i n d i a n s o m m a r

When the going gets tough…

Wed October 28, 2009, 11:10

(…the tough get going! I’m still waiting on the first comment from any of you english speakers – I can give you a hint, comments are “kommentera” in Swedish. It couldn’t be that hard? And even though you probably don’t understand much of the text below, you can still watch the images [like back to basics, good old picture-book] – right?)

Jag har hittat en ny favoritblog – “fakta- och fruktbloggen“. Egentligen är det helt genialt, de skriver om frukt och fakta [sanning med modifikation i och för sig – som ni kommer märka]. Exempel frÃ¥n de senaste dagarna:

“Kinesiska akademien har nu adderat ytterligare 2.400 svordomar som handlar om häst. En av dom nämner faktiskt Sverige och lÃ¥ter ungefär sÃ¥ här, ‘är du svensk häst? Skärp!’“

“Den 49-Ã¥rige man frÃ¥n ruskträsk som i november förra Ã¥ret upprepade gÃ¥nger kallat sin bror för ‘lappjävel’ har nu dömts till döden av Lycksele tingsrätt.“

“Bananflugan kan äta tre gÃ¥nger sin egen vikt och är oftast jättehungrig eftersom den har för smÃ¥ fingrar för att kunna skala bananer.“

Man mÃ¥ste spatsera pÃ¥ gränsen mellan sjukdom och genialitet om man ens kommer pÃ¥ tanken att döma nÃ¥gon till döden för att ha kallat sin bror för lappjävel. SÃ¥ vill ni fÃ¥ en bra början pÃ¥ dagen – inled med fakta- och fruktbloggen. Hepp!

Min chef, Björn, har fÃ¥tt ett vapen frÃ¥n polismästaren här nere – pumphagel med plats för Ã¥tta patroner. Själv är jag nog mer av den gamla skolan att vÃ¥ld föder vÃ¥ld och att det finns en anledning till att flest dödsfall med vapen inblandade äger rum i USA. Men ändÃ¥, imponerande pjäs. Förresten vill jag ocksÃ¥ att ni lägger märke till vilken ljuvlig solbränna jag har; gyllenbrun, jämn och avundsvärd. [Jag ljuger sÃ¥ braaaaa!]

Det är ju faktiskt nästan sÃ¥ att jag borde starta en konkurrent till Manolo.se – eller hur? Vem skulle inte vilja ha en Burton-kostym, eller Chuck Norris-jeans?

Har ni tänkt pÃ¥ det där förresten med hur utlämnad man är i ett flygplan? Jag läste artikeln om piloterna som glömde bort att landa och egentligen, hur har man koll pÃ¥ var man är när man flyger? Jag har ju nÃ¥n slags Ã¥komma som gör att jag alltid tänker pÃ¥ var jag kommer ha solen, “jag flyger söderut, det är eftermiddag, solen ligger i väst, jag borde ha solen pÃ¥ höger sida” men jag har ju ingen aning om jag befinner mig ovanför Holland eller Danmark. Lösningen är ju i och för sig inte lÃ¥ngt borta – pÃ¥ flighterna ner till Ghana och tillbaka finns det trackingsystem sÃ¥ man alltid kan följa var man är nÃ¥gonstans. Ã… andra sidan distraherar ju de flighterna en med filmer, musik och mat och grejor… Ja ja. Piloterna som glömde att landa har tydligen fÃ¥tt sparken nu – de förklarade sitt misstag genom att de var upptagna med sina bärbara datorer; fÃ¥r man som pilot ha bärbar dator inne i cockpit? AlltsÃ¥, mina piloter som kör mina plan [vadÃ¥ storhetsvansinne?] ska ägna sig enbart Ã¥t att flyga. Basta!

Jag har svÃ¥rt att bestämma mig – ska jag satsa pÃ¥ byxorna jag visade för nÃ¥gra inlägg sen eller ska jag ta de här? Jag menar, Chuck Norris är ju alltid Chuck Norris.

Dagens fundering:
Hur ofta tror ni att två människor tänker på varandra i exakt samma ögonblick? För min egen del tror jag att det är ofta, jag kan gå i dagar och ha Lady i tankarna, där längst bak liksom, som en fondvägg som man hela tiden ser man är inne i rummet men kanske ändå inte lägger märke till. Så är det, jag tänker på henne hela tiden även om tankarna kanske inte alltid kommer upp till ytan. Så jag tror att vi tänker på varandra samtidigt minst några gånger om dagen, och det känns bra. Det är nice!

Ironi, någon?

För övrigt vill jag också säga att i högerkolumnen finns det en liten ikon som det står Google på. Klicka där! Då kan ni lägga till min blog i Google Reader, eller på Googles startsida. Så att ni inte behöver klicka er hit varje gång. Eller ja, ni gör som ni vill, men jag själv tycker att Google Reader är ett eminent verktyg om man följer bloggar.

Er tamburin,

Willow

PS. Trasselkvast Рn̦jd med styckesindelningen? DS.

Kulinariska äventyr…

Tue October 27, 2009, 11:09

(So, it seems as if even though no one of you english native speakers have made your voices heard through the comments, the rate of poeple coming here from abroad keeps rising. Yesterday alone I had people from Mauritius, Belgium, USA and New Zealand. So I’ll continue writing in english and apart from the starting parenthesis I guess you could use Google Translate to read my updates. Don’t be surprised though if it’s translated into mumbo jumbo – that’s most likely due to the fact that my procreations even in Swedish are a bit pawky. Last but not least, let me give you a walkthrough todays opus: First I talk about the chop bar/restaurant the Bush Canteen here in Accra, bloody marvelous food but some halting ingredients [like cow skin for example]. After that it’s the thought of the day [a.k.a. quasiphilosophical pondering], followed by two of my favorite videos on Youtube – enjoyable in any language. And farthest down there’s a story about a drunk judge, too long to explain here but too good not to be translated, so use Google Translate! It’s an order. Ok?)

Idag [igÃ¥r] har jag ätit pÃ¥ Accras kulinariska högborg – the Bush Canteen. Jag och Josh [CFO pÃ¥ vÃ¥rt eminenta företag Sweden Ghana Medical Centre] drog iväg för att äta lunch och jag bad honom Ã¥ka till hans favorithak. SÃ¥ vi hamnade nÃ¥gra kvarter bort pÃ¥ djungelmatsalen. I vanlig ordning har jag ingen aning om vad fufu, banku, gigi, ato eller etew är för nÃ¥got sÃ¥ jag sa helt sonika till Josh att “I’ll have what you’re having“. Nu sÃ¥ här i efterhand är jag väl inte helt pÃ¥ det klara med om det var en bra grej eller inte att göra men hur som helst – vi Ã¥t banku [en deg pÃ¥ majs- och cassawamjöl som sen kokas till ungefär potatismoskonsistens] med “okro stew“, stuvning bestÃ¥ende av, hÃ¥ll i er, tonfisk [inte helt uppseendeväckande kanske], krabba [vi anar ett seafood-tema] och wele [kokt kohud – där sprack seafood-illusionen och sällan har jag Ã¥ngrat sÃ¥ mycket att jag glömde ta med mig kameran]. Tänk er att ni börjar med att raka en ko och därefter flÃ¥r ni den, sen delar ni upp huden i stycken om en kvadratdecimeter typ… och det är sen de här styckena som kokas tillsammans med resten av stuvningen, tills de drar ihop sig till smÃ¥ rullar som… tja, bara flyter runt där. Tydligen är det en delikatess som folk bara äter ibland, nÃ¥got som jag bÃ¥de har förstÃ¥else för men samtidigt inte riktigt fattar; det smakade, nja, alltsÃ¥ – det var kryddstarkt och helt okej men just kohuden hade jag lite svÃ¥rt för sÃ¥ jag kan förstÃ¥ att folk inte tar det varje dag direkt. Men smakar det sÃ¥ kostar det – lunch för tvÃ¥ personer [praktiskt sett är det “all you can eat” för det är ena riktiga monsterportioner man fÃ¥r] och öl rockade loss pÃ¥ femton spänn. Men det var ju företagslunch, sÃ¥klart – jag och Josh var ute pÃ¥ representationslunch, dÃ¥ kan man kosta pÃ¥ sig! ;)

“Glory to be God.” De är sÃ¥ fina, Ghananerna.

Kvällsmat – efter lunch pÃ¥ the Bush Canteen finns det inte pÃ¥ världskartan att äta mer än en kvarts ananas [som förresten ibland är stora som basketbollar här nere].

Dagens fundering:
Hur länge tror ni att det tar innan man blir rotlös? AlltsÃ¥ kommer pÃ¥ sig själv med att inte riktigt veta var man hör hemma? Jag mötte en italienare igÃ¥r som bott i sÃ¥ mÃ¥nga länder att han inte riktigt visste var han hörde hemma. Han saknade Italien men mer pÃ¥ ett sätt som man som svensk kan sakna Alperna, eller nÃ¥t annat semestermÃ¥l. Samtidigt kände han sig inte hemma i Ghana heller… Tror ni att man kan bli rotlös eller är det kanske sÃ¥ att man i sÃ¥ fall frÃ¥n början har en [kanske] alltför svag koppling till sitt hemland? Hur som helst sÃ¥ känner jag det alltjämt som att där min Lady är, där är hemma. Men Sverige kommer alltid vara mitt hemland. Mitt kalla, karga, nordiska hemland.

När jag sÃ¥g den här filmen tänkte jag direkt pÃ¥ min älskade gamla klassiker “svartjobbare“, som ni ser här nedanför. Det är sÃ¥ östeuropéiskt att det sjunger om det; “vi kan vi med, kanske inte pÃ¥ samma sätt men tamejfan vad vi kan!”

Det enda man med säkerhet kan veta om den här filmen är att ingen av de medverkande har en promillehalt under 3. Underbar film och de här killarna är värda varsin Oscar… eller Ã¥tminstone en vecka var pÃ¥ avgiftningsklinik.

Sen tänkte jag berätta om en sak som än sÃ¥ länge är helt undercover, sÃ¥ nu litar jag pÃ¥ er, mina läsare, att ni hÃ¥ller hemligheten väl förborgad. I alla fall, jag har ju varit här nere i Ghana ett par gÃ¥nger nu och ofrÃ¥nkomligt lär man känna folk, kanske framförallt Ghananer men även västerlänningar, och det är just västerlänningar som jag tänkte dra en liten anekdot om. Men top secret, hör ni det! I alla fall, det är ett par som bestämt sig för att att gifta sig i Ghana, en bit österut frÃ¥n Accra sett pÃ¥ sandstranden nedanför ett hotell, tja, mysigt och väldigt söderhavsö:skt helt enkelt. Och eftersom de inte vill att hela ceremonin ska vara förgäves sÃ¥ har de bestämt sig för att involvera en domare att förrätta vigselceremonin sÃ¥ att de fÃ¥r en attest pÃ¥ att de är gifta. SÃ¥ häromdagen skulle de sÃ¥ möta domaren och planera inför vigseln, klockan tvÃ¥, pÃ¥ ovan nämnda hotell. Klockan tvÃ¥ kommer ingen domare. Inte klockan tre heller. Inte fyra, inte fem… Utan klockan sju kommer domaren, i sällskap av tvÃ¥ unga damer med kjolar sÃ¥ korta att det är tveksamt om de faller in under kjolkategorin eller hotpants-dito. Och det är väl okej, kanske. Om det inte var för att domaren börjar beställa in mat och dryck [en masse] och sen sätta upp notan pÃ¥ det förälskade parets rumsräkning. Nu börjar det luta Ã¥t att det inte är okej längre, alls. Men get this, snubben är snorfull redan när han kommer – det är snarast sÃ¥ att han behöver de tvÃ¥ glädjeflickorna för att kunna stÃ¥ upprätt… Needless to say sÃ¥ blir det inte mycket till diskussion utan paret bestämmer sig helt enkelt för att kontakta en annan domare och vägra betala den här promillegorillans räkning. Och där hade nog historien slutat, om det inte hade varit för att man som västerlänning allt som oftast har mÃ¥nga kontakter här nere. MÃ¥nga kontakter högt upp i systemet. SÃ¥ nu är domaren avsatt frÃ¥n sitt ämbete och väntar pÃ¥ rättegÃ¥ng för sitt olämpliga uppträdande. Krastapopolis, aj aj aj…

Förresten ska jag säga att jag verkligen har glömt min kamera i Sverige. Däremot är min chef en hyvens man så jag har fått låna hans under min tid här nere. Därav mina fotografiska mästerverk som pryder min blog. Så ni vet.

Nu är det slut för idag, klapp klapp
Tack och adjö för idag, klapp klapp
Tänk vad tiden gått fort, tänk så mycket vi gjort,
Men nu är det slut för idag, klapp klapp
Och tack och adjö för idag, klapp klapp

Er wingman,

Jollof

PS. Frukost i morse bestod av kokt jams och [hyfsat ortodox] stuvning med fläsk, morötter, ärtor och tomater. All courtesy of Josh. DS.

PSII. Lady – ILU, IMU!! DSII.

Vingklippt surfare…

Mon October 26, 2009, 12:22

(I’m back in Ghana as you see, it’s flaming hot down here and after having spent the weekend without internet access I am in desperate need of some good old fashioned binary communication. How are you guys? Is there anyone out there with english as their mother tongue? Does. Any. One. Read. This? Talk to me!)

Ibland fÃ¥r jag frÃ¥gan om vad det är som är annorlunda här i Afrika jämfört med Sverige. Det är nog en av de lättaste och pÃ¥ samma gÃ¥ng absolut svÃ¥raste frÃ¥gorna att komma pÃ¥ ett svar pÃ¥. Vad är skillnaden mellan färg-tv och svartvit liksom? Självklart att den ena har färg medan den andra bara har svart och vitt – men om man gÃ¥r djupare än sÃ¥, om man försöker förklara hur en bild ser ut pÃ¥ den svartvita tv:n och hur den ser ut pÃ¥ den med färg, dÃ¥ blir det knivigt – i synnerhet om man ska förklara det för nÃ¥gon som bara sett saker i svartvitt innan och inte vet vad fenomenet “färg” är. Ungefär sÃ¥ stor är skillnaden mellan Sverige och Ghana, och ungefär lika självklar känns skillnaden inledningsvis. Men folk här tänker annorlunda [även om jag ibland tvekar pÃ¥ huruvida de tänker överhuvudtaget], människorna är vänligare och en annan uppenbar sak är att man tycker om att lära känna folk. Om du sitter och väntar pÃ¥ bussen här [bara en sÃ¥n sak – bussen är inte som bussen hemma, här bestÃ¥r bussen av en skrotig Toyota Hiace frÃ¥n -87 eller liknande och har med största sannolikhet sköna bibelcitat som “Fear women and save your life” uppklistrade pÃ¥ bakrutan] och du sitter tyst och snällt precis som i Sverige, dÃ¥ kommer din stackars bänkgranne tro att han gjort nÃ¥got fel, luktar illa eller glömt ta pÃ¥ sig byxorna pÃ¥ morgonen [eller allt pÃ¥ en gÃ¥ng] – här pratar man med alla och i synnerhet om du är vit sÃ¥ vill de veta mer om dig, vem du är, vad du gör här och kanske viktigast av allt: Vad tycker du om deras land? Hur som helst, skillnaderna är sÃ¥ mÃ¥nga att det nog snarast är lättare att lista likheterna; man kör pÃ¥ höger sida av vägen [tack och lov!] trots att Ghana är en gammal brittisk koloni, det finns Fernet pÃ¥ de flesta barer värda namnet [prisad vare Herren!] och klimatet är ju precis som Sveriges. Eller ja, alltsÃ¥ det där sistnämnda är ju givetvis inte sant, möjligen att klimatet här nere motsvarar Sveriges varmaste och fuktigaste sommardag everever, men det passar ju liksom bättre att skriva ner punkter i grupper om tre [tänk er själva en devis som “blod och svett” men inga tÃ¥rar eller “vilja och vÃ¥ld” utan vaselin, nej, det funkar ju inte]. SÃ¥ det var likheterna. Allt annat är annorlunda. Ta bara det här med hur man växlar pengar: Man tar med sig dollar$ eller €uro, sätter sig i bilen och Ã¥ker till rondellen vid flygplatsen. Där stannar man och visslar till sig ett gäng killar som tillsammans utgör svartabörs-marknaden för pengaväxlande. Sen förhandlar man om växelkursen [som för övrigt ligger typ 20% högre än bankens] och växlar. Tänk er in i situationen i Stockholm – man tar med sig en bunt med dollarsedlar och pilar iväg till Norrtull. Väl där hänger det 30-40 börshajar med sedelrullar motsvarande diametern av en mamba som ger dig växelkurser på nio spänn istället för sju och femtio som du skulle fÃ¥tt hos Forex eller banken. Helt jävla underbart!

Eller som igÃ¥r [i lördags], i sann Tomas Ledin-anda drämde vi till med “en dag pÃ¥ stranden“. Lee Child, öl och sandstrand sÃ¥ lÃ¥ngt ögat kan nÃ¥. Lunch [bestÃ¥ende av tvÃ¥ kycklingspett med friterad jams – ackompanjerat av en vansinnigt stark chilisalsa], fyra öl, tvÃ¥ glas färsk ananasjuice och en rulle med Pringles gick loss pÃ¥ hutlösa 88 kronor. Det kostar att ligga pÃ¥ topp.

Sen en annan grej är ju det där med att de är g a n s k a religiösa här i Ghana… fast det här gillade jag, om man liksom skulle glömma bort bordsbönen sÃ¥ ordnar man det ändÃ¥ – pÃ¥ gaffeln!

Som bevis. Jag är faktiskt här.

JorÃ¥, sÃ¥ att eh, själva stranden är ju… okej.

Jag skulle kunna tänka mig att inofficiella världsmästerskapen i strandfotboll kan gÃ¥ av stapeln här… ja, säg i vÃ¥r? Vilka är pÃ¥? Fernet Foundation ser jag som självklara att ställa upp med ett lag. Alla intresserade ser jag till att skaffa husrum till! Publik, vattenbärare och världsspelare – alla är välkomna! Vad som dessutom inte syns riktigt här är att bakom mig, där jag stÃ¥r och tar kort, ligger havet. Ungefär tiotusen kilometer med hav. Skarpt va?

Utsikt Ã¥t andra hÃ¥llet längs med stranden. En konstig sak med Accra är att det kan vara hur molnigt som helst i stan men nere vid havet skiner alltid solen. Och det i kombination med att havsbrisen svalkar är i sig en livsfarlig kombination för människor hos vilka evolutionen helt enkelt prioriterat bort pigment [juryn hÃ¥ller fortfarande pÃ¥ att överlägga om det verkligen var ett smart drag] – typ som jag…

Hemma i Sverige ojade vi oss över att alkoholreklam började tillÃ¥tas – här gÃ¥r de ett steg längre; alkoholreklamen riktar in sig pÃ¥ tankesättet att “om du dricker sÃ¥ blir du en bättre människa”. Eller som här: “Top of the world, goodness, vitamins and energy.“, och sÃ¥ är det reklam för en ny alkoläsktyp frÃ¥n Guinnes. Okej att det finns tillfällen dÃ¥ man k ä n n e r sig som en bättre människa [ni vet efter tredje ölen typ] men regeln säger att dagen efter är det enda som är kvar en sämre människa…

Regel 1: Allt går att sälja. Regel 2: Vilken kombination som helst. [Jag menar, svamp och isblock?!]

Dagens fundering:
Tänk om det finns en annan människa pÃ¥ jorden som är en kopia av mig. Till det yttre Ã¥tminstone. Jag menar, om vi räknar med att det finns nästan sju miljarder människor pÃ¥ jorden sÃ¥ borde ju sannolikheten att nÃ¥gon av dem blir lika snygg som jag vara, om inte överhängande sÃ¥ Ã¥tminstone större än noll. Och jag har hittills levt i 31 Ã¥r, fem mÃ¥nader och fem dagar, under vilken tid det statistiskt sett borde ha fötts en hel massa smÃ¥ krabater. Hälften av dessa [intet ont sagt om kvinnor men om en donna skulle vara lik mig skulle jag nog faktiskt tycka synd om henne] borde ju dÃ¥ teoretiskt sett kunna vara en ny “jag“. Tror ni att man skulle kunna märka det, om man träffade sig själv liksom? Okej att det skulle vara enkelt att märka om den andra personen [mitt andra jag] skulle vara i samma Ã¥lder, men säg att han är tio Ã¥r yngre – kommer jag ihÃ¥g hur jag sÃ¥g ut för tio Ã¥r sen? Exakt? Det sägs ju att man känner sig själv bäst men hur bra koll har man pÃ¥ sig själv egentligen? Jag tror att det skulle vara lättare att känna igen nÃ¥gon annan, typ sitt syskon eller nÃ¥n av sina föräldrar, om de skulle “rÃ¥ka” gÃ¥ förbi en fast tio Ã¥r yngre än vad det skulle vara att se sig själv… Nu är ju i och för sig sannolikheten att nÃ¥got sÃ¥nt här ska hända typ noll [trots min utläggning ovan om att den de facto skulle vara större än noll – man ska inte tro pÃ¥ allt jag skriver], men ändÃ¥. Tänk om.

Sen igÃ¥r förmiddag har vi inte haft tillgÃ¥ng till nätet [hm.. ja, lördag förmiddag – sÃ¥ ni förstÃ¥r mitt nÃ¥got förvirrade tidsperspektiv] och när man dÃ¥ är förvisad till att använda datorn per se sÃ¥ stÃ¥r jag mig lite handfallen – det här är jobbets laptop och även om jag har en ansenlig mängd filmer [för det första ska det sägas att de självfallet är lagliga, hrm och till det ska även läggas att jag, i ett mina ytterst sällsynta ögonblick som helt och fullt sinnesslö och totalt hjärndöd, igÃ¥r lyckades radera halva filmbiblioteket sÃ¥ nu är det väl kanske inte fullt sÃ¥ ansenligt längre] pÃ¥ den sÃ¥ finns det inte mycket roligt i övrigt. När. Man. Inte. Har. Internet. SÃ¥ min tillflykt har blivit mina gamla dagboksalster – för snart tio Ã¥r sen började jag skriva pÃ¥ nätet och nostalgikung med lätt narcissistiska böjeler som jag är sÃ¥ kommer jag ibland pÃ¥ mig själv med att sitta och ögna igenom sidorna. 350 sidor för att vara exakt. Om inte annat är det ganska intressant att se hur jag har utvecklats, rent sprÃ¥kligt alltsÃ¥. Jag har väl alltid haft en förkärlek för svÃ¥ra och annorlunda ord men att jag nu sitter och tycker att mitt sprÃ¥k för tio Ã¥r sen var… hm, ja, omoget är nog rätt ord, det kommer lite som en överraskning för mig. Jag menar hey – jag borde ju fötts fulländad! Men tydligen inte, det finns delar som utvecklas än… hemska tanke.

Fast jag mÃ¥ste säga att jag var ganska rätt ute när jag skrev att “Gud är som en femÃ¥ring som försöker testa gränser hela tiden“.

Här i East Legon, Accras version av The Hamptons, har man det ganska bra. Just idag, söndag, är det vansinnesvarmt ute sÃ¥ jag hÃ¥ller mig inne tills solen stÃ¥r lite lägre pÃ¥ himlen [i skrivande stund är klockan tvÃ¥ pÃ¥ eftermiddagen och kvicksilvret dallrar strax under 40-strecket]. Men oavsett vilket lyxigt liv man än kan leva här nere, och hur skönt det än mÃ¥ vara att ha Nicholas som butler sÃ¥ saknar jag mitt gamla liv. Framförallt saknar jag Lady, men det börjar väl bli en visa uttjatad nog för att ge analogin “Peter och vargen” en ny dimension. Men att inte bara kunna ringa nÃ¥gon, GillÃ¥, Björn, PÃ¥lle, Gotland eller Dino – eller brorsaaan för den delen, och höra vad ni gör ikväll – det är det som är rakt igenom onice. Eller att inte kunna stanna till pÃ¥ J&B pÃ¥ väg hem frÃ¥n jobbet och ringa till Lady och säga att “vi är pÃ¥ JB, ska bara ta en öl, vi blir inte sÃ¥ sena, pouss pouss!” [sen vet man hur det gÃ¥r – Fernet, Jack!, Frälsningsarmén, Morfar Ginkos och Babasonic], det är det som känns tungt. Men jag fÃ¥r se till att fördelarna uppväger nackdelarna, jag har ett jobb som jag skulle kunna utstÃ¥ tusen-nÃ¥lar för evigt [nästan i alla fall] för att fÃ¥, jag fÃ¥r tillfälle att bo i ett annat land, lära känna en annan kultur och helt enkelt uppleva ett äventyr – och dessutom är det sÃ¥ att oavsett Ã¥rstid kommer jag ha konstant svensk högsommar och en solbränna som fÃ¥r er andra svenskar att svettas brun-utan-sol av avund. That’s the spirit!

Om det är nÃ¥gon som undrat förresten – här kommer FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna pÃ¥ Garífuna: “Sun gürigia nasíruati yuti lun, lidan úarani, lawiwandiuní libágari kai le aubai labúsienra, gatu giñe lanagun lungua buidu hadan líbegu.” Okej? Ni hajar? Bra.

Som sista bild för idag – moln är mäktiga. För övrigt visade det sig att just de här molnen innehöll ett regnoväder som skulle fÃ¥ stormen Gudrun att skämmas, igÃ¥rkväll satt jag i en timme och bara var förundrad över hur argt ett oväder kan verka genom sitt regn – vi snackar PMS, morgonhumör och favoritlaget-har-blivit-utslagna-ur-cupen-av-ett-gäng-korpenspelare-ilska pÃ¥ en gÃ¥ng! Rent stilistiskt vad det gäller bilden tycker jag dessutom att det är en lite skönt arg touch med taggtrÃ¥den, lite hardcore-Afrika liksom.

Jag brukar ju avrunda varje inlägg med nÃ¥got i stil med “Er kajman, Wiggo“. SÃ¥ jag satt och knappade mig igenom nÃ¥gra av mina gamla-som-synden-gamla inlägg och tänkte göra en sammanställning vad jag undertecknat med. Jag har bland annat varit er steppdansare, samarit, plÃ¥tslagare, dubbeldäckare, vidmakthÃ¥llare, guldfisk, workingman, örn, fältherre, statare, avgrund, tronarvinge, företagare, ytdykare, försening, vilja, gruppswitch, taverna, ringblomma, crossbollsspecialist, tamburin, haremist, stabilitet, qvisling, papegoja, huligan, eu-ambassadör, Bob Dylan, styrelseordförande, solbränna, sÃ¥ngare, dominant, jojo, klaviatur, poet, sista andetag, dÃ¥tid, tankeshop, undulat, kavaj, hök, fransman, frukt, borg, musketör, annons och gatuadvokat. Var fÃ¥r jag allt ifrÃ¥n?

Er ekviblirist,

Fernando

Back to work…

Thu October 22, 2009, 17:13

(Call me inconsequent or even feebleminded but I have decided to take up these starting words in english, I mean – it can’t hurt… and even though she’s never made herself known here so far, I’m still convinced that at least Hillary reads [oh, tries to read at least] what I’ve written. So welcome back you english longing souls, I hope you’ll thrive at the occasion of reading english in my blog once again and that you’ll starve no more. Furthermore I’d like to declare this update dedicated to the swedish loonie Erik Hermelin – the guy was locked up in a Swedish asylum for God knows how many years and all he did during that time was translating Persian hymns called the Persian Anthology. And that’s ok, I mean – he was after all locked up due to his mental status… but the thing is that the Persian Anthology is 40 000 pages long – which adds up to like 100 normal books. Not so crazy now, eh? Anyways, he’s the person of the day so here you go!)

Än en gÃ¥ng har jag sÃ¥ Ã¥terfallit i mina gamla mönster; det tar tid mellan inläggen och de är sÃ¥ astronomiskt lÃ¥nga att ni bara kliar er i huvudet och skummar igenom för att hitta stycken som är kortare än fyra rader och inte innehÃ¥ller nÃ¥got jobbigt filosofiskt funderingsdravel… och till rÃ¥ga pÃ¥ allt finns det knappt ens tillstymmelsen till kronologisk röd trÃ¥d i inläggen. Men se det sÃ¥ här; jag är tillbaka, jag skriver som aldrig förr och ni trogna fÃ¥ som läser allt jag skriver, ni fÃ¥r total koll pÃ¥ mitt liv as it is. Hur som helst, för att göra det lättare för er sÃ¥ kan jag säga att det här inlägget är nÃ¥gorlunda kronologiskt – vi börjar med nÃ¥gra rader skrivna pÃ¥ flyget hem frÃ¥n Tyskland, fortsätter med flygplatsreflektioner och slutligen kommer vi dit där jag är nu: Ghana. Okej? Okej. Nu kör vi!

Inledningsvis ska jag även passa pÃ¥ att deklarera att min Alzheimers light än en gÃ¥ng har gjort sig pÃ¥mind inför min resa till Ghana; jag har med mig batteriladdare och överföringskabel till min kära gamla Sonykamera, men kameran i sig befinner sig alltjämt i Sverige. En idé vore väl att skicka ner den men postgÃ¥ngen i kombination med det faktum att man inte använder sig av adresser i Ghana gör att jag inte hyser nÃ¥gra större förhoppningar om att den ska vara framme innan jag är tillbaka i Sverige igen. SÃ¥ledes – avsaknad av bilder frÃ¥n Ghana, ni fÃ¥r nöja er med gamla sköningar till annonser och skÃ¥pmat.

Jag letar efter snygga brallor att ha här nere i Ghana… vad tror ni?

Nu är jag klar i Erlangen. Ã…tta veckor räcker mer än väl för att jag ska veta att det inte är mina drömmars stad i alla fall. Nästa punkt pÃ¥ programmet är en resa ner till Ghana och framÃ¥t Ã¥rsskiftet kommer antagligen nästa utbildning att hamna pÃ¥ tapeten. Fast dÃ¥ är det antingen Shengzen i Kina eller Cary i North Carolina [eller var det North Dakota – min amerikanska geografi är ungefär lika bra som amerikanarnas…] som gäller. Visst är det fascinerande att vistas i andra länder och träffa människor frÃ¥n hela världen men det är liksom inte värt nÃ¥got när jag har tankarna hemma hos Lady. Det är det som är värt nÃ¥got. Lite i stil med “livet är inte de dagar som gÃ¥tt utan de ögonblick du minns“.

Den här sommaren har varit helt urspÃ¥rad när det gäller mitt bokläsande. Sedan slutet av maj, när Lady överraskade mig med en weekend i Paris lagom till min födelsedag, har jag läst alla nio Harry Hole-romaner av Jo Nesbø [en tionde hÃ¥ller pÃ¥ att översättas], fem mainstream-spionare av Robert Ludlum, tre Lee Child [nyupptäckt stjärna pÃ¥ min deckarhimmel], John le Carrés senaste och dessutom plöjt igenom halva Tim Butchers “Blood River“. Och jag kan inte göra annat än att konstatera tvÃ¥ saker: Jag brÃ¥s pÃ¥ min mor, hon manglade deckare som andra läser godnattsagor, och även om jag själv inte riktigt kommit till sans med hennes favorit Elizabeth George sÃ¥ finns det mÃ¥nga skatter kvar i biblioteket hon lämnade efter sig. Det andra jag kan konstatera är att jag är en periodare – antingen beter jag mig som nu när jag har läst nitton böcker pÃ¥ typ fem mÃ¥nader eller ocksÃ¥ ligger böckerna orörda i ett halvÃ¥r. Kufiskt. Eller ja, alla böcker ligger inte orörda, det finns en bok – Cees Nooteboms “Alla själars dag“, som jag ibland läser en sida eller tvÃ¥ ur. Jag började läsa den för… hm, ja, nu var det väl tre Ã¥r sen i alla fall och ännu är jag inte klar. FÃ¥r ni tillfälle sÃ¥ köp den och läs den, men överdosera inte – dÃ¥ tröttnar ni pÃ¥ ord.

JorÃ¥, sÃ¥ att eh… Hard Coke – for comfort in the home. Ehm…

Dagens citat:
“No.”
– Amy Carter, dotter till dÃ¥varande presidenten Jimmy Carter, som svar pÃ¥ en journalists frÃ¥ga “Finns det nÃ¥got du vill säga till barnen i Amerika?“. Skönt med ärliga människor.

Och sÃ¥ var det ju det här med flygplatser, jag är ledsen att jag mässar pÃ¥ om det här som om jag aldrig gjorde nÃ¥got annat än att flyga [Ã¥ andra sidan känns det sÃ¥ ibland] men pÃ¥ hemresan frÃ¥n Nürnberg mellanlandade jag i Paris, pÃ¥ Charles de Gaulle – flygplatsen som Gud glömde. Okej, hur mycket kan det skilja sig egentligen mellan flygplatser? Man landar, taxar in, gÃ¥r av och gÃ¥r antingen ut i friheten eller ocksÃ¥ hugger man sin transfer och Ã¥ker vidare. PÃ¥ Charles de Gaulle är det inte riktigt sÃ¥ enkelt – vi landade, taxade in i typ 20 minuter till terminal 2G, G som i “Galaktiskt lÃ¥ngt bort“. Det kändes bokstavligen som att flygplanet skulle köra oss ända in i Paris stadskärna. NÃ¥väl, riktigt sÃ¥ illa var det väl inte, väl inne i terminalen visade det sig dock att terminal 2G är helt fristÃ¥ende frÃ¥n allt annat vad terminaler och transfers kan heta – sÃ¥ det var bara till att snällt sätta sig pÃ¥ flygbussen och kuska de där 20 minutrarna till “riktiga” terminalen. Eller ja, en av dem. Charles de Gaulle har ju ett sinnrikt system som gÃ¥r ut pÃ¥ att de har ett par riktiga titanstora kolosser till terminaler som är helt fristÃ¥ende frÃ¥n varandra – förutom under jord. SÃ¥ som smÃ¥ förbenade sorkgÃ¥ngar myllrar det ett virrvarr av transportband under terminalerna. Ja ja, man ska inte klaga – jag är här nu. Gate F33, jag har shoppat en neutronliten iPod Shuffle [när hörlurarna är större än själva iPod:en – dÃ¥ har det gÃ¥tt lÃ¥ngt] till Lady, rosa sÃ¥klart, och är nu redo att boarda. SÃ¥ nu ser jag fram emot ett par timmar med “Looking for Eric” som sällskap, sen swooosh!, Arlanda Express raka vägen till Centralen varifrÃ¥n det är omedelbar transport till Odenplan och “Döden i Grytan” som gäller. Allt givetvis ackompanjerat av hÃ¥ngel och lycka!

Förresten ska jag passa pÃ¥ att flika in, när jag ändÃ¥ är inne i min flygzon, lite beröm för Air France för deras mat man fÃ¥r pÃ¥ flighterna; som nu upp till Stockholm bestÃ¥r mÃ¥ltiden av en liten lantpaté som förrätt, kycklingspett med ratatouille till huvudrätt och en varm tarte du pomme [äppelkaka] till dessert [enda smolket i bägaren torde vara att vi har bord pÃ¥ Stockholms bästa italienare om tvÃ¥ timmar sÃ¥ det är inte direkt läge att frossa i flygplansmaten – vilket i och för sig i sig borde vara en omöjlighet; frossa i flygplansmat – lika troligt som att ] medan de pÃ¥ regionalflygen snitsar till det med surdegsbröd med en skiva lagrad ost och rökt skinka – hästlängder frÃ¥n KLM:s holländska mardröm à la trekantsformfranska med tonfisk i olja.

Dagens Jan Stenmark: “Twista.”

Dagens fundering:
Vad är det egentligen som gör en till en bra förälder? Är det ens förmÃ¥ga att vara just förälder eller är det de värderingar man vidarebefordrar till sitt barn, eller en kombination? Eller är det hur kul man är – eller hur kul man har? Jag har funderat lite pÃ¥ det där; mina föräldrar var totalt sett top-of-the-line bland eliten av superföräldrar [hm, osäkert hur jag ska formulera mig – min pappa ä r den bäste pappan man nÃ¥gonsin kan tänka sig medan min mamma v a r det sÃ¥ länge hon levde] och jag känner att jag, med den uppfostran fÃ¥tt med mig frÃ¥n dem, i alla fall borde kunna nÃ¥ upp till hälften av deras nivÃ¥ – vilket i sin tur borde vara mer än nog. Men samtidigt kan jag känna att jag är blåögd och ganska gravt naiv i och med att jag bara sett medaljens ena sida – folk som inte haft samma dans pÃ¥ taggfria rosor [jo, de finns faktiskt – där jag växte upp odlades det taggfria; kungliga hovleverantören kan sina grejer] har liksom mer livserfarenhet än vad jag har och har i och med det nÃ¥got att jämföra med. De vet vad de vill förbättra, vad de inte ska göra fel som deras föräldrar kanske gjorde. SÃ¥ pÃ¥ ett skruvat sätt känns det som att jag aldrig kan trumfa mina föräldrar medan personer med en inte lika 70-talsidealistisk uppfostran har allt att vinna. Är ni med? Svamlar jag? Jag menar bara att jag, när den dagen kommer, vill vara den bästa pappa som skÃ¥dats – kan jag vara det?

AlltsÃ¥, hur tänkte snubbarna pÃ¥ tv4 när de satte ihop Nyhetsankorna? “Jag vet, vi kan ju det här med journalism och ibland när jag sitter där och rabblar nyheter sÃ¥ känner jag att jag liksom har en helt jävla överhumoristisk Ã¥dra i ryggraden – vi borde slÃ¥ oss in i entertainment-branschen!” Eh? Va? Lyssna pÃ¥ namnen: Lennart Ekdal [som jag själv för övrigt klassar som en “never-even-was” snarare än Peppe Engs “has-been“, Malou von Sivers [som jag fortfarande föraktar för att hon ställde upp i en intervju som fick löpsedeln “Malou von Sivers gömde hemlig film i trosorna“] och Lena Smedsaas [eh, vem?, säger nog de flesta och jag med]. Elisabet Höglund ska även hon nämnas här men kudos till henne för att hon är sÃ¥ pass street smart att hon gÃ¥r ut offentligt och säger att hon hoppade av för att slippa göra sig själv till Ã¥tlöje [sanningen ligger nog närmare att hon inte platsade – inte ens i det sällskapet]. Det kan liksom inte bli annat än katastrof. Det är liksom en envägsekvation – en komiker skulle lätt kunna bli nyhetsankare [tänk er Schyffert pÃ¥ Aktuellt] men ett nyhetsankare kan aldrig bli komiker. Som att ett rÃ¥tt ägg kan bli kokt men ett kokt kan aldrig bli rÃ¥tt. Ni hajar.

Och okej, en sista flygplatsfundering innan jag lägger ner. PÃ¥ riktigt. Ã…tminstone ett tag. I alla fall – varför köar folk till gaten för? SÃ¥ fort det kommer personal till gaten sÃ¥ ställer sig folk i kö, och blir stÃ¥endes i typ tjugo minuter, suckandes och säkerligen bannandes personalen för att de inte öppnar gaten. Men varför? När man kan sitta ner, ta det lugnt och läsa en bok. Sen när det är typ tvÃ¥ personer [istället för tvÃ¥hundra] i kön sÃ¥ släntrar man dit, boardar och tittar lite slentrianmässigt pÃ¥ folket som sitter i flyget och tycker att man har tagit en jävla tid pÃ¥ sig. I like! Om man dessutom sett till att checka in och ta en plats i gÃ¥ngen istället för bredvid fönstret, sÃ¥ är det ingen som behöver resa pÃ¥ sig när man kommer där bland de sista. Ni ser – jag har liksom förfinat det här med flygresor till i det närmaste perfektion!

Dagens replik:
Vi sitter pÃ¥ byggplatsen och har ett site meeting med ett tjugotal konsulter, vd:n för sjukhuset to-be, jag själv och även byggherrens representanter. Sen kommer frÃ¥gan om hur lÃ¥ngt framskridandet av personalbostäder har kommit – varpÃ¥ svaret blir:
“We are 94% done with the workers accomodation.“, vilket verkligen lät som en glädjekalkyl med tanke pÃ¥ att dusch och toaletter knappt ens hade väggarna uppe – sÃ¥ följdfrÃ¥gan var given,
“What about the toilets and showers?“, dÃ¥ en av konsulterna [som i sin tur inte har nÃ¥got som helst att göra med saken] säger
“Six percent – in total, one hundred percent.”
Klassiskt. Såna repliker bara önskar man att man kom på själv.

PÃ¥ Siemens har de ett eget larmnummer. Om nÃ¥got skulle hända, oavsett vad egentligen, och man vanligtvis skulle vilja slÃ¥ 112 ska man pÃ¥ Siemens istället knappa in 2222. De säger att det är för att de internt pÃ¥ Siemens har bättre koll pÃ¥ vad som kan ha hänt, vilken utrustning som kan vara till hjälp och sÃ¥nt men jag tror att det är kvalificerad charabia – de har ett eget Gestapo. Ingen ska fÃ¥ veta nÃ¥got om det som pÃ¥gÃ¥r hos Siemens och framförallt ska inget komma ut därifrÃ¥n. Ja, alltsÃ¥, det är antingen det alternativet eller sÃ¥ är det de facto sÃ¥ som Siemens säger, vilket faktiskt är sannolikt med tanke pÃ¥ att om brandkÃ¥ren skulle komma instormande pÃ¥ grund av en brand i, säg ett rum med en sÃ¥n där megastark magnet, dÃ¥ skulle för det första magneten högst troligen kapsejsa [äh, det gör väl inget – det är ju bara typ 50 miljoner, smÃ¥smulor helt enkelt!] men innan dess skulle brandmännen högst sannolikt fastna med sin utrustning i själva magneten. Tänk er själva hur mycket av brandmännens utrustning som har metall i sig, svÃ¥rt att släcka en brand om man inte fÃ¥r ha med sig slangen ens…

Nu är vi sÃ¥ Ã¥ter i “nutid“, jag sitter pÃ¥ flight KL0589 pÃ¥ väg till Accra och kan inte riktigt förlÃ¥ta mig själv för att jag Ã¥ker sÃ¥ här lÃ¥ngt bort frÃ¥n Lady – skitsamma om jag lÃ¥ter mesig och kanske mer än aningens sentimental men sanningen är sÃ¥ enkel: Du fattas mig, Lady. Oavsett var jag är i världen, vilken tid pÃ¥ dygnet det än är och hur nyligen det än mÃ¥ ha varit som vi skildes Ã¥t. Jag. Saknar. Dig.

Men det är ju inte därför vi är här – nog för att min blog [blog är ett resultat av en konsekvent vägran att använda det försvenskade och hiskeliga blogg, ordet kommer ju faktiskt trots allt frÃ¥n det engelska ordet “weblog“] är min egen bakgÃ¥rd där jag själv har total diktatur, men att förvandla det här till en nostalgifiesta kryddad med saknad skulle nog förta lite av er läsupplevelse. SÃ¥ nu tänker vi bort mina framtänkta tillkortakommanden i form av ett kvarts jordklot mellan mig och min kärlek och koncentrerar oss istället pÃ¥ nÃ¥got annat.

Dagens äventyr:
När vi stÃ¥r pÃ¥ Schipols flygplats, redo att taxa ut och sen vara pÃ¥ väg mot Accra, sÃ¥ kommer typ fem poliser in pÃ¥ planet. De böjer sig ner och pratar med varje passagerarrad och förklarar att längst bak i planet kommer de att eskortera en fÃ¥nge [hm, ja, alltsÃ¥ – han hade dömts i Holland men begärts utlämnad till Ghana av Ghananska myndigheter], det kunde bli lite högljutt till en början men enligt polisens erfarenhet brukar fÃ¥ngar lugna ner sig när man väl är i luften och det inte finns nÃ¥gon Ã¥tervändo. Det vete fan om de nÃ¥nsin eskorterat fÃ¥ngar pÃ¥ ett flyg till Ghana bara… Men vi börjar i rätt ände – tänk er in i situationen att svenska polisen ska eskortera nÃ¥gon till, tja, säg Turkiet eller nÃ¥t. Sen kommer killen in och skriker och vrÃ¥lar – men eftersom polisen redan varnat oss sitter vi tysta svenskar vackert pÃ¥ vÃ¥ra platser och möjligen försöker snegla bakÃ¥t, utan att vända pÃ¥ huvudet för Gud förbjude! att vi skulle bli pÃ¥komna med att stirra… Här var det en lite annorlunda situation – ett problem för en Ghanaian är inte ett problem om ingen annan har samma problem. AlltsÃ¥ löser man det genom att göra alla uppmärksamma pÃ¥ att man har ett problem. Sagt och gjort – människorna pÃ¥ raderna framför fÃ¥ngen börjar vrÃ¥la i högan sky om “OUR LIVES ARE IN DANGER, OUR LIVES ARE IN GREAT DANGER!!!” och fullkomligt överröstar den [stackars? vem vet vad han hade gjort] fÃ¥ngen som skriker och kränger i sina fot- och handfängsel. Därefter dröjde det inte länge innan problemet inte var en enskild persons utan snarare en nationell angelägenhet för hela västafrika. En timme efter utsatt avresetid bestämmer sig sÃ¥ polisen för att 400 Ghananer kan inte ha fel – fÃ¥ngen ska inte med pÃ¥ den här flighten. SÃ¥ de för tillbaka honom till polisbilen utanför och därefter är det som att trycka pÃ¥ nu-sätter-sig-alla-ner-och-hÃ¥ller-tyst-knappen. Magiskt.

Slutligen vill jag avrunda med en shout-out till min älskade Lady – APPHD, IMU, ILU! Kom ihÃ¥g… Och tack för James Dean! Du är mitt hav! :)

Er Ghanan,

Kofi

PS. Det där med kronologiska ordningen sket sig ju bigtimes – so sue me. DS.

Grej of the day…

Wed October 14, 2009, 22:36

(The grej of the day är oxymoroner. Ursprungligen kommer ordet oxymoron frÃ¥n grekiskans oxus och moros – vilket ordagrant översatt blir “bitande enfaldig“. Exempelvis har vi “öronbedövande tystnad“, “bred elitsatsning“, “samma skillnad” eller mina personliga favoriter [ursäkta utrikiskan] “creation science” och “educational television“. Okej att de bÃ¥da sistnämnda faller pÃ¥ mÃ¥lsnöret när det gäller att vara äkta oxymoroner [eh, SAOL säger att oxymoron är oböjligt och enbart existerar i singularis men jag uppfann just pluralformen – okej? fast om man tänker efter kanske plural borde heta “oxymoron” det med – man säger ju faktiskt ett lejon, flera lejon, och det ordet slutar ocksÃ¥ pÃ¥ “-on“… nÃ¥ja, skitsamma] men när det gäller skapelseteorier som religiösa fanatiker svänger sig med sÃ¥ tycker jag själv att spagettimonstret visar att anfall är bästa försvar, och slutligen sÃ¥ tror jag att ingen gÃ¥tt frÃ¥n tv-apparaten klokare än när de satte sig ner, Ã¥tminstone inte sedan de slutade sända Thomas Allanders ukuleleskola. Basta.)

Nu är ju jag kanske inte direkt 20+ längre sÃ¥ jag har inte sÃ¥ stor koll, men för nÃ¥gra Ã¥r sen var det i alla fall väldigt inne att dra iväg pÃ¥ en lÃ¥ngresa à la backpacker. Och det är ju okej. Who am I to judge liksom? Men i mÃ¥nga fall kändes det som att folk gjorde resan för att det var nÃ¥got “man skulle göra” snarare än att de hade en sÃ¥n där krypande längtan i kroppen efter att fÃ¥ dricka hajfenssoppa i Guangdong. Typ. Det är där jag ställer mig frÃ¥gande – varför gör man resan dÃ¥? Jag har, för ganska länge sen, insett att en av de saker jag tycker bäst om med att resa är att fÃ¥ komma hem – jag njuter av andra kulturer och nya upplevelser men jag tror mig veta att jag inte skulle haft sans nog att ens kunna känna tillstymmelsen till uppskattning om det inte vore sÃ¥ att jag visste att jag skulle fÃ¥ komma hem. Jaaaa, jag vet – jag är är en välfärdsjunkie av sällan skÃ¥dade mÃ¥tt, men jag är en stolt sÃ¥n! Hur som helst, den här underliggande omskrivningen för högstämd hemlängtan för med sig att jag ibland brister lite vad det gäller intresse för de nya platser jag ser… och precis sÃ¥ är det med min vistelse här i Tyskland. Jag har hängt här i snart Ã¥tta veckor och vad kommer jag hem med? Tre mega-Toblerone, ett tyskt kontantkort och mintpastiller. Det stör mig lite att jag inte kan beflita mig med att Ã¥tminstone hitta en souvenir värd namnet – men det gÃ¥r inte. Ett ölstop var det närmaste jag kom i tanken och det kommer nog sÃ¥ gott som aldrig användas hemma ändÃ¥. Nej, jag drömmer om att fÃ¥ komma hem istället för sightseeing, souvenirshopping och knappnÃ¥lar pÃ¥ kartan.

Innan jag säger nÃ¥got om den här bilden sÃ¥ vill jag bara klargöra att den är topphemlig. Vi har stränga förhÃ¥llningsorder om att vi inte fÃ¥r ta nÃ¥gra som helst bilder – sÃ¥ avslöja mig inte nu, dÃ¥ kommer jag hamna i tyska finkan och dÃ¥ kommer ni fÃ¥ en mycket upprörd Lady efter er. NÃ¥väl – okej, försök greppa det här: Längst till vänster har vi ett helt vanligt trefasuttag, bredvid det sitter ett lite större liknande uttag [diametern pÃ¥ kabeln som kommer dit är väl som mitt lÃ¥ngfinger – typ tvÃ¥ av dina tummar antagligen; jag är hyfsat stooor, och ni vet vad man säger om män med stora händer? “stora händer, stora… handskar“]. Men längst till höger, här har vi ett Belgian Blue-uttag som fÃ¥r alla andra uttag att skämmas för sin blotta existens. Fattar ni vilket jävla monster till eluttag det här är?! Diametern pÃ¥ kabeln är som min överarm [nja, kanske inte – säg handled dÃ¥, sÃ¥ ni inte fÃ¥r för er att jag är värsta sillmjölken]. SÃ¥na uttag vill jag ha hemma! Typ “kan du sätta i kontakten är du snäll, honey?“, “inga problem, ska bara hämta släggan först“. Deutsche kvalität helt enkelt!

Dollars, mina damer och herrar, dollars! Fatta vilket fynd! 20 papp för en hårddisk på femton megabyte! Yeah!

Dagens fundering:
Ni vet när man möter nya människor – hur kommer det sig att man nästan direkt kan säga vilka man inte kommer dra jämnt med [eller som jag dÃ¥, som är sÃ¥ där brutalt ärlig i mitt kroppssprÃ¥k, vänder ryggen till] medan det kan ta flera dagar, ja närapÃ¥ veckor, att komma underfund med vem man verkligen klickar med? Givetvis finns det undantag som bekräftar regeln men den senaste tiden här nere i Tyskland har jag umgÃ¥tts med folk i tvÃ¥veckorsperioder, sen var det dags för nästa kurs… Och första eller andra dan har vissa personer redan utmärkt sig pÃ¥ ett sätt som fÃ¥r mig att lägga in dem i mitt luft-register medan de riktiga sköningarna dröjer med att avslöja sig till näst sista dan typ. Mysko, helt enkelt. Är man skickligare pÃ¥ att pinpoint:a dÃ¥liga egenskaper än bra?

Slutligen, för att ge er en resumé av vad min onsdag bestått av så kan vi ta det i kronologisk ordning:
Kellogs Frosties med mjölk till frukost, morgonpromenad i Tysklandsnaren till träningscentrat, lunch med min tyske affärskollega [sydtysk kÃ¥ldolm med potatismos – fint ska ‘re va’ vettu!], eftermiddagspass med praktisk träning, spionfotografering av eluttag, bratwurstmiddag och sen en hel del surf framför datorn. Är dessutom inne pÃ¥ min femte spionroman pÃ¥ de här veckorna nere i Tyskland sÃ¥ det har konsumerats ett par sidor Lee Child ocksÃ¥. SÃ¥ inget sängköp pÃ¥ IKEA eller balettklasser à la trebent noshörning sÃ¥ lÃ¥ngt ögat nÃ¥r. Än. :)

Er hakapelitta,

Okian