Fortsattning foljer…
Fri April 24, 2009, 15:02(Dagens lunch: Kycklingspett, pasta och farska gronsaker.)
Jag lovade tidigare att jag skulle orda nagot om hur det kommer sig att jag i skrivande stund befinner mig 40 mil fran ekvatorn i Ghana. Sa jag ska gora ett forsok. Vi borjar med en kort prolog:
1999 borjade jag att lasa Elektroteknik pa KTH, precis efter att jag muckat fran lumpen. Jag pluggade som besatt och tog de flesta tentorna men sa sommaren 2001 blev min mor sjuk och gick bort – sa jag kande att jag behovde lite miljoombyte. Dessutom ska det sagas att jag i samma veva kommit pa att jag egentligen inte tycker det ar sarskilt roligt med teoretisk elektroteknik; att da sedan lasa en femarig utbildning inom just det omradet kandes helt enkelt… ja, puckat. Sa det blev tva ar med lingvistik innan min matematiska adra aterigen pockade pa uppmarksamhet. Efter ett halvarsgastspel med C-kursen i matte pa universitetet laste jag sa medicinsk teknik i tre ar. Sista halvaret var det dags for exjobb och da fick jag kontakt med ett foretag som heter Scandinavian Care. En av grundarna, Goran [eller som vi sager har nere: “Goran with two pricks”] foreslog att jag skulle skriva nagot om hur man bygger upp den medicintekniska delen av nya sjukhus. Det skulle passa dem som handen i handsken [de bygger sjukhus varlden over, utrustar dem och bemannar dem i ett par ar innan sjukhuset ar sjalvgaende] och det fanns ju faktiskt en tillampning i verkliga livet.
Sagt och gjort, jag och min sancho panza Jonatan skrev examensarbetet “How to create and maintain good medical technology management in small hospitals” och fick enormt mycket kudos. Vi gick igenom allt fran start, foreslog modeller, diskuterade bemanning, utrustning och mer logistiska problem. Sa ett drygt ar efter att vi var fardigexaminerade och bada hade jobb, mars forra aret, horde sa Goran av sig till mig och stallde fragan: “Magnus, vad skulle du saga om att flytta till Ghana? Starta upp ett sjukhus och omsatta ditt exjobb i praktiken?”
Efter det har det gatt i en maklig afrikansk takt framat har nere – det stora problemet har nog varit att det inte funnits nagon stor investerare som gatt in med 30% eller mer och sagt “vi tror pa det har!”, utan aven Scandinavian Care har varit ganska modesta med investeringarna. Detta har i sin tur gjort att finansieringen tagit tid och utan finansiering har jag inget kontrakt att tanka over.
Min resa den har veckan var forst och framst till for att jag skulle fa en smak av Ghana, kanna mig for lite och se vad jag tycker men en annan viktig aspekt var det faktum att vi hade det forsta aktieagarmotet dar tanken var att alla agarna skulle skriva pa och helt enkelt borja pumpa in pengar. Eftersom det har ar Afrika och eftersom Sverige ligger pa en annan kontinent sa fanns det helt enkelt en del fragetecken att rata ut forst, sa underskrifterna kommer droja nagra veckor. Minst. Jag har val blivit luttrad nu men samtidigt kanns det trostlost. Fan, ska det var sa svart at skramla fram en kvarts miljard? Eh… ja, jag har nog blivit lite fartblind ocksa. :)
En annan aspekt av aventyret ar ocksa att jag, efter att jag fick erbjudandet om det har aventyret, har traffat mitt livs karlek – min alldeles egna Lady. Sa innan det blir en flytt – om ni nagon hostar upp de dar 400 miljonerna som behovs – kommer det nog bli minst en resa till hit ner med det basta av sallskap for att vi bada ska kunna kanna efter om det har ar nagot vi verkligen vill. Vad jag vet med sakerhet ar i alla fall att dagarna har nere har varit oandligt tomma och bleka [om an manniskorna ar fargstarka] utan henne. Sa hemresan ar efterlangtad…
Nu ar mina dagar har snart till anda och om jag ska forsoka mig pa en forsta summering [nar allt sjunkit in efter nagra dagar i Sverige blir det nog till att revidera] sa ar det precis som folk har skrivit och sagt innan jag akte ner hit; folk ar genomvanliga, alla halsar pa varandra och det byggs overallt. Sen finns det sma lustigheter som jag aldrig tror skulle kunna finnas i Sverige – i olika korsningar och rondeller kan man kopa olika saker. Det finns exempelvis en rondell inte sa langt harifran dar man kan kopa husgerad och mobler. Man behover liksom bara stanna till, peka pa en fatolj och kopa den. Pa andra stallen kan man kopa byggnadsmaterial, armeringsjarn, verktyg, cement, tegelstenar, takpannor – allt precis vid sidan av vagen och bara att lasta upp. Min favorit ar dock korsningarna dar man kan kopa frukt, farsk mango, nyplockad ananas, papaya – you name it! Och sa kostar allt en tiondel av vad vi ar vana vid i Sverige. Dock finns det givetvis undantag som bekraftar regeln – att bo pa hotell kan vara nog sa dyrt har nere [priserna sticker latt ivag till 300$ och uppat], likasa att hyra hus [forvisso ar det huset som “vi” hyr har nere valdigt stort – fem sovrum, konferensrum och tjanstefolksbostad men anda brakar det loss pa 2 000$ per manad]. Bensinen ligger dock och pyser runt pa sex kronor litern och eftersom varenda manniska verkar ha bil sa kan det rimligtvis inte vara sa dyrt det heller.
Och sa over till dagens bildskord…
Som sagt – man kan salja vad som helst har. Den har liraren saljer mikrovagsugnar, kylskap, kaffekokare – allt i sitt egentillverkade lilla skjul langs med vagen.
En annan sak jag tankt pa ar det har med skyltar – de ar ruggigt vassa pa skyltar. Det ar lite som att den med snyggast skylt vinner.
Har man sen inte ro att sitta langs med vagen sa tar man ju helt enkelt sin affar med sig! Sjalv har ju alltid varit baste drang!
Sa har ser det ut – sma sma skjul dar det saljs allt fran farska citroner, via betongstenar till kontantkort [joda, alla har mobil – verkligen alla].
Foretagarandan har nere skulle fa vilken Gnosjobo som helst att bli gron av avund. Visserligen ar det sa att det finns en anledning till att alla forsoker sa hart [man maste fa pengar till att overleva dagen] men jag kan inte lata bli att imponeras av det har till exempel: En familj som helt sonika tar stora stenar och hugger dem tills de ar lagom stora – och sen forsoker salja. Har man inget jobb sa skapar man sig ett!
Sen det har med att kvinnorna bar allt pa huvudet – ar det verkligen ergonomiskt riktigt?
Sa har nara kommer jag en bild pa mig sjalv – skuggan. Jag och Bjorn, den blivande sjukhuschefen, var ute pa en morgonpromenad. “Bara” 28 grader varmt och solen stod lagt pa himlen [darav min langa skugga].
Och sa en bild fran sjukhuset. Eller ja, alltsa – i skrivande stund ar det ingenting forutom en tomt. Men utsikten darifran ar imponerande – klara dagar ser man till havet och en dag som den har har man en utsikt over hela Accra. Till vanster i bild syns livets trad ocksa – det ska vara sjukhusets logotyp.
Joda, ritningar finns. Arbetskraft finns. Maskiner finns. Land finns. Vad saknas? Dollars.
Dagens fundering:
Ar vanskap nagot som mest sitter mentalt eller finns det nagon fysisk dimension i det ocksa? Alltsa, en av mina basta vanner [Kinesarn i kommentarerna for ovrigt] befinner sig i Kina sen dryga halvaret tillbaka, jag ar i Afrika och mina andra vanner – och viktigast av allt, flickvan – ar i Sverige men avstandet till trots sa ar de nara. Det kanns sa fysiskt atminstone, som att de ar nara. Vilket far mig att tro att det inte bara ar mentalt. A andra sidan ar det ju just mentalt som det kanns som att de ar nara [vilket de de facto inte ar]. Ah, vad fan. Skit samma – jag saknar mina vanner. Rakan – kom hem fran Kina nu, du har gjort ditt dar! Och Gilla, Bjorn och resten av FF: Vi ses snart pa ett JB nara dig! :) Slutligen, Lady – pa sondag morgon ar det du och jag mot varlden! :)
Ikvall ar det jazzklubb pa schemat. Var arkitekt, Charles Marx [skön mamma att ge honom det namnet] tyckte vi skulle ut och gora stan, vilket jag och Bjorn hade planer pa anda. Afrikansk jazz, jo, jag tackar!
Er Ghanan,
Wilson