i n d i a n s o m m a r

Very south of France…

Tue December 15, 2009, 19:07

(Todays sköning [which is a swedish word for an admirable person] is Jane Birkin. I have no idea if, and in that case why, she is famous but she’s given the world the following quote, and for that alone she deserves to be awarded the title ‘todays sköning’: “My mother was right: When you’ve got nothing left, all you can do is get into silk underwear and start reading Proust.” I mean – why silk underwear? And why Proust? Magic.)

Än en gÃ¥ng är det sÃ¥ dags för ett sÃ¥nt där spretigt opus frÃ¥n mig – jag började skriva pÃ¥ det här för fem dagar sen, när jag var pÃ¥ väg ner till Sydafrika. För tillfället befinner jag mig nÃ¥n mil ovanför Nigeria och är pÃ¥ väg tillbaka till Ghana igen och innan ni läser det här har det säkerligen hunnit bli tisdag och dÃ¥ är jag tillbaka pÃ¥ kontoret. SÃ¥ för att göra det här lättare att följa tänkte jag att jag ska försöka mig pÃ¥ konststycket att dela upp mina äventyr nere i Mandelas hemtrakter i flera olika uppdateringar. SÃ¥ kom ihÃ¥g att titta in imorgon igen, och dagen efter…

Hur som helst – storyn tar, inte helt ovanligt, sin början i en flygplatslounge…

Än en gÃ¥ng sitter jag sÃ¥ i Akwaaba lounge pÃ¥ Kotokas flygplats här i Accra. Den här gÃ¥ngen bär det av till Sydafrika och i sann Afrikaanda har det hittills varit fyra strömavbrott här pÃ¥ flygplatsen sen jag kom för trekvart sen. Dessutom ligger incheckningssystemet nere sÃ¥ man fÃ¥r handskrivna biljetter à la monopolpengar och pÃ¥ frÃ¥gan om de har nÃ¥gra platser med extra benutrymme för en förvirrad europé som undertecknad fÃ¥r man svaret: “Sir, we don’t even know which seat y o u have reserved and thus we have no idea of how the seating arrangements are.” Ja ja, det är ju trots allt bara Ã¥tta timmars flygning – och att leka fällkniv i ekonomiklass är ju… kul.

Väl pÃ¥ planet visade det sig att djungelns lag rÃ¥dde och att jag därmed visst kunde fÃ¥ tag pÃ¥ en av de där eftertraktade nödutgÃ¥ngssätena – det visade sig emellertid att till skillnad frÃ¥n resten av världens alla andra flygbolag sÃ¥ har Kenya Airways inaktiverat lutningsfunktionen pÃ¥ platserna vid vingarna; sÃ¥ledes blev det en nÃ¥got obekväm flight till Nairobi. Rak i ryggen, in med magen, ut med bröstet, typ. Oh well, Nairobis flygplats, Jomo Kenyatta International Airport [kort reflektion förresten, Jomo Kenyatta, är inte det ett skönt namn för det första och ser han inte jävligt läskig ut för det andra?] – hur mÃ¥nga av er har varit där? Om nÃ¥gon har, hÃ¥ller ni med mig om att det är en av de flygplatser där Gud verkligen mÃ¥ste supit till nÃ¥got fruktansvärt pÃ¥ hembränt och insmugglad träsprit och sen fÃ¥tt en enda stor minneslucka och glömt att han ens hade ett lillfinger med i spelet gällande flygplatsen? Det är Ã¥tminstone min Ã¥sikt. Eftersom jag hade tagit ett par steg frÃ¥n min vana att aldrig göra nÃ¥gon research när jag ska till nÃ¥got nytt ställe sÃ¥ visste jag att de led akut brist pÃ¥ sittplatser [oh yes, understatement of the day] men vad jag inte hade kunnat läsa mig till, ens med all vilja i världen, var att flygplatsen hade haft ett tolv timmar lÃ¥ngt strömavbrott strax innan vi fick landa. Inga plan hade landat och inga hade lyft [svÃ¥rt att göra vilket som när det inte finns nÃ¥gra lysen pÃ¥ landningsbanan och det är mitt i natten]. SÃ¥ledes var min flight till Sydafrika inställd och som den ordentlige medborgare jag är sökte jag dÃ¥ upp Kenya Airways transferdisk och hittade – kön frÃ¥n Helvetet. Snabbt blev jag varse att folk som väntat i tolv timmar fortfarande väntade och att de 100 personerna före mig i kön var milt uttryckt upprörda [inte för att jag är nÃ¥gon master-at-work pÃ¥ swahili men kroppssprÃ¥k och röstläge är internationellt]. SÃ¥ jag tonade ner mig lite, bidade min tid och fick tillslut [efter en timmes köande] reda pÃ¥ att jodÃ¥, jag var inbokad pÃ¥ nästa flight ner till Sydafrika – tre timmar senare…

Ni vet ju vid det här laget att jag är [eller Ã¥tminstone har varit] sjukligt fascinerad av allt vad flygplatser och lounger heter – sÃ¥ inte helt oväntat gled jag vidare till Air Kenyas lounge för att göra mig känd… vilket gick – sÃ¥där. Här spelade det ingen roll hur mycket du hade flugit förut – om du inte flög Business Class just den dagen sÃ¥ kom du inte in. SÃ¥ jag blev hänvisad till transferloungen för KLM/Air France – ett bevis pÃ¥ att ordet “lounge” inte betyder nÃ¥got alls egentligen. Tänk er plaststolar och -bord à la Jysk bäddlager och ett rum i originalutförande [inte originalskick – mind you] frÃ¥n flygplatsens glansdagar pÃ¥ det glada sjuttiotalet – och dÃ¥ ser ni det framför er. Om ni sen lägger till typ hundra insomniadrabbade strandsatta flygpassagerare pÃ¥ de 50 kvadratmeterna med loungeyta sÃ¥ har vi en finfin smältdegel där västerländskt stoiskt tÃ¥lamod blandas inte helt framgÃ¥ngsrikt med afrikansk adhoc-känsla och allt-mitt-är-mitt-och-allt-ditt-är-mitt-synsätt pÃ¥ hur sittplatserna ska delas upp.

Dagens fundering:
Vad är det som skapar de värderingar man har? Är det som alltid annars att nature vs. nurture utkämpar en bitter fight och i slutändan kommer överens om att de inte är överens och därmed indirekt enas om att det är en kombination? Eller är det nÃ¥got annat, är det bara miljö? Eller bara genetiskt? Efter att ha spenderat helgen i Sydafrika kan jag inte lÃ¥ta bli att hoppas pÃ¥ att det är genetiskt – för även om jag nu hade vuxit upp i Sydafrika med de helt käpprätt uppÃ¥t väggarna läskiga lagar och regler de hade, sÃ¥ önskar jag att jag ändÃ¥ inte skulle accepterat det. Varför ska nÃ¥gon vara mer eller mindre värd än en annan människa?[!!] NÃ¥väl, jag försöker inte hävda att jag tar the high road eller sÃ¥, se det mer som en reflektion över människans tillkortakommanden när det gäller sunt förnuft, old-habits-die-hard och oviljan att ta ett steg nedÃ¥t i hierarkin – oavsett vilken…

Hur som helst – för att undvika stora tristessdöden av mina läsare sÃ¥ slutar jag här och börjar istället skriva pÃ¥ nästa inlägg – äventyret i Sydafrika. Ikväll eller imorgon – oavsett när sÃ¥ kommer det dÃ¥ en uppdatering med lejon, noshörningar, tragiska klassklyftor och sydafrikanernas totala överdÃ¥diga opulens i köpcentrum.

Men nu till lite bilder pre-Sydafrika!

Som jag skrev förut, de flätar armeringsjärn som om de vore under pistolhot…

Och i en betongbunker där väggarna är över en halvmeter tjocka – i den tunnaste delen – sÃ¥ blir det en del flätande.

Han stÃ¥r i [ja, inuti!!] väggen – här skulle man lätt kunna spela in en skön lÃ¥gbudget-action à la Hollywood där skurken gör sig av med ett vittne genom att lÃ¥ta dem “försvinna” i betong… i den tjockaste delen av väggarna kan jag ligga raklÃ¥ng…

De verkar gilla det där med att vara uppe i luften.

Jämförelse med hur det såg ut för några veckor sen; det tar sig, sa brandmannen på semester!

JorÃ¥, jag träffade Mufasa, som smakprov inför nästa inlägg alltsÃ¥… [Förresten mÃ¥ste jag bara säga att den där hemsidan, lionking.org, mÃ¥ste vara gjord pÃ¥ “fel” sida om millenieskiftet – det fÃ¥r inte vara sÃ¥ att den verkligen är uppdaterad i mars i Ã¥r! Disney mÃ¥ste kunna bättre än sÃ¥…]

Slutligen, häromdagen fick jag frÃ¥gan om hur jag skulle beskriva mig själv med en slogan. Det är avgjort svÃ¥rt, I tell you. Okej att jag är en ganska skön lirare när det kommer till latinets confidentia och tidvis nog har en övertro pÃ¥ mig själv – men det är bara yta – jag är en ganska självmedveten kille som har fel och brister som alla andra, och innerst inne har jag ingen aning om hur jag ska beskriva mig själv – eller kanske än mindre hur jag uppfattas [för om en beskrivning är käpprätt Ã¥t fanders sÃ¥ säger den ju ändÃ¥ inte sÃ¥ mycket]. Hur skulle ni beskriva er själva? Och mig? Dagens hemläxa blir alltsÃ¥: Skriv en slogan om mig och en om dig själv!

PÃ¥ Ã¥terläsande goda vänner! PÃ¥ fredag bär det av till nordligare breddgrader igen förresten [och om nÃ¥gon vet – varför heter det breddgrader när det är höjdnivÃ¥n pÃ¥ jordklotet man talar om – borde det inte vara längdgrader liksom?].

Er slugger,

Wiggo

kommentera »

__________