ¥ mig och därför har jag rätt“. Folk blir helt ställda dÃ¥. Eller i skrift har jag min gamla favorit “okej, jag ljuger ibland, jag vet, men det gör inget för jag är jävligt snygg” – hur skönt är inte det liksom? Jag skulle vilja se typ Mona Sahlin stÃ¥ i talarstolen i Riksdagen och komma med nÃ¥gon lÃ¥ng utläggning och sen runda av med “…och eftersom jag har namnsdag fjärde maj sÃ¥ tycker jag att vi klubbar igenom det här!”

Okej, det finns amerikaner och sen finns det dumma amerikaner. Egentligen är det ingen skillnad pÃ¥ dem men AJ Jacobs mÃ¥ste nog ändÃ¥ tillhöra den delen som tÃ¥l kallt stÃ¥l som fÃ¥ andra [läs: han mÃ¥ vara dum men han är min idol]. Han bestämde sig för att bli världens smartaste man och kom därför pÃ¥ idén att han skulle läsa Encyclopedia Britannia, frÃ¥n första till sista band. 33 000 sidor med 44 miljoner ord, sex timmar om dagen i över ett Ã¥r. Sen skrev han en bok med titeln “To Know-It-All: One man’s humble quest to become the smartest person in the world“, precis sÃ¥ kuschad som undertecknad allt som oftast är. [Mhm. As if.] Respekt.

Dagens fundering:
I en intervju med Amos Oz [för övrigt en favorit bland favoriter] sa han att om han fick välja mellan att följa med pÃ¥ den första bemannade rymdfärden till Mars eller att tillbringa ett dygn som en fluga pÃ¥ väggen hemma hos vilken familj som helst sÃ¥ skulle han välja flugan, inte astronauten. Det fick mig att tänka – skulle jag välja det alternativet? Rymdresor och pionjäranda i all ära men när det gäller resor sÃ¥ har jag med tiden insett att jag reser för att komma hem, inte bort [och vad kunde vara mer borta än Mars?] och att vara först pÃ¥ Mars – njae, sÃ¥ länge jag har tillgÃ¥ng till DN, Trocadero, en mandolin [varför inte liksom?] och min älskade Lady sÃ¥ spelar det ingen roll om man sÃ¥ lockar med en resa till Paradiset – jag stannar där jag är. Den gode herr Oz [tänk om han ändÃ¥ vore trollkarl istället för författare] hävdade även att den mest gÃ¥tfulla och motsägelsefulla institutionen i universum är familjen… Paradoxen är inte att sÃ¥ mÃ¥nga familjer upplöses pÃ¥ olika sätt utan snarare att det fortfarande är sÃ¥ mÃ¥nga som hÃ¥ller ihop. Och även det fick mig att fundera; jag är nÃ¥got av en diehard-romantiker som alltid vurmat för evig kärlek men Amos Oz är ju en skön lirare – kunde han ha rätt? Jag själv vet givetvis att han har fel pÃ¥ sÃ¥ mÃ¥nga punkter man nu kan ha fel pÃ¥ – kärlek är evig när den är sann kärlek, men ändÃ¥… NÃ¥väl, envars lycka i det här avseendet torde i alla fall ligga i att man, till skillnad frÃ¥n Amos Oz, kan rycka pÃ¥ axlarna Ã¥t det och fortsätta leta efter den eviga Kärleken, om man inte som undertecknad, redan funnit den. Han själv menar att om han fick leva tusen Ã¥r till skulle det vara det enda han skulle skriva om… Och slutligen, som en liten bonus, kan jag dra anekdoten om Per Zetterberg; som sextonÃ¥ring flyttade han till Anderlecht i Belgien för att spela fotboll som ungdomslärling. Efter nÃ¥gon mÃ¥nad smugglades [!] hans flickvän in frÃ¥n Sverige [eftersom hon bara var femton] sÃ¥ att de kunde vara tillsammans. Och sen levde de lyckliga i alla sina da’r. Jo, det är sant. Och till saken hör dessutom att de blev tillsammans som nioÃ¥ringar – enligt uppgift frÃ¥gade hon chans pÃ¥ honom. Now we’re talking monogami. Fett med monogami. Punkt.

Borde jag ha delat upp stycket ovan? Ja.
Orkar jag göra det nu? Nej.
Tror jag att någon läser igenom det? Nej.
Borde jag alltså ändå ta mig tid att dela upp det? Ja.
Men? Nej.

För övrigt är jag sÃ¥där asexuellt kär i de smÃ¥ notiserna som en gÃ¥ng i tiden fanns här och där i DN, framförallt i kulturdelen [numera är jag utlämnad Ã¥t att läsa DN pÃ¥ distans via nätet och inget kan förta känslan mer än en tunn dataskärm]. Eller vad sägs om de här smÃ¥ raderna, med rubriken Ren Magi: “Den brittiska tävlingsduvan Tyson flög Ã¥t fel hÃ¥ll pÃ¥ väg frÃ¥n Frankrike till England och hamnade i Nigeria där han blivit stjärna i en svart magi-show.” Vad…? Hur…? Varför…? Ja. SmÃ¥tt kungligt. Istället för att putta in en liten skräpannons sÃ¥ ägnar de sig Ã¥t journalistik pÃ¥ hög nivÃ¥, we like!

Dagens råd:
Vid radiokalas får man inte glömma bananer.

SÃ¥… dags för bilder!

Stilstudie på yours truly.

Häromdagen var jag pÃ¥ bröllopsmottagning här nere, en av musikerna satt ute pÃ¥ verandan och spelade lite. Jag har alltid tyckt att musiker har ett speciellt sätt att sitta pÃ¥, tycker ni inte? Jag vill ocksÃ¥ kunna sitta sÃ¥där avslappnad, nonchalant men ändÃ¥ självsäkert…

FÃ¥r jag lov att presentera: Hunden Harry. Han mÃ¥ste dessvärre klassas som rasist, eftersom han enbart skäller pÃ¥ färgade människor [och i synnerhet kvinnor med, ja, lÃ¥t oss säga vidlyftigt omfÃ¥ng]. Ã… andra sidan är det säkert sÃ¥ att han har haft all anledning i världen att skälla pÃ¥ just färgade människor – hundar här nere anses vara mer av ohyra än sällskapsdjur och sparkar, slag och ovett är inte helt ovanligt. Harry har med andra ord fÃ¥tt det bra i sitt nya hem hos min VD.

“Tager du…”

En till sÃ¥ndär bild där jag tycker att jag lyckats med kompositionen; flygplanet, solens sista strÃ¥lar, fÃ¥geln pÃ¥ trÃ¥den och ja… allt.

Nånstans är det någon som fått tag på ett helt fraktfartyg fullt med danska kakor, för de här burkarna finns i vartenda litet snabbköp här i Accra.

Dagen igÃ¥r [helgdag tack vare nÃ¥got de kallar “Farmers Day”] spenderades vid White Sands, Gomoa Fetteh.  NÃ¥gra öl, ett par dopp och min vapendragare Emmanuel och hans kollega David. En soft fredag, helt enkelt.

Japp, det var det för idag. Som slutord kan ni ta med er att världens största arbetsgivare är den indiska järnvägen. Sex miljoner anställda. Skön grej liksom.

Er filial,

Axel

PS. IMUILU honey! DS.

5 kommentarer »

1. Vilka personalfester! På indiska järnvägen alltså. Har du någon koll på om tågen kommer och går i tid i Indien? Mina fördomar säger att de kommer och går när alla de sex miljonerna tycker att det passar.

   bjowi — Mon 7 December, 2009 #
   __________

2. Om tidspassningen har jag ingen direkt kunskap – däremot har jag träffat programmeraren som skrev deras nya datasystem. Skön lirare frÃ¥n Indien som har stenkoll – systemet har hand om järnvägsnätet [växlar, tÃ¥g, tider, etc], personal [löner, pensionsavgÃ¥ngar, pensionsfonder] och även ekonomin [budget, redovisning, osv]. När de skulle ta systemet i drift var han helt kolugn, han hade testat det sÃ¥ mycket att han visste att det skulle funka, sa han. Ingen trodde pÃ¥ honom. Men funkar gör det, ända sen den dagen. Förjävla smarta, de där indierna.

   admin — Mon 7 December, 2009 #
   __________

3. Angående de indiska tågen och deras punktlighet är det (eller iaf var 2004 när jag var där) lite som Björn tror, något godtyckliga avgångstider. Men faktiskt bättre än mina fördomar sa mig. Långt över afrikansk nivå i punktlighet t.ex.

   kalle — Mon 7 December, 2009 #
   __________

4. AlltsÃ¥, nu känner jag att jag, sÃ¥där lite lagom lokalpatriotiskt, mÃ¥ste försvara Afrikas heder; de är visst punktliga här nere – problemet är bara att det rÃ¥der delade uppfattningar om hur man ska läsa av hur mycket klockan är. För en svensk sÃ¥ är klockan tvÃ¥ när den lÃ¥nga visaren stÃ¥r pÃ¥ tolv och den korta pÃ¥ tvÃ¥. För en afrikan kan klockan vara tvÃ¥ när den lÃ¥nga visaren stÃ¥r pÃ¥ sex och den korta mellan fyra och fem. Typ sÃ¥. Men de är punktliga.

   Hmm… eller ocksÃ¥ tar jag tillbaka allt jag skrev. De är fan inte punktliga. Men förjävla sköna lirare!

   admin — Mon 7 December, 2009 #
   __________

5. Apropos järnvägar och personalfester, när du kommer hem ska jag berätta historien om när jag av misstag rÃ¥kade delta i Japan Rails personalfest i Tokyo…

   Björn W — Fri 11 December, 2009 #
   __________

__________