i n d i a n s o m m a r

I’m on my way…

Wed November 4, 2009, 12:06

(In my work at Sweden Ghana Medical Centre I’m going to have the comprehensive responsibility for the technical equipment used in the hospital [the medical one, that is] of which one can sort out five heavy duty equipments: The Gamma Knife from Elekta, a machine to treat cancer inside the body without having to operate on the patient. Two linear particle accelerators, also from Elekta – one 18 megavolt and one 24 megavolt [which in itself is pretty impressive when you think about it – 24 m e g a v o l t s]. One MRI [Magnetom C!] from Siemens, planned to be used in more “normal” terms, for orthopedic purposes and also one CT [Emotions 16] from Siemens which will be used for dose planning for the oncology equipment. So quite an adventure for an engineer like myself.)

Som en good ridance-gest frÃ¥n Ghana sÃ¥ har nu strömmen sett till att vara helt frÃ¥nvarande under min sista natt här nere för den här gÃ¥ngen. Och ni som undrar hur det känns kan ju prova pÃ¥ att sova i en bastu – helt okej om du är en full finne pÃ¥ bastu-VM men inte fullt lika high-life när bastun utvidgats till en hel världsdel och den enda tanken som finns i ditt huvud är “luftkonditionering, luftkonditionering – ett  kungarike för luftkonditionering!“. Men jag vet, man fÃ¥r ta det goda med det dÃ¥liga – jag ska inte klaga.

Hur som helst gör strömavbrottet att det idag blir skåpmat gällande bilder så håll till godo! Imorgon är jag hemma i Sverige igen och då blir det novemberväderbilder, äventyr från Karolinska och total avsaknad av spännande restaurangbesök och ovälkomna stormkapningar av elförsörjningen. Men nu kör vi!

Åh fan, gör han inte?

Ljuva minnen frÃ¥n Tyskland…

Man blir lite lätt hemmablind här nere. Det här är ju vackert, låt gå för att det ligger skräp på vissa ställen men damn it!, det här är ju en exotisk sommardröm. Och ändå ser man det inte när man väl vistats här nere ett tag. Jag brukar tvinga mig själv att gå igenom bilderna en gång till för att kunna hitta pärlor som den här.

Nya Hilton, kommer nog bli “ganska sÃ¥, ganska sÃ¥ nice“, som Nalle i Snowroller skulle sagt. Det är en riktig hotellboom här nere – samma byggföretag som vi anlitar för vÃ¥rt sjukhus – the Barbisotti Brothers – hÃ¥ller även pÃ¥ att bygga ett sjukt stort och lyxigt hotell. När britterna lämnade Ghana 1957 sÃ¥ skänkte de ett hotell som “fredspipa“; Hotel Ambassador. Nu har shejk Al Waleed bin Talal bin Abdulaziz Alsaud [skönt namn förresten] bestämt sig för att investera dryga 100 miljoner dollars [närapÃ¥ en miljard] för att rusta upp hotellet till att bli Hotel New Ambassador. Lady, kanske nÃ¥got för dig? :)

“Glory to be God Construction & Estate Agent“, tänk er det firmanamnet hemma i Sverige “Prisad Vare Gud Byggnads- och FastighetsbyrÃ¥“. Skön grej.

Jag hade ju förut en gammal Volkswagen-annons och den här gÃ¥ngen är det dags för Volvo. Men alltsÃ¥, det här känns ju lite bakvänt – Volvo i stort sett marinerar Volkswagen i beröm i sin egen annons. But why?

LÃ¥ter jag schizofren förresten när jag skriver här? [Eh, skriver man verkligen “lÃ¥ter” när det handlar om ord som blir lästa?] Jag menar, jag skriver ju saker som kommer direkt ur mitt [kanske mer än lite skruvade] sinne och det är ju inte alltid att de tankarna kommer ut helt genomtänkta. Ni vet, människor som har en sÃ¥n där kortslutning mellan reptilhjärna och mun – där det de säger inte kommer upp till medvetandecentrat förrän efter de har sagt det [och därmed själva hör det] – lite sÃ¥n är jag fast när det gäller reptilhjärnan och fingrar. SÃ¥ vad jag undrar egentligen är väl lite om uppfattningen ni har fÃ¥tt om mig genom mina ord här – verkar jag vara en vettig människa? Ni som redan känner mig är diskvalificerade och därmed utom tävlan men för att fÃ¥ en mer nyanserad bild av mig sÃ¥ ska ni givetvis svara ändÃ¥. Tävlar jag med Steve med Lloyden i att vara ett original eller skulle jag passera totalt obemärkt pÃ¥ stan? It’s up to you!

När vi ändÃ¥ är inne pÃ¥ det här med allmäna upprop – är jag den enda [förutom min förra kollega Daniel] som är helt sÃ¥ld pÃ¥ Sällskapsresan-filmerna? Och dÃ¥ menar jag de riktiga – Suntrip och Snowroller, möjligen att SOS kommer med pÃ¥ flajen bara för att jag känner mig storsint sÃ¥ här i den tropikvarma natten. Den ofrivillige golfaren duger i nödfall medan jag ser Hälsoresan som ett olycksfall i arbetet för professor Ã…berg [han var nog full när han gjorde den]. SÃ¥ här i exil är de en totalt oumbärlig livlina och en sann mumma för själen när allt annat känns hopplöst, mÃ¥ sÃ¥ vara att det i och för sig handlar om spel för galleriet i och med att varken Stig-Helmer eller odödliga citat som “Invalido!“, “Pepes Bodega, glöm aldrig det!” och “inte fan vet jag, säg att ni glömt snökedjorna eller nÃ¥t” varken fÃ¥r tiden att gÃ¥ fortare eller avstÃ¥ndet mellan Afrika och Europa att bli mindre.

När jag tänker efter – avstÃ¥ndet mellan Afrika och Europa är väl noll? Jag menar, de är ju världsdelar som gränsar tillvarandra… lite som att frÃ¥ga hur lÃ¥ngt är det mellan Sverige och Norge? Eller som Göran Zachrisson skulle sagt: “AvstÃ¥ndet är inte längre än en stor fisk.”

Dagens fundering:
Tror ni att man mÃ¥ste gÃ¥ in pÃ¥ djupet i sin tillvaro…? Eller sÃ¥ här – tror ni att det kommer en tid dÃ¥ man omedvetet kommer att fördjupa sig i den situation man själv är i? För jag tänkte pÃ¥ det idag när jag var ute pÃ¥ min morgonpromenad, för nÃ¥gra mÃ¥nader sedan skrev jag att jag inte hade nÃ¥gon lust att skrapa pÃ¥ ytan här i Ghana men nu känner jag snarare att det är det jag gör, omedvetet och hela tiden. Nanometer för nanometer sÃ¥ skrapar jag pÃ¥ ytan för varje steg jag tar utanför murarna här nere; vilken situation folk är i, hur priviligierad man är som västerlänning och vad jag kan göra som människa för folket här. Hittills har jag nöjt mig med vetskapen om att vi bygger ett sjukhus, men räcker det? Stora frÃ¥gor.

Er vandrare,

Sydvästman

Tuesday morning…

Tue November 3, 2009, 9:56

(…a song by Everlast. The response I’m getting to these prefatory words in english is close to nonexistent – does that mean that there are no one out there even reading this? I guess I can draw to a close end that you Swedes read this since it de facto is the start of each update. And yes, I do appreciate that you’re commenting a lot so don’t get me wrong, but apart from Holli none of you Anglophils [you know who you are] have said as much as a word. Come on!)

Ni är ganska konjunkturberoende ni läsare, det vet ni va? Det är nästan som att ni känner pÃ¥ er när det finns nÃ¥got nytt att läsa här för om det inte gör det, dÃ¥ lyser ni med er frÃ¥nvaro som smÃ¥ stroboskop men sÃ¥ fort jag lyckats producera sÃ¥ vips!, sÃ¥ strömmar ni in likt smÃ¥ lämlar ute pÃ¥ taigaäventyr [lÃ¥ng dag gÃ¥r mot natt nu – ursäkta överdrivna metaforer]. Okej att det till viss del är tack vare Facebook och Google Reader, som lÃ¥ter meddela när jag uppdaterat, men ändÃ¥ – över hälften av er kommer in direkt hit, genom typ ett bokmärke, och dÃ¥ är det svÃ¥rt att veta innan om han [jag] plitat ner nÃ¥gon ny masterepopé. Fräsigt ord förresten – “epopé“, en variant av epos liksom. Eller som Adolf Hedin uttryckte det i sin bok om Ludvig XIV: “Ett af de underbaraste äfventyren i revolutionskrigens epopé.”

Även om det är katastrofalt puckat att röka och därtill än mer omoget att göra reklam för rökning sÃ¥ vill jag ändÃ¥ ta tillfället i akt och lite sÃ¥där smörigt hylla kvinnorna här i världen – ni är biologiskt överlägsna oss män! Men börja inte röka för det, okej? [För övrigt finns det en kvinna som är biologiskt överlägsen alla andra kvinnor och det är min Lady.]

Vill ha vill ha vill ha!

Ja ja, nu är det mÃ¥ndag kväll och när jag vaknar imorgon är det tisdag [brainy, Einstein!]. DÃ¥ tänker jag ta en lÃ¥ngpromenad och försöka fÃ¥ med mig kameran, äta en god Nicholas-frukost [och även där hugga med mig kameran – och förresten är Nicholas kocken vi har här nere] och sen jobba mig svettig eftersom det är näst sista dagen här nere för den här gÃ¥ngen. Sen pÃ¥ onsdag kväll Ã¥ker jag hem till kära Sverige och framförallt till Kärleken. Wohooo!!

Dagens blomma: Rosa.

Hmmm… vet mr Pee vad han egentligen gör reklam för?

Alla heter Glenn i Götebooooorg!

En liten anekdot förresten – pÃ¥ fredag fyller min pappa 60 Ã¥r [maila honom och gratulera vetja!] sÃ¥ det blir till att svida pÃ¥ sig finkostymen pÃ¥ lördag och gÃ¥ pÃ¥ kalas. Men hur som helst, för nÃ¥gra veckor sedan visste jag inte hur länge jag skulle vara här nere i Ghana den här sejouren, men efter ett samtal med chefstrojkan här nere [för er som hängt med i min blog sÃ¥ är det PO, Göran och Björn], som alla är i 60-Ã¥rsÃ¥ldern, stod det helt klart att jag fick Ã¥ka hem. Genast började jag utarbeta en evil masterplan där jag skulle säga att jag inte kunde komma hem, men trots allt planera utefter att gÃ¥ pÃ¥ festen och därmed bland annat ge honom [far min] överraskningen i present. Eftersom jag har det blödigaste hjärtat norr om Kräftans vändkrets sÃ¥ kan jag bara inte med sÃ¥nt här, det skar i hjärtat pÃ¥ mig att ens tänka pÃ¥ vad min lilla papa skulle känna – sÃ¥ hela överraskningen slutade med att jag helt enkelt ringde honom och sa att jag kommer hem. Jag är helt enkelt helt värdelös pÃ¥ att ljuga, en femÃ¥ring skulle framstÃ¥ som värsta Bernard Madoff-ripoffen i jämförelse med mig! Ja ja. Grattis till pappa Lasse pÃ¥ fredag! Yeah!

Dagens fundering:
Vore det inte ganska coolt om man kunde styra över sin kropp helt och hÃ¥llet. Tänk er om man är förkyld, och sÃ¥ sätter man sig i trance, koncenterar sig och helt enkelt botar förkylningen! Eller som de där yogalirarna i Indien – som kan meditera sig ner till ett tillstÃ¥nd där hjärtat nästan stannar [själv tror jag ju att deras hjärta stannar av tristess – har ni testat att meditera nÃ¥n gÃ¥ng?]. Jag har en del kompisar som tränar brutalt mycket, löpning [har inte sÃ¥ mÃ¥nga muskelmongon till vänner – förutom min svÃ¥ger dÃ¥, fast han är bara stark, inget mongo] och de lär ju känna sin kropp extremt väl. Vet exakt när de ska vila och sÃ¥. De är liksom lightversioner av Indurain hela bunten [jodÃ¥ Bjowi, jag pratar om dig!]. Indurain hade en vilopuls pÃ¥ 28 slag i minuten – utan meditation. Respect.

…och där tog internetkrediten slut. Vi förbrukar kredit för ungefär 1500 spänn i veckan här nere, vilket till stor del är pÃ¥ grund av att vi är förvisade till trÃ¥dlöst bredband som är megalomaniskt dyrt. Ã… andra sidan är det inte att tänka pÃ¥ att skaffa brett bredband [det har inte kommit till Afrika än tror jag, pÃ¥ riktigt nästan] och eftersom den fasta telefonin kom av sig lite [läs: helt] i och med mobiltelefonens intÃ¥g sÃ¥ är nog ADSL inte mycket att hoppas pÃ¥ heller. “Men ändÃ¥ – 6000 kronor i mÃ¥naden för internet, det mÃ¥ste väl finnas nÃ¥got bättre?“, säger ni och jag hÃ¥ller med men vill samtidigt föra till protokollet att this is Africa, de gör saker och ting pÃ¥ det afrikanska sättet här. “Alternativt internet? Inga problem, ge mig ett halvÃ¥r!” är lite av inställningen som vÃ¥r tekniske rÃ¥dgivare har här nere… Som sagt, GMT betyder i n t e Greenwich Mean Time utan Ghana Maybe Time. :)

Bara så ni vet vilken bild Bjowi pratar om. Jag och min papa. Snyggingarna.

Godnatt kära läsare, hoppas vi ses imorgon!

Er fanfar,

Bertold

Kontrasternas afton…

Sun November 1, 2009, 22:21

(Today’s famous Swedish person is: Jussi Björling. Jussi means “the randy fox” in Swedish and he was a land hockey player for Svappavaara AIF in the mid 50’s. He’s most famous for having set the Swedish record of points in one game of land hockey but was also a great source to funny quotes: “Reader, suppose you were an idiot. And suppose you were a member of Congress. But I repeat myself.” Tomorrow it’s time for us to explore the celebrities of today in Sweden. Or what do you say – time for some serious business? One fact a day about me and in a week you’ll bee hooked, deal? Todays fact: I am working as Chief Medical Engineer for Sweden Ghana Medical Centre – an oncology hospital that is being built in the area Katamanso, in Accra, Ghana.)

Än en gÃ¥ng är tidsperspektivet i det här inlägget helt skruvat – den näst intill sporadiska tillgÃ¥ngen till el och internet gör att inläggen byggs under flera dagar i min dator innan de finner sin väg ut pÃ¥ det stora Internätet, sÃ¥ ursäkta förvirringen men jag orkar helt enkelt inte sitta och fundera pÃ¥ om det var igÃ¥r, idag, imorgon eller i förrgÃ¥r… ni fattar ändÃ¥.

IgÃ¥rkväll var det bio som var pÃ¥ tapeten – This Is It. Ett hett tips är att inte se den, därmed spara hundra spänn och istället sitta hemma och youtubemangla Michael Jackson-musikvideor – det fÃ¥r man nog faktiskt ut mer av. Egentligen var gÃ¥rdagkvällen ett sÃ¥nt där tillfälle dÃ¥ jag mest av allt bara hade lust att gömma mig under täcket, möjligen tjuvläsa lite bok och vänta pÃ¥ att tiden skulle gÃ¥ och det blev onsdag – helt enkelt en dÃ¥lig dag liksom. Hemlängtan, Ladyabstinens och grava Lakritspuckscravings – en olycka kommer sällan ensam…

Hur det nu än var sÃ¥ gick givetvis strömmen vid fyratiden och frÃ¥n en behaglig innertemperatur pÃ¥ runt 20 grader sÃ¥ tar det inte mer än en halvtimme sÃ¥ är temperaturen inomhus snarare 30 plus… vilket faktiskt brukar vara varmare än utomhus [Ã¥tminstone pÃ¥ kvällningen dÃ¥ det kryper ner mot 25 grader utomhus] – ingenjör som jag är har jag funderat pÃ¥ det där och tillskriver betongkroppens värmekoefficient temperaturskillnaden [om det var nÃ¥n som undrade]. SÃ¥ det blev bio istället, en skön biofÃ¥tölj och tvÃ¥ svala luftkonditionerade timmar slÃ¥r inte helt oväntat ficklampsläsande i tropikvärme.

Förresten kom jag att tänka pÃ¥ en sak när jag sÃ¥g MJ-filmen, okej att han var stor och sÃ¥ – gjorde mÃ¥nga lÃ¥tar som sÃ¥lde bra och allt men det som fascinerade mig mest i filmen var dansarna han omgav sig med; de hade en mastodontaudition för att välja ut dansarna och av tusentals sökande valde de ut typ sju [vem minns inte Djungelpatrullens uttagningar? “fÃ¥ är kallade, ännu färre utvalda“]. Fatta att de sju mÃ¥ste vara de [verkligt] bästa dansarna. Punkt. Att fÃ¥ dansa med Michael Jackson mÃ¥ste ju slÃ¥… allt, väl? Ja, alltsÃ¥ förutsatt att man är dansare – jag inser ju ganska oomtvistat att exempelvis en banjospelare lätt skulle tycka att huvudrollen i Deliverance Redux slÃ¥r det Ã¥tta dagar av sju, men hur mÃ¥nga banjospelare finns det liksom? Ja, ni hajar.

Men jag tror att jag har en soft spot för de som finns i bakgrunden – ni vet filmen Top Gun [Tom Cruise at his best]? MÃ¥nga andra skulle säkert vilja vara Maverick och flyga de där pilsnabba planen men jag drömde alltid om att vara killarna pÃ¥ hangarfartyget som skickade iväg planen. Ni vet de där som vinkar sÃ¥ coolt och har järnkoll pÃ¥ vartenda flygplan omkring sig? Shooters kallas de – jag ville vara en shooter. Ha hjälm med inbyggda solglasögon och stÃ¥ pÃ¥ huk framför fartmonster som kostar hundratals miljoner… fast, tja, som bekant blev jag ingen Shooter, jag blev medicinteknisk ingenjör istället – fett coolt det med fast möjligen pÃ¥ ett lite mer… ocoolt sätt.

Shooters.

För den delen har jag nog tagit mig lite vatten över huvudet nu, eller ja, sanningen att säga känns det väl lite som att jag har trampat vatten ända sedan jag blev tillfrÃ¥gad om hela Ghana-projektet och att det är nu som det börjar bli lite kämpigt att fortsätta med det – ett och ett halvt Ã¥r senare [men jag är Ã¥ andra sidan en baddare pÃ¥ att trampa vatten]. Men hur som helst – det är dags att börja söka tillstÃ¥nd för den joniserande strÃ¥lningsutrustning sjukhuset ska använda sig av, vilket typ är en hel kärnkraftsarsenal i och med att vi kommer vara ett högteknologiskt onkologisjukhus. Men vafan tänkte jag, sÃ¥ petiga kan de väl inte vara i Ghana? Grejen är bara den att det kan de, och det är de – allt mÃ¥ste fyllas i minutiöst och korrekt, annars blir det inget tillstÃ¥nd. Utan tillstÃ¥nd, inga maskiner. Utan maskiner, inget sjukhus. Jag har till mÃ¥ndag pÃ¥ mig, önska mig lycka till! Jag hör av mig efter mitt första kill. Pang! [Eh?]

Dagens fundering:
Kan man tänka antitankar? Att man tänker tankar som inte finns liksom. Man fyller sitt sinne med ingenting. GÃ¥r det? Jag menar om jag tänker pÃ¥ att inte tänka sÃ¥ är det fortfarande en tanke – men om tanken jag tänker är negativ [i en slags metafysisk mening], tar de ut varandra dÃ¥? Själva fenomenet tanken och den negativa abstraktionen tanke. Eller är jag bara full? Ja ja. Jag har aldrig lyckats tänka ingenting, möjligen under nattetid – men även där är jag tveksam, det sägs ju att människan i snitt drömmer 70 drömmar per natt. Go figure.

En annan sak som slagit mig är trafiken här nere – jag har ju tidigare berättat om hur de använder tutan som nÃ¥n slags telegraf men nu är det mer allmänt trafiken jag reflekterat över. De flesta taxibilar saknar säkerhetsbälte [och ska man nÃ¥gonstans utan bil sÃ¥ är det taxi man tar – det är smutsbilligt och gÃ¥r smidigt] och de är dessutom importerade smÃ¥bilar à la Nissan Micra som gÃ¥tt 25 000 mil innan de hamnade i Accra. De lämnar en hel del att önska när det gäller säkerhet helt enkelt. Men ändÃ¥, trots allt det här, känns det inte otryggt – jag tror att det har att göra med att det är sÃ¥ mycket bilar överallt att det liksom känns omöjligt att krocka. AlltsÃ¥, det är som att trafiken är en enda massa som rör sig unisont, medan det i Sverige närmast är avbefolkat med bilar i jämförelse. Tänk sÃ¥ här – om ni har ett lÃ¥ngt led med bilar som alla kör tätt intill varandra sÃ¥ är det svÃ¥rt för nÃ¥gon att tränga sig in [och därmed störa harmonin]. I Sverige kan man kasta sig ut när som helst eftersom det är luckor mellan bilarna. Det är svÃ¥rt att förklara [som ni märker] men det gör hur som helst att man invaggas i en i allra högsta grad falsk, men icke desto mindre, trygghet.

Och nu sÃ¥ här pÃ¥ slutet vill jag bara tillägga att jag fÃ¥tt väderleksrapporter frÃ¥n Sverige under dagen och i stockholmstrakten var det ungefär fem grader varmt och smÃ¥regnigt. Här nedanför följer min söndag fram till det att jag sitter här – läs, titta pÃ¥ bilderna och var barmhärtiga när ni bestämmer er för att Ã¥samka mig fysisk smärta pÃ¥ grund av mitt glidarliv. :)

Jor̴, s̴ att visst Рvarf̦r ska man vara som alla andra?

Sjukt stor cykel.

Och sÃ¥ var det ju det där med hur de lastar bilarna här nere. “GÃ¥r det sÃ¥ ska man“, “kan man sÃ¥ varför inte?” och “helvete, bara nÃ¥gra väskor till!” är alla citat som känns helt naturliga.

PÃ¥ plats i Ada-Foeh – floddeltat där Voltafloden möter Atlanten.

Lunchen idag bestod av inte helt spännande kebabspett med jollofris. Men vansinnigt gott.

Så här kan man ha det en söndag i Ghana. Ljusår bättre än ett femgradigt Stockholm men ändå något jag skulle byta bort utan att blinka mot att få spendera den regniga söndagen med Lady. [I miss you honey!!]

Ja, varför är 1 + 1 = 3?

Ganska okej va?

Jag själv, med bakgrundskarma.

SÃ¥, hur var er söndag? Berätta för mig! [Jag är faktiskt intresserad – och dessutom i gravt behov av att bli nedtagen pÃ¥ jorden igen.]

Er major,

Tom

Friday I’m in love…

Fri October 30, 2009, 9:51

(Todays person is Holli. She’s the first one to acknowledge these words in english and thanks to her I’ll keep pestering you Swedes with this english starting parenthesis. She’s been living in Accra for fourteen years so there’s probably tons of things I can learn from her – and you too, which is why I think all should pay a visit to her blog, Holli’s ramblings. Now something else – since we’ll continue exploring the Swedish cultural gem, I’ll tell you a bit about Göran Zachrisson, one of Sweden’s most renowned opera singers. He’s performed in various productions in great venues like Folkets Hus Säffle and PRO-headquarters in Bunkeflo. He’s also got some funny quotes: “It’s all about having a ‘känsla’ for feeling.” [maybe that doesn’t translate all that good though], “the only thing I can tell you about this put is what time it is” and my personal favorite “90% are right handed and 5-6% left handed – don’t ask me why, that’s just the way it is.” Tomorrow we’ll learn all about Kjell-Henry and Ica-stig – ok? Exciting!)

Alltså, jag vet att jag får fler och fler läsare men är det för att jag är exotisk som befinner mig i Afrika eller är det för att ni som läser tycker om det jag skriver? För övrigt känner jag storhetsvansinnet komma krypande och jag önskar i det tyska [eh? tyska? tysTa ska det vara] att någon gigantumlirare som typ Alex Schulman kunde få upp ögonen för min blog och rekommendera den och därmed tusenfaldiga antalet läsare. Å andra sidan skulle jag sekunden efter det drabbas av prestationsångest kombinerad med illa dold hybris så kanske det är lika bra att köra lite Leonard Cohen-stylee [first we take Manhattan, then we take New York]? Ja ja. Fortsätt läsa så fortsätter jag skriva. Deal?

Här har vi en tunnel som kommer gå mellan ena huset [som bland annat inhyser min avdelning, medicinsk teknik] och stora sjukhusbyggnaden. Bilden är tagen för ganska exakt åtta dagar sedan.

Samma bild fast från igår. De är ena riktiga monster till soldatmyror de här arbetarna, de flätar armeringsjärn som om det vore sytråd!

Nä, vad säger ni, ska vi ta oss ett järn?

Det kanske är lite svårt att se, men det roliga i den här bilden är trycket på kragen på killens tröja. Alltså, det är ju inte alltid så lätt det där med piratkopior; ni vet märket Abercrombie & Fitch? Får jag lov att presentera den Ghananska versionen Aberbrombte & Fitoh! Helt underbart!

Referensbild – jag ska försöka ta en bild frÃ¥n samma ställe varje gÃ¥ng jag är uppe pÃ¥ byggplatsen sÃ¥ att ni har nÃ¥got att jämföra med. I vänster del av bilden ser ni förresten skogen av armeringsjärn som är till för väggarna i vÃ¥r onkologibunker. Väggarna i rummen som inhyser vÃ¥ra linjäracceleratorer är 200 (sic!) cm tjocka. PÃ¥ tre rum kommer vi ha gjort av med 150 kubikmeter betong. Det är g a n s k a mycket. Respect, som man säger i hooden.

Dagens fundering:
Äh, idag är det fredag och dÃ¥ behöver man inte fundera. Istället ska man Ã¥ka till Scandic Anglais och gÃ¥ pÃ¥ after work och väl där kan man göra vad som helst förutom att försöka flirta med den snyggaste tjejen – för hon är min. Okej? Bra. Scandic Anglais. Skulle ni sen rÃ¥ka se henne, min Lady, hälsa frÃ¥n mig och bjud henne pÃ¥ en drink.

Er flagga,

Winston

PS. PÃ¥ ren svenska har jag faktiskt en annan favorit när det gäller golfkommentatorn [som han faktiskt är – men lyckas jag bara lura nÃ¥gon blåögd och kunskapsinavlad amerikan sÃ¥ är jag mer än nöjd] Göran Zachrisson: “Kan ni tänka er? Han är bara sex veckor gammal. Han är alltsÃ¥ nästan inte född än.” [om Garry Evans son] Han är ju för skön, Göran! DS.

PSII. Bara för att förtydliga – jag är kär varje dag men lite extra pÃ¥ fredagar. IMUILU mi amore! DSII.

Nya höjder…

Thu October 29, 2009, 10:09

(I have decided to try and give you an insight into the Swedish cultural gem, and first out is Rolf Zetterlund. He is one of Sweden’s most famous writers and also pursued a carreer in fashion design. He’s got hundreds of memorable quotes but my favorites are: “Remember boys – there are no railroads to success.“, “The three of you form a square in the midfield.” and “Don’t worry boys, the paycheck will come radioactively.“)

Ja, vad tror ni svenska läsare – kommer jag lyckas tuta i nÃ¥n stackars amerikan total goja? Härnäst pÃ¥ lager har vi Göran Zachrisson som operasÃ¥ngare [med riktiga sköningar till citat som “Han missade en putt som inte var längre än en stor fisk.“] – det kör vi pÃ¥ va?

IgÃ¥r firade Judit & Bertil femÃ¥rsjubileum, och jag kunde inte vara där… det skär i hjärtat. Eller nja, kanske inte sÃ¥där dramatiskt utan mer att det är en sÃ¥n kväll man inte vill missa. Som tvåårsjubiléet som jag och min vapendragare Betraktelser-frÃ¥n-baren-Björn rÃ¥kade hamna pÃ¥ andra gÃ¥ngen vi besökte restaurangen – eller Ã¥ret efter när de fyllde tre Ã¥r dÃ¥ jag fick ta plats bakom baren under tiden personalen hade sin födelsedagsmiddag [fördrinken bestod av mellanöl och Jack Daniels]. Ett tag hängde vi där sÃ¥ mycket att vi till och med fick löften frÃ¥n ägarna att skriva oss där – enklare liksom, sÃ¥ att vi fick vÃ¥r post direkt dit. Som det är nu vet jag inte om nÃ¥gon av mina vänner gick dit, förutom Kalle – han är att lita pÃ¥ han. Ringde honom igÃ¥rkväll och jag tror mig veta att det sitter en kille som har ett namn som börjar pÃ¥ “K” och slutar pÃ¥ “alle” och bannar sig själv för sista ölen han tog igÃ¥r. Men det var värt det, det är jag säker pÃ¥!

SÃ¥ var det dÃ¥ dags igen att inmundiga lunchen pÃ¥ the Bush Canteen – nu har Josh verkligen tagit mig under sina vingar för att skola mig i det högre Ghananska kulinariska köket; pÃ¥ morgnarna har vi en liten frukostrast dÃ¥ vi delar pÃ¥ matlÃ¥dan han har med sig hemifrÃ¥n [idag bestÃ¥ende av okro stew, minus kohuden jag berättade om förut, samt dubbelkokt banku, alltsÃ¥ en smet pÃ¥ cassawarotsmjöl och majsmjöl som sedan kokas och därefter lindas in i majskolvsblast och kokas igen] och vid lunch drar vi iväg till djungelmatsalen. Eftersom jag inte kan nÃ¥gonting om maträtterna här nere och dÃ¥ the Bush Canteen dessutom saknar menyer [alla bara vet vad som finns] sÃ¥ har jag helt enkelt valt att lägga mitt liv i Joshs händer. SÃ¥ igÃ¥r vankades det kycklingsoppa med kycklingvingar, tilapia och fufu. Jag är helt pÃ¥ det klara med kycklingsoppa, kryddstark men riktigt god, men att sen blanda ner fisk [tilapia är deras favoriträtt alla kategorier – en fisk med lika mycket ben som en mört typ] fÃ¥r mig att bli lite konfunderad… Fufu i sin tur är i konsistensen ganska likt slime, färgen pÃ¥minner om mannagrynsgröt [ja, faktiskt – konsistensen pÃ¥minner lite om gröt även den] och smaken… eh, ja, jag fick veta att man inte tuggar fufu utan bara sväljer det. SÃ¥ jag vet inte. Men det var… en upplevelse. Imorgon blir ett nytt äventyr!

Kycklingsoppa, tilapia, kycklingvingar och fufu. Till det en öl och sen är lyckan gjord.

Korkors rätt sÃ¥g mer… eh, läskig ut. Det var fisk lyckades jag lista ut men den av er som berättar för mig vad det där andra är bjuder jag pÃ¥ en öl! Det ser helt brutalt farligt ut men jag kan säga att hon smaskade i sig rubbet!

Färdig! Som sagt, det finns en hel del ben i Tilapia-fisken…

Ladies and gentlemen – I present to you: The Bush Canteen. Lite inkognito, en smula fransigt i kanterna kanske men icke desto mindre; det här är Afrika mina vänner! Här serveras ni det finaste som Accra har att erbjuda och hittills, peppar peppar ta i trä, mÃ¥r min stÃ¥lmage helt enastÃ¥ende bra. Let’s go!

Jodå, de har platser ute också!

Jag försökte även betala igÃ¥r, det gick sÃ¥där. PÃ¥ stället sÃ¥ har de olika servitörer för mat och dryck, sÃ¥ vi började med att beställa in dryck. När vi sen fÃ¥tt den sÃ¥ kommer servitören och viskar lite försynt till Korkor [vansinnigt effektiv och rapp i käften allt-i-allo för företaget här nere] “that will be 3 cedis and 50 pesewas“, varpÃ¥ hon blixtrar till med ögonen och eyeball:ar honom med repliken “why are you saying that to me when there are three men sitting around the table?“. Skön grej liksom. “Varför ska jag betala, jag är ju tjej?!” En kanske inte helt rumsren replik i Sverige men här nere helt självklar.

Hur som helst, jag betalade drycken under protester frÃ¥n de andra – de hävdar att jag är deras gäst [trots att jag har boende, uppehÃ¥llstillstÃ¥nd och jobb här nere] och först när jag och Lady flyttat hit mer permanent kommer de lÃ¥ta mig betala. Nu är det i och för sig inga monstruösa summor vi talar om som ni förstÃ¥tt men det gör det hela än mer retligt, jag vill kunna betala för mig. NÃ¥väl.

Dagens fundering:
Tänk om karma verkligen finns – i viss utsträckning alltsÃ¥. Att det man gör mot andra kommer tillbaka mot en själv. Nu pratar jag inte om att ni kommer Ã¥terfödas som slamsugare för att ni rÃ¥kar trampa pÃ¥ myror när ni är ute och gÃ¥r i skogen – men säg att man kanske gör nÃ¥got för att gagna en själv men samtidigt medvetet [lite som collateral damage] ger nÃ¥gon annan problem, tror ni att det straffar sig? Bra karma och dÃ¥lig karma liksom? Jag är ju en total mes sÃ¥ jag försöker ju alltid att vara alla till lags, nÃ¥got som i och för sig allt som oftast straffar sig i och med att det är svÃ¥rt att följa allas vilja. Men pÃ¥ nÃ¥got sätt känns det som att de där latinarna inte var helt fel ute med sitt “quid pro quo“, eller som man säger pÃ¥ utrikiska: “What goes around comes around.”

Er plats,

Rotel